Kyrkobladet nr 2 2022

Page 1

Kyrkobladet svenska kyrkan i järna och vårdinge

Nr 2 2022

»Härlig är jorden.«


Foto: Angelica Windolf/Fru W Fotoatelier.

KYRKOHERDEN INLEDER

2

I

NFÖR SOMMAREN kan vi stanna till ett ögonblick. Under de aktiva delarna av året kan vi lätt tro, att vårt värde bestäms av hur framgångsrika vi är, hur mycket vi tjänar eller äger. Tempot i vårt samhälle är väldigt uppskruvat. Det är så mycket information och nyheter som sköljer över oss, att vi ibland måste värja oss för att inte drunkna. Vi tror att vi måste vara tillgängliga dygnet runt med våra mobiltelefoner och datorer. I sommartid visar Jesus oss på himlens fåglar och ängens blommor. De eftersträvar inga rikedomar, de stressar inte, men klarar sig bra ändå. Jesus talar om den heliga bekymmerslösheten. Vid närmare eftertanke inser nog var och en av oss att de saker i våra liv som är allra viktigast för oss, det som har ett egentligt värde, oftast är det som inte kan mätas eller räknas i pengar. Det som är viktigt på djupet är inte att ha almanackan fulltecknad eller ha den dyraste bilen eller de mest välputsade fönstren. VAD ÄR DET SOM ÄR VIKTIGT I MITT LIV? Många av oss skulle kanske nämna relationer som något av det viktigaste. Att ha en relation till någon som kan få mig att känna mig sedd och älskad: familj, vänner, grannar, arbetskamrater. Där finns också relationen till en varm och god Gud. Vår Gud som visar omsorg om oss och vill oss allt gott både till kropp och själ. Gud är inte en kravfylld gud som begär av oss att göra det ena eller andra. Vi får vara som vi är. Gud älskar oss. Inte därför att vi är märkvärdigt goda eller duktiga, utan därför att vi ÄR och för att han vill ha en relation med oss, som är skapade till Hans avbild. VI GLÄDS ÅT DET GUD HAR SKAPAT: växtligheten, djuren, berg och dalar. Vi känner en glädje över det som skapas av människor i alla tider: konst, musik och fysiskt arbete. Vi känner sorg över det onda som vi människor orsakar vår omvärld: naturföroreningar, orättvisor, krig. Vi får se på himlens fåglar och ängens blommor och kan lita på att Gud ger oss det vi behöver utan att vi måste exploatera skapelsen. I den heliga bekymmerslösheten frigörs kraft att bli Guds medarbetare och att arbeta för att återställa skapelsen. Matts Sandström, kyrkoherde

»Utbildningen har gett mig färdigheter som jag annars inte skulle ha« EMIL BERG 18 år, Järna:

”Jag valde att bli ungdomsledare eftersom det var så roligt under konfirmationen. Ledarna som var med då var väldigt trevliga och hade minst lika kul som oss konfirmander, och det fick mig att vilja bli en av dem. På ledarutbildningen får vi lära oss om hur man blir en bra ledare och jag kan se tydligt hur det har gett mig färdigheter som jag annars inte skulle ha. Vi får lära oss att ta ansvar, prata inför folk och leda grupper. Roligast är att samarbeta med andra ledare och att träffa konfirmanderna.”

RAMINA HAGER 15 år, Järna:

”Anledningen till att jag ville bli ledare är för att det verkade som en kul grej och att man lär känna många nya människor i olika åldrar. Vi har alltid lika kul när vi träffas och det finns alltid något nytt att prata om. Vi brukar äta mat, prata och leka lekar för att lära känna varandra och det händer alltid nya saker på träffarna så det blir aldrig tråkigt!”

SOPHIA LUNDH 15 år, Järna:

”Jag går ledarutbildningen för att jag vill lära känna nya människor men också för att hålla kvar min anknytning till kyrkan efter konfirmationen. På ledarutbildningen äter vi alltid, leker lekar och håller i olika aktiviteter som till exempel familjedagen i parken utanför församlingshemmet i april i år. Det roligaste är på ungdomskvällarna då vi träffar konfirmanderna.” Läs ännu mer om ledarutbildningen på sidan 31. Intervjuerna är gjorda av A ­ nnelie ­Wagnefors som ­ansvarar för ledarutbildningen.

SKIRA. Omslaget är målat av Anna Gran (se sidan 6: ”När jag tar in ett stycke natur i mitt synfält, väljer jag ut några få linjer och låter dem tala till mig, växa in i mig och förbinda sig med mitt drömliv. Därefter kan något nytt stiga fram ur min skaparlust.”

Bild: Anna Gran.

”I den heliga bekymmerslösheten frigörs kraft att bli Guds medarbetare och att arbeta för att återställa skapelsen.”

Om den heliga bekymmerslösheten

LEDARUTBILDNINGEN


RK

SP

Lokalt initiativ

och Torbjörn Linell samordnar ­insamlingar till Ukraina. Mer ­info: www.ukraina.världen.nu

A N AR KY

AN AR KY

T

SP

RK

FÖRTRÖSTEN. Profeten Elia får mat av ­korparna vid bäcken Kerit. Foto: Wikimedia.

HJÄLPSAMMA. Svitlana Oravecz

O BL ADE

O BL A D ET

Mölnboparet sänder hjälp till Ukraina SVITLANA ORAVECZ kunde inte tro det. Krig i det land hon själv ­lämnade för femton år sedan. Ukrainska vänner som plötsligt flydde för sina liv. – Jag var i ett overkligt tillstånd och visste inte vad jag skulle ta mig till. Efter några dagar kändes det ändå självklart att starta en insamling, säger Mölnbobon Svitlana som startade en insamling av gåvor som kördes ned till Ukraina i mars. Hemma i Mölnbo började hon sin mobilisering av insamlingen som kom att inbringa ett halvt ton kläder, 37 000 kronor samt säckvis med medicinsk och militär utrustning. ­Tillsammans med sambon Torbjörn Linnell och vännen Lena Popova tog hon och volontärerna emot gåvor i Mölnbo, Järna och Södertälje. Skyddsglasögon, ligg­underlag och blöjor stod högt upp på önskelistan. Vissa kläder sorterades och skänktes till PMU Second Hand i Södertälje. – Vi sparade en del kläder och varor som hygienartiklar och barnmat i lokalen i Södertälje som vi gett till flyktingar på plats, säger Svitlana.

ängar. Det stora huset har till och från under våren varit en fristad för flyende ukrainska släktingar. – En del har återvänt när det lugnade ned sig i Kyiv. Andra har fått annat boende i Sverige. Vår dörr står öppen för fler som söker skydd. Även om den första tidens panikrädsla har blivit lite mer hanterbar finns overklighetskänslan kvar. – Jag kan fortfarande inte förstå att detta händer i Ukraina, säger Svitlana och skakar på huvudet. Kriget har blivit en del av vardagen. Vi får se upp; det är farligt att bli passiv! DAGLIGEN PRATAR HON med släkt och vänner i Ukraina. Ibland frågar ­någon om ekonomisk hjälp för att köpa in en hjälm eller annan militär skyddsutrustning. – Alla känner någon som strider, säger hon och visar bilder på släktingar. Hon längtar efter sin ­mamma som bor i en by nära moldaviska gränsen dit mängder av ­flyktingar har ­kommit. Gång på gång har mamma fått ta skydd i j­ordkällaren när flyg­larmen ljudit. Om säkerhetsläget tillåter vill Svitlana återse sitt barndomsland i sommar, och helst i samband med en hjälpsändning. Stämmer bilden av den ukrainska mentaliteten vi alla får läsa om? – Ja! Ukrainare håller samman. Alla initiativ är så oerhört viktiga. En av mina vänner beskrev hur viktig den gemensamma kämparandan är: ”Hade vi inte kämpat var och en med det vi alla kunde, så hade vi förlorat kriget direkt. Ingen annan skyddar oss, vi gör detta tillsammans”. Det gäller även hjälpen utifrån. Alla insatser behövs!

Kyrkordet: Profet En profet är en förkunnare, talare eller talesman/-kvinna. Oftast benämningen på en person som framträder som Guds språkrör för vilken Gud har uppenbarat sina beslut, eller genom ­vilken Gud framför sina uppmaningar och varningar. Kända profeter i Bibeln är Mose, Elia, Jeremia, Jesaja, Jona, ­Josua och Amos. Källa: Svåra ord i Bibeln av Thor-Leif Strindberg. MADELEN SELLING

Globetrottern som fick stanna hemma DEN RESVANA kyrkogårdsarbetaren Madelen Selling som porträtterades i Kyrkobladet nr 4 2021 har nu fått en fast anställning som kyrkvaktmästare i pastoratet. Hon som aldrig skulle ha en s­ tabil vardag enligt intervjun: ”När ­Madelen hör orden huslån och fast inkomst [...] sprider sig oron i kroppen. Vardagslivet med ständiga rutiner ger henne snarare stresspåslag än lugn. Intryck och upplevelser från äventyr är det som ger henne mycket av lyckan i livet”. Hur känns det här nu då, du som absolut inte skulle ha ett fast jobb? – (Skratt!) Jo, det har varit roligare än jag trodde att jobba i kyrkan, så jag blev kvar! Och så har det ju varit pandemi, så mina resor ställdes in. Det kliar lite i själen av att inte få resa så mycket, men vi har skrivit in i anställningsavtalet att jag har rätt att ta tjänst­ledigt på vintern för att resa, så jag borde klara mig! Vad kommer du att arbeta med nu? – På sommaren är jag främst ute på kyrkogården och på vintern främst inne i kyrkan, som vaktmästare vid begravningar och annat som händer där.

Madelen på resande fot – moonlight surfing i Australien.

EFTER LITE LETANDE fick hon tag på en kontakt som var van vid rutten ­Sverige–Ukraina och som kunde säkra en stabil transport för alla gåvor som skänkts av generösa privatpersoner och företag. – Mycket av pengarna vi fick in skickade vi direkt till en man som jag p ­ luggade till agronom med på ­universitetet i ­Vinnytsya. Han arbetar nu med tillverkning av köttkonserver som levereras direkt till fronten, berättar Svitlana som visar fotografier på äldre damer som packar konserver. Hon tar emot i familjens hem i Mölnbo med utsikt över åkrar och

Text och foto: Linnéa Malmborg.

TORBJÖRN OCH SVITLANA

3


Överjärna kyrka. Foto: Magnus Aronson.

6 328

medlemmar är vi i vårt pastorat ­enligt senaste mätningen (2021).

36,6

procent av alla födda barn i Järna och Vårdinge blir döpta. PASTORATETS SIFFROR FRÅN 2021:

”Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor: du nalkas ljuva sommar, då gräs och gröda gror. Med blid och livlig värma till allt, som varit dött, sig solen strålar närma, och allt blir återfött.” psalm 199:1

HEJ FREDRIK LUNDGREN! Du cyklar genom hela Sverige i ditt projekt Mental Pedal för att s­ amla in pengar till ALS-forskning. Varför det? – Jag gjorde en insamling förra året när jag hamnade i en utmattnings­ depression och kände att jag ville ­uppmärksamma psykisk ohälsa. I ­samarbete med Hjärnfonden, släkt och vänner cyklade jag från ­Smygehuk till Riksgränsen och samlade ihop pengar. Mitt i allt drabbades min exfru Susan av sjukdomen ALS. Jag ville göra något konkret och fick då tanken om att cykla även i år för att samla in pengar till den forskningen. Målet är en miljon kronor! Hur ska du gå tillväga? – Jag cyklar från Kristianstad och

4

Foto: Me and My House Store.

Fredrik cyklar för livet

Fredrik med sin cykel framför Vårdinge kyrka

ALS-INSAMLING

♦ Total folkmängd: 12 329 Vårdinge: 2 211 Ytterjärna: 840 Överjärna: 9 278 ♦ Antal medlemmar: 6 328 (2020: 6 446) Vårdinge: 1 203 Ytterjärna: 357 Överjärna: 4 768 ♦ Aktiva inträden: 21 ♦ Aktiva utträden: 61 ♦ Antal födda: 93 ♦ Antal döpta: 34 Döpta i procent av födda barn: 36,6 % ♦ Antal konfirmerade: 24 Andel konfirmerade bland alla 15-åringar: 13,6 % ♦ Antal vigslar: 15 ♦ Antal begravningar: 45

avslutar på toppen av Kebnekaise den 21 juni på internationella ALS-­dagen. Målet är att Susan ska flyga helikopter nästan ända upp till toppen. Längs med vägen anordnar jag och mina vänner olika insamlingsevenemang som konserter, musikkvällar och cykling Siljan runt. Allt engagemang från vänner och familj är jag så enormt tacksam för! Instagram/Facebok: mentalpedal insamling.hjarnfonden.se (Mental Pedal)

UTLOTTNING. Ibland behöver man

påminna sig själv om sitt eget värde. Att man är älskad, underbar och helt fantastisk. En liten bricka med orden Beloved, precious & pretty awesome kan bli din för att påminna dig om hur bra du är! Vi lottar ut en bricka bland de som mailar senast 15 augusti till: linnea.malmborg@svenskakyrkan.se. Vinnare från Kyrkobladet nr 1 2022 är: ­Cecilia, Agnes och Åke (boken ­Hemlängtan av Olga Magnusson) samt Anna, Camilla och Siv (brevpapper).


ANNICA LAHTI

»När jag landade i mig själv ­kändes det helt rätt att bli präst.«

HEMKÄR. Annica Lahti ser fram emot att få jobba som präst i Järna och Vårdinge. I sin hemort Järna trivs hon: ”Att jobba i Järna blir lite som att landa.”

AKTUELL: Som ny präst (komminister) i Järna-­Vårdinge pastorat. ÅLDER: 44 år. BOR: I Järna sedan 2019. ”Ända s­ edan jag flyttade ned från Norrland har Järna varit min drömplats att bo på.” FAMILJ: Sambo Victor Hagström. Tillsammans har de fem barn. UPPVUXEN: Boden. INTRESSEN: Körsång. ”Och så har jag vårt hem som tar mycket tid eftersom det är ett renoveringsprojekt.” HUSDJUR: Chihuahuan Vilda. SER PÅ: Filmer och underhållsprogram. LÄSER: Harry Potter för barnen. Annars Utvandrarna och Väven (av M Lönnebo).

NYA PRÄSTEN ANNICA

»När jag flyttade hit var det som att komma hem« TEXT: Linnéa Malmborg FOTO: Stefan Christophs

LITEN MEN NAGGANDE GOD. Annica har en chihuahua som sprider glädje i hela familjen (inte vovven på bilden).

ANDLIG VÄGLEDNING I STRÄNGNÄS STIFT (Vilket Annica drömmer om att få arbeta med): ”Andlig vägledning vill bidra till en fördjupning i tro och börjar i regel med en retreat. Vi följer en metod som är inspirerad av ignatiansk

tradition. Efter retreaten träffas man en gång i månaden under ett år, eller längre, i en liten grupp för att dela ett bibelsammanhang som man mediterat och bett över under månaden. Huvudfrågan är: Vad säger Jesus till dig?”

Hej Annica Lahti, ny präst i pastoratet. Du kommer från en prästtjänst i Turinge-Taxinge församling (Nykvarn). Hur hamnade du där? – Jag började mitt pastorsadjunkts-år där 2018 och stannade kvar i fyra år eftersom jag trivdes så bra i arbetet med barn och ungdomar. Har du någon erfarenhet från kyrkan tidigare? – Ja! Som ung var jag med i alla barn- och ungdomsgrupper, från miniorer till konfirmander och jag blev sedan kyrkvärd och gudstjänstaktiv. Hur kom du på idén att bli präst? – När jag läste på rättsvetarutbildningen i Luleå sa en okänd dam några ord till mig som blev helt livsavgörande: ”du borde bli präst.” Hon kom fram efter en gudstjänst då jag var kyrkvärd. Tanken spirade och jag gjorde uppehåll i studierna för att gå Svenska kyrkans grundkurs. Jag kände dock inte att jag vågade gå vidare till präststudier utan påbörjade åter mina andra studier. Därefter arbetade jag med person­ skador inom försäkringsbranschen i många år. Hur gick det sen? – Sedan den dagen då damen sa så där till mig knackade Gud på min axel en gång per år. 2012 kände jag att damen hade rätt trots allt. Det var efter att ha sett tv-serien Torka aldrig tårar utan handskar där en av karaktärerna fick frågan: ”vad skulle du göra om du fick leva om ditt liv?” Svaret han fick från sin vän var: ”Det får man inte, det är det som är hela grejen!” Då grinade jag i ett dygn och sedan var beslutet solklart. Vad är det bästa med att vara präst? – Att få tjänstgöra i gudstjänst och verka i sammanhang som berör livet på olika sätt. Jag har världens bästa jobb! Att stå med någon i sorg, att få möta nyblivna familjer i dopet och att möta kära par i vigseln är så ­oerhört fint och stort. Och så alla relationer – hela livet ryms i kyrkan! Hur tänker du om att arbeta i din hemort Järna? – Att jobba i min hemförsamling har jag velat göra ända sedan jag började studera till präst. Förhoppningarna är stora om att det kommer att bli jättebra. När jag flyttade hit var det som att komma hem. Vad kommer du att göra? – Jag ska börja med att haka på i arbetet med konfirmander, barn och familj och sedan får det utkristallisera sig. Någonting som ligger mig varmt om hjärtat är den andliga vägledningen, så det hoppas jag att kunna ägna mig en del åt (se mer info i rutan till vänster, reds. anm.)

5


DETALJERAD. I sitt tovande lägger Anna Gran ned många timmar på d ­ etaljer för att få konstverket vackert. Här håller Anna i sitt största alster någonsin, ett bårtäcke tillverkat på beställning av pastoratet.

ANNA GRAN, FILTMAKARE

»Arbetet med ullen är ordlöst. Det öppnar upp för en möjlighet till meningsfullhet« På Saltkällans gård i Vårdinge skapar Anna Gran konstverk av ull. Tovade jackor, plädar och blommor trängs i hennes lilla ateljé. Möt konstnären som vill sprida kunskap om det urgamla konsthantverket. TEXT & FOTO: Linnéa Malmborg

6


»J

DESIGNAT. Anna skapar gärna kläder som hon använder själv.

AG BLEV förälskad för resten av livet och kommer aldrig att sluta tova!” Orden kommer från Anna Gran, filt­ makare, som snubblade över tovningstekniken av en slump för ett decennium sedan. Nu har hon rott i land sitt allra största projekt – ett bårtäcke som ska användas till att hölja kistor vid begravningar i många år framöver. Anna tar emot i sin lilla filtstuga* med utsikt över sjön Saltkällan långt ute i Molstaberg i Vårdinge. Här finner hon inspiration och ro, två ingredienser för en lyckad tovning. Ateljén lyftes på plats för fem år sedan och har därefter växt genom en tillbyggnad. EN SVAG DOFT AV ULL ­( konstigt vore annars!) möter mig i filtstugan. Jag ser direkt de vita näckrosorna som Anna nyss haft en kurs kring, en ståtlig svan och en enorm väggbonad helt i vitt. Längs ena väggen står provdockor klädda i Annas senaste kollektion. Allt tovat av svensk ull, företrädesvis från den egna gården eller närliggande gårdar. Föremålen radar upp sig likt konstverk. – Estetiken är oerhört viktigt för mig, berättar Anna som lägger mycket tid på detaljrikedom och kvalitet i det hon ­t illverkar. I den dagliga verksamheten Högklint i Mölnbo, för människor med funktions­ variation, började Annas k ­ ärleksrelation till tovningen för tio år sedan. Som nybli­ ven arbetsledare i filtmakeriet kunde hon ingenting. ”Hur svårt kan det vara”, tänkte hon och började därpå den resa som lett henne fram till idag. Trots all förtvivlan och frustration, likt i alla kreativa proces­ ser, växte en fascination för det fantastiska materialet ull fram. Tillsammans skapar hon och hennes kollegor på Högklint nu bruksprodukter till försäljning i den egna butiken och på marknader.

BÖLJANDE. Anna fick sin inspiration till bårtäcket från de nordiska årstiderna.

– Arbetet med ullen är ordlöst. Alla blir delaktiga på olika sätt i hela tillblivelsen och kan följa processen. Det öppnar upp för en möjlighet till meningsfullhet, säger Anna och ler.

P

Å ARBETSBORDET framför fönstret som vetter mot sjön fly­ ter det enorma bårtäcket ut på längd och bredd. Dunkla skogar, svallande vatten och ljusa gläntor. Dis över berg och regn över dal. Ett böljande land­ skap som sveper runt det innersta vatten­ draget. Att inspirationen kommer från våra nordiska årstider är inte svårt att förstå, när jag blickar ut över verket som draperar det enorma bordet. Tanken är inte att man ska se hela bår­ täcket på en gång utan att det ska bekläda kistan som står uppställd vid en begrav­ ning. ”Från kistans gavel går hörnen ut som en kalk”, beskriver Anna som påpekar hur kistans olika vinklar påverkar bårtäck­ ets form.

LANDSKAP. Vattendrag, skogar och ängar skymtar på bårtäcket.

ANNA GRAN BOR: Saltkällan, Molstaberg, Vårdinge. ÅLDER: 52 år. GÖR: Filtmakare och illustratör. AKTUELL: Har tovat pastoratets nya bårtäcke och har illustrerat omslaget till detta nummer av ­Kyrko­bladet. FAMILJ: Gift med Marius Wahl Gran som också är konstnär och de tre barnen Kaspar, 27 år; Martin, 20 år och Karla, 18 år. INTRESSEN: Taktila hantverksområden, textila fibrer och bildskapande förvandlingsprocesser.

HÖLJE. Bårtäcket draperar kistan.

7


»Jag är oerhört influerad av lustfylldheten.« anna utforskar gärna olika teman och finner stor glädje i det kreativa skapandet.

STÅTLIGA. Anna har precis hållit en uppskattad kurs i att tova näck­ rosor. Varje blomma tar henne flera timmar att tillverka. Bakom blommorna skymtar en vacker svan i naturlig storlek.

– Draperingen är så fin. Människor har i hela livet, i alla tider, velat hölja sig. Se bara på det nyfödda barnet! Bårtäcket blir som en svepning, en slags kokong för människan även i livets slut.

U

NDER 2021 kontaktades Anna av vår kyrkvaktmästare Linda Burnert med en beställning av ett nytt bårtäcke som ska finnas till utlåning vid alla begravningar, även borgerliga.** För att ta sig an det stora projektet fick Anna plocka fram all sin erfarenhet, ullkännedom och tekniska färdigheter. – Går det ens att tova något så stort, tänkte jag och blev lycklig över att få ­f örsöka, skrattar Anna. Hösten gick åt till att förbereda tovning­ en, samla, tvätta och karda ullen och färga in de tyger som skulle användas. Förutom blå där hon använder indigo, och grön från Färgkraft, använde hon färger från växt­r iket. Själva tovningen gjorde hon i ett enda svep från juldagen till trettondagen. Ett tungt jobb som krävde många timmar. – Till slut drömde jag om täcket på nät­ terna, säger Anna och sveper med handen.

8

FOTNOTER SKAPANDE. Anna framför sin väggbonad i storlek extra large.

Sid 7: *Anna skapade sin f­­­i ltstuga med inspiration från forna tiders vävstugor som förr fanns på varje gård. Sid 8: **En borgerlig

begravningsakt är en ­begravningsceremoni där var och en fritt kan bestämma hur begravningsakten ska gå till. Det vanligaste är då att man har en begravning utan några religiösa inslag. Det borgerliga begravnings­ alternativet gör det möjligt att på ett personligt sätt utforma begravningen med hänsyn till tro och livsåskådning. Respekten för den avlidnes egna ö ­ nskemål ska vara avgörande när man väljer begravningsform. Källa: Svenska kyrkan.


»Till slut drömde jag om täcket på nätterna.« anna om det omfattande arbetet med b ­ årtäcket

FAKTA: BÅRTÄCKE Ett bårtäcke är ett tygstycke som läggs på kistan under begravningsakten. Ofta är tygen vävda eller rikt b ­ roderade och har en form som gör att de täcker hela ­kistan. Bårtäcken ersätter kistdekorationer i form av blommor. Enbart små handbuketter får läggas på bårtäcket. ­Bårtäcken bokas i samband med bokning av begravning och kan användas i alla våra tre kyrkor eller vid en borgerlig begravning. Medlemmar i Svenska ­k yrkan lånar bårtäcket gratis, annars kostar det 300 kronor. Vårdinge ­k yrka har ett eget bårtäcke som bara används där, Överjärna och Ytterjärna delar på ett och det nya i ull kan a ­ nvändas i hela pastoratet.

GOSIGT. Annas favoritprodukt är den tovade pläden. Den ser ut precis som ett riktigt fårskinn!

Bårtäcket är skapat med så kallad nuno­ tovning som är en mix av ull och siden, vilket ger bårtäcket den säreget vackra ­lystern. Sidentygerna köper Anna in på rulle från Japan och klipper det i remsor som hon lägger ut likt ett collage. Därefter tovas det med två lager ull. Med en färg på tyget och en färg på ullen uppstår en magisk förening. – Både ull och siden kommer från djur­ världen men har helt olika uttryck. Ullen har utvecklats efter det nordiska vädret och är otroligt slitstark och slukar ljus. Siden är skapat av sidenmaskarna som smaskar mullbärsblad en hel sommar i godan ro. Masken är oerhört känslig för väder och spinner sin glänsande tråd tre varv runt sig själv i en lodrät lemniskata inför sin fjärils­ metarmorfos. Silke utstrålar ljus! förklarar Anna.

FÄRGRIK. Praktfull bukett i ull.

SYNVILLA. För en tovningsnovis som undertecknad är det svårt att förstå hur någon kan tova så vackra kläder!

F

ÖRUTOM BÅRTÄCKET har Anna arbetat med många andra verk. Till Tyresö kyrka har hon gjort en barnhörna med bibelfigurer och en matta. Hon har hållit i tovningskurser, haft utställningar, gjort ­beställningar och bruksprodukter. Och hon har värnat sitt eget kreativa skapande. – Jag är oerhört influerad av lustfylld­ heten. Jag visualiserar vad jag skulle vilja skapa, går in i olika teman som jag utfors­ kar och lever med under en period. Jag använder min fantasi och skapar saker för min egen skull, säger hon och visar upp en tovad tröja som ett exempel. Traditionen med att tova sträcker sig tillbaka tusentals år och är en av de äldsta textila teknikerna. Anna berättar historien om herdar som vallade får på slätten. De stoppade ull i skorna som med tiden blev tovade sulor. Om fåren i Noaks ark som trampade sin egen ull till en stor matta under den långa båtfärden. Tovningen som hantverksteknik föll i glömska under mitten av förra århundra­ det och har kommit in i rampljuset igen genom kulturbevarande pionjärinsatser. Nu arbetar Anna med att upphöja tovandet till konst och sprida sin kunskap.

UTTRYCK. Väggbonad med känsla.

UTANFÖR ATELJÉN bräker fåren i ladugården. De vill komma ut i det fria och sträcka på benen. Sjön gnistrar i förmid­ dagsljuset. Det är dags för mig att lämna ullens värld, och med mig tar jag Annas poetiska ord om sitt favoritmaterial: ”Ett stycke ull vill om naturen själv får råda, gärna låta sig falla och bli till jord. Men först är det människans uppgift att höja och lyfta fram dess förträfflighet till nytta och skönhet. Däri ligger min strävan.”  SKATT. Inuti ullsnäckan gömmer sig en vacker pärla.

9


HIMM E k yrka LSKT. I B or s i t te r o ch s ap os g v ik s a t sina m t alar lu g larna himm n e l s ka t p å f å tö l j er.

I ORGELSPEGELN. Philippe ­Bouquet och Laurent Denimal på sin fotoresa i kyrkornas värld.

TVÅ FRANSMÄN PÅ RESA

Kyrkor som väcker känslor Järnabon Laurent Denimal har i sin nya bok skildrat avlägsna svenska landsbygdskyrkor. Bakom kameran kan han se det vi andra inte ser med blotta ögat – okonventionell skönhet. TEXT: Linnéa Malmborg FOTO: Laurent Denimal

S

Å LÅNGT BORT från allfarvägarna som möj­ ligt har de letat efter de allra minsta ­k yrkorna. De till ytan intetsägande och okända ­k yrkorna bort­ om turistvägarna. ”Ibland har vi varit tvungna att följa små ”valnötsdoftande” stigar, som man säger på franska” skriver författaren Philippe Bouquet i förordet till boken Svenska landsbygdskyrkor som nyss givits ut. Philippe har tillsammans med fotografen och tillika Järnabon Laurent Denimal funnit okonventionell skön­ het i de små sakrala byggnaderna ute på landsbygden. Jag möter Laurent en dag i Järna för att höra historien om resan genom Västergötland och Värmland när de besökte trettio kyrkor som väckte känslor.    ”Arkitekturen har inte varit det vi intresserat oss mest för.    … Därför har jag en benägenhet att tro, och vill till och    med påstå, att ju mer oansenlig en svensk kyrka är från    utsidan, desto finare kan den vara inuti. … Men de    tycks för oss vara uttryck för en äkta religiositet och för en   folklig konst.” Ur Svenska landsbygdskyrkor

10

HUR KOMMER det sig då att två fransmän skriver en bok om små svenska kyrkor? Philippe Bouquet, professor emeritus i skan­ dinaviska språk vid uni­ versitetet i Caen, Frankri­ ke, kom på idén till boken efter ett Sverigebesök då han stiftade bekantskap med ”en ny typ av skön­ het” – kyrkor som med sitt blygsamma yttre stoltserar med ett rikt inre. Laurent hakade på projektet med stor entusiasm och efter en intensiv roadtrip då de besökte fyra kyrkor om dagen fick de nästan allt ­material som behövdes. – Att fotografera ­k yrkorna var väldigt lärorikt. Projektet är ett väldigt fint minne, säger Laurent som också har formgivit den vackra boken. Förra året åkte Laurent tillbaka till landskapen med sin son för att kom­ plettera bilderna. BÖCKER OM kyrkor i andra landskap är något som kanske blir verklighet i framtiden. Tills dess fort­ löper Laurents fotografe­ rande med olika projekt. Totalt har han ­g ivit ut sju böcker, däribland boken Portraits d’Auteurs med

78 svartvita porträtt på författare från 28 olika länder. Totalt har Laurent fotograferat 550 författare från 73 olika länder och de finns publicerade över hela världen i välrenommerade tidningar. Vad är det som är så speciellt med att ­fotografera författare? – Jag har varit intres­ serad av litteratur sedan ungdomstiden. När jag började studera svenska på Sorbonneuniversitetet i Paris på 80-talet, började jag läsa svensk och nordisk litteratur översatt till TÄVLING! Boken har k ­ unnat ges ut tack vare stöd från Svenska kyrkan och Kungliga Patriotiska ­Sällskapet. Maila dina kontakt­ uppgifter till r­ edaktören så är du med i ­utlottningen av en bok! Du kan köpa boken här: www.laurentdenimal.se


FRUKTRIK. Suntaks kyrka bjuder på en unik version av Adam och Eva med det förbjudna äpplet.

HEMTAM. Att skildra sina hemtrakter har blivit en vana för Laurent. Överst är två foton från projektet Järna. Nederst är två författarporträtt, en annan hemtam uppgift för Laurent. ­­ Siri H ­ uvstedt (tv) och Henning Mankell (th).

fotograf laurent denimal

Laurent skildrar vardagen i Järna med hemtam blick

Suntaks kyrka i Valstads församling, Skara stift.

f­ ranska, för att få en bild av Skandinavien. Mitt ar­ bete med f­ örfattarporträtt tog sin ­början i Libanon 2003. ­Några veckor före min avresa hade jag läst två romaner av libanesiska författare, och väl på plats kunde jag träffa dem och porträttera dem. Maskine­ riet hade satts igång, och genom en slags domino­ effekt kunde jag under de kommande åren träffa och fotografera en rad förfat­ tare. Varhelst mötena äger rum är de sällan tråkiga, ibland oförglömliga. Vad blir du mest lockad av att fotografera? – Förutom att ­porträttera författare, ­arbetar jag med egna och

långsiktiga projekt. Jag har ett stort intresse både för dokumentärfotografi och fotoböcker, och har de senaste åren fotat en rad arbetsplatser som jag har jobbat på vilket har resulterat i fotoböcker. Nu förbereder jag en bok om Gröna Lund där jag jobbade 2018. Jag skildrar också platser som har stor betydelse för mig, såsom Saint-Valery-sur-Somme men även Järna, Arrigas och Chatillon. Jag använ­ der olika typer av analoga kameror som ger möjlig­ het att utforska tekniker såsom polaroid, panorama och hålkamera. Det har resulterat i ett specifikt bildspråk. 

Fotograf Laurent Denimal, du har två pågående ­fotoprojekt – Järna och Ytterjärna Trädgårdspark. Berätta lite om dessa! – Parallellt med mitt arbetet som parkarbetare i Ytterjärna trädgårdspark började jag 2019 att fotografera det ­vardagliga livet i parken med hemmabyggda hålkameror i 4x5 tums format. Jag dokumenterar arbetsplatsen i bild, med tanken att samla in fotografierna i en kommande bok. Och projektet Järna, då? – Jag fotograferar Järna i svartvitt i samma anda som bilderna som publicerades i boken Saint-Valery-sur-Somme, vilken skildrar en stad i Norra Frankrike. Järna kommer att ingå i en svit av fotoböcker om platser som jag bott på. Chatillon (där jag växte upp) och Arrigas (där jag tillbringar somrarna) kommer att komplettera sviten. Lycka till Laurent med alla fotoprojekt!

FOTOGENIQUE TRISS. Tre av de vackra böcker Laurent skapat.

11


DEN EXISTENTIELLA HÄLSAN

»Hälsa handlar mycket om förmågan att ­bearbeta det vi varit med om« Människan är mer än en maskin som ska smörjas med 10 000 steg om dagen. En ny bok s­ kildrar det existentiella perspektivets ­betydelse ända ner på ­cellnivå. Möt Anders Rosengren,­ ­professor i molekylärmedicin, som berättar om sitt arbete kring d ­ en existentiella hälsan. TEXT: Kristina Lindh

12

Ny artikelserie! i flera nummer av Kyrkobladet skriver vi om existentiell hälsa utifrån Livsstilsverktyget. Varsågoda!

BLUNDA INTE FÖR DET ANDLIGA. En bättre hälsa av andlighet? Ja, faktiskt! Studier kring deltagarna i Livsstilsverktyget visar att ”när man öppnar sig för det större sammanhang vi lever i – Gud, naturen eller andra – får vi som bieffekt en bättre hälsa”.


Anders Rosengren. Foto: Emma Larsson.

Vad är livsstilsverk­tyget? ETT NYTT SÄTT att ­befrämja existentiell hälsa har utvecklats vid Göteborgs universitet med stöd av Svenska kyrkan. Satsningen har resulterat i det digitala Livsstilsverktyget och boken Hela livet. I boken vävs de stora livsfrågorna samman med de små vardagsvanorna för att öppna upp för nya former av samtal, där kropp och själ förenas. Utifrån bland annat Dag Hammarskjölds Vägmärken, Tomas Tranströmers poesi och den senaste hälsoforskningen ges fördjupande tankar om hur kropp och själ hänger samman. Viktiga livsfrågor vävs ihop med konkreta redskap för att hantera stress, ensamhet, relationer och sorg. Livsstilsverktyget handlar om stress och ensamhet. Om relationer och åldrande. Om mat och motion. Och om att se sin hälsa i ett större sammanhang.

HÄLSOFRÄMJARE. Anders Rosengren forskar sedan 20 år tillbaka om hälsa och livsstilssjukdomar. Han kom på idén till Livsstilsverktyget som han märker har gett effekt i människors liv. ”När de väl har börjat a ­ nvända verktyget regelbundet så börjar saker h ­ ända.”

”V

ÅRDEN HAR matat patienter med listor om att äta grönt och röra på sig. Men det är först när människor kopplar råden till frågan ”vad är viktigt i mitt liv?” som de får effekt. Det säger Anders Rosengren, professor i mole­ kylärmedicin vid Göteborgs universitet. I många år har han forskat om hälsa. I många år har han också varit intresserad av de stora livsfrågorna och haft Dag Hammarskjöld och Martin Buber som två av sina favoritförfattare. – Tidigt i arbetet som läkare kände jag frustra­ tion över att människan ses som ett objekt som ska fixas till.

Foto: Priscilla Du Preez/Unsplash.

FÖR SJU ÅR SEDAN startades en forsknings­ satsning som idag innefattar 50 000 svenskar och som resulterat i en studie som snart publiceras i en vetenskaplig tidskrift. Studien visar att exis­ tentiella frågor spelar en avgörande roll för hur vi mår, ända ner på cellnivå. Projektet och dess syn på hälsa beskriver Anders Rosengren i boken ”Hela livet” som just kommit ut. I centrum står Livsstilsverktyget, ett digitalt redskap där människor får hjälp att ta itu med sina specifika hälsoproblem. Den som till exempel brottas med småätande leds via frågor vidare till att se på sitt liv ur ett djupare existen­ tiellt perspektiv. Enligt Anders Rosengren har verktyget i många fall fått människor att göra stora omprioriteringar i sina liv. Två saker behöver

utmanas, menar han. Dels tendensen att krop­ pen allt mer mäts i detalj genom smartphones, kartläggning av gener, tarmbakterier med mera. Dels synen på att hälsa är detsamma som ett liv i avsaknad av obehag. En viktig faktor är vad Anders Rosengren kallar andlig mognad. – Vi möter krav och går igenom kriser. Allt det påverkar vilka gener som slås på och stängs av och förändrar därmed kroppen. Men påfrestningar­ na leder också till andlig mognad, vi får en ökad kunskap om livets förutsättningar och våra egna resurser. Hälsa handlar mycket om förmågan att ­bearbeta det vi varit med om.

A

NDERS ROSENGREN beskriver patienter han mött, personer med utmärkta blodvärden, som ätit perfekt och sprungit fem dagar i veckan. – Ändå har de inte riktigt haft förmågan att hantera tillvaron. De har plågats av risken att förlora något eller oro för att inte uppnå sina mål. Samtidigt har jag mött andra patienter som trots tydliga fysiska problem kunnat se på livet med stora ögon. – Vi måste komma bort från att hälsa och sjukdom är varandras motsatser, menar Anders Rosengren. När projektet startade tog han stöd av både Antje Jackelén och KG ­Hammar. Hammar var en av de första som provkörde verktyget. Ett tema i

13


Livsstilsverktyget är en slags digital vandring utifrån Dag Hammarskjölds Vägmärken. Från Svenska kyrkan fick forskningsgruppen teologisk hjälp. Anders Rosengren har blivit förvånad över hur väl ­tankarna om andlighetens betydelse tagits emot bland deltagare och kolleger. – Jag tror att det handlar om att jag kommer från det molekylära hållet och att vi kan visa rent vetenskapligt att andliga frågor är centrala för hälsan. Det finns data, ingen kan säga emot. Till exempel kan man påvisa direkta ­effekter på kortisol och andra stresshormoner, som mins­ kat blodtryck. – De vetenskapliga resultaten tar bort fördomarna om att andligt intresse betyder att man är obildad eller bakåt­ strävande, säger Anders Rosengren.

Tips! Livsstilsverktyget finns som app. Mer information: www.livsstilsverktyget.se

H

AN JÄMFÖR MED hur stress- och ­motionsexperter talar om att vi måste förstå att vår kropp är formad för ett liv på savan­ nen och för en tillvaro där vi rört på oss mycket mer än vad vi gör idag. På samma sätt behöver vi återknyta till den andlighet som genom historien varit en naturlig del av vårt sätt att leva, säger han. – Att vi mist förståelsen för hur viktigt det är med and­ lig mognad är en bidragande orsak till att vi mår dåligt. Varken Livsstilsverktyget eller boken Hela livet före­ språkar några specifika andliga vägar. Några söker sig till traditionella trosinriktningar, andra personer väljer ­sammanhang långt bort från kyrkor och konfessioner. VAR OCH EN FÅR navigera hur den vill, säger Anders Rosengren, som menar att det avgörande är att en särskild faktor finns med, nämligen viljan att öppna sig för det större sammanhanget. Han beskriver den som en andlig­ hetens minsta gemensamma nämnare. – Många användare berättar hur de kunnat släppa taget om smärta och splittring genom att skifta fokus från sig själva till omvärlden och andra människor. När man känner samhörighet med det som är större är det lättare att bära sorg och motgång. Psykologin har en term för erfarenheten: hypoegoism.

14

HOPPINGIVANDE. Professor Anders Rosengren menar att de kriser och krav vi går ­igenom som människor också påverkar kroppen i allra högsta grad. Allt jobbigt gör oss också starkare eftersom vi får mer kunskap om livets förutsättningar och oss själva. ”Hälsa handlar mycket om förmåga att ­bearbeta det vi varit med om”, menar Anders. Eller som en äldre dam alltid sa till mig (­redaktören) med emfas: ”Det handlar inte om hur man har det, utan om hur man tar det".


Foto: Ron Smith.

Tranströmers poesi öppnar nya dörrar

Att finna sin andlighet är ett sätt att främja sin hälsa.

LIVSSTILSVERKTYGET består av flera teman kring olika hälso­aspekter som är möjliga att fördjupa sig i. Ett tema tar upp Tomas Tranströmers ­poesi. Anders Rosengren talar om just detta i en föreläsning: Foton: Priscilla Du Preez/Unsplash.

En stund i bön eller stillhet kan ge nya läkande tankar.

”DET KAN TYCKAS paradoxalt att Sveriges mest uppburne ­diktare under andra h ­ alvan av 1900-talet var en så utpräglat andlig författare samtidigt som det under flera decennier fanns en beröringsskräck för andliga frågor, åtminstone i offentliga sammanhang. Men kanske är det ändå inte så märkligt. En styrka hos Tranströmer är att han inte stänger in sin andlighet i dogmer eller fasta

– Det är samma sak som när Martin Buber skriver om ”jag och du”. Människan har ett djupt liggan­ de behov av att betyda något för andra. Det talas mycket om självförverkligande och ofta­tolkas det i termer av ökad egocentrering. Det intressan­ ta är att det är när vi glömmer oss själva som vi förverkligar oss själva. Precis det som Bibeln och andra skrifter talar om.

M

ÅNGA DELTAGARE har varit hjälpta av Dag Hammarskjölds tex­ ter, säger Anders Rosengren. Inte minst den om hur Jesus våndas i ensamhet under natten i Getsemane. – Det skänker tröst att känna hur någon varit före oss i mörkret. De mer specifikt andliga referenserna har fått deltagarna att reagera på två sätt. De som tidigare skjutit ifrån sig sådant som har med andlighet att göra får ofta en ny öppenhet för de stora livsfrå­ gorna, menar han. Den andra gruppen är de som under hela sitt liv levt med en tro men som inte förstått hur den kan kopplas till hälsan. – Jag har talat med präster som deltagit och som sagt ”Nu har jag börjat inse att saktmod innebär att också äta måttfullt”. Att inspireras av Dag Hammarskjöld handlar mycket om att våga

formler. I stället slår han an en sträng som t­ alar till många människors längtan efter helhet och mening i en tillvaro som blir alltmer fragmenterad. Ofta handlar Tranströmers dikter om det förtätade ögonblicket, en stund av allmän klarsyn och samtidigt andlig erfarenhet. TRANSTRÖMER har nog gått 'under radarn'. Jag hörde en intervju med Kerstin Ekman som berättade att många recensenter inte förstår hennes bibelreferenser och därmed missar de djupa lagren. Det finns en utbredd religiös analfabetism i samhället. Boken och verktyget vill öppna dörrar för nya sätt att se på hälsa och på tillvaron. Sätt som människor kanske inte reflekterat över.” På nästa uppslag kan du ta del av Tranströmer-­ temat. Varsågod!

­ tmana gudsbilder som vi tror eller inte tror på, u och som kan stå i vägen för vår möjlighet att nå hälsa, menar Anders Rosengren. Varken Livsstilsverktyget eller forskningen om sambandet mellan andlighet och hälsa är unika i sin ambition att lyfta fram livsfrågorna. Begreppet existentiell hälsa är vedertaget och många aktörer betonar livsfrågornas betydelse för välbefinnan­ det. – Vad som skiljer oss från annan forskning är att vi väver samman existentiell hälsa med djupt liggande molekylära samband. Det vanliga är att man skriver antingen enbart om tarmbakterier eller enbart om existentiella frågor. Vi har på ett systematiskt sätt visat hur viktig den existentiella dimensionen är, precis som man skulle gjort i en läkemedelsstudie.

A

NDLIGHETEN SOM medicin, allt­ så? Nja, inte riktigt. Att livsfrågorna är viktiga för hälsan får inte innebära att tron görs till en nyttosak, menar Anders Rosengren. Att öppna sig för frågorna är ett mål i sig, inte ett medel för att uppnå hälsa. – Snarare visar deltagarna att när man öppnar sig för det större sammanhang vi lever i – Gud, naturen eller andra – får vi som bieffekt en bättre hälsa.  15


En liten stund med Tranströmer I detta tema är fyra av Tomas Tranströmers mest älskade dikter i ­fokus. De låter oss se ­livet på nya sätt och kan även ge dig ­vidgade perspektiv för att hantera ­hälsan. Efter varje dikt får du läsa en kort reflektion. Låt dig inspireras! TEXT: Livsstilsverktyget. Publicerad med tillstånd av Anders Rosengren.

Foto: Tryfonov/Adobe Stock.

LIVSSTILSVERKTYGET

TRANSTRÖMER ­ansluter sig till en riktning där känslor förmedlas indirekt genom bilder och inte rakt på genom starka uttryck. Det bidrar till att Tranströmers dikter är så precisa och vardagliga, även om de också blickar mot det outsägliga. Ofta tar de sin utgångspunkt i gränsen mellan sömn och vakenhet, i årstidernas skiftningar, växter, insekter och fåglar. Tranströmer ger oss inga färdiga svar, men osäkerheten innebär också en öppenhet för olika möjligheter, en ödmjukhet för det ovetbara. Han har talat om att han lever med ”ett orubbligt kanske”. Det går inte att säga mer än så om tillvarons ogripbara storhet, men det räcker för att leda oss en bit på vägen.

Ur Romanska bågar (För levande och döda) Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörkret. Valv gapande bakom valv och ingen överblick. Några ljuslågor fladdrade. En ängel utan ansikte omfamnade mig och viskade genom hela kroppen: ’Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.’ Jag var blind av tårar och föstes ut på den s­ olsjudande piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini och inne i dem alla ­öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Ur Ensamhet Jag måste vara ensam tio minuter på morgonen och tio minuter på kvällen. – Utan program. I dessa korta rader ger Tranströmer ett verk­ ligt användbart hälsotips. Att lägga undan ­mobilen, stänga ute bruset och unna dig en kort stunds andakt, reflektion, bön, promenad eller vad som passar dig kan göra det lättare att ta itu med det program som väntar under dagen. Och lättare att somna efteråt. 16

HUR KAN DETTA TOLKAS? Romanska bågar är en av Tranströmers mest älskade dikter. Den kan tolkas på så många sätt. En bild av det mänskliga psykets dolda rum. En bild av andlig mognad, som inte handlar om ett avlägset objekt, utan någonting som träder fram i människans inre och gör det lättare att se personerna i den anonyma skocken av turister. Den kan även tolkas som en hyllning till humanismen, en tro på människans inneboende möjligheter. Kanske kan Romanska bågar också utmana våra invanda bilder av hälsa. För en del är ordet hälsa förknippat med skuld över levnads­ vanorna. Eller prestationer, om att träna och äta rätt, till och med att vila på rätt sätt. T ­ ranströmer kan hjälpa oss att lägga bort tankarna på skuld och prestation och i stället se på hälsa som att hantera livet, att leva med förlåtelse och ödmjukhet för vad det innebär att vara människa: att aldrig bli färdig.


Den blinda ledstången Ur Schubertiana (Sanningsbarriären) Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden! Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergsluttningen ovanför byn.

Lite på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i den trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål. Men ingenting av det där är ­egentligen värt vårt förtroende. De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat. På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit. Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.

HÄLSA HANDLAR inte bara om säkerställda m ­ ätvärden utan om att leva med ­t illvarons ­osäkerhet, att vila i det ­ovet­bara. De fem ­stråkarna refererar till en konsert av Schubert, som är en dödsmusik och samtidigt en hyllning till livet och den spirande natu­ ren. Döden mitt i livet är ett vanligt tema hos Tranströmer. ­Musiken kan också öppna sinnet och följa oss en bit på väg mot ­någonting att bottna i, ­”någonting annat”.

FRÅGOR ATT STÄLLA SIG:

● Hur kan jag se det stora i det lilla? ● Är det läge att vidga blicken och släppa taget om mig själv en stund? ● Hur kan jag få ihop det inre med det yttre?

Foto: Livsstilsverktyget.

Lita på tysthetslöftena och ­samförståndsleendet, lita på att olyckstelegrammet inte gäller oss och att det plötsliga yxhugget ­inifrån inte kommer.

DET HÄNDER ganska ofta att människor önskar en fullständig försäkran om sin hälsa. Det går att kontrollera hundratals blodprover för att se om mätvärdena är inom ­laboratoriets referensområden. Men den som sätter sin tillit enbart till det mätbara kan få svårt att hantera tillvaron. Det finns alltid ett prov till att mäta – och oroas över. Och ett till.

STEG FÖR STEG. Att lära sig att förhålla sig till sin hälsa är ett arbete som tar lite tid men väl värt att kämpa för.

Ur Madrigal (För levande och döda) …vi är inte utan hopp. De svåraste brotten förblir ouppklarade trots insats av många poliser. På ­samma sätt finns någonstans i våra liv en stor ouppklarad kärlek. Jag ärvde en mörk skog men idag går jag i en annan skog, den ljusa. Allt levande som sjunger slingrar, viftar och kryper! Det är vår och luften är mycket stark. Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket.

Foto: Jason Briscoe.

I DIKTEN OVAN märks återigen i­nflytandet från Mäster Eckehart och bilden av Gud – i Tranströmers dikt beskriven som ”en stor ouppklarad kärlek” – som en personlig upp­ levelse av tillvarons helhet. Det handlar inte om tvärsäkra påståenden om tillvarons ­beskaffenhet, om någonting som står i motsats till vetenskapen, utan om en allmänmänsklig erfarenhet av någonting som bär oss genom motgångar, sorg och sjukdom. Dikten beskri­ ver det som många människor har erfarit, att de när de i mörkret släppt det krampaktiga ­g reppet om det som smärtar och bara vilat i en tillit att de är burna av någon eller något, kan ­uppfatta en ljusglimt, eller någonting att bottna i, ­som en möjlighet att leva vidare. MYCKET AV modern samtalsterapi liksom mindfulnessträning handlar just om att öva upp förmågan att stundtals släppa taget om sig själv som en isolerad individ och vidga blicken för allting runtomkring. För Tranströmer var skogen och havet de miljöer där han lättast kunde glömma egot och ta ”examen från ­glömskans universitet”.

Skjortan på tvättsträcket 17


LIVSLÅNGA

FÖRENKLING. ”Reglerna och ­löftena finns för att göra det ­kristna livet enklare, inte för att ­begränsa det”, menar Hampus Frid som avlagt livslånga löften i FTO, Franciskus tredje orden inom Svenska kyrkan.

löften

En andlig laddstation. Ett stöd för att kunna leva som kristen. För Hampus Frid är medlemskapet i Franciskus tredje orden inom Svenska kyrkan allt annat än bundet – trots sina livslånga löften. TEXT & FOTO: Linnéa Malmborg

I

EN TID DÅ individualistiska värderingar råder i samhället blir det alltmer synligt att många bär på en djup längtan efter tillhörighet och andlighet. En plats där ens innersta tankar kan få näring och landa. En plats att ladda batterierna och fördjupa sin andliga längtan på. Ett sätt för vissa är att under en kortare eller längre tid tillhöra ett kommunitets- eller klosterliv. ”Va, är inte det bara för munkar och nun­ nor och finns det ens kloster inom Svenska kyrkan?” kanske en del tänker. Sanningen är den att ordens­

18

livet var förbjudet inom den luth­ erska kyrkan under 450 år men har fått sin självklara plats. Under den högkyrkliga väckelsen på 1950-talet ökade intresset för ordensliv och idag finns en helt annan öppenhet. INOM SVENSKA KYRKAN finns kloster och kommuniteter av olika traditioner och flera av dem anordnar retreater och kurser för allmänheten. För två år sedan gick Svenska kyrkans biskopar till och med ut med ett uttalande där de tydligt uppmuntrade till öppenhet för kom­

muniteter, kloster och andra former av bönegemenskap. Någon som har funnit sitt andliga sammanhang i en kristen orden (en religiös sammanslutning, vars med­ lemmar avgivit särskilda löften, reds anm.) är vår tidigare präst Hampus Frid. Sedan ett par år tillbaka tillhör han Franciskus tredje orden inom Svenska kyrkan (FTO) som är ett ordenssällskap inom Svenska kyrkan och del av The Third Order Society of Saint Francis (TSSF) i den angli­ kanska kyrkan. – Som präst måste jag se till att ta hand om min egen tro. Att hitta ett


NATURNÄRA. Franciskus av Assisis natursyn präglades av att han såg Guds ­skapelse i natu­ ren. Han omgav sig ofta med djur och det sades att djuren ofta tydde sig till honom. Foto: Adobe Stock

sammanhang där jag bara får ta emot, där jag kan få kraft och kan vårda rela­ tionen till Jesus. Jag ser Franciskus tred­ je orden som min andliga laddstation, berättar Hampus när vi slår oss ned i de gröna fåtöljerna i Klockaregården.

V

EM VAR DÅ Franciskus och hur är han relevant idag? Jo, den helige Franciskus från Assisi i Italien lade i början av 1200-talet grunden till tre ordnar, som idag kallas första, andra och tredje orden. Första orden består av män som avlagt de tre löftena om fattigdom, kyskhet och lydnad. Dessa ­f ranciskaner, minoriterna, räknas till tiggar­ordnarna och bor i kon­ vent i tillfälliga vistelseorter, eftersom de lever helt egendomslösa. Andra orden består av kvinnor som kallas klarissor, ett namn de fått av ordens första ledare S:ta Klara. De lever ett liv i bön och meditation i kloster. Den tredje orden utvecklades på Francis­ kus tid då han mötte kvinnor och män som ville leva sina liv efter Franciskus lära. Han tillät dem inte att bryta sina förpliktelser mot familj och samhälle. I stället skulle de finnas kvar i sina sociala sammanhang, eftersom de redan hade sin första kallelse där. Den tredje orden har med t­ iden fått tre grenar. Den första är den reguljära med olika systra- och

­ rödrasällskap som lever i kommunite­ b ter (­k losterliknande g­ emenskaper). Den andra är den sekulära, lekmannaorden, som består av de som lever som vanligt folk men som vill anpassa sitt liv efter de exempel som Franciskus givit.

»Jag ser Franciskus tredje orden som min andliga laddstation.« – Den tredje orden var tänkt att fung­ era som ett stöd för människor att leva ett franciskanskt liv anpassat till den vardag de levde i. Så fungerar det också idag, säger Hampus. EFTERSOM DET HÖR till ovan­ ligheten att tillhöra en orden så saknar många kunskap om vad det innebär. Hampus nämner att en del blandar ihop ordenslivet med en kult eller en sekt. – Hos oss finns ingenting hemligt ­eller mystiskt, säger Hampus och ­poängterar att orden är öppen, både för nya medlemmar och för insyn. Att leva sitt liv inom FTO innebär att leva ett liv i franciskansk anda – att göra Kristus känd och älskad över­ allt, att främja en anda av syskonskap mellan alla människor och att leva ett

FRANCISKUS TREDJE ORDEN INOM SVENSKA KYRKAN Franciskus tredje orden inom Svenska kyrkan växte fram under 1970-­talet då franciskanerbröder inom första orden besökte stiftsgården i Rättvik. Av de som besökte platsen under denna tid växte en längtan efter att ha fortsatt kontakt och ­gemenskap med den franciskanska rörelsen. Det blev då naturligt att anknyta till den redan existerande ordens­ gemenskapen inom den anglikanska kyrkan. Den svenska grenen är knuten till Svenska kyrkan och har nära kontakter med de svenskkyrkliga franciskanska systrarna i Klaradals kloster samt även de ­katolska förstaordens­ bröderna i Sverige och med den katolska motsvarigheten till FTO. Filialer finns på flera orter och antalet medlemmar är cirka 70 personer.

19


liv i enkelhet, fri från beroende av lyx, status, saker och pengar. Deras inspirationskällor är Bibeln, den allmänneliga kyrkans tro och liv och den heliga ­Franciskus själv, hans liv och gärning och hans vilja att ”leva evangeliet”, enligt Hampus. Vad innebär det för dig rent konkret att leva i franciskanerorden? – Grunden för det franciskanska livet är ödmjuk­ het, kärlek och glädje. I mitt liv ska jag avsätta tid för bön, Ordet, gå i mässa och att tjäna andra människor genom att syssla med någon form av välgörande arbete.    Till sin hjälp att förverkliga detta är Hampus bero­ ende av ett regelbundet böne- och gudstjänstliv samt studier av olika slag. Varje månad träffar han sina ordensvänner i Stockholm, där de umgås, ber och studerar. Hit är alla välkomna – kvinnor och män, singlar och ogifta, ordinerade och lekfolk, gamla och unga. Hierarki finns inte.

FRIDFULL. I Franciskaner­ orden får Hampus nycklar till att leva sitt liv i franciskansk anda: att göra Kristus känd och älskad.

F

ÖR HAMPUS TOG vägen till Franciskus tredje orden sin början då han under sina prästtudier hade en nära vän som var på väg in i orden. Ett par andra vänner hade vid den tiden redan blivit medlemmar. Några år senare, som nybliven präst, kände han själv en längtan efter ett sammanhang för andlig fördjupning och började då som aspirant, det första steget in i orden. Nästa steg var att bli postulant under ett halvår för att pröva om orden passade hans eget liv och tro. Steget efter kallas novis då man fördjupar den enkla levnadsregel som antogs under postulanttiden, vilket för Hampus del varade under två år. Under denna tid gav handle­ daren honom novisbrev, ett slags s­ tudiebrev. Tanken

VARDE LJUS. Hampus tänder ljus i Ö ­ verjärna kyrka där han tjänstgjort många gånger som präst.

20

är att man under denna tid ska stöta och blöta den franciskanska andligheten. – För mig är de fantastiskt att ha bröder och systrar från olika bakgrund som har omsorg om ­varandra. Alla är med för att få en fördjupad relation till Kristus.

O

RDENSMEDLEMSKAPET är inget Hampus skyltar med till vardags. Han ­lever ett vanligt familjeliv och arbetar som församlingsherde i Enhörna försam­ ling. Det som sticker ut är att han faktiskt har avlagt livstidslånga ordenslöften. Även i den tredje orden finns nämligen levnadsregler och löften, även om de inte är alls lika stränga som i den första orden. – I tredje orden lever vi under levnadsregler som egentligen är samma som inom andra ordnar: lydnad och fattigdom, fast de är moderniserade för att vi ska kunna leva våra liv i det moderna samhället, berättar Hampus. År 2020 avlade Hampus de livslånga ordenslöfte­ na, blev tertiare, fullbordad medlem i orden, och lever nu efter devisen att leva mer sant med sin tro. Löftena avläggs på livstid och förnyas varje år. Utifrån en grundstruktur definierar medlemmen sina egna per­ sonliga regler. Tertiarien lovar att leva efter löftena men kan samtidigt komma att förändra och förbättra dem så att de passar ens liv. – Reglerna och löftena finns för att göra det kristna livet enklare, inte att begränsa det. Jag trivs med ramar och struktur. De är verktyg för att få ordning på mitt andliga liv och finns för att hjälpa mig att fördjupa relationen till Jesus. 


AN AR KY

SP

RK

O BL A D ET

Källor: Nationalencyklopedin, Wikipedia; ”Franciskus av Assisi, alla tiders helgon”, Katolskt magasin (2018).

s:ta klaras bön (franciskus första kvinnliga efterföljare).

Franciskus av Assisi

A N AR KY

”Må Herren vara med dig alltid och var med honom alltid och överallt.”

O BL ADET SP

ur kloster och kommuniteter – ett uttalande av svenska kyrkans biskopar 2020.

RK

Franciskus stigmatisering, Giotto (1325).

”Som biskopar i Svenska kyrkan bejakar vi att kloster och kommuniteter är en del av den världsvida kyrkans liv, både i historien och i nutiden. Som biskopar i Svenska kyrkan menar vi att kloster och kommuniteter som bejakar vår kyrkas tradition har en plats i vår kyrka. Som biskopar i Svenska kyrkan förutsätter vi att när ett kloster eller en kommunitet deklarerar att de står i Svenska kyrkans tradition, så innebär det att de lever i enlighet med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.”

DJURVÄN. Franciskus av Assisi är bland annat djurens eget helgon. Några av hans sista ord sägs ha varit: ”Jag har gjort vad jag skulle göra. Må Kristus lära er vad ni ska göra”. Foto: Adobe Stock.

FRANCISKUS AV ASSISI

Klara av Assisi. Foto: Wikipedia.

Franciskus levde ett rikt liv i extrem fattigdom

Besök ett kloster! Kloster och kommuniteter inom Svenska kyrkan som tar emot gäster: ● Helige Franciskus Systraskap inspirerade av Franciskus av Assisi och Klara av Assisi och lever enligt samma livsregel som franciskansystrar i den katolska kyrkan. ● Linköpings kloster är ett kloster mitt i Linköping, med anknytning till katedralens böne- och gudstjänstliv. ● Mariadöttrarna av den E ­ vangeliska Mariavägen har som uppdrag att göra Herrens moder Maria känd och ärad. ● Uppståndne Frälsarens Systraskap vars grundval utgörs av de benediktinska principerna – stabilitet, daglig omvändelse och bättring, lydnad, fattigdom och kyskhet. ● Östanbäcks kloster är ett manligt ­kloster under Benedikts regel.

FRANCISKUS AV ASSISI, den helige Franciskus, levde mellan 1181 och 1226 i Assisi (nuvarande Italien) och var en katolsk tiggarmunk som grundade franciskanorden. Inom katolska kyrkan är han helgon för bland annat djuren och ekologin och har sin egen helgondag 4 oktober. Franciskus var son till en rik klädeshandlare i Assisi och levde först ett liv som festprisse. Efter en radikal omvändelse kom han att ägna sitt liv åt botgöring, att ta hand om sjuka och fattiga samt att reformera kyrkan. Som 27-åring fick han sin kallelse att leva utan ägodelar och utan fast bostad. Ett liv i extrem fattigdom och i tjänst för utstötta blev framtiden för honom och många efterföljare. EN BERÖMD SCEN I hans liv är hans inlevelse i Kristi lidande 1224 som ledde till en vision av den korsfäste Kristus som en seraf med sex vingar, och till den så kallade stigmatiseringen* Franciskus hyste stor värme till djur och natur och såg Gud även i dessa.

Fast han periodvis levde som eremit var inte naturen en flykt från verklig­ heten, utan en plats där han upplevde att Guds kärlek manifesterades. En känd predikan är den han sägs ha utfört för ett gäng fåglar i Spoleto då fåglarna ska ha låtit honom röra vid dem och bli välsignade. MOT SLUTET AV SITT liv skrev han den berömda Solsången (jämför Svenska Psalmboken 23), som inspirerat den moderna ekologiska rörelsen. Franciskus framstår som ­helgonet med stort H, den som tydligast liknat Kristus inom och utanför den ­romersk-katolska kyrkan. *Stigmatisering betyder att kroppen får sår som liknar såren Jesus fick vid sin korsfästelse – i händer, på fötter, i pannan och i sidan. Oftast uppstår såren i samma veva som personen i fråga har en stark inlevelse i Jesu lidande. Detta religiösa fenomen är omtvistat men inom Katolska kyrkan räknas det som ett mirakel. 21


Den som vänder ansiktet uppåt Att återerövra förundran är att återvända till det sant mänskliga. TEXT: Mikael Kurkiala ILLUSTRATION: Märta Dahlqvist, Järna. Instagram: @lingonhjaerta

22

Jag gick en gång en sommargryning längs en strand på Gotlands ostkust. Den var öde och havet sträckte sig böl­ jande mot evigheten där ute vid horisonten. Alla kramper i mitt inre släppte och jag vecklade ut mig som en utsträckt hand mot världen. Skaparen andades varsamt genom mina lungor. Jag hade inga ord då, men jag minns att jag vandrade i stilla häpnad, rädd att bryta denna stunds dallrande ytspänning. MÅNGA ÅR SENARE SATT JAG i en länstol i mitt hem och klamrade mig fast vid armstöden. En fruktans­ värd kraft drog mig mot en avgrund som öppnade sig un­ der mig. Hela mitt inre graviterade nedåt mot ett svart hål som jag visste skulle utplåna mig. Mina knogar vitnade när jag kämpade för att hålla mig kvar i den värld som jag kommit att vänja mig vid att kalla verkligheten. Attacken varade bara några minuter men den förändrade mitt liv.

Lokal illustratör!

A

TT FÖRUNDRAS ÄR ATT fråga utan att söka svar, att vara vaksam utan misstänksam­ het, naken utan blygsel och sårbar utan rädsla. Det är skillnad mellan undran och förundran. Undran formulerar frågor som kan besvaras med ett ”därför att…”. Den är ett uttryck för att vi står inför ett problem som vi önskar lösa. Vi vill inte dröja kvar i vår undran; vi vill vidare till svaret. Undran handlar om av­ saknad. Men förundran handlar om uppfyllelse. Förund­ ran är en livshållning, en särskild form av uppmärksamhet som ofta tar sig formen av en fråga, men en fråga av en helt annan karaktär än den som vår undran ger upphov till. Kausalitet har därför ingenting med vår förundran att göra. Det existerar inget ”därför att”-svar för att upphäva den. Förundran är uppmärksam närvaro. Och all närvaro är en närvaro inför något. Förundran gör oss närvarande inför mysteriet.


Nu visste jag att universum inte bara utvid­ gar sig mot evigheten utåt, utan också mot oändligheten inåt. Och att jag gör klokt i att vandra med varsamhet vare sig det är i närvaron av min skapare eller mörkerkraf­ terna i mitt inre. Mysteriet bänder upp glipor i en värld som ofta framstår som så platt och till­ rättalagd. Genom sprickorna anar vi det oändliga. Ibland har jag känt förtröstan inför denna oändlighet och anat att den är varm och kärleksfull. Att den är ett Du och som jag därför kan tilltala och som kan tilltala mig. Ett Du som känner mitt namn och bär mig när livet brister. ”There is a crack in everything”, sjunger Leonard Cohen, ”that’s how the light gets in.” Det har låtit gott i mina öron. Andra gånger har jag befarat att det som sipprar in genom sprickorna inte är ljuset utan det botten­ lösa mörkret. Då har evigheten öppnat sig som en tomhet framför mig i ett oändligt och namnlöst Det. Då har jag kämpat för att förjaga mysteriet ur min värld och foga samman alla dess skarvar.

I

AVSAKNAD AV TILLIT har jag blivit den som sekulariseringen velat göra mig till: min världs skapare, upp­ rätthållare och kontrollant. För detta är vad jag fått lära mig: att världen är me­ ningslös men att vi människor är satta att skapa mening i den. Att världen är namnlös och att vi därför ska ge den dess namn. Se­ kulariseringens förvisande av Gud lämnade efter sig ett fasaväckande tomrum som vi alltsedan dess har strävat efter att fylla. I en sådan värld blir mysteriet ett problem och ett hot, inte en källa till förundran. Och det innebär en grundläggande förändring i människans relation till sin värld. Hon tar inte längre emot livet som en gåva som ska förvaltas utan som ett projekt som ska förverkligas eller ett problem som ska lösas. Jag tror att förundran är människans mest grundläggande förhållningssätt till världen; något vi alla som barn en gång inkarnerat men som vår civilisation lärt oss att aktivt träna bort. Att återerövra förundran är därför att återvända till oss själva och det sant mänsk­ liga, att bli det som grekiskans antropos, ”människa”, kan härledas ur – ”den som vänder ansiktet uppåt”, den som ber. Men detta kräver att vi lär oss att erfara världen på nytt. För vi har invaggats i en föreställ­ ning om att världen är på väg att förklaras. Att mysteriet viker undan och bara dröjer kvar i vårt universums utmarker, under mikroskopets lupp, eller i några fåtal djup­ havsgravar. Mysteriet har förvisats till mar­ ginalen. Men det är inte där mysteriet hör hemma. Det bor i centrum, mitt i livet och

vardagen. Vår blick har fördunklats och vi kan inte se att vi lever i den skapelsens gryning som är här och nu. Vi är sam­ tida med Adam och Eva, de första människorna, och vandrar med dem i Edens lustgård. Här, i skapelsens och mitt eget livs eviga tillblivelse, ver­ kar Gud. Här är allting hela tiden nytt och livet en möjlighet, inte en av historien och det förflut­ na stelnad struktur jag måste foga mig i. När jag någon gång träder in i detta möjligheternas rum nedstiger änglarna på jorden. Det hände sig på den tiden då Olof Palme var statsminister över Sveri­ ge, människor saknade mobiltelefoner, postkon­ toren hade kölappar, och man stod i långa köer i syrefattiga lokaler bland glåmiga och irriterade medmänniskor. Det var lunchtid i februari 1985 i centrala Uppsala och postkontorets golv var halkigt av snömodd. Lysrören i taket a­ vslöjade

»Genom sprickorna anar vi det oändliga.«

MIKAEL KURKIALA

är docent i kulturantropologi, författare och föreläsare. Texten är tidigare ­publicerad i tidskriften ­Pilgrim nr 2 2012. Publicerad med tillstånd.

brutalt denna vardagsmänsklighetens gråtrötta fulhet. Och där, mitt ibland oss, uppenbarade sig en ängel: en ung moder som böjde sig fram över en barnvagn. Jag såg inte barnet men jag såg kvinnans ansik­ te och glorian runt hennes huvud. Tiden stannade. Med häpnad betraktade jag den glipa mot himmelriket som hade öppnat sig framför mig. EN UNG MODER VID EN krubba om­ given av stora frustande djurkroppar, ladu­ gårdslukt och flugor, revisorer och universi­ tetsanställda, fåraherdar och vise män. Jag visste att jag befann mig i ett heligt rum. Under de flimrande lysrören värjde jag mig mot impulsen att falla ner på knä. Vi är alla kallade att bli änglar, att bära bud om den gudomliga kärlek som helar skapelsen. Och vi har alla givits uppdraget att ur våra liv frambära den kärlek som Gud planterat som ett frö i oss. Vi är havande med Helig Ande, var och en av oss. Inför detta oerhörda kan jag bara falla på knä och försöka erinra mig orden från min barndoms Österbotten: ”Jag fattig syndig människa…” För jag är ett bräckligt käril. Vem är Du som lägger på mig denna börda? Ser Du inte mina sår och sprickor? Tror Du verkligen så mycket om mig att Du anförtror mig detta ansvar: att fram­ föda Dig själv ur mitt liv? Herre, förbarma dig över mig. JAG LÄSTE EN GÅNG ATT hopiindi­ anerna i sydvästra USA i sitt språk vänder på vårt förhållande mellan subjekt och pre­ dikat. Istället för att säga ”Mikael springer” säger man ”springandet mikaelar”. Subjek­ tet blir ett verb, den plats där aktiviteten gestaltas och finner sitt uttryck. En vilja verkar i oss, en vilja vi inte alltid känner som vår egen. Och när denna vilja sam­ manfaller med den vi känner som vår egen, transcenderar vi vår specifika existens och lever i evigheten. Paulus skriver: ”jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig.” Så blir ordet kött. Så blir vi, inte människor som älskar, utan älskandet som ”människar”. Detta är för mig miraklet. Jag förundras inte inför det som inte går att förklara. Jag förundras inför det som inte behöver en förklaring. Det eviga förkroppsligas i det tillfälliga. Så har jag tänkt när jag har mött änglar här på jorden. Att de heliga berät­ telserna är pågående, i ett evigt nu, och att de synliggörs i denna världen för dem som har ögon att se med. I stallet i Betlehem för tvåtusen år sedan och på postkontoret i Uppsala i en dag på 1980-talet ler Maria sitt evighetsleende mot den levande gud hon med smärta fött ur sitt eget liv.  23


r åla ern e d . v l i m s lda nan g y l a k ro r ö t F fäs at t

”Ja!”

JOHANNA KLACK HELLSTEN

”Att få bära en brudkrona är förenat med högtidlighet” Vad har egentligen brudkronan för betydelse idag? Möt Mölnbobon Johanna Klack Hellsten som bar brudkrona vid sin och maken ­Tomas Klack Hellstens vigsel förra året. TEXT: Linnéa Malmborg FOTO: Isabella S. Magnerholt, Magnerholt Media

J

OHANNA KLACK HELLSTEN från Mölnbo gifte sig med sin Tomas förra sommaren och hyser varma känslor för den brudkrona hon fick låna av Hölö-Mörkö församling. Hej Johanna, kan du berätta om din upplevelse av att bära brudkrona? – När jag och min man vigde oss i Mörkö kyrka den 17 april 2021 valde vi att låna Mörkö kyrkas 1700-talskrona. Att bära en sådan gammal klenod på huvudet tillsammans

24

Tomas och Johanna fotograferas i vårsolen.

med en svart klänning från H&M och sidenskor från 1920 kändes helt fantastiskt. Jag kunde på så vis känna släkt­ banden till tidigare generationer som jag minns och håller av. Traditioner och idéer vävdes ihop på vårt alldeles egna vis. Vigseln blev fantastisk trots en människotom k ­ yrka sånär som på kantor, vaktmästare, präst, våra barn och ­fotografen. När jag för ett år sedan sökte information om brudkronor var det inte så enkelt. Kronorna är ju vårt gemensamma kulturarv och förtjänar att lyftas fram. De är intressanta och vackra, även om symboliken att bära brudkrona förmodligen har förändrats med åren. Även vår präst blev glad att någon ville bära kronan och hoppades på att fler skulle få upp ögonen för att a­ nvända den. Att vid en vigsel få låna en brudkrona av kyrkan var fantastiskt och förenat med högtidlighet! Att hantera den historietyngda klenoden varsamt och att skriva på ett papper med förbindelser av allvarsam karaktär, kändes speciellt. Jag tycker personligen att hårnålarna var extra fina och det kändes roligt att stoppa dem i håret och veta att de är från 1700-talet. 

Kronan är tillverkad 1750 och skänktes till Mörkö församling år 1800 av greve Nils Bonde och hans hustru Magdalena.

SMYCKAD. Små förgyllda blad sitter runt hela kronan.

Kronan på verket!


NATURLIGT. Kronor av halm tillkom under mitten av förra seklet. Foto: Vänersborgs museum.

pastoratets brudkronor

En gyllene prydnad för bruden

Kronan var tecken på kyskhet BRUKET ATT bära brudkrona har avtagit starkt under de senaste d ­ ecennierna men var förr närmast en självklarhet på ­brudens huvud. Traditionen i Nord­ europa att bära brudkrona kommer från medeltidens Maria-kult där kronan ansågs vara ett tecken på renhet och kyskhet.

TRE BRUDKRONOR finns att välja på för de som vigs i någon av våra kyrkor. Kronan kan bäras både med och utan slöja, med utsläppt eller med uppsatt hår.

Överjärnas brudkrona. Foto pastoratets brudkronor: Hans Göthlin

Vårdinges brudkrona.

ÖVERJÄRNA FÖRSAMLING Den lilla prinsesskronan i guld är 75 år gammal och skänktes 1943 av trädgårds­ mästarparet Agda och Hjalmar Svensson – det par som genom denna gåva grundade Blomsterfonden i Järna.

FRÅN SLUTET av 1500-­talet användes brudkronan som en viktig del i kampanjen för att stärka den kyrkliga vigseln i kampen mot det civila giftermålet*. Församlingarna beställde dyrbara kronor från guldsmederna som kunde lånas ut till kyska brudar, så kallade kronbrudar. Sveriges kyrkor äger därför en unik skatt av brudkronor.

YTTERJÄRNA FÖRSAMLING Brudkronan i Ytterjärna församling är pastoratets äldsta (från 1777) och blev skänkt till Ytterjärna kyrka. Den är tillverkad i förgyllt silver.

ATT BRYTA MOT kyskhetsregeln kallades för kronobrott och ledde till böter. Brottet upptäcktes om orimligt kort tid förflöt mellan kronbröllop och barna­födsel. Den symboliska innebördenen med kronan finns inte kvar idag. *Trolovning var en rättsligt bindande överenskommelse om befästelse av en parrelation och hade länge samma status som vigsel. Källor: NE och Wikipedia. Ytterjärnas brudkrona.

Bröllopsfoto från 1963 där Överjärnas krona pryder brudens frisyr.

VÅRDINGE FÖRSAMLING Kronan är skänkt 1897 av Alfred och Julia von Weyhe. Von Weyhe ägde Usta gård, belägen några kilometer från kyrkan. Kronan är tillverkad i förgyllt silver med ljusröda och ofärgade stenar av guldsmedsfirman C.G. Hallberg, Stockholm 1897, numera Hallbergs Guld. 1896 uppfördes en stor fabrik på Bergsgatan i Stockholm och sannolikt är brudkronan tillverkad där.


Något gammalt, något nytt...

BRUDKLÄNNINGEN

Klänning med tradition och magi

20-TALET Kvinnorna slog sig fria, korsetterna försvann och klänningarnas midjor föll ner på höften. Coco Chanel skapade de första kortare brudklänningarna, och tidens art deco-stil slog igenom med pärlbroderier och sömmar i ­geometriska mönster. 30-TALET Modet blev mer figurnära, och brudklänningarna skulle nu andas glamour på Hollywoodvis, med draperingar, broderier och gärna en päls. För den som hade råd, vill säga. I depressionens spår fick många nöja sig med sina bästa söndagskläder. 40-TALET Under kriget gällde sparsamhet, och även om man hade råd blev det inga extravaganta klänningar. Brudklänningarna var nedtonade, praktiska och snäva i modellen för att spara på tyg. 50-TALET Grace Kelly gifte sig med furst Rainier år 1956 och satte stilen: getingsmal midja, stor kjol och ett hav av spetsar. Sagobröllop var tidens melodi, och klänningen fick gärna vara rikt dekorerad och ha hjärtformat liv. Bara axlar var tiden dock inte mogen för.

60-TALET Lekfullhet och framtidstro präglade modet, och brudklänningen kunde lika gärna vara damig och proper som futuristisk eller en flickaktig baby­dollmodell. Färgade klänningar blev också vanligare och dova pasteller var en favorit för bröllopsdagen.

Hallå, Anneli Zamlynska, på Zäta ­Sömnad. Varför syr du brudklänningar av återanvänt material? – Jag har alltid sytt, och det här med hållbarhet har följt mig genom alla år. Jag är textillärare och har undervisat i materiallära, och då inser man ännu mer hur mycket kemikalier som är ­inblandade i textilindustrin. Var hittar du materialet? – I second hand-butiker, på nätet, om någon gammal butik säljer ut. Jag letar ständigt efter sådant jag kan återanvända. Och många har varit hjälpsamma, som exempelvis kollegor som har skänkt gamla brudklänningar. Är det inte läskigt att sy om en ­släktklenod? – Tvärtom tänker jag att det är fint att återvinna något som har en historia, även om det kan kännas stort när man först sätter i sprätten...

70-TALET Nu kom influenser från precis hela världen. Folklore, broderier, indiska smycken och etniska inslag gick som en röd tråd genom brudmodet, som dock kunde vara både uppklätt och hippieavslappnat.

BRUDEN. Angelica Windolf i 1940-talsklänning.

Trender, krig och kändisar – brudens val av klänning påver­ kas av mycket runt omkring.

26

återbruk

Annelie Zamlynska.

Text: Sofie Kalodimos/Verbum. Foto: Verbum.

PERSONLIGT. Idag är valet av brudklänning fritt. Annat var det förr då den var laddad med magi och välsignelser.

80-TALET Extra allt! Volym, extravagans och puffärmar gällde för brudarna, och klänningarna med sina stora kjolar var ofta fulla av volanger, rosetter och pärlor. Nu fick det synas att man hade lagt ner pengar på sitt bröllop. 90-TALET Nu kom den figurnära tubtoppsklänningen, som fortfarande är en svensk favorit. Stilrent, minimalistiskt och sparsmakat var temat. 00-TALET Personlig stil blev ledordet i det nya millenniet. Trenderna förändras snabbt, men det handlar mer om brudens egna preferenser än någon särskild stil.

lokalt skräddat

40-talsbrudklänning om Vea får välja Hej Vea Collins, sömmerska från ­Mölnbo, kan du berätta om en ­bröllopsklänning som du har sytt? – Ja! Kunden, i det här fallet min ­syster Angelica, ville ha en retrolook på sin brudklänning. Eftersom jag har en förkärlek till 1940-talsklänningar föreslog jag denna modell. Den passar hennes form perfekt! Klänningen är sydd i yllecrepe i en off white nyans som passade fint på den vackra höstdagen vid bröllopet på Balsberga gård i Mölnbo.

Vea Collins.


En nyare och en äldre modell. Båda två färdades till krigszoner och hem till Sverige. Övre foto: Linnéa Malmborg. Nedre foto: Håkan Dahlström.

KRIGET I UKRAINA

Två vita bussar med syfte att rädda liv

F

ÖR 75 ÅR SEDAN SATT DE DÄR i den vita bussen märkt med ett stort rött kors. Från krigets fasor, med mardrömslika scener på sina näthinnor, fick de svensk hjälp att fly för sina liv till ett nytt land. Vad tänkte de där i den vita bussen? Kunde de ens ta in att kriget var slut och att vistelsen i koncentrationsläger var över? Kunde de ana att kriget återigen skulle drabba deras närområde? Kunde de ana att mänskligheten inte skulle leva efter de ord som uttalats så många gånger: ”Vi ska aldrig glömma?” Troligen hade de fullt sjå med att överleva nästa minut, så sargade de var till kropp och själ. Till slut kom de fram till sin destination efter en skumpig resa. Min mormor och morfar klev av i det land som skulle bli deras nya hem. Och det hem där deras barn och barnbarn skulle leva sina liv i frihet. Röda Korsets vita bussar blev räddningen ut ur fasan. SÅ EN DAG I MAJ SER JAG den på gårdsplanen vid ett besök hos släkt i Småland. Den vita bussen! Utan det röda korset och över ett halvt sekel modernare står den där med precis samma syfte. ­Under några vårvinterdagar fick den nämligen agera räddningsfordon när min svärfar med vän reste ned till Ukraina för att hämta fem själar till friheten. Från pågående krig klev de på den lilla bussen och fördes till säkerhet i de småländska skogarna. Med många vänner och familjemedlemmar kvar i Ukraina bor de nu bortom flyglarm och bomber men med ständig oro. Att förstå deras fasa är svår för den som inte upplevt samma sak. Men vi kan förnimma det onda och det kan göra ont, riktigt ont. Vissa dagar står jag handfallen utan att veta hur jag ska hantera det fasansfulla som pågått under våren och

EN LUNTA PAPPER LIGGER på bordet. I ­redo­görelsen för när mormor och morfar skulle bli svenska medborgare läser jag att de flera år senare var djupt påverkade av kriget. I samma stund hör jag utrikes­ korrespondenterna på radion berätta om nya anfall och hårdare strider. Om kvinnor som flyr för sina liv och hoppas på att snart få återvända. Det enda jag kan förmå mig att tänka är: ”Måtte det snart bli fred.”

Foto: Svenska kyrkan i Partille.

Johanna Olander ger tips på hur du kan ­hantera ångest.

som troligen pågår när du läser dessa rader. Jag kan följa nyhetsflödet och ge en like på sociala medier när något hoppfullt berättas. Jag kan ge överblivna prylar till akutinsatser. Jag kan sända tandkräm och ­chokladkakor i paket via posten direkt till krigszonen, men jag känner mig fortsatt uppgiven och arg.

Linnéa Malmborg, redaktör

Planteringsdags för Madelen Selling.

LÄRORIKT OM ÅNGEST. Vill du lära

dig mer om å­ ngest? Johanna Olander, psyko­terapeut och teolog, guidar dig i fyra avsnitt och svarar på frågor som: Vad är ångest? Vad händer i kroppen och vad kan man göra åt den? Hur kan jag hjälpa någon med ångest? Du får en massa konkreta tips! Här hittar du de korta filmerna att titta på: www.svenskakyrkan.se/partille/ hang-med-i-var-­serie-om-angest.

VÅRFINT. Violetta penséer planteras av kyrkogårdsförvaltningen på de gravar i pastoratet som har avtal för skötsel och plantering. Foto: Madelen Selling.

27


VETERANEN. Gustaf Adolf föddes i våra trakter men blev amerikansk stridande militär i Första världskriget där han blev svårt skadad i huvudet.

T

ÄNK ATT EN liten sommar­utflykt kan leda fram till en ­familjehemlighets lösning! Det var precis vad som hände Hans-­I ngvar Tidekrans och Karin när de förrförra sommaren besökte Trosa och på vägen hem bestämde sig för att passera Vårdinge kyrka. Vid sin farfar Arvids föräldrars grav fann Hans-Ingvar en skylt som talade om att kyrkogårdsförvaltningen höll på att uppdatera gravboken. Det blev upptakten på ett släktforskningsäventyr med hjälp av Maria Rosenfågel på kyrkogårdsförvalt­ ningen och Pia Forss, ordförande i Björn­ lunda hembygdsförening. Eftersom två av sönerna till de gravsatta hade utvandrat till Amerika blev graven kulturhistoriskt intressant och därav såklart av intresse för Kyrkobladet! HISTORIEN KRING DE gravsatta, Hans-Ingvars farfars föräldrar, tar sin ­början 1855 då lille Karl Gustaf föds i Gnesta soldattorp av pigan Johanna ­Charlotta Andersdotter. Gossen omnämns som ”oägda född” i kyrkböckerna, med vilket menas att pojken var född utom 28

ä­ ktenskapet. Oägda barn innebar stor skam på den tiden och orsakade många familjetrauman. Johanna Charlotta bodde vid den tiden i Harbro dit hon flyttat från Frustuna. Året därpå flyttade hon till Tängslinge och hade med sig sin son som var antecknad som ”oägda fosterson”. Året efter blir pojken fosterson i Wackerby under fyra år och därefter i Gustafsberg, där sannolikt en släkting till Johanna bodde.

E

TT PAR ÅR GÅR alltså utan att mor och son bor ihop. I Tängslinge där modern bor finns drängen Karl Johan Larsson, som Johanna Charlotta gifter sig med den 17 oktober 1863. Då övertar de ”foster­ sonen” Karl Gustaf, som sannolikt får sitt efternamn Carlsson efter fosterfadern Karl Johan Larsson. Gossen återförenas med sin mor, åtta år gammal. Familjen flyttar 1863 till Hårsjön där dottern Augusta Charlotta föds 1865. Samma år flyttar de till Hällen där de bor kvar i tio år. Karl ­Gustaf 1875 hunnit bli

FIKAPAUS. Karl Gustaf och Anna Carlsson i sitt hus i Nibble.

tjugo år och har under ett par år flyttat runt för att ­arbeta som dräng på olika gårdar. Familjen flyttar 1877 till Siggtuna där Karl Johan avlider 1883, 57 år gammal. ÄNKAN FLYTTAR då med dottern till Ströms­ borg, men Karl Gustaf, som flyttat till Siggtuna som gårdsdräng, stannar kvar med sin hustru. 1880 hade han nämli­ gen gift sig med pigan Anna Lovisa Carlsdotter. Året efter bröllopet föds den lille gossen Gustaf ­Reinhold som avlider redan två veckor senare. Fram till 1900-talet dog en fjärdedel av alla barn under sitt första år, och hälften under sina första 15 år.*


FAMILJEHEMLIGHETER

Skatter som göms i en Amerikakoffert En dalkulla. En oäkta son. Fem barn. En son som stred i Första världskriget. Många är svaren på familjefrågorna efter ett l­yckat ­detektivarbete. Möt 1800-­talsparet Karl Gustaf och Anna Lovisa Karlsson. TEXT: Linnéa Malmborg KÄLLA OCH ARKIVFOTO: Hans-Ingvar Tidekrans

1882 flyttar Karl Gustaf med familj till Usta gård i Vårdinge där Johan August föds. 1884 föds Karl Arvid och två år senare Gustaf Adolf. Efter ett par år i ­Wisbohammar flyttar de 1904 till Nibble där femte sonen Karl G ­ ottfrid föds 1893.

S

ONEN KARL GOTTFRID flyt­ tar till Matteus församling i Stock­ holm 1910, då han 17 år gammal ombordstiger ett fartyg för vidare färd till det stora landet i väst – Amerika. Även Gustaf Adolf flyttar till Amerika så pass tidigt att han var amerikansk med­ borgare när USA i april 1917 förklarade krig mot Tyskland. ”Det tog relativt lång tid för USA att mobilisera i kriget, så ame­ rikanska soldater anlände inte till E ­ uropa i någon större utsträckning förrän ett år senare. Vapenstilleståndet kom relativt snart därefter, den 11 november 1918.” skriver Hans-Ingvar själv, som genom sitt arv av den stora Amerikakofferten, fylld med tidningsartiklar, foton, vykort och ­a nteckningar, har bildat sig en uppfattning om hur livet i Amerika var för bröderna.

Gustaf Adolf var stridande militär i kriget och blev allvarligt skottskadad i ­huvudet. I delar av de fyra små anteckningsblocken, som ligger i amerikakofferten, skriver han ­osammanhängande: ”Den stora kanon arbetet Hjärnan Skadad Spräcktes då det smällde till/Men Gud gjorde om min kropp/ Jag blev begraven i ett Främmande land/ Den lilla boken, fyll den du. Gud/ Jag blef mycket obendig Skjut ni de får ni göra som ni vill. Gud/ Men Gud stod mig bi/Den var 8 gånger större än den du såg. Gud. Min egen skärfva/ Den dagen på tavlan flydde mitt liv 7 gånger/ Tiden då jag var sjuk 13 Mars till 23 Juli/ Jag skall tala ve er om et sedan Jag Mannen nedanför Isdösen/ Då blodet forsade från Nesan At the Front/Samma dag jag var på Serafimmen fick jag veta att det skulle vara där February 9th Operation”. HANS-INGVAR HAR svårt att bedöma innehållet i notisblocken men tror att Gustaf Adolf var allvarligt skadad, hemskickad till USA och opererad den 9 februari 1918 och var därefter konvalescent. Han var då olämplig

Karl Gustaf på gården.

»Oägda barn innebar stor skam på den tiden och ­orsakade många familje­ trauman.« 29


Första sidan till ett krigs­ extranummer av The ­Evening ­Telegram den 6 april 1917.

Vykort från Staten Island ­Debarkation Hospital. Hans-Ingvar tror att det var här Gustaf var på konvalecens efter sin krigsskada 1918.

Gustaf fick medalj av den Svenska ­k yrkan i USA, ”Lex Ave Swedish M.E. Church N.Y.C.”

Karl Gottfrid.

Gustafs ­ notisblock finns ­bevarade.

som soldat och erhöll en god invalidpension och uteslöts ur armén. Efter tolv år återvänder han till Nibble som amerikansk undersåte skadad i Första världskriget och erhåller pension av den amerikanska staten. Det sades att han tillfrisknat något från sin svåra hjärnskada men Hans-­I ngvar minns återberättade anekdoter om att han ibland ” ­ betedde sig lite underligt”, som när han en gång vid besök hemma plötsligt var försvunnen. Ett bra tag senare kom ett brev från USA. Då hade han ”bara” glömt att säga adjö innan han for.

K

ARL GOTTFRID BLEV kvar i Amerika, gifte sig och fick dottern Siri, som lärde sig hjälplig svenska. Hans-­I ngvars farfar ­A rvid med äldsta dotter Anna-Lisa plus make ­besökte dem där på 1960-talet. Vad hände då med Karl Gustaf och Anna? Anna ­L ovisa, avlider 1932, 75 år gammal. Karl Gustaf och sonen Gustaf Adolf flyttar till Qvigärde. Veteranen åter­ vänder till Amerika 1932 under två år. Efter att Gustaf för sista gången rest till USA 1936, flyttar Karl Gustaf till ålderdomshemmet där han avlider 1937, 82 år gammal. Gustaf Adolf blev kvar i USA där han hyrde ett rum som

30

han sällan lämnade. I ett sparat brev skriver Gottfrid till Arvid 1947 att han är förmyndare för Gustaf, och att han inte tror att amerikas krigsdepartement låter Gustaf fara ­ensam till Europa något mer. Gottfrids dotter Siri skriver till Arvid 1952 att Gustaf har sådana underliga idéer att det är bäst för honom att bo för sig själv, och att hon inte klarar av att ha Gustaf boende hos sig.

F

ÖR HANS-INGVAR HAR familjehistorien gett svar på flera frågor: ”Det av ovanstående som är helt nytt för mig är främst att Karl Gustaf var oäkta född, att Anna Lovisa födde fem barn i stället för fyra som sagts oss, samt att Anna Lovisas mor var dalkulla. Därför anser vi det troligt att Karl Gustaf och Anna Lovisa överenskom med sina barn om att inget om Karl Gustafs födelse eller uppväxt fick föras vidare, ­eftersom Karl Gustaf oägda födsel utom äktenskapet ansågs vara något skamligt. Jag har alltid beundrat min farfar Arvid för den energi och framåtanda han visade. Nu vet jag varifrån den kom. Hans far hade inte fått den framåtandan gratis.” Att en sommarresa förbi en kyrkogård kan bli starten till en spännande historia är nu uppenbart. Tänk vad ­historien kan lära oss!  *Källa: ”Hälften dog före femton års ålder”, Forskning och framsteg, 29 januari 2020.


LEDARUTBILDNINGEN ANTAL DELTAGARE: 18 st (11 tjejer och 7 killar). ANSVARIG: Annelie ­Wagnefors med hjälp av diakon Laila Larsson. UPPLÄGG: Sju träffar per år

(fredagskvällar) och ett läger. Årets läger var på Gotland under Kristi Himmelsfärd. Ett ­reportage från lägret kommer i nästa nummer av ­Kyrko­bladet i september.

ANNELIE WAGNEFORS

»Ungdomarna ska känna att jag finns kvar om de behöver mig i framtiden«

”L

Annelie Wagnefors, ansvarig för konfirmand- och ungdomsarbetet i pastoratet.

”Ungdomarna bär med sig en fin bild av ­k yrkan och gemenskapen fast de kanske inte fortsätter att vara kyrkaktiva”, säger Annelie Wagnefors som ansvarar för ledar­utbildningen.

TEXT: Linnéa Malmborg FOTO: Angelica Windolf/Fru W Fotoatelier

EDARKVÄLLARNA ÄR de bästa kvällarna man kan jobba på!” Orden kommer från Annelie Wagnefors som driver ledar­ utbildningen som startar på nytt varje höst. Utbildningen är till för de ungdomar som konfirmerats och som vill ha fördjupade kunskap i kristen tro och ledarskap och en kul gemenskap. – Många går kvar under flera år. Vissa fortsätter ända tills de gått ut gymnasiet. Varje år får vi hitta på något djupare för de som varit med länge, säger Annelie som är märkbart glad över att många trivs i gruppen och fortsätter att vara med. Deltagarna får lära sig om tystnadsplikt, att tala inför publik, leda andakter och lekar, planering och att se vad som definierar en bra respektive en mindre bra ledare. De praktiserar sina kunskaper genom att ansvara för ungdoms­ kvällarna en kväll per termin vardera med diakon Laila Larsson. NÅGOT STRIKT UTBILDNINGSMATERIAL finns inte, utan Annelie utformar materialet efter behoven i gruppen, vilket blivit ett framgångsrecept. – Vi använder oss av boken Ledarguiden som grund, men kompletterar med sådant som ungdomarna har behov av att fördjupa sig i. På så sätt blir undervisningen skräddarsydd. Vissa behöver extra stöd i att tala inför folk, andra behöver lära sig hur man ibland måste vara tyst, säger hon och skrattar. Att ungdomsledarna deltar aktivt i församlingslivet är en viktig del och därför är de med på fredags­konfirmationen en gång per termin och på olika temadagar. De har även varit volontärer på kyrkkaffen, syföreningens julmarknad och på julspelet. På sikt har Annelie en dröm om att de som är över 18 år ska vara med i nattvandringen.

– Viktigaste i volontärarbetet är att det ska finnas ett syfte bakom deras medverkan. Ungdomarna måste få känna sig trygga, sedda och väl emottagna i det arbete de utför. Själva tanken med utbildningen är att den kontinuerliga kontakten med kyrkan ska pågå även efter konfirmationen. Att de ska fortsätta känna sig hemma i den kyrkliga miljön och använda de färdigheter som de har lärt sig. – Ledarna kommer alltid med ett leende när de ställer upp. Det är ett gott betyg för oss – att de tycker om att vara här. Utan dem skulle vi inte kunna bedriva den ungdomsverksamhet vi har idag. De är våra eldsjälar! VAD HÄNDER MED LEDARNA EFTER GYMNASIET? – Många slutar utbildningen på grund av studier och jobb. De som tar studenten kan få erbjudande om att vara gudstjänstvärdar eller kyrkvärdar. Även om de inte fortsätter att vara aktiva inom kyrkan så har de kyrkan med sig i livet! Den dag de behöver kyrkan, till exempel för att gifta sig eller för att döpa sitt barn, har de en naturlig kontakt hit. Annelie berättar med ett leende att hon har ”svårt att släppa” de ledare hon arbetat med. Många av dem finns kvar på hennes sociala medier och hör av sig med jämna mellanrum. Flera föräldrar hejar glatt på henne när de träffas på byn, även om det har gått många år sedan deras barn var aktiva. – Jag vill att ungdomarna ska känna att jag finns kvar om de behöver mig i framtiden. Många vill själva inte släppa taget. Det känns fantastiskt fint att få finnas kvar i deras liv, säger hon och skrattar. Har du något fint minne att dela med dig av? – När någon skickar ett sms med orden: ”jag ska bli mamma!” Att de väljer att berätta det för mig betyder att kyrkan är en del i deras liv, som ett minne, säger Annelie och berättar att det finns två ”ledarbebisar” och en till på gång. 

31


FRAMTIDSTRO

Hoppet måste vinna över hoten Den bästa hämnden är att leva väl, sägs det. Och den skönaste revanschen i livet är kanske att ständigt ta nya tag när livet delar ut smockor, fortsätta leva när allt ser omöjligt ut eller förvandla det svåra till en erfarenhet som kan hjälpa andra. Författaren ­Stefan Edman har skrivit en bok om ­ kraften det ger att leva för hoppet. TEXT: Sofie Kalodimos/Verbum FOTO: Averie Woodard

VÅGA TITTA UPPÅT. Att fortsätta hoppas när tidningarna mullrar om hotande ­katastrofer, kriser och kalabalik – det är en revansch som ger oss kraft att leva vidare när världen darrar. 32


Stefan

D

ET FINNS ­a nledningar att oroa sig. Det ser mörkt ut för mänsklig­ heten. På Chalmers ­tekniska högskola i Göteborg samla­ des till och med ett tjugotal forskare för att diskutera vilka de hoten mot människan är och identifiera de allra största. Kärnvapen, bioteknologisk krigföring, artificiell intelligens, svarta hål, överbefolkning och pan­ demier hamnar högt på listan. – Vi drunknar i mänskligt skapade hot. Därför får vi skjuta lite på de icke akuta hoten från asteroider och supervulkaner, för när det gäller att skydda oss från existentiella hot gäl­ ler det främst från våra egna tekno­ logier, säger Olle Häggström, som är professor i matematisk statistik och en av arrangörerna. Men vi som inte är forskare då? Hur kan vi ta revansch på hoten mot vår egen överlevnad, både genom att rent praktiskt försöka leva hållbart, men också genom att trotsigt bevara hoppet om livet? STEFAN EDMAN ÄR författare och biolog har arbetat i drygt 40 år med miljö och hållbar utveckling. Nu har han skrivit boken Mot alla odds?, om att fortsätta tro och hopp­ as även när det verkar som om allt håller på att gå åt skogen. Forna tiders människor kunde ofta skylla på Hin håle när något dåligt hände. Har det blivit svårare för oss att hantera motgångar och hemskheter i världen när många inte längre tror på en konkret, ond makt? – Nej, egentligen tvärtom tror jag. Etiketten ”ondska” hjälper oss ju knappast att på djupet begripa och råda bot på det som är destruktivt för våra relationer, freden, miljön etcetera. För det krävs snarare mer analys, kunskap, erfarenhet och ofta vetenskap. Och, förstås, en vilja att göra det goda i stället. I sin bok, som har underrubriken ”När hjärnan tvivlar men hjärtat vill tro”, skriver Stefan Edman att vi inte ska vara rädda för naturvetenskapen. Han tror tvärt om att den kan stärka vårt hopp. – Ju mer vetenskapen lär oss förstå hur universum och livet är upp­ byggt, desto mer häpna, förundrade och ödmjuka tror jag vi blir. Och därmed blir vi stärkta i att det finns

»Ingenting av det här är självklart, allt är egentligen osannolikt, förunderligt. Heligt i ordets breda mening.«

FÖRUNDRAN. Att ana Guds hjärtslag i ­universum räcker.

stefan edman

en tanke, en kärlek bakom allt. Det ger hopp och glädje. Dessutom hjäl­ per vetenskap och teknik oss att göra samhället mindre tärande på den jord vi fått som gåva att förvalta, för kommande generationer människor och för övriga organismer. STEFAN EDMAN beskriver hur det finns tecken på att universum ut­ vecklats för att just vi människor ska kunna leva här, och att homo sapiens har utvecklats på ett sätt så att vi har en unik potential att göra gott. Det kan kännas svindlande, och kanske är det vad vi behöver för att våga fortsätta hoppas. – Ja, och teologer och präster skulle av det skälet ha stor glädje av att lära sig mer naturvetenskap. Universum balanserar på naturlagar som tycks avstämda för att liv och sådana som vi ska bli till. Vi, Homo sapiens, är religiösa däggdjur, gudarna kom tidigt in i evolutionen. Jag ägnar två kapitel i min bok åt detta eftersom jag vet att det fascinerar nästan alla. Behöver vi släppa fram hjärtat och känslan mer? – För hjärnan och intellektet, är tron, och särskilt kyrkans läror om

LEVA PÅ HOPPET. Naturvetenskapen kan stärka vårt hopp.

tron, ofta svårknäckt. Ta till exempel treenighetsdogmen från 300-talet. Vägen för mig – och som jag beskri­ ver i boken – handlar därför om två saker: Att inspireras av Jesus i hans vardagsnära kärlekslära, och att ana Guds ”hjärtslag” bakom naturlagar­ na, universum och livet. Det räcker, det är det enda nödvändiga. Hur kan vi öva oss på att bli bättre på den förundran, som du lyfter fram som så viktig för att vi ska finna en känsla av helighet i tillvaron? – Gå en – tyst? – sväng i ­stadsparken eller skogen, sitt en stund vid ­pelargonian på din balkong, läs poesi, titta på ”Vetenskapens värld”, njut av kärleken du kan ge och få från andra medmänniskor. Ingen­ ting av det här är självklart, allt är egentligen osannolikt, förunderligt. Heligt i ordets breda mening.

Ä

R DET en förutsättning för hoppet i världen att vi hittar den där samhörighetskänslan som en gemensam tro på någon slags godhet kan ge? – Ja, vi behöver, och är på väg, att mogna till en global, gemensam syn på varandra och våra möjligheter att fortsätta skapa en bättre värld. Det finns inom oss, rent evolutionärt – jag tror det är ”nedlagt” av Skapa­ ren – ett ljus, en potential att göra gott. Samtidigt som vi ju vet att vi, beroende på omständigheterna, är förmögna till egoism och våld. Reli­ gionerna utvecklades tidigt i evolu­ tionen som ett socialt kitt, viktig för överlevnad på savannen. Kanske kan religionens humanistiska kärna kun­ na spela en liknande roll idag, för att ena och försona?  33


TIDEVARV KOMMA, TIDEVARV FÖRSVINNA Vi ber för de församlingsbor som har döpts och för dem som har lämnat oss från 10 februari till 16 maj 2022.

DÖPT

MUSIK I SOMMARKVÄLL

KONTAKT

Äntligen dags för den traditionsenliga ­sommarmusiken i våra kyrkor! Våra m ­ usiker Agneta Axelson och Georg Lidström ­välkomnar till sommarens konserter. Fri entré. PS. Under sommaren invigs den nya orgeln i Ytterjärna kyrka. Håll utkik!

expeditionen

08-551 747 20 Ordinarie öppettider: Tisdag till fredag 10.00–12.00 och fredagar även 13.00–15.00. Fr o m 28 juni till 22 augusti: tisdag till fredag 10.00–12.00. Stängt 24/6.

orgelkväll med martin

post- och besöksadress

Lucas Lars Åke Hagström

Välsignad du, barn av jorden och den stjärnströdda himlen, välsignad du, född av vatten och ande, välsignad du, barn i Guds kyrka och församling.

Torsdag 7 juli 19.00 Överjärna kyrka

Järna-Vårdinge pastorat Kyrkvägen 10, 153 32 Järna

Organist Martin ­Olsson framför musik av bland a ­ nnat Wilhelm ­Peterson-Berger, Julien Bret och Johann Sebastian Bach på orgel.

e-post

jarna-vardinge.pastorat@ svenskakyrkan.se webb/sociala medier

svenskakyrkan.se/jarna-vardinge facebook.com/svkjarnavardinge instagram.com/svkjarnavardinge

violinpärlor

Torsdag 14 juli 19.00 Överjärna kyrka

Katarina Abbas, violin och Victoria S ­ tjerne, violin. ­Välkommen till en ­musikkväll i världsklass!

kyrkoherde

Matts Sandström, 08-551 782 03 matts.sandstrom@svenskakyrkan.se

AVLIDNA Märta Birgitta Karlsson Ann-Mari Odin Mary Regina Svahn Birgitta Linnér Gerd Ingeborg Thörnqvist Ulla Gunborg Maria Hellström Barbro Margareta Järnström Eva Gunnel Linnéa Lindberg Ingrid Margareta Berglind Lars Urban Gradén Bo Arne von Köhler Maj-Lis Persson Per Jonny Lysaker Barbro Anneli Lindell Martin Modéus

»ja, det var en kväll i juli«

Martin Reberg, 08-551 740 45 martin.reberg@svenskakyrkan.se Annica Lahti, 08-551 782 07 annica.lahti@svenskakyrkan.se

Torsdag 21 juli 19.00 Vårdinge kyrka

Laila Larsson, 08-551 782 11 laila.larsson@svenskakyrkan.se

Sångerskan Åsa Dellham och pianist Anders Zibbe Holtz framför låtar om allt mellan himmel och jord.

kyrkogårdsförvaltning

visor och ballader

diakon

Maria Rosenfågel, 08-551 782 14 maria.rosenfagel@svenskakyrkan.se

Torsdag 28 juli 19.00 Ytterjärna kyrka

Johan Dalman

JAZZKONSERT MED

peter asplund 27 AUGUSTI 20.00 ÖVERJÄRNA KYRKA

Duo Capio – Lennart Wantzin och Sofia Hultman tolkar kända och okända visor, schlager, pop och ballader. trollflöjten!

Torsdag 4 augusti 19.00 Överjärna kyrka

Trollflöjten av Wolfgang Amadeus Mozart framförs av Sven Åberg, flöjt; Nils-Eric Sparf, violin och Ulrik Quale, sång. vårdingeblomster

Torsdag 11 augusti 19.00 Vårdinge kyrka

En musikalisk bukett med musik av bland annat W Peterson-­­ Berger, G. Faure och G.F Händel. Medverkande: Jan ­Bengtson, flöjt; Helena Wanrud, sång; Andreas Julin, piano och Agneta Axelson, sång.

Agneta och Helena.

går i pension i oktober 2022 och en ny ­biskop måste därför väljas. ­Ä rkebiskopen väljs av ledamöterna i kyrkostyrelsen och av ­ledamöterna i stiftsstyrelser och domkapitel i Svenska kyrkans tretton stift. Av fem kandidater fick två flest röster – biskop Martin Modéus, Linköping stift och biskop Johan Dalman, Sträng­ näs stift, och en ny omröstning sker i början av juni. När denna tidning är i tryck vet vi vem som fick flest röster! Den nya ärkebiskopen tas emot i guds­ tjänst i Uppsala domkyrka den 4/12.

Fotograf: Birgitta Nylén

Foto: Daniel Lönnbäck /Rickard L. Eriksson.

BLÅ TRUMPETTONER I SOMMARNATTEN

NY ÄRKEBISKOP! Antje Jackelén

34

präst


MÖTESPLATSER

kakfrossesöndag

Söndag 26 juni 12.00–16.00 Klockaregården, Mölnbovägen 2, Järna

vårdinge vägkyrka

KALENDER

Ring e ­ xpeditionen eller se vår webb för aktuell information: 08-551 747 20, svenskakyrkan.se/jarna-vardinge

GUDSTJÄNSTER mässa/gudstjänst

Varje söndag i våra kyrkor

Varje söndag har vi gudstjänster i våra kyrkor. Se vår webb eller annonsering för tid och kyrka.

Vårdinge kyrka håller öppet. Kort andakt sker varje vardag 14.00. Vi bjuder på fika och guidar dig runt i kyrkan. Varmt välkommen!

Måndag–fredag 09.00–13.00. Semesterstängt vecka 27–31, midsommarafton, måndag 6 juni och fredag 24 juni. Öppnar tisdag 9 augusti med sommar­tider fram till september. Hagagatan 14, 153 32 Järna Social, daglig träffpunkt dit alla är ­välkomna för ­gemenskap, samtal, fika och trivsel.

sommarcafé

Måndag till fredag 4 juli–5 augusti 10.00–16.00 Utanför församlingshemmet, Järna

DOP

Gemenskap utanför församlings­hemmet i Järna. Kaffe och kaffebröd finns till ­självkostnadspris.

kvällsmässa

Tisdagar 18.00 Överjärna kyrka

Foto: Rafael Macedo

En stilla stund mitt i veckan. Ingen kvällsmässa i juli eller augusti.

BARN parkliv för alla barn

Tisdagar, onsdagar och torsdagar 11.00–17.00 Vecka 24: 14–16 juni Vecka 25: 21–23 juni Vecka 26: 28–30 juni Parken utanför församlings­hemmet, Järna

Välkommen till tre veckor av aktiviteter i parken! Varje vecka har olika inriktningar och teman där du får möjlighet att lära dig något nytt eller ägna dig åt någon favoritsyssla. Det blir allt från musik och cirkus till hantverk och sport eller bara chilla i vår utomhus-lounge och äta glass. I samarbete med S ­ ödertälje kommun.

Efter mässan i Överjärna kyrka dukar vi upp ett dignande kakbord med m ­ innen från förr. Bjud på din egen favorit­ kaka, ta med favorit­recept och byt med vår r­ eceptsamling. Beskåda fina ­kaffekoppar, drick ur mormors favoritkopp. Ta med din egen favoritkaka!

DIAKONALT lp -ria

Foto: Stefan Christophs

De flesta av våra ordinarie verksamheter har uppehåll under sommaren. I s­ lutet av augusti kommer information om höstens aktiviteter i annonsering, månadsblad och webb. Vill du få löpande uppdateringar om vad som händer i våra kyrkor? Prenumerera gratis på vårt månadsblad. Kontakta oss med dina uppgifter så skickar vi det hem till dig löpande.

Dagligen 3 juli–17 juli 11.00–16.00 Vårdinge kyrka

Du är alltid välkommen att boka dop åt ditt barn eller dig själv. Vi döper alla ­åldrar – det är aldrig för sent! Ring vår e ­ xpedition för att kolla lediga ­tider och få mer i­nformation om dop: 0 ­ 8-551 747 20.

AMEN KYRKOBLADET

Kyrkobladet svenska kyrkan i järna och vårdinge

& öppen kyrka Alla dagar 26 juni–3 juli 11.00–16.00 samt lördagar och söndagar perioden 9 juli–7 augusti 11.00–16.00 Överjärna kyrka sommarcafé

Kyrkan står öppen för dig! Kaffe­ servering och guidning. Program med kulturhistorisk vandring, guidning av ­k yrkorummet, blomvandring på kyrkogården, visning av dopklänningar och mässhakar, andakt, återvinningspyssel och önskepsalmen. Se vår webb för tider.

Redaktör, formgivare och skribent (alla texter där inget annat namn anges): Kommunikatör Linnéa Malmborg. Tryckeri: Trydells. Ansvarig utgivare: Matts Sandström. Omslag: Anna Gran.

Nr 2 2022

»Härlig är jorden.«

kontakta gärna redaktören med tips, frågor eller glada tillrop:

Linnéa Malmborg, 08-551 782 01 linnea.malmborg@svenskakyrkan.se

Foto: Magnus Aronson

Foto: Giu Vicente

MÅNADSBLADET Varje månad ger vi ut ett månadsblad med kalen­ darium och nyheter från våra f­ örsamlingar. Vill du ha bladet gratis i brevlådan? Maila till oss: jarna-vardinge.pastorat @svenskakyrkan.se eller ring 08-551 747 20.

Manadso

Svenska kyrkan i Järna & Vårdinge

bladet

JUNI, JULI & AUGUSTI 2022

»Låt också mig, någon gång, ana himlens härlighet«

35


”Må din väg gå dig till mötes och må vinden vara din vän, och må solen värma din kind och må regnet vattna själens jord. Och tills vi möts igen, må Gud hålla dig i sin hand.” ur hela världen sjunger, keltiskt urpsrung