JUBILEUMS E S S Ä E R
Hur jag blev hjärtkirurg
Christian Olin Essäist
Hur jag blev hjärtkirurg Under tredje året av mina medicinska studier, det s k propedeutåret, ägde flera av kurserna rum på thoraxkliniken som då var nybyggd. Jag fick en dag höra att man kunde gå upp på ”vinden”, på 5:e våningen och titta på hjärtoperationer genom ett fönster. Jag hade knappt hört talas om att man kunde operera på hjärtat och var därför nyfiken. Under frukostrasten tog jag hissen till 5:e våningen, smög igenom forskningslaboratoriet och gick sedan in genom en dörr som ledde till ett stort rum med en kupol. Nedtill fanns flera långa fönster som man kunde titta igenom. När jag tittade genom ett av fönstren såg jag att man höll på att operera i rummet nedanför. Hela operationssalen var full med människor i vita operationskläder och med apparater av diverse slag. På den tiden, 1958, hade man alltjämt vita operationskläder. Senare bytte man till gröna eftersom blodfläckar inte syntes så tydligt.
fick jag höra senare, var hjärtlungmaskinen som skötte cirkulationen och syresättningen när hjärtat inte kunde pumpa. Tyvärr var lunchrasten slut och jag blev tvungen att återvända till studentlaboratoriet, till mina provrör och puttrande kolvar.
Nedanför höll man på att hjärtoperera. På ena sidan av patienten stod en beduinliknande figur. Det var Clarence Crafoord. Det var bara glasögonen som syntes. På andra sidan stod en mer normalt klädd person och gestikulerade. Det var hans assistent Åke Senning. Hans operationsrock glipade i ryggen och man kunde se hans ryggmuskler spela. Jag fick senare höra att han under långa operationer, särskilt när det var varmt under kupolens många operationslampor, inte använde någon operationsskjorta utan kom in i salen med bar överkropp till operationssköterskornas förtjusning.
Nu var operationen tydligen slut och man höll på att rulla ut patienten från operationssalen. Jag måste absolut se hur det hela slutade. Så som en tjuv om natten
Jag blev helt fascinerad av vad jag såg. Man hade öppnat hjärtat och höll på att sätta fast en liten tyglapp i ett hål. Överallt syntes blodfyllda slangar och blänkande instrument. Runt om fanns en massa konstiga apparater. Den största,
smög jag mig in på operationsavdelningen, tog på mig en vit rock och ställde mig i ett hörn av korridoren. Ett par meter ifrån mig höll Crafoord på att göra en trachetomi, d v s föra in en kanyl i luftstrupen genom ett snitt på halsen. Han brukade
På eftermiddagen när det var kaffepaus gick jag upp till läktaren igen. Nu höll man på med hjärtmassage. Man byttes av i korta perioder. Uppenbarligen var kramandet fysiskt ansträngande. Min omedelbara tanke var, det här kommer aldrig att gå vägen! Men efter en stund, till min stora förvåning, började hjärtat slå igen, först tvekande men så småningom allt starkare. Efter ytterligare en stund började man plocka den ena slangen efter den andra. Tyvärr var jag ytterligare en gång tvungen att återvända till studentlaboratoriet, men så fort vi var färdiga med laborerandet gick jag upp till läktaren igen.
Åke Senning
Herbert Olivecrona
göra så efter längre hjärtoperationer, fick jag höra senare. Klockan var nu sex och åskådarna troppade successivt av. Till slut var det bara jag som stod och tittade på Crafoord rätade på ryggen och tittade upp. ”Du där, vem är du? Jag skälvde till men sa som det var, att jag var en medicine kandidat som följt operationen från läktaren och absolut ville se hur det gick. Jag bad om ursäkt att jag inte presenterat mig, men ville inte störa. Först såg han arg ut, men efter en stund sa han att det var bra att jag var där för han behövde någon som kunde hålla i en hake. Jag fick sätta på mig sterila handskar och hålla i en av hakarna. Crafoord berättade vad han höll på med och visade de anatomiska strukturer som syntes.
munskydd och klä in all hud under operationen, en sak som senare kunde bevisas.
Vem var då Clarence Crafoord? Ja, utan tvekan Sveriges främste kirurg under 1900-talet. Den ende som möjligen kan göra honom rangen stridig var neurokirurgen Herbert Olivecrona men han var enligt min mening inte lika stor pionjär som Crafoord och hade inte heller samma internationella vetenskapliga tyngd.
Att Crafoord tog sig tid att förklara vad han gjorde, trots all den trötthet som han måste ha känt så här dags, gjorde ett outplånligt intryck på mig. Jag bestämde på stående fot att bli hjärtkirurg - det må bära eller brista! Jag fick åtskilliga år senare förmånen att få lära känna Crafoord personligen. Det var när jag fullgjorde min kirurgutbildning på thoraxkliniken i slutet av 1960-talet. Han var då pensionerad sedan några år men arbetade med att sammanställa vetenskapliga resultat och att förbereda internationella föreläsningar. Han brukade gå till matsalen och äta lunch sent. Då var det inte så mycket folk. Det sammanföll ofta med min lunchtid som bestämdes av när hjärtoperationerna var klara och det var ofta ganska sent. Vid ett tillfälle påminde jag honom om när jag assisterade honom som kandidat. Han kom faktiskt ihåg det hela. Han berättade att fallet som han opererat var en s k blue baby med Fallots tetrad som bl a hade ett hål i hjärtat. När jag frågade honom varför han såg ut som en beduin när han opererade svarade han att han hade kommit fram till att man kunde minska på sårinfektionerna genom att ha dubbla
Clarence Crafoord
Men det som man inte kan ta ifrån Olivecrona var att han på 50-talet räddade livet på Crafoord. ”Världsberömd hjärnkirurg räddar livet på världsberömd hjärtkirurg” stod det att läsa på en av Stockholmstidningarnas löpsedlar. Hur hängde nu detta ihop? Jo, Crafoord hade råkat slå huvudet i en bildörr 1956. En tid senare fick han huvudvärk blev trött och påverkad. Till slut var han i det närmaste medvetslös. Det visade sig att han hade ådragit sig ett s k subduralhematom, en slags hjärnblödning. Han fördes till Serfimerlasarettet
och blev där opererad i två omgångar av Olivecrona med uttömning av hematomet. Crafoord repade sig sakta men när hans klinik på Sabbatsberg skulle flytta över till nybyggda thoraxkliniken på våren 1957 var han alltjämt sjukskriven. Det var först vid den officiella invigningen då kungen var närvarande ett år senare som han var återställd. När jag såg honom operera hösten 1958 var han i tämligen god form men det var nog hans närmaste medarbetare Åke Senning som övertagit mycket av opererandet. Påföljande år blev Senning världsberömd när han som den förste i världen lyckades operera ett fall av transposition och dessutom samma år operera in den första pacemakern. Men låt oss gå tillbaka i tiden och se på Crafoords stora pionjärinsatser. Som ung kirurg på Mörby lasarett (nuvarande Danderyds sjukhus) lyckades han 1927 utföra två operationer för livshotande lungemboli, Trendelenburgs operation. Ingen tidigare i världen hade lyckats med två sådana operationer. På Stockholms Dagblads löpsedel kunde man med jättelika bokstäver läsa: ”TVÅ DÖDA ÅTER TILL LIV”. Det stod emellertid klart för Crafoord att lösningen på lungembolisjukdomen inte var den kirurgiska metoden. Han tog därför kontakt med kemisten Erik Jorpes på Karolinska Institutet och förmådde honom att renframställa Heparin, ett ämne som förhindrar blodets levring. Tillsammans med honom prövade han ämnet kliniskt och lyckades visa att man genomrutinmässig profylaktisk heparinbehandling av patienter som genomgått stora operationer kunde minska på antalet fall med dödliga lungembolier. Detta blev sedermera rutinbehandling och har sannolikt räddat livet på fler patienter än Crafoord och hans medarbetares alla hjärtoperationer
I mitten av 1930-talet började Crafoord utföra mer omfattande operationer i bröstkorgen, ofta med hjälp av en narkosapparat, Spiropulsatorn, som han uppfunnit tillsammans med ingenjörer från AGA. 1938 publicerade han sin gradualavhandling där han presenterade de 16 första fallen av totallungexstirpation och där han ingående beskrev den teknik han använt, en klassiker inom thoraxkirurgin. 1944 opererade han som den förste i världen coarctatio aortae, förträngning av stora kroppspulsådern. På 1940-talet blev han intresserad av att försöka konstruera en apparat som kunde överta hjärtats och lungornas funktion, en hjärtlungmaskin, i samband med hjärtoperationer. 1947 hade hans medarbetare Viking Björk en prototyp klar och i början på 50-talet hade Senning konstruerat en större maskin, byggd på lite annan syresättningsprincip, som kunde användas på människa. Den 16 juli 1954 utfördes den första hjärtoperationen, avlägsnandet aven tumör i hjärtat, med denna maskin. Det var den andra lyckade öppna hjärtoperationen i världen och befäste Crafoords plats i kirurgins historia. Det var några axplock ur Crafoords och hans medarbetares insatser. Mer finns att läsa på nätet om hans insatser Hur gick det då för den nyfikne studenten på läktaren? Jo det gick bra. Han blev verkligen thoraxkirurg och arbetade inom den spännande verksamheten i närmare 40 år.
Christian
Olin
Professor
emeritus
Christian Olin, Ess채ist Under bearbetning!