Karin Wikström Glace -i stora lass

förvaltas spelet vanligast av kringvandrande savojarder för att till slut dö ut i och med industrialismens intåg.

Vilka melodier tiggarna spelade är lite känt, ett så närgånget intresse visade man i regel inte detta trasproletariat. Man kan ändå på goda grunder slå fast att liran mestadels fick ackompanjera den egna sången. Vi hittar ett närliggande exempel på andra sidan Sundet, där vi en gång kunde lyssna på Fretter Mikkel. Denne höll under hela senare delen av sjuttonhundratalet till vid Kirsten Pils källa invid Dyrehaven utanför Köpenhamn. Samtiden uppmärksammade honom bland annat för skämtvisan Katten er mit Sf/Jskendebarn eller Uglevisen som han gjorde till platsens "Nationalsang":

Katten er mit SrjJskendebarn, Den har gode Dager Fremfor mig, det slemme Skam; leg maa staae tilbage; Den gaaer ud, og den gaaer ind, Mens de plukke mig mit Skind; /: 0, jeg maa vel hyle! :/

85. ' ätt : il J J 1 n J Komme bvo 1om komme lt&n. 1 l r r r 1 I J J

$-!»WJJ] IJJJ

Melodin ur H. Gri.iner-Nielsens Folkelig Vals, Kbh 1920.

I och med språnget till grannlandet kommer vi osökt in på en gemensam nämnare för Skåne och Danmark. På båda håll användes ordet Lira i betydelsen frossa. I Skåne kunde man säga att "där fick du smort liran" när någon fått sitt lystmäte, ätit sig

3. En Lirendreier i Dyrehaven. Målning av den danske teatermålaren Peter Cramer omkr. 1770. Nationalmuseets Etnografiske Samlinger, Brede, Danmark. Foto Per-Ulf Allmo.

riktigt mätt. "At sm0re sin Lire" betyder på danska "s0rge for sin egen Fordel", smörja kråset. Analogin till instrumentet skulle kunna vara en missuppfattning, den att man "smörjer" lirans hjul för att det ska gå lättare att spela när man i själva verket

4. Jan Winter och Johan Denke musicerar på Musikmuseet i Stockholm 1984. Foto Per-Ulf Allmo.

hartsar för att få bättre friktion mot strängarna. Ursprunget till denna gastronomiska betydelse kan kanske spåras till kontinenten, där uttrycket också finns, via den holländska koloni som i många hundra år funnits på ön Amager vid Köpenhamn. Hos dem var "Kokkene" eller "Lirene" de av ett brudpars närmaste vänner som sörjde för att gästerna rikligen undfägnades vid bröllopet.

Vi har under några år bedrivit forskning om och inventering av lirans förekomst i Norden och vi hoppas kunna publicera resultaten inom en inte alltför avlägsen framtid.

Konservera och sätta i förråd

Till färgbild XVIII Innan kylskåp och frysboxar blev en självklarhet i svenska hem, fick mycket tid och stor omsorg ägnas åt att på olika sätt konservera och långtidsförvara mat. I mycket högre utsträckning än idag var tillgången på färskvaror begränsad och starkt årstidsoch säsongsbunden. Överskott av olika matvaror, som inte kunde konsumeras i färskt tillstånd, måste som en livsnödvändighet tas till vara för att användas under kommande bristperioder, fr.a. som vinterförråd. Det gällde köttet från höstens slakt av svin, får, lamm och oxar och därav tillagade syltor, korvar, pastejer m.m., likaväl som köttet av ankor och kycklingar och, fr.a. i Skåne, gåsslaktens produkter i form av gåsbröst, gåssidor, sylta, flott och krås. Likaså skulle de stora hästfångsterna av sill och ål läggas in för hela årets förbrukning. Andra säsongsbundna matvaror var t.ex. de grönsaker man odlade, bär och svamp man plockade och trädgårdens fruktskörd. Även sådana matvaror som ägg, smör och mjölk behövde ofta läggas på förråd då tillgången var god, för att användas under vintertiden då hönsen inte värpte och korna mjölkade dåligt.

Ålderdomliga konserveringsmetoder som t.ex. torkning av fisk och rökning av t.ex. fläsk, fårkött, gås och annan fågel, vilket praktiserats av allmogen i äldre tid, spelade efter 1800talets slut en underordnad roll. Saltningen, den viktigaste konserveringsmetoden i sydsverige sedan gammalt, var däremot fortfarande vid 1800-talets slut och långt in på 1900-talet fullt aktuell och ofta använd såväl på landsbygden som i städerna.

Att även stadsbefolkningen var underkastad förrådshushållningens villkor och under hästmånaderna ägnade sig åt att salta

1. Krukor och burkar av blyglaserat lergods, använda för konservering och förvaring av mat. Tillverkade vid krukmakerier och kärlfabriker i Ängelholm, Svedala, Kvidinge, Sjöbo, Varberg m fl orter. 1700-talets slut - ca 1920. Fr.v. KM 4.660 b, KM 4.660 a, KM 70.678, KM 52.455, KM 70.862, KM 52.454, KM 55.163, KM 70.690, KM 65.539.

ner kött och fisk kan illustreras med följande exempel från ett högborgerligt Stockholmshem vid 1800-talets slut: "Varje höst kom ett halvt svin och ett får, en kvarts oxe och ett par gäss seglande med pappa från Kalmar. En slaktare kom hem och styckade och så gjordes korv och syltor som lades i saltlake i matkällarens tunnor, där också julskinkan och det salta köttet förvarades i finaste sockersaltning". I svala matkällare och skafferier, vilka ibland i stadshushållen vid 1800-talets slut utökats med sådana nymodigheter som isskåp, samlades så husets matförråd.

Dyrtider och Iivsmedelsbrist under vissa perioder, t.ex. under första världskriget bidrog till ett bibehållande av förrådshushållningen. Det gällde att handla maten när tillgången var god och priserna låga. Husmödrarna uppmanades t.ex. genom den 1917 startade veckotidningen Husmodern att lägga upp förråd och att "nu innan kött- och fläskpriser ytterligare gå i höjden övertänka möjligheten av konservering för framtida behov i dyrare tider" .

2. Krukor, saltkärl och burkar av saltglaserat stengods, använda för konservering och förvaring av mat, bl.a insaltning, inläggning i ättika och konservering av ägg i vattenglas. Tillverkade vid de skånska stenkärlsfabrikerna i Ystad, Höganäs, Raus, Helsingborg och Wallåkra. 1800-talets mitt - 1980. Fr.v. KM 70.149, KM 55.155, KM om, KM 55.158, KM 70.820, privat ägo, KM 36.341 , KM 70.396, privat ägo, KM 69.316.

Många äldre personer kan ännu berätta om de gängse konserveringsmetoderna vid förra århundradets slut och detta århundrades början och om de hjälpmedel och förvaringskärl, som husmodern då hade till sitt förfogande. En ofta praktiserad metod att hindra kötträtter från att surna bestod i att man hindrade luften och därmed bakterierna att komma i kontakt med maten genom att över det kokta eller stekta köttet hälla ett lager fett, som stelnade och täppte till kärlet. En f.d. gruvarbetare berättar så här: "När vi gifte oss på 1920-talet fanns det varken kylskåp eller frys . .. Vi födde upp en gris om året, som vi slaktade till jul ... kotletter, revben och köttbullar stektes och lades i stora krus, varpå stekflottet hälldes över. Det var den tidens konservering." Om övriga inläggningar och förrådskärl i detta hushåll berättar han: "Vi hade ett 20 liters sillakrus i vilket vi saltade 15-20 liter sill, ett 10-liters avsett för konservering av ägg i vattenglas, ett 5-liters för lingonsylt, 2 st 3-liters för ättiksgurkor, ett 3-liters för inlagda tomater." En liknande bild av