hansruin2010_Layout 1 27.9.2010 20.35 Sida 109
Otryggare kan ingen vara Annika Sandlund
När jag var i tioårsåldern hittade jag en gammal grå kartongbit i en låda där gamla sedlar och papper som eventuellt var viktiga samlade damm tillsammans med snörstumpar och annat som ”kanske kan komma till nytta någon gång”. Min pappa var född före kriget, det förklarade mycket. Det förklarade både snörstumparna och den gråa kartongbiten, stor som en halv A4, med min pappas namn noga textat med versaler i övre högre hörnet. Jag visade kartongbiten för pappa och han sade att ja, jag var krigsbarn i Sverige. Det hade jag aldrig vetat. Jag frågade hur det var. Han sade att hans föräldrar sänt honom över Bottenhavet när han var runt fem år gammal, men att hans erfarenhet var olik alla de andra krigsbarnens erfarenheter. Han skickades till en familj som föräldrarna kände sedan tidigare, inte okända mänskor – det gjorde det ”annorlunda”. Han nämnde inte att föräldrarna i den nya fosterfamiljen, gamla skolkamrater till min pappas föräldrar naturligtvis var lika främmande för honom som alla andra okända vuxna. Men jag nöjde mig med förklaringen. Det tog mig trettio år att ställa den uppenbara frågan: Hur då annorlunda? Ett barn är också pojken från Afghanistan som på en ö i Medelhavet står vid sin mors och sina systrars grav. Hans far betalade flera tusen dollar för att skicka familjen till ”säkerhet” i Europa. Familjen begravs i en stilla ceremoni, uppe på kullen som ser ut över havet som dränkt dem. De är inte ensamma i graven. De överlevande berättade
–
109 –
