En god essä Barbro Enckell-Grimm

En god essä

Barbro Enckell-Grimm

Vad är en god essä, hur ser den ut och hur är den sammansatt? Vi jurymedlemmar blev ombedda – eller tog på oss själva – hur man ser på saken, att säga något kort om vad vi tycker utmärker en god essä.

Roger Holmström har gått till en äldre källa, Hans Ruin, pappan till tävlingen. Jag vänder mig till en färskare förälder och kollega till Ruin, Fredrik Lång, som nyligen utkommit med essäsamlingen Jaget, duet och kärleken och andra idéhistoriska essäer.

I inledningen till sin essäsamling hänvisar Lång till att essä betyder försök. Att skriva essäer innebär att var öppen för det nya, att pröva också osäkra lösningar.

Efter att ha läst 112 (telefonnumret till nödcentralen!) försök, kan jag säga att jag vet en hel del mera om vad jag tycker utmärker en god essä. Jag håller helt med Lång om att osäkerheten är en viktig faktor. Ju mer trevande, öppen och villig att lära mera en skribent är, desto bättre blir resultatet, i allmänhet. Eller som en annan finlandssvensk essäist och professor, Merete Mazzarella, försökte pränta i mig under studietiden: det är inte svaret som är det viktiga, det är frågan. När man formulerat frågeställningen, är det bara att köra igång. Nu är ju essän ju inte en vetenskaplig text men just här har de två genrerna något gemensamt.

De essäer som var roligast att läsa och bäst skrivna var de som hade många nedslagspunkter, infallsvinklar och idéer. De som bejakade sin egen okunskap och ofär-

dighet – men som villigt och glatt gav sig ut på upptäcktsfärd, var i allmänhet de som nådde längst. Det finns få litterära genrer där inlärningsprocessen är lika synlig som i essän. Och det är ju ofta också så, att den som från början har självsäkerhet och kunskap så att säga anser sig ha råd att blotta att han inte vet riktigt ALLT.

En annan sak jag höll utkik efter var det personliga tonfallet – förkastligt inom vetenskapen. På något sätt vill jag veta varför just den här, i sållningsskedet anonyma skribenten, har valt det här ämnet. Det behöver inte alls vara en formulerad motivering utan kan mycket väl komma fram just i tonfallet, mellan raderna. I den höga angelägenhetsgraden. Eller i den spänning som uppstår mellan olika källor, de egna resonemangen och slutledningen. Ibland finns det också en kausalitets- eller tidsaxel i essän. Förr var det så här (mycket bättre?) och nu ser det alldeles annorlunda ut. Vad beror det på? Hur gick det så här? En intressant sak är också hur ämnet färgar av sig på framställningen. Ofta kan man urskilja ett slags äktenskapstycke mellan en skribent och hans ämne och källor.

Här finns således en slags paradox inbakad. De osäkra når fram i mål, medan de säkra, som står med svaret färdigt på hand, ofta förkastas i ett ganska tidigt skede.

Att läsa så här många essäer påminner lite om att kliva in i ett museum. Först bli man överraskad: Tänk vad mycket här finns, allt ryms under samma tak och genrerubrik. Efter en stund blir man lite matt och måste ta paus. Man kan inte ta in hur mycket som helst på en gång.

Merete Mazzarella har tidigare i olika sammanhang sjungit långsamhetens lov. Fredrik Lång talar om essäisten som en person med etnologens eller antropologens egenskaper. Han eller hon söker en kedja där olika kulturella yttringar bildar länkar som trots individuella variationer har vissa gemensamma konstanter. Långsamhetens förträfflighet kan visst besjungas också här, men med vissa reservationer – med bra frasering för att tala i musiktermer. Rytmen förutsätter också att man vågar ta

språnget. Jag föreställer mig att antropologer är ett släkte med stort tålamod, och mycket nyfikenhet.

Eller ta arkeologer – de gräver där de står, eller snarare sitter, med pyttesmå verktyg. Det är inte för intet Svenskfinland kallats för essäkonstens Eldorado.

Man bör ge sig tid och låta resonemanget ha sin gång, men ibland måste man våga språnget, se vad som finns på den andra sidan. Hur kan man se på saken ur en annan synvinkel? Finns det någon annan som uttalat sig om samma sak?

Kanske essän har något gemensamt med humorn? Förmågan att vända på steken och byta utsiktspunkt. Öppenheten, och insikten att sinne för det absurda och paradoxala i tillvaron inte alls behöver innebära bristande lojalitet mot den utgångspunkt man haft. Man gör en liten finjustering, och plötsligt är man någon alldeles annanstans. Humor frodas i och kanske rentav förutsätter en liten familjär krets där man delar värderingar och har en gemensam historia alla kan relatera till. Vi vet vad vi talar om, så att säga.

Eller: Vi vet vad vi läser om.

Barbro Enckell-Grimm är redaktör.