Yngve Löwegren Hasard - Sveriges siste nummerhäst

3. T.v. syltburkar av brunt, blåst glas. 1800-talets senare hälft. KM 54.561 resp. KM 15.632. T.h. syltburkar av ofärgat blåst glas. 1900-talet. KM om.

konservering och därmed förknippade hushållskärl ger en lantbrukardotter från sydvästra Skåne: "Mor saltade gåsbröst i en vid stenkruka och så kokte hon skankar och grisfötter i mycket kryddor och slog på skyn. Det stelnade och ett fettlager ovanpå tätade ytan och det höll sig fräscht och fint över vintern. Till detta användes stengodskrukor. Flott förvarades också i stengodskrukorna och så naturligtvis den saltade ålen, som urlakad koktes och åts med kokt potatis." I detta hem fanns också en stor uppsättning av stengodskärl och blyglaserade lergodskärl som användes till olika inläggningar i socker och i ättika: "Annars var det kärl för lingon, äpplemos, ingefärspäron, ättiksplommon, saltade skärbönor, rödbetor, syltade tomater ... Den stora 10-liters vida krukan fylldes alltid med kokta lingon, när lingonen från Norrland kom med tåget sent på hösten."

En dotter till en järnvägsarbetare berättar om sitt barndomshem att "i källaren stod alltid en rad kärl innehållande lingonsylt, ättiksgurkor och övriga inläggningar från trädgården. Jag minns särskilt ättiksplommon i ett krus. . . Till dessa olika inläggningar användes stenkärl rymmande 3-4 liter, men även

"Efter syltningen" . Illustration ur Husmodern, nr 41. 1922.

5-6 liter" . Som kontrast till detta lilla källarförråd i ett arbetarhem kan ställas skafferiet i ett borgerligt hem på Grevgatan i Stockholm vid 1800-talets slut: "Ett stort skafferi med hyllor från golv till tak, isskåp och ett stort fönster tillät anhopande av väldiga matförråd ... På skafferiets hyllor stod konservburkarna radade i minutiös ordning: sparris, gåslever, "saussischer" , oliver och sardiner under hängande liibska skinkor och medvurstar som allt kom från Liibeck. En tunna äpplen och ett fat vindruvor stod ombäddade med filtar på vinden, men en liten kagge sill eller salt strömming gjorde man plats för i denna veritabla hökarbod, där stenkrukor med ägg och lingonsylt och glasburkar med sylt och kompotter bildade friska färginslag ... " Skillnaden var givetvis stor mellan de välbärgade borgerliga hemmen och t.ex. arbetarhemmen. Stora befolkningskategorier kunde av ekonomiska skäl inte lägga upp större förråd, utan var hänvisade till dagliga småinköp.

Städernas och landsbygdens krukmakare, som försett hemmen i århundraden med förrådskärl och inläggningskärl i form av krukor, krus och burkar av blyglaserat lergods hade under

5-6. Illustration ur Weck.

"Handbok i konservering", 1914, visande innerställningar till s.k. konserverings- eller steriliseringsapparater i olika utföranden med tillhörande glasflaskor och konservglasburkar samt ställbara klämmor för lockens fasthållande.

1800-talet fått hård konkurrens från stenkärlsfabrikerna, som tillverkade hushållskärl i saltglaserat stengods. Dessa kärl hade klara fördelar genom sin styrka, täthet och sin blyfria glasyr. Produkterna från de skånska stenkärlsfabrikerna kom att spela stor roll i hushållen även utanför Skåne. Vid sekelskiftet 1900 användes i de flesta hem, som framgått av de återgivna berättelserna, en blandad sammansättning av hushållskärl av lergods, saltglaserat stengods och glas samtidigt.

En för hemkonserveringen revolutionerande metod gjorde under 1800-talets slut sitt intåg i hemmen. Genom värmesterilisering av livsmedel i hermetiskt tillslutna flaskor och burkar lyckades man bevara livsmedlen för långa tider med bibehållande av smak- och näringsämnen. Metoden hade utarbetats redan 1804 av den franske köksmästaren Fran<sois Appert. Hans bok "Den oumbärliga Hushållsboken eller Konsten att i flera år förvara friska och oförändrade alla slags födoämnen både ur Djur- och Växtriket" utkom 1811 på svenska. Metoden tillgick ursprungligen så att den färdigberedda maten lades i specialtillverkade glasflaskor och glasburkar, som förslöts med korkar, vilka överbands med korslagda ståltrådar och kittades, för att ej hoppa ur under steriliseringen. Kärlen sattes i en kopparpanna som fylldes med vatten upp till balsringen på kärlen, ett lock lades tätt över och vattnet bringades i kokning. Beroende på

7. Konserverings- eller steriliseringsapparater för inkokning av mat på konservglas. 1900-talets början. Fr.v. KM 71.417 resp. KM om. Värmesteriliserad sparris i burk från Färe glasbruk, Sibbhult, inkokt 1917. KM om. T.h. konservglasburk från Trelleborgs glasbruk. KM om.

vilka födoämnen som fyllts på burkarna fick kokningen pågå under olika lång tidsrymd. Därpå tappades vattnet ut och kärlen fick svalna. Utförliga beskrivningar på metodens användbarhet för olika matvaror gavs. Apperts recept omfattade bl.a. färdiga rätter som köttsoppa, stek av kött, fågel och vilt, bröstgele (av kalv och grönsaker), bönor, ärtor, sparris, syra, färska ägg, mjölk, ostvassla, tryffel, bär, frukter m.m.

Apperts metod var ett resultat av flera års experimenterande och den blev lösningen på det stora problem, som bristen på färskmat utgjorde, inte minst inom den franska marinen under Napoleonkrigen, där enligt Appert "den salta maten och dess dåliga beskaffenhet i synnerhet, bragt flera människor om livet, än alla skeppsbrott och de blodigaste strider". Engelsmannen Peter Durand tog ut patent på en snarlik metod, där man i stället

för glasburkar använde sig av burkar av förtent järnplåt. Genom den på 1850-talet uppfunna ångtryckpannan, autoklaven, som gjorde att man kunde uppnå högre temperatur vid steriliseringen, förbättrades metoden. Den kom snart att utgöra grunden för en växande konservindustri.

Smakämnen och näringsämnen bibehölls med denna nya metod i en helt annan utsträckning, än vid andra konserveringsmetoder. Sockermängden vid inkokningen av frukt och bär kunde minskas kraftigt. Salt och ättika var inte längre nödvändiga för matens bevarande. För första gång fick man tillgång till kött, fisk, grönsaker och frukt, som hade sin naturliga smak och lukt i behåll, trots att de kanske förvarats i flera år. Appert hade uttalat sin övertygelse, om att hans upptäckt skulle bli till yttersta gagn även i den enskilda hushållningen. Mycket riktigt spreds kunskapen om den nya konserveringsmetoden även till hemmen, bl.a. genom tidskrifter och kokböcker, t.ex. i Hagdahl, "Kokkonsten som vetenskap och konst", där den presenterades. Ofta användes vanliga buteljer och glasburkar utan lock, vilka överbands med blåsa eller pergamentspapper och packades med hö och handdukar i en vanlig kokgryta vid steriliseringen. Tillsättning av salt i vattnet gjorde det möjligt, att i hemmen nå erforderlig temperatur.

Efterhand började kompletta apparater för värmesterilisering av mat att saluföras genom bosättningsaffärerna. I reklamblad och priskuranter från tillverkare och återförsäljare av sådana konserveringsapparater framhölls att "Genom användning av dessa apparater kunna omtänksamma husmödrar inbespara tid, pengar och arbetskraft" samt att allt som inkoktes i dessa "smakar som absolut färskt". En av de största tillverkarna var den tyska firman J. Weck, som lanserade flera olika modeller och dessutom utgav en handbok i tekniken. Wecks steriliseringsapparater gjordes först i ett utförande, där man var bunden till vissa höjder på glasen, men 1902 utkom en ny modell där lösa plattor och klämmor gjorde det möjligt att använda kärl i olika format och effektivare utnyttja utrymmet i apparaten.

Många olika märken av konserveringsapparater salufördes under 1900-talets första decennier. Ett av de vanligaste, utöver Weck, var märket Rex. På vissa håll talade man t.o.m om att

8-9. Konserveringsburkar av saltglaserat stengods, avsedda för inkokning i steriliseringsapparat, ett försök från stenkärlsfabrikanternas sida att konkurrera med de billiga maskingjorda konservglasburkarna. T.v. burk med lock och bygel, Höganäs, privat ägo. T.h. burk avsedd för förslutning med kork, Wallåkra Stenkärlsfabrik. 1900-talets början. KM om.

"rexa" som synonym för denna konserveringsmetod. Andra liknande modeller var Bord duka upp, Husmoderns glädje, Favorit, Rekord, Svea och Vegetabil. Apparaterna bestod som regel av en innerställning med genombruten bottenplatta, en uppstående ståndare i mitten vid vilken fjädrar, som skulle trycka mot burkarnas lock, fästes. Vidare en cylindrisk kokgryta för vattnet samt en termometer med angivande av koktid för sterilisering av olika maträtter. En rad tillbehör som byglar, borstar, skyddsringar samt hjälpredskap som saftkokare, grönsaksförvällare och filterapparater utvecklades jämsides, för användning vid konservering i hushållen.

Vad kom då dessa konserveringsapparater att betyda för utvecklingen av hushållens konserveringskärl och valet av inläggnings- och förrådskärl? De gamla lergodskärlen var helt olämpliga för den nya tekniken. Stenkärlsfabrikanterna förde en tapper

kamp för att hänga med i utvecklingen. Särskilda konserveringskrukor av saltglaserat stengods, avsedda för förslutning med kork kom på marknaden. En handbok om fruktkonservering framhöll 1911 om dessa konservkrukor att "de ägna sig rätt bra för inkokning av mindre frukter, fr.a. bär, till följd av materialets beskaffenhet och deras prisbillighet". Svårigheten vid användandet av stengodskrukor vid hermetisk inkokning var, att korkarna lätt drevs ut vid det tryck som uppstod under kokningen. De måste därför doppas i flytande paraffin eller lack upprepade gånger och krukorna fick sedan förvaras liggande så att korkarna ej torkade ut och sprack. De tjocka kärlväggarna gjorde det dessutom svårt att rätt beräkna koktiden vid steriliseringen. I samma handbok omtalades också att "På sista tiden hava krukor kommit i marknaden, som icke tillslutas med kork, utan på samma sätt som konservglas med gummiring, lock och bygel". Sådana tillverkades bl.a. av Höganäsbolaget.

Glaset blev emellertid det material, som helt kom att dominera när det gällde hemkonservering i hermetiskt tillslutna kärl. Redan Appert hade uttalat, att han "valt glaset såsom det för luften mest ogenomträngliga ämne och det enda som kunde uppfylla ändamålet ... Glasbruken -i la Gasse, Seves och Premontres vid Coucy-le-chåteau äro redan vana att göra sådana .. . Så snart denna metod blir allmänt känd, skall man också finna buteljer och kärl av erforderlig beskaffenhet tillreds på alla glasbruk .. . "

Vid svenska glasbruk var burkar med inslipade glasproppar och burkar utan lock, s.k. syltburkar, en vanlig artikel sedan långt tillbaka. Regelrätta konservburkar började troligen tillverkas först på 1880-talet. Det finska glasbruket Notsjö, vilket hade nära kontakter med svenska glasbruk hade redan 1882 i sin priskurant konservburkar med gummipackning och zinkskruv. En priskurant från Eda glasbruk i Värmland visar, att man där 1890 gjorde konservburkar med skruv och kautschukpackning i storlekar från 33-200 centiliter. En inhemsk konservburkstillverkning var alltså igång före 1890. Hagdahls kokbok meddelar läsaren 1891 att "på senare tid hava kommit i handeln glasburkar med porslinslock försedda med skruvgängor av britanniametall, så att de kunna fast tillslutas". Foglaviks glasbruk presente-

10. Konservglas i form av burkar och flaskor avsedda för värmesterilisering av mat i konserveringsapparat. 1800-talets början. Fr.v. tysk konservglasburk av märket Weck samt flaskor med patentlock, Kosta glasbruk, i mitten burkar från Surte glasbruk, t.h. hög burk från Sandviks glasbruk, Hovmantorp, låga burkar från Trelleborgs glasbruk samt burk utan lock från Glimma glasbruk, Glimåkra. KM om.

rade i sin priskurant 1903 tre varianter på konservburkar, dels med skruvlock, dels med patentlock.

Tillverkningen av konservglas för hembruk nådde större omfattning efter ca 1910. I konserveringshandböckerna rekommenderades i regel glasburkarna framför de bleckburkar som också fanns i handeln. "Den oskattbara fördelen, att de inlagda frukterna alltid visa sig för ögat i sin fulla skönhet, och att man när som helst kan utöva en bekväm kontroll av produktens beskaffenhet" var ett argument som framfördes, likaså att man beträffande bleckburkarna löpte en risk med eventuell utfällning av tenn.

Konservglasens utformning förändrades efter hand. "Av konservglas må nämnas Wecks- och Rextyperna, som även hava