i föräldraskapet Den psykologiska tallriksmodellen

Det här behöver ett barn

Den psykologiska tallriksmodellen beskriver sådant som skyddar barnets hälsa in i vuxen ålder, enligt studier. Den psykologiska tallriksmodellen är hämtad ur Vad alla föräldrar borde få veta. Barnets första tolv år av Kajsa Lönn Rhodin och Maria Lalouni. I boken beskrivs vetenskapliga belägg för hur de olika tårtbitarna påverkar barnets hälsa och utveckling.

Utvilade föräldrar: Tänk på säkerhetsrutinerna på ett fygplan: sätt syrgasmasken på dig själv innan du hjälper barnet. Som förälder behöver man sortera i sin stress och skapa återhämtning för att ha ork att ta hand om sitt barn.

Ramar: Att sätta gränser behöver göras mer genomtänkt och kontrollerat än att ge kärlek, närvaro och bekräftelse – där det bara är att ösa på. Tydliga ramar behövs – men en del tillsägelser kanske kan väljas bort och vissa regler kanske kan skapas tillsammans med barnet? Kärlek: Det viktiga är att barnet uppfattar det som föräldern gör som kärleksfullt.

Närvaro: Kvantitet är kvalitet. Att umgås inom familjen är viktigare än vad man gör tillsammans – fredagstacos duger fnt.

Bekräftelse: Det här handlar om samtalsklimatet. Ett öppet och bekräftande samtalsklimat i hemmet gör det lätt för barn att prata med sina föräldrar.

Självkänsla och medkänsla: Barn som fokuserar på att vara en god vän och hjälper andra är de som mår bäst och oftare lyckas i skolan.

ännu inte visat. En sådan fråga hänvisas till resultat från grundforskningen, som den om föräldrars olika beteenden. Om föräldern till exempel är auktoritärt sträng och tror på straf som uppfostringsmetod, då kan det påverka barnet negativt på mycket lång sikt, till exempel genom svårigheter med självkänslan i vuxen ålder.

Annan grundforskning visar att barn med viss problematik, som koncentrationssvårigheter och täta konfikter med omgivningen, löper ökad risk att få problem med skolresultat och kompisar. Det är i sig riskfaktorer för allvarligare psykisk ohälsa, som till exempel missbruk.

I VILKEN UTSTRÄCKNING just föräldraskapsstöd kan styra livet åt bättre håll i de här sammanhangen är alltså ännu inte visat. Men det är visat att föräldrarnas beteende spelar roll för hur deras barn mår, även senare i livet.

Hur stor roll föräldrarna egentligen spelar har dock omprövats efter hand, säger Martin Forster.

– På senare år har vi kunnat väga in genernas betydelse. En del av det vi tidigare beskyllde föräldrarna för har vi numera insett handlar om gener. En del barn har en sårbarhet för att utveckla bråkighet eller ångest eller depression, oavsett vad föräldrarna gör. Med denna kunskap kan vi minska skuldbeläggningen av föräldrarna, som varit påtaglig under tidigare decennier. Samtidigt har föräldrarna en viktig roll, vilket i synnerhet gäller för barn med sårbarhet. Barn med anlag för bråkighet, ångest eller depression behöver

”Föräldrar med adhd hamnar mycket lättare i stressiga och kaotiska situationer än andra föräldrar.”

mer än andra barn föräldrar som är kompetenta att möta dessa svårigheter, säger Martin Forster.

Det gör det extra viktigt att föräldraskapsprogrammen är tillgängliga för alla. Men så är inte riktigt fallet i dag. En del föräldrar har svårt att ta till sig stöden så som de vanligen ges – i grupp. Det berättar Tatja Hirvikoski, chef för Habilitering & Hälsa i Region Stockholm och forskare vid KIND vid Karolinska Institutet. Hon har arbetat med att ta fram ett föräldraskapsstöd speciellt anpassat för föräldrar med adhd. Det kallas IPSA, Improving parenting skills – adults with adhd. – En återkommande kommentar vi fck från föräldrar med adhd var att de visserligen hade gått Komet eller ABC eller något annat program, och de förstod allt som sades och höll med om allt – men när de skulle tillämpa dessa kunskaper i sin vardag, då tog det stopp. Det gick inte. De här föräldrarna behöver få ett föräldraskapsstöd som är

”Larmeni mobilenär minräddning”

”Redan när jag var liten fck jag höra att jag antagligen har adhd, men det utreddes inte då. Jag fck diagnosen när jag var 27 år. Då hade jag börjat plugga till socionom, men studierna gick trögt, så jag behövde få min diagnos för att kunna ta del av anpassningar och stöd.

Jag fck mitt första barn när jag var 20 år. I dag har jag tre biologiska barn och två bonusbarn. Jag tror att ytterst få skulle gissa att jag har adhd. Vi kommer alltid i tid och alla har rätt saker med sig.

Tricket för mig är att sätta enormt många larm i mobilen. Jag har till exempel åtta larm bara för att vakna, det första går i gång 40 minuter innan jag ska upp. Sedan har jag två larm för varje moment – ett som säger att jag strax ska göra något och ett som säger när det verkligen är dags. Det larmar hela vägen – från att väcka barnen, till att göra frukost, till att alla ska klä sig, gå till badrummet och komma i väg. På jobbet påminner kalendern i Outlook mig om allt. Efter jobbet kommer kvällslarmen.

Larmen har olika ljud och det står vad det gäller i mobilen. Barnen har också mängder av larm för olika moment. Det här hjälper mig som har dålig tidsuppfattning. Jag skulle kunna sminka mig i 20 minuter och tro att det har gått fem.

De tidshjälpmedel som brukar ges till personer med adhd, som en whiteboard och en timstock, har inte alls funkat för mig. Jag tycker det är typiskt för hela problematiken kring adhd. Man förstår att det krävs anpassningar, men man tror att alla kan hjälpas på samma sätt. Men hela grejen med adhd är att man tenderar att gå utanför boxen. Hela tanken med standardlösningar är omöjlig.

Som förälder med adhd har jag god förståelse när mina barn uppvisar till exempel glömska eller tankspriddhet. Vi är bra på kluriga vardagslösningar. Inget av mina biologiska barn har diagnosen, men ibland tror jag att det beror på att vi är så bra på att bemöta problemen så att att symtomen inte märks.”

Berättat för: Annika Lund

JANNIKA KAUPPI

Ålder: 31 år. Gör: Socialsekreterare och egenföretagare, har en webbshop för att sälja egen konst.

En ny studie undersöker hur skärmfria dagar påverkar familjerelationer.

anpassat utifrån de behov som fnns för just dem, säger Tatja Hirvikoski.

Det fnns två områden som den här föräldragruppen ofta kämpar med. Det ena handlar om att få till rutiner och struktur i vardagen; att ha koll på barnens aktiviteter, komma ihåg att köpa nya stövlar, se till att det fnns frukost och skicka med matsäck till skolutfykten. Det andra handlar om känsloreglering, att hitta strategier för att bevara sitt lugn när stressnivåerna stiger i en vardag med kaos. – Det här går hand i hand, det vet alla. Vi blir mer irritabla och konfiktbenägna när vi utsätts för stress och kaos, det är allmänmänskligt. Men föräldrar med adhd hamnar mycket lättare i stressiga och kaotiska situationer än andra föräldrar, säger Tatja Hirvikoski.

IPSA är anpassat för föräldragruppen på fera sätt. Till exempel får alla individuella möten med en arbetsterapeut vid sidan om gruppträfarna. Arbetsterapeuten hjälper till med att tillämpa de strategier och praktiska lösningar som föräldrarna lärt sig på gruppträfarna.

”Jag skulle önska att det på samhällsnivå fanns en större förståelse och kunskap.”

En sådan lösning kan vara att planera in mikropauser, så att det fylls på med energi inför krävande situationer, som eftermiddagspasset med hämtning på förskola, hemgång och matlagning. Det kan handla om något så litet som fem minuter med avslappningsövning och mellanmål på en parkbänk på väg till förskolan. – I IPSA börjar vi med att jobba med föräldrarna själva, vi fokuserar på deras stress och energinivåer. Först när förutsättningarna fnns går vi vidare med andra delar i programmet, saker som att man ska förbereda barnet innan något ska göras och att man ska välja sina strider. En annan viktig sak är ”Barnets stund”. Men det krävs ork och visst lugn i vardagen för att få till på utsatt tid, med utlovat innehåll, säger Tatja Hirvikoski.

IPSA ges nu till nio föräldrar per termin i Region Stockholm, inom ramen för en studie. Grupperna fylls på fort och behovet av särskilt stöd för den här gruppen är ”enormt”, säger Tatja Hirvikoski. – Det fnns en lång rad studier som visar samma sak – föräldrar med adhd kämpar med föräldraskapet och vill utvecklas i föräldrarollen.

Hur skulle du vilja att det var för den här föräldragruppen?

– Oj. Jag har en lång önskelista. Jag skulle önska att det på samhällsnivå fanns en större förståelse och kunskap. Ett konkret exempel: Om ett barn i ett fotbollslag eller skolklass ofta uteblir eller kommer försent eller har med sig fel grejer, då behöver man inte fördöma föräldrarna och säga att de är oengagerade, ovilliga och lata. Man kan tänka att det där är en förälder som av någon övermäktig anledning har svårt att få vardagen att fungera och sedan fundera över hur man ska göra för att få barnet att komma i tid med rätt saker. Man kan hjälpa till i stället för att fördöma. Det är väldigt vanligt att folk tänker att ett barns svårigheter beror på att föräldrarna är röriga – men det kan handla om en delad genetik, att föräldrar och barn brottas med samma typ av svårigheter. Om fer förstod det skulle livet bli mycket lättare för de här föräldrarna – och för barnen, säger Tatja Hirvikoski.

DET FINNS ANDRA föräldragrupper i Sverige som brottas med stora svårigheter. Det syns i övergripande statistik om olika hälsorelaterade mått och förutsättningar. I socioekonomiskt utsatta områden är barn generellt sett just

utsatta. Här har större andel små barn karies, fer exponeras för cigarettrök i hemmet, fer har fetma och färre är vaccinerade.

Sedan 2013 pågår ett projekt som vänder sig till förstagångsföräldrar som bor i Rinkeby. De erbjuds sex hembesök fram tills barnet fyllt femton månader. Med på dessa hembesök är en BVCsköterska, en familjerådgivare från socialtjänsten och vid behov en tolk. Varje hembesök är en timme långt och det fnns en mall för vad samtalen ska innehålla. Vid ett hembesök delas pekbok och bibliotekskort ut, vid ett annat beskrivs förskolan och hur man ställer sig i kö. Samtidigt lämnas stort utrymme åt sådant föräldrarna själva vill ta upp.

Suget efter de här hembesöken har varit stort. Redan första året tackade 94 procent av förstagångsföräldrarna i Rinkeby ja och öppnade dörren, trots att det inom gruppen fnns en allmän misstro mot socialtjänsten.

Vissa utvärderingar är gjorda. Till exempel har andelen barn med karies minskat samtidigt som vaccinationsgraden har stigit. Som en följd har hembesöken fått gott anseende och modellen har spridit sig till en rad kommuner i landet. Men Lene Lindberg, psykolog och forskare vid institutionen för global folkhälsa vid Karolinska Institutet, är bekymrad över ett alltför snabbt införande. – Det är viktigt att se efekterna av de här insatserna innan de permanentas. Det är svårt att randomisera sådant här i verkliga livet, men det går att hitta vägar även för det, säger hon.

LENE LINDBERG håller nu på med en studie just för att utvärdera upplägget. I den studien ska förstagångsföräldrar i tio utsatta områden i Stockholmsområdet jämföras – hälften får utökade hembesök, resten får det sedvanliga BVCprogrammet. Sedan ska föräldrarna intervjuas och hårda data samlas in, som olika mått kring barnens hälsa och utveckling samt sjukvårdskonsumtion. – Min hypotes är att det ger efekt att erbjuda den här insatsen. Men den är egentligen inte särskilt omfattande sett i ett internationellt perspektiv. I andra länder görs mycket större insatser i utsatta områden. I vissa länder erbjuds hembesök ända från graviditeten fram tills barnet är fyra år gammalt. Då ser man enorma efekter som vi inte kommer kunna se i den här studien, säger Lene Lindberg.

Hon är också delaktig i ett annat föräldraskapsstöd som vänder sig till föräldrar som kommer från ett annat land, kallat Föräldraskap i Sverige. Det riktar sig till föräldrar med barn i åldrarna 018 år och omfattar fem gruppträfar med information och diskussion om olika teman. Det kan handla om till exempel könsstympning och barnaga, men också om hur man kan agera om man misstänker att ens tonåring använder droger eller är på väg in i kriminalitet. – En del föräldrar känner sig maktlösa och har en bild av att i Sverige, där får barnen göra som de vill och föräld

”Skärmarna skapar konfikter i många familjer”

Psykologen Martin Forster ska undersöka vad som händer i familjer som skippar skärmar.

Varför undersöker ni detta?

– Den första smarta mobilen kom 2008 och de har därefter fått större spridning bland barn. Det är en genomgripande förändring i barns vardag som har skett under de senaste tio åren. De påverkar oss under en stor del av dygnets vakna timmar, de påverkar vår sömn, vårt sätt att kommunicera, att dela information och att ha integritet. Det fnns studier som visar omedelbara efekter av en stunds surfande på sociala medier, där man har kunnat se en negativ påverkan på hur man mår och ser på sin kropp. Men det fnns få eller inga studier som visar hur skärmarna påverkar relationerna i en familj. Det ska vi undersöka.

Hur är studien upplagd?

– Vi har tre grupper. I en grupp ska alla i familjen leva skärmfritt under två dagar, i en annan grupp ska hela familjen leva skärmfritt i fem dagar. Alla jämförs med en kontrollgrupp som lever på som vanligt. Ingen får hjälp med att avstå skärmarna, utan det är upp till familjerna att lösa det. Hur väl det lyckas är en av de saker vi mäter. Vi frågar också alla i familjen hur de har upplevt experimentet att lägga bort skärmarna.

Är skärmarna farliga för barn?

– Egentligen kan vi inte svara på det. Den omfattande skärmanvändning som vi ser i dag, där mobiler står för en stor del, har vi som sagt bara levt med i ungefär tio år. Forskningsfältet är ungt och mycket snabbväxande, det kommer väldigt mycket forskning om skärmar nu. Men som psykolog i den kliniska vardagen möter jag ofta föräldrar som beskriver hur skärmarna gör det svårt att ha kontakt inom familjen. Skärmarna skapar också bråk och konfikter i många familjer, de är en utmaning för föräldrarna. De kan sluka enormt mycket tid, vilket kan gå ut över sömn och skolarbete och leda till mindre fysisk aktivitet. Det är inte bra och kan påverka hälsan. Men om man klarar av att upprätthålla sådana delar av livet, då har vi i dag inte belägg för att påstå att skärmarna i sig skulle vara skadliga. Fotnot: Martin Forster forskar vid institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska Institutet.

Även superföräldrar behöver stöd ibland.

”Föräldrarnas reaktioner påverkar barnen”

”Det fnns en mycket stark önskan från många håll om att göra något åt saken, att vi måste testa något – nu.”

rar får inte göra något alls. På de här träfarna diskuteras hur man kan vara som förälder i Sverige och vilka strategier man kan använda sig av för att sätta gränser. Det diskuteras också var man kan få mer stöd från till exempel socialtjänst och polis, vilka resurser som fnns i samhället för den som behöver mer hjälp i sitt föräldraskap. En del föräldrar berättar att de efter samtalen har vågat ta sådana kontakter. Andra har sökt sig vidare till andra föräldraskapsprogram, inriktade mot kanske just droger eller utagerande beteende, säger Lene Lindberg.

Föreningen BRIS har tagit på sig att utbilda gruppledarna och programmet sprids nu i många utsatta områden. – Som forskare kan jag morra över det. Det här programmet är inte utvärderat i sådan omfattning att vi kan säga att det har så bra efekter att det borde ges i hela Sverige, säger Lene Lindberg.

Varför har det blivit så?

– Det fnns en mycket stark önskan från många håll om att göra något åt saken, att vi måste testa något – nu, säger Lene Lindberg.

Maria Lalouni är psykolog och forskar om hur man kan behandla magsmärtor hos barn.

Berätta, vad undersöker ni?

– Vi har studerat efekten av ett internetbaserat KBT-program som vänder sig till barn med funktionella magsmärtor, alltså magont som inte beror på någon tydlig kroppslig orsak. Ungefär 13 procent av alla barn har funktionella magsmärtor av olika svårighetsgrad. Symtomen är långvariga problem med till exempel smärta, gasighet, illamående, diarré eller förstoppning. Barnen kan också få väldigt plötsligt och akut behov av att gå på toaletten eller ha en ständig känsla av uppsvälldhet.

Hur påverkar det här barnen?

– Magen kan ta väldigt stor plats i livet och då kan andra viktiga delar trängas ut. Det kan till exempel handla om att barnen får svårt att kunna närvara i skolan eller kunna gå hem till kompisar eller fortsätta ha aktiviteter som man tycker om att göra.

Vad går er behandling ut på?

– Först görs en kartläggning av vad barnet gör för att minska eller kontrollera symtomen när de kommer. Sedan får barnet successivt lära sig att utmana sådant som de är rädda för eller undviker. Det kan börja med att de inte ska gå på toaletten direkt vid en trängning utan hålla sig en stund eller så kan de pröva att äta något som brukar ge magsmärtor. Barnet får formulera konkreta mål, som att gå till skolan varje dag, vara med på fotbollsträning eller fka hemma hos en kompis.

Vilken roll spelar föräldrarna i detta? – Behandlingen är internetbaserad och vissa delar gör föräldrar och barn tillsammans. Men föräldrarna gör lika många delar på egen hand, eftersom föräldrarnas reaktioner

13 %

kan påverka barnet och symtomen. Det betyder att både föräldrar och barn ska lära sig nya beteenden för att barnen ska må bra. Föräldrarna får lära sig att skifta fokus, att öka fokus på de friska delarna i barnets liv och stärka dem. Det kan handla om att föräldrarna inte ska föreslå att barnet går och vilar om det gör ont i magen utan i stället stöttar barnet i att successivt börja vara i skolan, träfa kompisar och ha fritidsaktiviteter – trots att det gör ont eller är obehagligt.

Hur efektiv är er behandling?

– Vi har sagt att om symtomen lindras med minst 30 procent, då är det en kliniskt signifkant förbättring. I vår studie fck 60 procent av barnen i åldrarna åtta till tolv år en kliniskt signifkant förbättring. Samtidigt fck barnen också en bättre livskvalitet och var mindre begränsade av sina symtom. När det gäller föräldrarna mättes hur överbeskyddande de var och under behandlingens gång blev de mindre överbeskyddande. Vi har också undersökt hälsoekonomiska aspekter. Det visade sig då att behandlingen gav hälsoekonomiska vinster redan under behandlingstiden. Barnen konsumerade mindre sjukvård och föräldrarna behövde inte vabba när barnen mådde bättre och kunde vara i skolan. Fotnot: Maria Lalouni forskar vid institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska Institutet.