hansruin2010_Layout 1 27.9.2010 20.34 Sida 19
En fantasi om det korta formatet: Borges, Monterroso, Ekelund Magnus Halldin And even if the results are abhorrent and our judgments are wrong, still our taste, the nerve of sensation that sends shocks through us, is our chief illuminant; we learn through feeling; we cannot suppress our own idiosyncrasy without impoverishing it. – Virginia Woolf
I en trång och ogästvänlig källare på Garay-gatan i Buenos Aires finner Borges alter ego en Aleph – en av de punkter i universum som innesluter alla andra punkter. Den tillåter honom att i ett ögonblick se vidunderliga ting. Författaren erkänner sig oförmögen att återge sin upplevelse, han känner en intensiv vanmakt inför den punkt där mystikerna istället kan slösa med bilder. Bland intrycken finns märkvärdiga ting: ”Jag såg mitt tomma sovrum. I en kammare i Alkmaar såg jag ett jordklot mellan två speglar, som mångdubblade det i all oändlighet. Jag såg hästar med virvlande manar. På en strand vid Kaspiska havet såg jag i gryningen det fina skelettet av en hand. Jag såg de överlevande från en strid, när de skickade vykort. Jag såg en spansk kortlek i ett skyltfönster i Mirzapur. Jag såg de sneda skuggorna från några ormbunkar på golvet i ett växthus. Jag såg tigrar, pistonger, bisonoxar, stormiga hav och arméer. Jag såg alla myror som finns på jorden. Jag såg en persisk astrolab.” Katalogen sväller, och den där omtalade Borgessvindeln är ett faktum.
–
19 –
