Borges, Monterroso, Ekelund Magnus Halldin

En fantasi om det korta formatet: Borges, Monterroso, Ekelund

Magnus Halldin

And even if the results are abhorrent and our judgments are wrong, still our taste, the nerve of sensation that sends shocks through us, is our chief illuminant; we learn through feeling; we cannot suppress our own idiosyncrasy without impoverishing it.

– Virginia Woolf

I en trång och ogästvänlig källare på Garay-gatan i Buenos Aires finner Borges alter ego en Aleph – en av de punkter i universum som innesluter alla andra punkter. Den tillåter honom att i ett ögonblick se vidunderliga ting. Författaren erkänner sig oförmögen att återge sin upplevelse, han känner en intensiv vanmakt inför den punkt där mystikerna istället kan slösa med bilder. Bland intrycken finns märkvärdiga ting: ”Jag såg mitt tomma sovrum. I en kammare i Alkmaar såg jag ett jordklot mellan två speglar, som mångdubblade det i all oändlighet. Jag såg hästar med virvlande manar. På en strand vid Kaspiska havet såg jag i gryningen det fina skelettet av en hand. Jag såg de överlevande från en strid, när de skickade vykort. Jag såg en spansk kortlek i ett skyltfönster i Mirzapur. Jag såg de sneda skuggorna från några ormbunkar på golvet i ett växthus. Jag såg tigrar, pistonger, bisonoxar, stormiga hav och arméer. Jag såg alla myror som finns på jorden. Jag såg en persisk astrolab. ” Katalogen sväller, och den där omtalade Borgessvindeln är ett faktum.

Hur är det med kritiken och essäistiken? Kan den ha sina Alepher? Kan den från en enda, samlande punkt utstråla sammanhang, opposition, antipati? Är en sådan punkt möjlig? Drömmen i fråga handlar om den fulländade aforistiska, kritiken eller essäistiken; en strängt minimalistisk hållning. Kan det skapas en fungerande mikrokritik eller en essä av allra kortaste slag? Kan den utstråla mening?

Den korta form drömmen handlar om kräver en extrem ekonomi, en absolut ren hållning, en text fri från utanverk, utan prål. Därför är den en fantasi: en skrivrymd där formatet är en likgiltig aspekt av det kritiska arbetet.

Det leder fel att ensidigt hylla det längre formatet på bekostnad av det korta. En skavande samexistens är förmodligen den framkomligaste vägen, något slags jonisk grundinställning. Resignation?

Det finns inom litteraturen en motkultur som står i aktiv opposition till det långa formatet. Kortformatets mästare är kanske Augusto Monterroso, som med en underström av ironi döpte sin debutbok till Obras completas, eller ”Samlade verk” . Hans novell ”Dinosaurien” lyder, in extenso: ”När han vaknade stod dinosaurien kvar. ” En annan, som handlar om litterär produktivitet, är lika komprimerad och innesluter dessutom själva skrivprocessen: ”Idag känner jag mig som en Balzac, jag närmar mig nu slutet på den här meningen. ” För att kritiskt bemöta en miniatyr som denna krävs förmodligen flera ord än källtextens, och man behöver inte vara en exeget av Auerbachs kaliber för att producera en sekundärtext som är mycket längre än den man utgått från. Man kan här även notera att i den kritiska akt som kallas översättning kan språkens olikartade strukturer omvandla ett mästerstycke i mikrogenren från kort till ännu kortare. Lars Bjurmans sex ord i ”Dinosaurien” motsvaras i originalet av sju: ”Cuando despertó, el dinosaurio todavía estaba allí. ” Bjurman har gjort trettiotvå tecken av Monterrosos fyrtiofyra.

Det här förhållandet gäller nästan alltid när man skriver kritik eller essäistik. Hur komprimera sina intryck? Och hur kommunicera dessa till en läsare, en mottagare? Till detta krävs en kritisk intelligens av Vilhelm Ekelunds slag, där vad som vid första anblick verkar vara svepande omdömen i själva verket preciserar, ibland intill fulländning, ett visst författarskaps temperament – dess ärende, konjunkturer och politik. Ekelunds steg från poesin in i essäistiken – och senare: essäernas pulvrisering till aforistik – är ett kreativt sönderfall, en artistisk spjälkning, en dissektion både av det egna skrivandet och de författarskap han befattar sig med. Intressanta kritiska passager är legio genom hela hans verk. Man kan förslagsvis stanna inför en av meditationerna ur avdelningen ”Litterärpsykologiskt” i Veri similia. Jag vill mena att den fungerar utmärkt i den korta genren.

Montesquieus Considérations visar hur fast och stor komposition kan förenas med aforistisk konst. Den är idealet af ”essay” och lämnar den engelska formen långt efter sig. Vid sidan af sådant syns Emerson pittoresk och linjesvag. Une fête pour l’esprit, det är hvad denna stil är. Den visar vad antikens skola kan uträtta. Man kunde säga om Montesquieu, att han givit den taciteiska essayn, liksom man kan säga om Kleist, att han skapat den taciteiska novellen. I själfva verket ligga dessa begge former hvarandra mycket nära.

Texten har tidigare publicerats i tidskriften Kritiker, nummer 6, 2007. Endast några smärre justeringar har gjorts. Magnus Halldin är kritiker.