svenska kyrkan i järna och vårdinge
»Herre, du känner min längtan.«
Vea skräddarsyr himmelska mästerverk sid 6. Ordet som står skrivet: Längtan sid 14 . Orörlig men allt annat än oberörd sid 18. Ridå upp för det gudomliga dramat sid 26.
Kyrkoherde Matts Sandström kommer inte att få någon vaccinationsmedalj.
KYRKOHERDEN INLEDER
Foto: Angelica
FÖR UNGEFÄR 200 ÅR SEDAN inträffade tre saker som fick mycket stor betydelse för svensk folkhälsa. Sverige slutade att föra krig mot sina grannländer, svenska barn började att vaccineras mot smittkoppor, och potatisen blev allmän föda. Uttrycket i rubriken lär ha myntats av biskop Esaias Tegnér. Särskilt vaccinet känns aktuellt i våra dagar av pandemi. Många har sett fram emot att vaccin ska framställas, medan andra oroas mer av vaccinet än själva sjukdomen. Vid 1800-talets vaccinationskampanj fanns inte så många sjuksköterskor. Ofta fick prästen, klockaren eller skolläraren utföra arbetet istället.
EN AV MINA FÖRETRÄDARE, en präst i en församling i södra Hälsingland, förärades med vaccinationsmedalj och var tydligen kunnig i läkekonsten. Han skulle mot särskild betalning fungera som läkare. Just den prästen har i en bok om sockenapotek satt in ett egenhändigt skrivet recept på botemedel mot rödsot, som tidvis var ett stort bekymmer. Receptet innehåller en del ren tjära och en del riven rabarberrot, ”vilket på en djup porslinstallrik arbetas ihop med så mycket torrt rivet bröd av vetemjöl och mjölk, utan all annan finare tillsats bakat, att hela massan blir till pulver och icke sammanhänger eller tjäran visar sig då man trycker därpå med skeden.” Medlet kunde även användas till korna. I modern tid har vi ofta delat upp ansvaret för människans hälsa. Hälsovården har tagit hand om de fysiska och psykiska delarna och prästerna har ägnat sig mer åt andliga frågor. För många av oss är det dock numera tydligt att de olika delarna hänger samman. Specialisering är i många fall god, men helhetssynen behövs också. Ande, själ och kropp är en helhet. För egen del kommer jag knappast att få vaccinationsmedalj eller klura ut någon magmedicin som passar både kor och människor…
Håll dig uppdaterad med vårt månatliga lilla blad.
VARJE MÅNAD ger vi ut ett månadsblad med kalendarium och nyheter från församlingen. Vill du ha det i brevlådan? Kontakta redaktör Linnéa Malmborg. Se kontaktuppgifter i slutet av detta kyrkoblad. På återseende!
»Jag kan icke räkna dem alla...«
Sådana här påskliljor är gömda i tidningen
....JO, DET KAN DU VISST! På vilka sidor i kyrkobladet finner du påskliljan? Skicka in svaret med namn, adress och ålder så kan du vinna ett pris. PS. Jag kan icke räkna dem alla är en psalm av Lina Sandell från 1880 där hon jämför Guds välgärningar med de oräkneliga stjärnorna på himmelen.
»Påskliljor – som påminner om den vår (på alla plan) vi så innerligt längtar efter!«
Strängnäs Biskop Johan Dalman svarar oss på frågan om vad han längtar efter mest just nu.
UTSVULTEN på sällskap? Koka en soppa, servera den i trädgården och vinka in dina grannar. Vips, så blir dagen lite roligare! Sid 20.
”Jesus, jag hälsar dig välkommen in i mitt hjärta och in i mitt liv. Jag vill lita på dig och följa dig. Du är min Herre och Gud. I Jesu namn, Amen.”
Bön för dig som längtar efter att tro.
TID FÖR FRID. Är det dags att sluta stirra i mobilen i tid och otid? Eller dags att minska på läskdrickandet? Ett uppehåll från en vana under fastan kan få dig på andra tankar.
ORDET FASTA FÖRKNIPPAS ofta med att avstå från mat under flera dagar. Tungt och tråkigt för en del. Toppen för andra. Tur att vi själva kan välja! Fastan inleds 46 dagar före påsk men eftersom söndagarna inte är inräknade är fastan bara 40 dagar. Betydelsen idag är inget i jämförelse med hur det var under medeltiden då Sverige var katolskt. Då hade man inget annat val än att följa de kyrkliga bestämmelserna. Efter reformationen på 1500-talet slutade kyrkan att praktisera bokstavlig fasta, vilket gör att vi idag kan göra som vi vill. Några regler för hur mat- eller dryckesvanor ska se ut finns inte heller kvar i den svenskkyrkliga traditionen.
Poängen med fastan är att avstå från något för att få mer tid för eftertanke och bön. Att få möjlighet att reflektera över hur livet ter sig, och se hur vardagens prioriteringar fungerar. En slags timeout lagom till vårstarten.
VAD VI ÄN VÄLJER ÄR själva anledningen till att man fastar allra viktigast. Det är ett beslut som fattas mellan en själv och Gud. Kanske fastan för någon betyder att avstå från en viss typ av mat eller dryck, eller att sluta med en dålig vana. Valet är fritt. Klart är i alla fall att spännande saker kan hända när man offrar någonting för att skapa möjlighet att rikta sin uppmärksamhet inåt!
VÄLSIGNAD ASKA. Fastans första dag inföll i år den 17 februari, onsdagen efter fettisdagen. Dagen kallas för askonsdagen vilket kommer från traditionen att stryka välsignad aska i ett kors på pannan. Detta görs för att visa ånger och sorg över våra synder. På så vis blir askan en tydlig och konkret markering att fastan börjar.
MÅNSTYRD. Påskdagen styr när fastan tar sin början. Den firas alltid den första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen. Fastans sista del är stilla veckan med palmsöndag och därefter skär torsdag och långfredag. På påsk afton avslutas fastan. Under fastan tänker vi på Jesu lidande och uppståndelse.
SYMBOLISKT. Tuppen –vad har den egentligen med den kristna påsken att göra? Jo, en hel del! I Bibeln läser vi att Jesus under skärtorsdagens påskmåltid sa att en av hans lärjungar skulle förråda honom, och att Petrus skulle förneka honom: ”Förrän hanen gal, skall du tre gånger förneka mig”. Hur blev det sedan? Jo, Judas Iskariot förrådde Jesus. Därefter fick Petrus frågan om han var en av Jesu lärjungar, vilket han nekade till. Sedan gol tuppen! Tuppen har kommit att symbolisera vaksamhet och ljusets seger över mörkret. Den påminner oss om att man ska stå upp för sin tro. Tuppen på kyrkan är en symbolisk väktare som vakar över församlingen.
BAKOM KULISSERNA. ”Jag vill vara en person som pushar andra upp på barrikaderna. Jag vill inte stå i centrum själv”, säger Laila Larsson om sin roll som diakon.
En av Lailas hundfavoriter.
ÅLDER: 53 år.
BOR: Trosa.
UPPVUXEN: Järna. Har bott på Norrtuna och mitt emot gamla brandstationen.
YRKE: Ny projektanställd diakon i pastoratet.
INTRESSEN: ” Vara i naturen och på vattnet. Hundar! Särskilt föräldrarnas Dixie som är en blandning mellan border collie och golden. Gillar sång och musik. Är ledare för Glada kören.”
ANTAL ÅR SOM
DIAKON: 15 år.
LÄNGTAR EFTER: ”Tills vi kan träffas som vanligt igen.”
HEJ LAILA LARSSON , du är vår nya diakon!
Vad är det bästa med ditt jobb?
– Alla möten och samtal med människor.
Att få vara en medvandrare i andras liv.
Var har du varit tidigare?
– Min första tjänst hade jag i Trosa församling, där jag under tretton år var diakon med inriktning mot unga och äldre samt traditionell diakoni. Under några år jobbade jag all min lediga tid i Fjällkyrkan i Sälen. Under 2018 arbetade jag i Visby domkyrkoförsamling med projektet ”Vatten i natten”. Samma projekt fick jag jobba med en sommar på Cypern, då Visby stift ansvarar för Svenska kyrkan i utlandet. Arbetet gick ut på att finnas till för ungdomarna som var på stan. Vår mission var att dela ut muggar med vatten och vara ett lyssnande öra för dem som ville prata. I Ayia Napa kunde vi dela ut 40 liter vatten varje natt.
Vad gjorde du innan du blev diakon?
– Jag var elevassistent, bussförare inom färdtjänst och beställningstrafik samt reseledare på handikappresor i Norden. Jag har även jobbat flera år som kyrkvaktmästare i Västertälje församling med placering i Lina kyrka.
Varför blev du diakon?
– Från början ville jag bli präst, men eftersom jag är dyslektiker kände jag att det skulle bli för svårt att studera både grekiska och hebreiska. Efter att ha lärt känna en diakonissa fick jag upp ögonen för diakonyrket. När jag diakonvigdes 2005 var jag stolt över att ha uppnått något som jag aldrig hade kunnat tro. Jag blev prövad för dyslexi under min utbildning till diakon.
Vad är din koppling till församlingen?
– För mig är det som att komma hem igen! Jag kom in här som konfirmand och hade kyrkan som ett andra hem under ungdomstiden. Jag var sedan på olika sätt ledare för barn och ungdomar och arbetade även som församlingsassistent.
Vad ser du fram emot att fokusera på i din nya tjänst som diakon?
– Jag vill verka för att ha öppna mötesplatser som caféer, kvinnofrukostar, melodikryssfrukostar ... ja, sådant som får människor att må bra, om så bara för en liten stund. Jag vill även skapa möjligheter för människor med funktionshinder att kunna träffas på sina villkor. En stor del av diakonarbetet innebär också att nätverka och skapa kontakter.
HJÄLM. Hjälmen är utformad som en medeltida riddarhjälm och placeras ovanpå skölden. Från en hjälmbindel faller hjälmtäcket ner runt skölden, antingen som ett lövverk eller som ett täcke. I Sverige används öppen hjälm för adeln. Borgerliga vapen har sluten hjälm. Friherrliga ätter kan ha två hjälmar. Grevliga kan ha tre.
FÄRG.
Tinktur är färger och mönster som fälten i vapnet avbildas i: blått, rött, grönt, svart och purpur samt guld och silver.
MOTIV. Motiven kan delas in i två kategorier: häroldsbilder, geometriska indelningar av skölden. Och allmänna bilder som djur, växter, verktyg och föremål.
VALSPRÅK. Vapnet kan smyckas med ett valspråk (en form av motto) under vapnet, eller med ett härskri över vapnet. Härskri är en kortare formulering som i forna tider kunde skrikas vid attack på slagfältet.
SKÖLD. Vapnets viktigaste del är skölden där fält och vapenbilder avbildas.
KRONA. På hjälmen eller direkt på skölden finns rangkronor. I Sverige använder adeln en slags krona för grevar, en för friherrar och en för den obetitlade adeln.
UTSMYCKNING. Runt vapnet finns utsmyckningar, timbrering, som varierar beroende på rang. Sköldhållare förekommer i furstliga och högadliga vapen och står på ett postament
UNDER STORMAKTSTIDEN, från början av 1600-talet till början av 1700-talet, användes begravningsvapen i ceremonierna kring en adlig mans begravning för att visa på den avlidnes anor. Släktskap och maktposition var av största vikt så begravningarna var ofta överdådiga och påkostade.
Enbart männen förärades med sådana minnesmärken medan kvinnorna fick nöja sig med att ättevapnet målades på huvudändan av kistan. Det bemålade huvudbaneret var oftast ett heraldiskt vapen*, vackert snidat av en skicklig trähantverkare. I begravningsprocessionen hölls den på långa stänger.
Efter huvudbaneret kunde även den dödes anvapen, ett mindre förfädersvapen, bäras. Efter begravningen hängdes de upp i begravningskyrkan eller i en kyrka med koppling till den avlidne.
UNDER 1800-TALET plockades vapnen ofta bort för att läggas i förråd eller kastas
bort. Kvarvarande vapen har nu ett stort historiskt värde. Huvudbaneret ovan tillhör fänrik Gustaf Gabriel Sparre (1666–1690) och återfinns i Ytterjärna kyrka. Där finns ytterligare åtta begravningsvapen tillhörande släkten Sparre, en av de förnämsta ätterna i stormaktstidens Sverige.
*Heraldiska vapen började användas på 1100-talet för att skilja vän från fiende på slagfältet. Senare utvecklades sköldarna till släktvapen.
KAFTANSÖMMERSKAN
»Att vara med på deras resa är så oerhört fint.«
vea om att följa prästerna fram till prästvigningen
När prästkandidaternas studietid går mot sitt slut är hon med och skapar magi. Vea Collins håller nålen rätt i mun för att få klart den unika kreationen – kaftanen som bärs på prästvigningen.
TEXT: Linnéa Malmborg FOTO: Angelica Windolf
»DET HÄNDER NÅGOT speciellt
när prästkandidaten provar kaftanen för allra sista gången innan prästvigningen. Allt de tränat på och läst om blir verkligt när de står här framför spegeln. Det är nästan magiskt att se, säger sömmerskan Vea Collins som får beskåda när kläderna till vigningen tar form. När prästkandidaten sakta förvandlas till präst. I sju år har Vea arbetat med att sy det högtidsplagg som används när prästen tar sitt livs största steg – att vigas till prästtjänst. I provrummet med guldspegel kommer verkligheten ifatt de kvinnor och män som valt att ge sina liv i tjänst för Gud.
Inom några veckor står de inför biskop och församling för att avlägga vigningslöftena.
I DET TIMRADE VACKRA röda huset på landet strax utanför Mölnbo har Vea sin arbetsplats. På gården vankar tre ankor, och inne i smedjan smider maken Albert rustningar på beställning. Till ateljén med utsikt över åkrar och skog kommer prästkandidater från landets alla stift för att få uppsytt det plagg som är lika signifikativt för prästvigningen som brudklänningen är för bröllopet. Plagget används vid vigslar, begravningar och andra kyrkliga ceremonier. En kaftan håller länge – en välsydd sådan kan bäras livet ut.
De flesta av Veas kunder har aldrig varit hos en skräddare tidigare och blir överraskade av att kaftanen är så pass bekväm.
– ’Jag skulle kunna sova i den här. Den är så skön!’ sa en av mina kunder som provade sin färdiga kaftan, skrattar Vea och sätter sig invid sybordet med en blå kaffekopp i handen.
VID FYRA OLIKA tillfällen ska kaftanen måttas på kroppen för att sitta perfekt. Provningarna tar ofta en hel dag, och då händer det att hemligheter uppdagas. Kunderna är enligt Vea ofta upprymda och överväldigade i slutet av utbildningen.
– Här har flera graviditeter avslöjats tidigt, säger Vea leende och berättar att hon då löser situationen genom att sy en kjol i trikå till den kommande stora magen, samt förbereder så att kaftanen kan användas uppknäppt.
Varje kaftan sys upp unikt efter krav som stiftet ställer på dess utseende. Den ska vara svart och knälång samt ha sju knappar, två veck och stå krage som passar till elvan (de två vita tygsnibbarna som sticker ut från kragen). Vea upplever att fler och fler stift släpper på kraven och låter plagget vara friare i sin design.
– Många präster har en egen stil och ett uttryck som de vill förmedla genom hur de klär sig. En
MED NÅLEN I ROCKÄRMEN. Majoriteten av Veas kunder är snart färdiga präster som ska ut i sin pastorsadjunktstjänst i den församling som valts av biskopen. Till prästvigningen ska en kaftan finnas i garderoben. Därefter används den främst vid kyrkliga ceremonier. Vea syr kaftanen i traditionellt svart engelskt ylletyg, ett perfekt material eftersom det andas på sommaren och värmer på vintern.
EGENTID. Sina kläder syr Vea själv. Det var tre år sedan hon köpte något nytt till sig själv i en butik.
ÅLDER: 45 år.
BOR: Mölnbo.
YRKE: Sömmerska.
FAMILJ: Maken Albert och barnen Yrla, 20 år, Gaston, 13 år och Julian, 9 år.
INTRESSEN: ” Byggnadsvård, bakning och trädgården.”
SOCIALA MEDIER: Veas historiska dräkter och högtidskläder.
FAVORITPLAGG
SOM DU SYTT: Min bröllopsklänning.
FAVORITHISTORISK TID: 1400-talet.
kund i Göteborg beställde en kaftan i skjortmodell med vida korta byxor till. Och en historieintresserad kund ville ha den i 1800-talsstil med lång kjol. 1950-talsfantasten önskade puffärmar. Vissa vill sväva ut och göra fantastiska kreationer med detaljer som speglar deras personlighet. En del tror att jag kan trolla, säger Vea och skrattar.
Två gånger per år åker hon till Linnégatan 1 i Uppsala för att presentera kaftaner i olika stilar för studenterna som går det pastoralteologiska slutåret. Beslut om beställning måste fattas snabbt eftersom Veas kapacitet är tre kaftaner per termin.
DE BLIVANDE prästerna skickar bilder och exempel på hur de tänker sig sitt vigningsplagg. Efter tät kontakt med kunden, och handledaren i det stift där prästen ska tjänstgöra, växer en färdig skiss fram. Den kreativa bearbetningen för varje nytt plagg innebär hårt arbete eftersom Vea måste tänka helt nytt då inga färdiga plagg finns att visa upp.
Alla utom tre av Veas kunder har varit kvinnor.
– För kvinnor är det svårare att hitta en skräddare som är specialiserad på de kvinnliga formerna. Formen måste
TIDSENLIG. Rasmus
Rasmussen iförd väst och byxa sydda i roströd fiskbensmönstrad tweed i gammaldags klassisk stil. Foto: Vea Collins
MÄSTERLIG
Albert Collins iförd rekonstruerade rustningsunderplagg som Vea sydde till Mästarprovet. Foto: Angelica Windolf.
anpassas efter den kvinnliga kroppen eftersom den traditionella kaftanen är ett mansplagg. Meningen är att den som bär kaftanen ska känna sig vacker!
VEA LÄGGER EN tredjedel av sin arbetstid på att sy kaftaner. Allting startade 2013 då kompisen och prästen Johan Lundby letade efter en kaftan i 1800 - talssnitt som han kunde bära på ett bröllop med historiskt tema. En tredjedel lägger hon på beställningar till olika museiutställningar, något hon påbörjade 2008 då hon fick en beställning från Medeltidsmuseet. Därefter har Vea sytt till Livrustkammaren, Historiska
»Många präster har en egen stil och ett uttryck som de vill förmedla genom hur de klär sig.«
museet, Stockholms Stadsmuseum, Frammuseet i Oslo och Åbo Slottsmuseum. Ytterligare en tredjedel av sin tid lägger Vea på beställningar från privatpersoner. På spegeln i provrummet skymtar en röd rustjacka som hon har sytt till en kund som beställt en
rustning av hennes närmaste kollega, maken Albert, rustningsmakarmästare. – Rustningsplaggen är en del av rustningen och är nödvändiga för att den ska sitta bra. Rustjackan är vadderad så att man inte skadas av plåten, förklarar Vea och visar hur plåtarmarna snöras fast i jackärmarna. Hur lång tid tar det att sy en sådan jacka?
– Den här tog 100 timmar att sy, säger Vea och hänger tillbaka jackan på spegeln. Underplagg till rustningar är något som tagit en stor del av Veas arbetstid det senaste året då hon medverkat i Mästarprovet , ett projekt som Albert startade för att återinföra rustningsmakaryrket igen (ett yrke som varit utdött i Sverige sedan 1781). Efter idogt forskande kunde Vea ta fram jacka, hosor och byxor till Alberts 1560-talsrustning som nu finns på Livrustkammarens tillfälliga utställning.
Det knackar på fönstret. Albert undrar när de ska äta lunch.
– Det har varit smidigt att ha modellen på gården, säger Vea leende med måttbandet runt nacken.
PASSIONEN FÖR KLÄDER började
innan Vea ens kunde sy. Inför skoldiscot i sexan bad hon mamma Siv att sy en kjol som hon sett att Madonna hade i sin musikvideo. I tonåren kunde Vea sy kreationer som inte liknade något man kunde hitta i närmaste klädbutik. Hon gick tvärtemot rådande trender. I den lilla småländska byn Ekenässjön vande hon sig vid att bli uttittad där hon gick i sina långa yllekjolar och 70-talsvästar. – Jag gillade att folk tittade snett på mig och gick särskilt igång på att de tyckte att mina kläder var fula, säger Vea och berättar om den midjekorta tröjan med frackstjärt som hon var väldigt stolt över.
Den utflippade klädstilen var enligt Vea ett tecken på att hon ville gå sin egen väg.
– För mig handlade det om att klä mig så att jag inte såg ut som alla andra. Jag är uppvuxen inom frikyrkan som i sig kan vara väldigt formstöpande. Samtidigt ser jag med tacksamhet på min uppväxt där som var väldigt fin. Jag fick uppleva en trygghet i församlingen och har alltid känt mig älskad där. Att
FOTSID. Två kaftanklädda präster. Hos Vea får prästerna helt måttanpassade plagg enligt önskemål, och fyra separata provningar. Foto: Vea Collins.
KLIPPT OCH SKURET. Bild nedan. I ateljén i Mölnbo pågår ständigt en kreativ process. På fredagarna har Vea sin egentid då hon syr något bara för skojs skull. Foto: Vea Collins.
veta att det fanns folk som bad för mig betydde mycket, säger Vea och tar en klunk av sitt kaffe.
Tonårens revolterande växte till en passion och med tiden ett yrke. Som 15-åring flyttade hon till Jönköping för att gå den beklädnadstekniska gymnasielinjen. Därefter läste hon mönsterkonstruktionskurser i Borås, Malmö och Göteborg där inriktningen var teaterskrädderi.
EFTER ATT HON i London kommit in i ett tjejgäng som sysslade med medeltida dans och kör vaknade intresset för historiska kläder, något som kom att prägla även hennes egen klädstil.
Vea nämner att den moderna massproduktionen minskat klädernas värde och hållbarhet. Och att det historiskt sett alltid har varit dyrt med kläder.
– De har lappats och lagats. Sytts in och tagits ut. Tvättats och stoppats. Innan förra sekelskiftet fanns inga färdiga plagg att köpa utan man gick till grannskräddartanten eller till herr- och damekiperingen för att låta sy upp ett plagg som skulle hålla i många år. Idag har man knappt råd att köpa skräddarsydda kläder. För normalmänniskan
skulle det vara tillräckligt att bara ha två uppsättningar, men hela vårt system bygger på att vi ska ha nya kläder varje halvår.
INNE I SYATELJÉN är det varmt trots kyliga vindar ute. En provdocka med en påbörjad dräkt står vid ena sidan av rummet, och kläder sydda av afrikanska tyger hänger i andra hörnet. Imorgon stundar fredag som Vea alltid firar med att sy något för sin egen skull. – Det är min egen företagshälsa! När man syr åt andra jämt är det befriande att kunna sy vad man vill, säger Vea. Fram till sommaren väntar arbete med ytterligare tre kaftaner. En ny kull präster ska vigas till tjänst, och Vea följer några av dem på vägen. – Att de tar steget att bli präster så tidigt i livet är imponerande. Det känns så positivt att en ny generation vill träda i tjänst i kyrkan. Att få vara med på deras resa är så oerhört fint!
»Jag gick särskilt igång på att de tyckte mina kläder var fula.«
vea om sin utflippade stil under tonåren
VEA OM SITT
KREATIVA PROJEKT
DRÄKTGARDET
”Varje år har jag ett utvalt tema för att jag ska kunna utmana mig själv kreativt. I år utgick jag från ordet förkovran. Jag har varit med på digitala föreläsningar av Cecilia Aneer om återbruk i Gustav Vasas klädkammare och jag har startat projektet Dräktgardet dit jag bjudit in textila experter från Historiska museet, Skansens klädkammare och en kostymör från England. Allt började med att jag köpte in ett helt upplag av 1800-talskläder från en gård i Kilafors i Hälsingland. Att ha tillgång till så många allmogekläder från samma plats är unikt. Nu går vi igenom alla kläder för att lära oss mer och ta fram mönster. Kanske blir det en utställning eller en bok så småningom!”
MÅTTBESTÄLLT. Prästerna vill enligt Vea visa sin personlighet även när det gäller klädseln, även om det ju finns vissa begränsningar. ”I hipsterkulturen som finns även bland präster handlar det om att bevara det traditionella men också göra något nytt.”
TEXT: Linnéa Malmborg FOTO: Lasse Wiklund
Intervjun gjordes av Georg Lidström i ett lucksamtal i adventskalendern 2020 som producerades av Miriam Tinglöf.
Hampus, vad är tro för dig?
– Tro är en tillit till att det finns en Gud som vi människor kan vända oss till när vi inte orkar bära allting själva.
Krävs det något för att kunna kalla sig troende?
»Ökenvandringen
är ett sätt för Gud att stärka vår tro – en vandring som har ett slut och som har flera vattenhål på vägen.«
– Att definiera en människa som troende är väldigt svårt eftersom tron skiftar genom livet och inte är konstant. Jag tror att det finns många människor som är troende men som inte skulle våga definiera sig som det. De tror att de borde ha mer tro än de anser sig ha. Samtidigt finns det många som säger sig ha en tro men där den är byggd på en bräcklig grund. De är egentligen tvivlare. Jag tror att tvivel är en naturlig del av tron, vilket gör det svårt att definiera om man är troende eller inte. Däremot är det enklare att definiera en människa som kristen, då det har att göra med om man tror på Jesus som Guds son.
Har du själv tvivlat?
– Många gånger!
Hur kan tvivel påverka ens tro?
– Det finns två fenomen som har betytt mycket för mig när det gäller tvivel. Det
ena handlar om torrtro – ett begrepp jag vet används uppe i de norrländska läsarbygderna. De torrtroende är människor som har tappat sin tro men som ändå går i kyrkan varje söndag. De fortsätter att sjunga psalmer och att sitta i kyrkbänken med sina tvivel, sin oro och sin ensamhet. De vilar i tanken på att församlingen bär tron åt dem. I väntan på att tron ska komma tillbaka så kan de torrtro.
Det andra fenomenet är ökenvandringen som Guds prövning vilket Johannes av Korset talar om. I början när man är troende uppstår en förälskelsefas som liknar en vanlig förälskelse. Sedan har man en fas när allt lugnat ned sig, då tron ”sätter sig”. Nästa fas är då Gud prövar en med tystnad i perioder i livet då allt sätts på prov. Johannes av Korset menar att ökenvandringen – en vandring som har ett slut och som har flera vattenhål på vägen –är ett sätt för Gud att stärka ens tro.
Jag roade mig med att googla ordet präst. Det stod: ”En präst är en person som har auktoritet att leda religiösa ceremonier, samt fungera som
»Jag tror att tvivel är en naturlig del av tron, vilket gör det svårt att definiera om man är troende eller inte. Det är enklare att definiera en kristen då det har att göra med om man tror på Jesus som Guds son.«
förmedlare mellan människa och Gud. Prästen kan frambära folkets böner och offer till Gud.” Det låter stort! – Det är stort! Allt det där går att sammanfatta i att en präst är en tjänare. Det gäller nästan vilken religion som helst. I allt vi gör så tjänar vi församlingen och Gud. När vi predikar i kyrkan eller håller en begravning så är det ett tjänande. Om en präst hamnar i en svacka, hur svårt är det då att till exempel förbereda en predikan? – En präst är satt att leda och vara en Guds tjänare och står aldrig utanför församlingen. Som präst får man vila i att församlingen ber för en och bär en. Att vara präst innebär inte att tillhöra en egen liten förening vid sidan av kyrkan, utan som präst får man känna trygghet i att bli buren av sin församling.
Förr hade vi statskyrka. Är det svårare idag som präst att tränga in i samhället med budskapet om Jesus?
– Frågan är hur mycket det budskapet kunde tränga in i samhället via statskyrkan? Jag tror problemet idag är att
religionen har fått en annan plats än den tidigare haft. Den har förpassats till hemmet. Samhället har förändrat sitt förhållande till religion i stort. Religionen är ju något av det mest centrala hos människor – även otron. Sällan säger någon till en ateist att denne bara ska vara ateist hemma. Just detta är det desto vanligare att kristna kan få höra om sin tro.
Hur kan vi i dagens sekulariserade samhälle nå ungdomar med det kristna budskapet utan att ”pracka på” dem något?
– Vi lever i en tid då många inte har språket eller självförtroendet att våga ta ord som tro, kristendom och tillit i sin mun. En av de starkaste anledningarna till att mitt hopp väcks på nytt, finner jag i samband med konfirmandarbetet. Nyfikenheten hos dem har inte förändrats. Varje år när jag har nya konfirmander möts jag av nya frågor, utmaningar och funderingar. Konfirmandernas resonemang liknar varandra från år till år. Sökandet och längtan försvinner aldrig från människan, utan den är densamma.
Dahl, A (2019). Längtans flöde , Syster enbär; Martin, J (2014). Söka och finna Gud i allt , Libris; Samtal med Wilfrid Stinissen (2009). Din längtan är din förening med Gud , Tidskriften Pilgrim nr 2; Wikström, O (2008). Till längtans försvar, Natur och kultur.
FASTTEJPAD PÅ min sovrumsspegel skymtar en utriven tidningsrubrik med orden: ”Bara låt dig vila och längta”. Varje morgon, varje kväll läste jag de små orden som växte i tröst och klarhet. När kroppen blev tung och magen mer och mer fick formen av en badboll, ökade också behovet av att stilla oron. Lappen fanns där som en trygg punkt att fästa blicken på. Och som jag längtade efter den där dagen då bebisen skulle vara redo!
Precis som andra gånger då jag febrilt längtat efter nya skeenden i livet: tillträde till det nyinköpta huset, att bli frisk, helgens vila, födelsedagsfest, att träffa en vän. Ljus! Vår! Värme!
Under dessa perioder har långsamhetens lov inte varit något jag strävat efter. I längtans tider passerar dagarna alltid för sakta. Tiden ska rusa likt en forsande flod! Längtan skapar ett driv framåt som ger ringar på vattnet för kommande dagar. I Längtans flöde beskriver Alva Dahl (2019) längtan som en kraft med en bitteljuv ton:
”Längtan är både plågsam och ljus. Att inte alls längta är värre. Inte se fram emot något. Allt spännande tycks ligga bakom.”
NÄR MIN FAR VAR allvarligt sjuk levde han med en ständig önskan om att få överleva ytterligare en dag. Längtan till morgondagen gjorde att han upprätthöll sin förmåga att planera sitt liv. Istället för att sätta sin tillit till dagen (carpe diem!) ville han fånga morgondagen (utere crastino die! ) tills den inte längre fanns. Och det gjorde han in i det sista. Längtan skapade hopp bortom livet.
Owe Wikström (2008) skriver om att längtans styrka och innehåll förändras med våra livsår. Beroende på hur vår livssituation ser ut, kan föremålet för
Illustrationen är gjord av Märta Dahlqvist, Järna (Instagram @lingonhjaerta).
Vad längtar du efter, Märta?
– Festival och dans, träffa nya och gamla vänner, att trängas med folk, att få krama farmor.
vår längtan skifta. Jag minns barndomens längtansfulla tankar kring julafton och andra tillfällen då presenter utlovades. Då vuxenlivet gjorde entré tog förväntningarna andra riktningar. Familj, hälsa och arbete blev viktigast.
ATT VÅR INNERSTA längtan hänger ihop med tro är något som bland annat Owe Wikström (2008) anser:
”[...] Den icke-specificerade eller ’vida’ längtan, den längtan som gränsar till vemod över livsvillkoren – längtan bort, ut, in, mot något större, något annat [...]”
Han delar den tanken med jesuitprästen James Martin (2014) som sträcker sig till att kalla vår innersta längtan för ”en längtan efter Gud själv”. Den framlidne karmelitmunken Wilfrid Stinissen (2009) drar i en intervju ett tydligt likhetstecken mellan längtan och Gud. Han beskriver sin övertygelse att människan är längtan till Gud, och att ”det sätt på vilket människan ständigt söker nya ting, och ständigt blir besviken, är för mig ett tydligt tecken på att hon längtar efter något oändligt.”
Vad händer då när vi inte längre kan utföra det vi önskar? När orken tryter. Stinissens ord skapar en vila i tanken om längtans kraft. Vila och längta!
”Det är längtan i sig som är det väsentliga, inte det jag presterar. [...] Jag förenas med Gud genom att längta efter honom. Jag skulle inte kunna längta efter Gud om jag inte redan blivit drabbad av Gud. När Gud möter oss vid vår död tror jag inte att han kommer att fråga: ’Vad har du presterat?’ utan ’Vad har du egentligen längtat efter?’”
”Gud, min Gud, i gryningen kommer jag till dig, min själ har törstat efter dig, ständigt har min kropp törstat efter dig, i en ofarbar och vattenlös öken.” psaltaren 63 enligt septuaginta
läsarna svarar
Kyrkobladets läsare berättar om vad som ligger på deras hjärtan i dessa längtans tider. Stundande vår och förhoppningsvis lättnad av restriktioner skapar en längtan på hög nivå!
josefin
”Att få se de första blommorna slå ut och sätta frön för en ny säsong!”
susanne
”Att röra sig fritt, gå på en loppis, ställa till med kaffekalas, sitta på en uteservering, gå på bio, träffas, kramas, besöka sevärdheter och evenemang, solsken, en varm trappa och vårfika.”
viveca
”Att åka till Örebro och hälsa på barnbarnet som pluggar där!”
helene
”Långfredagens högmässa i kyrkan med kör och alla vackra psalmer som hör påsken till.”
åsa
”Att få kramas och umgås lättsamt med släkt och vänner, och att få sjunga inför publik igen!”
birgitta
”Att få sjunga i gruppen Procedur för de gamla på Ljungbackens äldreboende och på LP Ria i Järna.”
gunilla
”Att få gå på gudstjänst i min kyrka, då jag har en vana att göra det på söndagar. Jag längtar också efter att det ska lösa sig med boendesituationen för ett par jag känner. Det finns annars en risk att de hamnar på gatan.”
GÖRAN FILOSOFERAR
HAN ÄR HELT SÄKER. Att bara leva i det förgångna gör inte människan lyckligare. Trots sitt stora intresse för historia är Göran Göthlin från Mölnbo fast övertygad om nuets och framtidens kraft. Blicken och längtan måste vara ständigt riktade framåt.
– Låt historien vara en referenspunkt dit du kan titta för att lära dig. Att leva i nuet och se framåt är bäst. Annars kan du bli kluven och inte veta vilken riktning livet ska ta.
ATT LIVSERFARENHETEN PÅVERKAR hur ens längtan ser ut, tror Göran är sant. I späd ålder inryms snarare konkreta ting i den stora längtan, jämfört med vuxenlivets alltmer djupare önskningar.
Den tonårige Göran längtade efter mopeden innan 15-årsåldern, och efter körkortet några år senare. Som vuxen vaknade tanken om att ”få höra små fötter trippa på golvet”.
– Världen blir större när du blir äldre. Ju mer du kommer till insikt, desto mer inser du hur liten du är i världen. Och då påverkas längtans riktning, tror Göran.
Han resonerar kring om längtan kan vara både bakåt och framåt, och om vad skillnaden är mellan önskan, hopp, målsättning och
LINDGREN
Kyrkoherde i HölöMörkö kontrakt och kontraktsprost i Södertälje kontrakt:
”Det jag längtar mest efter just nu är att kunna samlas och fira gudstjänst och mässa utan att vara orolig för smittorisk. I detta ligger en solidaritet att hålla i och att hålla ut.
I Södertälje kontrakt har präster och diakoner setts digitalt, och alla församlingar och pastorat spelar in eller livesänder gudstjänster och andakter. Det har ett stort värde för många.
Jag längtar efter den dagen då vi alla kan ses för fysiska möten igen. Kanske kan vi ses utomhus mer när vädret tillåter och värmen kommer åter?”
SOL I SINNE. ”Inspektionen av den vinterupplagda båten triggar igång längtan till värme, grönska och solglittrande vattenspegel.”
längtan. Entydiga definitioner av orden tror han är svåra att få fram.
– Önskan är nog mer planerad medan längtan är mer emotionell, resonerar Göran.
Han ser sig som en positiv, men också eftertänksam person. Att ständigt vara optimistisk och rusa rakt mot stupet, vilket kännetecknar den jäktade samtiden, är inget han förespråkar. En viss bromsande effekt är nödvändig för att kunna hålla kursen.
Vad längtar du själv efter?
– Bara att få stiga upp på morgonen och få dricka min kopp kaffe har ett stort värde. En god hälsa är viktigast. Och familjen. Den är min fasta punkt i livet. Självklart önskar jag också att vi ska slippa pandemin.
”Här, med min kropp, vill jag skåda Gud, ja, honom vill jag skåda, jag vill se honom med egna ögon, inte som en främling. Jag förtärs av längtan.”
JOB 19:26–27
”Människan är i grunden en längtande människa.”
Ur Till längtans försvar (Owe Wikström 2008)
”Vi blir allt oftare uppsökta av människor som inte längre utmanas av att se om sitt eget hus och som inte är nöjda med att bara trygga sin egen framtid. [...] Denna längtan är djupt rotad. [...] Denna längtan, som jag finner hos människor med de mest skiftande liv, rör något annat än att göra karriär, den drar snarare mot betydelse än framgång. Det är inte den främsta platsen som hägrar, bara den egna.”
Ur Den som hittar sin plats tar ingen annans (Tomas Sjödin 2018)
”Prästkragen är en påminnelse om uppdraget att vara tjänare. När prästen har kragen på sig är hon eller han i tjänst. Jämför med en öppetskylt! Den vita kragen ska påminna om Jesus som är ljuset. Tonsurskjortan, med en vit kant som syns runtom, har en fin symbolik om att ljuset ska sträcka sig runt hela jorden och att inga platser ska ligga i det fördolda.”
”Varje gång jag kommer in på mitt kontor så tittar jag på ikonen med den helige Franciskus, skapelsens skyddshelgon. Han påminner mig om fattigdomsidealet –att inte hänga upp livet på saker eller framgång, utan på relationer och tilltro till Gud. I Svenska kyrkan tillber vi inte helgon, men vi ser dem som förebilder och inspiratörer.”
Vilka ting är oumbärliga för en präst? Trofasta sådana visar det sig. I alla fall om vi frågar präst Hampus Frid som inte kan vara utan sin Franciskus-ikon.
AV: Linnéa Malmborg
”Psalmboken är det viktigaste verktyget jag har. Där finns psalmer för alla typer av sinnesstämningar. Där finns även en bra bönbok och veckans alla bibeltexter. Lovsången, bönen och bibelordet – allt samlat i en och samma bok. Har du denna är du rustad!”
”Sockenbudstyget används av prästen för att kunna ge nattvard på andra platser än i kyrkan, exempelvis hos äldre och sjuka. Särskilt i dessa tider har det kommit väl till pass! Det består av ett skrin med miniatyrversioner av nattvardskärlen: vinkanna, nattvardskalk och tallrik för nattvardsbrödet.”
”Korset är en påminnelse om dopet och en tydlig markör att man identifierar sig som kristen. Det är kanske lite märkligt att vår främsta symbol för frihet och upprättelse är ett av tidernas värsta tortyrredskap! Men vi får påminnas om Jesu lidande. Hela evangeliet är nedkokat i en enda symbol.”
”I Svenska kyrkan får jag som präst bara använda Bibel 2000 eftersom den är normerad och antagen. Innebörden av orden skiljer sig något från grundspråket då den ju är översatt. Att läsa Bibeln på dess grundspråk grekiska ger en djupare förståelse. Jag kan inte prata grekiska flytande men kan ganska lätt översätta till svenska.”
ÖPPET: Måndag–fredag 09.00–13.00.
ADRESS: Hagagatan 14, 153 32 Järna.
INFO: Social, daglig träffpunkt dit alla är välkomna för gemenskap, samtal, fika och trivsel.
NÄR HJÄLPEN BEHÖVDES SOM MEST. ”Både bekanta och obekanta har hjälpt mig och min dotter. Det är helt otroligt”, säger Anna och skänker många tacksamma tankar till sina vänner, kollegor och LP Ria i Järna. Under en svår period har de stöttat henne och hennes dotter då hon på grund av en ryggskada förlorade sin inkomst.
ANNA FICK HJÄLP AV LP RIA I JÄRNA
Utan förvarning kollapsade ryggen, och så även livet.
När Anna som mest behövde hjälp blev hon ifrågasatt av samhället och ställd helt utan inkomst. Istället fick hon oväntad hjälp när tillvaron krashade.
TEXT: Linnéa Malmborg ILLUSTRATION: Christina Andersson
»ALLT BÖRJADE MED att jag och min sexåriga dotter flyttade till Järna för att komma närmare jobb och förskola. En söndagskväll när jag var ute och röjde i förrådet högg det till i ryggen. Smärtan var enorm. På morgonen dagen efter kunde jag inte ta mig upp ur sängen. Ambulanspersonalen kom och gav mig smärtbehandling.
Efter tre månader fick jag tid till röntgen som visade att smärtan berodde på en kollaps av det lägsta kotparet i ryggen. Jag blev remitterad till ryggkirurgen som ställde mig i kö till steloperation med tanken att jag skulle återgå i arbete efter ett par månader. Sedan kom coronan och jag blev uppskriven på väntelistan.
Under hösten upphörde min sjuk penning. Handläggaren tyckte att jag skulle återgå i arbete trots min starka smärta. Plötsligt stod jag utan en krona i inkomst.
ATT BE OM HJÄLP ÄR SVÅRT för mig eftersom jag är uppfostrad att klara mig själv. Samtidigt kan man ju inte klara sig själv till vilket pris som helst! Hos socialen väntade ingen som helst hjälp. Försörjningsstöd ville att jag skulle sälja min gamla bil för att kunna få ersättning från dem. Utan bilen skulle jag inte kunna ta mig till affären eller dotterns förskola.
Efter att ha arbetat och betalat skatt i hela mitt liv visade det sig att hjälpen från samhället skulle utebli när jag som mest behövde den. När situationen blev förtvivlad kom mina kollegor förbi med mat som blivit över på jobbet, och vänner startade en insamling för att jag skulle kunna bo kvar i
min lägenhet. Via en vän fick jag höra talas om LP Ria i Järna. Till en början var jag lite avvaktande eftersom jag trodde att det bara var missbrukare som kunde gå dit för att få sig en fika. Att det var en plats för människor med miserabel levnadsstandard. Så fel jag har tänkt! Inte hade jag för mitt liv kunnat föreställa mig vad det skulle innebära att få hjälp där själv.
LP RIA HAR TAGIT EMOT mig och min dotter med öppna armar. Vi har kunnat gå dit för att plocka frysvaror, frukt, frukostflingor och bröd. En kvinna hörde dessutom av sig till föreståndare Gunilla Israelsson för att erbjuda hjälp till någon som var i stort behov inför julen. Kvinnan och hennes vänner gick ihop för att samla in pengar bland annat så att min dotter kunde få julklappar. Otroligt!
Jag kan inte finna ord för det fantastiska arbete som LP Ria i Järna gör. Att befinna sig i en svår ekonomisk situation har gjort mig oerhört utsatt och beroende av all tänkbar hjälp. Fler än jag har hamnat i samma situation. Andra utförsäkrade människor har också kommit dit för att få mat och omtanke.
Många av mina vänner har nu fått upp ögonen för vad LP Ria och Svenska kyrkan gör när samhället vänder människor ryggen. Tidigare har jag tänkt gå ur kyrkan men nu när jag förstått vart pengarna går skulle jag aldrig tänka tanken.
Lösningen på min situation är att få operationen genomförd och därefter kunna återgå till mitt arbete. Till dess får jag leva på hjälp från vänner och kollegor. Och LP Ria i Järna förstås. Jag är dem evigt tacksam.«
visKerstin
Darle kom
förbi för att smaka den goda soppan.
I en trädgård i Järna dukas det upp rykande het soppa på årets kallaste dag. Ackompanjerad av söta nötkakor blir lunchen bibliskt god.
TEXT OCH FOTO: Titti Erksell Barker
VAD ÅT MÄNNISKOR PÅ biblisk tid? Den frågan ställde sig Titti Erksell Barker som började provlaga recept ur kokboken Bibeln bjuder till bords (Cordia 1996). Resultatet blev en närande soppa och en söt kaka som hon bjöd grannarna på en iskall vinterdag i sin trädgård.
– Elden vi tände värmde vårt redan glada humör som vi fått av att få träffas. Så här i pandemins och isoleringens tid finns inte så många
VÄRMEISOLERAD.
Yvonne Perkins kikade förbi hemma hos Titti i Järna och fick värma sig med en soppa från Bibelns tid.
tillfällen som erbjuder gemenskap. Att ses runt elden var fint, säger Titti.
Alla maträtter i kokboken innehåller vardagliga ingredienser som oftast finns i skafferi och kylskåp. Recepten är återskapade från biblisk tid.
– Soppan är mycket god och enkel och passar lika bra idag som på Bibelns tid. Det är spännande att tänka att de för mer än två tusen år sedan samlades och åt samma soppa, säger Titti.
ca 20 st
”…och litet honung… pistaschnötter och mandlar.”
1 Mosebok 43:11
3 dl sötmandlar
1,5 dl skalade pistaschnötter (och till dekoration om så önskas)
1,5 dl äppel- eller druvjuice
½ tsk kanel
1,5 dl honung
0,5 tsk salt
1. Sätt ugnen på 175 grader.
2. Koka upp vatten i en kastrull, lägg i mandlarna och låt koka i en minut. De blir sega om de kokas längre. Skölj dem i kallt vatten och dra av skalet.
3. Skala pistaschnötterna och skölj hastigt av saltet. Torka av dem med hushållspapper.
4. Mal mandlar och nötter i en mixer eller matberedare, eller mortla. Tillsätt äppeljuice, kanel, honung och salt och blanda till en slät konsistens.
5. Placera 1 msk stora klickar av smeten på plåtar med bakplåtspapper. Tryck lite med en gaffel och forma till kakor. Toppa eventuellt kakorna med en pistaschnöt eller en mandel.
6. Grädda i ca 15 minuter eller tills de är vackert gyllenbruna. Vid förvaring, lägg bakplåtspapper emellan.
3–4 portioner
Esaus soppa är ett av de mest berömda recepten i historien. Än idag kallas i det heliga landet en rad rätter på röda linser för Esaus soppa. Esau var i Första Mosebok mottaglig för lock tonerna från en väl tillagad gryta.
1 medelstor gul lök
1 msk olivolja
0,5 tsk malen spiskummin
0,5 tsk malen koriander
2 medelstora finhackade vitlöksklyftor
10 dl grönsaksbuljong
3 dl röda linser
200 g fryst bladspenat
1 krm salt
1. Finhacka löken och stek i olivoljan tillsammans med kryddorna ett par minuter. Tillsätt vitlöken och fortsätt fräsa ytterligare några minuter.
2. Skölj linserna i kallt vatten och tillsätt dem sedan i lök- och kryddblandningen och rör om.
3. Häll på buljongen, rör om och låt koka upp. Sänk värmen och låt sjuda i ca 15–20 minuter. Smaka av och tillsätt salt efter smak.
4. Koka upp vatten i en annan kastrull och lägg i den frysta spenaten som får koka tills den är tinad. Sila bort överflödigt vatten ur spenaten och rör försiktigt ned den i soppan ca 5–10 minuter innan servering.
5. Servera med bröd. På bilden är soppan toppad med persilja och lime, som också var vanligt på Bibelns tid.
En okänd poesibok i kyrkans arkiv leder oss till Järnakvinnan
Edith Sandholm som vigde sitt liv åt tre ting – Gud, gemenskap och vackra hattar.
TEXT: Linnéa Malmborg
HATTMAKERSKAN
IMIN HAND HÅLLER jag den varsamt – bunten med gulnade papper formade till en bok. Det blå bläcket formar sig till rubriker som Aftonstämning, I bönevrån och Vid skiljovägen som tillhör dikter om både Jesu närvaro och om olycklig kärlek:
I bitterljuva minnens rosengård, jag ensam dröjer kvar i stilla bön. Din kärleks rosenbuske blommar skön, och ren förblir dess doft i heligt minnes vård.
Orden löper efter varandra. De vittnar om en innerlig längtan efter att få vara omhändertagen och älskad. Att få vara viss
om Guds omsorg. Ett stråk av vemod och ensamhet lyser starkt mellan de snirkligt handskrivna raderna. ”Jesus har gjort mig så lycklig och fri” skriver författarinnan 1924, medan orden från 1938 andas mer melankoli:
Varför är det så tyst därinne, i ditt hjärtas fatabur? Sången lättar själ och sinne. Sjung i moll, om ej i dur.
DÄR LÅNGT NERE I kyrkans arkiv, på en hylla bland allehanda sparade alster, har jag funnit en liten skatt som varit gömd från sina läsare i många år.
I ATELJÉN. Edith fotad av Maria Hallström, Södertälje. Foto: Torekällbergets museum.
KVINNA FÖR SIN HATT. Edith Sandholm i dörröppningen till sin tapisseriaffär på Kommendörsgatan 9 i Stockholm. Foto: Järna-Vårdinge pastorat.
Ingenting finns dokumenterat förutom en enda ledtråd som pryder omslaget: Dikter av Edith Sandholm. Nyfikenheten kring vem Edith var, och hur hennes poesi hade hamnat här kan jag inte stilla. Vänner runtomkring mig hjälper till att göra bilden klarare. Fram träder en kvinna som både skrev och broderade med utgångspunkt från sitt allra innersta. Från en varm tro.
EDITH JOHANNA Sandholm föddes 1889 i Stockholm som yngst av tre systrar. Efter en flytt till Järna vid fem års ålder kom hon att bo i barndomshemmet Höjden under resten av sitt liv, ett ljusgrönt kubbhus alldeles invid gamla vattentornet.
SUSANNE BERGSTRÖM FRÅN JÄRNA MINNS EDITH: ”Jag var ungdomsledare i församlingen när jag lärde känna Edith och hennes syster Ester. Att bli bjuden på deras damluncher var väldigt roligt. Jag minns dem som fina damer med hatt och handväska. Edith är en människa som dröjer sig kvar i hjärtat.”
Sanna morgon som grytt, jag får sjunga på nytt, om Guds godhet och nåd, om hans trofasta råd. Den som beder han får, bakom löftet Gud står. Och han giver mig här, vad som nyttigast är.
dikt av edith sandholm
Ediths far Per August Sandholm var en av de två målarmästarna som fanns i bygden vid sekelskiftet. Hans verkstad finns idag representerad på Torekällbergets museum. Ediths mor Maria var kyrkligt aktiv och bildade 1904 Överjärna kyrkliga syförening tillsammans med grosshandlare Olofssons hustru Matilda och bagarmästare Borgens hustru Anna. Familjerna hade känt varandra sedan ungdomstiden på Blasieholmen i Stockholm.
Var Ediths skrivarglädje kom ifrån är höljt i dunkel, men klart är att hennes
HATTEN I CENTRUM. I mitten av bilden, med stort skägg, ser vi Ediths pappa, målarmästare Per August Sandholm. Han flyttade till Järna på 1880-talet och åkte runt i Järna, Gnesta och Mölnbo för att måla och tapetsera väggar och fasader hemma hos sina kunder. Foto: Järna Hembygdsförening.
KAKA PÅ KAKA, HATT PÅ HATT. Kafferep i Höjdens trädgård. Sittande fr.v. fru och herr Sandholm. Till höger om bordet syns en dotter till herr Sandholm i hans tidigare gifte. Stående fr.v. döttrarna Ester, Elna och Edith. Två ej identifierade gäster. Foto: Järna Hembygdsförening.
TRIVSAM TRIO.
Systrarna Sandholm. Foto: Torekällbergets museum.
TRENDIG. För den som förr ville uttrycka sin stil var hatten ett viktigt attribut för både damer och herrar. Hattmakare var tidigare ett vanligt konfektionsyrke.
Foto: Sörmlands Museum.
kreativa sinne var aktivt livet ut. Som modist, hattmakare, sydde hon kreationer till bygdens alla hattprydda damer. I sin modebutik i Höjden tog hon emot kunder som ville få ett hattbrätte lagat eller en duk broderad. Med tiden fick Edith även en egen tapisseributik på Kommendörsgatan i Stockholm.
Även textilier till kyrkan broderades i ateljén. Edith var djupt troende och lade ned mycket tid på vackra bonader, dukar och kyrkliga prydnader. Än idag finns hennes gröna så kallade antependium (altarduk) kvar i kyrkans gömmor.
ELNA, EN AV DE ÄLDRE fröknarna Sandholm, flyttade till Stockholm. Systern Ester stannade dock kvar livet ut i Höjden, där hon arbetade som strykerska. Många är de altardukar och kläder som tvättats och strykits med hennes omsorg. Ester
avled 1973, 81 år gammal. Inga Jansson från Järna, ordförande i Överjärna kyrkliga syförening, minns systrarna Sandholm som varma och givmilda människor.
– Båda systrarna tillverkade och skänkte värdefulla gåvor till såväl kyrkan som till personer som hade det svårt, säger hon och talar om Ediths generositet.
NÄR EDITHS KRAFTER sinade lämnade hon sitt kära Höjden och flyttade till Storgatan där hon bodde något år innan sjukdom drabbade henne. 1970 sålde hon och syster Ester sitt barndomshem till församlingen med en önskan om att de skulle bygga ett nytt församlingshem på tomten, något som gick i uppfyllelse 1972.
Gode Gud, du älskar mig med kärlek varm och innerlig. Vad än mig möter på min stig. Må det ej skilja mig från dig.
Jesus, du som har mig kär, var mig städs med din ande när, och led mig varje dag som går tills jag det sälla hemmet når.
I april 1991 avled vår modist Edith i en ålder av 92 år. Sina kvarlåtenskaper skänkte hon bland annat till Överjärna församling. En av dessa gåvor har nu kommit i dagens ljus och kan skapa glädje åt andra.
– Tack Edith för din trohet till Gud och församlingen, avslutar Inga Jansson.
Tack till Inga Jansson och Järna hembygdsförening.
Den ursprungliga påskens drama utspelar sig i tre akter och upptar en tredjedel av evangelierna, trots att det endast handlar om tre dagar av Jesus 33 år på jorden. Föreställningen kan börja.
TEXT: Martin Reberg GRAVYR: Gustave Doré
PÅSKEN HANDLAR OM kampen
mellan Gud och Satan. Gott och ont. Ljus och mörker. Liv och död. Hur ljuset mot alla odds slutligen övervinner mörkret!
Aktörerna är verkliga och budskapet ligger till grund för vår kyrkas tillblivelse. Vår civilisation och kultur är sprungen ur den berättelsen. Utan den återstår bara en förvirrad röra av påskkärringar, godisharar, ägg, kycklingar och ännu ett julbord, fast i gula färger. Lite som en meningslös och ytlig teater utan mål och mening.
Ridån går upp.
”Varen I icke förskräckta; jag vet att I söken Jesus, den korsfäste. Han är icke här, ty han är uppstånden, såsom han hade förutsagt. Kommen hit, och se platsen där han har legat.”
SKÄRTORSDAGEN
DEN FÖRSTA AKTEN utspelar sig på skärtorsdagen då Jesus samlar sina trogna för att fira en sista måltid i övre salen i Jerusalem. När Jesus delar brödet och vinet uttalar han orden, som allt sedan den kvällen, möter oss varje gång vi av nåd får ta emot den heliga nattvarden:
”Kristi kropp för dig utgiven, Kristi blod för dig utgjutet.”
Den store konungen chockar sina lärjungar, då han likt en tjänare faller på knä och tvättar sina följares fötter. Ordet skära är fornnordiska och betyder tvaga rent , därav namnet skärtorsdag. En nästan provocerande kärlekshandling som visar oss att den som är stor inför Gud är den andres tjänare. Förr eller senare krackelerar vår mänskliga natur inför en sådan utgivande och gränslös kärlek. Jesus som vet vad som bor i människans hjärta kungör där i övre salen att en av hans vänner snart ska förråda honom. Alla frågar sig: ”Men det är väl inte jag Herre?”
Judas Iskariot spelar en otacksam roll när han säljer sin herre för trettio silvermynt. Tänk att förråda någon med en kyss! Han förkroppsligar alla som går bakom ryggen på den man älskar. Judas inser vad han gjort och tar sitt liv.
I SKYDD AV NATTENS mörker och olivträdens skuggor i Getsemane har Jesus sådan dödsångest att han svettas blod. När han ber sina vänner hålla sig vakna och vaka med honom faller de i sömn. Han ber då sin Fader om att få slippa det som väntar honom, men den religiösa och världsliga makten tågar fram och griper honom. Lärjungarna som lovat att följa sin mästare intill slutet flyr hals över huvud. Den oskyldige och alltigenom kärleksfulle blir helt ensam. Han hånas, torteras och döms till döden för ett brott han aldrig begått. I en fångväxling friges den ökände mördaren Barabbas, och mobben skriker ut sin rädsla och sitt hat. Mörkret sänker sig. Nu har Satan övertaget.
PÅ LÅNGFREDAGEN blir
ateisten Friedrich Nietzsches berömda ord om Guds död en fruktansvärd realitet. Vid nionde timmen, klockan tre på eftermiddagen, ropar Jesus med hög röst och ger upp andan:
”Tiden stannar, jorden skakar och ett ogenomträngligt mörker fyller hela jorden.”
På långfredagen står därför våra vackra kyrkor som tysta mausoleer. Altaret, likt den kala klippan på Golgata, är kusligt avklätt. Ljusen är släckta, musiken tystnar och tonen som skulle vara för evigt har klingat ut. Allt hopp är jordat och det enda vi kan fästa våra tårfyllda blickar på är korset med den korsfäste och fem röda rosor som symboliserar Jesu fem sår. Vår Frälsare plågas, lider och dör ensam på ett kors. Han ropar:
”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?”
FRÄLSAREN DELAR därmed den mänskliga upplevelsen av att befinna sig på den brännheta plats, där ingen av oss står särskilt länge utan att förgås. När vi släcker det lilla ljus vi har, blir det olidligt mörkt och kallt.
Rövaren som blev uppspikad på korset tillsammans med Jesus visste att slutet var nära. I livets sista skälvande minuter vänder han sitt ansikte mot Jesus och säger:
”Jag är en syndare. Men Herre tänk på mig när du kommer med ditt rike.”
Jesus svar skänker hopp för den som är rädd att hamna utanför:
”Jag säger dig, redan idag skall du vara med mig i paradiset.”
Det är aldrig för sent att vända om. För den som håller ut i natten väntar gryningen.
Ridån går ner och vi hämtar andan.
UPPSTÅNDELSENS och ljusets stora segerdag är påskdagen. Morgonrodnaden uppväcker våra trötta själar likt en stilla vårdag i maj. Snödropparna står och ler under takdroppet, och naturen porlar, kvillrar och surrar av liv. Allt väntar på att få slå ut i blom. Vi dödliga drar in den klara morgonluften i våra lungor och tackar för att vi finns. Alla teologiska, filosofiska och vetenskapliga försök att förstå kraften i den känslan faller likt ett korthus på påskdagen.
FÖR DEN SOM följt med i kyrkans största och mest grundläggande högtidsdagar och fått uppleva hur allt mynnar ut i ljus och glädje, är det tydligt att allt är nåd. Hela kristenhetens kärna och grund handlar inte om det som världens snusförnuft anser rimligt, utan om nådens gåva som skänks oss i Kristi uppståndelse. Allt sedan den första påskdagen är söndagen den världsvida kyrkans festdag då vi firar Herrens uppståndelse. Vi får ta emot missionsuppdraget som Jesus gav sina lärjungar den första påsken:
”Åt mig har getts all makt i himmelen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”
Glädjen över att det uppdraget också gäller mig fyller min ande. Jag ställer mig på farstutrappan och sjunger vår biskop emeritus Jonas Jonssons psalm 313 så grannarna rodnar:
”Min frälsare lever jag vet att han lever, fast världen har sagt han är död. Och inget kan skilja mitt hjärta från honom – ej änglar demoner och nöd. Ej så som man råkar en främling på gatan – nej, så som man ser på en vän, en vän man drömt om i nätter och dagar och äntligen finner igen. Ja, öga mot öga, i klarhet och jubel och värme och friskhet och glans, vi lever med honom som här vi har anat. Vi lever för alltid som hans.”
Vi ber för de församlingsbor som har lämnat oss, och för de som döpts från 10 november 2020 till 2 februari 2021.
Nils Elon Alm
Sylvester Konstantin Karlsson
Ivar Olep
Eila Terttu Tellervo Spangar
Gerd Eva Birgitta Larsson
Iréne Maria Karlsson
Gunnel Elisabet Öqvist
Sven Erik Karlsson
Leif Arne Evald Carlström
Kerstin Ingrid Maria Edvinsson
Antti Troll Mokko
Ruth Kristina Evertsson
Gunnar Åke Andersson
Annika Gabriella Karlsson
Jari Olavi Luukkonen
Anja Kajsa Arkell
”Gud, kom med ditt ljus i dödens mörker, kom med din närhet i saknadens smärta, kom med din frid i liv och död.”
Karl Olle Lennart Malmborg
”Välsignad du, barn av jorden och den stjärnströdda himlen, välsignad du, född av vatten och ande, välsignad du, barn i Guds kyrka och församling.”
telefon expeditionen 08-551 747 20
Tisdag–fredag 10.00–14.30
Lunchstängt 12.00–13.00 Stängt under helgdagar. Onsdagar ojämna veckor öppet 10.00–12.00.
post- och besöksadress Kyrkvägen 10, 153 32 Järna
e- post
jarna-vardinge.pastorat@ svenskakyrkan.se webb svenskakyrkan.se/jarna-vardinge sociala medier facebook.com/svkjarnavardinge instagram.com/svkjarnavardinge instagram.com/kyrkobladet_
kyrkoherde
Matts Sandström, 08-551 782 03 matts.sandstrom@svenskakyrkan.se präster
Hampus Frid, 08-551 782 07 hampus.frid@svenskakyrkan.se
Martin Reberg, 076-147 48 61 martin.reberg@svenskakyrkan.se
diakon
Laila Larsson, 08-551 747 20 laila.larsson@svenskakyrkan.se kyrkogårdsförvaltning
Maria Rosenfågel, 08-551 782 14 maria.rosenfagel@svenskakyrkan.se
Kyrkobladet anno 1955.
NOSTALGI. Våra församlingar har i åtskilliga år haft kyrkoblad som skildrat livet i kyrkan. I bladet från 1955 skriver dåvarande kyrkoherde Knut Göthfeldt att vi ”i gudstjänsten på ett särskilt påtagligt sätt möter Herren den Helige och Allsmäktige”. Vi läser att Gerhard och Lily blev kyrkligt vigda en för hoppningsvis vacker oktoberdag, och att Eva i Josefinedal genomgick det heliga dopet. Allt har sin tid, även för kyrkobladet som nu ser ganska annorlunda ut.
PUBLIKT. Präst Martin Reberg, hur har det gått att ha kyrkorna öppna under Coronatiden?
– Väldigt bra, måste jag säga. Både på lördagar och söndagar har kommit rätt mycket folk utspritt under tiden vi har öppet. En tredjedel är besökare som annars aldrig kommer till kyrkan. Det är glädjande!
Hej, Titti Erksell Barker, ansvarig för Mariagruppen. Hur har det gått? – Femton personer har anmält sig. Gruppen kommer att genomföras så småningom. Nu ser vi tiden an och väntar med starten tills restriktionerna lättar.
prästen i predikstolen
»Varför står vi upp under vissa moment i kyrkan?«
SVAR: Vi reser oss upp i mötet med Gud, precis som när vi reser oss upp för att sjunga när någon fyller år. Eller som när vi av respekt står upp då vi hälsar på en äldre person.
När vi lovsjunger, lyssnar till Guds ord i evangeliet och tar emot Herrens välsignelse är det härligt att stå upp med handflatorna vända mot himlen, för att ta emot vad Gud har att ge. Dessutom är det bra för kroppen att röra på sig. Att sitta still för mycket är livsfarligt.
Martin Reberg, präst
FÖR PRÄST PÅ SPRÅNG. Sockenbudstyg kallas ett litet kit som innehåller det nödvändigaste för att kunna ge nattvarden på en annan plats än i kyrkan. Själva ordet sockenbud betyder att prästen kallats, budats, oftast till en sjukbädd eller när någon ligger på sitt yttersta. Då behöver de ha något som är lätt att ta med sig. Kitet innehåller nattvardskalk, vinkanna, patén (tallrik för nattvardsbröd) och en oblatask. Allt kan förvaras i det figurformade läderfodralet. På kalkens fot finns en inskription: ”CAREL HANSON ANNO 1630” ristad i versaler. Det märkliga är att alla ”N” är spegelvända. Om 1630 är lika med tillverkningsåret är svårt att säga, men den är ju i alla fall inte yngre. Text och foto: Hans Göthlin.
»Att följa människor på deras resa i livet är en dröm«
UNDER 2018 jobbade Julia Andersson hos oss som ungdoms- och konfirmandansvarig samtidigt som hon läste till präst. 2019 prästvigdes hon. Sedan ett år tillbaka jobbar hon som ungdomsoch konfirmandpräst i Boo församling i Saltsjöbaden.
Julia! Hur är det att jobba som präst?
– Det är fantastiskt! Jag har längtat efter att få jobba som präst med ungdomar. Att få vara en del av deras liv, och att få se dem utvecklas i sin tro är väldigt roligt.
Vad gör du som präst?
– Jag ansvarar för arbetet med ungdomar och konfirmander i ett team med flera kollegor. Även vanliga prästuppgifter som att hålla dop, vigslar och begravningar ingår i min tjänst. Det är en perfekt kombination!
Hur är det att arbeta efter prästvigningen jämfört med innan?
– En stor kontrast. Plötsligt blev allt på riktigt! Man går ju och studerar till att bli präst och så, poff, är man klar. Jag kommer alltid att minnas mina första förrättningar. Känslan av att få vara med på en människas absolut finaste stund är obeskrivlig.
Vad är bäst med att vara präst?
– Att få följa människor på deras resa i livet. För mig är det viktigt att få följa familjer genom livet och bygga relation. Jag har redan fått döpa barnen till mina första vigselpar. Och jag har vigt mina första dopbarns föräldrar!
Vad har varit viktigt för dig efter prästvigningen?
– Att jag får fortsätta att vara mig själv. Precis som innan jag blev präst vill jag klä ut mig och bjuda på mig själv.
ALVA BORGHS
»JAG VAR ÅTTA ÅR NÄR jag började sjunga i barnkören. Min storasyster var redan med och min mamma sjöng i kyrkokören. Då såg jag upp till de större barnen, men idag är jag själv en av de äldsta som stöttar de yngre. I kören sjunger vi psalmer, barnvisor och andra sånger, i en eller flera stämmor. Nu har vi börjat sjunga från noter vilket är både svårt och roligt på samma gång. Vår körledare Agneta sjunger och spelar med oss, något som gör det mycket lättare att hänga med i sångerna.
ATT SJUNGA KAN GÖRA MIG både glad och ledsen beroende på vilken sång jag sjunger. Och jag kan känna mig pampig! Särskilt får jag den känslan när vi sjunger inne i kyrkan där det är så stor slaget ljud. Första gången jag uppträdde i Vårdinge kyrka var när jag spelade Nu grönskar det på fiol under Kulturskolans uppvisning. Allra mest högtidliga är luciakonserterna. Min dröm är att få vara med och sjunga i ett stort körverk tillsammans med kyrkokören. Jag har sett alla stora verk som den har uppfört de senaste åren, som till exempel Mozarts Requiem. Tänk om jag också får vara med i ett sådant sammanhang!
NU UNDER CORONATIDEN när barnkören haft paus har jag mest sjungit hemma med mina systrar. Och när jag är ute med hästarna i mörkret eftersom sången gör att det inte känns riktigt lika läskigt ute. Att sjunga i kören är jätteroligt. Till den som inte riktigt vågar vara med vill jag säga: kom och testa! Du kan börja med att bara lyssna. Vi finns där för att stötta dig.«
ALVA BORGHS
ÅLDER: 13 år.
GÖR: Går på högstadiet. Sjunger i pastoratets barnkör.
SPELAR: Fiol. ”Jag spelar mest folkmusik eftersom min lärare är riksspeleman.”
INTRESSE: Hästar. Har en egen häst som heter Tessa som är en Welsh Mountain ponny.
LYSSNAR PÅ: Violinisten Lindsey Stirling.
LÄNGTAR EFTER: Att få träffa alla i barnkören igen.
Amen
I BEGYNNELSEN. Stressad? Morgonbönen kan ge ett skydd från att bli totalt uppäten av dagens jäkt. Vi kan då bli medvetna om att Gud finns med i allt vi gör. Gör det enkelt – säg orden Jag lämnar dagen i din hand, Gud. Eller gör korstecknet: För handen till huvudet (symbol för Fadern), fortsätt till magen (symbol för att Gud tog plats i Marias livmoder) och sedan från vänster till höger axel.
... kommer från de semitiska språken och betyder sannerligen, så är det eller låt det ske. Att säga amen innebär att instämma i det som sagts eller ge det ett extra eftertryck. Samtidigt kan det vara ett sätt att lämna hela saken i Guds händer. Amen.
Kristus är uppstånden!
Ja, han är sannerligen uppstånden!
STADIG BLICK . ”Hej, jag såg att Alexander Hummerhielm är begraven i er kyrka. Förra veckan köpte jag en tavla på honom som målades under hans livstid.” Orden står skrivna i ett brev vi fått och som syftar till den friherre som var en överdådigt modig militär med tjänstgöring i den Karolinska armén. Inne i Vårdinge kyrka ligger han begraven i det gravkor han lät färdigställa som 44-åring 1687.
Viktigt!
Kyrkans verksamheter ser fortsatt annorlunda ut. Vi pausar all verksamhet, alla grupper och alla gudstjänster. Konfirmationsundervisning sker digitalt. Vi ger fortsatt möjlighet till dop, vigslar och begravningar.
Ändringar i programmet kan ske! Ring expeditionen eller se vår webb för aktuell information.
ÖPPEN KYRKA
Lördagar och söndagar
Överjärna kyrka 10.00–14.00
Vårdinge kyrka 11.00–13.00 Kyrkorna är öppna för ljuständning och andakt. Under söndagarna finns vanligen präst eller diakon på plats.
GEMENSKAP
promenad med prat
Torsdagar 10.00
Start vid församlingshemmet i Järna
En timmes lätt promenad. Inställt vid halt väglag.
lp - ria
Måndag–fredag 09.00–13.00
Hagagatan 14, 153 32 Järna Social, daglig träffpunkt dit alla är välkomna för gemenskap, samtal, fika och trivsel.
stöd och samtal
Behöver du någon att prata med? Kontakta någon av våra präster eller vår diakon. Se kontaktuppgifter på sidan här intill. Du kan också ringa jourhavande präst. Ring 112 och be om att få bli kopplad till en präst. Öppet alla dagar klockan 17.00–06.00.
hembesök
Vi erbjuder samtal via telefon och hembesök av präst. Vi kan ta med ett så kallat sockenbudstyg för att fira nattvard i hemmet på ett tryggt och säkert sätt.
besöksgruppen
Av omtanke om den som har det svårt att komma ut gör vi hembesök, träffas utomhus eller ringer ett telefonsamtal.
Vi söker dig som vill vara med i detta viktiga och roliga arbete. Hör av dig till Lena Wiklund, 08-551 731 38 eller Laila Larsson, 08-551 782 08.
Du är alltid välkommen att boka dop åt ditt barn eller dig själv (vi döper barn, ungdomar och vuxna). Ring expeditionen angående lediga tider: 08-551 747 20.
Varje lördagskväll lägger vi ut ett digitalt helgsmål på vår Facebooksida och vår Youtubesida. Håll utkik!
Påsken i år ser inte ut som vanligt. I stället för att mötas i kyrkan inbjuder vi till digitala gudstjänster under fasteoch påsktiden. Välkomna att vara med!
Youtube: Svenska kyrkan
Järna-Vårdinge
Facebook/svkjarnavardinge
passionsandakter
Måndag 29 mars
Tisdag 30 mars
Onsdag 31 mars
skärtorsdagsmässa
Torsdag 1 april
Tema: Det nya förbundet
långfredagsgudstjänst
Fredag 2 april
Musikgudstjänst
Tema: Korset
livesändning
påskdagsmässa
Söndag 4 april
Tema: Kristus är uppstånden
annandag påsk-andakt
Måndag 5 april
Tema: Möte med den uppståndne
KYRKOBLADET
Redaktör, formgivare och skribent (alla texter där inget annat namn anges): Linnéa Malmborg.
Ansvarig utgivare: Matts Sandström.
Omslagsfoto: Stefan Christophs fotade i Vårdinge kyrka
storformat. Är texten i tidningen svår för dig att läsa? Kontakta oss för att få en utskrift i storformat. Har du intresse av att tidningen spelas in som ljudtidning? Hör av dig!
Följ gärna Kyrkobladet på Instagram: kyrkobladet_
kontakt
Linnéa Malmborg, 08-551 782 01 linnea.malmborg@svenskakyrkan.se
Har du något särskilt på hjärtat? Kyrkobladets insändarsida är till för dina tankar och frågor! Hör gärna av dig till redaktör Linnéa.
DET KOM ETT BREV ...
”Tack för månadens mest läsvärda tidning i min brevlåda!”
/Läsare i Järna
”Varmt tack för det nya fina kyrkobladet. Tack för intressanta, läsvärda artiklar, för all information, vackra foton och illustrationer.”
/Ulla
”Kyrkobladet var superhärligt och stort med fina bilder och bra läsning.”
/Läsare i Järna
”Flera av mina grannar har sagt till mig hur fint kyrkobladet är. Och de har ingen som helst koppling till kyrkan sedan tidigare, vilket är extra kul.”
/Volontär i församlingen
MÅLTID AV BIBLISKA PROPORTIONER.
Jesu sista måltid av Van Heary (1865). Foto: Renáta Sedmáková
JAG KOMMER OFTA på mig själv med att reflektera över att jag i detta nu lever i ett historiskt skeende. I mitt ganska korta liv här på jorden har jag upplevt ett par sådana tillfällen, men har märkligt nog först senare uppfattat händelsernas betydelse. Jag tänker ofta på hur jag ska kunna förklara för dem som ännu inte är födda, hur det var att leva år 2020 då pandemin drog fram. Hur ska jag på ett trovärdigt sätt ska kunna förklara hur det faktiskt
var ? Att oro, rädsla, sorg, ilska och uppgivenhet för mig var de ledande orden för året, samtidigt som längtan, hopp och framtid har funnits med. Det kommer att ta lång tid.
FÖRRA VÅREN var det många som hade hoppats på att sjukdomen skulle vara under kontroll inför påsk. Men vi kom att uppleva påsk, midsommar, allhelgona och jul i enskildhet och med distans.
Vaccineringen har påbörjats, och tillbaka kommer längtan till en påsk som
firas i gemenskap och inte i ensamhet. Hoppet om liv bortom rädslan för döden. Nog har vi alla under den tid som förflutit, och inför den tid som kommer, ställts inför frågeställningar och funderingar som bottnat i livets frågor och villkor inför dödens obeveklighet. Döden är inte längre ett avlägset hot, utan den har återigen tagit sin plats mitt i vår vardag.
Hoppet om liv har blivit dagsaktuellt. Detta år, 2021, är påskens centrala budskap och tema mer levande för oss än på
mycket länge. Evangeliets hopp och glädjefulla budskap om Jesu seger över döden tränger in i vår vardag. En vardag där påskens skeende inte längre är ett hopp bortom vår verklighet, utan i sanning en del av verkligheten framför oss.
JESU SISTA VECKA med våld, hot, rädsla och död innehåller erfarenheter vi själva haft. Vi får nu hålla fast vid hoppet som hans återuppståndelse skänker oss – att livet segrar över döden.