hansruin2010_Layout 1 27.9.2010 20.35 Sida 121
Textskärvornas uppbyggliga trubbighet Om utanförskapets estetik hos Joel Pettersson Andreas Åberg
De utspridda glasbitarna på bordet har alla samma dovt gröna färgton, det är lätt att vid en hastig anblick föreställa sig att en ölflaska eller en blomvas slagits sönder. Men glasbitarna kommer inte från ett och samma kärl. De kommer överhuvudtaget inte från något kärl. Vid en närmare granskning visar sig skärvorna snarare vara smycken som tillverkats av en glaskonstnär, halssmycken som ska efterlikna glasskärvor. Människans rationella helhetstänkande styr inte bara den visuella perceptionen, utan även läsandet. Om det begränsar eller berikar läsningen beror på i vilken grad det logiska förnuftet stäms av med fantasin och erfarenheten. Den åländske författaren skrev inga längre sammanhållna berättelser, utan istället rastlöst drivna ostyriga anteckningar och berättelseembryon på hänsynslöst uppriktig realistisk prosa, förlagda till den åländska landsbygdens grå, leriga vardag. Joel Pettersson (1892–1937) är ett perifert spår i nordisk modernism. I likhet med flera andra författare som prioriterat brottstycken, stämningar och enskilda fristående scener framför kronologiskt ordnade berättelser har han fått blygsam uppmärksamhet. Han framstår på flera sätt som en åländsk Fernando Pessoa (1888–1935), som först många år efter sin död blev publicerad i bokform, i samlingsvolymerna Jag har ju sett (1972), Eldtände
–
121 –
