NÄR KAFFET KOM TILL SVERIGE

Kaffets

ursprung är delvis höljt i dunkel. Det går inte med säkerhet att avgöra vare sig när eller var bruket att dricka kaffe uppkom. En del källor tyder dock på att den uppiggande effekten av koffeinet först upptäcktes på 800-talet i Etiopien där kaffebusken Coffea arabica växte vilt. Till en början tycks man ha nöjt sig med att tugga bladen – alternativt mala bönorna och bladen för att sedan blanda dem med fett till bollar som kunde ätas. Omkring år 1000 utvecklades bruket. Kaffesugna blandade nu mosade kaffebönor och blad med kokt vatten. Med all sannolikhet var det den stimulerande verkan snarare än själva smaken som man var ute efter.

Från Etiopien fördes kaffeplantan några hundra år senare av arabiska handelsmän till Jemen. Troligtvis var det där någon kom på att rosta och mala kaffebönorna innan man blandade dem med kokt vatten. Snart anlades kaffeodlingar i Jemen.

Från hamnstaden Mocka skeppades kaffebönorna vidare och i början av 1500-talet nådde kaffet Kairo. Ett par årtionden senare kom det till Konstantinopel. Drycken blev snabbt populär i hela den muslimska världen och ett stort antal kaffehus etablerades i de större städerna. Dessa nya offentliga rum var helt och hållet manliga bastioner – kvinnor hade inte tillträde.

Inom kort blev kaffet även ett lockande alternativ till alkohol i Europa. De första européerna som anammade bruket att dricka kaffe var de kosmopolitiska venetianarna. Detta skedde i slutet av 1500-talet. Efter hand spred sig ”Arabiens vin”

Karl Xii I Lund

Kaffets genombrott i Sverige dröjde tills till andra storstäder som London, Marseille och Paris. De bittra bönorna fraktades dit på engelska och holländska handelsfartyg från den arabiska halvön. I slutet av 1600talet öppnades en mängd kaffehus i Västeuropa. Enbart i England serverades kaffe på tretusen särskilda etablissemang. På den tiden användes inte bara dryckens smak och uppiggande effekt som argument i saluförandet. Kaffe påstods också förbättra kaffedrickarnas syn och bota såväl förkylning som tuberkulos och skörbjugg.

Karl XII återvände till riket i december 1715. Porträtt av Karl XII, målat av David Krafft (1655–1724) i Lund 1717.

Foto: Erik Cornelius, Nationalmuseum.

Det fanns dock gott om belackare. Redan tidigt oroade sig makthavare, såväl i den muslimska som i den kristna kultursfären, över att befolkningen slösade bort sin tid med att sitta på kaffehus flera timmar om dagen i stället för att arbeta. Dessutom fanns ju alltid risken att gästerna diskuterade politik som potentiellt kunde få samhällsomstörtande effekter. De många förbuden som utfärdades visade sig dock verkningslösa i längden. Kaffesuget gick inte att hejda.

Den förste svensk som det är belagt drack kaffe var det kungliga sändebudet Claes Rålamb. Han prövade den svarta drycken under ett upp- drag till Konstantinopel 1657, men blev inte särskilt imponerad. Efter resan skrev Rålamb att kaffe ”tillreds av ett slags ärtor ifrån Egypten” och sörplas in ”emellan läpparna sjudande hett”. Han underströk att ”det är eljest illa smakande, lika som det vore lag av stekte ärtor”. I likhet med Claes Rålamb förhöll sig också det svenska folket inledningsvis avvaktande till kaffe. Mest kanske på grund av att så få kommit i kontakt med drycken. I slutet av 1600-talet importerades visserligen mindre kvantiteter kaffebönor till Göteborg och Stockholm där hugade köpare i sin tur fick införskaffa varan på städernas apotek. Men kaffet var då fortfarande en oerhört exklusiv produkt som endast ett fåtal invigda kände till.

Genombrottet dröjde tills Karl XII återvände till Sverige i december 1715. Kungen hade då inte varit hemma i riket på femton år och den svenska stormakten befann sig i ett ytterligt prekärt läge. Efter åratal av krig mot Danmark, Sachsen/ Polen och Ryssland hade nu även Preussen och Hannover sällat sig till fienden. Hemkomsten följdes av två månaders vistelse i Ystad och ett misslyckat fälttåg i Norge. Därefter upprättade kungen sitt högkvarter i Lund i september 1716. Under nästan två år kom Sverige att styras från en fastighet vid korsningen Stora Södergatan/Svanegatan som Karl XII valt ut som kungligt residens i den lilla universitetsstaden. (Byggnaden tillhör idag Katedralskolan.) Med sig till Lund hade Karl XII ett stort sällskap bestående av omkring 550 militärer, ämbetsmän och tjänstefolk. Många av dem drack kaffe som de hade lärt sig att uppskatta under åren i Osmanska riket. Under en period rekvirerades dagligen 3 1/3 kg kaffe till det kungliga högkvarteret Carlopolis strax utanför Bender.

Men det fanns även andra kaffeentusiaster. En hel skara fordringsägare från kontinenten gjorde Karl XII sällskap till Sverige. De hoppades få tillbaka de pengar som de lånat ut till kungen. Den femåriga vistelsen i Osmanska riket hade nämligen till stora delar finansierats med hjälp av lån. Bland kreditorerna fanns både araber och turkar som tog med sig bruket att dricka hett kaffe. Ett konkret exempel på att bruket spridits bland karolinerna var att det i arméchefen Fredrik av Hessens tjänarstab ingick en barista – en judisk kaffekock från Polen vid namn Markus Markovitz. En annan uppgift som sannolikt kan kopplas till kaffedrickandet under Karl XII:s vistelse i Lund är att 70 lispund (cirka 600 kg) kaffebönor anlände till Malmö från Rostock 1717.

Lundahistorikern Sven Lagerbring

(1707–87) noterar i en av sina skrifter att det var under Karl XII:s år i lärdomsstaden som kaffedrickandet blev allmänt spritt i högre kretsar i Skåne. Enligt Lagerbring ska det ha varit tyskarna i den svenska armén som medförde denna vana att dricka ”bönesoppa”. Det dröjde hursomhelst inte länge förrän bruket blev populärt bland de mest förmögna. Under denna kaffets första tid i Sverige i början av 1700-talet intogs kaffet vid privata sammankomster vanligen efter middagen, och då med grädde och socker. Drycken serverades i minimala koppar utan öra eller fat. Kaffet rostades i panna, maldes i kvarn och kokades sedan i koppar- eller mässingskannor.

Samma kärl användes att servera ur. Med tiden blev det inne att servera kaffet inte bara i kopp utan även på fat. Fikats ursprung kan även härledas till denna tid. Till kaffet bjöds nämligen med fördel olika slags bakverk.

Kungligt Residens

Under nästan två år kom Sverige att styras från en fastighet vid korsningen Stora S ödergatan/Svanegatan som Karl XII valt ut som kungligt residens i den lilla universitetsstaden. Byggnaden tillhör idag Katedralskolan. Övre foto taget vid 1900-talets början, Kulturens samlingar KM 101000.507. Nedre foto taget 1945, LB 1008.

Ldre Modell

Kaffekvarn av äldre modell, Kulturens samlingar KM 23655.

Snart började även offentliga inrättningar i Sverige att erbjuda kaffe. Redan 1728 fanns femton kaffehus i Stockholm. Men det var dyra droppar. I början av 1700-talet kostade ett halvt kilo kaffebönor lika mycket som en dräng tjänade årligen.

Även i Sverige försökte myndigheterna stoppa den förföriska svarta drycken. Första förbudet kom 1756. Det blev dock sisådär med efterlevnaden, varför riksdagen avskaffade förbudet tretton år senare. Förbudsivrarna gav dock inte upp. Eftersom detta var i merkantilismens tidevarv oroade sig de styrande för de ekonomiska konsekvenserna. Kaffeimporten påstods bidra till en negativ handelsbalans. Därför infördes nya förbud flera gånger kring sekelskiftet 1800. Men eftersom befallningarna fortsatte att negligeras hävdes snart restriktionerna. Till och med hovet bröt mot förbuden.

Kafferostare X 3

Tre modeller kafferostare, Kulturens samlingar KM 89999, KM 31970 och KM 38729.

Tillen början var alltså kaffe en mycket dyrbar vara och endast förunnat samhällets översta skikt. Först från mitten av 1800-talet började svenska bönder och arbetare dricka kaffe. Ofta drygades då kaffebönorna ut med exempelvis rötter av växten cikoria, bränt vete eller rostad potatis. Det dröjde till sekelskiftet år 1900 innan kaffe blev svenskarnas nationaldryck. Men då formligen exploderade nyttjandet.

Även barn drack snart kaffe, vilket oroade myndigheterna. En undersökning i början av 1900-talet gav vid handen att mer än hälften av alla elever i småskolan fick kaffe till frukost – utan något annat att äta till. Det finns också en genusaspekt på dåtidens kaffedrickande. Kaffe blev snabbt kvinnors favoritdryck. Män drack förvisso också kaffe, men blandade det inte sällan med brännvin till så kallad kaffekask. Samtidigt kan bruket betraktas ur ett klassperspektiv. Att dricka kaffe på fat, det vill säga sörpla i sig drycken, hade fallit ur modet i de högsta kretsarna i Frankrike redan på 1760-talet. Den nya trenden spred sig. Inom aristokratin och borgerskapet i Sverige började man snart dricka kaffe enbart ur kopp. Hos allmogen fortsatte fatdrickandet dock att leva kvar långt in på 1900-talet.

Vid sekelskiftet 1900 såldes merparten av kaffebönorna orostade i lös vikt. Länge skötte konsumenterna rostningen själva – i stekpanna över öppen eld eller på spisen alternativt i långpanna i ugn. Även malningen skedde i hemmet. På 1920-talet övergick dock många till att köpa färdigrostat och färdigmalet kaffe. Även sedan det efter sekelskiftet

1900 blivit vanligt med rent kaffe försökte många hushålla med de eftertraktade kaffebönorna genom att spara på sumpen. Denna blandades med mindre mängder nymalet kaffe vid nästa kokning. Den beska smaken dämpades genom att blanda kaffet med grädde eller mjölk. Att ”dricka på bit” var också vanligt; att sila kaffet genom en sockerbit som hölls fast mellan tänderna.

När handelsvägarna blockerades och kaffeimporten försvårades under första och andra världskriget, återkom surrogat som cikoria och maskrosrötter. Vissa försökte ersätta den åtråvärda kaffesmaken genom att rosta ekollon och fikon. Andra gick så långt som att försöka göra ”kaffe” av rödbetor och sockerbetor. En bestört medlem av hälsovårdsnämnden i Stockholm upptäckte till och med sågspån vid en kontroll av kaffesurrogat 1915. Särskilt gott lär det inte ha varit. Men kaffesuget gjorde folk desperata. En period under andra världskriget var kaffet så hårt ransonerat i Sverige att man bara fick köpa tretton gram per vecka. Det förslog inte långt. När kaffet återigen flödade fritt till landet på 1950-talet förändrades vanorna. Allt fler konsumenter valde nu att köpa färdigrostat och färdigmalet kaffe. Men medan man i resten av världen redan på medeltiden slutade att koka sitt kaffe och i stället började brygga det i diverse kärl fortsatte bruket av kokkaffe i Norden. Först i slutet av 1960-talet då automatiska kaffebryggare började saluföras på allvar övergick merparten av svenska folket till att njuta sina malda bönor i kaffebryggare.

De senaste årtiondenas globalisering har inneburit att utbudet av olika former av kaffe har ökat enormt i Sverige. Idag kan landets kaffeälskare glädjas åt ett stort utbud av drycker med kaffe som bas: cappuccino, espresso, latte macchiato bara för att nämna några varianter. Och från att ursprungligen ha varit en exklusivt etiopisk produkt odlas numera kaffebönor över stora delar av världen, alltifrån Brasilien och Colombia till Indonesien och Vietnam.

Claes Rålamb skulle ha blivit mäkta förvånad.

LITTERATUR & LÄSTIPS

Elgklou, Lars. 1993: Kaffeboken. Höganäs: Bra Böcker.

Fredholm, Bertil. 2021: Kaffeologi: Myter och forskning om en älskad dryck. Stockholm: Fri tanke.

Liljegren, Bengt. 1999: Karl XII i Lund: När Sverige styrdes från Skåne. Lund: Historiska media.

Kaffekvarnar I Tr

Två typer av kaffekvarnar i trä, Kulturens samlingar KM 20900 och KM 12101.

”Undersökningar visar att många svenskar fikar minst en gång per dag på sitt arbete och att de också anser sig bli mer effektiva på jobbet av de gemensamma fikastunderna. Fikat ger medarbetare på en arbetsplats möjligheten att mötas på ett demokratiskt sätt. I platta organisationers strävan efter att tona ner hierarkier har fika en viktig plats – där kan alla träffas oavsett ställning.”

Dags F R Fika

Viveka Adelswärd