hansruin2010_Layout 1 27.9.2010 20.34 Sida 16
På spaning efter de unga essäisterna Annette Kronholm-Cederberg
Inför frågan om vad som utmärker den goda essän, blir mitt perspektiv pedagogens, forskarens och skolans. I egenskap av modersmålslärare på gymnasiet (svensklärare i Sverige), samt i egenskap av skrivforskare och skrivpedagog, är det svårt eller snarare omöjligt att undvika essägenren. Essän eller skoluppsatsen är fortfarande en central genre inom gymnasieskolans skrivundervisning. Den norska skrivforskaren Marianne Igland (2007) har liknat modersmålslärarens till synes oändliga läs- och responsarbete vid ett sisyfosarbete. Eller som en finlandssvensk modersmålslärare, Katarina von Numers-Ekman (2010) uttrycker det: ”Jag önskar verkligen att jag alltid kunde vara en nyfiken läsare av elevernas essäprov och textkompetenssvar, men om sanningen ska fram är jag utled på de här högarna ibland.” Den finländska gymnasieskolans skrivundervisning påverkas framför allt av den nationella och årligen återkommande studentexamen, omspunnen av snart 160-åriga examenstraditioner och intimt relaterad med skiftande utbildningspolitiska, historiska och nationella intressen. I samband med studentexamensreformen i modersmål och litteratur från år 2007 används begreppen textkompetensprov och essäprov. I essäprovet bedöms för att citera studentexamensnämnden (2006): ”hur allmänbildad examinanden är, hur väl utvecklade tankeförmågan, den språkliga uttrycksförmågan och förmågan att behärska helheter är”. Uppsatsgenren ligger också inbäddad i och upp-
