JUBILEUMS E S S Ă„ E R
Om kvinnliga medicine studerande vid Karolinska Institutet i slutet av 1800-talet
Evi Gustavsson-Kadaka Essäist
Om kvinnliga medicine studerande vid Karolinska Institutet i slutet av 1800-talet Av Evi Gustavsson-Kadaka, Institutionen för Onkologi-Patologi I samband med jämställdhetsarbete vid institutionen blev jag tillfrågad om jag ville bidraga med en liten historisk tillbakablick vad gäller kvinnor inom forskarutbildningen vid institutionen. Jag fick snart upp spåret på Anna Stecksén - den första kvinnan som försvarat sin avhandling vid Karolinska institutet och det så tidigt som år 1900. Här följer en liten glimt av Annas och hennes medsystrars värld vid Karolinska institutet för mer än hundra år sedan.
baka till USA där hon redan tagit läkarexamen. Kanske mötte hon svårigheter att komplettera sin examen i Sverige, kanske avskräckte den långa studietiden. Den andra, Hildegard Björck, fick avbryta sina studier efter medicine kandidatexamen på grund av sjukdom. Hon blev dock Sveriges första kvinnliga medicine kandidat. Kvinnliga pionjärer vid Karolinska institutet
Kvinnor och läkarutbildning – visst skulle de mötas, de tu. Att få tillträde till högre utbildning är ett steg på kvinnornas långa väg mot jämställdhet. Det togs i Sverige år 1870 då kvinnor fick rätt att avlägga mogenhetsexamen och därmed skrivas in vid universitet. Vi fick vår första kvinna med studentexamen 1871, vi fick den första kvinnan med akademisk examen 1875 och den första kvinnan disputerade för doktorsgrad 1893. Den sistnämnda var Ellen Fries och hennes ämne var historia. Ytterligare fyra kvinnor kom att disputera för doktorsgrad under 1800-talet. Den första ”modernt” utbildade kvinnliga läkaren i världen, Elizabeth Blackwell, tog sin examen vid en medicinsk högskola i USA 1849. Första land i Norden att få en kvinnlig läkare var Finland, år 1878, och Sverige följde efter tio år senare. Vägen till läkaryrket hade alltså öppnats år 1870 för svenska kvinnor och redan tre år senare skrevs två kvinnliga medicine studerande in vid Uppsala universitet; ingen av dem blev dock Sveriges första kvinnliga läkare. Den ena, Charlotte Yhlén, for till-
Karolina Widerström
Den första kvinnliga medicine studeranden vid Karolinska institutet var Karolina Widerström som skrevs in vårterminen 1881; hon blev Sveriges första kvinnliga läkare 1888.
Sveriges andra kvinnliga läkare, Hedda Anderson, tog sin examen i Lund 1892. Först 1887 skrevs ytterligare två kvinnliga studerande in vid KI och därefter fanns kvinnor med bland nyinskrivna studenter nästan varje termin. Under 1800-talet har så många som 35 kvinnor skrivits in och påbörjat studier vid Karolinska institutet och det är den gruppen vi skall bekanta oss litet närmare med. KI har från början lockat till sig fler kvinnliga studerande än övriga universitet, så var t.ex. 39 av de 47 kvinnliga läkarna i Sverige år 1914 (83 %) utexaminerade från KI. För att i slutet av 1800-talet få påbörja studier vid Karolinska institutet krävdes att studenterna skulle ha avlagt den s.k. ”mediko-filen” (medicinsk-filosofisk examen) efter cirka ett år studier vid Upp-
sala eller Lunds universitet. Dessa första kvinnliga studerande (35 st) som skrevs in vid KI under 1800-talet var i genomsnitt 22 år gamla (spridning 19-29 år) och nästan alla hade läst in sin mediko-filexamen i Uppsala. Sju av dem hade redan påbörjat medicinska studier i Uppsala eller Lund och två av kvinnorna hade genomförd yrkesutbildning bakom sig (matematiklärare respektive gymnastikdirektör). Vilka kvinnor sökte sig till läkarutbildning under 1800-talet? Reformer som att få tillträde till högre utbildningar och nya yrken välkomnades av kvinnor främst från de högre samhällsklasserna. Dessa kvinnor kom också ganska snart att återfinnas i yrken med anknytning till undervisning och vård. Bortåt 70 % av de första kvinnliga läkarstuderande vid KI kom från överklassen. Tre var läkardöttrar, en av dem dotter till fysiologiprofessorn Christian Lovén vid KI. Men även sparbanksvaktmästare och brevbärarförman finns angivet som faderns yrke i KI:s inskrivningsmatrikel. Det kan endast spekuleras i orsakerna till varför dessa kvinnor valde just läkarstudier. Fädernas, men också mödrarnas, inställning till högre utbildning och akademisk karriär hade stor betydelse för yrkesvalet. En viss förmögenhet var dock en förutsättning för att bedriva högre studier. De allmänna läroverken öppnades först 1927 för kvinnor; tidigare fick flickorna ta studenten som privatister vid något gossläroverk eller avlägga mogenhetsexamen vid någon flickskola med dimissionsrätt. Ungefär hälften av de tidiga kvinnliga KIstudenterna avlade sin studentexamen i Stockholm, men endast en fjärdedel var födda där. Det årliga antalet kvinnliga studenter översteg inte 50 till antalet förrän 1897 (jmf med ca 780 manliga studenter samma år). Understöd från föräldrar, kanske stipendier fick finansiera studierna. Ett stipendium
för enbart kvinnliga studenter (Fröknarna H & A Hiertas stipendium) hade instiftats redan 1882 vid KI och stipendiesumman var 500 kr, vilket motsvarade ungefär vad en sjuksköterska tjänade per år. Studierna vid Karolinska institutet Karolinska institutet låg fram till 1940-talet vid Hantverkargatan mitt emot Serafimerlasarettet. Då de första kvinnliga studenterna skrevs in vid KI fanns det sju institutioner, vilka leddes av var sin professor med titeln föreståndare. Institutionerna var anatomisalen, kemiska laboratoriet, histologiska institutionen, fysiologiska laboratoriet, patologisk-anatomiska institutionen, farmakologiska institutionen och hygieniska institutionen. Dessutom fanns sju med KI förenade kliniker vid Serafimerlasarettet: medicinkliniken, kliniken för nervsjukdomar, kirurgisk-oftalmiatriska kliniken, obstetrisk-gynekologiska kliniken, syfilidologiska kliniken, pediatriska kliniken och psykiatriska kliniken (Konradsberg). Professorn kallades här klinikföreståndare. Undervisning meddelades dessutom i rätts- och statsmedicin i patologisk-anatomiska institutionens lokaler. Efter ungefär 4 års teoretiska studier avlades medicine kandidatexamen, därefter följde en propedeutisk kurs då undersökningsmetoder lärdes. Den varade ett halvår och gavs i Uppsalas och Lunds universitet. Sedan var det dags för kandidaterna att tjänstgöra 6 eller 4 månader i huvudämnena medicin, kirurgi, patologi samt gynekologi med förlossningskonst för att därefter avlägga medicine licentiatexamen och vara färdig läkare. Hur gick det då för dessa första kvinnliga medicinare vid KI? Då det tjugonde århundradet började hade nio av kvinnorna avslutat sin läkarutbildning (fem av dem hade gjort hela utbildningen vid KI). Fjorton hade avlagt medicine kandidatexamen och var på väg mot medicine licentiatexamen, sju hade nyligen börjat och
Tre av de kvinnliga pionjärerna vid KI gick pediatrikkursen vid Södra BB år 1898, två fanns med vid fotograferingstillfället i sjukhusparken. De två är Ellen Beckman (stående till vänster) och Ada Nilsson (sittande i andra raden), båda i vit blus med svart rosett. De andra två kvinnorna är barnsköterskor.
ännu ej avlagt någon examen. Tre studerande hade avbrutit sina studier utan examen från KI, två tämligen omgående efter någon termins studier och en efter nio terminer. Två hade avlidit, en efter medicine kandidatexamen och en strax efter läkarexamen. Endast en kvinnlig studerande hade underkänts i medicine kandidatexamen (men godkänts nästkommande termin). Och sedan? Sverige genomgick stora sociala omvälvningar i slutet av 1800-talet. Många sjukhus byggdes och även om antalet studerande vid och utexaminerade från KI ökade så rådde läkarbrist. Gick de färdigutbildade kvinnliga läkarna till rikt dukade bord? Nej, kvinnors rätt att studera till och praktisera som läkare innebar ej automatiskt rätten att inneha tjänst. Kvinnliga läkare fick år 1903 formell rätt att inneha tjänst vid sjukhus men först genom grundlagsändring år 1909 öppnades i princip alla offentliga tjänster för kvinnor.
Det dröjde dock ända till 1925 innan de s k behörighetslagarna tillämpades till fullo. Läkarbristen hade dock gjort att kvinnliga läkare förordnades på statliga tjänster med hjälp av dispenser långt tidigare. Majoriteten av de första kvinnliga läkarna som utexaminerades från KI arbetade som privatpraktiserande läkare. De allra flesta blev gynekologer och barnläkare, men några valde att arbeta inom andra specialiteter såsom oftalmiatrik och psykiatri. Många arbetade vid sidan av sin praktik också som skolläkare och på speciella mottagningar för kvinnor och barn, t.ex. på den filantropiska ”Mjölkdroppen”. Ungefär 40 procent av KI-pionjärerna kom att vara verksamma i Stockholm efter examen. Forskning då? Den tidens kvinnosyn försvårade högre studier och forskarambitioner. Anmärkningsvärt är att bland dessa första kvinnliga medicinare vid KI kom fyra att disputera för medicine doktorsgrad. Två försvarade
sin avhandling vid KI (Anna Stecksén 1900 och Gerda Uddgren 1918), en vid Uppsala universitet (Anna Dahlström 1908) och en vid Lunds universitet (Gertrud Gussander 1912). Dessutom blev två av dem medicine hedersdoktorer (Karolina Widerström 1933 och Alfhild Tamm 1951). Valde de första kvinnliga läkarna bort man och barn? Nej, inte alla. Tretton (kanske fler) av de 35 första kvinnliga medicinarna vid KI gifte sig, hälften under utbildningen. Sju gifte sig med kollegor, fem med andra akademiker och endast en utanför sin klass. För tre är civilstånd okänt. Det brukar anges att hälften av de tidiga kvinnliga läkarna var gifta, i den här gruppen var de något mindre. Vi får i detta sammanhang inte glömma att fram till 1921 var endast ogift kvinna myndig i Sverige, och fram till 1925 kunde giftermål innebära förlust av tjänst för kvinnor. Först 1939 lagstadgades det om förbud mot att avskeda kvinnor på grund av förlovning, giftermål, havandeskap eller barnafödande. Så visst hade de det motigt, de kvinnliga pionjärerna vid KI! Man förstår att flera av dem var aktiva inom den framväxande kvinnorörelsen. De hade inte bara önskemål om både höger- och vänstersko, de hade synpunkter på den omdiskuterade kvinnodräkten, på snörliv, turnyr och åtdragna strumpeband – men framför allt ville de kämpa för rätten att inneha statliga tjänster och få lika lön som männen för lika arbete.
Fler fakta och statistiska uppgifter De första kvinnliga läkarna i Norden 1878 1885 1888 1893 1917
Finland - Rosina Heikel Danmark - Nielsine Nielsen Sverige - Karolina Widerström Norge - Marie Holth f. Spångberg Island - Kristin Olafsdottir
”Studiemedel” • Understöd/lån från föräldrar, banklån, kanske stipendier fick finansiera studierna. • Inom 4 år borde någon examen ha avlagts. År 1890 • fanns vid Karolinska institutet 23 professorer, 3 laboratorer och prosektorer och 7 docenter. • fanns 333 studerande vid medicinska fakulteten vid KI, därav 193 medicine kandidater. Antalet kvinnor var 4 (2,1%). År 1900 • Antalet institutioner ökat till åtta genom att den rättsmedicinska avdelningen hade permanentats. • Klinikernas antal var nu också åtta i och med att den oftalmologiska kliniken hade avskiljts från den kirurgiska. • Det fanns nu 19 professorer, 4 laboratorer och prosektorer och 18 docenter. • Studerandeantalet var nu något lägre, 304, varav 200 var medicine kandidater. • Antalet kvinnliga studerande hade ökat till 21 (6,9%).
Referenser Medicinska Föreningens vid Karolinska institutet kataloger fr.o.m. 1888. Karolinska institutets inskrivningsmatrikel, vol. 4-5, 1887-1908. Karolinska Mediko-Kirurgiska Institutets historia, del I, 1810-1910. Karolinska institutets examensprotokoll, vol. 7-9, 1882-1912. Vidare har konsulterats: • Sveriges Läkare. • Svensk läkare-matrikel, utgiven av Svenska Läkaresällskapet (red. A.J. Bruzelius), Stockholm 1901 • Karolinska institutets inskrivningsmatrikel, • Karolinska Mediko-kirurgiska institutets historia 1810-1910. Läs mer om Anna Stecksén, som valde forskningens knaggliga väg, i essän: Om patologen Anna Stecksén och hennes värld vid KI under slutet av 1800-talet. Av Evi Gustavson-Kadaka
Evi Gustavsson-Kadaka, Essäist Evi Gustavson-Kadaka Evi Gustavson-Kadaka arbetar vid Institutionen för Onkologi-Patologi, KI, sedan år 1968. Innan Evi började arbeta som historielärare, vilket hon utbildat sig till, förde slumpen henne till ett extraarbete på Radiumhemmet och hon fastnade i ”strålarnas magi”. Efter 40 år på Radiumhemmet, bl.a. som studiesamordnare och ”mamma” för doktoranderna på Institutionen Onkologi-Patologi, har Evi nu fått mer tid att ägna sig åt ett av sina stora intressen, medicinhistoria.