5.2.2 Kimitoön: ”Nuförtiden är alla experter ”

Att finskan och svenskan har en jämnstark ställning i Vasa syns ändå genomgående i bibliotekets verksamhet och rekrytering, tycker Marita Ahola. Den jämställda språkpolitiken är enligt Ahola en så integrerad del av verksamheten att personalen inte reflekterar över den utom då de möter bibliotekspersonal från andra håll i landet, där situationen är en helt annan.

Bibliotekslagens formulering om att den som leder biblioteksväsendet ska visa ”god förtrogenhet med bibliotekens uppgifter och verksamhet” , med slopade krav på bibliotekariebehörighet, tror Ahola fungerar bättre i en större kommun.

I en stad av Vasas storlek skulle en bibliotekschef med begränsad erfarenhet av biblioteksarbete mest orsaka irritation inom arbetsgemenskapen. Alltid kan man fråga om sådant man inte vet, men den som har egen erfarenhet av biblioteksarbete har en fördel.

Överlag är flexibiliteten i bibliotekslagens krav på utbildning bättre för stora kommuner än för små kommuner. I stora kommuner finns en större personalstyrka med naturliga möjligheter till specialisering. Alla måste inte kunna allting.

Men i små kommuner är situationen just den – alla måste kunna allting –vilket innebär att samtliga anställda borde ha omfattande bibliotekskunskaper. Det är riskabelt om det hos kommunledningen uppstår ett slentrianmässigt antagande om att ” vem som helst” kan jobba i biblioteket, och att bibliotekets verksamhet enbart består av att låna ut böcker och sätta in dem i hyllan igen.

Lagen ger biblioteken frihet att själva bestämma vilka kompetenser de behöver och det fungerar bra för Vasas del. Det är inte sagt att biblioteken utvecklas i en sådan riktning att biblioteksutbildningen i sin nuvarande form är allena saliggörande.

Den nya bibliotekslagen får godkänt av Ahola, även om hon anser att den är alltför detaljerad när det gäller bibliotekens användarregler. I det första utkastet till lagen var behörighetskraven formulerade så att den friare rekryteringen kopplades till behovet av en jämnare könsfördelning bland personalen. Man ville med andra ord kunna anställa fler män, med eller utan biblioteksutbildning – en formulering som Ahola och många andra protesterade mot.

När det gäller dagens biblioteksutbildning känner sig Marita Ahola inte särskilt uppdaterad om innehållet i den och har därför ingen direkt feedback till den. Hon anser att både högskoleutbildningen och yrkesutbildningen fyl-

ler en funktion, och att biblioteken har behov av personal med olika utbildningar.

När Ahola ombeds nämna ämnen som biblioteksutbildningen kunde ta upp, räknar hon upp den klassiska kunskapsorganisationen, men också pedagogik, marknadsföring, kommunikation och administration.

Praktiska moment, som bokprat och andra konkreta möten mellan personal och användare, måste man lära sig i yrkeslivet. God förmåga till kundbetjäning är viktigt, men är svårt att undervisa i inom ramen för en utbildning. Det är inte heller särskilt lätt att påvisa i en rekryteringssituation.

Generellt är den mest värdefulla egenskapen hos potentiell bibliotekspersonal en nyfikenhet på det mesta i samhället. Man får gärna ha en bred allmänbildning, men klarar sig utan djupare specialkunskaper. Flexibilitet och samarbetsvilja är centrala egenskaper.

Flexibiliteten är också viktig eftersom bibliotekens verksamhetsformer och teknologi har ändrats helt under de senaste trettio åren. En viktig egenskap hos biblioteksanställda blir därför förmågan att glömma vad man lärt sig och tillägna sig ett alldeles nytt arbetssätt.

Enligt Marita Ahola kunde det finnas behov av en biblioteksutbildning också i Österbotten. Att det varken finns en finsk eller svensk utbildning i Vasas närområde tror hon kan påverka tillgången till utbildad personal, men hon är inte orolig för sitt eget bibliotek. Där har man alltid lyckats få utbildade och språkkunniga arbetssökande.

5.2.2 Kimitoön: ”Nuförtiden är alla experter”

Eija Sjöblom är bibliotekschef i Kimitoöns bibliotek. Nedan följer ett sammandrag av hennes intervjusvar.

Som chef med ansvar för ett litet kommunbibliotek – Kimitoön har 6700 invånare – betonar Sjöblom att förutsättningarna i små och stora bibliotek är helt olika.

I små bibliotek måste alla kunna lite om allt, något som onekligen är svårt att utbilda för. En bred allmänbildning blir därför beställningen till potentiella anställda. Också en viss nyfikenhet behövs för att orka lära sig nya saker i en verksamhet som ständigt förändras.

Bibliotekens många uppgifter förutsätter att det jobbar utbildade, duktiga människor där. Det finns inga rutinuppgifter längre i biblioteken efter-

som de har automatiserats bort. I stället fungerar de biblioteksanställda som experter på sitt område, åtminstone i små bibliotek.

Också de som har titeln biblioteksfunktionär i Kimitoön jobbar med sådant som traditionellt betraktats som bibliotekarieuppgifter.

Modernt biblioteksjobb är till sin natur ofta administrativt och kräver att alla ska kunna planera sin del av verksamheten. Det här stöder tanken om att biblioteksutbildningen ska vara en högskoleutbildning.

Själv har Eija Sjöblom utbildat sig vid Åbo Akademi. Hon anser att universiteten är mycket bra på att ge en teoretisk överblick och säger sig värdesätta den akademiska utbildningen högt. Ändå ser hon fördelar i yrkeshögskolornas större betonande av praktiska biblioteksfärdigheter, åtminstone för den som strävar efter en karriär i ett allmänt bibliotek.

Universitetsutbildningen är enligt Sjöblom mer inriktad på det egna fältets bibliotek. Arbetsbilden i de allmänna biblioteken handlar långt mer om att möta människor i olika situationer, till exempel när biblioteket tar emot grupper av barn och unga.

Skillnaden är så stor att Sjöblom kastar fram tanken om att biblioteksutbildningen kunde ha olika specialiseringslinjer, där allmänna bibliotek skulle utgöra ett eget studieområde.

En svensk biblioteksutbildning på yrkeshögskola skulle kunna betjäna många kommuner och göra det lättare att få svensk personal, tror Sjöblom. Ställd inför valet mellan en yrkesutbildning eller en yrkeshögskoleutbildning väljer hon den senare, med hänvisning till det ovanstående resonemanget om att biblioteksanställda numera är sakkunniga och inte utför så mycket arbete med lägre kompetenskrav.

En annan fråga, av moralisk art, är huruvida man bör utbilda människor på högskolenivå, bara för att anställa dem som biblioteksfunktionärer med sämre lön än bibliotekarier. Ur den synvinkeln försvarar yrkesutbildningen kanske sin plats.

Kundservice är ett område som Eija Sjöblom önskar att kunde höra till utbildningen. Alternativt kunde arbetssökande gärna ha arbetserfarenhet av det. I mindre kommuner fungerar biblioteket som allt från socialbyrå till skolans samarbetspartner, och rätt bemötande är av avgörande betydelse. Det är mer komplicerat än att bara kunna hälsa på kunderna.

Personlighetsdragen gör sitt till: att kunna samarbeta med andra och vara någorlunda socialt lagd är egenskaper som behövs i ett modernt bibliotek.