Nils Nilsson Yxor

svensk formtradition så påverkad silverpjäs har kunnat tillverkas i Ryssland.

Som jag hoppas ha klarlagt, har den Adolphsonska donationen inte bara tillfört Kulturen en samling silverpjäser av hög klass. Den har också aktualiserat ett forskningsområde - kulturförbindelserna över Östersjön - som givetvis inte endast är begränsat till konsthantverket, men som också här kan få kulturhistoriskt vägande inslag. I Kulturens silverkammare har donationen fått en hedersplats. V ad som här sagts, är inte sista ordet, vad gäller dess betydelse för vår kunskap om Sveriges och Östersjöländernas kulturförbindelser.

Noter

l Fil. kand. Mai Raud, Stockholm, som speciellt studerat baltiskt silver, har varit vänlig att granska mitt manuskript, för vilket jag varmt tackar. Hon har iakttagit, att flera guldsmeder - speciellt i Reva! haft gemensamma gjutmodeller. Belägg på liknande samarbete finns även på annat håll, t.ex. inom Jönköpings guldsmedsämbete. 2 Mai Raud har klarlagt, att Lundman arbetat som gesäll i Balticum. 3 Den äldre Lamoureux bör enligt Mai Raud har varit son till guldsmeden Abraham La More i Strängnäs (1698-1706). Ett pass utfärdades i Västeråker 1708 för gesällen Johan Lamoreior.

Källor

Michel Beurdeley, Porcelaine de la Compagnie des Indes. Fribourg 1962.

L. Bäcksbacka, Narvas och Nyens guldsmeder. Helsingfors 1946.

T. Goldberg, L'orfevrerie et la bijouterie russes aux XV-XX siecles.

Moskva 1967.

Erik Lassen, Dansk solv. Köpenhamn 1964.

W . Neumann, Verzeichnis baltischer Goldschmiede, ihre Merkzeichen und Werke. Sitzungsberichte der Gesellschaft fi.ir Geschichte der

Ostseeprovinzen Russlands l9II. Riga 1912 . . Mai Raud, Svenska silversmeder i Tallinn. Svio-Estonica, Vol. XVII,

Ny följd 8. Lund 1964.

Marc Rosenberg, Der Goldschmiede Merkzeichen, 3 uppi. Band IV.

Berlin 1928.

Erich Seuberlich, Beiträge zur Geschichte der baltischen Goldschmiede.

Sitzungsberichte etc., 1904. Riga 1905.

Ake Stavenow, Fredrik I:s stil. Svenskt silversmide 1520-1850, del IL

Stockholm 1943·

Yxor

Vid bearbetning av trä användes numera, liksom i de flesta arbetsprocesser, till övervägande del rent maskinella hjälpmedel. Även inom hantverksmässigt arbete med trä _utnyttjar man i stor utsträckning maskiner, om inte annat vid förarbetning av ämnen t.ex. genom sågning och hyvling. Bandsåg, rikthyvel och fräsmaskin återfinner man idag även i den mest anspråkslösa snickeriverkstad.

Men även om man med maskinernas hjälp kommer ifrån en mängd tidsödande manuellt arbete kan man fördenskull inte klara sig utan handverktygen, de vanliga verktygen för träarbete, såg och yxa, hyvel, stämjärn och borr, för att nu "bara nämna de allra viktigaste. Denna enkla uppsättning betraktar man väl gärna som självklart nödvändig för att överhuvudtaget kunna arbeta i trä men i själva verket är det först i och med att en mera utvecklad snickeriteknik vunnit spridning, som alla dessa verktyg kommit i allmänt bruk.

För Nordens vidkommande brukar man räkna med att den egentliga snickeritekniken hör samman med renässansen, dvs. 1500-talets senare del och r6oo-talets början. Vid denna tid kom från kontinenten en rad nya möbeltyper in, uppbyggda efter nya grundkonstruktioner: kistor och skåp med ramverk och fyllningar, bord med sarg, stolar med sarg och slåar, jämte flera andra. De nya konstruktionerna med sina fogningar, sinkning, gradning och täckta intappningar förutsatte bruk av sågar, hyvlar, huggjärn (stämjärn, lockbettel) och borr i en helt amian omfattning än tidigare

och i delvis nya utformningar.

Ditintills hade träarbetet varit en ren timn1ermansteknik. Som sådan hade det tidigt nått en hög utveckling inom det nordiska området med dess rika materialtillgångar, vilket kanske tydligast framträder på vissa specialgebit, exempelvis byggnadsskicket och skeppsbyggeriet.

Denna timmermanskonst baserades verktygstekniskt sett på ett mycket omfattande bruk av yxor, så omfattande att dessa snarast hade karaktär av ett slags universalredskap. Det får inte fattas så att andra verktyg skulle ha varit helt okända, men de spelade en underordnad roll vid sidan av yxan. Inte ens såg och hyvel användes annat än för vissa specialarbeten trots att de varit kända i Norden åtminstone sedan århundradena efter Kristi födelse. Och för sådana uppgifter som exempelvis trädfällning och stockarnas kapning togs för övrigt inte sågar i allmänt bruk förrän under r 800-talet.

När man som här talar om yxan i allmänhet som ett universalredskap avses naturligtvis inte en enda enhetlig redskapstyp. Till den starkt differentierade användningen svarade en rad särpräglade typvarianter som utvecklats för olika ändamål och följaktligen varierat starkt under skiftande· tider och inom olika områden. Enbart inom den tid man här i Norden känner förhållandena mera i detalj, dvs. de senaste århundradena, har man att räkna med flera klart åtskilda typer av yxa.

Först och främst hade man de vanliga handyxorna (bild I). De var förhållandevis små och lätta och hade en mycket mångsidig användning alltifrån vedhuggning och lättare skogsarbete till olika detaljarbeten i timmerkonstruktioner. Just genom att typen inte var särskilt utformad för speciella funktioner motsvarar den ganska väl de yxor vi har nuförtiden, då yxan förlorat sin dominerande roll för träarbetet och mera användes som ett komplement till andra verktyg. Den avbildade handyxan liknar även till utseendet våra nutida yxor, men utformningen har eljest växlat mycket från bygd till bygd.

42

r. Handyxa från Staffanstorp i Skåne; 1800-talets början. Instansad smedsignatur SRG jämte tre rosetter. KM 49.653.

Självfallet har handyxorna varierat även ifråga om storlek och tyngd och därmed också deras användbarhet för olika arbeten. En stor tung handyxa kunde duga också till trädfällning och andra grövre arbeten. Men för sådana ändamål hade man i regel särskilda yxor under benämningar som timmeryxa, huggyxa, bindyxa eller bulyxa, för att nu bara nämna några. Även dessa yxor har varit mycket olika till formen och i våra skogsbygder har snart sagt varje trakt haft sin egen modell, innan de fabriksgjorda yxorna vid slutet av 1800-talet mera allmänt kom i bruk.

Till en början lade fabrikerna upp en del av de gamla lokala yxtyperna i sina sortiment vid sidan av de engelska och amerikanska typer som redan blivit kända genom hemvändande svenskamerikanare och genom regelrätt import. Det blev också småningom ett par av dessa nya typer, ))Yankee» och ))Turpentine» som kom att slå ut de gamla typerna och är de nära nog enda förekommande.

43

2. Bila av den typ som timmermännen i städerna använde. Okänd härkomst; 1700-1800-talet. Instansad smedsignatur OAS upprepat i rader som en bård längs högersidans bakkanter. KM 52.96r.

Om de nu nämnda, handyxan och timmeryxan kan sägas representera de vanligaste och mest använda typerna som fortfarande förekommer i snarlika former, hade man förr även flera slag av yxor som nu helt kommit ur bruk. En av dessa var bilan, även kallad skrädyxa eller täljyxa( bild 2). Det är en vanligtvis stor och tung yxa med mycket långt utdragen egg och kort skaft. Den användes vid släthuggning av timmer till bl.a. bjälkar och grövre plank. För att man skulle kunna hugga obehindrat i timrets längdriktning och få en jämn yta, är yxans ena sida - som regel vänstersidan från den huggande räknat -helt slät och redskapet således asymmetriskt. Skaftholken är följaktligen utlagd på högersidan och dessutom något sned så att skaftet pekar snett bakåt höger, för att händerna skall gå fria mot sidan som man arbetar på. Eggen är också slipad endast från högersidan och yxbladet påminner kan man säga, om ett jättelikt hyveljärn eller stämjärn. Släthuggning med bila

3. Bilor. Den stora från Hults sn i Småland; r8oo-talet. KM 39.228. Den lilla har tillhört träskomakaren Anders Mårtensson från Benestad i Skåne, verksam under rgoo-talets början. KM 38.561: k.

motsvarar också till själva effekten en grövre hyvling och skickliga timmermän kunde göra fullt ut lika jämna ytor med en sådan yxa.

Ännu i början av lgoo-talet bilades timmer till bjälkar och sparrar på många håll i vårt land, men i övrigt hade bilan spelat ut sin roll sedan sågverken under loppet av l 800-talet övertagit nära nog all virkesframställning. Längre tillbaka, och i synnerhet innan vattensågar blev vanliga, vilket man räknar med har skett under 1600-talet, bearbetades inte bara grövre timmer med bila utan även brädor framställdes på detta sätt. Ämnena klövs då ut ur stocken med hjälp av kilar och särskilda kilyxor eller klyvyxor. Tekniken förutsatte djupgående erfarenhet och kunskaper om träets egenskaper som varierar betydligt för olika träslag; inte minst de vanliga sorterna ek och furu har mycket olika struktur.

De stora tunga bilorna för släthuggning av timmer kan

4. Tväryxor. Den stora skarvyxan från Nevishög i Skåne; 1800-talets förra hälft. Instansad smedsignatur AMB (tolkningen osäker). KM 52. 103. Den lilla tängslan har tillhört träskomakaren Jöns Andersson från Fränninge i Skåne, verksam vid slutet av 1800-talet. KM 47.256.

sägas representera typen i sin mest utpräglade form, men det har också funnits mindre bilor (bild 3). Framför allt inom mera specialbetonde grenar av trähantverk såsom hjulmakeri, träskomakeri och vissa andra slöjder använde man sådana bilor. Som regel var de inte bara lättare än de stora timmerbilorna utan också mindre utpräglat asymmetriska. En grupp yxor som fullständigt skiljer sig från andra typer utgör de som har tvärställd egg och som därför med en samlingsbeteckning brukar kallas tväryxor. Till följd av den tvärställda eggen måste bladet vara mer eller mindre kraftigt insvängt för att ge riktig verkan i rörelseriktningen. Bland dessa kan nämnas skarvyxan som har långt skaft och måttlig sväng på bladet (bild 4). Vanligen har den ett hammarhuvud vid nacken för att dels ge bättre balans åt yxan, dels göra det möjligt att slå in utskjutande spik då man