4.3 Mervärde i finlandssvenska kulturhus

Informanterna visar prov på olika tolkningar i de flesta ärenden, men alla betonar enstämmigt vikten av finlandssvenska kulturhus, eller svenska rum. Intervjuresultaten tyder på att det sedan tidigare konstaterade behovet79 av social identitet och gemenskap verkar bestå, trots att man betonar behovet av språklig öppenhet för att nå tillräckligt med kunder i sina kulturhus. Språket har sin roll, men kunderna verkar inte utgå enbart ifrån språkaspekten.

[I]nitiativet ska vara finlandssvenskt, men publiken borde vara mångspråkig och finländsk. Man borde tänka vidare än bara på det finlandssvenska, det går inte på det sättet. Man måste tänka att vi som driver det här, vi gör det här på svenska, men vi ska också kunna göra samma sak på finska och vi ska kunna locka in de andra kulturerna i våra svenska rum. Det ska vara rum, inte svenska rum, eller finska rum. Det ska vara rum, med verksamhet. – Informant E

De kulturhus som samarbetar starkt med kommunen poängterar även det kommunala perspektivet i att tjäna de bägge nationalspråken: ”det är väldigt viktigt att det fungerar på två språk, i och med att vi har kommunen som samarbetspart blir det jätteviktigt att vi kan möta människor i väldigt olika situationer.” – Informant K

Somliga går även vidare på det spåret och betonar det mångkulturella, särskilt framom det enspråkiga, men även framom tvåspråkigheten. Det är en nisch som finlandssvenskar skulle kunna specialisera sig på enligt följande informant:

Om det finns en levande tvåspråkighet i Finland […] ska man […] uppleva att någonting i den här atmosfären […] är inbjudande. Ett kulturhus, skulle jag i dag säga, behöver också se på det mångkulturella. Att ett kulturhus inte exklusivt representerar en minoritetskultur som det finlandssvenska, utan vi har också de nyanlända i Finland, som finns också längs våra kuster där kulturhusen finns i huvuddrag. – Informant I

79. läs bl.a. Liebkind & Sandlund, 2006.

Utöver rent ekonomiska eller kommunalpolitiska orsaker lyfter man även fram profilfrågan i språkfrågan: ”Vi ville aldrig gå in för att det här gör vi bara på svenska. Det känns i dagens läge ganska dammigt att säga så”. – Informant A

Därtill ifrågasätter man språkets roll i kulturell verksamhet: ”jag ser inte alls att det där är en språkfråga, nej, utan nog är det ett kulturhus, kulturen, jag menar, en tavla talar ju inte, eller dans”. – Informant N

Det verkar dock inte vara alltför lätt att förbise de finlandssvenska ramar som vissa av husen upplever sig ha. Trots att de arbetar för en flerspråkighet upplever omgivningen dem som starkt finlandssvenska.

Det kan till och med hända att det utgör en av våra utmaningar. För staden, trots att den är starkt svenskspråkigt så är det ju en tvåspråkig stad också med en betydande finskspråkig befolkning också i vår omnejd. Men där har vi kanske en av utmaningarna, hur öppnar vi upp så att också den finska befolkningen och den finska kulturen skulle hitta in, för jag tror att den uppfattas som en ganska stabilt svensk domän den här, och vi skulle vilja vara också tillgängliga för en finskspråkig och tvåspråkig, både för aktörer och publik. – Informant S

Det är möjligt att de ovanstående kommentarerna ger en bild av att finlandssvenskheten inte har någon roll i sammanhanget, att man rent av strävar efter att frångå finlandssvenskheten i de kulturhus som står i fokus. Men det stämmer inte, eftersom de flesta informanterna skiljer på finlandssvenskt utbud och finlandssvenska ramar. I det förra handlar det om ett elitiskt utbud av finlandssvensk kultur, medan den senare betonar en plattform, ett svenskt rum. I det senare ser man till att det finns finlandssvenska aktörer och ett finlandssvenskt kulturellt utbud i lagom proportion till det övriga mångkulturella utbud som förevisas. Det finns förvisso tills vidare många orter där finlandssvenskan är stark, men som en informant konstaterar så ”ska (man) inte ta det som en självklarhet i all framtid, så nog skulle jag säga att det här huset fyller en roll”. – Informant J

Man bedömde också att kommunen inte hade någon möjlighet att satsa så stort på ett kulturhus, liksom att de privata finlandssvenska fonderna och stiftelserna inte var intresserade av ett helhetsansvar. Däremot kan bägge parter vara intresserade av att dela på kostnaderna, vilket torde vara den optimala lösningen. Man poängterade

också att om det inte finns privata finlandssvenska initiativ, finns det inte några kommunala sådana heller. Det är helt enkelt för dyrt för kommuner att själva upprätthålla ett kulturhus, även om de gärna upprätthåller delar av det:

Kommunerna har inte sådana medel och ekonomiska situationer i dag att man har råd att bygga någotsådant här. Man skulle säkert kunna sköta verksamheten där, typ konsertverksamheten, utställningar och sånt, men, det här är ingenting som staden vill överta. – Informant P

Som en informant konstaterade syns det finlandssvenska ägandeskapet i kulturhusens utbud:

Nå, jag tycker att det borde, annars är det ju ingen idé, men att vi ur våra trots allt begränsade resurser slösar pengar på allt möjligt, så om vi inte får någonting ut av det så då har det varit ganska bortkastat, med tanke på att vi ändå är konstant utsatta för tryck framför allt här i huvudstadsregionen, för språkligt tryck, så om inte vi själva gör de här sakerna så inte kommer kommunerna att satsa tillräckligt på oss, så nog tycker jag det är helt centralt. – Informant G

En del betonade även vikten av svenska rum som garanter för en levande tvåspråkighet i Finland, något som enligt följande informant inte består utan dylika satsningar på svenska rum:

[D]et [är] en garant över tiden för det tvåspråkiga Finland, att vi har starka svenska rum, det kommer du inte ifrån. […]Vi kan igen komma ihåg och gå tillbaka vad våra donatorer i tiderna som har grundat den här svenska stiftelse- och fondvärlden, vad deras målsättning har varit: att stärka det svenska i Finland. Vill man ha ett tvåspråkigt Helsingfors över tiden, framtiden, så det är enormt viktigt med svenska rum, var man så att säga får umgås på svenska. – Informant H

Vidare framfördes det att ett kulturhus måhända stöder det redan existerande kulturfältet, men fungerar likaledes som en katalysator för kulturlivet i nejden:

[J]ag anser att vi har upplevt en positiv injektion genom att det byggdes det här kulturhuset, eller Campus Allegro, så jag misstänker att ett sådant här hus, som fylls med bra verksamhet, genererar mera oavsett var det är. – Informant Q

Något som också framkom under intervjuerna var vikten av att upprätthålla en finlandssvensk kultur, även om samarbetet mellan de finlandssvenska kulturaktörerna och finansiärerna inte alltid saknar schismer. Det här skulle kunna tolkas som ett första tecken på en önskan om en ansats kring kulturhusen, en koordinerande grupp för hela fältet – något som framkommer i flera repriser framöver bland informanterna.

Mervärdet är kanske det att det finns ett gemensamt intresse att upprätthålla en finlandssvensk identitet och en kultur, och att man tycker att det är bra att folk jobbar för det. Problemet är det, att det är jättemånga steg mellan de som verkligen gör kultur, och de som beslutar om finansiering för kulturen. – Informant E

Något som kontinuerligt betonades under intervjuerna var mervärdet i den plattform kulturhusen erbjuder de organisationer som är underhyresgäster i byggnaden. Det handlar inte bara om att skapa ett levande svenskt rum på scenen framför en publik, utan även för de aktörer och organisationer som däremellan jobbar för det svenska språket. På så vis har det svenska språket många nivåer i ett kulturhus. Därför anser man att det är viktigt ”att skapa en verksamhetsmiljö där svenskan är levande har ett egen-

värde” 80. Informanten tillägger: Flera av organisationerna som nu verkar i kontorsvåningen, organisationscentret, var ju utplacerade på olika håll i staden skilt för sig och betalade hyreskostnader till andra organisationer. Nu recyclas deras hyresinkomster i en finlandssvensk miljö, och det har ett värde. […] där det finns flera tiotals finlandssvenska kulturaktivister eller organisationsaktivister i samma miljö så skapar vi viss tyngd och styrka som inte annars skulle uppstå. […] vi har alltid talat om att det skulle vara en miljö där svenskan är levande, och det finns inte heller några [språk]begränsningar […], utan […] multikulturell verksamhet på lite bredare front. – Informant D

De regionala olikheterna ställer till det vad gäller kollektiva homogena lösningar. Det framkommer tydligt bland informanterna att den finlandssvenska lösningen måhända har en något annorlunda språklig aspekt i jämförelse med de kommunala husen, men det finns också regionala skillnader mellan finlandssvenska kulturhus.

[P]å en liten ort som Raseborg, eller orten är Karis och kommunen bakom är Raseborg, så inte skulle vi ju ha ett sånt här kulturhus alls om inte det här skulle finnas, så nog är betydelsen enorm. – Informant N

80. Informant D.

Ett kulturhus driver dessutom ofta verksamhet långt över kommungränserna, vilket betyder att mervärdet av ett hus täcker flera kommuner: ”Kulturhuset är inte bara för lilla Raseborg, utan det går utöver det. Då får man dynamiken, när man lyckas få en bra skruv på det här kommer man nog att kunna attrahera andra”. – Informant I

Som det har framgått ovan räcker det inte med det finlandssvenska språket för att attrahera en tillräckligt stor publik till kulturhuset. Språket har en roll, men inte större än allt det övriga. Däremot syns de finlandssvenska ramarna i kulisserna. Kulturhusens uppdrag må nämligen vara att erbjuda en plattform för invånarna där de kan utöva kultur och ta del av den som publik – oavsett av den konstnärliga nivån, men ett finlandssvenskt kulturhus kan anses vara även mer öppet än så för en mångfald av utövare av den icke professionella kategorin. Detta skulle i sin tur kunna anses bidra till tolkningen av finlandssvenska kulturhus som en plattform för större individuell utveckling.

Kanske så att i de finlandssvenska kulturhusens fall, i och med att populationen är så pass mycket mindre, att de kan på ett sätt vara närmare än gräsrotsnivå också på utövarnivå, att de är kanske på ett sätt mera tillgängliga för amatör- och hobbyutövande. Att om jag jämför till exempel med kommunala tvåspråkiga och kanske finska orter där befolkningen är såpass mycket större och i kultursektorerna kanske det är längre kö och trängre i porten att komma in i de högkvalitativa utrymmena. – Informant S

En informant understryker att det är viktigt att minnas det egentliga sociala syftet med ett kulturhus:

”Ett kulturhus är i första hand till för människor, och inte tvärtom. Om man börjar se på det att människorna är till för kulturhuset, så då har man tänkt fel.” – Informant I

Informanterna anser med andra ord starkt att de finlandssvenska kulturhusen tillför ett mervärde och har en roll att spela när det kommer till att upprätthålla den finlandssvenska kulturen och identiteten. Till följande fokuserar vi på hur de tre kulturhusen bedriver verksamhet på ett allmänt plan.

76 SVENSKA KULTURHUS I FINLAND Bild: Jenni Ahtola/Fotofabriken