6.2 Var?

Den här utredningen ger vid handen att platsen för kulturhuset är av allra största vikt. Om kulturhuset ska vara en levande del av staden det finns i, bör det var lättillgängligt. Utöver detta är det essentiellt att kulturhusets verksamhet inte dubblerar den befintliga verksamheten, utan i stället stöder och kompletterar denna. Det ska dessutom vara en verksamhet som bär sig själv. I den här utredningen har ett speciellt intresse riktats mot frågan om var det finns ett underskott av finlandssvenska kulturhus och om det finns potentiella intresserade aktörer där. Här fokuserar vi på två olika nivåer, nämligen landsdel och kommun.

Det är värt att ånyo poängtera att den här utredningen ingalunda förespråkar att finlandssvenska kulturhus skall byggas i alla hörn av Svenskfinland. Det utan tvekan viktigaste är att stöda och effektivera de existerande husen. Ett behov av nya kulturhus kan dock uppkomma, därav detta kapitel. Det essentiella är inte var man grundar ett nytt kulturhus, utan hurdant hus som grundas – hur det sitter i samhället, vilket behov det mättar och hurdana ekonomiska överlevnadsmöjligheter det har. Detta är något som ständigt förändras i takt med samhället. Därför behandlas här frågan om var nya kulturhus skulle kunna grundas med den tilltänkta, samverkande arbetsgruppen.

Landsdelsfokus

Som det redan har konstaterats verkar de potentiella intresserade entreprenörerna dyka upp först när det sker en förändring i fastighetsbeståndet, det vill säga när de tidigare utrymmena blivit för små eller exempelvis mögelskadade. Åbo med omnejd är ett område med rätt få kulturhus, om än i linje med de övriga landskapen gällande antal hus per svenskspråkiga invånare (se 2.2 och 4.6). Därtill är det värt att notera att Åbo har rätt många allmänna svenska rum. Däremot har språköarna inga kulturhus. Det vore naturligtvis viktigt med en klar linjedragning från bidragsgivarhåll att vilka omständigheter är de viktigaste för dem; antalet finlandssvenskar på orten, det vill säga kundunderlag, eller behovet av ett svenskt rum på orten. Därtill kan språkpolitiska lösningar förekomma som orsak. Det sannolika är att alla dessa orsaker och eventuellt andra därtill spelar en roll i beslutet om eventuell finansiering från bidragsgivarhåll, men en något så när klar linjedragning i frågan kunde ändå underlätta eventuella entreprenörers intresse att utreda möjligheten till ett nytt kulturhus.

Målet är att den, i kapitel Upprätthållare av en samverkande arbetsgrupp på sidan 166, nämnda arbetsgruppen får till uppgift att sondera terrängen närmare vad gäller potentiella lösningar på orter där klara finlandssvenska kulturutrymmesstrukturer saknas, för att därefter kunna ge förslag på framtida finansiärer och potentiella upprätthållande aktörer. Det arbetet bör vara fortlöpande.

Kommunfokus

En lista över antalet kulturhus per landsdel är naturligtvis för missvisande för att kvala in hela landsdelar på listan av kulturhusmättade områden. Till exempel finns fyra av Nylands tio kulturhus (med finlandssvenska förtecken) i huvudstadsregionen, vilket innebär att det inte finns så många kvar till de övriga städerna i Nyland med finlandssvenska invånare. Därför bör fokus även ligga på kommunerna. Ett exempel på ett aktuellt nytt initiativ är Kulturtriangeln i Helsingfors, ett projekt där några finlandssvenska fonder försöker ta reda på om centrala Helsingfors kan erbjuda en kulturell mötesplats med svenskspråkiga och nordiska förtecken5 – det bor trots allt drygt 36 000 finlandssvenskar i Helsingfors6 .

En annan kommun som står utan kulturhus är Kyrkslätt, trots dess drygt 6 500 finlandssvenskar7. Det finns inte några större samlingspunkter i Kyrkslätt och man har även visat intresse för ett kulturhus tidigare8. Också Smakbyn på Åland har hört av sig i samma ärende. Vidare skulle Åbo stad med sina 10 300 finlandssvenskar9 kunna vara ett potentiellt ställe för ett kulturhus, om konceptet kulturhus anses hämta något mera än de allmänna finlandssvenska rum som redan finns i staden. Vasa har två kulturhus, ett kommunalt och ett privat. Då ingetdera är alltför stort kunde utrymmesfrågan bli aktuell även här. Men i sådana fall bör processen bedrivas i tät samverkan med staden och med de privata aktörerna på kulturhuset Ritz. Språköarna Björneborg, Tammerfors och Kotka, och därtill mindre tvåspråkiga kommuner som Pyttis torde sakna ekonomiska möjligheter för drivna aktörer att upprätthålla kulturhus med finlandssvenska förtecken. Därför är troligen annorlunda lösningar bättre på dessa orter, också ur ett rent språkpolitiskt perspektiv.

Målet är att ovannämnda arbetsgrupp får till uppgift att sondera terrängen närmare enligt samma villkor som i föregående punkt.

5. Svenska kulturfonden, 2020. 6. Kommuntorget, 2019. 7. Kommuntorget, 2019. 8. Svenska Yle, 2014. 9. Kommuntorget, 2019.