i Solf
Solf och församlingen presenteras 1879 Denna församling hör till den del af Wasa län, der svenska språket af allmogen talas, och
större delen af församligens område ligger vid den flera 100 år gamla, utmed kusten gående och dess flesta krökningar följande kommunikationsvägen emellan f.d. Wasa stad och Nerpes moderkyrka. Församlingens finska namn Sulva anses vara härledt af ordet Sulka, fjäder; det svenska har plägat skrifvas ömsom Solfvo, Solvo, Solv eller Solf hvilket sista numera synes vara allmänt antaget. I kyrkligt hänseende har utan twifvel Solf redan från kristendomens äldsta tider, liksom grannsocknen Malax, utgjort en del af södra Österbottens äldsta pastorat, Mustasaari, och sedermera varit förenadt med Malax, som 1607 afskildes från Mustasaari till eget gäll och 1613 erhöll egen pastor. Innan Solf erhöll kapellrättighet, hvilket enligt hvad 1873 års prest- och församlingsmatrikel upptager, skedde omkring 1680, torde derstädes hafva funnits något bönehus, deri så kallade kantpredikningar hållits af presterskapet i Malax. Af gamla handlingar framgår äfven, att detta presterskap före 1622 varit anbefaldt, att årligen, nu och då predika i Solf och enligt ett i kyrkoarkivet förvaradt kungligt bref av samma år, underskrifvet af svenske konungen Gustaf II Adolf, erhöll orten då redan rättighet att, såsom kapell under Malax, få egen prest. Vid den tid, då förordnandet om kapellets bildande gick i verkställighet, hvilket möjligen skedde först omkring 1680, torde det gamla bönehuset hafva blifvit utvidgadt eller ock uppfördes ny kyrka, hvilken derefter begagnades till 1783, då den nuvarande kyrkan är uppförd. Jemte denna kyrka byggdes dock icke ny klockstapel, utan fick den som tillhörde den första kyrkan och troligen var yngre än densamma qvarstå och begagnades derefter ända till 1870, då den, sedan en ny blifvit uppförd, nedrefs. Det nya kapellet, som bestod af två byar, Vester- och Östersolf, hvilka, ehuru för det närvarande, i förhållande till sin ringa areal temligen folkrika, i forna tider ej lära haft särdeles stor folkmängd, ansågs likaväl vara för litet att kunna aflöna sin prest. Denne fick derföre uppbära aflöning äfven från Malax moderförsamling samt benämndes ”kapellan i Solf och Malax församlingar”, hvilken
titel bibehölls, jemte uppbörden till senare tid, då kapellet blifvit från Malax avskildt till eget pastorat. Genom kejserliga reskriptet af den 1 november 1860 förordnades att af de uppgifne byarne, med tillägg af Sundom och Munsmo byar från Mustasaari, skulle, efter kyrkoherden i Malax och kapellanens i Solf afgång, bildas ett eget pastorat, att betjenas av en kyrkoherde och en kapellan, hvarjemte det invid kyrkan belägna kapellansbolet bestämdes till kyrkoherdebol och åt kapellanen utsågs bostad i Sundom. Allt detta gick i full verkställighet 1875, då de utnämnde presterne, kyrkoherden och kapellanen fingo tillträda sina befattningar. Pastoralvården i det nya pastoratet hade dock redan derförinnan, efter inträffad ledighet af kyrkoherdeembetet i Malax, handhafts af vikarie. Äfven i judicielt och administrativt hänseende kan Solf från äldre tider varit förenadt med Malax. Före senaste regleringar af domsagorna och häraden i Wasa län hörde det till Korsholms norra domsaga och Korsholms södra härad samt utgör ett tingslag och länsmansdistrikt med Malax och Pörtom socknar. Tingen hafva redan flera år efter hvarandra hållits å Åminneborg hemman i Malax moderförsamling och den nuvarande länsmannen har sin bostad å Sperring boställe i Petalax kapell, som äfven hör till Malax. Nuvarande Solf socken består af 36 31/48 mantal hörande 22 29/45 till Wester- och Östersolf och 14 1/26 till de tillkomna byarne i Sundom och Munsmo. Hemmansrökarne äro 274, torprökarne omkring 60 och inhysingarnas eller de obesuttnes matlag 450, af hvilka sistnämnde 224, således nära hälften, tillhöra Sundom. I Vester- och Östersolf utgöra de minsta hemmansdelarne 1/41, 3/16 eller 1/8 och endast en 1/16 mantal. I Sundom och Munsmo äro deremot hemmanen klufna i så små delar, att ingen enda lägenhet finnes öfver 1/4 och den minsta utgör endast 5/336 mantal. Jorden är dock i sistnämnde byar öfver hufvud så bördig att åkrarne aldrig pläga läggas i träde. DENNA ARTIKEL FANNS PUBLICERAD I FINLANDS ALLMÄNNA TIDNING 18.2.1879. AVSKRIFT GJORD AV BENGT BRORS Solfbladet maj 2015 17
Faksimil: Historiska tidningsbibilioteket
Det finnas ännu de hwilka påstå att deras förfäder berättat om huru man dragit not i Söderfjärden och mycket annat likartadt. Till Söderfjärden leder ännu en gräfd farled från Stadsfjärden, uti hwilken bland annat den ganska wackra Munsmodammen ligger. Öfwer denna är en bro bygd på wägen mellan Sundom och Munsmo byar å ena sidan och det öfriga Solf å det andra. Fortsättningen från Munsmo dammen åt Söderfjärden till kallas ”Strömmen”, hwilkens fortsättning längre nedåt dalsänkningen kallas ”Riddarediket”. Enligt folksägnen är denna gräfd på en riddares föranstaltande, Riddarediket leder till ett bärg som är mycket likartadt med Lasmabärget, nämligen Hägnesberget. För några år sedan hittades flera stora järnringar fästade i detta bärg, och utgöra witnesbörd om fordom härstädes bedrifwen sjöfart. Det ofwannämda diket är till mycken nytta. Genom detta kan det myckna watten som ofta samlas i Söderfjärden, afledas till Stadsfjärden. Wid Munsmodammen har man äfwen för wattnets reglerande anbragt en stor och wattentät lucka. Således har watten fordom betäckt de ställen, hwilka nu för närwarande tjäna såsom boningsplatser. Detta måste dock ha warit händelsen för flera århundraden tillbaka. När sedan wattnet under tidernas lopp, började draga sig undan och något land sågs titta fram, måste helt säkert en trupp swenskar hafwa kommit öfwer Kwarken och tagit de framträdande många höjderna härstädes i besittning och här nedslagit sina bopålar. Wi Solfbor äro således efterkommande af denna första hitflyttade koloni af swenskar, och ett friskt, swenskt blod flyter därför i wåra ådror. Wåra spridda förfäder, hwilka togo de olika höjderna och moarna till boningsplatser förenade sig sedan småningom till ett litet samhälle, hwarur först ett kapell under Malaks framträdde och nu till sist en egen socken – Solf. Wasa Tidning 21.7.1885