Kyrkobladet nr 4 2022

Kyrkobladet

svenska kyrkan i järna och vårdinge

Foto: Angelica Windolf/Fru W Fotoatelier

Om konsten att hitta sin plats i tillvaron

IBLAND KAN DET VARA SVÅRT att hitta sin plats i tillvaron. Ibland är det tydligt. Ibland kan det vara svårt för omgivningen att förstå. Så var det för Maria. När hon fick besök av ängeln och fick uppdraget att föda Guds son, blev hon förskräckt och undrade: ”Hur skall detta ske?” Ängeln svarade: ”Ingenting är omöjligt för Gud.” Maria accepterade: ”Må det ske med mig som du har sagt.”

» Vi har alla uppdraget att vara goda medmänniskor. «

MARIA FICK KLART FÖR SIG VAD som var hennes kallelse, en insikt som växte och blev klarare med åren. Lite mer förstod hon efter födelsen när herdarna och de vise männen kom på besök. Ännu något mer i templet när Jesus var tolv år, och ytterligare en hel del när hon hörde Jesu undervisning. Hur mycket kunde hon förstå när hon såg sin son lida och dö på korset?

JOSEF BEHÖVDE EN ÄNGELS tilltal för att förstå sin kallelse att ta hand om och fostra Jesus. Vad tänkte grannarna i Nasaret när de såg den unga ogifta havande Maria? Ruskade de på sina huvuden eller stöttade de henne i beslutet hon fattat att vara Herrens tjänarinna. Hur hade jag gjort och hur gör jag när en människa i min närhet faller utanför de gängse ramarna? Hur lätt är det inte att döma en medmänniska när vi inte har den fullständiga kunskapen om henne, om hennes liv och hennes kallelse?  Hittar du din plats i tillvaron? Vilken är din kallelse? Vi har alla uppdraget att vara goda medmänniskor. Ibland lyckas vi, ibland inte. Tillsammans med änglarna, Maria och Josef och det lilla barnet Jesus i krubban får vi fira en fridfull jul.

Matts Sandström Kyrkoherde

»Jag

ser

fram emot att få utveckla körsången«

TOBIAS LUNDMARK är ny organist i pastoratet från och med januari 2023. Välkommen till Järna-Vårdinge, Tobias! Vad ser du fram emot med din nya tjänst i Järna?

– Tack så mycket! Jag ser fram emot att få komma till en församling med stor potential. Och att tillsammans få utveckla och fördjupa gudstjänstlivet och körsången.

Har du någon koppling till bygden här?

– Min fästmö är från Järna och min vän Martin Reberg jobbar som präst i pastoratet.

Vem är du?

– Jag är 46 år, född i Byske, Skellefteå och bor utanför Vagnhärad. Jag kommer senast från en organisttjänst i Salems församling.

Vad är roligast med att vara organist?

– Variationen i arbetsuppgifter och möjligheten att ära Gud med musik.

Kyrkobladet knep silvermedaljen

KYRKOBLADET tog hem silvret i Publishingpriset 2022, Sverige största kommunikationstävling.

– Jag är så stolt och glad över denna fina utmärkelse, säger redaktör Linnéa Malmborg.

ANDREAS JONSSON, sidan 8

PRAKTFULL BUKETT. Omslaget till detta nummer av Kyrkobladet är blomster i sin vackraste form. En sirlig, slingrande bukett med syfte att ge betraktaren något vackert att se på så här under den mörkaste tiden på året.

KYRKOHERDEN INLEDER

»Du måste jobba varje dag med att påminna dig om ditt eget värde.«

Bild:

TOBIAS LUNDMARK, NY ORGANIST

SÅNGFÅGLAR. Marijke, Ellen och Nora, 9 år, har sjungit flera år i barnkören.

Foto: Linnéa Malmborg.

MEDLEMMAR I BARNKÖREN

»Jag blir verkligen glad av att få sjunga«

PASTORATETS BARNKÖR har flyttat från Postillan till församlingshemmet i Järna. Över tio nya barn har anslutit sig under hösten, och fler är välkomna.  Körledare Agneta Axelson är märkbart glad över att fler och fler barn vill vara med och sjunga.  – Sångens inverkan på välbefinnande och ökad glädje är dokumenterat, säger Agneta glatt.

ATT SÅNG GÖR människan glad, tycker även tre av körens medlemmar. Kyrkobladet stämde träff med Marijke, Ellen och Nora, alla nio år gamla och redan vana körmedlemmar. Trion är överens om att kören är något de ser fram emot

varje vecka. I skrivande stund är de i full färd med att öva Luciasånger, årets stora körhappening.

– Lucia är lite nervöst men väldigt roligt, säger de. Förra året tappade jag ljuset och var rädd att håret skulle brinna upp. Tur att det bara var ett låtsasljus, kommenterar Marijke.

Vad är bäst med kören tycker ni?  – Att lära sig nya sånger, säger alla tre i kör. Och att vi ska få åka på Pippimusikal, fyller Nora i.

Viktigast verkar ändå sångglädjen vara, att varje vecka fyllas av sångens må ­ bra ­ känslor.

– Jag blir verkligen glad av att få sjunga, säger Ellen.

Priscilla präst: ”Varde ljus på orgelläktaren”

KYRKMUSEN. Goddagens Priscilla präst, hur har den mörka hösten varit ute i Vårdinge kyrka?

– Tackar som frågar! Mängder av stearinljus har gått åt för att värma upp orgelläktaren där jag huserar. I mitt lilla krypin har jag skaffat solcellsdriven belysning för att kunna läsa den tunga Bibel jag traskar runt med för jämnan.

VESPER Vacker växelsång lockar unga till kyrkan

HEJ PRÄST MARTIN REBERG, har det gått med kvällsmässan som ändrades till Vesper under hösten?

– Den har fallit i god jord! Många gudstjänstdeltagare i alla åldrar har snabbt funnit ett andligt vattenhål och en fin gemenskap. En enkel men vacker växelsång har ökat delaktigheten utan att vara prestationsinriktad. Tillsammans har alla skapat en stilla och skön stämning där bönen riktigt känns i kyrkan.

Vad har förvånat dig?

Unga

riddare dubbades

i Ytterjärna kyrka

ÅTTA BLIVANDE RIDDARE har under hösten samlats för att erövra riddarnas fem stenar som symboliserar olika goda riddaregenskaper: tålamod, ärlighet, vänskap, tjänstvillighet och trofasthet. I november anordnades en högtidlig riddardubbning i Ytterjärna kyrka med riddare John av Ytterjärna.

– Överraskande många ungdomar har funnit en glädje och en vila i tidebönens fasta liturgi. Ett tecken på hur tidlös denna uråldriga böneform är.

Hur känns det stora intresset?

– Med gamla grepp håller något nytt på att växa fram på tisdagskvällarna. Det är verkligen underbart!

TISDAGAR 18.00 Överjärna kyrka

Vårdinge kyrkmus. Foto: Magnus Aronson

RIDDARE I KYRKAN

Riddare John dubbade nya riddare.

Tävling

OKRYK

KONST SÖKES!

En efterlysning helt uppåt väggarna

NU SÖKER pastoratet efter en konstnär som vill smycka tre väggar i församlingshemmet i Järna. Väggarna är i foajéns trapphus ned till cafeterian. Du får gärna komma förbi och titta! Lokalen är öppen måndag–torsdag 09.00–15.00, fredagar 09.00–12.00 eller enligt överenskommelse.

REGLER:

● Ytan på varje del av väggen mäter ungefär 1,5x1,5 meter, men konsten kan vara mindre än så. Kom gärna förbi och kika på väggytorna.

● Alla former av konst är intressanta, men något som hjälper till att dämpa ljudet i lokalen vore önskvärt.

● Konstnären bör ha någon form av förankring eller koppling till bygden Järna ­ /Mölnbo/Vårdinge.

● Önskvärt är att verken harmonierar med foajén, att motivet passar i en kyrklig byggnad och att motiven på något vis hänger ihop.

● En jury väljer ut de konstverk som anses passa bäst. Mer information om juryn finns på pastoratets webb. Juryns beslut kan ej överklagas.

● Kontakta Linnéa Malmborg vid frågor: linnea.malmborg@svenskakyrkan.se

ANSÖKANS INNEHÅLL:

● konstnärens namn, adress, telefonnummer, e ­ postadress, en kort beskrivning av konstnären och gärna länk till hemsida eller sociala medier­ konto.

● en förklarande text av verken

● verkens mått och material

● bilder på redan färdiga verk eller en tydlig skiss på planerade verk. Skissen ska vara i minst A4 ­format

● en ungefärlig prisidé. Priset diskuteras med vinnande konstnär.

Pilarna nedan visar de tre väggarna i mitten under ljuskupolen.

ORGEL I YTTERJÄRNA

Annat ljud i skällan

VILKEN PIPA ! I december invigdes den nya orgeln i Ytterjärna kyrka. Det efterlängtade instrumentet ersätter den stora orgel som gick sönder hösten 2021 i samband med en begravning. Kyrkomusiker Georg Lidström har varit drivande i projektet:

– Hela projektet har tagit mindre än ett år, utbrister Georg märkbart lättad över att orgeln äntligen är på plats. Kostnaden uppgick till 700 000 kronor.

– Att renovera den gamla orgeln hade kostat det tiodubbla, minst.

Orgeln av märket Allen är en så kallad hybridorgel vilket innebär att ljudet går parallellt med den befintliga orgeln. Ett större reportage om orgeln kommer i Kyrkobladet under 2023.

Befintlig vägg är vit och plan, belägen högt upp i trapphuset.

ANSÖKAN SKICKAS ANTINGEN DIGITALT ELLER UTSKRIVEN TILL:

Linnéa Malmborg Järna­Vårdinge pastorat Kyrkvägen 10 153 32 Järna linnea.malmborg@svenskakyrkan.se

Skicka ansökan senast 1 februari 2023.

... PROCENT AV DE tillfrågade har mycket eller ganska stort förtroende för Svenska kyrkan. Inte i toppen, inte i botten, utan en mellanplacering. Detta visar Medie akademiens förtroendebarometer 2022, en undersökning som mäter allmänhetens förtroende för institutioner, politiska partier, massmedier och företag.

STÖRST FÖRTROENDE har Polisen, skolor, universitet/högskolor, sjukvården och Systembolaget. Lägst förtroende har Huawei, Facebook, Twitter och Flashback.

NY

Foto: Stefan Christophs.

Ny orgel. Foto: Lasse Wiklund.

Julen – från vikingarnas jól till Jesusbarnet i krubban

”JUL, JUL, strålande jul…” Klangerna når våra öron och uppbringar varje år en förväntan om ljus och värme. Men varifrån kommer traditionen jul egentligen?

BAKOM JULEN, från fornvästnordiska jól ) finns en mängd urgamla traditioner som inte är av kristen karaktär. Många av våra jultraditioner är en blandning av gamla svenska traditioner och inslag från

främmande länder. Själva ordet jul är besläktat med fornisländskan och fornengelskan. I norra England talas i ålderdomliga sammanhang om yule, som kan vara ett arv från vikingarnas framfart. I de nordiska länderna återfinns ordet jól först år 900 i ett hyllningskväde till Harald Hårfager.

LÅNGT INNAN Jesu födelse firades länge vintersolståndet, den tidpunkt på året när

dagen är kortast och natten är längst (vilket 2022 är den 21 december). Sambandet mellan jul och förkristen nordisk religion är dock knepig då källorna är flertydiga, även om teorier finns att vikingarnas midvinterblot firades vid vintersolståndet, enligt Eddan av Snorre Sturlasson. Andra hävdar att midvinterblotet låg ända in i mitten av januari.

I det kristna Rom började firandet av Jesu födelse

först i mitten av 300 ­ talet. Firandet tros ha uppstått som en motvikt till firandet av solguden den 25 december. Sol ­ och ljussymboliken kring Jesus tros ha underlättat den kristna tolkningen.

TILL SKILLNAD från julfirandet i anglosaxiska länder firas i Sverige sedan gammalt julaftonen. Anledningen är att helgen enligt den kyrkliga kalendern börjar klockan 18.00 dagen innan.

Text: Linnéa Malmborg. Bild: Stefano Tofanelli/Adobe Stock. Källor: NE, Nordiska Museet och Historiska Museet.

JULKRÖNIKA

Om längtan efter en helig och fast punkt i tillvaron

I mörka tider finns ett ljus som lyser i mörkret. Svaret på vår längtan efter det heliga finns inom räckhåll. Präst Martin Reberg skriver om julevangeliets verkliga innehåll.

TEXT: Martin Reberg ILLUSTRATION: Anna Ismagilova

IALLVARSTIDER DÄR modlöshet och rädsla lätt tar överhanden är julens glada budskap verklig befrielse. Återigen får vi lyssna till hur världens frälsare kom till jorden för att rädda oss från allt som hotar våra liv. Än idag kan Kristus skänka hopp i en trasig värld.

Vi befinner oss i en splittrad tid där sanning aktivt motarbetas av destruktiva krafter, som drivs av makthunger och egenintresse, och får våra vackra och fria demokratier att vackla i grundvalarna. När hänsynslösa anfallskrig rasar i vår närhet, och upprustning och vapenskrammel tystat fredsrörelsen, får kärleken stå tillbaka för rädslan. Det är ett sorgligt besked eftersom motsatsen till kärlek inte är hat utan rädsla. Ty rädslan fördriver kärleken.

PANDEMIER, KLIMATÅNGEST och krig skrämmer och paralyserar oss. I värsta fall blir vi hänsynslösa och roffar åt oss så mycket vi hinner innan vi tror att allt är för sent. Depressionen har fört med sig att unga människor inte längre tror på en bättre framtid. För första gången på hundra år tror vi att allt bara blir värre. Så kan vi inte ha det!

Men ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. Ett synligt tecken är hur allt fler unga hittar till kyrkan. Konfirmand ­ och ungdomsgrupper ökar överraskande nog i antal. En kärleksfull gemenskap där tro hopp och kärlek står i centrum tilltalar allt fler. Längtan efter en helig och fast punkt i tillvaron som kan ge våra hjärtan frid och ger hopp om framtiden, finns förborgad och bevarad i den gamla sargade kyrkan. Den helige Ande välkomnar alla nya medlemmar

som vill vara med och väcka de eviga sanningarna till liv och sätta alla slumrande goda krafter i rörelse.

I ljuset från stjärnan som lyser över Jesusbarnet blir tanken på Gud som något abstrakt, frånvarande och förandligat konkretiserad. Gud får en kropp. Tron blir personlig, något vi kan relatera till och vara en del av.  Under julnatten upphör Gud att vara en idé eller tankekonstruktion. Gud blir lika verklig som ett nyfött barn på förlossningen.

SVARET PÅ VÅR LÄNGTAN efter en trygg rastplats där vi kan finna gemenskap och hämta inspiration, finns i bevarad i berättelsen om hur Gud griper in i tid och rum för att rädda världen från sin bortvändhet från Gud. Det kostade honom allt men ledde till seger över ondskan.  Det unika i kristendomen består därmed inte i levnadsregler, ideologi eller politik. Det som skiljer kristen tro från alla andra religioner är det som skedde den första julen, då Gud grep in och blev människa och öppnade den stängda vägen mellan människa och Gud. Räddningen är alltså redan här. Det är fortfarande upp till oss att låta oss bli räddade.

Julens mysterium handlar om något

obegripligt men är på samma gång något fullt begripligt för en troende människa. Vi måste be och öva oss i tro, för julens budskap kan endast tas emot i tro. Att tro kan vara svårt i en tid då endast det som går att väga och mäta räknas. Vägen mellan vårt huvud och hjärta har blivit världens längsta halvmeter.

Genom övning kan tron på frälsarens ankomst få fäste i oss och ge mening, upprättelse och vägledning. Och när orken tryter, tvivlet tar överhanden och vi har svårt att tro, får vi hämta kraft hos varandra i kyrkans gemenskap.

HUR OTILLRÄCKLIGA och bristfälliga vi än är, utgör vi genom den Helige Anden Kristi kropp på jorden. När vi mitt i utsattheten bär varandras bördor uppfyller vi Kristi lag.

Mirakler förväntas ske när vi minst anar det. Men kanske är ändå det största miraklet helt uppenbart. Att Kristus fötts in i vår verklighet och fortfarande verkar genom sin ofullkomliga kyrka. Och att vi, oavsett vilka vi är, får vara en del av den gemenskapen. En gemenskap som fullkomnas i den heliga mässan. I kommunionen möts det himmelska och jordiska: Brödet som vi bryter är en delaktighet av Kristi kropp och så är vi en enda kropp för alla får vi del av ett och samma bröd.  Genom nattvarden blir vi ett med varandra i Kristus och får ta emot syndernas förlåtelse och evigt liv. Alla söndagar året runt har Gud bestämt möte med oss i våra vackra kyrkor. Den som på allvar söker Gud saknar inte tillfällen. För Gud är allting möjligt. Kom! Allt är tillrett . •

»Räddningen är alltså redan här. Det är fortfarande upp till oss att låta oss bli räddade.«

»Vi måste bli bättre på att prata om svåra känslor«

Möt mannen som brinner för att prata om livets allra svåraste frågor – ångest, självbild och utanförskap. Kyrkobladet har snackat tuffa känslor med föreläsaren, författaren och inspiratören Andreas Jonsson.

TEXT: Linnéa Malmborg

FOTO: Andreas Jonsson LIVE AB

LIVSGLÄDJARE. ” Vi måste bli bättre på att prata om svåra känslor och det är precis vad min bok handlar om!” säger Andreas Jonsson om sin nya bok Konsten att leva livet.

Andreas besök –en årlig tradition

VARJE ÅR bjuder pastoratet in Andreas Jonsson till att föreläsa för våra åttondeklassare. Annelie Wagnefors, församlingspedagog och initiativtagare: ”Jag tycker att Andreas föreläsningar är ett väldigt bra och uppskattat sätt att nå unga med otroligt kloka ord. Från ungdomarna har vi fått så fin respons efter föreläsningarna. Vi tror att Andreas budskap är något de kan bära med sig. Vi passar samtidigt på att bjuda in till vår ungdomsgrupp och vår konfirmationsgrupp, där ungdomarna själva kan fortsätta diskutera livsfrågor och sådant som är viktigt i livet.”

”H

UR SKA VI veta att det blir bättre om vi inte berättar hur vi mår? Om vi vågar snacka känslor så blir det bättre!”

Orden kommer från Andreas Jonsson som inför fyrtio skolungdomar pratar i församlingshemmet i Järna. I sin föreläsning bedyrar han att livet kommer att bli bättre. Oavsett vad någon går igenom just nu kommer det en dag att ljusna. Han vet vad han pratar om. Mobbningen under hela skolgången satte sina spår. Att inte höra hemma någonstans påverkade honom starkt. Att inte kunna prata om sin homosexualitet gjorde honom förkrossad. Mörkret slöt sig runt den 10-åriga Andreas och skingrade sig inte förrän dagen kom då han inte orkade leva en enda dag till innanför murarna. Livet rämnade för att byggas upp.

IDAG ÄR ANDREAS en av Sveriges främsta föreläsare inom områden som inkludering och att må bra i sig själv. Sedan 2012 besöker han skolor och arbetsplatser för att ingjuta hopp och öka människors självkänsla och självmedvetenhet.

Sedan sex år tillbaka kommer han årligen till Järna för att prata med åttondeklassare om känslor, normer och att våga öppna sig om det som är riktigt, riktigt jobbigt.

Dagens föreläsning ”Vad händer när bollen inte är rund?” handlar om att längta efter att passa in och berör hur normer och fördomar bidrar till utanförskap. Andreas berättar om sina erfarenheter och hur han hittade sin väg och vågade tro på sig själv. Publiken lyssnar andaktsfullt. I fikarummet tar jag och Andreas senare ett eftersnack.

– Ja, det gör den, säger Andreas och ler. Att prata med en målgrupp där det finns många som kämpar och har det tufft är SÅ viktigt. Alla som minns tillbaka på årskurs åtta eller tiden på gymnasiet minns att det var tufft. Det är så mycket som händer när du ska gå från att vara barn till tonåring. Många känslor är i omlopp. Att få prata om dem kan vara livsavgörande!

Vad får du för gensvar från ungdomarna?

– Många känner en stor igenkänning. Idag kom flera elever fram och gav mig tacksamhet och kramar. Många har känt sig oerhört utanför. Att veta att det är någon mer som känt samma sak har stor betydelse. Ingen ska behöva vara ensam.

DU BERÄTTADE ATT det under din uppväxt sällan talades om mobbning och psykisk ohälsa. Jag känner igen det. Vad jag minns fanns då bara BRIS, dit många knappt vågade ringa eftersom det kändes som att man måste ha varit med om något jättehemskt.

– Verkligen! Det är så viktigt att barn förstår att man FÅR må dåligt över ’mindre’ saker. Det är okej! Det finns liksom ingen graderingsskala när det kommer till mående och personliga problem. Många gånger har folk kommit fram till mig och sagt: ’Jag har inte haft det som du men jag har mått dåligt på grund av andra mindre saker…’ Det spelar ingen roll om det är en liten sak som fått dig att må väldigt dåligt, för du kan ha haft det tufft ändå. När du är i den situationen så ÄR det

Jag fick en känsla av att den här föreläsningen betyder mycket för dig. Stämmer det?

Föreläsaren Andreas Jonsson gästar

församlingshemmet i Järna varje år.

HOPPSPRIDARE.

” Många vuxna upplever att det är jobbigt att medge att de mår dåligt. Att det är tufft att vara förälder, och att det är så höga krav i livet. Vi är inte bättre på att prata om detta fast vi är vuxna”, säger föreläsaren Andreas Jonsson som önskar att svåra känslor ska vara mindre tabu.

TÄVLING!

hemskt. Låt det vara så. Det är okej att du känner så.

Och det ska inte behöva vara pinsamt att må dåligt, vare sig för barn, tonåringar eller vuxna!

– Precis! Många vuxna upplever att det är jobbigt att medge att man mår dåligt, eller att det är tufft att vara förälder och ha höga krav i livet. Vi är inte bättre på att prata om måendet fast vi är vuxna.

ANDREAS BERÄTTAR om tillfällen då han efter en föreläsning pratat med vuxna, ofta lärare, som sagt att de nästan höll på att börja gråta men pressade tillbaka tårarna. Andreas fråga har då varit: ”Varför har du hållit tårarna tillbaka? Ungdomarna kommer inte att våga prata om känslor om inte du själv vågar vara öppen och vågar gråta.”

– Vi är duktiga på att visa när vi är glada och har kul. Men vi kan inte visa att livet är riktigt tufft. Varför pratar vi inte om när allt känns fruktansvärt? Då är det klart att barn och unga inte heller gör det. Så länge vi fejkar att allt är bra, kommer ungdomarna inte vända sig till oss.

Under hösten trycktes Andreas

5 toppcitat à la Andreas

I Andreas Jonssons nya bok kryddas sidorna med kloka citat från alla möjliga personer. Här är fem av de allra bästa (enligt undertecknad):

1. Folk kommer att glömma vad du sa. Folk kommer att glömma vad du gjorde. Men folk kommer aldrig att glömma hur du fick dem att känna sig. 2. Lite framsteg varje dag ger goda resultat. 3. Snubbla inte över det som ligger bakom dig. 4. Var försiktig med hur du pratar med dig själv, för du lyssnar. 5. Vem du är nu, är viktigare än vem du var förr.

nya bok Konsten att leva livet, en slags andaktsbok utan religiös tillhörighet. Själv uppvuxen i kyrkan är han van vid andaktsböcker och kände att han ville skriva en sådan kopplad till kärleksbudskapet i mänskligheten. En bok som alla kan ta till sig.

– Boken skrev jag som en hjälp till mig själv. Jag är allergisk mot quickfix-böcker som typ 'gör detta så mår du bra' eller 'tänk positivt så blir allt okej'. Livet funkar inte så. Du måste jobba varje dag med att påminna dig om ditt eget värde.

SOM EN GEDIGEN coffetablebook ligger den på soffbordet framför oss. En på flera vis tung men också lättläst bok om att lära känna sig själv på nytt. Indelad i avsnitt och veckor tar den läsaren igenom en resa med berättelser och visdomsord med möjlighet att svara på dagliga frågor. Som en uträckt hand ska den vägleda 365 dagar framåt.

– Till skillnad från andra självhjälpsböcker som är ’så här ska man tänka', så har jag försökt att göra boken till en stöttepelare med möjlighet att själv interagera.

Boken är tänkt att ge inspiration till att våga fundera över sitt eget liv

Vinn Andreas bok Konsten att leva livet. Maila till Kyrkobladets redaktör. Märk mailet ”Tävling”.

och ta reda på vad man har för önskningar och längtan.

Många i min närhet går igenom svåra perioder och tvivlar på sig själva. Vissa har ingen alls som kan stötta, och då skulle boken kunna vara som en kompis att vända sig till.

– Ja, absolut! Jag vill att människor ska längta efter kvällsstunden då de kan sitta själva med boken. Många avsätter inte tid för sig själv utan lägger hellre de få minuterna på sociala medier. Tänk att lägga den stunden på sig själv i stället!

Andreas vill förmedla att det är okej att prata om livets svårigheter. Att det är okej att periodvis må dåligt, men att det faktiskt kommer att bli SÅ mycket bättre. Han reser sig från soffan och beger sig till bilen för att köra till nästa föreställning. Det viktiga budskapet måste spridas vidare. •

”DET FINNS bara en person du har en livslång relation med – dig själv. Det är en ganska bra anledning till att börja tycka om dig själv och börja leva istället för att enbart existera.”  Så beskriver Andreas Jonsson sin bok Konsten att leva livet. En bok för dig själv. En uppmuntran till att stanna upp och fundera över ditt liv.

FRÅGORNA KAN du ställa dig även om du inte har just den här boken. Ta en fin anteckningsbok och skriv några rader varje dag om vad du är nöjd med just nu, eller hur du mår i kroppen. Frågorna kan vara:

» Lista dina tio bästa egenskaper.

» Vad gör dig riktigt lycklig?

» När berättade du senast att du älskar dig själv?

» Vad ser du när du ser dig själv?

GLAD? Varje dag i boken har en fråga som läsaren kan svara på som en del i självreflektionen. Varje dag kan man även ringa in den smiley som stämmer bäst överens med känslan för dagen.

UPPSLAG.

Varje avsnitt i boken inleds med en reflekterande text.

UTDRAG från texten till avsnitt ett: ”Du som har hört mig föreläsa har säkert hört mig berätta om metaforen om livet som ett streck. Jag vet inte om du tänkt på det, men på gravstenar symboliseras livet väldigt ofta på ett och samma sätt, nämligen som ett streck.

På en gravsten finns vanligtvis ett namn och två årtal. Årtalet på den vänstra sidan av gravstenen står för när personen föddes, medan årtalet som

finns ingraverat på den högra sidan av gravstenen står för när personen dog.

Där, mittemellan de två årtalen finns en liten symbol. Ett litet streck. Det strecket står för ALLT den människan gjorde under sin livstid. Varenda minut.

TÄNK ATT DET är ett streck vi lämnar efter oss när vi dör. Ett streck fyllt av glädje, mat, resor, studier, arbete och familj. Tårar, smärta och ångest. Dejter, kärlek och kyssar. Allt det där finns i det där strecket på gravstenen    Om du väljer att se livet som ett streck för en stund med mig så blir det tydligt att vi alla befinner oss någonstans mitt i tidslinjen. Ett nu. Sanningen är att det går aldrig någonsin att backa bandet och komma tillbaka till det som var innan nuet.

Men du är här. Du har ditt streck. Och du kommer att genomföra fantastiska saker i ditt liv. Det är jag helt övertygad om.”

LIVET! Boken är till för alla som ställer sig frågan: ”Vad vill jag egentligen med mitt liv?”

»Börja leva i stället för att enbart existera«

”Den största anledningen till att du ska sluta fred med ditt förflutna är för att det gör dig fri.”

ANDREAS JONSSON

PRAKTVERK. Andreas bok består av hans egna berättelser och dagliga skrivuppgifter. ”Tanken är att man ska göra dem på kvällen. Det tar max fem minuter”, säger Andreas.

TEXT: Tomas Sjödin FOTO: Adobe Stock

IDET SYDÖSTRA HÖRNET i mitt arbetsrum står en alldeles för liten soffa. Möbeln är vårt genom tiderna sämsta köp och vi försvarar det med att det gick väldigt snabbt. Och att affären skedde i Borås. När soffan, som i skyltfönstret såg nätt ut, hamnade i vårt stora hus förvandlades den på ett ögonblick från nätt till fånig. Sedan har den åkt runt i hemmet några år och nu slutförvaras den i det rum där jag förväntas arbeta. När jag vid ett tillfälle tog en tupplur i soffan upptäckte jag att den yttersta boken i min bokhylla, Thomas Mertons Brännpunkter, hade hamnat så att det enda man ser av omslaget, genom bokstödets bågformade hål, är Mertons högra öga. Merton är världens mest kända trappistmunk och i min värld den mest mänskliga av de andliga bjässarna. Han dog vid 53 års ålder. Hans dagböcker finns utgivna och omfattar nästan 2000 sidor. Jag läser mig sakta igenom dem. De måste få ta sin tid. Detta är andlig bromsolja.

VARJE GÅNG JAG ”BULLAR UPP” med fotapall och kuddar i soffhörnet för att läsa eller vila möter jag den där blicken. Thomas Mertons öga. Man skulle kunna tänka att en man som underkastat sig den hård aste formen av andlig disciplin skulle ha en sträng och krävande blick. Hade han haft det skulle jag för länge sedan bytt ordning på böckerna i hyllan.

Hans blick är förvisso kärv, men den är mest förstående. Jag pratar med Merton ibland, berättar för honom hur spretigt och ytligt mitt liv är i jämförelse med hans. Då skrattar han åt mig, men han säger ingenting. Han bara ser på mig med det milda ögat.

Den 20 juni 1966 skrev han i sin dagbok om hur lätt det är att bara kasta sig in i massan som är i rörelse, bli en del av den trafik som inte är på väg någonstans, som håller sig med påhittade syften.

”Det aktiva livet kan i själva verket vara det mest passiva av alla; man drivs helt enkelt framåt, förs, kastas omkring, förflyttas”, skriver han.

DET HAR GÅTT MER än fyrtio år sedan det där skrevs, men när jag denna blåsiga försommarmorgon möter hans blick så vet jag att vi är många som kämpar precis där idag: kontakter, åsikter, utmaningar, krav och behov har vuxit till en strid ström, så strid att man inte hinner annat än att svara på det mest akuta och försöka hålla sig flytande. Långsiktighet och riktning plottras bort i detaljer. Det liv man vill, drunknar i det liv man måste och som jag ser det finns det bara en väg tillbaka: återkommande stunder av stillhet och eftertanke.

Jag ber läsaren nogsamt lägga märke till uttrycket ”återkommande stunder av stillhet”. Temat för denna text väcker motstridiga känslor i mig. Längtan, men också krav på motstånd. ”Ett stilla liv” kan låta vackert och pastoralt, men också som en omskrivning av död. Ett liv som stillnat, blivit orörligt. Jag tror att det stilla livet är en specialkallelse som endast gäller någ-

Rastlöshetens oförtjänt dåliga rykte och konsten att bära på stillheten som på en skadskjuten fågel.

TEMPO. Skribenten följer tempoväxlingarnas lov och inser att han aldrig kommer att vara bara stilla.

ra få. Människor som av Gud handplockats för den mest uthålliga av alla tjänster, att i sin ensamhet eller i en mindre grupp bära oss andra i sina förböner.

Själv är jag inte säker på att jag vill ha något stilla liv. Jo, jag drömmer om det hela tiden, men när jag väl kommer dit längtar jag efter rörelse och människor igen. Jag kan till och med längta efter stress. Det är hälsosamt att pinna på lite mellan varven och framför allt blir stillheten dubbelt dyrbar när den infinner sig eller man uppsöker den.

DET STILLA LIVET är en romantisk och ganska orealistisk dröm. Ändå dras jag till dem som slutit fred med stillheten och med tiden funnit den som en ovanligt trofast och överraskande vän.

En av dem som uppriktigast skildrat denna kamp är tvivelsutan den Estlandsfödde prästen och författaren Fader Alexander Schmemann. I de dagböcker som man efter hans död fann i hans skrivbordslåda på St Vladimirs teologiska seminarium i New York, finns tio år av vardagliga anteckningar. Och det är märkligt hur hemma man kan känna sig i ett liv så olikt ens eget. Skälet är enkelt: skillnaderna rör det yttre. Innanför olikheter i livsväg och livsstil slår ett hjärta som lika gärna kunde varit ens eget.

SCHMEMANN FÖR EN ojämn kamp med allt det som måste göras, alla officiella uppdrag, möten, resor och alla föredrag som skall förberedas och hållas, medan han egentligen bara vill sitta hemma i det tysta huset och skriva sina böcker. Men åren går utan att någonting direkt förändras. Glipan mellan det som är och det han längtar efter krymper knappast. Men när man i efterhand läser så ser man dem så tydligt, stunderna av salighet.

Den sjätte april 1973 skriver Schmemann i sin dagbok: ”Vad är lycka? Det är att leva som vi gör nu, med L (hustrun), bara vi två, smakande på varje timme. Inga särskilda samtal. Allt är klart och därför så njutbart.” Sedan för han ett resonemang om att färre och färre ord behövs i de goda relationerna, så också i relationen med Gud, att det i evigheten inte behövs mer än tre ord: ”Helig, helig, helig.” En människas liv utsänt mellan att leva som vi gör nu och helig, helig, helig.

Jag har läst Schmemanns dagböcker åtskilliga gånger och varje gång väcker de samma lugn och samma längtan. För det är bra som det är, och – inte men – jag längtar efter mer tyngd, mer förnöjsamhet. Salig-

het. Vore man där vore äventyret på något sätt redan över. Längtan är de jollrande ljuden från något som faktiskt lever. Och i förklarade ögonblick önskar jag inget mer än detta: leva som vi gör nu och vara så pass samlad att skönheten inte går oss förbi.

Jag har lagt mycket kraft på att bekämpa den rastlöshet jag bär i mitt blod. Jag har slutat med det. Det kom till en punkt där jag hörde mig själv be om ursäkt för rastlösheten som vore den en synd. Jag har alltid avundats människor som kan sitta stilla på en pinnstol och titta in i en

»Det är hälsosamt att pinna på lite mellan varven och framför allt blir stillheten dubbelt dyrbar när den infinner sig eller man uppsöker den.«

vägg och njuta av det, kanske till och med skapa under de förutsättningarna.

Själv får jag kryp i själen av sådant. Jag tillhör de många som mår väl av rörelsen och vad viktigare är, jag tillhör dem som finner ro i rörelsen.

Rastlösheten har fått oförtjänt dåligt rykte. När den leder till rotlöshet är den direkt destruktiv, men rätt hanterad kan rastlösheten visa människan vägen till platser av lugn och närvaro som man annars har svårt att hitta. Rastlösheten kan leda till nya upptäckter. Läser man alltför många texter om långsamhet blir till sist drivet att förflytta sig en synd mot livet.

”J

AG TYCKER OM ATT

föreställa mig att våra hjärnor är utrustade med ett informationssystem som ger oss marschorder och att häri ligger själva källan till rastlösheten”, skrev den engelske rese skildraren Bruce Chatwin i en essä med rubriken ”It’s a Nomad Nomad World”.

Chatwin ägnade sig både praktiskt och i bokform åt det han kallade för ”det nomadiska alternativet”. Mitt i karriären sade han upp sig från en bra anställning som konstexpert för att under återstoden av sitt liv resa omkring som en nomad. Hans resande började mitt i ett steg, nästan som ett hugskott, med ett telegram som kungjorde hans avresa till ett av världens mest avlägsna hörn. ”Har rest till Patagonien”, stod det.

DRÖMSKT. Tomas Sjödin

att det stilla livet är svårt att uppnå, men drömmer om det hela tiden.

tycker

”UTAN VÄXLINGAR drabbas våra hjärnor av röta”, menar Chatwin. Det är naturligtvis inte rörelsen som är problem. Det är rytmen, eller kanske man skall säga bristen på rytm. En väg till avspänning kan man motsägelsefullt nog finna genom att utsätta sig själv för spänning. I rörelsen finns också en vila och ibland en räddning. Eller med ord av en tysk jesuit: ”När inget annat går – gå!”

Låter man blicken svepa från Thomas Mertons öga i riktning mot fönstret, hamnar den snart på en bild som samlar det mesta av det jag försöker säga. Det är en bild som de allra flesta har sett och den har hängt där i många år nu. Den kallas för Angelus och är målad av Jean François Millet . Målningen föreställer en man och en kvinna som står försänkta i andakt på fältet. Intill dem står en skottkärra, en korg med dagens skörd och en grep. Mannen har tagit av sig sin hatt och kvinnan knäpper sina händer mot bröstet.

IBAKGRUNDEN, LÅNGT där borta, reser sig kyrktornet. Det går ett osynligt band mellan deras stillhet och det avlägsna tornet. Ett akustiskt band. Angelus är en klockringning som kallar till en kort bön. Man tror att Angelusringningen har rötter så långt tillbaka som 1100-talet. I den katolska världen rings den tre gånger om dagen. Morgon, middag och kväll. När kvällsangelus ringer skall arbetet upphöra för dagen.

Bilden avtecknar ett samhälle som inte längre finns, men den är värd att meditera över några ögonblick.

Man får känslan av att arbetet har avstannat mitt i ett liedrag. Det kanske hade varit lämpligare om ringningen hade dröjt en halvtimma, eller bara tio minuter, så att de hade kunna göra färdigt det de just höll på med. Men Angelusringningen väntar inte. Den har evigheten i sikte och därför vågar den ta den jagande tiden

»Rastlösheten har fått oförtjänt dåligt rykte. När den leder till rotlöshet är den direkt destruktiv, men rätt hanterad kan rastlösheten visa människan vägen till platser av lugn och närvaro som man annars har svårt att hitta.«

lite mindre högtidligt. Angelus skär rakt genom det pågående. I det ligger något som kan uppfattas som stressande, men lika gärna som befriande. Allt det där som ”måste bli färdigt” har en tendens att följas av något annat som måste bli färdigt, och utan att man märker det har man dragits in i en livsstil som är omöjlig i det långa loppet. Att Angelus så bryskt slår av arbetstiden har sina rötter i Bibeln. I Bibelns begreppsvärld är vilan inte något att förhandla om. Den regelbundna växlingen mellan arbete och vila finns inskapad i den här världen och hålls så högt att den finns med bland de tio budorden. Först kan det verka orimligt att uppmaningen till vila jämställs med så tunga bud som att inte dräpa eller stjäla. Men vid närmare eftertanke är ett brott mot tredje budet även det ett hot mot livet.

IBIBELNS skapelseberättelse kommer människan in i bilden först under senare delen av den sjätte dagen. Människans första dag blir alltså den sjunde dagen, vilodagen. I det kan man finna en del kunskap: dels att det viktigaste redan är gjort när vi anländer, dels att det kan vara klokt att vila innan man gör något. Nya testamentet talar dubbelt så många gånger om vila som om arbete, och poängen tycks vara att regelbundet växla mellan de båda.

TOMAS SJÖDIN

är författare och pastor i Smyrnakyrkan i Göteborg. Texten är publicerad med tillstånd. Tidigare publicerad i tidskriften Pilgrim nr 2 2012.

Nej, jag sjunger inte långsamhetens lov. Andra gör det bättre. Inte stillhetens lov heller, för den delen. Jag sjunger tempoväxlingarnas lov och de lördagar jag är hemmavid genomför jag sedan många år en liten ritual strax före klockan sex: Jag petar upp fönstret till mitt arbetsrum så att jag hör klockorna från Säve kyrka och så vrider jag upp ljudet från klockringningen i radion. Klocksången från vår lilla landsbygdskyrka blandas med klockor från Arvidsjaur eller Torsby eller Falsterbo. Jag hör när de sjunger i kör och ibland tänker jag att de samtalar med varandra.

MED ÅREN HAR DET där blivit en viktig ritual; ett sätt att markera att vardag nu går över i helg, att alla dagar inte är varandra lika, att det är tid för vila men också för det gamla, vackra ordet uppbyggelse. Jag sluter ögonen och söker den blick som jag vet att Thomas Merton och Fader Alexander Schmemann sökte. Och mötte. Sedan försöker jag vara särskilt rädd om det dygn som följer. Bära på stillheten som bar jag på en skadskjuten fågel. Jag lyckas långt ifrån alltid, men jag försöker. Det kanske inte kan räknas som ett stilla liv. Men det är ett liv. •

Angelus av Jean François Millet.

PAUS. När kvällsangelus ringer skall arbetet upphöra för dagen.

VÅGA TA STEGET. ”Omfamna tystnaden även om den verkar skrämmande”, tänkte Linnéa och stegade uppför slottstrappan.

RETREAT

Steg mot stillheten

Tystnaden. Vad gör den med en människa? Väldigt mycket visar det sig. Linnéa Malmborg har bott fyra dagar på ett gammalt slott. Vad hon fann? Musikens helande kraft. Och en sänkt stressnivå.

LÅT DET HÄR

VARA dagar då du känner det du behöver känna. Orden kommer från retreatledarna som möter oss trettio deltagare en blåsig novemberkväll. I fyra dagar ska vi hänga i tystnad med gamla skulpturer och 1800-talsmålningar i feta guldramar på det vackra 1700-talsslottet Bjärka-Säby mitt i den östgötska ekparken.

Här ska jag smyga runt i överdådiga salar, knata i knarrande trappor och insupa all vackerhet tills hjärtat nästan svämmar över. Värma händerna kring tekoppar, stirra in i

stearinljusens fladdrande lågor och låta pianotoner värma varje frusen tanke. Närvaro deluxe.

Här ska jag också känna effekterna av den inre stressen som i tystnaden ger sig till känna. Och en märklig samhörighet med andra tillfälligt icke-talbara individer.

RAPPORT FRÅN TYSTNADEN:

DAG 1: Ensam på slottet Vid ankomsten till slottet inser jag att här inte finns en annan levande själ. Sitter och stirrar på porträtten av husets tidigare ägare när efter någon timme husfrun uppenbarar sig. Går uppför trappan och inser att jag blivit tilldelad den magnifika

Linnéa med stumt sällskap.

TEXT OCH FOTO: Linnéa Malmborg

bröllopssviten, dock utan champagne.

Skrider runt bland meditationspallar, skulpturer och äkta mattor. Lånar en bok om Ignatius andliga övningar uppe på vindsbiblioteket. Troligen blir den inte läst, men ändå. Jag bär den tätt intill mig.

STRAX INNAN MÖTET med de andra deltagarna slår nervositeten mig med all kraft. Nu finns ingen återvändo. Here we go.

”Tystnaden kommer att göra dig trött”, säger en kvinna vid middagsbordet då samtal fortfarande är tillåtna. Tröttheten skrämmer mig inte, för den bär jag redan som en ständig följeslagare. Inte heller tystnaden eller ensamheten. Svårast av allt är att hinna njuta av varje sekund, varje ögonblick i stillhet, utan alla ljud.

”Ni har mer luft i schemat än det ser ut”, säger ledarna under introduktionen när vi ser ut att häpna över alla hållpunkter med mat, fika, föreläsning, tidegärder och morgonmässor. ”Att ta sovmorgon är okej.”

Blir påminda om att jobbiga känslor och tankar kan drabba oss, särskild om stressnivåerna initialt är höga (yes). ”På min första retreat gick jag ut och pratade med hästarna för jag stod inte ut”, får vi höra.

BÖNEN INFÖR natten, completorium, blir mitt första möte med slottets omtalade tideböner. Känslan är kloster. Växelsång. Meditativ stämning. Böner. En annan tid.

Orden från damen vid middagen blir verklighet när jag 21.30 kippar med ögonen och släpper Ignatius av Loyola på golvet nedanför prinsesssängen. Somnar till ljudet av ett rinnande element och min egen tinnitus. Tyst blir det aldrig riktigt i mitt huvud.

DAG 2: Musiken och det heliga ”Klonk, klonk,klonk, klonk, klonk, klonk.” Fördelarna med att bo i slottets tjusigaste rum är många. Nackdelen är att klocktornet tycks vara beläget rakt ovanför. Den mäktiga klockan klämtar varje halvtimme. Dygnet runt. Jag snoozar den förbjudna mobilen och kommer insläntrande till slottskapellets morgonbön en minut för sent.

Mozart ljuder i högtalarna –startskottet till frukosten. Termosen pumpar ut hett vatten. Skedarna

klirrar mot tallrikarna. Peterson-Berger gör sitt bästa för att ingjuta lugn i de fyra matsalarna där vi sitter utspridda. Ensamma tillsammans.

Den första av de fyra föreläsningarna med musikjournalisten Erik Schüldt, handlar om barndomens magi. En magi som uppenbart gått förlorad. Om längtan efter att åter träda in i det stora skåpet bland vinterpälsarna på väg in i en annan värld.

”Allting handlar om förtrollningen”, citerar han Hermann Hesse och får allting att låta självklart. Det behövs bara något mycket litet som tränger igenom det vuxna livets hårda skorpa. Toner från Debussy tränger sig igenom.

SENARE PÅ dagen känns trappan ned till matsalen hundra meter lång. Porträtten stirrar på mig. Ekarnas kala kronor tycks sluta sig över mig när jag pulsar igenom lövmattan i ekparken.

Stirrar ut genom fönstret vid fikastunden. En ekorre klättrar uppför en trädstam, vinden blåser i träden så att löven regnar ned. Tankar behöver tänkas.

Allt känns klokt men samtidigt too much. Tankarna är all over the place. Tystnaden känns...så tyst.

»Svårast av allt är att hinna njuta av varje sekund, varje ögonblick i stillhet, utan alla ljud.«

”Största möjliga tysssstnad.”

” Vara, inte synas.” Husets visdomsord på fönsterruta.

NÄSTA SITTNING handlar om döden. Armenisk sorgesång på instrumentet duduk ljuder. Öppna spisen värmer upp biblioteket.

Kvällen avrundas i Gustav Vasarummet med högläsning ur Rilkes bok Brev till en ung poet. Andaktsfullt och härligt superpretentiöst.

Mitt i all intellektuellt virrvarr blir jag enormt sugen på coca-cola. Tur att jag smusslade ned en burk i resväskan! Känns förbjudet.

Den dunkla natten närmar sig. Jag blåser ut stearinljuset på skrivbordet och hör ”Klonk, klonk, klonk, klonk, klonk, klonk, klonk, klonk, klonk, klonk, klonk.”

DAG 3: Tempot saktar ner Telefonen som enbart agerar klocka dessa dagar, ringer. Drar upp rullgardinen och tittar ut över fåren som vallas i hagen. Svarta och vita springer de dit hunden vill.

Efter morgonbestyr i matsal och kapell spenderar jag en timme (!) på en träig meditationspall uppe på den högst mystiska vinden. Enda ljudet som hörs är min egen andning. Allting i mitt retreatmode tycks gå i saktare tempo. Måltiderna.

Promenaderna. Tankarna går däremot på högvarv.

Arvo Pärt ljuder i högtalarna. I matsalen blir jag nästan full i skratt av situationen. Är skratt förbjudet? Tystnaden är en befrielse men är också högst onaturlig.

”Tro handlar om att hitta vem man är innerst inne”, proklameras under eftermiddagens föreläsning. Vara den man är oavsett vad folk säger. Erik talar om helvetet som is. Förfrusen kan också själen bli. Men än finns tid att återupptäcka leken! Metaforen ”vattnet i den igenvuxna dammen har aldrig slutat porla, den har bara blivit grumlig” bär jag med mig in i aftonen. Än finns tid för leken. För magin. För förundran.

»En ekorre klättrar uppför en trädstam, vinden blåser i träden så att löven regnar ned. Tankar behöver tänkas.«

HÖGRA SIDAN AV ryggen har domnat bort av allt stolssittande. Stretchar och tänjer. Går ett varv runt slottet i den stjärnklara kvällen. Är med på vesperns närmast hypnotiska, repetitiva hymnsjungande.

Grand finale stundar och förväntningarna är skyhöga. ”Kvällens musiker har åkt hit i ilfart från ett gig på Operan”, har vi fått höra. Dörrarna öppnas och 140 stearinljus lyser upp rotundan där cellisten spelar bara för oss. Varje ton kapslar jag in i minnet.

DAG 4: Stanna i det förtrollade Sista dagen. Jag snoozar inte en sekund. Varje meditativ minut ska omhändertas.

Sista mässans högtidliga inramning lämnar ingen oberörd.

När förtrollningen bryts efter frukost och vi får prata igen vill jag stanna i det förtrollade. Traskar fortsatt tyst runt i de nu tomma salarna.

Vad svarar jag när någon undrar hur det varit? Jo. Jag åt mat i tystnad med trettio andra. Jag ägnade hela dagarna åt kontemplation. Jag hade inga vardagliga bekymmer. Jo, det vad bra. Så bra det någonsin skulle kunna bli faktiskt. Mys, mystik och musik dygnet runt. Komplett helg. •

minuter var jag knäpptyst utan att yttra ett enda ord under retreaten.

5 MUSIKFAVORITER UNDER RETREATEN:

Clair de Lune/Claude Debussy

The death of a brave son/ Armen Stepanyan

Salve Regina/Hermann Cotractus Miserere Mei/Gregori Allegri

Nunc Dimittis/Arvo Pärt

Ulysses´ gaze: 9. Ulysses´theme – Litany/E Karainrou, K Kashkashian

NOTE TO SELF:

~ Ta med ett armbandsur för att slippa kolla mobilens klocka jämt och ständigt.

~ Ha en skrivbok med mig i lilla väskan. Att ta upp mobilen och skriva några rader i anteckningsappen kändes liksom fel.

~ Och missa för allt i världen inte öronpropparna! ”Klonk, klonk...”

Enjoy the Silence uppe på vinden.

»Hon är aldrig rädd för något, min dotter«

Artikeln speglar hur läget såg ut under hösten i Ukraina. Läget kan ha ändrats när Kyrkobladet ges ut.

Den 12 februari kom Ivan Sovych till Sverige för att jobba som takläggare. Tolv dagar senare invaderade Ryssland hans hemland Ukraina. Kvar där fanns frun Iryna och deras femåriga dotter Victoria.

TEXT: Sofie Kalodimos

FOTO: Mikael M Johansson

JAG TRÄFFAR IVAN, Iryna och lilla Victoria utanför domkyrkan i Strängnäs. Solen värmer, kyrkklockorna klämtar och Victoria har spring i benen. Strängnäs är familjens hemstad nu. Det är här de har landat när oron hemma i Ukraina är för stor. De bor tillfälligt hos vänner och letar efter något mer långvarigt. För än så länge vet de inte hur länge de blir kvar i Sverige.

Konflikten mellan länderna hade pågått i åtta år när Ryssland invaderade Ukraina. Mamma Iryna och femåriga Victoria levde då som en helt vanlig familj i staden Ternopil i Ukraina. Pappa Ivan var tillfälligt i Sverige och jobbade, som han gjort så många gånger förut. Men att vara åtskilda när kriget kom var något nytt.

– Jag var väldigt rädd. Jag var ju aldrig under någon attack, men jag förstod att det var krig, människor dog. Det var galet! Och min familj var kvar i landet, säger Ivan Sovych.

BILKÖERNA UT UR Ukraina var milslånga och för att ta sig från Ternopil tog det många timmar. Ivan ville förenas med sin familj, men rådde dem att stanna lite till.

– De första dagarna var fruktansvärda. Min familj var kvar i Ukraina och Ryssland började attackera i nästan alla städer runt om i landet. Vi var så rädda. Men jag sa att det inte var någon idé att fly just då. Det var köer på 36 timmar för att komma ut ur städerna och min fru hade ingen bil. Det skulle krävas en enorm styrka och vara väldigt farligt för henne och min dotter att fly just då.

Det sattes in direktbussar mellan Ternopil och Krakow och tillsammans flydde Iryna och Victoria

”Titta,

till Polen för att ta sig vidare till Sverige. Ivan mötte upp i Krakow och därifrån flög de till Malmö, tog tåget till Norrköping och sedan vidare till Strängnäs.

Familjen känner sig trygg i Sverige. Men det finns en längtan hem och det är en avvägning för Ivan.

– För mig är det tufft att se vad som pågår. Mitt hjärta blöder! Å ena sidan vill jag stanna med min familj här, å andra sidan vill jag åka till Ukraina och hjälpa på något vis. Jag frågar mig själv: ”vad kan jag göra?”

NÄR VI SES den här dagen hoppas Ivan att kriget ska ta slut inom kort. Han pratar om att antingen Ryssland eller Ukraina kommer vinna striderna i Donbas och efter det kanske det kan lugna sig, trots att konflikten kommer att finnas kvar. Då kanske de kan åka hem igen. Och han tänker då att han kan hjälpa till att bygga upp sitt hemland på nytt.

– Alla med militär erfarenhet ska ut i krig och jag har två händer, så jag kan väl visserligen också skjuta. Men om kriget slutar så kommer vi behöva många människor som jobbar på plats med att bygga upp landet igen. Mura väggar, rengöra och så vidare.

När jag pratar med Ivan så pratar vi på engelska, men ibland skiftar han över till svenska. Han pratar också ryska.

– Jag har aldrig studerat ryska men kan prata det flytande. Jag föddes 1984 och då var alla tv-program på ryska för Ukraina tillhörde Sovjetunionen. Allt var på ryska, så jag lärde mig.

För honom är det både en positiv och en negativ kunskap.

– Vissa politiker säger att vi är som samma land, Ryssland och Ukraina, för att vi har ett gemensamt språk. Men det är inte sant. Det är som att man skulle säga att du och jag kom från samma land för att vi just nu kommunicerar på engelska. Men det är ju inte sant! Den sortens propaganda påverkar vissa i Europa och det är inte lätt att förstå om man inte har hela historien.

IVAN ÄR TACKSAM för att så många länder i Europa hjälper Ukraina att kämpa mot Rysslands attacker så att landet kan jobba för att åter igen få fred.

– Många länder i Europa vet hur det är. Estland, Lettland, Litauen, Tjeckien, Polen och alla länder runt Ryssland vet hur det är i Ryssland och hur det är att kämpa för frihet. Även många unga ryssar tycker att det som sker nu är fel. De skäms över det som händer.

I ryska medier påstår man att Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj är nazist,

nationalist och fascist. Och Ivan har träffat ryssar i Sverige som också tror på den missinformationen. De anser att Zelenskyj ska ge sig och gå med på Vladimir Putins villkor.

– Det som Putin har gjort är katastrofalt. Han har förstört ländernas relation för all framtid. Men jag hoppas att det blir bättre för våra barn. Och jag hoppas att vi kan lämna under fred. Men vi vill lämna på våra egna villkor.

KVAR I Ukraina är Ivans och Irynas föräldrar och syskon. Det är oroande och viljan att hjälpa dem är stor. Samtidigt så är det för tillfället lugnt på de platser i landet där de bor. Och det lugnar något.

– Krig är alltid kris, död och förstörelse. Inget gott händer av krig. Men nu är det så här och vi har inget val. Det är för sent att gå tillbaka till hur det var innan, säger Ivan.

DET ÄR ingen slump att jag träffar familjen utanför Strängnäs domkyrka. Det är en kristen familj och de känner sig hemma i församlingens gudstjänster och har fått ett fint bemötande över kaffe och lek i församlingslokalen.

– Kyrkan är speciell för mig och Svenska kyrkans predikningar påminner mycket om upplägget i apostoliska kyrkan, som jag tillhör, säger Ivan.

Vi avbryts i vårt samtal då Victoria har hittat en humla, som har landat på marken framför oss. Hon pratar med den och börjar klappa den. Ivan ser på henne och skrattar.

– Hon är aldrig rädd för något, min dotter. •

Ivan busar med dottern Victoria. Ivan trivs i Sverige men känner samtidigt att han vill göra något för sitt land Ukraina.

en liten humla!” Victoria, fem år, hittade en liten kompis på marken.

GULBLÅTT. Hemlandet är alltid med i familjens tankar.

HOPPFULL. Pappa

»Att vara kristen innebär både medgångar och motgångar, men med en visshet om att Gud bär genom allt.«

Möt kyrkoherde Matts Sandström som ser det som en förmån att få ha en gudsnärvaro i arbetet. Och som gärna gräver i forskningsarkiv efter människoöden eller spanar efter fåglar.

TEXT: Miriam Tinglöf BILDTEXT OCH REDIGERING: Linnéa Malmborg FOTO: Miriam Tinglöf och privat

ITRE OCH ETT HALVT ÅR har han varit kyrkoherde i Järna-Vårdinge pastorat. För Matts Sandström innebar det nya jobbet en flytt från Mora ned till prästbostaden i Järna. ”Inspirerande möten och stora utmaningar” beskriver han dessa första år i sin tjänst.

Möt kyrkoherden som ser det som en förmån att få ha en gudsnärhet i arbetet, och som gärna gräver i forskningsarkiven efter människoöden eller spanar efter fåglar.

DEN DUBBLA KALLELSEN.

I luthersk tradition brukar man tala om den dubbla kallelsen – att vara kallad av Gud och att vara kallad av en församling. Kallelse är ett ord som präglat Matts liv. Redan som 10-åring, när han var ute och åkte pulka sa han: ”Jag ska bli präst när jag blir stor”. Kallelsen kom att ta tydligare form när han som 15-åring upplevde ett tilltal

från Gud att han skulle bli präst. Och så blev det. Efter en kort tids studier i italienska Florens, och värnplikt i flygvapnet, påbörjade han sina teologistudier. Vid 25 års ålder blev han som nyvigd präst sänd till Ovanåkers församling i Hälsingland.

Att bli kyrkoherde var inget han som ung hade en tanke på. Men redan 32 år gammal, när den gamla kyrkoherden i Ovanåker fick ett sjukdomsbesked, kallades Matts till att bli kyrkoherde i församlingen.

ATT ARBETA SOM PRÄST är inte som vilket yrke som helst. Matts beskriver det snarare som en livsstil.

– Det bästa med att vara präst är att få ha en gudsnärhet i arbetet. Att få ha den i sitt yrke är en förmån. Och så tycker jag om att predika. Tänk att jag får göra det på arbetstid!

»Det bästa med att vara präst är att få ha en gudsnärhet i arbetet. Att få ha den i sitt yrke är en förmån.«

UPPSLAGET. I tre och ett halvt år har Matts Sandström varit kyrkoherde i Järna ­Vårdinge pastorat. En tid fylld av såväl glädje och sorg som hårt arbete och gudsnärhet. Foto: Miriam Tinglöf.

SAMTAL MED UNGDOMAR.

Det som främst driver Matts i arbetet är att få se andra människor mogna och utvecklas i sin kristna tro, att få vara med i det skeendet. Som präst blir det ett direkt arbete med människor. Förutom de första åren i pastoratet har Matts alltid varit involverad i konfirmandarbetet, något han tycker är väldigt roligt.

– Det är vitaliserande att samtala med ungdomar om viktiga frågor i tron och i livet.

SOM KYRKOHERDE ARBETAR Matts mycket med att fördela de ekonomiska resurserna. Många administrativa möten och mycket pappersarbete har det blivit genom åren.

– Jag leder och fördelar arbetet och representerar pastoratet i olika sammanhang. Även som kyrkoherde är naturligtvis även vanliga prästuppgifter en viktig del:

gudstjänster, kyrkliga handlingar, konfirmander och möten med församlingsbor.

KYRKA I STÄNDIG FÖRÄNDRING.

Under Matts tid som kyrkoherde har kyrkan genomgått en hel del förändringar – När jag studerade och började arbeta som präst var vi en statskyrka. Vi skötte folkbokföring, personbevis till pass, flyttblanketter och annat praktiskt, berättar Matts.

DEN 1 JANUARI 2000 skildes kyrkan från staten, vilket innebar att alla präster blev lokalanställda i stället för att vara statsanställda på stiftet. Det påverkade både församlingarna och inte minst prästerna i deras arbete, när rollerna i början var oklara och när lokala enheter skulle ta över uppgifter som tidigare låg mer centraliserade.

– Jag tycker att det är principiellt riktigt att markera att kyrkan är en trosgemenskap, och ingen statlig myndighet. Men att bli lokalanställd har också skapat en oro bland präster att det kan innebära en beroendesituation mot det lokala kyrkorådet. Kyrkoherdar har ibland fått kritik för att de följer regelverket i kyrkoordningen, vilket inte alltid har uppskattats av dem som velat ha det på ett annat sätt.

VIKTIGT MED ÅTERHÄMTNING.

Även om prästyrket innebär en särskild livsstil – och att rollen som kyrkoherde i princip innebär att alltid vara tillgänglig – har Matts förstås behov av att koppla av. Då är det främst två aktiviteter han ägnar sig åt: naturen och forskning.

– Mitt ena intresse är att vara ute i naturen, ta promenader, och då gärna med kamera. Det andra stora intresset är att jag forskar i arkiv kring historia och personhistoria.

PERSONHISTORIA­

INTRESSET går tillbaka till tonåren när han hittade fotografier och släktdokument i en kökssoffa hemma hos sin farmor.

Matts har också skrivit en bok, ett så kallat herdaminne (benämningen på ett personhistoriskt uppslagsverk omfattande samtliga präster i ett stift) som han är huvudförfattare till. En

BALANSAKT. Att flanera runt i huvudstaden med kameran är ett av Matts stora intressen.

Foto: Privat.

ÅRSPROJEKT. Fotografering av fåglar är något som Matts gärna ägnar sig åt. ”När covidrestriktionerna lättat något följde jag gråhägrarna vid Isbladskärret på Djurgården under ett år.”

till bok i samma serie är på gång. Det som Matts tycker är spännande med kyrkohistoria är att se hur kyrkan har verkat och utvecklats genom historien.

– Det är viktigt att förstå hur man i vår tid kan se på historiens förebilder och misstag, och lära sig av dem. Timmarna i olika forskarsalar har blivit otaliga under åren.

– Under pandemin insåg jag att jag har forskat i 40 år på Kungliga biblioteket i Stockholm. Jag var där för första gången 1981.

STORÖGD LINSLUS. ”Hjortar och rådjur är rätt vanligt förekommande. Ibland behöver jag göra något lagom diskret ljud för att få dem att titta in i kameran.” Foto båda bilderna: Matts Sandström.

Det sociala engagemanget har under Matts liv sträckt sig även utanför kyrkans väggar, och den första insändare han skrev i lokalpressen handlade om internationella rättvisefrågor.

REDAN I 20-årsåldern var han församlingsombud för Lutherhjälpen och som präst var han kontraktsombud för Södra Hälsingland.

– Vi gjorde flera insamlingar med det lokala näringslivet och ideella medarbetare. Lutherhjälpen är idag

»Det är det tyngsta som har hänt mig i livet. Om jag ska se något positivt i det eländet så är det att min tro burit mig. Att vara kristen innebär både medgångar och motgångar, men med en visshet om att Gud bär genom allt.«

ACT Svenska kyrkan, men då var det en folkrörelse för internationellt bistånd.

– En gång om året under 18 års tid sålde jag till exempel prästost för Lutherhjälpens räkning, säger han och ler.

ATT FÅ HJÄLPA människor i verklig nöd är en önskan som återkommit genom åren, och tanken har funnits att söka en tjänst som församlingspräst i något utsatt område. Den tanken hann aldrig leda till handling innan han blev kallad som kyrkoherde till Järna.

Prästyrket har många fördelar, men Matts beskriver att det besvärligaste med yrket är att alltid känna sig otillräcklig.

– Det finns alltid ett behov av att göra mer, men man mäktar inte att göra allt själv, så man får öva sig att överlämna och delegera. Jag brukar tänka på 20/80-regeln. Vad man än gör är det 20 procent som tycker att mitt beslut är dåligt, och det får jag acceptera.

VÄLKLÄDD. Bild nedan till vänster: Strängnäs biskop Johan Dahlman välsignar Matts när han mottogs som kyrkoherde 2019 i Överjärna kyrka.

Foto: Lasse Wiklund. Bild nedan till höger: Matts klädd i mässhake i Överjärna kyrka. Foto: Miriam Tinglöf.

Matts återkommer till betydelsen av kallelsen. Vid motgångar lutar han sig mot att vara kallad både av Gud och den församling han verkar i.

BUREN AV GUD. Familjen har alltid varit viktig för Matts. Han är uppvuxen i en familj med stark sammanhållning och hans två söner betyder mycket för honom.

För ungefär ett och ett halvt år sedan drabbades dock familjen av en tung sorg när hans äldsta son dog hastigt och oväntat, bara 29 år gammal.

– Det är det tyngsta som har hänt mig i livet. Om jag ska se något positivt i det eländet så är det att min tro verkligen burit mig. Att vara kristen innebär både medgångar och motgångar, men med en visshet om att Gud bär genom allt.

– Jag tror att min son är omhändertagen av Gud och att vi kommer att ses igen. Det är ett hopp som bär mig genom de svåra stunderna. •

MATTS SANDSTRÖM

YRKE: Kyrkoherde i Järna ­Vårdinge pastorat. ÅLDER: 57 år.

BOR: Järna.

UPPVUXEN: Uppland.

INTRESSEN: Historia, natur och arkitektur.

LÄSER: Facklitteratur.

RESER HELST TILL: Italien.

FAVORITMAT: Asiatiskt.

FAVORITFÅGEL: Storspoven.

LÄNGTAR EFTER: Vårblommor och återvändande flyttfåglar.

KAMERAMODELL: Canon.

FAVORITCAFÉ: Gunnar ssons på Söder i Stockholm.

SOL I SINNE. Att vara ute i naturen med kameran i högsta hugg är vardagslyx för Matts. En vacker fågel, en skimrande blank sjö eller en blomma som precis slagit ut. Hela naturen är ett enda stort fotograferingobjekt. Foto: Privat.

Elsa Borg har kallats Sveriges första verkliga socialarbetare och drev oförtröttligt ett socialt arbete i Vita bergens slumområde i Stockholm. Även ett barnhem ute i Vårdinge hann hon med under sin livstid.

Vita bergens ängel. Så kallades kvinnan som drev hem för kvinnor och barn i slummen på Södermalm strax innan förra sekelskiftet. När Vita bergen blev för trångt kom Edesta ute i Vårdinge att bli platsen dit många barn kunde få ro. För Elsa Borg var allt möjligt med Guds kraft.

TEXT: Linnéa Malmborg FOTO: Vårdinge hembygdsförening, Wikipedia, Järna-Vårdinge pastorat

SOCIALARBETAREN ELSA BORG

Vita bergens ängel på besök i Vårdinge

SYSTRARNA VID Elsa Borgs hem – Lydia Jansson, Anna Karlsson, Ester Öberg, Emma Andersson –står det på en liten gravsten på Vårdinge kyrkogård. Vem var Elsa Borg och vad gjorde dessa kvinnor? Kyrkobladet har lekt detektiv och sökt svaren i arkiv och böcker. Här är berättelsen om Elsa, Vita bergens ängel, som med sina änglavingar besökte även våra trakter.

MAMMAGESTALT.

Den första verkliga socialarbetaren har hon kallats, Elsa Dionysia Borg. Under Vita bergens magnoliaträd står en staty sedan 1971 föreställande denna kvinna med två små barn, precis som den mammagestalt hon var för unga kvinnor och barn på Södermalm för över hundra år sedan.

Femtioåriga Elsa Dionysia Borg blev 1876 föreståndarinna för ett så kal lat

bibelkvinnohem som utvidgades till skyddshem för fallna kvinnor, missionshem och barnhem. Att hon skulle komma att bli en föregångsfigur för det sociala arbetet i Stockholm var något som avgjordes av ett möte på Nådhammar i Vårdinge.

LITTERÄR TALANG.

Elsa Borg växte upp utanför Västerås med modern Hedda Elisabeth Borg och fadern, kyrkoherde Denis Borg. Som tioåring var Elsa 1836 moderlös sedan sex år tillbaka, och sändes till en privat flickskola i Sala och därefter till Stockholm för utbildning. Vid sexton års ålder blev hon guvernant till sin halvsyster Jeanettes barn. Särskilt goda kunskaper hade Elsa redan inom det litterära området vilket kom att betyda mycket när hon senare i livet bland annat gav ut tidningen Trons Hvila –Fridshälsning från Hvita Bergen.

BLIR TROENDE.

Så kom Gud in i Elsas liv när hon vid 28 års ålder fick en personlig tro på Gud, mycket på grund av att hennes väninna blivit kristen vid ett seminarium:

”Herren sände i min väg en ung flicka. Jag såg henne nästan dagligen. Guds frid vilade över hennes väsende, och hennes ansikte strålade av Guds glädje. Var gång jag såg henne, ropade det i mitt hjärta: 'Hon har vad du fåfängt söker.' Detta drev mig slutligen att söka sanningen i Guds ord.”

Ett par år senare flyttade Elsa till Småland för att jobba som lärarinna på en prostgård där hon mötte läsarna (personer som betonade vikten av läsande av Bibeln och annan kristen litteratur), vilka kom att betyda mycket för hennes andliga utveckling. Hon blev något av en andlig vägledare för flickorna i trakten.

AVKOPPLANDE PLATS.

År 1859 blev Elsa föreståndarinna för en kristen skola i Gävle där hon verkade i femton år. När hon lämnade sin lärartjänst på grund av sviktande hälsa tog hon sin tillflykt till godset Nådhammar i Vårdinge, dit hennes kollega flyttat efter sitt giftermål.

Där kunde Elsa finna en plats för avkoppling och rekreation, och där kom hon även i kontakt med en krets kristna filantroper som tyckte att hon var perfekt för att starta ett missionsarbete i den då fattigaste

stadsdelen i Stockholm, Södermalm. 1876 blev hon föreståndarinna för Bibelkvinnohemmet på Nya gatan 28 (nuvarande Skånegatan 104) i Vita bergen.

STOR NÖD OCH DJUPT FÖRFALL.

Mitt i det stora eländet kom hon att utbilda kvinnliga hjälparbetare och evangelister enligt inspiration från bibelkvinnoverksamheten i England där ”kvinnor av

»De kunde nå människor som den vanliga stadsmissionen och välgörenheten hade svårt att nå fram till.«

RESPIT. Ute i Edesta i Vårdinge fick Elsa Borg husera med ett av sina barnhem. Under hösten 1891 bodde där enligt räkenskaperna en husmoder, hennes biträde, en äldre bibelkvinna och 22 barn.

folket” arbetade i slumkvarteren i London. De kunde nå människor som den vanliga stadsmissionen och välgörenheten hade svårt att nå fram till. Den sociala hjälpverksamheten var omfattande och inte helt okomplicerad. Arbetet för bibelkvinnorna innebar hus- och sjukbesök, fattigbjudningar, bönestunder och praktiskt arbete.

SLITSAMT ARBETE.

En hel del tid ägnade de åt att sy om och laga kläder som skänkts till hemmet för att sedan ges till behövande. Hembesöken var inte direkt muntra:

”En vän i Herren sände oss en dag bud att besöka en drinkares hem. Modern låg illa sjuk; barnen voro fulla af smuts och ohyra; fadern satt, öfverlastad alldeles overksam. Mat fanns icke; icke en stol; allt upptänkligt var buret till krogen. De qvarlemnade husgeråden bestodo af en örlös kopp, en half tallrik och en träsked. Det blev till att bada barnen och koka gröt åt den sjuka. Först måste bibelkvinnan skaffa mjölk, därefter hugga ved. Nog behövdes praktiska färdigheter för att klara av att vara bibelkvinna.”

SVÅRAST AV ALLT arbete för bibelkvinnohemmet var härbärgerandet av hemlösa kvinnor som ofta var mentalt eller fysiskt sjuka, prostituerade, alkoholiserade och gravida. En närliggande gård köptes som ett skyddshem för kvinnor där kvinnor i bedrövligt skick kunde tas omhand och utbildas. ”Juveler i Frälsarens krona” kallade Elsa dem. Oftast sökte sig kvinnor dit själva men ibland kom ansökningar från fångpredikanten på Norrmalms fängelse, från kurhuset eller från besiktningsbyrån*.

BEHOV AV BARNHEM. Vid sina hembesök fann Bibelkvinnorna ofta vanvårdade barn och ”mödrar, hvilkas behandling af sina barn var verkligt hårresande”. Skrikande småbarn kunde tystas av sin moder med en sudd dränkt i bränn -

*Mellan år 1847 och 1918 skrevs kvinnor som sålde sexuella tjänster in vid den så kallade Besiktningsbyrån. Det uttalade syftet var att hindra spridningen av könssjukdomar.

MODERSHJÄRTA.

Statyn av Elsa Borg och två barn står idag i Vita bergen. Den tillverkades av Astri Bergman Taube 1971.

MINNESVÄRD.

FÖRFALLET. Utsikt från Vita Bergen i riktning mot Katarina kyrka, 1873. Oljemålning av Fritz Ahlgrensson, Stockholms stadsmuseum. Misären och förfallet på Vita bergen innan förra sekelskiftet når ögat vid beskådan av denna målning.

Gravsten på Vårdinge kyrkogård där barnhemskvinnorna är begravda.

BESKYDD. Liv och lust vid Skyddshemmet 1879–1928.

vin. De större barnen skickades ofta ut i tiggeri. Behovet var stort och därför tillkom 1881 Vita bergens första barnhem där de äldre barnen skolundervisades och utbildades i hushållssyslor.

”En femårig flicka beskrev sitt hem: ’Far super, och mor super, och syster super, och bror super, men jag super inte en tår!’ Barnens bakgrund brukade i stora drag vara densamma: Blott ’undantagsvis’ vet det lilla barnet av någon ’fader’. Moderns historia är vanligtvis i korthet: sjunken till det lägsta trappsteget: dryckenskap och otuktigt lif.”

BEHOVET AV FLER barnhem visade sig vara stort då de nästan varje dag fick förfrågningar om nya platser. Vid julen 1890 blev Elsa erbjuden fritt husrum för ett av barnhemmen på Edesta i Vårdinge. Ett av barnhemmen med många halvvuxna flickor flyttade ut dit 1891, och 1894 flyttade ytterligare ett barnhem dit. 1907 flyttade barnhemmet vidare till Alphyddan i Mölnbo.

STATY OCH EGEN GATA.

Efter 25 år hade 382 elever utbildats vid bibelkvinnohemmet, 424 kvinnor hade varit intagna på skyddshemmet och 153 barn hade omhändertagits på barnhemmen.

Elsa Borg kunde sent i livet konstatera att Södermalm genomgått stora förändringar då de sönderfallna stugorna försvunnit och ersatts av ståtliga hus, och klipporna hade ersatts av parker. Där står idag Elsastatyn som minner om tiden då kvinnor och barn fick moderlig omsorg i sitt mest utsatta läge. Elsa Borg avled 1909 och har idag en gata i Fruängen uppkallad efter sig. •

KÄLLOR: Westman, S. ”E Elsa D Borg”. Svenskt biografiskt lexikon; Wikipedia. 2022. ”Elsa Borg”. Eriksson, Monica. 1993. I Vita bergen med Elsa Borg; Nordisk familjebok. 3. runeberg.org/nfbc/0622. html; Tjerneld, Staffan. 1950. Stockholmsliv. sodermalm.one/malmgardsvagen/elsaborg.html; Lundqvist, Pia. ”Elisabeth (Elsa) Dionysia Borg”. Svenskt kvinnobiografiskt

lexikon

IDYLLISKT. Groens Malmgård blev 1879–1928 ett rymligt Skyddshem för Elsa Borgs verksamhet och Missionen på Vita Bergen. Oljemålning av Ehrenfried Wahlqvist 1887.

SÄKER PLATS. Bibelkvinnohemmet i Vita Bergen var en stor trygghet för många kvinnor.

KALENDER VÅREN 2023

Verksamheterna har paus mellan höstoch vårtermin. Se svenskakyrkan.se/ jarna-vardinge för information.

GUDSTJÄNSTER

mässa/gudstjänst

Varje söndag i våra kyrkor Varje söndag har vi gudstjänster i våra kyrkor. Se vår webb eller annonsering för tid och kyrka.

vesper

Tisdagar 18.00 Överjärna kyrka En stilla stund mitt i veckan.

BARN & UNGDOMAR

öppna förskolan Måndagar 10.00–12.00 Församlingshemmet, Järna Onsdagar 10.00–12.00 Postillan, Mölnbo Fredagar 10.30–12.00 Parken utanför församlingshemmet, Järna Drop ­in ­ lek för barn 0–3 år (med syskon). Fika finns till självkostnadspris. På fredagar är vi utomhus. Ingen anmälan. Start vårterminen 2023: 16 januari.

söndagsskolan

Söndagar 11.00 Överjärna kyrka (ojämna veckor) Vårdinge kyrka (varje vecka) Vi träffas under gudstjänsten i Överjärna kyrka. Vi pysslar, sjunger och läser ur bibeln. Söndagsskolan är för barn 4–12 år. Yngre barn är välkomna i vuxens sällskap. I Vårdinge kyrka har vi en egen samling med barnen längst ned i kyrkan där vi pysslar och ritar.

barnkören

Tisdagar 15.00–15.45 Församlingshemmet, Järna För barn från 7 år och uppåt. Start vårterminen 2023: 17 januari.

unga röster

Unga röster är en projektkör för unga. Vi övar vid olika tillfällen som funkar för ungdomarna. Är man intresserad får man göra en kort provsjungning till denna ensemble. Kontakt: Agneta Axelson, 08 ­ 551 782 18.

ungdomsgruppen

Tisdagar 18.00–21.00

Församlingshemmet, Järna Ungdomsgruppen är till för dig som är från 14 år och uppåt. Här finns en gemenskap där du kan vara precis som du är. Vi startar kl 18.00 med Vesper i Överjärna kyrka. Start vårterminen 2023: 24 januari.

MÖTESPLATSER (ETT URVAL)

skapargruppen

Torsdagar 12.30–15.00 Klockaregården, Mölnbovägen 2, Järna Drop ­ in ­ grupp som du kan besöka en gång eller varje gång. Du kan komma när du vill under öppettiderna. Gruppen är för vuxna med utmattningsproblematik. Här har vi kravlösa möten. Start vårterminen 2023: 19 januari.

öppet café

Måndagar 13.00–15.00

Församlingshemmet, Järna

Kom och fika med oss i församlingshemmet. Fika till självkostnadspris. Alla åldrar är välkomna och ingen anmälan behövs, det är bara att dyka upp. Start vårterminen 2023: 23 januari.

morgonbön med frukost Tisdagar 08.30–10.00 Församlingshemmet, Järna Bön och frukost i gemenskap. Välkommen till en stunds gemenskap på tisdagsmorgnarna. Vi ber tillsammans en stund och dukar sedan upp till frukost. Kostnad 40 kronor. Ingen anmälan. Start vårterminen 2023: 24 januari.

sopplunch

Torsdagar 12.00 Förs. hemmet, Järna (ojämna veckor) Postillan, Mölnbo (jämna veckor) Varje torsdag serverar vi sopplunch. Vi börjar med en andakt och sedan serverar vi soppa med bröd samt kaffe och kaka för 40 kronor. Ingen anmälan. Start vårterminen 2023: 26 januari.

frälsarkransgrupp

Jämna tisdagar 18.00–19.30 Överjärna kyrka En grupp för dig som vill lära dig mer om kristen tro och samtala om livets djupa frågor. Ingen anmälan, bara kom. Vi börjar med Vesper och sätter oss sedan i sakristian för samtal. Start vårterminen 2023: 7 februari.

promenad med prat Torsdagar 10.00 Start vid församlingshemmet, Järna En timmes lätt promenad i Järna. Start vårterminen 2023: 12 januari.

träffpunkten Onsdagar 10.00–12.00 Klockaregården, Mölnbovägen 2, Järna Vi träffas för att dricka kaffe, umgås och ibland lyssna till musik eller föredrag. Start vårterminen 2023: 8 februari.

vårdinge kyrkliga syförening Onsdag varje jämn vecka 13.00–15.00 Postillan, Mölnbo Vi träffas för att handarbeta och samtala. Start vårterminen 2023: 25 januari.

överjärna kyrkliga syförening Torsdag varje jämn vecka 13.00–15.00

Församlingshemmet, Järna Vi träffas för att handarbeta och samtala. Start vårterminen 2023: 9 februari.

glada kören Onsdagar 18.30–20.00 Församlingshemmet, Järna En kör för dig med funktionsvariation. Start vårterminen 2023: 25 januari.

DIAKONALT

lp - ria

Måndag–fredag 09.00–13.00 Lördag 10.00 -13.00 Hagagatan 14, 153 32 Järna Social, daglig träffpunkt dit alla är välkomna för gemenskap, samtal, fika och trivsel. Stängt lördagar 17 december–mitten av januari. Stängt röda dagar. Öppet julafton 10.00–12.00.

Foto: Johan Stenberg

Överjärna kyrka. Foto: Johan Stenberg

TIDEVARV KOMMA, TIDEVARV FÖRSVINNA

Vi ber för de församlingsbor som har döpts och för dem som har lämnat oss från 23 augusti till 18 november.

KONTAKT

expeditionen 08-551 747 20

Öppettider expeditionen: Tisdagar 13.00–15.00 och torsdagar 10.00–12.00 Telefontider: Måndag–fredag 09.00–12.00.

post- och besöksadress Järna ­Vårdinge pastorat Kyrkvägen 10, 153 32 Järna e - post jarna ­vardinge.pastorat@ svenskakyrkan.se

DÖPTA

Otto Oskar Tugén

Alfred Bengt Petter Stark

Hugo Sixten Wiberg Johannesson

Dan Liam Turesson

AVLIDNA

Signe Linnea Johansson

Inga Britt Elisabet Andersson

Irma Viktoria Tännström

Bror Fredrik Persson

Gun Elin Keiser

Arne Ingvar Karlsson

Senja Sinikka Göthlin

Lars Gunnar Wermelin

Nils Arne Kollberg

Inga Yvonne Pohl

Hanz Gunnar Forsgren

Jan Erik Andersson

Saga Viola Westlund

webb/sociala medier svenskakyrkan.se/jarna ­vardinge facebook.com/svkjarnavardinge instagram.com/svkjarnavardinge

kyrkoherde

Matts Sandström, 08 ­ 551 782 03 matts.sandstrom@svenskakyrkan.se

präster

Martin Reberg, 08 ­ 551 740 45 martin.reberg@svenskakyrkan.se Annica Lahti, 08 ­ 551 782 07 annica.lahti@svenskakyrkan.se

diakon

Laila Larsson, 08 ­ 551 782 11 laila.larsson@svenskakyrkan.se

kyrkogårdsförvaltning

Maria Rosenfågel, 08 ­ 551 782 14 maria.rosenfagel@svenskakyrkan.se

HÄNT SEN SIST

Kyrkobladet uppdaterar vad som skrevs i nummer 3 som gavs ut i september.

KALEB KLOCKARE, Järna

Kaleb, hur gick det efter att du fick kyrkklockan rakt i huvudet?

– Joråvars, bulan satt kvar länge men jag var på benen snabbt efteråt och gick och köpte mig hörselskydd i väldigt liten storlek.

GEORG

LIDSTRÖM, organist Georg, hur gick jubileumskonserten i september?

– Alldeles strålande! Jag önskar att församlingshemmet ska fortsätta vara Järnas konsertsal.

LINNÉA

MALMBORG, redaktör Linnéa, blev det någon mer tatuering?

– Ja, faktiskt! jag bokade en tid hos Asin, som var med i reportaget, och hon gjorde en diskret cover­ up på en gammal tatuering som kändes för spretig. Är så nöjd!

KYRKOBLADSLÄSARE

Vesper – en tidlös & meditativ kvällsbön

Tisdagar 18.00 Överjärna kyrka

VÄLKOMMEN TILL Vesper som är en tidlös meditativ kvällsbön med skön musik.  Vad innehåller Vespern, präst Martin?  – Växelläsning eller växelsång av en psaltarpsalm, vackra meditativa sånger och hymner, skriftläsning, bön, ljuständning och tystnad. Stämningsfullt!

UPPTÄCKTSFÄRD. På Bibelns dag söndag 22 januari 2023 händer något alldeles extra efter högmässan i Överjärna kyrka. Du bjuds in till församlingshemmet där lunch serveras och därefter sker en fantastisk upptäcktsfärd i Bibeln. Möt Gamla testamentet i ett levande och oförglömligt koncept som ger dig kunskap för livet. Vandringen tar tre timmar och anordnas av Bibeln idag. Fri entré.

”Jag vill tacka dig för artikeln om Amundson. Det var några år sedan när jag först upptäckte gravstenen med de två männens namn på och började leta efter mer källor. Det var faktiskt inte lätt att hitta något om dessa två män och deras slott på Mörkö. I höst hade jag tänkt fortsätta med mina undersökningar kring Amundsens öde. Och idag kom Kyrkobladet! På grund av den fina designen har jag läst Kyrkobladet nästan alltid, trots att jag inte tillhör våra kyrkor eller är troende.”

KYRKOBLADSLÄSARE, Järna

”Tack för ett inspirerande Kyrkoblad. Fullt av meningsfullt innehåll som jag slukat.”

Hör gärna av dig med synpunkter på Kyrkobladets innehåll, eller om du vill dela med dig av något! Kontakta redaktör Linnéa Malmborg.

Inte läsaren på bilden, men väl en röd ros!

Vandring i Bibeln du sent kommer glömma

Läkaren Torsten Amundson

JUL & NYÅR

Ändringar kan förekomma. Ring expeditionen eller se vår webb för aktuell information: 08-551 747 20, svenskakyrkan.se/jarna-vardinge

LÖRDAG 31 DECEMBER

Nyårsafton

nyårsbön

Ytterjärna kyrka 16.00 Präst: Matts Sandström. Musiker: Georg Lidström och Agneta Axelson.

nyårsbön

Vårdinge kyrka 18.00 Präst: Matts Sandström. Musiker: Georg Lidström och Agneta Axelson.

SÖNDAG 1 JANUARI

Nyårsdagen

högmässa

Överjärna kyrka 11.00 Präst: Martin Reberg. Musiker: Helena Wanrud.

FREDAG 6 JANUARI

LÖRDAG 24 DECEMBER

Julafton

jul på lp - ria

Hagagatan 14, Järna 10.00–12.00 Julfirande på LP­ Ria. Alla är välkomna!

samling vid krubban

Överjärna kyrka 11.00 Präst: Annica Lahti. Musiker: Georg Lidström.

samling vid krubban

Vårdinge kyrka 11.00 Präst: Martin Reberg. Musiker: Agneta Axelson. Unga Röster medverkar.

midnattsmässa

Överjärna kyrka 23.00 Präst: Annica Lahti. Musiker: Georg Lidström.

midnattsmässa

Vårdinge kyrka 23.00

Präst: Martin Reberg. Musiker: Agneta Axelson.

SÖNDAG 25 DECEMBER

Juldagen

julotta

Ytterjärna kyrka 07.00 Präst: Matts Sandström. Musiker: Helena Wanrud.

MÅNDAG

26 DECEMBER

Annandag jul eller Den helige Stefanos dag gudstjänst

Ytterjärna kyrka 18.00 Präst: Stellan Bengtsson.

Trettondedag jul familjemässa

Församlingshemmet, Järna 11.00 Präst: Annica Lahti. Dopfest för hela pastoratet. Utdelning av dopänglar till dem som döpts 2022. Julgransplundring i församlingshemmet efteråt. Dans kring granen, fika, fiskdamm och annat skoj. Varmt välkomna!

HÅLL DIG UPPDATERAD Månadsbladet går ut till alla hushåll 2023

VARJE MÅNAD ger pastoratet ut ett litet månadsblad med kalendarium och nyheter från våra tre församlingar. Du kan prenumerera på bladet utan kostnad.    Under 2023 kommer bladet vid tre tillfällen (januari, maj och september) att gå ut till alla hushåll i pastoratet, för att informera om grupper och konserter.  – Vi testar detta under 2023 och ser hur det faller ut. För att fördela kostnaderna rätt så drar vi in predikoturen i Länstidningen under denna period, säger kommunikatör Linnéa Malmborg.

Beställ månadsbladet: Mail: jarna ­vardinge.pastorat @svenskakyrkan.se Telefon: 08 ­ 551 747 20. Webben: www.svenskakyrkan.se/ jarna ­vardinge/manadsbladet

AMEN

KYRKOBLADET

DOP

Du är alltid välkommen att boka dop åt ditt barn eller dig själv. Vi döper alla åldrar – det är aldrig för sent! Dopgudstjänsten anpassas efter hur gammal personen är. Det är inte bara bebisar som kan bli döpta, utan även större barn, ungdomar och vuxna. Ring vår expedition för att kolla lediga tider och få mer information: 08 ­ 551 747 20, eller kika på vår webb: svenskakyrkan.se/ jarna ­vardinge/dop

Redaktör, formgivare och skribent (alla texter där inget annat namn anges): Kommunikatör Linnéa Malmborg. Tryckeri: Trydells. Ansvarig utgivare: Matts Sandström. Omslag: Adobe Stock.

kontakta gärna redaktören med tips, frågor eller glada tillrop: Linnéa Malmborg, 08 ­ 551 782 01 linnea.malmborg@svenskakyrkan.se