På spaning efter de unga essäisterna Annette Kronholm-Cederberg En fantasi om det korta formatet:

På spaning efter de unga essäisterna

Annette Kronholm-Cederberg

Inför frågan om vad som utmärker den goda essän, blir mitt perspektiv pedagogens, forskarens och skolans. I egenskap av modersmålslärare på gymnasiet (svensklärare i Sverige), samt i egenskap av skrivforskare och skrivpedagog, är det svårt eller snarare omöjligt att undvika essägenren. Essän eller skoluppsatsen är fortfarande en central genre inom gymnasieskolans skrivundervisning. Den norska skrivforskaren Marianne Igland (2007) har liknat modersmålslärarens till synes oändliga läs- och responsarbete vid ett sisyfosarbete. Eller som en finlandssvensk modersmålslärare, Katarina von Numers-Ekman (2010) uttrycker det: ”Jag önskar verkligen att jag alltid kunde vara en nyfiken läsare av elevernas essäprov och textkompetenssvar, men om sanningen ska fram är jag utled på de här högarna ibland. ”

Den finländska gymnasieskolans skrivundervisning påverkas framför allt av den nationella och årligen återkommande studentexamen, omspunnen av snart 160-åriga examenstraditioner och intimt relaterad med skiftande utbildningspolitiska, historiska och nationella intressen. I samband med studentexamensreformen i modersmål och litteratur från år 2007 används begreppen textkompetensprov och essäprov. I essäprovet bedöms för att citera studentexamensnämnden (2006): ”hur allmänbildad examinanden är, hur väl utvecklade tankeförmågan, den språkliga uttrycksförmågan och förmågan att behärska helheter är” . Uppsatsgenren ligger också inbäddad i och upp-

rätthålls av det sociala samspel som skapas och återskapas mellan eleverna och deras lärare. En avsevärt stor mängd skrifthändelser i gymnasiet genomförs, nöts in och återupprepas av elever och på uppmaning av deras modersmålslärare.

I skolverkligheten talas oftare om uppsats än essä eller som informanten Pia i min forskning (Kronholm-Cederberg, 2005, 2009) säger om gymnasieskrivandets syfte: ”Nu ska vi skriva studentexamen. Alltså det är ju främst det som är målet liksom. Man skriver för att man ska kunna lära sig skriva för att skriva en studentexamensuppsats. Så att ja … ” Den här instrumentella dubbleringen, det vill säga att man skriver för att lära sig skriva för att skriva i det här fallet ett mognadsprov eller en essä, är en synnerligen dyster insikt för mig som skrivpedagog. Med en mer existentiellt präglad skrivkultur skulle skolskrivandet innehålla något annat än den instrumentella och formalistiska slagsida som Pia ger uttryck för. Genom att rikta fokus på existens och berättelse, på egen röst och det individuellt angelägna växer skrivandet till ett verktyg för att förstå sig själv, de andra och livet.

Inom den norska skrivpedagogiken, som också är något av en föregångare i nordiska sammanhang, har man talat om uppsatsgenren som den skolska genren. Med det ”skolska” (uttalas med lång o) skrivandet avses ett skoltypiskt skrivande, inte sällan med negativa förtecken. Man kan uttrycka det så att läraren beställer en text. Eleven svarar instrumentellt strategiskt och inte minst med tanke på betyg varefter läraren bedömer texten, oftast med ett sifferbetyg. Skrivforskare hävdar också allmänt att den skolska uppsatsen med djupa rötter i den akademiska diskursen är en genre som enbart förekommer skolinternt inom utbildningssystemet och att uppsatsen varken återfinns eller behövs i skriftsamhället i stort. En essätävling som den här är bara av den anledningen viktig och uppvisar motargument mot en sådan syn. Det vore rent av lovvärt om Svenska kulturfonden tog initiativ till en essätävling för unga essäister, texter skrivna av unga människor under tjugo år.

Vad är då en god essä skriven av en gymnasist? Den goda essän ska innehålla ett närmast klanderfritt språk, men det är naturligtvis långt ifrån så att den språkligt sett felfria texten per definition motsvarar den goda essän. För mig som lärarläsare ska texten bjuda på en läsupplevelse av något slag, texten får gärna bråka och provocera. Den kan också vara en svag viskning, en beröring. De riktigt utmärkta texterna skrivs av unga människor som redan knäckt språkets formalia, de skrivs av dem som slappnar av, som leker språk och innehåll. De unga essäisterna har framför allt upptäckt att de har något angeläget att berätta. De jagar inte heller studentexamens poänggränser och prestationen i sig. Och de unga essäisterna finns. Jag vet. De hittas under sisyfosarbetet och i högarna av olästa texter.

Annette Kronholm-Cederberg är lektor.

referenser

von Numers-Ekman, K. (2010). Uppsatser i papperskorgen. Arena för modersmål och litteratur, (1), 2010. Igland, M-A. (2007b). Mens teksten blir til. Ein kasusstudie av lærarkommentarar til utkast. Oslo: Det utdanningsvitenskaplige fakultet, Universitetet i Oslo (diss.). Kronholm-Cederberg, A. (2005). Om skrivandets villkor unga människors berättelser om skrivandet i gymnasiet. Rapport nr 16/2005. Vasa: Pedagogiska fakulteten vid Åbo Akademi. Kronholm-Cederberg, A. (2009). Skolans responskultur som skriftpraktik. Gymnasisters berättelser om lärarens skriftliga respons på uppsatsen. Vasa: Pedagogiska fakulteten vid Åbo Akademi (diss.). Studentexamensnämnden. (2006a). Föreskrifter för provet i modersmålet. Hämtad 30.7.2010, från http://www.ylioppilastutkinto.fi/sv/foreskrifterna/ainekohtaiset/ 20050322140433.html

– 18 –