Redan i de svenska landskapslagarna från 1200-1300-talen kan man skönja inskränkninga r för allmogen avseende jakt på storvilt. I Östgötalagen beskrevs rådjuren som kungens djur som ingen annan hade rätt att jaga . I Magnus Erikssons riksomfattande landslag från 1350-talet förbjöds allmogen att jaga älg med spjut. Allmogens jakt inskränktes ytterligare under 1600-talet, men 1789 återfick skattebönderna sin jakträtt. I de norra de larna av Sverige behöll allmogen däremot rätten att jaga under he la denna tidsperiod. Det förekom förstås att allmogen ägnade sig åt tjuvjakt, trots risken för kännbara straff. I den nyutkomna avhandlingen Rätt till jakt. En studie av den svenska jakträtten ca 1600-1 789 skriver Ulf Nyren bland annat om vilka människor som blev anklagade för jaktbrott p å Öland under 1600-1700-talen . Av källmateria let framgår det långt ifrån alltid vi lka personer som fäl ldes. Det går däremot att utläsa att en liten andel av tjuvjägarna fakt iskt var kvinnor. I materialet vittnar ofta kvinnor om att de endast har hjälpt till vid hanteringen av djuren, men att de själva inte varit med och fällt bytet. Innehav av viltkött likställdes dock vid denna tid med tjuvjakt och även kvinnor dömdes till fängelsestraff.
Jakt ur ett jämställdhetspers pektiv Inom de högre stånden kunde jakten ses som en fritidssysselsättning som också försåg hush ållet med mat. Bland kungligheter .och aristokrati va r jakten ett sätt att underhålla gäster, ibland kunde arrangemangen utvecklas till påkostade skådespel. I Norden och Europa verkar allmogekvinnans roll i jakten ha varit begränsad. Kvinnan förväntades troligen inte döda bytet, men kunde gärna hjälpa till att ta hem det och tillaga köttet. Denna kvinnosyn avspeglas också i andra sysslor. Det var exempelvis otänkbart att en man skulle mjölka kor, vilket betraktades som i det närmaste oanständigt. En manlig syssla var däremot att gå bakom plogen, medan en kvinna gott kunde användas som dragdjur. Aristokratins kvinnor hade en mer varierad ro ll i jakten än all mogekvinnans. Bidragande faktorer kan ha varit deras eget intresse samt vad deras fäder och, senare, äkta män ansåg om deras deltagande i jakt. En av anledningarna till att adelskvinnornas deltagande i jakten var mindre kontroversiellt, kan ha varit den att de ansågs behöva få kunskap om administration av stora hushå ll , där jakten försåg hushållet med mat. Indirekt antyder källorna att fiske och småviltsjakt var mer accepterat för kvinnor än jakt på storvilt. Normerna i samhället kan ibland dölja kvinnors deltagande genom att det utelämnas i källorna. Det är svårt att tala om någon egentlig jämlikhet inom jakten oavsett vilken s·ocial grupp kvinnan tillhörde. Gemensamt för alla kvinnor var att de aldrig betraktades som myndiga, utan fick på olika sätt försöka utöva sina intressen och behov inom de socialt accepterade ramarna .
KVINNLIGT JAKTMOTIV
125
