6 minute read

Ingemar J eppsson Vandrande gesäller

arbetar med exempelvis släthuggning på färdiga konstruktioner. Skarvyxor har som namnet säger utnyttjats bl.a. till huggning av skarvar och för andra tillpassningsarbeten vid husbyggnad och timmerkonstruktioner överhuvudtaget, men också för släthuggning av ämnen och färdiga plan. Inom skeppsbyggeriet har skarvyxan varit ett nödvändigt redskap så länge som man byggt båtar i kravellteknik, för Nordens vidkommande fr.o.m. r 500-talets senare hälft och fram till nutiden. När spantskelettet skulle bordläggas måste nämligen spanten huggas av något på ytterkanterna för att borden skulle komma att sluta väl till överallt. Detta arbete kallas att slikta och måste göras med yxor av detta slag som därför på varven heter sliktyxor.

Tängslan är en annan typ av tväryxa, vanligen mindre än skarvyxorna men framför allt skiljer den sig genom att eggen är så kraftigt inböjd att den pekar i samma riktning som skaftet, vilket alltid är mycket kort (bild 4). Det är ett verktyg för urholkning och överhuvudtaget tillhuggning av konkava ytor och användes bl.a. vid träskotillverkning, vid framställning av urholkade tråg o.dyl. jämte många andra träslöjdsalster. Men tängslan har också tillhört verktygsuppsättningen inom flera av de etablerade hantverken, såsom tunnbinderi och vagnmakeri. Härav följer att yxtypen ifråga kan ha mycket varierande form framför allt ifråga om eggens utförande alltifrån en helt rak eller rak med svagt uppvikta ändar, till en rent skålad egg, liknande en förstorad skölp.

Flera andra typer skulle kunnat försvara en plats vid en genomgång av våra gamla yxor, inte minst från de skråorganiserade timmermännens och andra trähantverkarnas utrustningar men endast de viktigaste och mest använda har här tagits upp. Denna lilla översikt torde likväl ge en antydan om vilken rik mångfald som ryms inom denna verktygsgrupp och vilken central roll som yxan spelat inom allt slags trähantverk i äldre tid.

47

Vandrande gesäller

Gesällvandringarnas nytta har ofta framhållits. Genom att arbeta på olika platser ökade gesällernas yrkesskicklighet, då de på så sätt fick ta del av andra arbetsmetoder och nya uppfinningar inom sitt yrke. Vandringarna gav dem dessutom tillfälle till större kännedom om· människors levnadsförhållanden utanför hemorten. Gustav Vasa hade föreskrivit en tvåårig vandringsplikt men även om denna inte fanns stadgad i 1669 och 1720 års skråordningar, levde gesällvandringen kvar som ett led i yrkesutbildningen även efter skråväsendets avskaffande 1846.

Gesällernas fria vandringsliv har omgivits av en lockande romantik, som föga motsvarade verkligheten. Brist på arbete tvingade ofta gesällerna att fatta vandringsstaven. Det gällde framför allt i de yrken, i vilka arbetet var beroende av årstiden, murare-, målare- och timmermansyrkena. Vid minskad arbetstillgång lät mästarna de gesäller vandra vidare, som man inte kunde sysselsätta och betala. En bidragande orsak till arbetslösheten var också verkan av den gamla skråförfattningen. Malmö Nya Allehanda berättar 1849, att en gesäll som arbetat utanför yrket av praxis inte anställdes av någon mästare, innan han först förlikat sig med gesällerna: nDen mera ordentlige undwiker i det längsta en sådan förseelse för att slippa en kostnad, som för en gesäll af wanliga wilkor icke är så obetydlig.»1 Gesällvandringarna uppmuntrades också av mästarna, då de inte gärna såg en ökande konkurrens på sin ort. Malmö Tidning ger 1849 följande bild av den vandrande gesällens villkor: »Redan fattig

r. Skomakareinteriör med vandrande gesäll målad 1856 av Kilian Zoll. Olja på duk, detalj. Tillhör Göteborgs Konstmuseum. GK 416.

då han sålunda wandrar ut att söka arbete, bärande hela sin lilla egendom på ryggen, blir han med hwarje dag, som går utan någon förtjenst, men ständiga utgifter, fattigare. Snart är hans rock utsliten och tårna titta spejande ut genom de söndriga stöflorne, bindeln beswärar honom wäl nu föga, ty den har blifwit betydligt lättare, sedan den hungriga magen tagit dess innehåll i anspråk för hwad den förgäf wes pretenderar af en tömd plånbok. Slutligen har han ingen annan resurs än att, som det gesäller emellan kallas, 'slå fäckt', d.ä.

4 - Kulturen 1972 49

2. Gesällränsel och gesällkäpp KM 7.603, 6.269. Lägg märke till, att ränseln är av samma typ som den gesällen bär på i Kilian Zolls tavla. Kulturens ränsel är tillverkad av grov vaxduk och mäter 52X 15X 45 cm. Käppens 1. 84 cm.

tigga ... Emellertid har han 'Skådat ikring' d.ä. sökt arbete hos hwarje mästare i de städer dit han kommit, men intet arbete fått, till en början derföre att årstiden war missgynnande, sedermera woro kanhända redan ett tillräckligt antal arbetare antagna då han ankom. Eller kanhända har han fått lära ett yrke, som bedrifwes af blott få mästare, kanske

i blott få städer i landet t.ex. Sämskmakare, Kardmakare,

Handskmakare, Strumpwäfare m.fl. så att han mellan hwarje mästare kan få wandra 50-60 mil. Nu ändtligen anländer han till en stad der arbetstillgång finnes, men hans trasiga klädsel, hans om förfall wittnande linne, den långa tid han icke kunnat erhålla arbete, gör att man inte will antaga honom, utan föredrager 'snyggare' arbetare. Ju längre han wandrar ju swårare har han att få arbete och - slutligen förfaller han i elände.» 2

De spejande tårna genom söndriga stövlar har även

Kilian Zolls vandrande gesäll på besök i skomakareverkstaden, bild l. Det är en interiör, som väl är ägnad att illustrera ovanstående synpunkter. På ryggen bär gesällen en ränsel av samma typ, som finns i museets samlingar, bild. 2, och han har i handen en gesällkäpp.

Käppen var för den vandrande gesällen lika nödvändig som ränseln. En gammal snickaregesäll, Romberg, som själv vandrat på ämbetet i många år, berättar i en museets arkivanteckning 1906, att käppen gällde för att vara bland det viktigaste i utrustningen, när man skulle ut på gesällvandring. Enligt hans mening borde en gesällkäpp uppfylla tre . krav: den skulle vara en kuriös, inventiös och naturell vandringsstav: kuriös i den betydelsen, att käppen skulle vara så utformad, att den kunde väcka nyfikenhet, inventiös i ordets äldre mening, det vill säga vittna om uppfinningsrikedom, något sinnrikt uttänkt, och naturell med hänsyn till att den i sina grunddrag skulle ha formats ute i naturen i motsats till det som framställts genom konst.

Låt oss se litet närmre på några av de gesällkäppar, som finns i Kulturens samlingar, bild 3. Själva käpparna är av det vanliga naturella knölpåksslaget med knastar efter avkvistade grenar men med skrovligheterna vid handtagen på olika sätt skickligt utnyttjade till att forma kuriösa och inventiösa skulpturer. Se på käppen, som uppåt avslutas med ett skäggigt manshuvud på väg att sväljas av tandade drakkäftar. Lägg märke till att det på drakens ryggsida nedanför ögat finns en grinande maskaron, som här på bilden

51

3. Tre gesällkäppar med fantasifullt utformade kryckor. Kvinnofiguren mäter från hjässan till fotabjället 23 cm. KM 6.200, 17-465, 4.958.

framträ'der i profil! Denna dubbelsidighet i kryckornas utsmyckning möter oss också i nästa exempel. Här ser man ett väl skuret hästhuvud, som åt andra sidan övergår i ett stiliserat lejonhuvud med nedhängande framtassar. Det tredje exemplet på gesällkäpp avslutas uppåt av en kvinnofigur och är liksom de övriga av masur. Enligt katalogskrivarens uppgift 19062 skulle den formsköna kvinnan »ha hedrat en bildsnidande hottentott». Alla de här käpparna saknar exakta proveniensuppgif ter, men enligt vad som framkommit vid förvärven skall de ha tillhört gesäller, som varit på vandring för omkring r 50 år sedan.

Rombergs tre krav på gesällkäppar kunde för den inte så ambitiöse vandrande yrkesmannen naturen själv helt tillfredsställa genom råmaterialets spiralformade gestaltning. En sådan käpp, den tillhör en vanlig typ av äldre gesäll-

52

.: _:j:1

I

4. Tre vandrande gesäller som året 1902 låtit fotografera sig i Genua. Från vänster på bilden ser man målargesällen Magnus Mattsson och så gesällerna August Andersson och Edvin Kulle. Lägg märke till att Mattsons och Kulles käppar fortfarande har kvar något av det naturella knölpåksslaget medan Anderssons käpp tillhör en mera välpolerad uniformerad typ. KM 51.438.

53

This article is from: