Bengt Bengtsson V ad som sig

Vad som sig ...

På pärmarna till denna årsbok avbildas ting, som många kanske inte omedelbart placerar in under den rubrik, som står på ryggen: HANTVERK. Vi ser ett öppet skrin med mönjeröd färg inuti locket och mystiska emblem på sidorna. Vi ser ett stort tryckt plakat och kan kanske urskilja orden Ålderman och bisittare ... och vi ser böcker bundna i ålderdomliga band. Bakom skrinet skymtar en stor skinande kopparpokal med lock och framför ligger ett egendomligt föremål med tydligt handtag, men synbarligen inte användbart som redskap. På omslagets baksida ser vi en ståtlig silverpokal, vars lock krönes av en ryttare på stegrande häst och som är behängd med en mängd mynt eller medaljer.

Låt mig förklara vår årsboks omslagsbilder och berätta varför vi valt att utforma bokens yttre dräkt på detta sätt 1

Skrinet är den låda i vilken hantverksmästarnas sammanslutning, ämbetet, förvarade sina handlingar: matrikel, protokollsbok, inskrivningsbok för lärlingar, straffbok, kassabok, räkenskapsböcker för sjuk- och begravningshjälp och sist men viktigast: Kongl. Majestäts nådiga förordningar som reglerade hantverkarnas ställning i samhället. Lådan förekom också hos gesällernas sammanslutning, gesällskapet och innehöll motsvarande handlingar med vissa undantag och tillägg. Till de senare kunde höra en kassabok för utbetald reshjälp till vandrande gesäller, en bok som i något fall benämnts brännvinsbok, eftersom det för en ))redlig och rättskaffens )) gesäll inte tedde sig så sym-

patiskt att få »hjälp», men att få en slant till brännvin för att dricka sina kamraters skål, det var helt comme il faut.

Lådans innehåll gjorde den till en symbol. Den öppnades vid sammankomsterna och då tog man fram behövliga böcker och handlingar. Under sammankomsten hölls locket uppfällt och »inför öppen låda» skulle frid och endräkt härska bland yrkesbröderna. Den bars också - liksom välkomman - i de solenna processioner, som ofta förekom.

Välkomman var den andra väsentliga symbolen. Den avser inte så mycket den festliga samvaron - som många tror - utan fastmera sammanhållningen inom skrået och med högtidlig skål ur välkomman invigdes mästaren eller gesällen i gemenskapen. Han hade då att betala en inträdesavgift, som ofta omvandlades till en silverskylt med vederbörandes namn och skylten hängdes på välkomman som ett minne. Även om denna sed på sina håll efterhand övergavs så fick den nye gesällen »betala sin skylt» eller »erlägga skylt-penningar». På framsidans stora välkomma av koppar från 1841, som tillhört smedgesällerna i Sölvesborg, hänger några skyltar, samtliga daterade på 1840-talet, den sista från 1845, ett år före »den utvidgade näringsfrihetens» införande. De är ovala till formen och med graverade ornament i Karl-Johansstil.

Bakpärmens välkomma är av silver och tillverkad i Reval troligen omkring 1760. Den har tillhört ett gesällskap, möjligen för hovslagare. Här har skyltpenningarna in natura hängts upp på välkomman. Det är 33 dalrar från 1600- och 1700-talen, som hänger i rader och bildar liksom en kappa runt välkomman. Intressant är, att man inte hållit sig till landets gängse mynt; en rikstysk daler från 1626 har varit skyltpenning för en gesäll 1820. Det är en rik silverskatt, som ger välkomman extra tyngd.

Ett sällskaps ordförandeklubba brukar ännu betraktas som en symbol, inte bara för ledarskapet utan också för sammanslutningen och dess syften. Skråmästare och gesällerna höll sig med gehörstavar eller schaff erholz som hade samma funktion som klubban, men ett betydligt mera på-

8

kostat utförande. Grannast var i Sverige skräddarnas spiror av silver, men andra yrken behövde inte stå långt efter.

I förgrunden på vår pärmbild ser vi en gehörstav från Stockholms vagnmakare, ovisst är om den tillhört mästare eller gesäller. Den är daterad 1769 och är formsäkert skulpterad med rokokoornament och en mängd symboler för yrket: redskap av alla de slag, från tväryxa och navare till vinkelhake och skruvtving och så några halvfabrikat: hjul, stomme till vagnskorg etc., allt snidat och förgyllt.

Liksom vart och ett av dessa olika föremål representerar olika sidor av hantverket och dess organisationer, så företräder de också innehållet i denna årsbok, som ägnats åt kvalitetshantverket och dess utövare. Naturligtvis är det otänkbart att här göra anspråk på fullständighet, r:ien en företeelse, en produkt får försöka belysa förhållanden, som gällde för flera än det enda yrke, som behandlas. Kulturens rika samlingar hade gjort det möjligt att i ännu större utsträckning ge intressanta aspekter på äldre tiders hantverk, men årsbokens utrymme är begränsat.

Kulturens verksamhet under 1971 redovisas i slutet av denna årsbok. Några kompletterande uppgifter skall lämnas här, framför allt för att understryka vår tacksamhet · mot dem som på olika sätt hjälpt oss. Utöver den tidigare och i förra årsboken redovisade donationen av en fond för natur- och kulturvård i Malmöhus län har direktör Conrad Assarsson skänkt ytterligare 225.000 kronor för att från den samlade fonden möjliggöra utdelandet av ett pris för »skånsk kulturgärning». Genom denna stora donation har Kulturen fått möjligheter att på en vidare bas verka för sina syften och att stärka sin ställning som en väsentlig sydsvensk kulturfaktor.

Enligt donatorns önskan utdelades priset första gången under 1971 vid en enkel högtidlighet i Vita huset. För Kulturens styrelse - som skall utse den värdige mottagaren föll sig denna gången valet lätt och priset tilldelades fil. dr Sven T. Kjellberg nför den kulturhistoriska forskar- och författargärning, som han med obruten energi bedrivit se-

9

dan sin avgång ur Kulturens tjänst och som bl.a. givit till resultat de tre banden om Skåne i Slott och herresäten i Sverige samt en rad smärre skrifter i kulturhistoriska ämnen». Kommentarer till denna motivering är överflödiga. Vare det nog sagt, att det Assarssonska Kulturpriset fick en god start.

Bland de goda hjälpare, som vi även i år har anledning att vara tacksamma mot, måste några kategorier nämnas och de är knutna till våra ndagarn. Först har vi trettondagen med gudstjänst och Staffanssång; här arbetar osjälviskt en liten kärntrupp år efter år och skänker de många besökarna ett omistligt inslag i julfirandet. I maj hade vi Folkmusikens dag - som vi hoppas skall bli en tradition tillsammans med Lunds Spelmansgille och Rikskonserter. På sommaren firades Östarpsdagen, som vanligt med ett uppbåd av ortens villiga och glada Kulturen-vänner, som offrade avsevärd tid och mycket ivrigt arbete för att göra dagen till en traditionell succe. Lunds Husmodersförening hade även i år mött upp till det traditionella Julstöket och det är glädjande att det ekonomiska resultatet blev så gott att husmödrarna kunde av sitt netto avstå hela 5.000 kronor till barnverksamhet på Kulturen. Vi avser att för dessa pengar och återuppföra ett lusthus från Lunds centrum vid lekplatsen, till barnens nytta och glädje.

På initiativ av Lunds stifts kvinnoråd hölls i Bosebo kyrka musikandakt varje torsdag under juli månad med textläsning och förbönsinslag. Dessa gudstjänster, som startade på försök sommaren 1970, uppskattades av en växande menighet. För Kulturen har denna frivilliga insats blivit ett angeläget inslag i verksamheten.

Teatersällskapet Proteus spelade - med ekonomiskt stöd av Lunds kommun - en moderniserad version av Euripides' Backanterna under första veckan av juni samt återkom i augusti med fyra framträdanden med sånglustspelet Talismanen (Tycker ni om rött?). Föreställningarna gynnades av gott väder och talrik publik.

Arbetena på att reparera och i vissa fall också nyinreda

Kulturens ordförande, landshövding Gösta Netzen, donator direktör Conrad Assarsson och Assarssonska Kulturprisets förste mottagare fil. dr Sven T. Kjellberg.

yåra byggnader har under året skjutit fart genom välkomna anslag och donationer. Knut och Alice Wallenbergs stiftelse har donerat 145.000 kronor till fullföljande av arbetena i Lindforska huset för att av denna ärevördiga byggnad skapa ett på modernt vis arbetande museum över forskning och undervisning. Vi hoppas sommaren 1972 kunna öppna den första lärdomshistoriska utställningen.

Vi har också donatorer, som regelbundet gör oss goda tjänster in natura. Till dessa våra välgörare hör AB Sydsten i Hardeberga, som förser vår väg i Östarp med grusbeläggning. I detta sammanhang bör också nämnas Skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län, genom vars försorg välbehövliga röjningar av överflödig vegetation har gjorts vid Toppeladugård och Östarp. Vattenmöllan med tilhörande kvarndamm i Östarp har också restaurerats.

Ur lotterimedel har staten beviljat roo.ooo kronor för

Il

reparation av vissa byggnader; främst gäller det Thomanderska huset och återstående arbeten på Blekingegården. Här är vid nyåret arbetena i full gång.

Arbetslösheten i landet har framtvingat beredskapsarbeten och bl.a. har Kulturen erhållit möjligheter att för 300.000 kronor utföra viktiga reparations- och förstärkningsarbeten. De påbörjades i oktober och främst har vi ägnat oss åt ruinen av S :ta Maria Minor, som tyvärr genom åren blivit en ruin av en ruin] Nu börjar den te sig prydlig. I den långa byggnad, som Karlin döpte till Allmogehallen, håller man på med att förstärka murarna, samtidigt som det inre uppsnyggas. Här skall avdelningarna för samf ärdsel, lantbruk och fiske moderniseras och delvis omordnas.

Bland gåvor till samlingarna noterar vi med tacksamhet ett gobelinvävt konstverk av Hilding Linnqvist. Det är en detalj ur hans stora vävnad »Nubisk by», som hänger i nya riksdagshuset; vi hade kartongen utställd i Textilhallen 1968. Textilkonstnären Katarina Röjgård vävde upp ett prov - en liten herdinna med lamm - och detta har nu förvärvats av herrar Holger Craf oord, Henning Throne-Holst och Gad Rausing, vilka skänkt den till Kulturen. Vi har sålunda i denna vävnad fått såväl vår store gobelängkonstnär som ett stycke förnäm skånsk vävnadsteknik representerade i museet.

Ett välkommet nyförvärv av personhistoriskt värde kom på ett originellt sätt till Kulturen. Det var Hjalmar Gullbergs fiol, som av grevinnan Greta Thott skänktes till Radiohjälpens Skansenauktion, där den köptes av byggmästare Harry Karlsson, som i sin tur skänkte den till Kulturen.

Ett viktigt initiativ togs under året av AB Akerlund & Rausing, nämligen ett förpackningsarkiv, som placerades i utrymmen i nära anslutning till Kulturen. Till förut arkiverade förpackningar läggs nu successivt exemplar av nytillskott och Kulturens samling av äldre förpackningar fogas också in i arkivet. Andra producenter har anmält sitt intresse och vi hoppas att detta viktiga men så lätt förstörda material skall kunna räddas åt framtiden.

12

I inledningen till årsboken brukar något sägas om våra ekonomiska bekymmer. Just nu kan man i det avseendet finna ämnen till betraktelser. De löpande utgifterna stiger automatiskt. Inkomsterna, frarnf ör allt de offentliga anslagen, ökar inte i takt med kostnaderna. En blick på räkenskaperna i slutet av boken ger syn för sägen. Våra utgifter är nedskurna så långt det gärna är möjligt, ja, man kan i vissa fall tala om oekonomisk sparsamhet. På några punkter har utgifterna alltså måste neddragas under det förståndigas gräns. Jag tänker bl.a. på kontot för inköp till samlingarna, där summan borde vara sexsiffrig. 1971 köptes för 13.000 · kronor, vilket innebär, att många önskvärda förvärv gått vår näsa förbi.

Maecenas var en romersk statsman, som vann odödlighet som uppmuntrare och frikostig gynnare av sin samtids kulturella aktiviteter. Efter honom har vi ordet mecenat, en person som lever och handlar i Maecenas anda. Kulturen har glädjen att vara föremål för mecenaters välvilja, men vi tror att kretsen kan vidgas. Vill Du, som läser detta, träda in i denna krets? I så fall skall Ditt bidrag sättas in på ett särskilt mecenatkonto, i första hand avsett för sådana inköp till samlingarna, som av styrelsen anses väsentliga. Ett sådant konto skulle tillföra museet kulturhistoriskt värdefulla ting, som vi normalt troligen skulle få avstå ifrån.

Läs och begrunda vår inlaga i årsboken1 Och kom ihåg, att även blygsamma bidrag mottages med tacksamhet.

Självklart kommer kontot att redovisas i årsboken.

13

För övrigt må det sägas att vi inte kan klaga över välvilja och intresse från medlemmarna, allmänheten och pressen. Medlemsantalet har ökat, besökskurvan går stadigt uppåt - en ökning med 2 r.ooo från I 9691 - och det dagliga arbetet inmänges alltmera med förfrågningar utifrån, om visningar, om rådgivning av skilda slag, från rätta sättet att göra halmtak eller måla möbler till tolkning av stämplar på tenn och silver.

Även så skall Kulturen arbeta, vi skall inte bara vårda och ställa ut, vi skall också stå till tjänst med det vi vet och kan. Det hoppas vi kunna fortsätta med. Och medlemmarna å sin sida hjälper oss som mecenater 1

Kulturen har fått många vackra gåvor under året; vi har kunnat tacka de flesta av givarna, men det finns som vi inte kunnat nå med vårt tack. Jag tänker då på dem, som avlidit, men som under sin livstid tänkt på oss genom testamentariska förordnanden. Vi kan bara önska att själva givandet även i denna form berett dem glädje och tillfredsställelse.

14

Den Adolphsonska silvergåvan

Till färg bilderna I, Il

Ett ståtligt nyförvärv kom under 1971 Kulturen till del. Framlidne advokaten Karl Adolphson hade före sin död i februari uttalat sin avsikt att till Kulturen skänka sin samling av baltiskt silver från 1600- och 1700-talen och hans efterlämnade maka, fru Märta Adolphson, har helhjärtat fullföljt donationen. Genom denna gåva torde Kulturen som inget amrnt museum i Norden kunna belysa Östersjöprovinsernas silversmide under svensk stormaktstid och tiden därefter.

Samligen består av inalles femton pjäser, varav sex dryckeskannor, fem bägare, två tekannor, en kaffekanna och en terrin med lock. Av dessa är tolv tillverkade i nuvarande Estland och Lettland, kaffekannan i Danzig och vidare har en dryckeskanna ryska stämplar och en kanna stammar från Breslau.

Samlingens troligen äldsta pjäs är en dryckeskanna, daterad 1687 och enligt stämplarna tillverkad i Narva av Gerd von Haven d.y., bild l och 2. Hans fader med samma namn var sedan 1649 guldsmedsmästare i Narva. Sonen gick i lära hos Daniel Otto i Reval och var mästare i Narva från 1670talets slut till sin död 1702. Han var då ämbetets ålderman.

Denna dryckeskanna är av omisskännlig svensk typ. Den har en låg kraftig corpus, handtaget har den svenska motsvarighetens kraftiga sväng, avslutad nedåt med den vanliga vapenskölden. Kulfötterna och tumgreppets knopp är gjutna på svenskt maner och avbildar en fruktklase. De gjutna fästena på kannans liv är utförda som vinblad med delvis inåt-

15

I. Dryckeskanna av Gerd von Haven d.y. i Narva. Daterad 1687. H. 18 cm. KM 64.133. 2. Gerd von Havens dryckeskanna, sedd uppifrån.

16

rullade flikar. På det platta locket är en lös platta fastskruvad med ciselerad lagerkrans och därinnanför ett vapen (som jag ej lyckats identifiera) med initialerna A C S L H LV A samt »Anno 1687», allt i ciselerat arbete. Årtalet behöver ej ange tillverkningsåret, i första hand gäller det tidpunkten för lockplattans utförande och därmed försäljningen av kannan, som alltså kan vara tillverkad tidigare.

Någon påtaglig förklaring till kannans svenska karaktär i form av direkta förbindelser mellan von Haven och Sverige finns inte. Vi får hänvisa till de kända, allmänt kulturella förbindelserna, som helt säkert redan vid denna tid innefattade även gesällresor mellan de berörda länderna.

Nästa dryckeskanna i ordningen har ett samband med den föregående. Den är tillverkad av Vincent Mundt, som var mästare i Narva från 1697, bild 3. Aren

3. Dryckeskanna av Vincent Mundt i Narva, före 1704. H. 18,7 an. KM 64.134.

2 - Kulturen 1972 17

1704-1717 hölls han i fångenskap i Ryssland och återkommen därifrån verkade han i ytterligare tio år. Kannan bör vara tillverkad före 1704.

Mundts kanna är snarlik von Havens; diametern är densamma, men Mundts är några millimeter högre i livet. Knopp, kulfötter och fästena till dessa är identiska på båda kannorna, dvs. samma gjutmodell måste ha använts.1 Lockplattan har i stort samma utformning, hos Mundt finns ett ciselerat alliansvapen innanför lagerkransen.

Båda kannorna kan sägas vara goda representanter för svensk högbarock, även om Mundts kanna med sin något ökade höjd visar en dragning åt den stil, som senare skulle behärska de baltiska barockkannorna.

Valentin Adrian i Reval blev mästare l 7 l 4 och verkade till sin död 1753, varefter hans änka fick ett par »nådeår». Han var ålderman tiden 1720-1729. Han representeras i samlingen av en stor dryckeskanna, vilken utom stads- och namnstämpel även har årsbokstaven D, som enligt Rosenberg skulle ange år 1716, vilket årtal även finns ingraverat på locket, bild 4 och 5. En liten stämpel strax under brädden anger, att kannan någon gång före lgog importerats till Nederländerna.

Kannan vilar på tre av f ågelklor omfattade kulfötter, vars gjutna fästen har i stort sett samma bladform som på Narvakannorna, men här är de mera stiliserade och strängt symmetriskt komponerade. Handtaget är »baltiskt» dvs. det är uppåtböjt invid kannans liv och slutar i spiralrullade flikar, liksom handtagets »stöd» nedtill. Locket har en yttre bård, ciselerad i Berainstil med den karakteristiska bandornamentiken. Bården omger en fastskruvad lockplatta, med ciselerat alliansvapen (ätterna von Sivers och Raabe (?)) samt årtalet 1716. Tumgreppets knopp återger ett granatäpple. På ömse sidor av handtaget är den ryska kejsarörnen ingraverad.

Kannans liv är prytt med säkert ciselerad bandornamentik, dock av annan karaktär än den på locket. Den är utan tvivel tillkommen senare, och jag tror (som Mai Raud) att

18

4. Dryckeskanna av Valentin Adrian i Reva! 1716. H. 21,4 cm. KM 64.135. 5. Valentin Adrians dryckeskanna, sedd uppifrån.

det skett i Ryssland, antagligen dock ej så sent som vid 1800-talets mitt eller ännu senare, vilket var vanligt beträffande efterciseleringar av detta slag, utan på 1700-talet. Frånsett denna sekundära dekor är kannan, med sin höga resning, sina »klofötter» och sitt karakteristiska handtag eri god representant för baltiskt silversmide.

Ännu en dryckeskanna från Reval pryder samlingen, men nu är det rokokon, som har kommit till uttryck. Kannan är liten och slank, med blanka kulfötter, gjutet handtag och med graciöst formade blad som kulfästen och tumgrepp, bild 6. Kannans mästare heter Carl Johann Simon, som arbetade åren 1771-1783 i Reval. Hans fader Gottfried var mästare 1741-1755.

6. Dryckeskanna av Carl Johann Simon Reva!, mästare 1741-1755. H. 15 cm. KM 64.136.

Kannan är ett gott exempel på den gamla barockkannans omvandling under rokokon, då dess kraftfulla formgivning ombildas av en ny stilvilja, mera fallen för vekhet och grace. Det är inte alltid som denna övergång blir så lyckad som här. På svensk botten ter sig åtskilliga motsvarigheter rent groteska.

Kannan har tillhört en medlem av släkten Printz, vars vapen dock inte återfinns i tillgängliga baltiska vapenböcker. Den svenska adelsättens vapen stämmer inte överens med det, som är graverat på kannans lock.

De fem bägare som ingår i den Adolphsonska donationen, är alla av hög kvalitet. Senbarocken representeras av tre ståtliga bägare med lock. Dessa ansluter till en tradition, uppkommen vid l 600-talets slut under påverkan av de tyska lockbägarna på tre fötter. De magnifikaste företrädarna för denna svenska typ är de tolv bägare, som utfördes av Johan Niitzel i Stockholm 1698 och överlämnades som gåva från Karl XII till tsar Peter 1699. Det var sedan dess inte ovanligt att sätta lock på speciellt praktfulla bägare, t.ex. sådana, som skulle användas som hedersgåvor. Traditionen fortsatte ända upp i gustaviansk tid, även om sådana bägare då blev alltmera sällsynta.

Till typen - men kanske inte till åren - äldst är den ståtliga bägare, som är stämplad av Rigamästaren Johann Christopher Zingh, mästare 1756 och verksam till 1768, bild 7. Bägaren är stämplad med åldersmansstämpeln C, som enligt Neumann skulle ange tiden 1760-1764. Bägaren är stor och ståtlig. Det svagt konkava livet växer upp från en tämligen kraftig fot med konvext profilerad godronnering, som är lagd snett så att den ger intryck av påverkan från centrifugalkraften. Överst på foten ses den under barocken ofta förekommande punsade våglinjen. Bägaren avslutas uppåt av en kraftigt profilerad brädd, på vilket locket vilar med en innanförliggande sarg.

Fotens eleganta godronnering upprepas på lockets bräm, varigenom bägarens olika partier sammansmälts till ett helt. Överst avslutas locket med en klotrund knopp, ställd ovan-

7. Bägare med lock, av Johann Christopher Zingh i Riga, enligt åldermansstämpel tillverkad 1756-1760. H. 26 an. KM 64.137.

22

8. Bägare med lock, av Johann Friedrich Lamoureux Riga, mästare 1763-1797. H. 25,5 cm. KM 64.139.

23

på ett stiliserat akantusornament i ciselerat arbete. Knoppens övre hälft är godronnerad och upprepar sålunda ett genomgående dekorationstema. Bägaren utgör härigenom en fast sammankomponerad enhet av stor estetisk verkan.

Vill man se motsvarigheter till denna bägares form och ornamentik, får man gå tillbaka till svensk senbarock från seklets första årtionden, då den karolinska bägarens raka koniska form efterträddes av en svagt konkav (för att sedan bli alltmer trumpetformad) och då foten växte ut och dekorerades med upphöjd godronnering. Zinghs bägare motsvaras till form och dekor ganska nära av flera tidigare och samtida svenska bägare, t.ex. en av Walter Siewers i Norrköping från 1703, eller en av Anders Limnell i Linköping 1740. En bägare av Anders Lundman i Stockholm från 1750 _ har foten utformad på samma sätt som Zinghs bägare, med samma typ av godronnering.2 (Svenskt silversmide Il: rn6, 315, 320.)

Johann Friedrich Lamoureux, mästare till den andra stora lockbägaren, var son till guldsmeden Johann Lamoureux i Riga (mästare 1719-1744) och startade egen verkstad 1763, som han drev till sin död 1797, bild 8. Att döma av bevarade silverpjäser, synes han ha varit en mycket produktiv silversmed. Han har utfört flera praktpjäser, t.ex. välkommor för hantverksämbeten i Riga.3

Bägaren är såtillvida ålderdomlig som den är rakt konisk och alltså motsvarar formen hos de svenska karolinska bägarna före 1720-talet. Den väl utvuxna foten och det i avsatser och vulster stigande locket med sin krönande klotformiga knopp placerar emellertid in den i ett senare stilskede.

Livet prydes av ett vackert graverat spegelmonogram E H mellan palmkvistar och under adlig krona. Dessa elegant utförda kalligrafiska mästerverk blev mode under högbarocken och kom att utgöra ett livligt dekorativt inslag i en eljest stram formgivning.

Den tredje lockbägaren härrör från Fellin, den lilla staden i norra Livland, som under medeltiden var berömd för sin

g. Bägare med lock, av Magnus Wilhelm Muller i Fellin, mästare 1747· H. 20,5 cm. KM 64.138.

starka borg. Mästare till lockbägaren är Magnus Wilhelm Mi.iller, som var född 1716, blev borgare 1747 och dog 1797, bild 9. Han har utfört många arbeten åt godsägaradeln i de kringliggande rika lantbruksdistrikten (»Livlands kornbod»), bl.a. känner man till ett flertal stora ljusstakar.

Bägaren bör ha tillkommit relativt tidigt under hans verksamhet, säkert inte senare än 1760. Den har ett relativt högt lock, som reser sig i rundade avsatser och krönes av en knopp, tämligen lik den på Zinghs bägare. Det som ger bägaren ett karakteristiskt och stilbundet utseende är de regelbundet placerade fyra grupperna av »knäckar» på såväl lock som fot. Knäck är egentligen en dansk term och avser mjukt drivna åsar och rännor, som löper lodrätt, spiral- eller Sformigt på ett silverföremål. Metoden slog igenom i Norden under senbarocken och utvecklades ytterligare under rokokon, då den tillämpades med stor frihet. Man har diskuterat, varifrån den kommit, men inte kommit till slutligt resultat. I vårt speciella fall kan vi nog fastslå, att en baltisk bägare med denna dekoration hör stilistiskt hemma på svenskt område.

Två bägare representerar stilmässigt rokokon, även om denna kommer till uttryck endast i utformningen av foten, som har den för stilen typiska svängda kanten, vars kontur korresponderar med svagt S-formiga knäckar på den rundade vulsten. Eljest har båda bägarna något av karolinsk stramhet i den konformade corpusen.

Den mindre av bägarna är tillverkad av Georg Mi.iller i Dorpat, som blev mästare 1729 och 1750 nämnes som »Ältester der Grossen Gilde», bild 10. Att döma av bägarens form måste han dock ha varit verksam relativt lång tid därefter, då man knappast vågar datera bägaren tidigare än 1760-talet. Den är försedd med ett ingraverat vapen (som jag icke lyckats tyda) samt initialerna S L - MES.

Den återstående, något större bägaren har för oss ett alldeles speciellt intresse, bild l l. Stämplarna hänvisar till Andreas Oberg i Reval, som var mästare där från 1755 till sin död 1790. En årsbokstavsstämpel bör vara B = 1756.

Oberg har visat sig vara identisk med Anders Aberg, född 1729 i Stockholm som son i en köpmansfamilj. Han var lärling hos Johan Petter Lund i Stockholm 1744-1749, men var han fullföljde sin utbildning, vet man inte. Sedan han blivit mästare i Reval, gifte han sig med Valentin Adrians änka, vars verkstad han utvecklade till en av de största i staden.

ro. Bägare av George Muller i Dorpat, påvisbar som mästare 1729-1750. H. 16,7 cm. KM 64.140.

27

r r. Bägare av Andreas Oberg i Reva!, daterad 1770, men sannolikt tillverkad 1756. H. rg cm. KM 64.14r.

Hans bägare prydes av en ovanligt praktfull, graverad kartusch i långt utvecklad rokoko, där till och med den krönande adelskronans uddar omvandlats till lekfulla ornament. I kartuschen är ingraverade namnen I. H. Fliess och A. S. Meiss samt årtalet 1770. Namnen syftar på Jacob Heinrich Fliess, som var vapensmed i Reval 176!-1804 och hans hustru Anna Sophie Meisse. Bägaren har ett stort värde som ett vittnesbörd om skicklighet och smak hos en svenskfödd Revalguldsmed.

En särställning i samlingen intar en silverterrin, tillverkad av Christopher Dey i Riga, troligen år 1739, bild 12, se även färgbild I. Han var född i Königsberg och kom som gesäll till Riga, där han 1729 blev borgare. Genom gifte med guldsmeden Jacob Stabenaus änka kom han i besittning. av en god verkstad (att döma av Stabenaus arbeten) och inskrevs som mästare 1730. Han dog som ålderman 1748.

Handböckerna nämner en rad bevarade produkter från Deys verkstad och att döma av beskrivningarna av dessa tycks han ha varit en mycket framstående yrkesman, vilket också bestyrkes av vår terrin. Intressant är att de två vapen, som tillsammans med årtalet 1739 står ingraverade på ena långsidan, syftar på släkterna Schwartz och von· Fischer. ·Det måste vara samma terrin, som Neumann uppger ha ägts av notarius publicus i Riga J. C. Schwartz år 1886, och som alltså nedärvts inom denna släkt.

T errinens karakteristiska kännetecken är ett konsekvent genomfört dekorativt system av lodräta ))knäckar», samt ett påfallande högt toppigt lock på en oval grundform. Om stor omsorg om detaljer vittnar terrinens handtag och inte minst lockets krönande knopp med fyra små säkert modellerade voluter i hörnen. Allt hos denna terrin är av högsta tekniska och estetiska kvalitet.

När man skall placera in den i sitt konsthistoriska sammanhang, konfronteras man med ett par för senbarocken karakteristiska stildrag.

Först själva föremålstypen och dess ursprung. Självklart hör detta samman med förändrade matvanor och att ny-

heter lanserats vid Ludvig XIV :s hov är föga förvånande. Bland de ritningar, som den svenska nresidentenn i Paris Daniel Cronström skickade till Nicodemus Tessin d.y. i Stockholm, fanns bl.a. en skiss till en pot d oille för Ludvig XIV:s taffel. Det är en stor cylindrisk pjäs med rundad botten och stadiga handtag. Formen synes vara påverkad av den traditionella engelska cupen.

När soppan, från att ha varit det kokta köttets följeslagare, blev en rätt för sig själv och på festbordet, vilket synes ha skett omkring 1700, uppkom eller utvecklades tre viktiga servisdetaljer: den djupa tallriken, matskeden i dess moderna form (med ovalt blad och långt skaft) och soppterrinen. Den senare ställdes på skänken vid väggen och där hälldes soppan upp i tallrikarna och serverades till gästerna. Senare - vid 1700-talets mitt - brukade terrinen ställas mitt på matbordet och kunde då förekomma i par.

Att de tidiga terrinerna var utförda i silver är inte att förvåna sig över; de var något nytt och exklusivt, en lyxvara för de förnäma. Men när sedan det ostindiska porslinet kom till Europa, följt av porslin och fajans från Meissen och andra fabriker, hade man fått ett material, som förenade form- och färgrikedom med värmeisolerande egenskaper och dessutom lyckades hålla sig mondänt. Helt kunde det dock inte konkurrera ut silvret; för det svenska hovet gjordes då och då nya silverserviser ända in på 1800-talet. Det berättas också om ryska tsarfamiljen, att de aldrig fick varm mat, eftersom endast guldserviser ansågs

Vid l 700-talets början, när alltså terrinen blev alltmera vanlig, dominerade silvret helt som dess material. Den ovala formen var den vanligaste, men även runda terriner förekommer. I Norden sammanfaller terrinens genombrott med uppkomsten av sen barockens » knäckstil», just på de stora silverterrinerna blev denna teknik estetiskt verkningsfull. Den tidigaste kända nordiska terrinen med knäckar skulle vara gjord av Johan Friedr. Steltzner i Malmö så tidigt som 1722, men uppgiften förefaller diskutabel. En kaffekanna i knäckteknik stämplades 1723 i Stockholm av Petter Ersson

12. Terrin av Christopher Dey i Riga, daterad 1739· H. 30 an. KM 64.142.

Lund, och är alltså en av de äldsta »knäckta» silverpjäserna överhuvudtaget i Norden. Lassen nämner en kaffekanna från 1725 (Pipgros i Köpenhamn) och säger att han icke påträffat något danskt föremål i knäckteknik före 1724. Detta är förvånande, man hade trott att Danmark, som kvantitativt och kvalitativt varit dominerande, även skulle vara först, och att de andra länderna följt efter.

13. Terrin i ostindiskt porslin, 1700-talets mitt. Kinesisk ornamentik, formen efter Meissenmodell. H. 41 cm. Svenstorps slott.

Om vi alltså kan anse terrinens form som svensk, är dock det toppiga locket ett stildrag, som vi måste betrakta som ganska ovanligt. Även om vi hos vissa silverterriner finner en liknande tendens, dras locken sällan upp i höjden på detta djärva sätt. Man har beträffande senare terriner i annat material med fog hänvisat vissa former till kategorin »kineseri», t.ex. ett lock »a la Tonkin-hatt». Vi kan även i vår terrins lock finna stora likheter med de »pagodtak», som under 1700-talets första decennier pryder »kinesiska pavil-

32

jonger», Delfturnor, bordsur etc., varför denna influens även här bör ses som en möjlighet.

Som en kuriositet kan nämnas, att terriner med mycket besläktad form utfördes i Kina efter europeisk modell. Den här avbildade terrinen i ostindiskt porslin (bild 13) går tillbaka på en Meissen-modell av Kändler. Här är formen europeisk, men dekoren kinesisk famille rose. Att den första modellen skapats med silverterriner - sådana som vår som förebild, är helt klart.

Om alltså senbarockens silversmide i Riga är väl representerat i samlingen, saknas inte goda utslag av följande stilperioder. En tekanna, bild 14, är tillverkad av Terkel (eller Theodor) Matthias Gennerup, som blev mästare 1754 och verkade till sin död 1774. Utom stämplar för mästare och stad förekommer här ett E, vilket är en åldermansstämpel, slagen av J. F. Lamoureux, som fungerade som ålderman efter 1768. Kannan är alltså tillkommen mellan detta år och 1774·

Tekannans starkt tillplattade sfäriska form verkar tidlös, men handtaget och de gjutna detaljerna - pip och handtagsfästen - skvallrar om fullt utbildad rokoko. Det är ju många gånger omvittnat, att denna stil inte nödvändigtvis behöver uppträda med vridna former eller ett övermått av ciselerade rocailler och andra ornament, utan kan visa stramhet och behärskning. Tekannan är ännu ett vackert exempel på detta.

Nästa tekanna är stämplad av en Rigaguldsmed AGS, vars namn dock inte återfunnits i handböckerna, bild 15. Den har en åldermansstämpel, som kan tydas som ett F. Med sin ovala, bulliga form och sin graverade vulst skulle den kunna dateras till 1790-talet eller något senare. Formen har motsvarigheter på flera håll; särskilt i England synes denna typ av kanna ha varit vanlig.

Som en sällsynt god produkt av kontinentalt silversmide under rokokon betraktar jag den graciösa kaffekannan från Danzig, bild 16. Den är tillverkad av en mästare AS, och stämpeln syftar på Abraham Schröder (mästare 1754-

1783). Enligt en åldermansstämpel skulle kannan ha tillkommit senast 1764.

Kannan har den päronform, som är karakteristisk för rokokons kaffekannor, men uppvisar flera individuella drag. De tre ganska höga fötterna avbildar kvistar med blad och pinjekotte, en något bisarr kombination, men här estetiskt

q. Tekanna av Ter kel (Theodor) Gennerup i Riga, enligt åldermansstämpel tillverkad 1768-1774. H. 23 cm. KM 64.143.

34

verkningsfull. De lyfter kannan ganska högt över bottenplanet, vilket bidrar till att förstärka den slanka kroppens höjdverkan. Kannan lutar sig en aning framåt, och härigenom ges balans mellan den lilla elegant gjutna pipen och det stora svarta trähandtaget. Som knopp ovanpå locket är anbringad en tulpanliknande blomma med långa blad. Locket är annars helt utan dekor och blomknoppen är kompositionsmässigt nödvändig och bidrar också - genom att den liksom sträcker sig framåt - till den nyssnämnda balanseringen av kannans olika delar.

Från Breslau stammar en rikt ciselerad barockkanna, tillverkad av en medlem av guldsmedsfamiljen Vogel, bild 17. Den måste vara gjord av en Gottf ried V ogel, men vi har tre att välja på, far, son och sonson; de täcker tiden från 1617 till 1709. Eftersom stämpeln G med sammanskrivet V inte finns i handböckerna ger den oss ingen ledning men

15. Tekanna, stämplad AGS i Riga. H. 15,4 cm. KM 64.144.

16. Kaffekanna av Abram Schröder (7) i Danzig, omkring 1760. H. 23,6 cm. KM 64.145.

en kontrollstämpel W inom cirkel skall enligt Hintze täcka tiden ca 1645-ca 1655 och då blir det med stor sannolikhet sonen, som kommer ifråga. Fadern dog visserligen så sent som 1657, men vid 74 års ålder, och sonen hade då arbetat som mästare sedan 1645; han dog 1680. Det är en för tysk barock tämligen typisk form av dryckeskanna, på helslagen fot med ciselerade vulster, som liknar blad med upprullad kant. Samma dekoration upprepas på lockets bukiga kant. Kannans liv är uppdrivet i åtta fält, som graverats med varierande blommotiv. Dessa blommor återfinner vi på svenskt silver från 1600-talets senare hälft, då de ofta förekommer inom ovala fält på kannor och bägare. Ett typiskt barockdrag är också förgyllningens fördelning på bägaren; hela kannan är förgylld sånär som på de åtta graverade fälten, där det vita silvret får stå som kontrast mot omgivningens guld.

17. Dryckeskanna, sannolikt av Gottfried Vogel d.y. Breslau, omkring 1650. H. 13,5 cm. KM 64.146.

Denna form av kanna tillverkades även av svenska guldsmeder, även om den knappast kan ha varit vanlig. Så t.ex. har Daniel Meithemann i Nyköping, som var verksam under 1630- och 40-talen, stämplat en snarlik kanna.

Till slut skall jag nämna en dryckeskanna av stort intresse med tanke på de svenska förbindelserna österut, bild 18. Den är stämplad med den ryska kejsarörnen och i samma stämpel bokstäverna AR. Därtill kommer årtalet 1729 och en mästarstämpel med ryska bokstäver. Bokstäverna A R syftar på en kontrollmästare i Moskva, Atanasij Rybakov (1729-1733). Mästarstämpeln är enligt Goldberg ej tolkad, men förekommer 1719-1750.

Kannan är svensk till form och dekoration. Den har det släta livet, de rikt utformade kulfötterna, som korresponderar med tumgreppets kula, de blad.formade fästena för kulfötterna, det kraftiga, på utsidan med blom- och fruktornament ciselerade handtaget och inte minst det flata, i kanten rundade locket. Detta har i mitten en infälld medalj, slagen över freden i Traventhal efter Karl XII :s invasion på Själland och med den grammatikaliskt sällsamma inskriften:

VIV ANT 3 CRONEN DIE T APFER BELOHNEN DER FEINDE NICHT SCHONEN

Runt medaljen är en blomsterranka graverad i elegant komposition och driven teknik, just såsom man väntar sig att finna motsvarigheten på en svensk kanna från 1690-talet. Det är endast en detalj, som skvallrar om att kannan inte kan vara gjord i Sverige och det är proportionerna; den är för hög i förhållande till diametern, alltså samma skillnad, som vi observerade hos Vincent Mundts kanna, bild 3.

Ibland träff ar man på problem, vars lösning ligger inom det möjligas gräns, men där själva problemet i sig själv är stimulerande, oavsett den framtida lösningen. Vår ryska kanna erbjuder ett sådant problem, men om vi i framtiden får veta namnet på mästaren, löses kanske gåtan, hur en av

18. Dryckeskanna, rysk, stämplad 1729. H. 19,5 cm. KM 64.147. 19. Den ryska kannan, sedd uppifrån.

39