Kyrkobladet nr 3 2021

Kyrkobladet svenska kyrkan i järna och vårdinge

Nr 3 2021

»O gudomliga stillhet, låt mig vila i dig.« Om konsten att känna hopp för framtiden · sid 6 En storyteller i folkbildningens tjänst · sid 10 Mary Krohn, saknad, aldrig glömd · sid 28

Foto: Angelica Windolf/Fru W Fotoatelier

KYRKOHERDEN INLEDER

Matts Sandström: ” Mycket av det vi är rädda för behöver inte ta så mycket kraft och energi av oss.”

Var inte rädd!

2

NÄR VI STÄLLS INFÖR NÅGOT nytt eller okänt drabbas vi ofta av förskräckelse. Att ha ett uppmärksamt och kritiskt sinnelag är bra för att inte drabbas av negativa konsekvenser, men det kan också vara bra att vara öppen och prövande inför det jag inte känner mig så hemma eller trygg med. Annars kanske jag missar de positiva följderna av bara farten.

När ängeln Gabriel besökte den unga Maria nio månader före den första julen lugnade han henne med orden: ”Var inte rädd, Maria.” Därefter fick Maria uppdraget att föda en son som skulle få namnet Jesus. Ängeln lyckades lugna Maria och hon tog med frimodighet och ödmjukhet på sig uppdraget. Herdarna i jul­ natten blev också förskräckta när de med sina sinnen fick uppleva ­Herrens ängel som stod framför dem och hur Herrens härlighet lyste omkring dem. Även herdarna blev lugnade med orden: ”Var inte rädda.” Ängeln fortsatte: ”Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. Idag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.”

GUD BLIR MÄNNISKA FÖR ATT ge mänskligheten en stor glädje.

Vi behöver inte vara rädda, utan kan leva i vetskapen om att Gud vill ha med oss att göra. Gud älskar oss, var och en, och ser på oss som sina barn.

Mycket av det vi är rädda för och som vi kanske oroar oss för i vardagen behöver inte ta så mycket kraft och energi av oss. Visst finns det en hel del som vi behöver ta itu med, för att vi själva eller någon annan lider. Men det finns också mycket som vi inte alls behöver lägga ner tid och kraft på, sådant som inte är viktigt på djupet.

Jesus försöker i sin undervisning visa oss på det som är ­väsentligt och som har egentlig betydelse. Jesus kan visa mig vad som är viktigt i mitt liv och vad jag gör som egentligen inte är så viktigt. Vilka saker och människor jag räds i onödan och vad jag ­egentligen bör frukta i mitt liv.

Som Ylva Eggehorn har skrivit:

”Var inte rädd. Det finns ett hemligt tecken,

ett namn som skyddar dig nu när du går.

Din ensamhet har stränder in mot ljuset.

Var inte rädd. I sanden finns det spår.”

(Sv.Ps. 256:1)

BLÅSIGT. Irmas ­omslags­illustration ger perspektiv.

»Ensam i sina tankar på ett blåsigt fält« Hej Irma Van den Poel, som gjort omslaget till detta kyrkoblad. Vad tänkte du när du gjorde ­illustrationen?

– Jag ville visa ögonblicket i en meditativ stund, då någon är ensam i sina tankar och med naturens krafter. Känslan när man går ensam över ett fält och vinden tar tag i en. Då känns det magiskt!

Dina illustrationer kommer att synas i ­kommande kyrkoblad. Hur känns det?

– Ja, det ska verkligen bli roligt!

»Tack för det som varit.

Tack för det som kommer.« MARTIN LÖNNEBO ur Bönboken, Verbum.

”

Det har varit väldigt ­ ivande och fint att med g ­frälsarkransen som redskap sitta i k ­ yrkans rymd tillsammans i en grupp och prata om att vara människa. Att få ta del av allas tankar kring andlighet, liv och död i ett tillåtande öppet samtal. För mig är frälsarkransen på min handled en påminnelse om vikten av att vara närvarande, ha tillit till livet och att ha en medvetenhet om den hemlighetsfulla närvaron.”

JESSICA WINGGREN om att vara med i en samtalsgrupp som präst Martin Reberg leder i ­Vårdinge kyrka.

STORYTELLER. Allan Sundqvist i Järna tror att alla har en historia att förtälja. Läs hans egen story på sid 10.

Har du tips om någon spännande person att intervjua? Hör av dig till Kyrkobladet!

Foto: Magnus Aronson

Efter jordbävningen på Haiti förra gången 2010. Foto: Magnus Aronson.

Kyrkcitatet FRÄLSARKRANSEN ENLIGT JOHAN: ”Det är något jag har på armen när jag går till kyrkan för att vara extra fin.

Det känns bra att ha några pärlor att hålla i under gudstjänsten för att samla ­tankarna. Frälsakransen påminner mig om att Gud är nära.”

JOHAN, 13 ÅR, från vårt pastorat

VILL DU BIDRA MED en gåva till Svenska kyrkans katastrofhjälp? ­Besök gärna www.svenskakyrkan.se/ act eller skänk en gåva via Swishnr 900 1223. Skriv AKUT i meddelandet.

Rasmassor efter jordbävningen på Haiti 2010. Foto: Magnus Aronson.

Text: Linnéa Malmborg

MAGNUS ARONSON, som just nu fotograferar våra kyrkor i pastoratet, har stor erfarenhet av att besöka katastrofområden då han arbetat som fotograf för Act Svenska kyrkan i tolv år. För elva år sedan var han på Haiti efter den jordbävning som drabbade landet då. Återuppbyggnaden har tagit lång tid och nyligen skakades landet av en ny stor jordbävning – ’Inte nu igen’ var det första jag tänkte när jag hörde att Haiti drabbats igen, säger Magnus Aronson.

– De som redan är utsatta drabbas igen. Haiti är redan ett så otroligt prövat land!

Magnus var på plats en vecka e ­ fter att kata­strofen var ett faktum för tio år sedan. Han berättar om den spöklika

nson

SVENSKA KYRKANS internationella ­arbete, Act Svenska kyrkan, stödjer utsatta människor i världen. Vid krig och naturkatastrofer är vi snabbt på plats genom lokala aktörer. Människor får mat, vatten, tak över huvudet och trygghet när det värsta har hänt.

I världen pågår just nu flera större hjälpinsatser som konfliktzonerna Gaza och Afghanistan där människor lider stor nöd och känner enorm oro.

stämning han kände när han gick runt bland bråten efter jord­ bävningen.

– Letandet efter människor pågick febrilt vid de raserade husen och alla var oerhört rädda för efter­ skalv, säger Magnus märkbart berörd av situationen.

A ro

Världen ber om vår hjälp efter katastroferna

to g r a f M a g n

us

INTERNATIONELLT

Fo

En tid att städa, en tid att skogsbada ALLT HAR SIN TID. På hösten märks tidens framfart extra tydligt. Klockan tickar snabbare än under sommaren.

Skola, arbete och aktiviteter tar fart efter månader av lugnare tempo. Ljuset ­sipprar hastigt ifrån oss på kvällarna och mer ska klämmas in under dygnets vakna timmar.

FÖR EGEN DEL innebär hösten en tid att organisera och styra upp livets alla pryttlar. För små kläder ska läggas i klädboxen, ångrade loppisfynd ska skeppas vidare och silverbesticken ska putsas (nåja). Därför läser jag städ­ artikeln Rensa i röran – din guide till ­ordning på allt, noga, noga. Med mig tar jag insikten om att enbart skänka bort sådant jag själv skulle kunna tänka mig att köpa på second hand. Under sommaren ­ägnade jag nämligen många semesterdagar åt att rensa prylar som inkommit till den lilla second hand-­butik som jag drivit i M ­ issionskyrkans regi i Mölnbo. En viktig insikt därifrån är att många inte gillar att Dags att skogsbada? slänga saker på tippen!

Text och foto: Redaktören NU PUSTAR jag ut efter den bedriften och slappnar av och får energi på samma gång av skogens omfam­ ning. Ett skogsbad á la shinrin-yoku blir min väg. Bäst bara att simma lugnt där ute bland ­granar och tallar...

3

URGAMMAL . Symeons lovsång (latin: Nunc dimittis), folio 63 från Les

Très Riches Heures du Duc de Berry, en illuminerad tidebok av bröderna ­Limbourg 1412–1416 för hertigen Jean de Berry. Foto: Wikipedia

RK

O BL ADE

Laudes och vesper – två av dagens bönestunder

T

RK

AN AR KY

Snabbguide till tidegärdens bönestunder: Laudes, lovsånger, tidigt på morgonen. Psaltar­ psalmer, bibelläsning och förböner inför dagen.

Prim, vid första timmen, klockan 6, efter Laudes.

Ters, vid tredje timmen, klockan 9.

Sext, vid sjätte timmen, klockan 12 på dagen.

Non, vid nionde timmen, klockan 15.

Vesper, aftonbön, i solnedgången. Psaltarpsalmer, Marias lovsång (Magnificat), förböner för världen, kyrkan och de avlidna.

Completorium, fullbordan, bön före sömnen. Bön: ­ ”I dina händer, Herre Gud, befaller jag nu min ande”.

A N AR KY

SP

SP

Seder & bruk O BL A D ET

Symeon och Jesusbarnet.

Målning av Alexej ­Jegorov, cirka 1840.

Foto: ­Wikipedia

DAGLIGA SAMTAL MED GUD

4

BÖNEN ÄR CENTRAL för det kyrkliga livet då det är hjärtats samtal med Gud. Som kristna och kyrka har vi i alla tider praktiserat olika sätt att be. Där har kung Davids ord i Psaltaren i alla tider haft en särskild plats. Orden ekar för oss av tidlös förtröstan till Gud. Psaltaren har såväl för den kristna tron som för den judiska tron en särställning. Den var även för Jesus de levande ord han återkom till för att sätta ord på vår och Guds verklighet.

Psaltarens djup och tidlöshet bidrog senare i vår kyrkohistoria att man vid klostren började be med psaltarens ord och texter vid ­bestämda tider. Tidegärden var skapad.

TIDEGÄRDEN ÄR EN böneform där man vid bestämda tider ­under dygnet ber med texter ur Psaltaren och de tre nytestamentliga ­lovsångerna, Sakarias, Maria och Symeon samt hymner och förböner.

Tidebönstraditionen har med tidens gång spridits och är idag ett uppskattat pedagogiskt ramverk för den enskilda bönen i gemenskap, där den med sin historia och starka koppling till Jesus eget böneliv fördjupat relationen till Gud för många.

INOM VÅRT PASTORAT har vi haft som mål att fördjupa kyrkoårets rytm och bibeltexternas djup genom att låta Ordet få följa oss genom vår dag och vecka. Därför började vi under förra året att be lunchbön på torsdagar i tidegärdens form. Förhoppningen och tanken är att psaltarens ord tillsammans med söndagens evangelium ska få skapa en bakgrundston in i våra liv och där vi med tiden förhoppningsvis kan öppna upp för att detta blir ett dagligt samtal med Gud. Hampus Frid, präst i Järna-Vårdinge pastorat

SYMEONS LOVSÅNG, Lukasevangeliet 2:29–32

TIDEGÄRD, tidebön, korbön, offi´cium, l­iturgisk term för dagliga bönetider, ­förrättade i en bestämd ord­ ning på fastställda tider. Ur Nationalencyklopedin

Foto: Tiko/Adobe Stock

I en ny artikelserie skildrar vi den liturgiska världen i Svenska kyrkan.

Böner blir rutin i tidegärdens rytm

”Herre, nu låter du din t­ jänare gå hem, i frid som du har ­lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.”

UPPKOPPLAD. Den urgamla traditionen ­tidegärden har funnits sedan kristendomens första ­dagar. Från början var den en judisk tradition men övertogs av kristna. I katolska kloster har de dagliga bönestun­ derna i många hundratals år varit ­hållpunkter som livet har kretsat kring. Efter reformationen levde tidegärden kvar främst i domkyrkorna och vid prästutbildningarna men föll ur bruk under 1600-ta­ let. Under 1900-talet återupptogs traditionen och är idag aktuell i många evengelisk-­lutherska för­ samlingar i landet. För att passa ­dagens mobilan­ vändande människa finns den nu även som app i en appbutik nära dig! /Redaktören

VOLONTÄREN

Promenaderna ger Ulla en ny mening Foto: Nick Page

Efter en lång period med tillvaron på paus har livet fått ett nytt innehåll tack vare mötet med människor. ”Människorna i församlingen betyder mycket för mig”, säger Ulla Östlund, volontär.

»Min ensamhet är bruten. Jag har hittat en mening igen.« ”Skulle du vilja hjälpa till?”

En sådan fråga kan inne­ bära att steget in i kyrkans gemenskap blir mycket mindre. Ulla Östlund ­berättar här om sin resa till att idag leda en egen promenadgrupp:

EFTER ATT HA varit med på kyrkans pilgrimsvand­ ringar fick jag frågan om jag själv ville leda en ­promenadgrupp. Ledarna Lasse och Lena Wiklund visste att jag ­promenerade mycket på egen hand i Järna och tänkte att jag kunde få med mig fler.

Med Lennart Edvardsson har jag sedan 2019 lett

gruppen Promenad med prat vars medlemmar till­ sammans har upptäckt nya promenadstråk här i trak­ ten. ­Järnas natur­områden är helt fantastiska! Varje torsdag möts vi upp utanför församlingshemmet och går sedan dit deltagarna önskar. Att prata med människor man inte mött tidiga­ re är så givan­ de! Det märks att många uppskattar de möten som sker under ­promenaderna.

Kontakten med kyrkans besö­ kare och perso­ nal har betytt oerhört mycket

för mig under denna tid.

Alla nya kontakter har brutit min ­ensamhet. Under min makes långa sjukperiod var livet på paus. Även om sorgen och saknaden efter min make såklart finns kvar kan jag känna att jag har funnit en mening igen.”

Ulla längst fram med delar av promenad­ gänget i Järna. Foto: Miriam Tinglöf

”FÖR NÅGRA ÅR sedan hade jag knappt någon ­relation till kyrkan alls.

Visst, jag gifte mig och döpte min dotter i Över­ järna kyrka men det är inte förrän den senaste tiden som jag blivit aktiv. När min man gick bort för snart fem år sedan upplevde jag ett stort stöd av prästen Lasse Svärd som hade begrav­ ningen. Han visade mig de möjligheter som finns i kyrkan och bjöd in mig till sopplunchen. Sedan dröjde

det inte länge förrän jag började hjälpa till med att duka av tallrikar. Därefter har jag varit behjälplig med sommar­cafét och även ringt runt till äldre under jul­ helgen. När diakonen sökte folk som ville vara med på nattvandringen anmälde jag mitt intresse. Att vara ’farmor på stan’ var otroligt roligt!

5

DEN EXISTENTIELLA HÄLSAN

Vad får dig att känna att du lever?

Där har du en ledtråd till vad som ger ditt liv mening. Att känna mening i livet eller hopp för framtiden kanske låter flummigt eller för någon kanske ouppnåeligt. Men faktum är att dessa ämnen är viktiga för din helhetshälsa.

Den existentiella dimensionen spelar en avgörande roll för vår känsla av livskvalitet. Josefin ­Lennartsson ­reder ut begreppen kring den ­livsviktiga existentiella hälsan.

TEXT: Josefin Lennartsson (unikt för Kyrkobladet)

6

Om konsten att känna hopp för framtiden

Josefin Lennartsson. Foto: Angelica Windolf

Vad är den existentiella hälsan?

Världshälsoorganisationen (WHO) har konstaterat att vår hälsa utgörs av olika aspekter. Idag känner vi till fem aspekter som utgör vår hälsa: Den fysiska hälsan handlar om kroppen, sömn, smärta, energi och fysisk rörlighet.

Den psykiska hälsan handlar om vår inre hälsa, ­tankar, känslor och själv­ förtroende.

Den sociala hälsan handlar om relationer till arbete och andra människor.

Den ekologiska hälsan utgörs av vår närmiljö, ­hemmet, fritiden och naturen.

Den existentiella hälsan handlar om hur vi förhåller oss till vår egen existens och de hälso­aspekter jag kommer att gå igenom i artikeln!

D

ET FINNS HOPP! Om något är så avgörande för vår känsla av livskvalitet innebär det också att hoppet är till­ gängligt för varenda människa. Vägen till att känna hopp för framtiden kommer däremot att se olika ut för oss alla. Men alla kan komma dit! Det är inre muskler som vi tränar genom hela livet och som vi kan börja träna när som helst och vinna styrka i. Om du brottas med att känna hopp för din framtid eller hitta mening i ditt liv vill jag inledningsvis säga att det är fullt möjligt att du kan göra det. I den här artikeln ger jag dig kunskap och verktyg för att komma igång att bli mer m ­ edveten om den här hälsodimensionen.

Som med all träning får vi börja där vi är, med det vi har och ta det därifrån.

Foto: Priscilla Du Preez/Unsplash

SEDAN 1984 HAR DEN existentiella hälsan varit ett begrepp inom Världshälsoorganisationen (WHO) men har alltid varit en viktig ingrediens i att vara människa. Den existentiella hälsan hand­ lar om förmågan att tro på och ta vara på livet som vi fått att leva. Det är vad filosofin och religi­ onen ägnat sig åt sen urminnes tider. En dag ska vi dö men alla andra dagar ska vi leva – hur vill vi att de dagarna ska se ut? Vad får oss att känna att vi lever? Att vi njuter av livets skönhet och kan resa oss ur livets motgångar?

Dina inre muskler baseras på livssyn, identitet, tillhörighet, kultur och ambitioner. Våra förut­

LIVSNJUTARE. Josefin Lennartsson är uppvuxen i Järna och bor nu på Gotland. Hon arbetade från 2017 till 2021 som pionjärpastor i En tro på landet, Gnestaortens krets ­nystartsprocess. ­Josefin är ­inspiratör, f­ örfattare, ­föreläsare och vägledare. Och en ­livsnjutare! Följ h ­ ennes inre resa på Instagram: @hoppochlivskonst @gudskvinna

sättningar ser olika ut beroende på den uppväxt vi har och vad vi fått med oss av verktyg för att möta livet med. Men förutsättningarna avgör inte vår förmåga utan skapar bara olika utgångslägen att börja på. Vi har alla fått med oss verktyg för hur vi hanterar livet, men vi är inte alltid medvet­ na om dem. Verktygen är hur vi hanterar livets omständigheter, hur vi ser på livet och vad vi gör med våra möjligheter. Det är inte alla verktyg som hjälper oss heller, ibland behöver vi se över vår själs verktygslåda.

Den existentiella hälsan handlar om att bli medveten om dessa verktyg och hitta dem som hjälper dig att ta vara på livet på det sätt du mår bra av. När du har goda existentiella resurser har du muskler för livets alla ingredienser. Därför är den existen­t iella hälsan så avgörande för vår hel­ hetshälsa. Den existentiella hälsan hjälper dig att utstå livets utmaningar och ta dig igenom dem.

V

I SKA NU FÖRDJUPA OSS i ämnet ytterligare genom att bekanta oss med åtta dimensioner som var och en spelar en viktig roll inom den e­ xistentiella ­hälsan. Dessa åtta dimensioner finns med i WHO:s hälsoenkäter och innebär därför att detta är områden där man kan mäta ett före och ett efter. Alltså om du tränar dig på att formulera och praktisera vad dessa åtta dimensioner innebär för dig kommer det att leda till ökad existentiell hälsa.

7

ÖVNING GER FÄRDIGHET. Träna din existentiella hälsa med övningarna i artikeln. En liten stund varje dag kommer att ge resultat!

Foto: Hello I'm Nik/Unsplash

5 frågor för att träna den existentiella hälsan ÖVNINGAR. Det finns flera sätt att träna den existentiella hälsan. Att samtala om livets stora frågor är ett bra sätt att träna den existentiella hälsan. Man kan också träna ensam till exempel genom att svara på frågor såsom:

1.

Om du visste att du bara hade fem år kvar att leva, vad skulle du vilja fylla ditt liv med då?

2.

Vad är det som hindrar dig idag från att leva mer i enlighet med femårsplanen?

3.

Vilka steg kan du ta idag för att komma närmare det livet du ­ ålade upp på fråga ett? m

Tillit/tro som resurs. En förmå­ ga att lita till eller på något större än dig själv. Det kan vara tro på en Gud, politik, system eller ett fotbollslag. Det handlar om en tro som ger dig resurser, som svarar på frågor eller ger innehåll till det du är med om i livet.

Tips!

Josefin medverkar i första säsongen av Existentiell Hälsa podden.

Du hittar den där poddar finns.

8

sammanhang (hela universum) och det du gör påverkar helheten.

Förundran – Wow-känslan du ­känner vid en solnedgång eller en imponerande prestation. ­Förmågan att kunna stanna upp och ta emot en händelse i nuet. Den skapar känsla av närvaro och att man lever.

Hopp för framtiden, hopp för din ­f örmåga och dina ­omständigheter. Hopp är inte bara en känsla, det är förmågan att sätta upp realistiska mål, arbeta för att uppnå målen och tro på din förmåga att klara av målen.

Harmoni/inre frid. Handlar om att känna att du duger som du är, och gör så gott du kan trots fel och brister. Att du är på rätt plats och gör rätt saker även om inte alla ­omständigheter är perfekta.

Gemenskap/andlig kontakt.

Handlar om förmågan att känna sig delaktig, som en del av ett samman­ hang, något större än dig själv.

Mening med livet. Vad tänder din livsgnista? Vad får dig att vilja gå upp på morgnarna, vad ger dig syfte med ditt liv?

Livskraft/andlig styrka. Vi tränar livskraften, den andliga styrkan, genom de erfarenheter vi gör i livet.

Särskilt de utmanande erfarenheter­ na tränar vår inre styrka.

Så vad får dig att känna att du lever?

En kopp kaffe i skuggan av ett träd, ett kvällsdopp i en skogsjö eller kanske att våga ta steget närmare livsdrömmen? Att fylla dagarna med det som gör livet värt att leva ger dig resurser att hantera alla andra ­omständigheter livet innehåller som till exempel pandemier, sjukdom och förluster. Övning ger färdighet! 

Känsla av helhet. Allt i dig hör ihop. Dina tankar, känslor och erfarenheter hör ihop med ditt mående. Du är en del av ett större

Tidningsurklipp från 1994 med kaffestund i Mölnbo.

MÖTESPLATSER

Har du en hjälpande hand?

VÄNTJÄNSTEN i Vårdinge och Mölnbo skulle behöva fler engagerade. Vill du göra ett besök elller ringa ett ­samtal till någon som är en­

sam i bygden? Vill du h ­ jälpa till att handla eller hjälpa någon till sjukhuset? Då har du möjlighet att blir en del av väntjänsten. Ring p ­ astoratet så förmedlar vi vidare ­kontakten till Ta Aschan: 08-551 74 20, jarna-vardinge. pastorat@svenskakyrkan.se

KAFFESTUND

2:a måndagen i månaden 13.00–15.00, hembygds­ gården, Mölnbo SY- OCH TRIVSELKLUBB

Sista måndagen i månaden 13.00–15.00, Folkets Hus, Mölnbo

SOCIALT ARBETE

Ta Aschan. Foto: Lasse Wiklund.

Ta är till tjänst för de ensamma i Vårdinge Att bry sig om. Ledorden för Röda Korsets väntjänst i Vårdinge och Mölnbo har Ta Aschan levt med sen 1980. ”Fler än man tror sitter ensamma i vår bygd”.

FÖRUTOM BESÖK av olika slag driver väntjänsten ­­­­sy- och trivselklubben och ­kaffestunden vardera en gång i månaden. De som inte kan komma själva blir hämtade med bil.

Varje onsdag rullar också ­” Vårdingebussen” (­namnet myntades av en dam i

­ assan på ­Apoteket) – en k runda med Tas blå bil till Gnesta för de som själva inte kan ta sig till Apoteket, frisören eller mataffären.

KONSTELLATIONEN ­bakom väntjänsten har ett brett kontaktnät. När någon behöver stöd är den ­hjälpande handen alltid nära. Trots att de känner de flesta i byn kan de dock ibland ha svårt att upptäcka när någon behöver hjälp.

Vare sig hemtjänsten eller socialtjänsten kan dela med sig av information på grund av sekretess.

– Särskilt viktigt är att vi får reda på när någon går bort, för att ta bort ­personen från våra register så att vi inte skickar brev felaktigt. Den informatio­ nen når inte alltid fram till oss.

Samtidigt flyttar många nya in vilket gör att de enligt Ta inte kan ha koll på alla.

– Vi blir blir äldre och orkar mindre, påpekar Ta som gärna ser att fler yngre ansluter sig till gruppen.

– Och med yngre menar jag alla under 70 år!

NÅGRA ÅR MED VÅRDINGE RÖDA KORS-KRETS 1941. Startår. Deltagande i försvarsövningar som ­pågick ända till 1960-talet.

1948. Mattransporter och fotvård till äldre.

1952. Invigning av egen bastu i Vårdinge dit barnen skjutsas för att skrubbas av badmadammen.

1956. Start av utlånings­ förråd med rullstolar och kryckor.

1964. Syklubben, väntjäns­ ten, lekskola för sexåringar.

1970-talet. Loppmarknad, tombola, klädinsamling.

1980-talet. Sjukvårdskurser på Mölnboskolan, sjukhus­ värdinnor på Södertälje sjukhus, bussutflykter.

1990-talet. Gemenskaps­ grupper, ungdomsgrupp.

2000-talet. Ta Aschan blir ordförande igen. Julbord, julbasar, skolgårdsvärdar, ”Vårdingebussen”.

2021. Blir en grupp utan ­styrelse tillhörande ­Södertälje Röda Kors-krets.

Söker nya medlemmar som vill vara med och bry sig om!

Text: Linnéa Malmborg.

Foto: Vårdinge Röda kors-krets.

– VET VI OM någon i byn som är ensam eller krasslig, då undersöker vi om perso­ nen vill ha besök. Vi tassar alltid försiktigt. Alla vill inte ha besök, säger Ta Aschan, ordförande i Vårdinge Röda kors-grupp som bedriver väntjänsten i Vårdinge och Mölnbo.

Den åtta personer lilla gruppen försöker se till att ingen äldre i bygden känner sig alena. Genom hembesök, telefonsamtal, sjukhus­besök och ledsag­ ning vill de visa att de lever upp till gruppens ledord ”att bry sig om”.

– När jag inte kan besöka någon skickar jag ett litet kort, inflikar Ta som gärna s­ kriver några rader och ­lägger i brevlådan hos ­någon som hon tror ­behöver det.

SUCCÉ. En utflykt anordnades till Molstaberg för Södertälje­ familjer där några aldrig varit ute på den svenska landsbygden.

9

ALLAN SUNDQVIST

En storyteller i folkbildningens tjänst Idéspruta. Storyteller. Trivselentusiast.

Folkbildare. Allan Sundqvist har fler epitet än många andra. Men så är han också mannen som tror att kunskap och nyfikenhet aldrig sinar.

TEXT: Linnéa Malmborg FOTO: Angelica Windolf

»T

VÅ SAKER HAR JAG alltid varit ­intresserad av – andra människor och att lära mig nya saker, säger Allan Sundqvist med kaffekannan i hand. Intill gör hustrun Ingrid sig redo för förmiddagspromenaden.

För vissa är arbetslivet något som tar slut vid pensions­ dagen. För Allans del har professionen genomsyrat hela livet och varit drivkraften till flera stora projekt: böcker, studie­ cirklar, mötesplatser och skrivelser. Allt med ett enda fokus – folkbildning.

Allan Sundqvist, 85 år, sätter sig ned vid köksbordet i den sobert inredda lägenheten där han och hustrun Ingrid bor sedan tre år tillbaka. Här har de nära till grönskan och till vännerna i området, två nödvändiga ingredienser i den Sundqvistska familjen. Ingrid saknar dock den egna träd­ gården efter flytten från huset. Ännu större saknad har de efter den sociala gemenskap de, liksom alla andra, varit utan ett bra tag.

ALLAN PLOCKAR I HÖGARNA med manuskript och pärmar på bordet. Insändare, broschyrer, egna böcker. Och så luntan med intervjuer. 138 personer över pensionsåldern, varav de flesta från Allans egen bekantskapskrets, har fått berätta om sina liv i det omfattande projektet Alla har något att berätta.

– Drivkraften för mig var att få en samlad bild av hur människor hade det förr och att lyfta fram de stora föränd­ ringar som min generation har gått igenom. Att bevara de vanliga människornas berättelser är viktigt.

Att skriva sina memoarer är för gemene man knappast

10

HÖRSAM. Allan Sundqvist har ­­ägnat tusentals ­timmar åt att lyssna på andras livsberättelser. ”Jag vill lyfta fram den ­vanliga ­människan.”

11

ALLAN SUNDQVIST ÅLDER: 85 år.

BOR: Järna.

YRKE: Pensionär och folkbildare.

Tidigare bl a studierektor för Studieförbundet Vuxenskolan.

FAMILJ: Hustru Ingrid sedan 64 år tillbaka, tre söner, åtta barn­ barn, åtta barnbarnsbarn.

12

STUDIEVAN. ”Den äldre generationen har och hade stora kunskapsluckor som studieförbunden kunde ­täppa till. På min tid var jag den enda från min folkskola att gå till realskolan.

Min föräldrageneration fick s­ ällan chansen att gå i ­skolan över huvud taget.”

PÅ VIFT. Allan pryder baksidan på sin bok Allan berättar med denna bild. Foto: Privat.

NOSTALGI. I boken Järna för mig har Allan skrivit om Järnas utveckling under 50 år.

HEMMAKÄR. I en liten skrift har Allan skrivit historiken kring den plats där han bor, Ljungbacken 3. En ­trevlig överraskning för alla boende i området.

någon självklarhet, enligt Allan. Därför kände han ett kall att lyssna och skriva ned levnadshistorierna som berättades.

– Min upplevelse är att många äldre är livrädda för att skriva, inte minst om sig själva. Min generation och framför allt mina föräldrars generation ville a­ ldrig lyfta fram sig själva utan var v­ äldigt försiktiga med att sprida information utanför familjen. Yngre människor är mer vana vid att skriva om sig själva med tanke på sociala medier.

Intervjuerna utfördes i k ­ ronologisk ordning och berörde först ämnen som uppväxt, skola, familj och sedan ­särskilda minnen och yrkeskarriär.

Stundtals blommade samtalet ut om något som etsat sig fast i minnet, såsom orättvis behandling i skolan eller någon anekdot från arbetet. Efter de tims­ långa samtalen fotograferades intervju­ personerna i köket, där de oftast satt.

– De flesta har fått sin kaffekokare ­dokumenterad, säger Allan och skrattar.

S

AMHÄLLETS förändring är något som Allan ägnat många skrivtimmar åt. När corona­ karantänen blev en ovälkom­ men gäst mitt i hans aktiva liv började han sätta minnen på pränt. Allting ledde fram till Allans karantänblad som han delade ut till grannar och bekanta.

– Många uppskattade att läsa mina minnen från förr, säger Allan leende.

Han blev uppmuntrad att skriva mer och tillslut föddes boken Allan berättar – minnen och tankar om allt som förändrats under ett liv vilken han lät trycka på tryckeri. På sidorna kan läsaren ta del av betraktelser om den tid som passerat, och de väldiga förändringar som skett i samhället sedan 1930-talet. Om barn­ domens dagar på arrendegården utanför Katrineholm med höhässjning och komjölkning. Om den stora betydelsen av ­elektricitetens intåg.

”Yngre människor kan ibland le lite överseende om vi i den äldre genera­ tionen har svårt att förstå de senaste digitala finesserna. Men ingen kan säga att vi är utvecklingsfientliga! Min generation har redan upplevt en lika genomgripande förändring som dagens digitala revolution. Skillnaden är främst att förändringarna nu sker i en rasande fart”, skriver Allan själv i sin bok.

VURMEN FÖR SIN samtid och det förgångna har Allan med sig sedan tidig ungdom. I Järna hembygdsförening har han på senare år bidragit med texter till olika skrifter och har även skrivit boken Järna för mig, där han beskriver Järnas förändring från 1958 till 2008. De senaste åren har engagemanget visat sig genom insändare i lokaltidningen och brev till kommunen och kyrkan.

– Jag följer det som händer i samhäl­ let och världen, och blir besviken och upprörd när saker och ting inte fungerar som de ska, poängterar Allan. Han visar en insändare han skrev om fyrkantigt beteende hos kommunföreträdare och brevet till församlingen om idén att lyfta fram kyrkans liturgi i församlings­ bladet.

»Min upplevelse är att många äldre är livrädda för att skriva, inte minst om sig själva.« – Många idéer har jag fått gehör för, säger Allan leende och nämner sin idé om ett i­nformationsblad till Järna kommundels­invånare. En idé som blev så småningom genomfördes.

Kärleken till hembygden är inte svår att se hos Allan. Året var 1960 då han

och hustrun ­I ngrid byggde sitt eget hus på Starrbäcks­ vägen där de kom att uppfostra tre söner. Allan hade då fått jobb på SLS ­f örbundsexpedition i Söder­ tälje, en arbetsplats som han sedan, 30 år gammal, kom att bli chef för. Vi backar bandet till tidigt 1950-tal då Allan kommit in i föreningslivet via SLU, B ­ ondeförbundets ­u ngdomsorganisation (nuvarande Centern) som anordnade mängder av ­aktiviteter för unga. Som 18-åring blev han distrikts­ ombudsman för Sörmland.

– Det var inte politiken som drev mig, utan möjlig­ heten att få jobba med att ge landsbygdsungdomar en ­meningsfull verksamhet.

NÅGRA ÅR SENARE gick han över till SLS, Svenska Landsbygdens Studieförbund, som 1967 blev ­Studieförbundet ­Vuxenskolan, och träffade där sin hustru Ingrid på en ungdomsledarkurs.

När Studieförbundet ­Vuxenskolan bildades ingick han i ledningsgruppen och blev sedan förbundsrektor med ansvar för hela ­kansliets ­femtio ­medarbetare och de 900 funktionärerna ute i ­landet. Ett arbete som innebar många och långa tågresor till småorter där ­lokalkontoren fanns. Allt för att informera om folkbild­ ningens idé och se till att de medel som staten beviljat användes rätt. K ­ ontakt med

13

LEKFULL. Många turer med skottkärror har det blivit med alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

FOLKBILDNINGENS SYFTE ENLIGT ALLAN Att genom studiecirklar... … stärka de demokratiska krafterna … erbjuda kunskaper som den gamla skolan inte kunde erbjuda TACKSAM. Allan avtackas av sina arbetskamrater 1987.

politiker, myndigheter, f­ öreläsare och f­ öreträdare från andra ­organisationer upptog en hel del tid. Allan talar varmt om folkbildningens stora ­betydelse för människor sedan studiecirklarnas start. Han talar om den möjlighet som lanthus­ mödrarna äntligen fick när de med likasinnade kom utanför hemmet för att förkovra sig i annat än mjölkning och korvstoppning.

HAN TALAR OM HUR funktionshindrade ungdomar fick möjlighet att lära sig klockan och pengahantering, vilket var banbrytande på sin tid.

– Folkbildningsarbetet hade under den period jag var verksam en stor roll för människor som ­behövde bygga på sina kunskaper, säger Allan och fortsätter. Hela idén med folkbildning är att ­erbjuda nya kunskaper till de som inte haft tillgång till dem. Att deltagarna i 1000-tals ­studiecirklar träffas regelbundet har också haft stor betydelse för att förstärka demokratin. Det var ett viktigt skäl när regering och riksdag efter andra världskrigets slut beslutade om kraftigt ökade bidrag till stöd för folkbildningen. Även om fler går i skolan idag finns enligt Allan många grupper som bär stora kunskapsluckor – Behovet av att lära sig nya saker finns i allra högsta grad även idag, poängterar han.

Efter många lyckosamma år inom folkbild­ ningen kände Allan 1987 att det var dags att byta plats. Han blev då rektor på Sånga-Säby folkhögskola och blev sedan kanslichef för Folk­ 14

… stimulera den personliga utvecklingen … väcka intresset för kultur … väcka människors intresse för nya områden.

bildningsrådet. Av Peter Örn, som kom att bli general­sekreterare för Röda Korset, blev Allan värvad att bli hans närmaste medarbetare på Röda Korsets h ­ uvudkontor. Där var han kvar till ­pensioneringen. Folkbildningen lade han dock aldrig på hyllan. Röda Kors-föreningen i Järna blev hans fasta bas under de fem år då han var dess ordförande.

– Jag ville återgälda allt jag själv hade fått genom Röda Korset, säger Allan och belyser hur han känt sig priviligierad genom arbetslivet.

U

NDER TIO ÅR ANORDNADE han inom pensionärsföreningen SPF ­studiecirklar och resor till olika land­ skap. Inför varje resa rekognoscerade han och Ingrid resmålet noga.

– Vi reste dit och pratade med ledningen för hotellet och provåt maten. Vi lade ned mycket tid på att resorna skulle blir bra, säger Allan. Då hade jag verkligen nytta av alla mina kontakter.

ATT FÅ MÄNNISKOR ATT trivas och att ­upptäcka nya saker har varit Allans ledord. Så mycket finns att upptäcka och dela med andra i livets alla äventyr! De senaste årens trivselkvällar i gårdslokalen med frågetävlingar är något han saknat under den instängda tiden. Men där har fokus inte enbart varit skoj och skratt.

– De ska inte bara ha roligt. De ska lära sig något på köpet också, säger han och ler. 

»Behovet av att lära sig nya saker finns i allra högsta grad även idag.« allan om folkbildningens viktiga roll i dagens samhälle

ENASTÅENDE. ”För min egen del har ­folkbildningsarbetet inneburit en ­enastående ­intressant och ­stimulerande väg g ­ enom livet.

Jag känner en djup tacksamhet över det jag fått ­uppleva, inte minst över att ha mött så många e­ngagerade människor.”

15

I

MER ÄN TJUGO ÅRS TID har jag skrivit böcker som alla kretsar kring tre teman: kärlek, tid och tro. Vart och ett av dem stort nog att ägna ett helt liv åt och ändå räcker ett liv bara till att ­skrapa på ytan. Till så stora världar måste man hitta ­ingångar eller öppningar. Min öppning h ­ eter sällskap. Logiken är enkel: Det h ­ änder när vi är tillsammans som inte h ­ änder när vi försöker på egen hand.

Så också i tron och det andliga livet. I min värld stavas tro före allt annat just ­sällskap. Tro handlar om bruten ensamhet, ­upprättad gemenskap och ett sammanhang att växa i. Tro är ingen soloåkning, det är en gruppövning.

Det var när jag under ett drygt års tid försökte sätta mig in i hur det judiska folket ser på och lever med sabbaten som jag slogs av hur väsentligt sällskapslivet – och festen – är i deras gudsgemenskap. Här fanns en teologi för sällskapsmänniskor, här kommer inte festen före eller efter gudstjänsten.

Måltiden, de vackra kläderna och danserna är gudstjänsten. Någonstans här sträckte sällskapsmänniskan i mig på sig. Jag tänkte ”så har jag trott i hela mitt liv, men aldrig riktigt vågat lita på att det är sant”.

TOMAS SJÖDIN

Tillsammanshet – Om andlighet för sällskapsmänniskor TEXT: Tomas Sjödin ILLUSTRATIONER: Svet/Adobe Stock 16

MÖTET MED DENNA ”sällskaps­ livets teologi” blev för mig en befrielse och dessutom ett sätt att möta andligt sökande människor som jag har stor nytta av. Efter­ som det heliga, och inte minst längtan efter det heliga, är närmast omöjligt att översätta eller förklara för någon annan, så har det en tendens att dra mot ensamhet. Det är påfallande hur mycket av det som sägs och skrivs om andlig fördjupning är sådant som leder bort från sällskapslivet, in i kammaren, till kala tysta rum. Det finns människor som har denna ensamhet, detta stilla liv, som sin kallelse, men vi är många som inte har det. Även vi behöver regelbundet uppsöka avskildheten, men det är sällskapslivet som är vår livsluft och därmed det element där alla Guds gåvor

blommar som bäst. Det är inte svårt att förstå varifrån den starka betoningen på avskildhet och ensamhet kommer. Ändå, i skildringarna av Jesus i Nya testamentet läser vi om att det är folk runt honom jämt.

Han går ständigt på kalas, äter allt och dricker allt, pratar natt som dag, i grupp och i enskilda samtal. Visst, han gick åt sidan för att vara ensam och be, men sedan tillbaka till gruppen igen.

Vid de tillfällen när jag besökt kloster och kommuniteter har jag slagits av hur den gängse bilden, att detta är människor som drar sig undan världen, inte stämmer.

Istället känner man ända in i kroppen att systrar och bröder som lever så nära ­varandra tillsammans skapar en värld som många gånger är fullödigare än det vi kallar ”vanliga liv”. När Paulus i sitt brev till de kristna i Efesos skriver att det är tillsam­ mans med alla de heliga som vi förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, så har det en rent bokstavlig innebörd.

Här blir sabbaten, och inte minst ­sabbatsmåltiden, förebildlig: den är allt annat än privatreligion, hela symboliken handlar om att koppla och länka samman – till Gud och till vännerna. Det är inte egentid som är sabbatens själ, utan tid ­t illsammans och tid med Gud. Det finns flera viktiga poänger med att sabbaten börjar på kvällen och inte en s­ ömnig morgon eller mitt på dagen när aktivi­teten är som störst. Sabbaten ligger i slutet av veckan och markerar ­skiftet m ­ ellan arbetstid och vilotid. Denna ­övergång markeras i judendomen med en måltid. Och det är inte vilken måltid som helst. Nyckelordet i denna måltid är just: tillsammans.

Man äter tillsammans med familj och nära vänner förstås, men det finns också en social medvetenhet som håller dörren till festen öppen för fler. Detta bygger i sin tur på tanken att familjen inte bara är de närmaste, utan också de som behöver en familjs gemenskap.

ATT SABBATEN BÖRJAR med en ­måltid har en inbyggd logik. För hur ska man kunna komma igång med att inte göra en massa saker som man mer eller mindre mekaniskt gjort under en hel lång vecka?

Kort sagt, hur ska man kunna börja sluta?

Sabbaten frågar inte ens om det. Den ställer till med fest. Därigenom aktiveras andra sinnen än de som är verksamma i det löpande. Vilan viskar att det är tid för det sensuella nu, för sinnenas fest. Njutning och nöje, mat och dryck, sång, levande ljus

»Matbordet kan mycket väl bli ett sammanhang.

Man upphör aldrig att förvånas över hur mycket som händer när man lagar mat och äter tillsammans. Mötet mellan mat, h ­ änder och goda ­vänner blir i värmen från en spis som går på h ­ ögtryck en ­närmast ­sakramental ­upplevelse.«

och ömhet. Inte bara om det finns tid och kraft över, utan mer eller mindre som en kallelse eller en förpliktelse. Skiftet från arbete till vila känns först i kroppen. I detta ligger en djup visdom förvarad.

En amerikansk tidskrift bad sina l­äsare skicka in den mening de tyckte var den mest tröstande, den de helst ville och ­behövde höra. Det kom in tusentals svar.

De tre som hamnade högst upp på listan var: 1. Jag älskar dig 2. Jag förlåter dig 3. Maten är klar JAG HÖRDE DETTA i ett föredrag av missionären och författaren Mark Rutland, och jag vet fortfarande inte riktigt vad som hände med mig vid just denna punkt i hans föredrag, mer än att det brast för mig.

Rutland lämnade sitt förannonserade ämne och talade istället om brustenhet, om den andliga och mänskliga mognad som inte går från framgång till framgång utan tar vägen genom sår och förkrosselse. Det han talade om var så genomlevt och genomlyst att det var omöjligt att värja sig.

När han kom till resultatet av undersök­ ningen om de mest tröstande meningarna föll jag i gråt. Dels därför att jag kände att så mycket av mitt eget liv och min egen tro rymdes där; i behovet att vara älskad och förlåten, men jag rördes också över att en så vardaglig mening som ”maten är klar” hamnar så högt upp när vi ska lista de tröstande orden. Och jag tror att ­reaktionen är symptomatisk. Tröst är inte främst att säga de rätta orden, det är minst lika mycket en fråga om att bjuda samman­ hang som bryter ensamhet. Samma sak gäller tron. Matbordet kan mycket väl bli ett sammanhang. Man upphör aldrig att förvånas över hur mycket som händer när man lagar mat och äter tillsammans. Mötet mellan mat, händer och goda vänner blir i ­värmen från en spis som går på högtryck en närmast sakramental upplevelse. Inte minst viktigt är pratet.

DET KLAGAS ÖVER att all elektronisk utrustning gör att vi lever parallella liv, att vi pratar allt mindre ansikte mot ansikte.

Så är det säkert, och kanske är det åter­ upprättandet av så självklara saker som att sitta ner, äta tillsammans, se varandra i ögonen och prata som är våra starkaste ­vapen i kampen om den tröstande samva­ ron.

Den gemensamma måltiden har i alla tider varit själva kittet i familje- och ­vänskapsrelationer. Begreppet familj 17

­ efinieras för övrigt i många kulturer som d ”de som äter tillsammans”. Måltider är som magneter, de drar oss till varandra och lockar fram oss ur våra roller. Det är därför det är så besvärande att äta med någon som man inte är sams med. Om omvänt, vägen tillbaka till kärlek och förlåtelse kan börja med något så alldagligt som att någon ropar ”maten är klar”.

Det är något särskilt med att äta tillsam­ mans med andra. Merparten av de foton som vi har i våra datorer och i de gamla ­fotoalbumen hemma är bilder av barn som leker och vuxna som äter. Tydligen kommer impulsen att avbilda ett ögonblick särskilt ofta när man sitter runt ett dukat bord.

Knappast något av fotografierna fokuserar på maten. Det är människorna, samvaron, tillfället som vi ville minnas. Att just vi var tillsammans, just den här kvällen.

MÅLTIDEN ÄR ETT mysterium som skapar ödmjukhet. Varje gång vi sätter oss vid matbordet bekänner vi egentligen att vi inte är gudar som klarar oss på egen hand i den här världen. Vi är beroende av så många andra faktorer, så många andras liv för att kunna leva: solen, fotosyntesen, för­ multningen, jorden, vatten, bin, kycklingar, får, kor, trädgårdsmästare, slaktare, kockar, vänner och en massa för oss okända människor. Och vi är beroende av varan­ dra. Vi är varken självgående eller själv­ spelande. I den nicenska trosbekännelsen uttalas orden: ”Vi tror på…”, inte ”Jag tror på…”.

Ibland vid middagsbordet brukar jag be våra vänner berätta om någon av sitt livs mest minnesvärda måltider. Och det slår nästan aldrig fel: svaren beskriver ­påfallande enkla måltider där något annat än själva maten blev oförglömligt, oftast samma saker som vid fotograferingarna – vännerna, samvaron och tillfället.

Och det är under sådana långa kvällar, när vi skjutit våra tallrikar åt sidan, lagt upp benen på en stol och vilan i samtalet infunnit sig, som jag starkast förnummit Guds närvaro. För i detta samtal är Gud den självklara gästen. Detta är andlighet för sällskaps­människor. Gud i det hitersta.

I den tron kan varje hem bli en helgedom, varje ­matbord ett altare.

JAG TILLHÖR INTE dem som ser på människans identitet som något man bär själv, som en innersta kärna under skikt efter skikt av överlagringar, och som kan skalas fram. Jag tror att identitet är något som skapas i relation till andra. Att hela livet är en tillsammans-grej och att det inte är förrän man på allvar förstår det som 18

»Och det är u ­ nder sådana långa ­kvällar, när vi s­ kjutit våra ­tallrikar åt sidan, lagt upp benen på en stol och vilan i samtalet ­infunnit sig, som jag ­starkast förnummit Guds närvaro. För i detta samtal är Gud den självklara gästen.«

man kan börja tala i termer av att hitta hem till sig själv. Att ”vi” är viktigare än ”jag”.

Att ”vårt” är värdefullare än ”mitt”. Det var här den så kallade nyandligheten tog fel. Den gick vilse i jaget och drunknade i en spegelblank brunn av ­självupptagenhet.

Ett sammanhang som finns till för sin egen skull blir snart ohälsosamt för dem som ingår. Sökandet, för det finns ett sådant, handlar mer om att finna en tillhörighet där jag kan formas och slipas, så att det i mig som jag vill ska växa och bli ”jag”, får en chans att göra det. Det är inget man gör på egen hand. Det sker bara i ­tillsammanshet. Jag har snott det ordet av en vän i Kalmar som heter Jan Nordström.

Jan gör de mest vidunderliga fotoböcker, en av dem heter just Tillsammansheten och handlar om fotbollslaget Kalmar FF. ”Fast detta handlar egentligen inte om fotboll. Mer om att vi människor kan rädda ­varandras liv. När vi vandrar med ­varandra”, skriver han.

TOMAS SJÖDIN

I EN AV DE MYCKET få sabbats­ föreskrifter som finns i Bibeln finns en notering om just detta, att man under ­sabbaten inte ska ägna sig åt ”tomt prat”.

är f­örfattare och p­ astor. ­Texten är tidigare ­publicerad i tidskriften ­Pilgrim nr 2 2017.

Publicerad med tillstånd.

Om du inte kränker sabbaten, inte sköter dina sysslor på min helgdag, om du kallar sabbaten en fröjd, helgad åt Herren och värd att ära, om du ärar den och inte utför det du brukar, inte ägnar dig åt dina sysslor och tomt prat, då skall du få fröjdas över Herren. ”Om du inte ägnar dig åt tomt prat.” Det är alltså inte det myckna pratandet som är problemet. Det är det tomma som ska ­u ndvikas. Det ligger helt i linje med att sabbaten är given för att mätta livet, inte t­ ömma det på innehåll. I vilan finns rymd att föra de samtal som fördjupar livet, k ­ anske till och med räddar det. Den gemensamma vilan skapar utrymme och trygghet nog för att vi ska våga föra de samtal som inte sker på en kafferast. 

VIDSYNT. ”Man ­behöver inte vara ­säker i sin tro för att engagera sig i ­Svenska kyrkans unga. Det var ­verkligen inte jag i början”, säger Zandra Öman Lund som vill att alla unga ska ­känna sig ­välkomna till den kristna ­gemenskapen.

ZANDRAS TIPS TILL DIG SOM VILL TRO:

f Testa tron. Testa att be.

Var öppen för att se om Gud svarar. f Övertala dig inte att du tror. Tron kommer naturligt. f Tillåt dig själv att vara kritisk. Du behöver inte hålla med i allt som ­kristna tycker och säger. f Engagera dig! Det finns massor att göra. Kolla upp Ageravolontärerna som är för alla unga som vill ­arbeta för global rättvisa.

ZANDRA ÖMAN LUND ÅLDER: 22 år.

BOR: Stockholm.

UPPVUXEN: Utanför Nyköping.

AKTUELL: Är ordförande i Svenska kyrkans unga i Strängnäs distrikt.

YRKE: Studerar till lärare.

Tar nu paus för att jobba som volontäransvarig i Haninge församling.

INTRESSE: Målar mycket, spelar dataspel.

SVENSKA KYRKANS UNGA , SKU, är en

öppen gemenskap med unga människor som vill upptäcka och dela kristen tro. SKU är uppdelat i en n ­ ationell nivå med förbundsstyrelse samt i 13 distrikt som utgörs av stiften. Många försam­ lingar är anslutna till SKU genom en lokalgrupp.

SKU anordnar event för alla unga mellan noll och trettio år.

Instagram: skustrangnas Webb: skustrangnas.com

Zandras selfie på SKU Strängnäs egen Instagram.

ZANDRA ÖMAN LUND:

»Jag är så tacksam att Gud ledde mig på den här vägen« TEXT: Linnéa Malmborg FOTO: Zandra Öman Lund

”DET HÄNDER SÅ HIMLA mycket roligt i kyrkan. Här finns världens finaste krets med personer att lära känna”, säger Zandra Öman Lund, ordförande för Svenska kyrkans unga, SKU, i Strängnäs stift, sedan två år tillbaka.

Tillsammans arrangerar hon och de andra i styrelsen läger, träffar och utbildningar för unga. Allt präglat av en nyfikenhet och vilja att få unga att upptäcka den kristna tron.

– Allting vi gör är med kristen tro i grunden.

Sommarläger, allhelgonaläger, årsmöten, Ikon-utbildning. Zandra beskriver en miljö där unga kan resonera om sin tro helt kravlöst.

En plats där man kan komma ifrån vardagen och få vara sig själv.

– Våra läger är helt fantastiska! Det är s­ amlingspunkter för ungdomar från hela s­ tiftet där man kan känna en kristen ­tillhörighet. Alla ska kunna känna att man inte blir ifrågasatt för sin tro.

NÅGOT AV DET VIKTIGASTE med Svenska kyrkans unga är enligt Zandra att alla ska få känna att de passar in. Ingen behöver vara stensäker på sin tro bara för att vara med.

Viktigast menar hon är att inte jämföra sig med andras tro utan att kunna vara sig själv. ­ – Varje tro är unik och växer med en själv.

Man kan komma och säga ”jag är nyfiken på kristen tro” eller ”jag har ingen aning om vad jag tror på”, säger Zandra som själv började växa i sin tro ett par år efter konfirmationen.

Att prata om sin egen tro är inte heller något som ska pressas fram.

– Många är obekväma med att prata om sin tro och det är absolut ingenting man ­måste göra, påpekar Zandra.

Att hon skulle engagera sig i kyrkan var

först inte självklart. De första konfirma­ tionsträffarna skippade hon och tänkte ”jag tror nog inte på Gud”. Till slut fullföljde hon ­undervisningen, hängde med ungdoms­ gruppen och fick efter ett tag frågan om att själv bli ungdomsledare.

– Jag är så tacksam att Gud ledde mig på den vägen, utbrister hon.

ZANDRA HYLLAR HEMFÖRSAMLINGENS ungdomsledare som fick henne att åka på läger och komma i kontakt med Svenska kyrkans unga. Hon berättar om en Polenresa tillsammans med 80 ungdomar där de vid ett tillfälle satt i en källarlokal och unisont sjöng Glory to the father. Människor bad öppet och pratade om Gud. Där och då kände hon att det var en gemenskap hon ville tillhöra.

– Stämningen var väldigt stark.

Vad betyder din tro för dig?

– Min tro betyder allt för mig och är an­ ledningen till att jag mår bra idag. Jag har inte mått så jättebra i livet och har varit med om många motgångar. Gud har inte funnits där för att göra allting lätt och ta bort saker som är dåliga. Han har funnits där som stöd genom allt som varit svårt. Jag känner stor tacksamhet när jag ser tillbaka på mitt liv!

SJÄLV SER HON SVENSKA kyrkans unga som en fantastisk plats att engagera sig på, vare sig det är i församlingen, stiftet eller nationellt. Hon nämner global rättvisa, arbete för tro och identitet och demokrati som ­områden att engagera sig i.

– Kyrkan är inte bara ett hängställe för unga, utan en plats där man kan engagera sig i massor av olika frågor under hela livet.

19

MEDITATIVT. För Susanna Bävertoft är skogsbaden ett sätt att känna sig som en del av något större. I skogen får hon också distans till den stressade vardagen.

SUSANNA BÄVERTOFT GUIDAR I SHINRIN-YOKU – SKOGSBAD

»Jag känner mig levande när jag är i skogen« Det handlar om att vara i skogen utan att plocka svamp eller räkna steg. Att skogsbada, shinrin-yoku, är att ­använda naturen som en boost för bättre immunförsvar, stressreduktion och lägre blodtryck.

TEXT: Sofie Kalodimos/Verbum FOTO: Mikael M Johansson/Verbum

20

NEDVARVNING. Stressreduktion är bara en av de goda effekterna av att vara i skogen, enligt Susanna som inte vill se shinrin-yoku som något flummigt.

MYNDIGHETERNA I JAPAN noterade i slutet av 70-talet att en stor mängd människor, som tillbringat mesta delen av sin vakna tid på sina ­arbetsplatser, dog i alldeles för tidig ålder. Man ­kallade det för karoshi, eller död till följd av överarbete.

Shinrin-yoku, skogsbad, blev ett begrepp i Japan i slutet av 80-talet, då myndigheterna inrättade terapiskogar för att minska dödligheten av till synes friska japaner.

NU FINNS ETT INSTITUT inrättat i Sverige, för att ge fler chansen att upptäcka skogsbad. Susanna ­Bävertoft har studerat till Certifierad skogsbadguide vid Scandinavian ­Nature and Forest Therapy Institute.

– Jag känner mig levande när jag är i skogen. Skogen är en del av vår naturliga miljö och genom att sakta in och vara i den, får jag en speciell naturkontakt – jag känner att jag är en del av något större, säger hon.

Hon menar att man, genom ett guidat skogsbad, ger sig själv tiden att stanna till och uppleva sin omvärld.

Genom att lyssna, se, dofta och känna öppnar sig en ny värld, som funnits där hela tiden, utan att man kanske uppmärksammat den. I skogen får man distans till den ofta stressade vardagen.

SUSANNA VISSTE ATT hon ville jobba med människor. Men, precis som så många av oss andra, var hon dålig på att lyssna till sig själv och valde istället att satsa på karriären, som man ”ska göra”. Hon gjorde karriär inom ­telekombranschen och

öppna grupper, slutna sällskap (som arbetsteam) och för enskilda individer som vill prova på.

– Alla är inte lika vana vid skogen.

Det kan kännas otryggt att vika av från stigen. Men när man gör det ­tillsammans med andra lär man sig att känna trygghet i skogen.

»Till slut gav jag mig själv två löften. Jag skulle börja meditera varje dag och vara i naturen varje dag.« SUSANNA BÄVERTOFT ­ arknadsanalys. Men allt analyse­ m rande och alla snabba deadlines fick henne att omvärdera livet.

– Till slut gav jag mig själv två löften. Jag skulle börja meditera varje dag och vara i naturen varje dag. Så jag började med långsamma prome­ nader och jag hittade en sten som blev min sten. Där satt jag varje dag i en kvart och bara blundade. När jag sedan öppnade ögonen så såg jag skogen ur ett annat perspektiv. Det gjorde mig förundrad.

Nu jobbar Susanna som coach och stresspedagog och de guidade skogs­ baden har blivit en del av hennes verksamhet. Hon håller i skogsbad för

ÄVEN FÖR EN VAN skogsmulle kan skogsbadet vara något helt nytt. Många använder skogen som ett m ­ otionsspår – det är en vacker miljö att förlägga sin prestation i. ­Shinrin-yoku tar dig bort från presta­ tionen – du är inte i naturen för att plocka svamp eller bär, för att jogga eller motionera – du är i naturen för att vara i naturen med alla dina sinnen.

Du behöver inte uppnå något eller prestera. Du kan inte göra fel för du behöver bara vara.

– Det kan vara ovant att stanna upp.

Någon kanske måste ge dig tillåtelse att avvika från stigen, sitta vid trädet och kolla på trädkronorna, säger Susanna.

SUSANNA BERÄTTAR om en skeptisk vän som tyckte att skogsbadet lät flummigt, men som ändå testade att följa med på ett skogsbad.

– Hon blev alldeles förundrad och sa ”antingen är skogsbad inte ­flummigt, eller så är det jag som är flummigare än jag tror”.

Naturen är inte flummig. Shinrin­ yoku är en etablerad och forsknings­ baserad metod. Förutom att ge ro och minska stress så stärker den immun­ försvaret och ger oss ökat fysiologiskt och psykologiskt välbefinnande. 

21

AN AR KY

O BL ADET SP

RK

RK

SP

A N AR KY

Ordet

Ordet som står skrivet:

Vila

O BL A D ET

I

LIVETS ALLRA MEST hektiska perioder kan jag tycka att det absolut mest behagliga som finns är att sitta i en stol och göra absolut ingenting. Kanske med en kopp te vid sidan, eller en bok att slöbläddra i. En ­anteckningsbok med ­möjlighet att p ­ lita ned några uppkomna ­tankar i. Inga krav utom att lyssna på t­ ystnaden. Timmarna kan swisha förbi likt moln på himlen en blåsig dag. T ­ illfällena till denna, i mina ögon ­ofantliga lyx, är emellertid få. Oftast finns varken tid eller möjlighet att ägna sig åt en sådan långsittning. Då får jag hålla till godo med någon minuts respit i gungstolen efter arbetstid med den obligatoriska podd-kaffekoppen.

Att gunga där en kort stund är en vana som u ­ ppkommit för att stilla tankarna som går på h ­ ögvarv.

Vare sig livet går i rapidfart eller om dagarna sniglar sig fram är pausen och vilan en nödvändighet. I alla fall om man ska tro Tomas Sjödin som i boken Det händer när du vilar (2013) beskriver den som en ren plikt, inte som något man förtjänar eller är värd.

Snarare som ett måste för att man ska kunna fungera väl som människa:

på steget, eller det långa ­sammanhållna semesteruppehållet. Tuppluren och löpturen, att sluta ögonen ett par minuter i arbetsstolen eller att sitta i timmar och betrakta ett hav eller ett vajande ­sädesfält (Sjödin 2013).

”Vila är inte främst att göra ingenting.

Vila är att göra det man njuter av eller mår väl av. Och framför allt, vila är att göra något annat.”

KANSKE ÄR DET I TIDER av jäkt åt alla håll och kanter som tanken på andlighet och bön blir som allra mest avlägsen. Att ens hinna samla sig och rikta blicken inåt kan bli svårare att värja sig emot än trädgårdsfågelns kvällskvitter. Jag minns retreaten på kursgården då tre dagars tystnad inledningsvis kändes som ett berg att bestiga. Först sent under andra dagen kunde jag uppleva den tysta te­stunden vid brasan som en mjuk kudde att landa i. Det öronbedövande slamret inombords började avta.

Margareta Melin (2017) menar att

PAUSEN FINNS DÄR FÖR att öppna upp för något nytt i livet – en tanke, en känsla, en dröm. Att stilla sig i total tystnad är inte den enda möjligheten.

Det går ju att göra något annat man själv finner välgörande och behagligt: ”[Vilan] öppnar något – ett rum, ett vindskydd, ett gömställe för kärleken. [...] Vila kan vara att ett ögonblick dröja

NÄR TANKARNA MALER och tyst­ naden upplevs provocerande jobbig kan vilan vara svår. Men som mest välbehövlig! Inget är svårare för en stressad själ än att sitta ned i stillhet utan att fingra på mobilen eller blädd­ ra i en tidning. Tystnaden kan vara mer högljudd än en bullrande lastbil som far förbi.

Margareta Melin beskriver i Vara i bön utan att be om något att dessa oväntade stunder kan vara lägen av guld för en stressad själ. På tåget, i telefonkön, när tvååringen aldrig tycks somna kan tankarna riktas mot den inre världen. ”Pauser och väntetider som uppstår oplanerat behöver inte vara förlorad tid.

De kan vara gyllene tillfällen att stanna upp och besinna sig, att uppmärksamma ögonblicket och allt liv som pågår inombords och runt omkring.”

vilan i sig är ett ypperligt tillfälle att ägna sig åt att blicka inåt och uppåt och att släppa alla krav för en stund: ”I en stressad tillvaro med orimligt ­mycket att hålla ihop och klara av, tänker jag på bön i första hand som hemkomst och vila, som ­återhämtning och andningspaus. Inte ännu en uppgift att schemalägga och klara av vid sidan av alla andra uppgifter. Jag tänker på sängen, soffan och mattan som n ­ aturliga platser för bön. Sängen: ett viloläge, en koja som omsluter och ­beskyddar i gränslandet mellan sömn och vaka. Så välgörande att ligga kvar en stund – medveten om det DU som är livet i vårt eget liv – innan det är dags att stiga upp och möta dagen, v­ ärlden.

Och så befriande att inför natten ­återvända till sängen som en fristad, släppa plikter och bekymmer och veta sig vara ­hemma, i grunden aldrig ­ensam, alltid älskad (Melin 2017).”

STOLEN STÅR DÄR REDO att sitta i.

I väntan på en väldigt lång paus tar jag tillfället i akt med kaffemuggen i handen och andas sakta ut. Stunderna finns där. Det gäller bara att ta vara på dem när de infinner sig.  Linnéa Malmborg Källor: Tomas Sjödin (2013). Det ­händer när du vilar, Libris förlag; ­Margareta Melin (2017). Vara i bön utan att be om något, Libris förlag.

”Min gud, var hos mig i mörkret och omslut mig med nåd. Du är min viloplats, min fasta punkt, mitt hem i världen. Hos dig blir jag åter ett barn och bärs genom tiden. Tankarna tystnar hos dig, och hjärtat finner sin ro.” margareta melin ur Vara i bön utan att be om något.

22

Sarah Artmann finner vilan helst i naturen omgiven av träd och växter.

Text: Linnéa Malmborg. Foto: Sarah Artmann (porträtten) och Unsplash.

VILSÖKARE. ”Vilan är en viktig komponent i mitt liv, ja en grundförutsättning för att jag ska kunna känna ett inre lugn.” Orden kommer från Sarah Artmann som kämpar varje dag för att finna vilan.

SARAH ARTMANN

»Jag hämtar min livskraft i vardagsvilan«

MAT, DRYCK, SÖMN och vila. Alla är de komponenter för att vi ska kunna leva, men ack så svåra att få till i lagom mängd. ­Hunger, törst och sömn gör sig påminda och kräver vår omedelbara ­reaktion. Men för att hålla oss alerta och harmoniska krävs också en annan ingrediens – vilan.

Hur vi kan finna vilan ser olika ut för var och en av oss. Vissa tar en powernap eller en löprunda för att rensa huvudet, andra måste ha sitt timslånga meditationspass eller sin årliga retreat. Behovet finns hos alla även om vi inte alltid märker det i tid. Att upptäcka behovet för sent kan få stora konsekvenser.

Att sova siesta är i sydligare länder ett sätt att dra sig tillba­ ka de allra varmaste timmarna på dygnet. I bondesamhället var ­begreppet sova middag en självklarhet för många. Att lägga sig ned en kort stund efter maten för att slumra till är enligt forskare ett inbyggt biologiskt behov och ett bra sätt för att minska stress och öka prestationsförmågan.

FÖR 35-ÅRIGA Sarah Artmann i Vårdinge går hela tillvaron ut på att finna den viktiga vardagsvilan. Hon söker den ständigt och vårdar den likt en skör blomma. För henne ger den återhämtande vilan själva livskraften tillbaka.

läsarna svarar

Hur hittar du vilan?

Kyrkobladets läsare berättar om vad som ligger på deras hjärtan i dessa vilans tider. linda burnert,

kyrkovaktmästare:

”Promenader med hunden ger vila och är en skön övergång mellan arbete och fritid. Skärgård, havet och skogen är mina bästa platser för vila och avkoppling. En tur med båten en ­solig kväll hamnar också på första­platsen.”

cecilia lundin,

–

Vilan är väldigt central i mitt liv. Just nu ­försöker jag planera så att jag kan få in vilan som en naturlig del i livet. Det är ett pågående arbete.

Efter att ha genomgått en bröstcancerbehand­ ling för sex år sedan förlorade Sarah mycket av sin livskraft. Vården gav inte så mycket hjälp till att komma tillbaka till en normal vardag, förutom att en kurator tipsade om naturens kraft.

IDAG ÄR SARAH cancerfri men lever f­ ortfarande med konsekvenserna av sjukdomen. Både kropp och själ är trött och suktar efter varje ­tillstymmelse till vila.

– Jag är som en gammal själ i en ung kropp. Jag orkar väldigt lite, har mycket värk i kroppen och har ett stort behov av att vila. Men det syns sällan på mig hur mycket jag kämpar, säger Sarah och berättar om omvärldens förväntningar om att hon ska fungera som vanligt. Att sakna den kapacitet som en ung människa förväntas ha u ­ pplever hon som skam­belagt.

kansliassistent:

”Jag lägger mig med hörselkåpor, blundar och följer mina andetag för att stänga ute alla intryck. Jag kan också lyssna på en ”snäll” ljudbok eller göra avslappningsövningar för att koppla av. Ljuddämpande hörselproppar är en annan metod för att stänga ute ljud och kunna vila.” viveca,

Z

GLASSIGT. Sol och värme är för många bra ingredienser för en vilsam dag.

Illustration: Märta Dahlqvist, Järna.

församlingsbo:

”Jag tar en tupplur varje dag efter lunch.

Min lilla tax och jag vilar då i soffan under en filt. Det är så mysigt!”

23

NERE I VARV. ”Psykisk o ­ hälsa är ett jätteproblem i dag. För många är bristen på vila den stora orsaken”, tror Sarah som vill få in mer vila i ­vardagen. Även på jobbet.

SARAH ARTMANN BOR: Vårdinge/Gotland.

UPPVUXEN: Järna. ÅLDER: 35 år.

ARBETE: Trädgårdsmästare.

VILAR HELST: I naturen, innan stressen kommer. I badkaret. Vilar helst så ofta som möjligt!

KOMBINATIONEN HELTIDSARBETE och vila tycker Sarah är ­väldigt svår. Just nu hindrar den henne från att återhämta sig.

– Att behöva välja mellan att arbeta heltid eller vara sjukskriven på heltid kan inte vara de enda alternativen! En mellanväg måste finnas, genom att jobba lagom utan att stressa ihjäl sig eller bli bankrutt. Arbetsgivare borde kunna skapa möjligheter till vila.

Arbetet på den gotländska förskolan blev en återhämtningtid efter en hektisk arbetsperiod. Barnens obligatoriska middagsvila blev ett tillfälle för henne att själv vila bredvid barnen.

– Dagisvila skulle behövas på alla arbetsplatser, säger hon ­leende. Tänk att bara få släcka ned efter lunchen och lyssna på harmonisk musik i stället för allt slammer. Efter en sådan paus skulle nog många både jobba och må bättre.

Sarahs 4 bästa vilotips: KATTKONTAKT ”Att ha mina katter spinnande i knät ger en rogivande och läkande känsla.”

BADKARSBAD ”Jag älskar att ta ett bad i badkaret. Det ger mig ro.”

MIDDAGSVILA ”Den sunda vilan är min räddning.

Jag går gärna och lägger mig en timme på dagen och blundar.”

SKOGSPROMENAD ”I skogen kan jag landa i mig själv, andas, tänka klart och hämta kraft.”

24

DEN ÅTERKOMMANDE VILAN måste finnas med henne varthän hon vandrar genom livet, oavsett arbetsbörda eller orosmoment. ­Meditation, andningsövningar eller en stund på den taggiga ­spikmattan är moment som hjälper henne att komma ned i varv.

– Efter en hel dags jobb vill jag inte krascha i soffan som ett vrak. Jag vill hinna vila i tid, innan det är för sent, så att jag inte hamnar där, säger Sarah och nämner de nattliga tankespinnen och de många gånger hon pressat sig själv för hårt. Ett otal gånger har hon suttit i bilen hem från jobbet gråtande av stress med akut behov av återhämtning som följd.

När känner du dig tillfreds?

– För mig krävs egentligen inte så mycket för att jag ska känna mig nöjd. De små stunderna ger mig lycka, säger Sarah och tänker tillbaka på i påskas då hon satt i vårsolen på ett gotländskt raukfält med ­blicken ut mot havet.

– Eller när jag såg första snödroppen i våras! Sådana stunder av närvaro är oerhört vilsamma för sinnet. Jämför med ett barn som ser en myra på grusvägen och bara stannar upp. Allting annat blir irrelevant. Vi vuxna distraheras hela tiden av att vara igång och våra mobiltelefoner hindrar oss från att finna riktig vila.

SOM MEST ILLA DÄRAN AV SIN sjukdom låg Sarah på Södersjuk­ huset och funderade på vad hon mest längtade efter. I det kala rummet utan något att fästa blicken på, slöt hon sina ögonlock och föreställde sig en fluffig grön gräsmatta och en blå himmel med vita stackmoln. Den sunda vilan som ger kraft och livsenergi var det kroppen längtade efter trots månader i sjukhusbädden.

– Att lägga mig på en gräsmatta och blicka upp mot himlen var min bild av fullständig lycka. När jag kom ut från sjukhuset gjorde jag precis det! 

Foto: Sofie Kalodimos/Verbum

PÅ SIN PLATS. Kaos i köket, högar i hallen och ingen hittar någonting.

Med några enkla knep får ni ordning på det mesta där hemma och är redo att njuta av höstens alla nya äventyr.

2. BÖRJA ENKELT. Börja med det du har minst känslomässiga band till. Är du en bokälskare är det svårt att göra sig av med böcker, bor du i köket känns varje pryl nödvändig.

Börja ­någon annanstans i så fall. Marie Kondo föreslår kläder.

3. RESPEKTERA SAKERNA. Kan låta lite flummigt, men Marie Kondo hävdar att du ska respektera dina prylar så pass mycket att du inte låter dem ligga i oanvända högar.

4. HITTA EN PLATS. Varje sak ska ha sin specifika plats. Och där ska den alltid ligga när den inte används. Då ser du också snabbt om du har för mycket av något.

5. BLIR DU GLAD? Det finns inget självändamål att rensa så mycket som möjligt, men idén är att bara behålla det som gör dig glad. Ge dig tid att känna efter.

NYSTART I HÖST

Rensa i röran – din guide till ordning på allt Gör plats hemma för höstens alla nya äventyr. När det är dags för varda­ gens rutiner igen är det skönt med ordning på prylarna. Det blir både lättare att komma iväg på morgonen och skönare att landa hemma på kvällen.

HITTA LÄTT. Det låter så enkelt, men faktum är att om du vet var saker och ting ligger blir det så mycket enklare att hitta dem när du behöver. Extra viktigt när många ska komma iväg till jobb och skola på morgnarna, men skönt för alla, oavsett vardagssituation.

LÅDOR OCH KORGAR. Det är bra med lådor, korgar och askar – så länge du märker upp dem eller på annat sätt har koll på vad som finns var. En stor byrålåda kan delas in i

PÅ RÄTT PLATS. Förvara sakerna där du använder dem. Sådant som du behöver varje dag är det kanske bättre att ha framme i en fin korg, än instuvat i ett skåp? Vad är det sista du gör på morgonen? Lägg det du behöver i hallen. Och vad behöver du för din kvällsrutin? Ha det till hands i sovrummet.

Japansk ordning Marie Kondo är japanskan som blivit världsberömd för sin metod att ­organisera hemma, KonMari-­metoden.

Allt du äger ska göra dig glad, är ­hennes grundtanke. Här är hennes metod sammanfattad i sex steg: 1. RENSA I KATEGORIER. Att angri­ pa ett rum i taget kan verka logiskt, men Marie Kondo rekommenderar att du istället röjer en kategori i taget – ­böcker, kläder, köksprylar. Då flyttar sig inte röran bara från rum till rum.

7. VAR ÄRLIG – INGEN VILL HA SKRÄP Dela med dig – men tänk efter! Det är förstås bättre att skänka vidare än att bara slänga, men ­klädinsamlingen ­eller second hand-affären är inte någon skräpstation. Skänk bara sånt som du själv skulle kunna tänka dig att köpa eller använda. Det som är för slitet eller trasigt är det lika bra att slänga. Och att flytta saker till förrådet är inte heller nån långsiktig lösning, om det nu inte handlar om sommar­ garderoben eller strandgrejer som du kommer plocka fram nästa år igen.  Sofie Kalodimos/Verbum

VASST. Sådärja, bara att börja rensa! Sofie Kalodimos/Verbum

HÅLL IHOP DET. Suddgummin ligger bra ihop med pennor, fotbollsskorna med benskydden och hårborstar på samma ställe som hårsnoddar. Försök tänka hur du använder dina saker, och förvara sådant som hör ihop (för dig) på samma ställe.

flera små fack, skokartonger är ofta lagom stora.

6. HÅLL EFTER. Målet är inte bara att rensa hemma, utan att du dessutom ska lära dig ett nytt sätt att tänka om dina saker. Då behöver det aldrig bli rörigt igen.

25

TYNGDLYFTARE. Lennart och Petrus lyfter flera ton sten under sitt arbete med kyrkmuren.

BESKYDD. Lumpmattan som läggs på muren gör att fukten b ­ ibehålls i sedum­mattan som ­skyddar muren överst.

TOPPSKICK. Lump och sedummatta gör muren riktigt hållbar.

Att anlägga en kyrkogårdsmur

stensäker

”Om vi har tur får den stå i hundra år till”.

Det säger Lennart Ahremark och Petrus ­Hendel som är i färd med att ­renovera muren runt Överjärna kyrkogård. Ett riktigt kraftjobb.

TEXT OCH FOTO: Linnéa Malmborg

LENNART AHREMARK och Petrus Hendel jobbar för fullt med att lyfta stenar. De har som uppdrag att ­restaurera kyrkmuren runt hela Överjärna kyrkogård.

Där murens stenar har rasat eller är i dåligt skick måste de plocka bort varenda sten och bygga upp muren på nytt. Om det är riktigt illa behöver de plocka bort alla stenar ända ner under marken.

– Muren är inte bara det ögat ser, påpekar Petrus. Den fortsätter under marken som ett stöd och för att vattnet ska rinna ned ordentligt.

Anledningen till murens försämrade skick är tidens tand. Trädrötter har slingrat sig in i muren och marken har rört sig och människor har sprungit ovanpå muren.

Renoveringen görs främst av säkerhetsskäl, så att inte muren ska rasa. Till sin hjälp har de särskilda verktyg och en grävmaskin. Något som inte fanns för över 150 år sedan då muren byggdes.

26

Vad arbetar ni med just idag?

– Vi lägger sedum ­(fetbladiga växter) på ­toppen av muren för att göra den finare och skydda den. Stora flak av sedum på en kokosmatta rullas ut på toppen och underst ligger en lump­ matta som gör att fukten bibehålls. Mattan gör också att blir det svårare att ta stenar från muren och kasta iväg, vilket skett på vissa delar av muren.

Vad har ni stött på under arbetets gång?

– Glasskärvor, porslin, en gammal ljusstake och en del tippad gammal ­bråte. Allt möjligt kan dyka upp när vi plockar bland stenarna. Vi har även hittat flera ­gamla grav­stenar här inuti

muren, säger Lennart och pekar en bit bort.

Hur bygger ni upp den nya muren?

– Den nya muren består till största del av original­ sten. Inuti, samt även i botten, måste vi på vissa ställen komplettera med ny sten.

Vilka andra justeringar måste ni göra?

– Flera gamla grav­ stenar i den gamla delen av kyrkogården måste tas bort eftersom de står för nära.

Vad är det jobbigaste med detta arbete?

– Att det är tungt, pustar Lennart. Men samtidigt får man ju bra träning!

Och det roligaste?

– Att det är ett riktigt kulturarbete. Om vi har tur får den här muren stå i hundra år till. 

SKATTLETARE. Maria Rosenfågel drivs av att få reda på mer om personen vars namn hon finner på gravstenen. Ett exempel är Mary Krohn, vars gravsten återfanns inne i kyrkmuren.

STENKOLL. Trädgårds­ anläggare Lennart ­Ahremark och Petrus Hendel är specialiserade på att bygga kyrkmurar. Allt arbete som görs sker under tillsyn av Länsstyrelsen och med antikvariskt sakkunnig medverkan. historik

Kyrkmuren är en tidlös markering med urgamla anor TIDENS TAND har satt sina spår i kyrkogårdsmuren och på vissa ställen har ste­ nar rasat. Kyrkogårdsmuren av gråstensblock, fältsten och sprängsten i olika format ersatte den tidigare timrade inhägnaden, som fanns för att hindra boskap att komma in. Redan i kyrko­lagen från 1686 skrev man att kyrkogårdarna skulle vara väl inhägnade.

Från 1764 var de tvungna att vara tillverkade utan

murbruk, så kallade kallmurar.

De äldsta d ­ elarna av muren i Järna upp­fördes 1817. Muren har utvidgats i olika ­riktningar allteftersom kyrkogården växt. Den befintliga muren är i vissa delar byggd vid början och mitten av 1800-talet. Den norra sträckningen är från början av 1900-talet. ÅTERFUNNA. Under reno­ veringen ­återfanns flera gravar inuti den gamla k ­ yrkmuren. Nu tas de om hand.

Maria – ständigt på jakt efter fler livsöden att bli nyfiken på Vår kyrkogårds­administratör M ­ aria Rosenfågel har ett stort intresse för livsöden hos de som vilar på våra ­kyrkogårdar. Hon är ­pastoratets egen detektiv som tar reda på historierna ­bakom gravarna.

Hej Maria! Hur kommer det sig att du är intresserad av gamla gravar?

– Det är människorna jag har intresse för! Dolt i kyrkböckerna finns människor, hushåll och livsstilar som ger inblick i vardagslivet från förr. När jag finner en gravsten som öppnar dörren till en torparfamilj och finner att två barn dog i lunginflammation och barn som knappt hunnit bli tonåringar flyttar iväg för att ta tjänst på eget håll – det griper tag i mig! Man anar så mycket mer om förhållandena än det som rent sakligt står i kyrkboken.

Hur påverkar detta dig?

– Att se de förhållanden människor levde under förr ger mig en djupare förståelse för hur vi lever nu.

Det hjälper mig också att se våra nutida förhållan­ den i ett perspektiv. Jag kan se hur den verklighet jag lever i hänger ihop med vad som hände dem och de förändringar de upplevde och medverkade i.

Vad är mest spännande?

– En gravsten knyter samman de som levde då med de som lever nu. Alla livsöden är intressanta ur det perspektivet. Alla har en del i den stora väven, även de liv som till synes inte tycks så märkvärdiga.

Hur får du rent praktiskt fram information om människor som levde för länge sedan?

– Genom gravboken, Sveriges Dödbok, kyrk­ böckerna, Riksarkivets digitaliserade församlings­ böcker samt att prata med eventuella efterlevande.

27

I

VE

N •T I D

R V• K Y

Mary Krohn

TA R I A R K

VA

O BL ADET LE

RK

E

I MINNET

Mary Krohn, saknad, aldrig glömd En gravsten hittas inne i kyrkmuren under ­pågående renovering.

Mary Krohn *1920 †1931.

Vem var Mary som dog så ung? Kyrkobladet hittade Lars Elof, svärson till M ­ arys bror, som sätter ord på ­Marys historia.

TEXT: Lars Elof Husander, Järna och Linnéa Malmborg FOTO: Familjealbum

28

JAG – MARY ”Jag heter Mary Viktoria Krohn och föddes 28 september 1920. Mitt tilltalsnamn är Mary. En ovanlig egenskap hos mig är att jag alltid, ända från födelsen, haft en vuxens mentala kapacitet. Detta gäller än i dag, trots att jag gick ur tiden vid tio års ålder. Därför kan jag observera och kommunicera fullt ut, o ­ avsett punkt i tiden. Jag dog 1931 av ­sockersjuka, senare kallat diabetes.

Det var svårt att ställa rätt ­diagnos på den tiden, då metoderna var bristfälliga, sjukdomarna många och behandligarna vedervärdiga.

TRIO MED STIL. Marys yngsta syskon.

”Så småningom ­började stora saker hända i Toronto, Kanada. Det blev Frederick Banting, en kirurg med erfarenhet av krigsskador, och den 21-årige medicinstudenten Charles Best som först nuddade målsnöret i jakten efter diabetesgåtans lösning.”

(Diabetesförbundet) I Sverige u ­ tmynnade forskningen i ett ­Nobelpris. Mycket illa att min läkare inte ­kände till insulinet!

Detta gav ett sår i själen hos en av mina bröder som aldrig läkte helt.

Men hur såg det ut för en läkare på den ­t iden? Vi hade nyss kommit ur en av de värsta pandemierna ­någonsin (Spanska sjukan) och många var fortfarande sjuka i komplikationer. År 1920 dog vart tionde barn. Det måste ha varit oerhört frustrerande att inte kunna hjälpa till.

Kanske situationen var så pressad och ­k rävande att tid och ork inte ­räckte till att följa utvecklingen.

MITT BOENDE Under hela mitt korta liv bodde jag tillsammans med mina ­f öräldrar och mina sex syskon på ett ­småbruk som heter Bredsta i Järnas ­västra utkant.

STRÄVSAMT. Marys pappa, rallarbasen, i mitten på fotot.

Att bygga järnväg var ett hårt arbete när det begav sig.

Mary Krohn

IHÅGKOMMEN. Tack vare att Marys gravsten återfanns i kyrkmuren 2021 har hennes minne blivit l­evande igen.

Mary är i allra högsta grad ihågkommen!

MIN MOR Min mor arbetade alltid. Sju barn fanns att ta hand om även om vi var bra på att hjälpa till. Och i ladugården fanns det en ko, en gris och några höns som alla skulle ha sitt. Dessutom fanns det flera stora trädgårdsland där vi odlade potatis, morötter och diverse grönsaker.

Allt detta skötte hon ensam under långa perioder, utöver det vanliga ­hushållsarbetet. Och, i likhet med min far, klagade hon aldrig.

Idag lever mitt minne kvar hos generationer efter mig. Jag är aldrig glömd, även om minnet efter mig under några år var höljt i dunkel.” 

MIN FAR Min far arbetade i många år som rallar­ bas. Det innebar att leda och fördela arbetet för ett 10-tal medarbetare samt sköta bokföring och administration utöver det tunga kroppsar­ betet med att bygga

»För mig har Mary nu blivit väldigt konkret« LARS ELOF HUSANDER svarar på frågan om hur det känns att Mary har kommit på tal igen: ”Alla berörda, kanske mest jag, har reagerat mycket ­positivt på att Mary fått upp­ märksamhet. Hon har verkligen kommit in i medvetandet hos mig och hos dem jag pratat med. Stenen är triggern i denna osannolika men mycket positiva händelsekedja: Mur­ arbetarna observerar att det är en gravsten, bryr sig, informe­ rar kyrkogårdsförvaltningen som spårar upp mig, som bryr sig.

Detta är en renässans, i ordets fundamentala betydel­ se, för Mary som inte funnits i någons medvetande på mycket länge. Sannolikt inte sedan 1997 då min svärfar dog.

För mig har hon blivit väldigt konkret. Men också – hon var glömd så länge. Ett stänk av sorg! Varför? Jo, därför att ända in på 60-talet fick man inte prata om sånt som var svårt, k ­ änsligt eller ansågs ­opassande i allmänhet. Detta medförde naturligtvis att ett minnes plats i medvetandet alltför snabbt tynade bort hos de berörda. Av samma skäl kommunicerades ­minnena bristfälligt till kommande ­generationer. Men nu har minnet kommit åter och det betyder mycket.”

Foto: Linnéa Malmborg

Markytan är 2,5 h ­ ektar bebyggt med ett bostadshus byggt 1913, och en ladugård. Min far köpte småbruket 1917 och i köpet ingick nyttjanderätt av en tvättbrygga vid Moraån samt en starrodling u ­ tefter Nykvarns­ vägen. Något rinnande vatten fanns inte utan halades upp i en hink ur en grävd brunn en bit ifrån huset. Inget avlopp heller, slaskhink och grismat­bytta gällde.

järnväg. Arbetet medförde att min far var borta långa perioder på av­ lägsna platser som Bohusbanan och Malmbanan. När min far var hem­ ma skötte han de tyngsta delarna av jordbruksarbetet. Han tog också hand om skogen så noggrannt att det blev som en park. Det försörjde oss också med ved. Dessutom skötte han sjukkassan i Järna på äldre dar, före centraliseringen 1961. Det h ­ anterade han på så sätt att han besökte de som ofta var sjukskrivna. De som var sjuka hjälpte han på olika sätt.

Han uträttade t ex post- och bank­ ärenden och ordnade så att de sjuka fick hem mat.

Min far var också ledamot i kyrko­f ullmäktige. När frågan om att installera värme i kyrkan kom upp ansåg min far att det var alldeles för dyrt. Därför föreslog han att man i stället skulle köpa varsin päls till de få tanter som gick i kyrkan!

SKATT I MUREN. Mary Krohns gravsten var en av de stenar som hittades under arbetet med att restaurera kyrkogårdsmuren i Överjärna. De funna stenarna ska ingå i ett lapidarium (samling av stenmonument).

TILLSAMMANS. Marys föräldrar och sex syskon.

29

TIDEVARV KOMMA, TIDEVARV FÖRSVINNA

DÖPTA Tage Cederberg Noak Magnusson Maja Hjertaker Krantz Alva Larsen Alfred Aschan Palm Silas Ekelund Recht Lowa Niemi Laurén Minelle Sandberg Rio Möter Matheus Wester ”Välsignad du, barn av jorden och den stjärnströdda himlen, välsignad du, född av vatten och ande, välsignad du, barn i Guds kyrka och församling.”

AVLIDNA Vårdinge församling Gulli Hilgendorf Överjärna församling Erik Lindh Ingrid Charlotta Karlsson Barbro Hjördis Rundström Eivor Maria Morel Sven Erik Hedlund Anna-Stina Fridh Anna Maria Söderberg Karin Ingeborg Lord Gunilla Marianne Viola Lundkvist Maj Britta Linnea Pettersson Stig Edvard Lörmark Hans Olof Georg Eriksson Kjell Axelsson Catarina Wengelin Gunilla Langvall Stig Lantto

”Gud, kom med ditt ljus i sorgens mörker.

Kom med din närhet i saknadens smärta.

Kom med din frid i liv och död.”

30

Kyrkstöt...

expeditionen

08-551 747 20 Tisdag, torsdag, fredag 10.00–14.30.

Lunchstängt 12.00–13.00.

Onsdagar ­10.00–12.00.

Stängt under helgdagar. post- och besöksadress

Kyrkvägen 10, 153 32 Järna e-post

jarna-vardinge.pastorat@ svenskakyrkan.se webb

svenskakyrkan.se/jarna-vardinge sociala medier

facebook.com/svkjarnavardinge instagram.com/svkjarnavardinge kyrkoherde

Matts Sandström, 08-551 782 03 matts.sandstrom@svenskakyrkan.se präster

Hampus Frid, 08-551 782 07 hampus.frid@svenskakyrkan.se Martin Reberg, 076-147 48 61 martin.reberg@svenskakyrkan.se diakon

Laila Larsson, 08-551 747 20 laila.larsson@svenskakyrkan.se kyrkogårdsförvaltning

Maria Rosenfågel, 08-551 782 14 maria.rosenfagel@svenskakyrkan.se

... ÄR ETT ÄLDRE namn på den ­person med uppgift att väcka den som s­ omnat under g ­ udstjänsten. Med en stav, även den benämnd kyrkstöt, stötte han i golvet eller knuffade till den som sov.

KYRKSTÖTEN SKULLE vara lång nog att från gången nå även den person som satt längst in på bänken.

Det innebär åtskilliga meter i en stor kyrka!

Kyrkstöt kan även en ­obekväm ­person kallas lite nedsättande.

Källor: Peter Lundborg (2005).

Kyrklig ordbok, Verbum; Wikipedia.

»Varför gör jag mig bekymmer? Det är inte min sak att tänka på mig.

Min sak är att tänka på Gud och Guds sak är att tänka på mig.« EVA-MARIE LINDBLOM ur Bönboken, Verbum.

Foto: Aaron Burden

”Jesus, vår broder och Frälsare, du som känner dödsriket, följ vår vän när vi inte längre kan följa honom.

Barmhärtige Fader, tag emot honom. helige Ande, tröstare, var oss nära.”

KYRKLIGA ORD

OBEKVÄMT. En kyrkans man med ­kollekthåv och kyrkstöt i högsta hugg.

Foto: Erik Salvén.

Vi ber för de församlingsbor som har döpts och för de som har lämnat oss från 27 april 2021 till 12 augusti 2021.

KONTAKT

KALENDER Ring e ­ xpeditionen eller se vår webb för aktuell information: svenskakyrkan.se/jarna-vardinge

SÖNDAGSGUDSTJÄNSTER

Söndagsgudstjänster sker vid lite olika tider i våra tre kyrkor. Se kalendern på vår webb eller i lokaltidningarna.

ÖVRIGA GUDSTJÄNSTER kvällsmässa

Tisdagar kl 18.00

Överjärna kyrka

UNGDOMAR

KÖR

ungdomsgrupp

kyrkokören

Tisdagar kl 17.30–19.30 Församlingshemmet, Järna För ungdomar från 13 år. Vi umgås, fikar, pratar, ser film och har kul ihop. Du behöver inte anmäla dig – det är bara att dyka upp! konfirmation

Kontakta någon av våra präster om du är intresserad av att konfirmera dig.

Konfirmationen är öppen för alla från 14 år, även vuxna.

Tisdagar 18.30–20.30 Församlingshemmet, Järna Kontakta Georg Lidström vid intresse av att vara med i kören: 08-551 782 04. glada kören

Onsdagar 18.30–20.00

Församlingshemmet, Järna

En kör för dig med funktionsvariation.

DIAKONALT lp -ria

Måndag–fredag 09.00–13.00

GEMENSKAP promenad med prat

Torsdagar 10.00–11.00

Start vid församlingshemmet i Järna

Hagagatan 14, 153 32 Järna

Social, daglig träffpunkt dit alla är ­välkomna för g ­ emenskap, samtal, fika och trivsel.

En stilla stund tillsammans inför Guds ansikte.

En timmes lätt promenad tillsammans i Järnas vackra natur. Inställt vid ösregn och halt väglag.

lunchbön

sopplunch i mölnbo

Du är alltid välkommen att boka dop åt ditt barn eller dig själv (vi döper barn, ungdomar och vuxna). Ring vår ­expedition för lediga tider och mer ­information: ­08-551 747 20.

sopplunch i järna

”Gud, hjälp mig vandra min livsväg med dig vid min sida.”

Torsdagar kl 11.30

Överjärna kyrka

Välkommen till vår lunchandakt. ­Enkel andakt med växelläsning och bön enligt tidegärdens ordning.

DIGITALT helgmålsbön

Varje lördagskväll under hösten lägger vi ut en digital helgmålsbön på vår F ­ acebook-sida och vår Youtube-sida.

YouTube: Svenska kyrkan Järna-Vårdinge Facebook: svkjarnavardinge

BARN barnkör

Tisdagar kl 16.30–17.10

Postillan, Mölnbo

För barn från 7 år. Kontakta Agneta Axelson för mer information. öppna förskolan i mölnbo

Onsdagar kl 10.00–12.00

Postillan, Mölnbo

öppna förskolan i järna

Måndagar & fredagar kl 10.00–12.00

Församlingshemmet, Järna

En mötesplats för vuxna med små barn. Vi leker, sjunger, fikar och pratar tillsammans om allt mellan himmel och jord. Ingen anmälan behövs – det är bara att dyka upp. Möt andra med små barn och dela dina erfarenheter. Ingen föranmälan krävs och verksamheten är kostnadsfri. Fika finns för liten peng.

Torsdagar jämna veckor 12.00­–13.00 Postillan, Mölnbo Torsdagar ojämna veckor 12.00–13.00

DOP

Församlingshemmet, Järna

Vi börjar med en kort andakt och sedan serverar vi soppa med bröd samt kaffe och kaka för 40 kronor. vårdinge kyrkliga syförening

AMEN

En onsdag i månaden kl 13.00–15.00 Se annonsering.

Postillan, Mölnbo

Handarbete, fika och samtal. överjärna kyrkliga syförening

Varannan torsdag (jämna veckor) 13.00–15.00

Församlingshemmet, Järna

Handarbete, fika och samtal. morgonbön med frukost

Alla tisdagar (mellan 21/9 och 30/11) 08.30–10.00

Församlingshemmet i Järna

Välkommen till en stunds gemenskap på tisdagsmorgnarna. Vi ber tillsammans en stund och dukar sedan upp en enkel frukost. Kostnad 40 kronor. skapargruppen

Torsdagar 12.30–15.30

Klockaregården, Mölnbovägen 2, Järna

En grupp där vi kan träffas och fika. ­Möjlighet finns att skapa något. Gruppen är för vuxna med utmattningsproblema­ tik (UMS, ME/cfs eller liknande).

KYRKOBLADET Redaktör, formgivare och skribent (alla texter där inget annat namn anges): Linnéa Malmborg.

Ansvarig utgivare: Matts Sandström.

Omslagsillustration: Irma Van den Poel

Kyrkobladet svenska kyrkan i järna och vårdinge

Nr 3 2021

»O gudomliga stillhet, låt mig vila i dig.« Om konsten att känna hopp för framtiden · sid 6 En storyteller i folkbildningens tjänst · sid 10 Mary Krohn, saknad, aldrig glömd · sid 28

kontakt

Linnéa Malmborg, 08-551 782 01 linnea.malmborg@svenskakyrkan.se

MÅNADSBLADET Varje månad ger vi ut ett litet månadsblad med kalenda­ rium och nyheter från våra ­församlingar. Vill du ha bladet gratis i brevlådan? Maila till: jarna-vardinge.pastorat@ svenskakyrkan.se eller ring 08-551 747 20.

Manadso

Svenska kyrkan i Järna & Vårdinge

bladet

»Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd.«

SEPTEMBER 2021 »Jesus, tänk på mig.«

31

Foto: Magnus Aronson fotade den etiopiska kvinnan. Magnus åker just nu runt mellan våra kyrkor för att fotografera bland annat till Kyrkobladet. I nästa Kyrkoblad blir det en intervju med honom och hans arbete som fotograf ute i världen.

AVRAHAM BEN YITZHAK föddes i Polen 1883 och dog i Israel 1950. Han publicerade endast 11 dikter under sin livstid, ytterligare dikter och textfragment hittades efter hans död. Den här publicerade dikten är översatt av Ylva Eggehorn. Dikten är tidigare publicerad i tidskriften Pilgrim nr 2 2010.

AVRAHAM BEN YITZHAK

Saliga är de, ty de skall tagas in i tillvarons hjärta klädda i enkla rockar, bortglömda, utan att någonsin höja sina röster.

Saliga är de som vet vad deras hjärtan ropar i öknen och tystnaden blommar på deras läppar.

Saliga är de vars stolthet överskrider den inre gränsen och växer till en vit ödmjukhet när Regnbågen har rests i molnet.

Saliga är de som ger sig själva fritt: de har ökat gryningsljuset fastän de valde glanslösheten vid varje skiljeväg.

Saliga är de som sår och inte skördar därför att de vandrar vidare.

De som sår och inte skördar