3 minute read
Juryns motiveringar
Hans Ruin-tävlingen 2010 – vinnarna och motiveringarna
Hans Ruin-tävlingen arrangeras vartannat år. Tävlingen genomförs i samarbete med de finlandssvenska kulturtidskrifterna Ad Lucem, Astra Nova, Finsk Tidskrift, Horisont, Ikaros, Ny Tid och Nya Argus. De vinnande bidragen publiceras dels av tidskrifterna och dels i en bok som ges ut hösten 2010. Tidskrifterna tar även in andra bidrag som deltagit i tävlingen. Sammanlagt 112 essäer deltog i årets tävling som nu arrangerades för fjärde gången.
Juryns sammansättning: roger holmström, fil.dr (Åbo) – ordförande barbro enckell-grimm, redaktör (Helsingfors) magnus halldin, kritiker (Stockholm) nora hämäläinen, chefredaktör (Helsingfors) annette kronholm-cederberg, lektor (Jakobstad)
I essän En skärslev skildrar jens johansson den vuxne mannens kapitulering inför förgänglighetens faktum. Vid faderns dödsbädd krymper rationalismen till en illusion och intellektualiseringen till en feghet. Med sällsynt nakenhet lever texten tills ytterst litet av ordens gyckel och hjärnans tankemonster återstår.
II pris (3000 euro) David Molander (Stockholm)
Med stor sakkunskap förankrar david molanders essä Stadens hjärta – en essä om Slussen i Stockholm denna trafikplats i det modernistiska arkitekturprogrammet. På ett pedagogiskt och engagerat vis låter han dåtidens utopi möta dagens realiteter och krav på förändringar. Resultatet är ett personligt inlägg i den pågående debatten om Slussens framtid.
peter nyberg skriver i essän Nellies tröst chosefritt och berörande om den lågmälda vanmakten inför den älskades depression och självmordsförsök. Genom konstnären Anna Odell och den amerikanska journalisten Nellie Bly förankrar han skickligt den personliga erfarenheten i den handlöshet som samhället i stort visar upp inför psykisk sjukdom.
– 28 –
Hedersomnämnanden (sex stycken, i alfabetisk följd)
I essän Vändpunkter. Om bilderböcker, dramatik och metaforer följer henrik enckell (Helsingfors) de punkter han tecknat i sin rubrik och vägen mellan dessa. Texten visar på ett dynamiskt och roligt sätt på bilderbokens – och kanhända också essäns – många möjligheter. Bilderbokens metaforväv spinns kring såväl det välbekanta och konkreta (Janosch’ bilderbok Mamma var kommer barnen ifrån?), som Aristoteles mera abstrakta, dramaturgiska resonemang.
sebastian johans (Uppsala) öppnar skickligt en rad frågor om ungdom, åldrande, idoler, självförståelse och förgänglighet i essän om sitt förhållande till Henry Parland: Alltid en värld att sluka. Alltid en värld att slukas av. Några fragment om Henry Parland, frånvaro & att bli äldre än sin poet. Texten har en suggestivt rytmisk kvalitet som reflekterar Parlands intensitet, ungdom och hunger efter det liv som alltför snart tar slut.
I essän Kan själv för karin lilja (Höör, Sverige) ett engagerande samtal. Hennes väl grundade och personligt hållna reflexioner belyser det mänskliga kunnandets möjligheter. Biblioteksmiljön som en oas för eftertanke ger framställningen ett finstämt lyft.
I sin sakligt skrivna och inkännande essä Otryggare kan ingen vara tar annika sandlund (Turkiet) fasta på krigsbarns utsatta situation. Genom att dra en linje från sin egen pappas förtegna hållning kring det faktum att han var krigsbarn i Sverige och den afghanske pojken Ali som förlorat sin mamma får hon fram både barns universella sårbarhet, våra skuldkänslor och hur dessa – paradoxalt nog – blir ett vapen i händerna på dem som vill bekämpa invandring. – Sandlund har ett brett register, både i de källor hon hänvisar till och de känslor hennes text tar upp: sorg, vanmakt, cynism och sist men inte minst – humor.
I sin essä Minnet av skratt undersöker magnus axelsson sparf (Tranås, Sverige) skrattets natur genom några starka minnesbilder ur barndomen. Med en blandning av vemod och humor (!) överrumplar han våra invanda föreställningar om vad ett skratt kan rymma: i det här fallet existentiella frågor som löper över generationsgränser och med en melankolisk underton upphäver tidsbegreppet. Författaren lämnar i denna essä ett viktigt bidrag till det tankearbete som skulle kunna kallas minnets arkeologi.
I essän Textskärvornas trubbighet ger andreas åberg (Stockholm) en både genomtänkt och lärorik inblick i utanförskapets estetik hos Joel Pettersson. Ett gott prov på en lärd essä som appellerar till den skapande läsaren.
