hansruin2010_Layout 1 27.9.2010 20.34 Sida 22
Texter som talar på flera plan Nora Hämäläinen
Det talas med jämna mellanrum om essäns återkomst. Också ibland om den finlandssvenska essäns återkomst. Om den nu någonsin varit borta. Tittar man på årets böcker från de finlandssvenska förlagen finns där en hel del essäer, dock skrivna av erfarna författare: Johannes Salminen, Merete Mazzarella, Ulla-Lena Lundberg, Fredrik Lång, Peter Mickwitz. Under kategorin essä sorterar också de temaantologier som kommit ut under senare år: moderskap, faderskap, manlighet, skilsmässa, klass, tråkighet. Det är rätt ovanligt att man debuterar som ung författare med en essäsamling. ”Essän är ju till sin natur en genre man har större förutsättningar att behärska först i ett senare skede av livet”, som Thomas Rosenberg uttryckte det i antologin över den första Hans Ruin-tävlingen 2004. Däremot är essän för många akademiker ett viktigt sätt att glida över från sakprosa till ett personligare uttryck, eller från ren kunskapsförmedling till ett mera reflektivt modus. I essän kan man undfly akademiska överenskommelser om vad som är viktigt, hur mycket bevis eller argumentation som krävs, vilka referenser som är obligatoriska, och på så sätt få ett fastare och mera omedelbart grepp om ämnet. För författaren ger essän en möjlighet att skriva om vad de läst och tänkt, om sina källor och bevekelsegrunder, om historien eller om samtiden, utan ett fiktivt/poetiskt bygge. För kritikern och journalisten är den en möjlighet
–
22 –
