Christina Lindvall-Nordin Perukmakeri

keshasplar, 1 1 2 st masklådor, bräder till stellage och ett par kardor att karda florettsilke med. Det var allt.

Borneman synes inte ha köpt något silke, ty ett par år senare omtalas att det av Lidbeck inlämnade silket skulle genom kungörelse i Lunds W eckoblad utbjudas till salu. Men om silket fann någon köpare nu är också ovisst. Det kan mycket väl vara samma silke som ännu är i behåll och förvaras samman med sidentyget.

I mer än 40 år sysslade Lidbeck med silkesodling och trots alla motgångar och besvikelser ville han inte släppa tron på det skånska silkets goda framtid. Men med åren blev han alltmera ensam därom, så ensam att det inte fanns någon som ville eller kunde fortsätta där han slutat.

Mullbärsträden i Paradislyckan rensades bort, de blev tillbränsle och glömdes. Glömt var också det omtalade sidentyget, tills det åter kom fram i ljuset och gavs nytt värde. Men oavsett detta och även om det skånska silket skulle vara uppblandat, utgör tygbitarna ett vackert och dyrbart minne av en hängiven strävan som hade varit värd ett bättre öde, än vad som bestods Lidbeck.

Källor·

Materialet till framställningen är främst hämtat från Lidbecks efterlämnade papper, hans brev och skrifter. Dessutom har konsistorieprotokoll och kanslersbrev anlitats. Utöver detta och vad som direkt redogöres för i texten kan nämnas: »Underrättelser om den forna mullbärsplantagen och silkesodlingen i Lund» av Johan Wilhelm Zetterstedt 1840.

Noter

l 1755 fanns 20.000 mullbärsträd i Paradislyckan. 2 Langyedoc, distrikt i Frankrike, känt för sina silkesodlingar. 3 Johan Rosen, docent, förestod professuren i romersk vältalighet och poesi vid Lunds universitet 1754, lektor i Göteborg.

Perukmakeri

Till färgbild VI

Mängder av karikatyrer, både i bild och skrift, har under tidernas lopp gjorts, som skildrat personer som antingen berövats sina peruker eller som haft extremt stora och höga peruker. Det var tacksamt att skämta om damernas voluminösa peruker, som nästan omöjliggjorde entreer genom dörrar och in i droskor. Men också männen har varit föremål för grova karikeringar.

Under 1600-talets senare del börjar perukmakarna uppträda i svenska mantals- och hantverkarrullor. Men genombrottet för detta yrke kom dock först på 1700-talet, då peruken blev en modeföreteelse att räkna med. Sedan 1600talet hade de manliga perukmodena växlat, allonge och . spansk peruk, stussperuk, knutperuk, pungperuk, stångpiskperuk, traubenperuk osv. Därtill kom under 1700-talet alla konstfulla damperuker, som pryddes med band, fåglar, fjädrar, skepp, vagnar och mycket annat - fantasirikedomen var enorm. Skötseln av perukerna anförtroddes åt perukmakaren, men pudringen kunde man själv klara, om man fick assistans. Förutom det vanliga vita pudret användes pastellfärgade och metallglänsande pudersorter. Otaliga är även de skämtteckningar som skildrar perukpudring, där bäraren knappt syns för de stora pudermoln, man åstadkom med puderpusten.

På 1780-talet började perukmakarna få avsättningssvårigheter för sina produkter. Detta sammanhängde med modeutvecklingen; man hade börjat »bruka egna hår» i stället. 1800-talsmoderna föreskrev inte längre peruk för fullbordad

elegans. Däremot var postischer och löslockar en stor artikel för damerna.

Intressanta uppgifter om peruker och peruktillverkning återfinns i 1700-talslitteraturen. Så finns t.ex. i Kriinitz Encyklopedi (1789) utmärkta planscher, som visar perukmakarens alla verktyg. I en annan volym från samma år, Werkstätte und Hantwerke, beskrives noga materialet till och tillverkningen av peruker. Det är frappant hur likartade verktyg öch arbetsmoment är nu, nästan två hundra år senare.

Inom teatern är och förblir peruken ett oumbärligt komplement i maskeringen. På teatrarnas ateljeer lär man ännu upp ungdomar i yrket - man måste ju försäkra sig om att i framtiden kunna få tag på kompetenta hantverkare, och· fortfarande finns »perukmakare» upptaget i Rikstelefonkatalogens yrkesregister. Förutom teaterperuker och rena modeperuker - under 1960-talet blev det en modefluga att bära peruk eller postisch - tillverkar perukmakarna s.k. medicinska peruker till personer, som vill dölja sin skallighet. Man är numera dock inte helt hänvisad till handgjorda peruker; det har de senare åren importerats lättskötta och billiga .syntetperuker. Men de kan inte konkurrera varken utseendemässigt eller kvalitetsmässigt med de handgjorda perukerna.

Den siste perukmakaren i Lund, Alfred Bertini (f. 1872) sålde för ett trettiotal år sedan sina redskap och delar av sitt lager till museet. Förutom perukmakare var han frisör, och han hade gått i sin fars, Herman Bertinis skola. En del av de redskap, som hamnade på Kulturen, kommer ursprungligen från faderns verkstad. Alfred Bertini hade bl.a. teaterperuker till uthyrning, och vid studentspex och karnevaler tillkallades han ofta för att stå för maskeringen.

Tillverkningen av en peruk är tidskrävande och fordrar minutiös noggrannhet. Anskaffningen av material, hår, är numera inget större problem. Stadsteatern i Malmö köper färdigt hår från kontinenten, till priser av mellan l 5.000 och 20.000 kronor per kilo, beroende på hårets längd och kva-

i. Avdrag av kistebrev »Äktenskaplig träta». Under vilt tumult har kvinnan ryckt peruken av sin man. Berlingska tryckeriet i Lund, 1700talet.

85

B. Bertini, _J>1 Perukmakare. ' . . . · 1, Clemensgatan sa::ng 1. ; l. ·

Hårklippning

och frisering.

Beställningar å Peruker, Touper, Dambenor och flätor m. m. mottagas och g;iras efter nyaste och bästa metoden af

H. Bertini.

2. Annons från år 1881 i Lunds Veckoblad, för Alfred Bertinis faders, Herman Bertinis, frisersalong i Lund.

litet. Bertini köpte det hår han behövde av judar, som köpt upp flätor och avklippt hår av flickor ute på landet. I fortsättningen anför jag tillverkningsproceduren, såsom Bertini berättat vid intervjuer, som gjordes i samband med nedläggningen av hans firma 1943.

Innan någon bearbetning över huvud taget kan påbörjas måste håret tvättas noga i sodalut, och därefter får det ligga och dra i en gryta med färgbad. Efter torkning placeras håret mellan ett par kardetscher, som belastats med en tyngd. Härifrån drar man fram några få hårstrån åt gången, lagom till en s.k. passe, vilket är den kvantitet hår, som fästes i ett moment. Resten av arbetet utföres på perukstocken, som man under arbetets gång har liggande i knäet. Smala band av bomull (numera av syntetmaterial) spikas fast på stocken med en perukmakarehammare, efter speciella regler. På dessa band spännes och fästes ett tunt nät (gas, siden eller tyll), som ska bilda monturen, dvs. underlaget för peruken. Med hjälp av ett virknålsliknande redskap, tambourerarnålen, fästes passeerna, med några få hårstrån i varje, vid underlaget. Detta kallas att tambourera - ett tålamodsprövande arbete som kräver god syn. I hårfästet och benan kan det ibland vara lämpligt att tambourera ett hårstrå i taget, för att det ska se illusoriskt ut. Man

86

3. Några av perulanakare Bertinis utensilier - delvis paralleller till de perulanakareverktyg, som avbildas i 1700-talslitteraturen: perukstock med påbörjad peruk av tresser, kardor för tillverkning av hårcrepe, kardetscher med kardstiften fästade i tjockt läder, tänger för olika slags lockning, skaft till tambourerarnål, kam och perulanakarehammare.

4. Interiör från perukmakeriet på Stadsteatern Malmö. 197 r. Foto förf.

börjar alltid att bygga upp peruken från hårfästet i nacken och arbetar uppåt. När allt håret sitter fast vid monturen, tas peruken av stocken och kanterna sys in och finjusteras, för att åter sättas på stocken för det slutgiltiga momentet, friseringen.

Var det fråga om teaterperuker eller flätor, arbetade man på ett annat, enklare sätt. Man gjorde tresser, fransar av hår, i en s.k. tresseringsram. Tresserna sydde man sedan fast på monturen med små stygn - man slapp alltså den tidskrävande tamboureringen. Till peruker med långt hängande hår, typ allonge, var det nödvändigt att bygga upp peruken helt och hållet av tresser, så när som på benan, som skulle tamboureras, vare sig det gällde dagsperuk eller teaterperuk.

88

5. Perukmakare Hallgren vid Malmö Stadsteater, i arbete med perukstocken liggande på en dyna i knäet. Foto förf.

6. Tambourering, med några få hårstrån i taget. Tillverkning av »negerperuk» till pjäsen »Mordänglar», Intiman i Malmö, hösten 197i. Foto förf.

89

7. Ett band fästes vid hårfästet för att skydda peruken vid det slutgiltiga momentet, friseringen. Perukmakeriet, Malmö Stadsteater. Foto förf.

Av spillmaterialet gjordes skägg och mustascher. Till dessa arbeten kardade man håret mellan vanliga ullkardor och fick så fram »crepe». Denna tambourerades fast vid tyllen eller nätet, som man fixerat på perukstocken.

Perukmakaren var även väl förfaren i konsten att göra flätor och toupeer. En speciell typ som Bertini ofta fick göra till stadens judiska kvinnor var s.k. dambenor. De gifta kvinnorna hade rakat bort ett parti från hårfästet i pannan och uppåt, som på dagen doldes av dessa dambenor. Enligt vad Sven B. Ek skriver i »Nöden i Lund», så var peruken den gifta ortodoxa judekvinnans karaktäristikum, liksom huvudbonaden hos den gifta svenska allmogekvinnan.

go

8. Teckning ur serien »Rörstrands gesällen> , omkr. 1780. Kulturens arkiv.

(7 .,.( / 'a ·,-· .71"

Källor

Otryckta

Uppteckningar med Alfred Bertini, 1943· Kulturens arkiv.

Tryckta Richard Corson, Fashions in hair. London 1965. Sven B. Ek, Nöden i Lund. Lund 197r. Gunnel Hazelius-Berg, Peruker och hårtourer. Fataburen 1936, Stockholm. William Karlson, Peruker och perukmod. Kulturen 1940, Lund. Kriinitz, Encyklopedie. Hallen 1789. Lindberg-Söderlund, Hantverkarna IL Stockholm 1949· Sechzig eröfnete Werkstätte. Wien 1789.

91

Praktkammar

Till färgbild VII

»Mästerstycken inom Stockholms Kammakarskrå, 3 st. 2 i horn, 1 i metall, den senare märkt N S B 1765.» Denna uppgift ur Bukowskis katalog för vårauktionen 1903 tog intendenten Georg Karlin fasta på och inköpte de tre kammar det var frågan om för 30 kronor.

De två hornkammarna är av samma typ, mycket höga, med glest satta tänder, som i ändarna är försedda med spolrespektive kulformade avslutningar (färgbild VII). För hårets vård kan de inte vara avsedda, men Karlin gör på katalogkortet den anmärkningen att han hört att de kan ha använts vid uppläggning av peruker. Kanhända, men snarast kan man förmoda att kammarna är ett prov på hantverksskicklighet, där utförandet är viktigare än produktens funktion. En sådan utveckling av mästarproven är inte ovanlig under 1700-talet. Mässingskammen kan väl fungera som hårkam med sina korta, tätt placerade tänder, men är synnerligen obekväm att använda med den oproportionerligt stora överbyggnaden; också här har man anledning misstänka att det rör sig om ett skicklighetsprov (bild 1).

Den ena hornkammen är som framgår av färgbilden försedd med en mycket tät och fin genombruten ornamentik samt bokstäverna C H i ett monogram på mitten. Mässingskammen har initialerna N S B samt på var sida därom A(nno) 1765. Är det här frågan om mästerstycken tillverkade i Stockholm och vilka är i så fall de mästare som döljer sig bakom initialerna?

En givande källa är bevarade protokoll från Stockholms

r. Kam av mässing. Kan möjligen ha använts som hantverksskylt. Höjd 10,7 cm. KM 13.770.

Kammakarämbete, omfattande tiden 1768-1860 (i Nordiska museets arkiv). Av protokollet för ett av de första sammanträdena l 768 framgår det att den mästare som sist vunnit inträde i ämbetet hette Nils Swedberg (N S B). Kammens datering 1765 bör vara det år då denne erhållit mästerskap och vi kan alltså våga en förmodan att kammen ingick i mästarprovet.

För att återvända till protokollen så föranleddes den först relaterade sammankomsten i volymen av gesällen och mästarsonen Carl Fredrik Hults anhållan om att få utföra mästerstycke. Hans anhållan beviljades och för mästerskaps vinnande skulle han utföra sex olika verktyg, sexton kammar, därav tio av horn, fyra av elfenben, en av sköldpadd samt

93

2 och 3. Två detaljer av huvudet på mästarbrev av pergament utfärdat av Kammakarämbetet i Stockholm. Bilderna visar vad som ingick i mästerstycket, som olika slag av verktyg och kammar, kryckor och kruthorn. Nordiska Museets arkiv.

4. Kam av horn med initialerna I P H. Höjd g,6 cm, Nordiska museet, inv. nr. 15.687.

en av mässing, vidare ett kruthorn, en krycka och en krok (för promenadkäpp) av elfenben samt två dylika av horn (bild 2 o. 3). Efter två månader, det var den normala tidsrymden, visade Carl F. Hult upp sitt omfattande prov, vilket godkändes. Bland hornkammarna i det framlagda provet låg kammen med det genombrutna ornamentet och initialerna C H. Påståendet fordrar naturligtvis ett starkare belägg än överensstämmelsen mellan bokstäverna C H och namnet Carl Fredrik Hult. Ett sådant finns. I Nordiska museet förvaras en kam, som är i det närmaste identisk med Kulturens, men där monogrammet utgöres av de sammanskrivna bokstäverna I P H (bild 4). Denna kam skänktes år 1887 till Nordiska museet av kammakaren A. E. Schuldheis, vilken fått den av sin fader Christian Philip Schuldheis, som år I 807 valdes till ålderman efter Johan Petter Hult (I P H).

95

Redan 1769, året efter det att Carl F. Hult blivit mästare, finner vi i protokollet att gesällen Johan P. Hult anhåller om att få göra mästarprov. Huruvida de var bröder eller på annat vis släkt framgår inte. Däremot kan man tydligt spåra Nordiska museets kam till Johan P. Hult. Den säkra proveniensen för denna kam samt de båda kammarnas inbördes stora likhet, liksom överensstämmelsen mellan mästarnamn och initialer möjliggör attribuering av Kulturens kam till Carl Fredrik Hult.

Om den helt odekorerade hornkammen ingick i någon av de ovannämndas mästerstycken är omöjligt att avgöra. De tre kammarna såldes på Bukowski i en lott, men vi har sett att mässingskammen och den dekorerade hornkammen hade olika ursprung. En exakt motsvarighet till denna kam, gjoi:d av den tidigare nämnde C. P. Schuldheis som mästarprov 1794, finns på Nordiska museet, vilket visar att också denna enklare typ ingick i kammakarnas mästerstycke.

Silverterrin, tillverkad av Christopher Dey i Riga och daterad 1739. Ur Adolphsonska donationen. KM 64.142.

7 - Kulturen 1972

Il Baltiskt barocksilver ur Adolphsonska donationen.

m Murmästare Mårten Ohlssons mästerstycke 1750. Lunds landsarkiv.

I

I

IV Akademimurmästare Gottfried Samuel Hennings mästerstycke 1754. Lunds landsarkiv.

V Sidenbrokad, förvarad på Nordiska museet. Enligt medföljande anteckning vävd av silke ifrån Lund och Drottningholm.

VI Kvinna, som får hjälp med sin koaffyr. Oljemålning på duk. 1700-tal. Okänd konstnär. 93 X 6I cm. KM 15.580.

f

VII Två kammar av horn, KM 13.770. Den övre med initialerna C H höjd 9,9 cm. Den nedre, höjd 9 cm, har en exakt motsvarighet i Nordiska museet (inv. nr. 17.145) utförd av C P Schuldheis 1794 som del av mästerstycke.

VIII Täcke med granatäpplemönster, KID 1691. Korsstygnsbroderi med ullgarn. 245 X 130 cm. Oxie härad, Skåne. KM 64.079.

IX Matta av fårskinn, gjord som mästerstycke 1812 av körsnären Johan Pettersson ( 1784-1860 ). Deposition.

X Två krukor funna i en timrad brunn från omkr. 1200. Folkets hus tomt vid Kiliansgatan i Lund.

XI Helfranska bokband av Johan Berggren i Lund (1802-1815). Ur Thomanderska biblioteket.

XII Sockertång, troligen ett prov inom klensmedsyrket; sadelmakardäxel, ingående i en hovslagares mästarprov; borrsväng, daterad 1794; handskar, ingående i handskmakaren Carl Fredrik Bromanders mästarprov, utfört i Göteborg 1812.

xm Skrivställ med Merkurius och amorin, Fiirstenberg 1760-tal. Total höjd 26,5 cm. KM 35.555. Lunds landsarkiv.

XIV Lock till praktpotpourri, Meissen lgoo-talets början, efter original av Kändler. KM 60.143. Lunds landsarkiv.

XV Gesällbehyvling, modell utförd på Kulturen. Figurernas höjd ca 33 cm.

XVI Det stma myntfyndet från Skomakaregatan Lund, maj 197r.

Broderat täcke från 1691

Till färgbild VIII och bilden på nästa sida

I »Gammal Allmogeslöjd från Malmöhus län» utgiven 1916 finns en färgbild, en helsida, av ett granatäpplemönstrat, korsstygnsbroderat täcke från Oxie härad, daterat 1691.

Genom en testamentarisk donation hösten 1971 av fru Hilma Jönsson i Vellinge pryder täcket nu Kulturens samlingar. Så långt man vet har det gått inom såmma släkt i södra Oxie härad, men det finns inga traditioner om vem som utfört det. På ena långsidan finns monogram och årtal K i D 1691. OAS i/D K i D Ki utfört i kedjesöm med brunt och vitt silke. i/D har blivit uttytt »i Vellinge»? Det kunde lika gärna läsas som ett iAD.

Täcket är 245X 130 cm och hopsytt av två längder, den ena smalare och lite längre än den andra. Det är broderat med 2-trådigt, blankt, S-spunnet ullgarn, både tvinnat och otvinnat på en botten av ljus linnetvist med Z-spunnen tråd. Skeden ger 31 stygnho cm.

Från samma trakter kommer också ett tvistsömstäcke, daterat 1684, som tillhör Nationalmuseum. Det har regelbundet mönster av valknutar, tulpaner och ekollon på blå botten och samma kantbård som vårt.

De karakteristiska skånska »tvistmönstren» har utförts lika mycket med korsstygn som med tvistsöm och ofta med bådadera. Korsstygn var inte särskilt vanligt i Europa förrän på 1500-talet medan det t.ex. finns förnämliga tvistsömsbroderier i enbart silke från l 100-1200-talen. Granatäpplet är ett av de mest använda och varierade textilmönstren under 1400-1600-talen och i vårt täcke är renässanstypen genuin. Brodösen bör ha följt en tryckt förlaga, att döma av den avancerade teckningen.

8 - Kulturen 1972 97

g8

Att göra snodder med slynggaffel

Slynggaffeln ser ut som en liten hötjuga i miniatyr och den har många namn: bandgubbe, knytgaffel, murkesticka m.m. Med detta lilla behändiga redskap gjorde man snodder, snören, kantband och tömmar - man slyngade, knöt eller murkade. Slynga-slunga finns etymologiskt belagt i nordvästra och sydöstra hörnen av Skåne och murka i mellersta och norra delarna. I Danmark kallas slynggaffeln för nullestock eller snoregaffel. Där har man belägg för att den varit känd på 1600-talet. En variant förekommer i Kristian IV :s dotter Leonore Christine Ulfelds (1621- 98) memoarer Jammersminde, som hon skrev under sin 21 år långa fängelsevistelse . i Blå tornet i Köpenhamn. Hon berättar bl.a. hur hon, för att fördriva tiden, gjorde sig ett litet verktyg, som hon kunde göra band på. Av en avbruten träslev och en insmugglad glasskärva gjorde hon en liten knytgaff el.

Med utgångspunkt från en garnögla runt ett av hornen, slår man en maska, lyfter av ursprungsöglan och sätter på den nya maskan. Därefter slås en maska i sänder runt vart och ett av hornen, den gamla maskan släpps och den nya träs på hornet. Produkten blir en fyr kantig snodd. Arbetsmetoden är i princip densamma som vid snoddknytning på en trådrulle. Många barn har fått lära sig att göra sina dockeband, hopprep och leksakstömmar med hjälp av en trådrulle, i vilken man slagit ner fyra spikar runt ett av hålen. Även här blir resultatet en fyr si dig snodd, som växer ner igenom trådrullen och ut genom motsatta hålet. Typen är välkänd även i Danmark, där trådrullen gjorts om och

99

1. Slynggafflar - handgubbar - av elfenben och trä. Längd 10-15 an.

2 . Knytning av fyrsidig snodd med hjälp av slynggaffel.

fått en elegantare skepnad: »strikke-kone», en liten kvinnofigur med fyra piggar på huvudknoppen, gjord av trä.

100

Ett konststycke av sockerbagaren

Ordet krokan kommer av det franska ordet croquant, vilket betyder något som krasar mellan tänderna. »Med ordet krokan menas vanligen en större, hög med prydnader utsmyckad uppsats av olika material, dock vanligast av sprits- och krokanmassa samt karamell, på vars högsta del vanligen fästas emblem för något visst föremål. Ofta st har krokanen formen av ett tempel i flera avsatser eller våningar.» Så skrev konditor Carl Johan Grafström 1892 i sin samma år publicerade bok Konditorn, handbok i konsten att tillverka sockerbageri- och konditorivaror. -Krokanen utgjorde på den tiden inte bara en del av en festlig middag, den var i lika stor utsträckning en bordets prydnad. Förutom att den således skulle vara vacker att se på »fordras stil och ide samt hänsyn till tyngdlagamas fordringar. Konditorn kan nog med karamell osv. sätta upp en tung överbyggnad på ett luftigt underlag av klent utseende, men då bör iden tydligt visa att gästerna icke behöva frukta krokanens ramlande.»

Krokaner är inte längre lika vanliga vid större högtider och middagar. Men så har även själva måltiderna förenklats och rätternas antal skurits ned och utgör idag oftast endast en bråkdel av äldre tiders anrättningar. Inte heller ser man som Fröding »kalifens borg av skär krokan i ett fönster vid ett torg i stan''.

Vid stora gästabud förekom ansenliga bordsuppsatser, ofta i flera våningar, vilka stod som prydnader under hela måltiden. Både i konsten och litteraturen finns skildringar

101

I. Ritning till krokan eller annan uppsats. Efter Careme 1852. Tillhör Nordiska museet.

av dylika magnifika bord. På ett kopparstick av David Kläcker Ehrenstrahl beskrives ett av borden vid den måltid som hölls i rikssalen på Stockholms slott den 18 december 1672 vid Karl XI:s regeringstillträde. Förutom de i pyramider uppsatta »Confiturerna» ses på bordets mitt en uppsats i form av ett kolonnuppburet rundtempel krönt av en större figur. Sådana skåderätter eller Schaugerichte var ursprungligen antagligen inte ätbara. Under renässansen blev det vanligt att man placerade skålar med konfekt och kanderad frukt på de olika avsatserna. Senare blev även själva uppbyggnaden av ätbart material, vilket så småningom utmynnade i de stora s.k. pieces montees, som blev så vanliga alltifrån barocken till och med den viktorianska eran.

Ännu i början av 1800-talet fanns något av denna tradition kvar här i Sverige genom de stora bordsprydnader,

102

2. »Sexsidigt krokanarbete omkring 2/3 af naturlig storlek som bör vara sådan att krokandens nedersta mått blir l 2 tum= 112 aln. Höjden är precis 2/3.» Ritning med uppgifter av C. G. Grafström 1860. Tillhör Nordiska museet .

. som socker bagarna lånade ut till fester och högtider. De vanligaste prydn:iderna kallades »tambourer» och bestod av förgyllda trä- och pappuppsatser, vilka överst pryddes med tygblommor. Dessa uppsatser belades med konfekt och prydde bordet under middagen. En framstående konditor kunde även låna ut brickor, »plateauer», av brons- och spegelglas, på vilka ställdes figurgrupper e.dyl. av porslin och kristall. En konditor kunde vinna beröm för det sätt på vilket han »beströdde» dessa spegelplatåer. Söndermald marmor i olika färger utströddes på platån, så att olika mönster framträdde, beroende på måltidens karaktär och anledning. På så sätt kunde namnchiffer, landskap, slott o.dyl. växa fram. Detta utfördes ännu på 1830-talet i Stockholm.

Krokanen, som till typen är en uppsats, har ett okänt ursprung. Den hör ihop med tillgången på socker och bör därmed ha kommit till Sverige med sockerbagarna under me-

deltiden. Säkert är emellertid att redan Gustav Vasa hade sockerbagare anställda vid sitt hov, vilka gjorde krokaner.

Sockerbagarna sorterade till en början under andra yrken - en tid med kryddkramhandlarna, men deras antal ökade så småningom så mycket, att de 1767 kunde bilda en egen organisation med egna reglementen och förordningar - Sockerbagaresocieteten. I reglementet utfärdat den 7 augusti 1767 står bl.a.: »Alldenstund Socker-Bagarne här i Staden, hvilka ifrån äldre tider varit räknade ibland Konstnärer, nu mera så til tagit at, emot förra tider, de bestå af flera Personer: Fördenskul komma de hädanefter at utgöra en Borgerlig Societet och skal således ingen, som ej behörigen lärt och tjent samt til en societetens Ledamot blifwit antagen, och på denna Näring Burskap wunnit, tillåtit wara, samma Näring för Allmänhetens behof at idka och drifva, eller åtnjuta Fri- och Rättigheter, som denna Societet tilhöra; hwar öf wer wederbörande hafwa at hålla så noga upsigt, at icke något fuskeri må föröfwas; wid Laga plikt.»

Som framgår av ovanstående betraktade sig sockerbagarna här i landet som konstnärer, men så var fallet även på kontinenten. Framför allt påminde sockerbagarens arbete mycl$.et om skulptörens modelierande. För att åstadkomma t.ex. de figurer, som ofta ingick i de stora bordsuppsatserna, gjorde konditorn först ett original i vax, efter vilket en gipsforms avgöts och därefter delades i två delar. I negativen nedtrycktes sedan dragantmassa och en hård kärna skapades, över vilken konditorn sedan på fri hand kunde fortsätta dekoreringen och utsmyckningen. På fackspråk kallas detta att poussera och betyder att man med hjälp av händerna och särskilda pousserstockar förfärdigar djur, blommor etc. Händer och fötter gjordes på fri hand. Figurerna kunde också fås att likna porslinfigurer genom att lackeras så att de glänste eller också kunde de förgyllas.

Att skära ut formar eller estamper av gips utgjorde ibland en nödvändig fritidssysselsättning för sockerbagaren. Formarna kunde föreställa nen i molnen sväfvande draperad

3. Ritning till sexsidig krokan med kupol av C. J. Grafström. Tillhör Nordiska museet.

engel, dels djur, såsom fåglar, fiskar, Renar, stengetter samt äfven andra slag t.ex. fyllhorn, timglas».

Till en sockerbagares uppgifter hörde att göra alla slags bakverk av socker, bakelser, konfekt, krokaner, candeer, arbeten av dragee, a la glace, men även limonader, mandelmjölk och likörer.

Konsumtionen av vissa av dessa läckerheter måste stund-

tals varit högt uppdriven och krävt en specialisering, vilket framgår av att det under barocken fanns särskilda s.k. dessertmålare, som hade till uppgift att färgsätta de av sockerbagaren för desserten tillverkade figurerna, djuren etc. av marsipandeg.

I reglementet för Sockerbagaresocieteten fanns mycket noga och ingående angivet hur man skulle förfara vid antagandet av lärlingar och gesäller och likaså vad som krävdes av en gesäll för att han skulle få avlägga ett mästarprov och bli antagen i Societeten. En gesäll måste ha fullgjort sina läroår utan några anmärkningar (vilket gällde även det personliga uppträdandet) hos en sockerbagare som redan var medlem i föreningen. Medlemskapet i Societeten var nämligen förenat med en årsavgift, en inkomstkälla ma.n säkerligen var angelägen att slå vakt om. Det fanns faktiskt sockerbagare, framför allt hitflyttade utlänningar, som utövade yrket utan att vara medlemmar, till societetsledamöternas stora förargelse och man gjorde allt för att inordna så många som möjligt i organisationen, och när det inte gick, var en motåtgärd, att t.ex. inte låta gesäller till dylika sockerbagare avlägga mästarprov.

När en gesäll väl fått tillåtelse att göra ett mästerstycke, utsågs en konditor bland societetens medlemmar hos vilken provet skulle utföras, och fyra andra sockerbagare, vilka skulle övervaka arbetet. Dessa fyra kallades skådemästare och hade att inför de övriga ledamöterna intyga att styckmästaren, som gesällen kallades vid provets avläggande, utfört mästerstycket ensam.

En genomgång av Sockerbagaresocietetens protokollsböcker för åren 1767-1852 visar att en gesäll som mästerstycke oftast skulle utföra mellan 12 och 14 s.k. pjäser, efter ett förelagt program. Ett sådant kunde t.ex. se ut som detta, vilket förelades sockerbagaregesällen Gustaf Fogman den 31 maj 1798:

ro6

4. Tempelkrokan »helt och hållet ätbar». Ur C. J. Grafströms Konditorn. 1892.

r Et mellanstycke af Dragant efter Ritning, hvilken Herr

Deputeranden Lundin lofvade lämna. 2 En oval Maspankruka i hög facon af Trettiotre delar. 3 En vit gateau i hög f acon med bord. 4 Italiensk Cander 5 Tvänne Slags Morceller af grädde, en vit och en röd 6 Dragen Caramell i fyra Couleurer 7 Mandelmjölks Substance 8 Clariqvetter i Cander af körsbär och Hallon g Tvänne Glacer, en appelcine och en Caffe ro Fyra Tallrikar, en vanille, en gräddbisqvite, en med italienska Mariner och en med klara körsbär, genomdragen m ed Caramell.

I sin ansökan till Societeten om att få avlägga mästerstycke måste gesällen ange om han skulle slå sig ned i Stockholm eller i landsorten. Programmet för mästerstycket utformades nämligen därefter. Skulle gesällen »Öppna bod» i någon mindre stad, räckte det oftast med ett mästarprov som omfattade endast mellan 4 och 7 s.k. stycken. Anspråken på konditorivarorna utanför huvudstaden ansågs tydligen inte behöva vara så höga.

Av protokollsböckerna framgår att mästerstycket alltid godkännes och gesällen förklaras som mästare, även om det givetvis kunde förekomma anmärkningar på ett eller annat stycke i provet. I några fall hände emellertid att gesällen, som ämnade bosätta sig i en mindre stad, för att bli godkänd, måste lova att inte flytta till Stockholm, såvida han inte ville göra om mästerstycket, eller som det lyder i ett av protokollen: »med wilkor likwäl, at icke å detta mästerstycke kunna sig här i Staden til Såckerbagarehandteringens idkande nedsätta.»

Hur det kunde gå till när en gesäll skulle avlägga sitt mästerstycke beskriver Carl Johan Grafström år 1847 i sina opublicerade dagböcker, även omjust Grafströms beteende vid tillfället säkerligen var lika ovanligt som förmodligen föga uppskattat. Så här skriver han: »Den 13 December ...

I08

5. Snirkelschabloner till krokaner. Ur C. J. Grafströms Konditorn.

Jag måste äfven gJora mästerstycke inför Socker- och Schweitzeri-bagaresocieteten. Det lär vara vanligt att då stycket föreläggs, så dricks ett par buteljer punsch osv. Men då stycket visas bjuder den nye mästaren på en sexa eller souper. Som jag likväl fann att jag var nog öfverhopad med kostnader från alla håll och jag af böjelse hvarken hade vilja eller lust att kasta bort 20 a 30 Bco för en mängd obekanta personer så beslöt jag att inte följa det gamla bruket. Således då mästerstycket, som bestod af krokan, blomstervas, Confekt, Bakelser, Glacer osv., var visad och de värda herrarna smakat på dvs. ätit upp glacen samt stoppat confecten i fickan så börjades med att antaga mig till mästare och fortsattes med att de värde herrarna gingo och väntade på den sköna supen. Då stycket förelades så voro endast fyra a fem herrar socker bagare uppe: ett glas punsch var ju inte värt att gå för. Men nu, nu voro omkring 20 a 25 personer der.

109

6. Krokan uppbyggd av olika snirkelformer. Ur C. J. Grafströms Konditorn.

Nåväl de väntade och pratade med hvarandra, allt i verklig skråanda, och somliga nedläto sig att samtala med mig - men ingen sexa kom. De började snegla på hvaran och jag hörde ord 'det ser ut som om inte' . . . 'Det var kuriöst' osv. Då en timme snart förgått tog den ena sin rock, så den andra, så allihop tills jag blev ensam. Stackare dem hvilka kommit långt från söder och norr för att få sig en sup och en sexa.»

Protokollen från societetens sammanträden visar att en krokan så gott som alltid ingick i mästerstycket, vare sig gesällen skulle slå sig ned i Stockholm eller någon annanstans. Före provets avläggande tillställdes gesällen en ritning på hur krokanen skulle se ut, men gesällen kunde även själv inkomma med förslag, vilket dock först måste godkännas.

Hur såg då dessa krokaner ut? Sveriges Konditor-Förening har ej några ritningar bevarade. I Nordiska museets handlingar finns emellertid sju ritningar, vilka rör socker-

bagareämbetet. Samtliga är utförda av den ovannämnde konditorn C. J. Grafström och utförda mellan åren 185260. Två av dessa föreställer krokaner, medan de övriga avbildar andra typer av uppsatser.

Protokollsböckerna ger inte heller mycket ledtråd. I allmänhet står endast att »en krokan» skulle utföras, i några fall »i facon av harpa», »lyra», »äreport» eller till och med

7. »Uppsatser eller våningar däraf kunna vara runda, ovala, åttsidiga, sexsidiga, tresidiga, men sällan fyrsidiga.» Ur C. J. Grafströms Konditorn.

»chinesisk facon». Kanske något i stil med bild 1. Till sällsyntheterna hör ett mästerstycke från år 1825, vilket bl.a. s _ kulle innehålla »en hög krokan föreställande en fästning med sin service» och ett annat från år 1829 som skulle återge »en krokan föreställande ett träd med grenar, blad, frukter och fåglar». Däremot finns flera exempel på att krokanen skulle göras i flera färger och »med 35 delar i botten» samt vara av hög facon.

Att krokaner ända in på 1900-talet varit rikt utsirade framgår av den samtida litteraturen. Ord som »krokangrann», »krokanskryt», »krokangotik», »krokanvilla med småtorn och krusiduller» används när författarna vill beskriva något alldeles extra utsirat (uttrycken användes även bildligt).

Krokanerna brukade oftast ha formen av torn eller andra höga byggnader. Dessa utsirades sedan med listverk, pilastrar, kapitäler, portiker etc. och kunde när de var som mest påkostade bli miniatyrkopior av verkliga byggnader. Bild 2

111

och 3 visar ritningarna till två likartat uppbyggda krokaner i fyra våningar, den ena tänkt prydd med figurer på balustraderna, den andra utan figurer, men med en krönande kupol. Som framgår av ritningarna gjordes de olika våningarna inte lika höga och breda utan uppbyggnaden avsmalnade uppåt.

Ritningarna vittnar om hur noga och omsorgsfullt en sockerbagare gick till väga för att åstadkomma dessa bakverk. Ett praktexmpel är tempelkrokanen på bild 4. Den var sexsidig och uppförd i fyra våningar med en kupol och krönande figur. Höjden var beräknad till ca 60 cm. För att sockerbagaren skulle vara säker på att de olika arkitekturdetaljerna i varje våning skulle stämma överens inbördes till höjd och tjocklek borde han låta svarva modeller till kolonnerna i varje etage och utföra fyra olika portschabloner, en för varje våning. Portarna kunde sedan beläggas med lämpliga lister, vilka trycktes ut i särskilda listformar. De inre pilastrarna gjordes av äggviteglasyr, kristyr. Sammanlagt bestod denna krokan av 5 bottnar, 24 portar och 24 kolonner samt figurer till de tre nedre våningarnas kolonner förutom toppfiguren och första våningens figurgrupp . . Till krokanens olika delar användes som tidigare nämnts schabloner av papp i naturlig storlek, efter vilka man skar krokanmassan. Bild s visar några exempel på snirkelschabloner, vilka antingen kunde användas som delar i en krokan eller själva bilda krokanens uppbyggnad som i bild 6. De enskilda snirklarna kunde göras upp till 20 cm höga. Även krokanens olika bottnar gjordes efter schabloner. Om en »bild» eller figurgrupp skulle placeras på bottnen måste denna vara hel, men i annat fall fick krokanen ett luftigare utseende om ett hål skars ut i bottnen så att en ring bildades. Bottnarna kunde då se ut som på bild 7.

Krokanens mindre delar (kapitäl, pilastrar etc.) var ofta för små för att kunna utföras av krokanmassan. Dessa detaljer utfördes istället med annat ätbart material, t.ex. valnötskärnor för kapitäl, karamellrullar för kolonner etc. Kupolen kunde utföras av gjutet karamellsocker och socker

8. Stomritning till krokan. Ur C. J. Grafströms Konditorn.

brutet i stora eller små stycken kunde imitera klippblock eller grundmurar.

Innan uppsättningen av krokanen började, måste alla delar vara färdiga och på bottnarna markerades var portar, "bågar etc. skulle placeras. Själva sammanfogningen utfördes med hjälp av kokt karamellsocker och när uppsättningen var klar skedde den slutliga utstyrseln med en mängd ätbara prydnader.

Att göra en krokan krävde således både skicklighet och fantasi. Trots det var den emellertid »i flera hänseenden ett hastverk som ofta måste utföras under nattens timmar emedan dagens äro upptagna af de löpande, dagliga göromålen».

Ett led i moderniseringen av tillverkningen av krokaner infördes just av Graf ström genom hans förslag att konstruera stomritningar till uppsatser och krokaner. Förslaget presenterades på Konditorföreningens sammanträde i Stockholm den 5 maj 1881: »En bland de yrkesfrågor hvars förmånliga och tidsenliga lösning skulle bidraga till vårt yrkes

9 - Kulturen 1972 113

g. Barn- eller julkrokan. Ur C. J. Grafströms Konditorn.

höjande är den, hur man skall kunna erhålla mera facon, stil och dock enkelhet för krokaner och uppsatser. Jag tror detta lättast skulle ske genom anskaffandet af stilfulla ritningar: icke till färdiga krokaner och uppsatser (hvaraf vi hafva öfverflöd) utan till stommar för siidana. Då nemligen en krokan eller uppsats vore till sjelfva stommen uppsatt efter stomritning, så återstode för arbetaren, att efter egen smak och förmåga eller efter anvisning, fullt ornera densamma, så att deraf blefve en fullfärdig krokan eller uppsats.

Tydligt är att sålunda icke så litet skulle undvikas af de ofta smaklösa och tyngdlagarna motstridiga fantasifoster vi nu ofta se och i deras ställe skulle till den rigtiga och korrekta, om än mer eller mindre väl ornerade arbeten framställas. Jag föreställer mig att om Föreningen utsåge exempelvis 3 personer, inom eller utom sig, för frågans beredande och man öf verenskom om arten, storleken och antalet olika ritningar, äfvensom om andra nödvändiga bestämningar t.ex. om stommens delar skulle vara af utrullad, utskjuten eller gjuten massa, i fler eller färre etager, osv. så

114

ro. Krokan utförd 1971 av konditor Walter Opree, Ramklints konditori, Lund.

skulle troligen sedan inga stora svårigheter och kostnader orsakas för att erhålla stilfulla och för Föreningens medlemmar tillgängliga stomritningar. Sålunda skulle arbetarnas formsinne snart utvecklas: lodräta, vågräta och vinkelräta linier skulle, oaktadt arbetet sker på fri hand, framträda och en formskön stomme upplif va arbetaren till smakfullt ornerade.» Förslaget antogs och vid nästa sammanträde i november samma år »beslöts att dessa ritningar ( rn på bordet framlagda stomritningar till Krokaner osv.) skulle af kassan betalas och förblifva Föreningens egendom, med rätt för dess medlemmar, att efter anmälan få låta göra aftryck af desamma». Bild 8 är exempel på en sådan stomritning. Var de » IO på bordet framlagda stomritningarna» tagit vägen är okänt. De stomritningar som publicerades i Konditorn, av vilka den på bild 8 är en, kan naturligtvis ha presenterats redan vid det ovan omtalade mötet i Konditorföreningen, men är knappast troligt. Av de sju bevarade ritningarna i Nordiska museet finns åtminstone två, vilka med säkerhet är stomritningar till nougatuppsatser (ej här publicerade). De bär båda årtalet 1859 och visar att Grafström själv redan vid den tiden använde sådana i sitt konditori.

Krokaner beställdes till födelsedagar, dop och begravningar och bröllopskrokaner förekommer än idag. Men även vid jularna åts krokaner: »till jularne är brukligt att i förlag göra små jul- eller barnkrokaner.» Bild g visar en sådan barnkrokan. Den utfördes som de stora krokanerna men i mindre skala, oftast bara i två våningar. I dag kan en julkrokan se ut som den på bild IO. Dagens krokantillverkning går nämligen i stort sett likadant till som förr.

Sockerbagarna använde tidigt krokanen som beteckning för sitt yrke »då med krokan menas de största förnämsta och dyraste av de slags arbeten, om hvilka här ofvan har talats».

Hur betydelsefull den var som symbol för yrket framgår bl.a. av en tvist som uppstod på 1780-talet mellan en pastejbagare och Sockerbagaresocieteten. Pastejbagaren hade nämligen låtit förfärdiga en skylt med en krokan och hängt

II6

1 r. Norrköpings sockerbagaresocietets sigill från år 1844. Nordiska museets skråarkiv.

den utanför sin bod. Societeten menade att pastejbagaren därmed angav att han hade rätt att tillverka och sälja sockerbageriarbeten, dvs. han gjorde intrång på deras privilegier. Tvisten slutade med att pastejbagaren dömdes att antingen ta bort skylten eller måla över krokanen.

På Sockerbagaresocietetens i Norrköping sigill från år . l 844, bild l l, avbildas, under stadsvapnet och en blomsterranka, en kvinna, som i sin högra hand håller en våg och i sin vänstra ett svärd -i ikonografien känd som Justitia, rättvisans beskyddarinna. Till vänster om henne, på skråkistan, står ett högt, rikt utsirat bakverk, troligen en krokan eller uppsats. Mellan årtalssiff rorna märks ett bord på vilket det ligger olika sorters kakor. En krona kröner bordet.

Och när Konditorn, handboken i sockerbageri- och konditorivaror utkom, var omslagsbilden en krokan. Sveriges Konditorförening, som bildades i början av 1900-talet, hade länge som emblem en enkelt ritad krokan omgiven av bokstäverna S och K. Idag har detta emblem ersatts av diplomkonditorernas bandförsedda märke utan krokan. Kanske är det signifikativt att krokanen försvunnit som konditorernas varumärke i en tid med helt förändrade umgängesseder och matvanor.

117

C. J. Graf ström, Opublicerade dagböcker och koncept 1833-1875. C. J. Grafström, Konditorn. Handbok i konsten att tillverka sockerbageri- och konditorivaror. Norrköping 1892. William Kar/son, Något om forna tiders svenska sockerbagare och deras alster. Kulturens årsbok 1942. Lund 1943· Kunstgeschichte des Backwerks. Geschichte und Entwicklung der Gebäckarten und ihrer Formen. Herausgegeben von Hans Ji.irgen Hansen. Oldenburg und Hamburg. 1968. Gerhard Magnusson, Sockerbagaren genom tiderna. Stockholms Konditor Förenings minnesskrift 1852-1937. Stockholm 1937· Sockerbagaresocietetens protokoll 1767-1852. Nordiska museets handlingar. Svenska Akademiens ordboks excerptsamling. Svenska sockerbagare och konditorer. Utgivare IGO-förlaget. Uppsala 1940. P. N . Sprengel, Handwerke und Ki.inste in Tabellen. Mit Kupfern.

Fortg. von 0. L. Hartwig. 12 Sammlg. Berlin 1774· Troels-Lund, Dagligt liv i Norden på 1500-talet. Del V. Stockholm 1934· Sigurd W allin, Överflöd. Svenska kulturbilder. Ny följd. Band 2. Stockholm 1935·

II8

Ett körsnärsmästerstycke

Till färg bild IX

En hantverkares väg från den dag han högtidligen skrevs in som 13-15-årig lärling fram till mästerskap och burskapsbrev kunde vara lång och törnebeströdd. Under skråväsendets starkaste tid - 1600- och 1700-talet - innebar visserligen inskrivningen som lärling en viss garanti för framtida försörjning. Man blev upptagen i en gemenskap och genom själva inskrivningsakten garanterades man en 4-5 års utbildning, som på utskrivningsdagen konfirmerades genom gesällbrevet, vari han förklarades vara en »redlig och rättskaffens gesäll».

Nu skulle världen ligga öppen och försörjningen vara säkrad för framtiden. För den gesäll, som genom sitt hantverks 'internationella karaktär eller driven av sin lust att se främmande länder, gick ut på vandring, tedde sig säkert framtiden ljus och gesälltiden blev för många en lycklig tid, full av nya impulser och omväxlande arbete. Det fanns gesäller, som stannade ute på vandring i decennier, innan de slog sig till ro, antingen som välbeställda mästare med egen verkstad eller som resignerade arbetare hos någon mera lyckligt lottad f.d. arbetskamrat.

Att ta steget från gesäll till mästare innebar inte bara att visa upp sin yrkesskicklighet enligt myndigheternas bestämmelser. Först skulle ämbetet - dvs. mästarnas sammanslutning - uttala sig om önskvärdheten av ännu en utövande yrkesman i staden och att man inte alltid hälsade en ny konkurrent med glädje är förståeligt. Det gick på sina håll så långt, att det bara var mästaresöner eller gesäller, som

119

gift sig med mästares änkor eller döttrar, som hade hopp om en egen verkstad. Visserligen hade myndigheterna, representerade av en magistratsperson, också sitt att säga i dessa ärenden, men för ämbetet återstod andra möjligheter att lägga hinder i vägen för aspiranten till mästarvärdigheten.

Mästarprovet skulle besiktigas och här hade man alla möjligheter till trakasserier. Om inte provet helt underkändes, kunde man med kitsliga krav på ändringar här och där åstadkomma ödesdigra förseningar, tills aspiranten tröttnade. Man hade också ekonomiska sanktioner. nÄskepenningarn och andra avgifter var tämligen betungande, varjämte det väntades av nstyckmästarenn att han skulle bjuda nskådemästarnan (kontrollanterna från ämbetet) på förtäring under arbetets gång och en måltid för hela ämbetet ansågs självklar. Själva mästerstyckets art kunde vara eko-nomiskt ofördelaktigt; en stockholmssnickare Jonas Hultsten måste år 1773 tillverka ett stort, dyrbart skåp, som typ helt urmodigt och följaktligen osäljbart. Till allt sådant kom sedan kostnaden för den egna verkstadens etablerande, om nu vederbörande inte hörde till de lyckliga, som kunnat »gifta till sig» en verkstad.

Kulturen har nyligen som deposition erhållit ett mästerstycke; som i sig själv är mycket märkligt, men som också genom de bevarade handlingar, som finns knutna till mästaren, symboliserar sidor av det svenska skråväsendet och inte minst några av de missförhållanden, som jag har nämnt.

Mästerstycket utgöres av en matta, tillverkad av åtskilliga bitar av fårskinn, vilka sytts samman till en tavla, föreställande en elefant (färgbild IX). Varje fält eller detalj har fått sin särskilda beredning och färghållning. Elefantens kropp är sammansatt av tättklippt skinn i olika nyanser av brunt, palmernas kronor av yviga, grönfärgade skinnbitar etc. »Ramen» består av oklippt naturkrusigt fårskinn. Måtten är 93 X 65 cm.

Ett originellt mästerstycke för en körsnär, kan man tycka. Men antagligen är mattan endast en del av mästarprovet, som säkerligen omfattat även andra, för en körsnär mera

120

vanliga produkter. Detta var vanligt i många yrken. Sålunda skulle en sadelmakare vid samma tid åstadkomma tre olika typer'av sadlar.

Mästare till mattan är körsnären Jöran Johan Pettersson, född 1784, död i Karlskrona den 31 januari 1860.1 Han hade enligt det bevarade gesällbrevet inskrivits i läran den 23 juni 1So1 hos »Välaktad Mäster Peter Nordström i Carlskrona» och den 21 juni 1806 skrevs han ut och förklarades för gesäll. Av andra handlingar framgår att han arbetat hos Nordström även som gesäll. Att gesällbrevet utfärdades i Stockholm måste bero på, att man inte hade något körsnärsämbete på närmare håll.

Även Johan Petterssons mästarbrev finns bevarat. Det är utfärdat i Stockholm den 30 juni 181 2 av samme ålderman, som skrivit ut gesällbrevet, nämligen P. A. Lundberg. I brevet angives, att Pettersson förklarat sig vilja slå sig ner i Västervik och där utöva sitt hantverk, varför ämbetet rekommenderar honom till magistratens välvilja. Han förklaras också tillhöra Stockholmsämbetet, men förbjudes att slå sig ner i huvudstaden. I förbigående kan nämnas att sigillet på de båda breven av utförandet att döma tillkommit vid 1700-talets mitt, men innehåller årtalet 1448; så långt till. baka har alltså det svenska körsnärsskrået räknat sina anor.

Redan den 11 juli 1812 utfärdades Petterssons borgarebrev av Västerviks magistrat »som han å underskrifne dag inför oss och sittande rätt dess underdånigste Huld-, Trohets- och Borgare Ed, med liflig röst samt hand å Bok aflagt». Nu hade han alltså nått sitt mål och allt borde vara tillfredsställande för mäster Johan. Men så blev det inte. Han kunde inte försörja sig i Västervik, hade inte råd att bo kvar där, och skriver i december 1813 till magistraten och säger upp sitt burskap, och i januari 1814 skriver han till Karlskrona och anhåller om burskap där. Han hänvisar till sin gamle läromästare Nordström, som fortfarande är verksam i Karlskrona, och säger sig hoppas på dennes välvilja, särskilt som han arbetat i elva år under Nordström. Men där misstog han sig. Nordström kunde tydligen inte

121

rimligen komma med sakskäl för att hindra Pettersson att slå sig ner i Karlskrona, men han avstyrker bifall under hänvisning till att Pettersson inte företett sitt mästarbrev. I en senare inlaga anför han de för sådana ärenden sedvanliga skälen: staden har inte kunder för ännu en körsnär. Och i detta argument fick han instämmande från Borgerskapets äldste. Följden blev, att magistraten nekade burskap.

Pettersson överklagade i Kommerskollegium, som inte tycks ha grubblat nämnvärt över problemen; i yttrande av den 23 augusti 1814 gav man Pettersson rätt. Han slog sig alltså ned i Karlskrona och utövade där sin verksamhet, efter allt att döma med framgång.

Det är sällan som ett hantverkaröde blir belyst på ett sådant sätt, som här beskrivits, men så var också omständig-_ heterna särpräglade. Vi får emellertid en inblick i hur spärrarna för nyetablering kunde fungera och hur omsorgen om den egna framgången kunde driva en bofast hantverkare till att värna om sitt monopol.

Not

r P. och hans hustru Gustava f. Ehrenberg var båda födda i Småland, han i Ljuders socken och hon på Ernhylta gård i Ryssby socken. De hade sex söner, vars barn antog namnet Ernberg eller Ehrenberg.

Ägare till såväl mästerstycket som de citerade handlingarna är en sonsonson till Pettersson, f. länsassessorn Sven Ernberg. Jag tackar honom varmt för välvillig hjälp.

122

Rött och svart

Till färgbild X I en timrad brunn från tiden omkring r200 på Folkets hus tomt i Lund hittades r970 två krukor. De ger i ett nötskal en bild av den revolutionerande tekniska förändring som övergången från syrefattig bränning vid relativt låg temperatur till oxiderande bränning vid högre temperat"Lir innebar.

Det ena kärlet är ett I4 cm högt svartgodskärl, en sen variant av det slags keramik som under rooo- och r rootalen helt dominerar f yndmaterialet i Lund. Det har en mjukt svängd profil och utböjd mynning. På buken utgöres dekoren av tunna glesa runtlöpande fåror. Halspartiet uppvisar en dubbel våglinje. Den flata bottnen är prydd med · bottenmärke i form av ett hakkors. Sot på utsidan visar liksom kvarsittande matrester inuti att krukan använts som kokkärl.

Kannan är en tidig representant för det slags keramik som under högmedeltiden tillsammans med stengodset behärskar scenen, det blyglaserade rödgodset. Kärlet är 22 cm högt, har kort hals, sfärisk kropp och ett av en lerrulle tillverkat handtag. På undersidan finns tre minimala fötter. Dessa har formats av krukmakaren på så sätt att han med nypan dragit ut små veck i kärlbottnen. Kannan uppvisar flera ålderdomliga drag bl.a. den enbart på skuldran och hanken fläckvis anbragta blyglasyren.

De båda kärlens samtidiga förekomst i brunnen innebär också mötet mellan den inhemska keramiska hantverkstraditionen och den utifrån kommande tekniska omvälvningen.

r23

I. Bottenmärket på svartgodskärlet. Bottnens diam. 8,1 cm. KM 60.569: 136

2. Kannans botten med tre minimala fötter. KM 60.569: 136

Kannan är nämligen med största sannolikhet ett importarbete från någon västeuropeisk keramikverkstad.

124

Medeltida metallhantverk 1 Lund

Vid de arkeologiska undersökningarna i Lunds centrala delar påträffas ständigt lämningar, som berättar om olika slag av hantverk. De som oftast lämnat spår efter sig, är de hantverkare, som arbetat i läder, horn, ben och Det finns underlag för ornf attande studier inom respektive yrkesområde. Här skall endast visas några prov på metallhantverkarnas verksamhet under medeltiden.

De oftast förekommande fynden är slagg, delfragment och metallklipp. Ibland gäller det enstaka belägg, ibland är det fråga om stora kvantiteter. I sistnämnda fall kan det betyda att platsen för verkstaden lokaliserats. Sådana fyndkoncentrationer iakttogs l 96 l på Thuletomten vid St. Södergatan. Där kunde resterna efter två verkstäder från perioden rn20-rn50 registreras. Vid grävningen 1954 för en transformator på Stortorget påträffades lämningar efter verkstäder från olika epoker, från rnoo-talet och fram till 1400-talet. Under 1960-talet framgrävdes verkstadsfynd på tomt nr 4 i kvarteret Murgrönan vid St. Södergatan, på tomt nr l 2 i kvarteret S :t Botulf ( stadshallsgrävningen) och på tomt nr 4 i kvarteret Glambeck vid St. Södergatan. Även den senaste grävningsundersökningen, som ägde rum 1971 vid Skomakaregatan, på tomt nr 23 i kvarteret Svartbröder, lämnade värdefulla bidrag till att belysa olika metalltekniker.

Vid de påvisade verkstäderna i kvarteren Glambeck och Murgrönan vid St. Södergatan samt på andra mera perifert belägna tomter har betydande fynd gjorts av järnslagg och

125

järnsmältor, vilket innebär att man här sysslat med järnsmide. Grovsmederna fick med anledning av eldfaran bedriva sin verksamhet i utkanterna av den koncentrerade bebyggelsen. Denna bestod i huvudsak av enklare hus med tak av halm eller vass, ett eldfängt och lättantänt material.

Under medeltiden och även under nyare tid låg utmed båda sidor av Stortorget och torggatan (St. Södergatan) s.k. torgbodar, i vilka varor av olika slag salufördes. Enligt dokumentariska notiser var det svärdfejare, guldsmeder, slaktare, skomakare och köpmän som var verksamma i dessa bodar.1 De hantverkare som framför allt arbetade med koppar- och tennlegeringar, omnämns däremot inte i de skrivna källorna. Av de arkeologiska fynden att döma har deras verksamhet varit väl så intensiv som de övriga hantverkar-. nas. Belägg härpå gav bl.a. grävningsundersökningen 1954 på Stortorget.

Bronsföremålen på bild 1 är från sistnämnda undersökning. De ger en god inblick i vad en sådan smed kunde syssla med. Av nålämnena till höger har förmodligen tillverkats såväl synålar som knappnålar. Förekomsten av trådhärvor kan dels tyda på att man dragit tråd dels på att man utfört trådarbeten av olika slag. De övriga föremålen visar prov på olika ciselerings- och pressbleckstekniker.2 Verkstadsfynden kan dateras till 1200-talets första hälft. De antyder att yrkesmännen närmast motsvarat senare tiders gördelmakare.

På bild 2 avbildas två mindre hammare och tre små städ. Gemensamt för de tre städen är att nedre delen utformats till en spets, som varit avsedd att slås ner i ett underlag av trä. De två städen nere till höger är från Stortorgsgrävningen. Det högra av dem har en smal rektangulär slagyta med ett litet hål i vardera änden. Det vänstra städet har en rektangulär, svagt välvd slagyta, vars ena ände löper ut i en spets. Även detta städ har ett litet hål borrat genom slagytan. De båda städen kan dateras till I 100-talets förra respektive senare hälft. Den rektangulära slagytan på det tredje städet har två tvärrefflade och tre släta fåror av olika

r. Verkstadsfynd från 1200-talets första hälft. KM 49.326: 39.

bredd. Försänkta partier av detta slag kallas sänken, i vilka bl.a. hamrats förarbeten till ringar. Städet bör vara från medeltiden men kan ej närmare dateras.

De båda hamrarna är av speciellt intresse genom deras lilla format. Den övre, som är av brons, har en jämnbred sexkantig bane och nedåtböjd pen med kluven ände. Skaftänden har en holk för skaftning. Hammaren påträffades l 946 vid en lednings grävning i S :t Anne gatan.

Den andra hammaren, som är av järn, har kort bane och pen, den senare kluven. Det massiva skaftet avslutas nedåt i en spetsliknande tång, avsedd för skaftning. Hammaren framgrävdes 1944 i Kattesund vid utgrävning av Drottens kyrka utan närmre fyndangivelser. Såväl de tre städen som de båda hamrarna bör ha använts vid brons- och guldsmedsarbeten.

127

Bland verkstadsfynden påträffas då och då små pincetter av brons, vilka vanligtvis har en enkel men funktionell utformning, bild 3. De är tillverkade av ett 0,5-1 mm tjockt bronsband, som dubbelvikts så att en ögla bildats upptill. För att erhålla fjädringseffekt har skänklarna böjts på olika sätt och deras spetsar har snedfasats för att knipförmågan ytterligare skulle förbättras. Det mest välgjorda exemplaret ligger underst i den högra raden. Utmärkande för detta är skänklarnas kraftiga böjning. Denna pincett är från 1200talets senare del, medan den däröver är från samma sekels förra hälft. Sistnämnda pincett tillhör samma verkstadsfynd, som föremålen på bild I. Pincetten överst till vänster hittades i ett lager från rnoo-talet vid grävningen i kvarteret Svartbröder 1971. På skänklarnas utsida finns två rader _ inpunsade sneda streck. Pincetten därunder är från l rno-talet och tillhör stadshallsmaterialet.

Pincetter av hithörande slag har framgrävts på olika platser i Norden såsom Skara, Sigtuna och Alborg.3 Vilhelm Me1ller-Christensen har framkastat tolkningen att de skulle ha använts för kosmetiskt och kirurgiskt ändamål, vilket alltså skulle innebära att de i verkstadsfynden förekommande pincetterna är att betrakta som verkstadsprodukter och ej sqm verktyg. Det bör dock påpekas att pincetter har varit oundgängliga som verktyg i metallverkstäder vid arbete med filigran, granulering, lödning osv. Därför är det inte för djärvt att påstå att flera av de påträffade pincetterna kan ha använts som verktyg i de olika verkstäderna.

Spateln, som ligger nederst till höger på bild 3, är ett annat verktyg, som kan ha använts vid t.ex. lödning. Skaftet har kvadratiskt tvärsnitt och bladet är tunnhamrat. Såväl skaft som blad är skadade. Med denna spatel kan man ha strött borax över lödfogen för att därmed förhindra luftens påverkan på lödfogen innan det smälta slaglodet kom på plats. Spateln hittades 1966 vid St. Södergatan i kvarteret Glambeck och kan genom fyndomständigheterna dateras till rnoo-talets andra hälft. En spatel av liknande typ ingår i Mästermyrfyndet från Silte socken på Gotland.

128

2. Övre raden: Hammare av brons. L. 8,3 an. KM 44.710. Städ av järn. L. 13,5 an. KM 12-47!. Nedre raden: Hammare av järn. L. ro,5 an. KM 43.u4. Städ av järn, 1100-talets senare hälft. L. 11,95 an. KM 49.326: 97. Städ av järn, lIOo-talets förra hälft. L. 12,3 an. KM 49.326: 56.

10 - Kulturen r972 129

3. Vänstra raden: Pincett av brons, 1000-talet. L. 4 cm. KM 62.892: 2613. Pincett av brons, llOO-talet. L. 4,25 cm. KM 57.135: 964. Högra raden: Pincett av brons, 1200-talets första hälft. L. 4,1 cm. KM 49.326: 39. Pincett av brons, 1200-talets senare del. L. 4,95 cm. KM 49.326: 32. Spatel av brons, 1000-talet. L. 6,6 cm. KM 59.126: 363.

Från yngre vikingatid och äldre medeltid härstammar ett stort antal runda guld- och silverspännen med ornering i filigran- och granuleringsteknik. Underlaget eller plattorna till dessa smycken består vanligtvis av reliefornerade pressbleck, som framställts med hjälp av patriser. Endast ett fåtal av dessa är däremot kända. En är funnen i Sigtuna, en i Malmö, en i Tängberg, Löt socken i Uppland samt en i Lund, bild 4.4 De består samtliga av en rund bronsplatta, vars välvda översida har reliefornamentik. På patriserna från Sigtuna och Lund framträder tydligt fyra djur med bandformiga kroppar, som sammanflätats som kringlor. De fyra huvudena mötas vid patrisens mittpunkt. På lundapatrisen

4. T.v. patris av brons, sannolikt 1000-talet. Diam. 218 cm. KM 50.73i. T.h. patris av brons, 1000-talets första hälft. L. 41 1 cm. KM 59.126: 733.

är denna mest utsatta del nött, vilket tyder på flitig användning.

Då man använde en patris, placerades blecket på ett underlag av biy eller beck, som gav efter då patrisen slogs eller pressades in i blecket. Därvid erhöll bleckets ovansida patrisens avtryck i relief.

Lundapatrisen hittades vid grävningen 1954 på Stortorget, i jord som körts till en koloniträdgård i kvarteret Täppan. Den kan således ej dateras med hjälp av fyndomständigheterna men bör ha kommit från de äldre medeltida lagren.

Bland fynden från grävningen 1966 i kvarteret Glambeck ingår ett fragmentariskt bronsföremål, som bör ha varit en

patris, bild 4. I en nedsänkt oval avtecknar sig en f yruddig stjärna i relief. Vid den avbrutna änden syns ännu en stjärnudd, vilket antyder att patrisen haft åtminstone ytterligare en fyruddig stjärna. Den förmodade patrisen hittades i det på tomten först avsatta kulturlagret, som kan dateras till 1000-talets första hälft.

Blytackans på bilderna 5 och 6 röjer användningen av ett annat vanligt redskap inom pressbleckstekniken - matrisen. Till skillnad mot patrisen är denna en negativ avbild av det föremål, som man har för avsikt att framställa i tunt bleck av brons, silver eller guld. I föreliggande fall har i matrisen varit ingraverat en negativ bild av det krönta manshuvud i fyrpassomramningen, som finns i blytackans ena ände. Vid tillverkningsskedet har man placerat ett tunt bleck övermatrisen, varefter man lagt här avbildade blyremsa ovanpå blecket. Genom ett eller flera kraftiga slag mot blyet har blecket pressats in i matrisens konkava partier och därigenom erhållit samma relieffigur, som finns på blyremsan. Blytackan hittades 1954 på en halv meters djup vid en ledningsgrävning i St. Södergatan uppe vid Stortorget. På samma djup låg sengotiskt kakel och keramik från 1400-talet. Figuren på blytackan motsäger stilistiskt sett ej en motsvarande åldersbestämning av tackan.

En matris har även använts vid tillverkningen av det fragmentariska bronsföremålet på bild 7. Det ingår i ett av verkstadsfynden från Stortorget, se bild 1, och bör vara en vid stansningen misslyckad produkt.

Stundtals är det mycket svårt, ja nästan omöjligt att avgöra ifall ett reliefornerat pressbleck är slaget med matris eller patris. Dräktspännet till höger på bild 8 är ett bra exempel härpå. Vad som tyder på att en matris använts är att framsidans relief har skarpare konturer än baksidans konkava motsvarighet, ett förhållande som föreligger vid användning av matris. Ett s.k. kufiskt mynt bör ha varit förebild för matrisgravören, som tycks ha varit verksam under 1100-talet. Spännet hittades 1965 på stadshallstomten i ett lager från nämnda sekel.

132

5. Tacka av bly med avtryck efter matris, 1400-talet. L. 1418 cm. KM 49.327: 3.

6. Detaljbild av matrisavtrycket på blytackan.

133

Bland de på bild 18 återgivna gjutformarna finns till höger även en matris av skifferliknande bergart. På tre av långsidorna finns två runda försänkta partier, i vilka graverats olika mönster. De på bilden framträdande negativa motivet utgörs i positiv form av fyrbladsrosetter mot nätmönstrad botten. Matrisen kan ej dateras utifrån fyndomständigheterna. Den har en gång hittats vid S :t Månsgatan på tomt nr 39 i kvarteret Billegården och ingick i en privatsamling av lundafynd, som tillfördes Kulturen 1917.

Då man använde matriser av sten var det nödvändigt att använda mycket tunna bleck för att inte stenen skulle skadas. Den här matrisen är i likhet med många andra stenmatriser defekt, vilket kan hänga samman med att man slagit för hårt vid stansningen. Det var även möjligt att. med en tunn spetsig träpinne trycka in det tunna blecket i matrisen.

Vid framställning av de båda hattformiga dräktspännena på bild 8 har bucklan slagits i en puckelanka dvs. en matrisform med en skålformig fördjupning. På de bucklan omgivande brättena har två olika ornamenttyper slagits med punsar. På spännet i mitten utgöres punsens avtryck av ett timglasliknande ornament med tre uppstående punkter i ena trekanten och fyra i den andra. Ornamentet har slagits i två yttäckande rader på framsidan. Detta spänne är från perioden 1020-1050 och hittades 1961 på Thuletomten.

På det andra spännet har använts en puns med en långsmal slagyta, vilken lämnat en rad avtryck i form av vinkelställda band. På spännets baksida finns pålött såväl nålhållare som nålfäste samt nedtill en kedjehållare. Även detta spänne kan genom f yndomständigheterna dateras till 1000talet. Det påträffades 1966 på tomt nr 4 i kvarteret Glambeck vid St. Södergatan.

Det runda dräktspännet av brons, bild 9, består av ett mycket tunt bronsbleck, från vars baksida man drivit fram de fem större bucklorna med en kulpuns. Utmed kanten har man från framsidan använt en annan kulpuns, men med avsevärt mindre slagyta, och slagit en rad gropformiga in-

134

7. Fragmentariskt brakteatsmycke av brons, r200-talets första hälft. Diam. 2 an. KM 49.326: 39.

tryck. På spännets baksida sitter ett pålött nålfäste medan det endast är lödspår efter nålhållaren. Spännet hittades 1954 vid grundgrävningen för Epas varuhus vid St. Södergatan. Det låg i lagren närmast moränleran och kan dateras till IOOO-talet.

Då man tillverkat det andra spännet, bild g, har man utgått från ett kvadratiskt bronsbleck av ca 0,5 mm:s tjocklek. Med en passare har två koncentriska cirklar ristats, den yttre cirkelns radie =halva sidans längd, varefter man med en mejsel huggit utmed de ristade cirklarna. Av den kvadratiska ytterkonturen har endast blivit kvar de fyra svicklama

8. Dräktspännen av brons. 1. looo-talet. Diam. 3 cm. KM 49.126: 660. 2. 1020-1050. Diam. 3,3 cm. KM 53.436: 580. 3. l mo-talet. Diam. 2 cm. KM 57.382: 1346.

i hörnen. Med mejsel har även uthuggits en tapp för nålen. Ornamentiken har utformats med hjälp av punsar. På den runda bandformiga delen har ett korsformigt punsavtryck upprepats åtta gånger. Med en skrodpuns har man utfört övrig lineär ornamentik på mellanliggande ytor och på svicklarna. Spännet hittades vid samma ledningsgrävning som blytackan, bild 5 och 6, och kan även det dateras till 1400talet.

Till en intressant grupp dräktspännen hör det flata spännet av tenn till vänster på bild rn. Gemensamt för denna grupp är de två i varandra hållande handparen. A. Oldeberg har publicerat ett antal silverspännen som enligt honom är utformade enligt följande: »Man kan ha utgått från två lika stora tenar, som gjutits eller smitts så att de erhållit sin krumma form. Möjligen har ändarna varit något förtjockade. I dessa ändar har man sedan genom kombinerad smidning, mejsling och eventuell gravering arbetat fram händer-

9. Dräktspännen av brons. I. 1400-talet. B. 5 an. KM 49.327: I. 2. 1000talet. Diarn. 4 an. KM 49.160.

ro. Dräktspännen av tenn. I. 1300-talet. Inskr. GRACIA. Diarn. 3,9 an (utan nål). KM 49.326: 9. 2. l IOo-talet. H. 3,95 cm. KM 57.382: 417.

137

ri. Halsring av brons, rooo-talets första hälft. L. r8 cm. KM 59.126: 530.

na. Slutligen har respektive händer passats in i varandra och lötts fast.» 6

Hur lundaspännet utformats är mycket svårt att exakt avgöra. Det som kan fastslås är att utgångspunkten ej varit två lika stora tenar, som efter bearbetning lötts fast. Utmed spännets båda kanter löper en obruten skarp gjutsöm, utom vid urtagningen för nålhållaren, vilket antyder att spännet gjutits helt i en tvådelad form. Detaljstudium av händerna visar att även dessa gjutits samtidigt, dvs. deras negativa bild har varit graverad i de båda gjutformshalvorna. Gjutsömmen går nämligen obruten över de båda handpartierna. Även nålen med det karakteristiskt utformade djurhuvudet bör ha gjutits i en tvådelad form.

Det finns ytterligare en detalj som ger upplysning om ännu ett moment i tillverkningen. På spännramens framsida finns sex majuskler - GRACIA - fördelade på två grupper. Dessa bokstäver har mycket skarpa och distinkt utformade

12. Fingerring av tenn, 1100-talet. Diam. 2,2 cm. KM 57.135: 1410. 2. Fingerring av brons, 1200-talets senare del. Diam. 2,3 cm. KM 49.326: 88. 3. Fingerring av brons, 1020-1050. Diam. 2 cm. KM 53-436: 424.

kanter, som skulle antyda att man använt stämplar för bokstäverna. C-majuskeln, som är mycket grundare än de öv. riga, har emellertid aldrig blivit färdig. Här ses tydliga spår efter gravstickeln, vilket ger en antydan om tillverkningssättet även för de andra majusklerna.

Den kvarvarande gjutsömmen och den ofullständiga Cmajuskeln visar att man ej gjort slutretuschering av spännet. Det har förmodligen av den anledningen ej hunnit lämna verkstaden. Spännet framgrävdes 1954 på Stortorget och bör ha hamnat i jorden på 1300-talet.

Tennspännet till höger på bild 10 ger prov på andra under medeltiden förekommande metalltekniker - tråddragning och filigran. På en oval tunn tennplatta har genom lödning band och trådar av tenn applicerats som omramning till en oval infattningssten. Denna har bortfallit. Ytterst på spännet ligger en högervriden tråd. Innanför denna sitter ett i vågor lagt 2 mm brett band, en i öglor lagd tråd, ytterligare

139

13. Gångjärnsbeslag av brons, 1200-talet. B. 2,4 an. KM 49.326: 88. Söljenålar av brons, s st, 1200-talet. L. 3,7-4,3 an. KM 49.326: 92.

en högervriden tråd, ännu en i öglor lagd tråd och längst in den e·gentliga omfattningen för stenen dvs. en kantställd tunn lamell av tenn. Genom skada har filigranarbetet deformerats så att man kan bibringas den uppfattningen att infattningsstenen varit droppformig. På den tunna bottenplattans baksida avtecknar sig emellertid infattningens ovala kontur. Här finns även pålött tre fastsättningsöglor av brons. Spännet hittades I 964 vid stadshallsgrävningen i ett lager, som daterat spännet till I rno-talet.

Vid framställning av metalltrådar användes särskilda dragjärn. Dessa bestod i regel av en järnplatta, i vilken borrats ett antal hål av olika storlek. I Mästermyrfyndet på Gotland ingår två dragjärn men för övrigt är de sparsamt företrädda bland verkstadsfynden.7 I Lund har påträffats små hornskivor med borrade hål av olika storlek. Liknande hålförsedda skivor av horn och ben finns även i Sigtuna- och

140

q. Guldfolierade glaspärlor, 1000-talet. I. Diam. l cm. KM 62.892: 2607. 2. Diam. 0,85 cm. KM 57.382: 1477· 3. Diam. 0,75 cm. KM 57.135: 259.

Birkamaterialet. Dessa kan ha använts för dragning av framför allt tenntråd. I Lappland har samerna sedan vikingatiden varit speciellt inriktade på att göra tråddragningsarbeten av tenn. De redskap som de använde vid tråddragningen var i allmänhet av horn.

Då det varit fråga om att draga mycket fina trådar av silver och guld har ej dragjärn med borrade hål kunnat användas under slutmomenten, då tråden dragits mellan två bitar av hårt träslag eller också har tråden tänjts mot en hård kant.8

Halsringen på bild 11 består av sex trådar och två ändplattor av brons. Trådarna har tvinnats två och två i en längd av 22,5 cm. Vid varje ände har 7,5 cm av trådarna tvinnats hårt medan mellanliggande del tvinnats löst. De tre trådparen har sedan snotts kring varandra. Med denna variation i tvinningssätt har hantverkaren fått fram en spe-

15. Deglar av lergods, 1000-talet I. H. 4,15 cm. KM 62.892: r66i. 2. H. 3,85 cm. KM 62.892: 1660.

ciell effekt med enkla medel. Kring trådarnas ändparti har de båda ändplattorna vikts och hamrats, förmodligen under uppvärmning. Till ändplattornas utsmyckning har två olika punsar använts. Med den ena har gjorts två rader triangelavtryck med tre upphöjda punkter och med den andra två rader tandstämpelavtryck med fem upphöjda punkter i varje. Halsringen låg i det äldst avsatta kulturlagret på tomt nr 4 i kvarteret Glambeck och kan dateras till rnoo-talets första hälft.

De tre f ingerringarna på bild 12 är tillverkade efter olika principer. Ringen till höger är gjord av en 2 mm tjock bronstråd, vars båda ändar drivits under uppvärmning så att de formats till tunna trådar. Dessa har lagts i vardera två sammankopplande slingor och därefter virats åtta varv omkring själva ringtenen på vardera sidan. Ringen är från Thule-

16. Deglar av lergods, uoo-talets första hälft. H. 5,3 an, 5,7 an, 3,7 an och 6,5 an. KM 49.326: 56. Degeltång av järn, 1200-1300-talen. L. 16,1 an. KM 36.882: 25.

tomten och tillhör de äldsta bebyggelselämningarna dvs. perioden rn20-1050.9

Fingerringen i mitten är gjord av ett tunt bronsbleck, som avsmalnar mot de fria ändarna. Ornamentiken, som består av parvis parallella och vinklade linjer har utförts med en enkel kulpuns. Denna ring hittades 1954 på Stortorget i ett lager från l 200-talets senare del.

Fingerringen till vänster är av tenn och gjuten. Mittpartiet är försett med en rosettformad knopp. Den bandformiga främre delen har två rader försänkta kvadratiska fält och den bakre delen har en rad rektangulära försänkta fält. Kvarvarande gjutsömmar och skarpa kanter omtalar att ringen aldrig fått den slutgiltiga översynen innan den hamnat i jorden. Ringen är från ett l rno-talslager på stadshallstomten.

143

17. Gjutformar för tackor. I. Täljsten. L. 8,7 cm. KM 20.309. 2. Glimmerskiffer. L. 6,6 cm. KM 49.326: 109. 3. Täljsten. L. 14,1 cm. KM 59.126: 492. Bronstackor. I. L. 7,95 cm. KM 5415. 2. 1000-talet. L. 6,55 cm. KM 59.126: 506.

Bland avfallet från en av de påvisade verkstäderna från 1200-talet på Stortorget låg ett gångjärn av brons och fem nålar av brons, bild I 3. Gångjärnet består av en rektangulär platta med något välvd översida. Varje hörn är försett med en oval upphöjning. Från plattans ena kant utgår två parallella, hålförsedda, ovala tenar, mellan vilka gångjärnsleden skulle sitta. Gångjärnet är gjutet men dess ornamenter har gjorts därefter med en skrodpuns.

De fem nålarnas välvda översida har sannolikt bildats genom att man slagit ämnena på ett städ med ringsänke. De bör ha varit avsedda att apteras på söljeramar.

Redan under antiken lyckades man behärska konsten att hamra ut guld i tunna blad, som, efter det att de skurits i

144

18. Gjutformshalva av brons, 1200-talet. L. 9,7 an. KM 49.326: 45. 2. Gjutformshalva av skiffer, 1200-talet. L. 9 an. KM 49.326: 88. 3. Matris av skiffer. L. 5,55 an. KM 25.566.

tunna remsor, kunde spinnas omkring en textil tråd. De tunnhamrade bladen applicerades även på föremål av olika slag. Denna fint utvecklade teknik behärskade även guldsmederna under äldre medeltid. I Lund har t.ex. hittats ett tiotal guldfolierade glaspärlor, som kan anföras som exempel härpå, bild q. Den guldfolie, som legat på den defekta pärlan till vänster, varierar i tjocklek mellan 0,002-0,004 mm. Lika tunn är sannolikt även guldfolien på de två övriga pärlorna på bilden. Samtliga pärlor är från rnoo-talet. Den förstnämnda pärlan med;tillhörande folie hittades 1971 vid Skomakaregatan på tomt nr 23 i kvarteret Svartbröder och de två andra vid stadshallsgrävningen 1964-65.

De deglar, som guld- och bronssmederna använde under

11 - Kulturen 1972

145

medeltiden var vanligtvis av lergods, som magrats med sand eller grafit. I Lund har degelfragment i l .ooo-tal hittats men ibland dyker det även upp en och annan hel degel. Vid undersökningen 1971 vid Skomakaregatan framgrävdes, förutom ett stort antal degelfragment, de två små deglarna på bild l 5. De saknar båda den karakteristiska slaggskorpan, som deglarna får efter upprepad användning. De här två deglarna har förmodligen använts endast vid ett eller ett par tillfällen.

I flitigare användning har däremot deglarna på bild 16 varit. Deras kärlväggar är starkt sintrade och på utsidan finns tjocka slaggskorpor. Deglarna hittades 1954 på Stortorget i ett verkstadslager från l mo-talets första hälft.

På samma bild finns även en degeltång, vilket är ett säll. synt förekommande verktyg bland de medeltida fynden. Den har en längd av 16,1 cm och har vinkelböjda skänkelspetsar. Tången hittades vid en grundgrävning 1934 vid Tomegapsgatan på tomt nr 20 i kvarteret S:t Thomas tillsammans med bl.a. keramik från 1200- och 1300-talen.

Gemensamt för de tre gjutformarna på bild 17 är att det gjutits tackor eller råämnen i dem, vilka av fördjupningarna att döma haft mer eller mindre ovalt tvärsnitt. Eftersom gjutformar av denna typ varit öppna har tackornas övre del fått skrovlig yta vid kontakt med luften i likhet med den lilla bronstackan till höger. Denna är liksom den däröver liggande gjutformen påträffad i ett rooo-talslager på tomt nr 4 i kvarteret Glambeck. Gjutformen är tillverkad av en mynningsbit till en täljstensgryta, vilket därmed förklarar gjutformens böjda form. Vid Thulegrävningen hittades en annan gjutform av täljsten, som på likartat sätt tillverkats av ett kärlfragment.

På de två andra gjutformarna på bild 17 finns försänkta partier på fyra sidor. Den mindre av dem är från Stortorgsgrävningen l 954 och kan genom fyndomständigheterna dateras till rooo-talet. Den andra gjutformen har osäkra fynduppgifter men bör även den dateras till samma sekel. Det korsformiga försänkta partiet styrker en sådan datering.

146