ikaros 2020 nr 3 – tidskrift om människan och vetenskapen

3 | 2020 OFFENTLIGHET VAD ÄR FÖRHÅLLANDET MELLAN JAGET OCH OFFENTLIGHETEN? VAD HAR LIBERALISM OCH HÖGERPOPULISTISK NATIONALISM GEMENSAMT? FINNS DET REALISTISKA ALTERNATIV TILL KAPITALISMEN? KAN MAN TA VARA PÅ MINNEN I STADSPLANERING? årgång 16, pris 10 €

Om Ikaros Ikaros är en politiskt oberoende tidskrift om människan och veten­ skapen. Ikaros ger utrymme för en öppen diskussion om vetenskapens roll i samhället.

Tipsa dina vetgiriga vänner om Ikaros. Du stöder oss bäst genom att prenumerera – tack! Tidskriften utkommer med 4 nummer per år.

Dessa och många andra artiklar kan också läsas på Ikaros hemsida www.tidskriftenikaros.fi Respektive skribent ansvarar själv för artiklar publicerade i Ikaros. Åsikter framförda i signerade artiklar eller i intervjuer delas inte nöd­ vändigtvis av redaktionen. Vi förbehåller oss rätten att redigera texter.

Skribenten anses medge publicering såväl i tryck som digitalt.

UTGIVARE: Folkets Bildningsförbund (FBF) REDAKTIONEN: Chefredaktör och ansvarig utgivare: Christoffer Steffansson Redaktionen: Salla Aldrin Salskov, Natan Elgabsi, Ylva Gustafsson, Eva Hertzberg, Lars Hertzberg, Mio Lindman, Marianne Robertsson, Hugo Strandberg, Emma Strömberg och Johanna Wassholm EPOST: ikarostidskrift@outlook.com LAYOUT: anna@annaway.fi COVER: Adobe Stock TRYCK: Helsinki Bofori ANNONSPRISER:

Kontakta redaktionen ISSN 1796-1998

Hermes

Offentlighet och motoffentligheter Liberalismens ideologi växer fram tillsammans med kapitalismen. Med liberalismen kommer också en uppdelning mellan det privata och det offentliga, en uppdelning som givetvis på andra sätt funnits också i tidigare samhällen men som inte haft samma funktion i dem. Om man vill förstå den offentliga sfären så som den tar form i våra moderna samhällen är en naturlig utgångspunkt filosofen Jürgen Habermas bok Borgerlig offentlighet. Kategorierna ”privat” och ”offentligt” i det moderna samhället från 1962. Enligt Habermas ska den offentliga sfären förstås som en sammanslutning av privata personer som samlas för att diskutera offentliga angelägenheter eller gemensamma intressen, helst på ett neutralt sätt där privata intressen har lagts åt sidan.

Den borgerliga offentliga sfären bredde på ett konkret sätt ut sig i 1700-talets moderna Europa i och med att den behövdes som en motvikt mot abso­lutistiska stater.

Offentlighetens funktion var att medla mellan samhällets individer och staten genom att hålla staten ansvarig gentemot samhället. Det här förde bland annat med sig krav på insyn i statens angelägenheter. Men det förde också med sig ett bevarande av den borgerliga offentlighetens allmänna intressen genom bland annat yttrandefrihet, fri press, fri sammanslutning och i sinom tid även genom de parlamentariska institutionerna som hör till den representativa demokratin.

Filosofen Nancy Fraser menar i artikeln ”Rethinking the Public Sphere: A Contribution to the Critique of Actually Existing Democracy” att Habermas idealiserade den borgerliga offentligheten, även om det bör sägas att också han själv menade att den aldrig nått sin utopiska potential. Det handlar allra främst om att tillgången till den offentliga sfären aldrig varit helt fri. Sfären tillföll allra främst just borgarna och kunde fungera som ett sätt för dem att skydda sina ekonomiska intressen i den nyligen privatiserade ekonomiska sfären. Enligt Fraser byggde den offentliga sfären från början på att vissa skikt uteslöts, bland annat på grund av kön och klass.

Men problemet är enligt Fraser inte bara att Habermas idealiserar den liberala offentliga sfären, utan att han inte behandlar andra icke-liberala och icke-borgerliga konkurrerande offentliga sfärer. Fraser lyfter upp historiker som menar att den borgerliga offentligheten aldrig var en offentlighet. Med denna offentlighet samexisterade andra typer av offentligheter, mot­ offentligheter i vilka människor också samlades för att diskutera gemensamma intressen.

Det handlade bland annat om nationalistiska

offentligheter, bönders offentligheter, elitkvinnors offentligheter och arbetarklassens offentligheter.

Redan Habermas såg tendenser till förfall i den offentliga sfären under 1900-talet, bland annat som en följd av att pressen i högre grad kommersialiserades och att samhället utvecklades till ett konsumtionssamhälle.

Reklamens språkbruk genomsyrade i allt högre grad det offentliga livet och försvårade det kritiska tänkandet.

Sedan Habermas skrev boken är det svårt att komma ifrån att dessa tendenser har förstärkts.

Som nämnt är liberalismen själva förutsättningen för uppdelningen mellan det privata och det offentliga.

Om den ideala offentligheten, i Habermas bemärkelse av rationell och neutral diskussion om gemensamma angelägenheter, håller på att förfalla kan man undra om inte denna tendens också pekar på liberalismens nedgång. Vad som blir klart är att offentligheten inte är något som en gång för alla finns, utan något som måste skapas om den inte ska bli steril eller ätas upp av vinstintressen. I ett samhälle som inte i lika hög grad domineras av liberalismens ideologi kunde man kanske hoppas på nya former av motoffentligheter, inkluderande gemenskaper bortom kommersialiseringens logik, om man lyckas undvika högerextremismens fälla.

I det här numret av Ikaros behandlas offentlighetens utmaningar och möjligheter. Bland annat skriver Martin Gustafsson med utgångspunkt i Johan Asplunds filosofi om vad som saknas i den samtida offentliga diskussionen. Emma Strömberg och Hugo Strandberg utgår båda i sina texter från Hannah Arendts filosofi och behandlar den kritiska potential som ännu idag finns i offentligheten. Be Nordling är inne på en liknande linje när hon skriver om allmänningar som vision för hur samhällets ekonomi kunde organiseras. I Sara Nymans text problematiseras ett voyeuristiskt och liberalt perspektiv på offentligheten genom författarna Suzanne Brøgger och Ulrika Dahl – finns det potential att se offentligheten som formbar och inte som ett givet rollspel, finns det möjlighet att röra sig mot en livsförståelse bortom både ett fastklängande vid identiteter och ett ytligt experimenterande med identiteter? Elisabeth Högdahl frågar sig i sin text om den traditionella dikotomin mellan det offentliga och det privata i stadsterrängen kunde luckras upp genom att inkludera de personliga och immateriella minnena i stadsplaneringen och utvecklingen.

Christoffer Steffansson, chefredaktör

IKAROS 3 | 20

LEDARE

3 | 44

I offentliga debatter mellan partiledare eller opinionsbildare sker sällan någon verklig kommunikation, det handlar snarare om en föreställning med givna roller. Inte heller en frodig ”åsiktsmarknad” i samhället

4 | 44 IKAROS 3 | 20

Kommunikation och osäkerhet

överlag är någon garanti för en meningsfull offentlig diskussion.

Martin Gustafsson skriver om Johan Asplunds tänkande kring genuin kommunikation och perplexiteten som en utgångspunkt för den.

IKAROS 3 | 20

”I genuin kommunikation råder alltid en genuin osäkerhet”. Så skriver socialpsykologen Johan Asplund i sin lilla bok Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet (Bokförlaget Korpen, 1987). I en essä i den svenska tidskriften Axess tar Torbjörn Elensky påståendet som utgångspunkt för en kritik av hur det offentliga samtalet ser ut idag: ”Eftersom det aldrig råder någon genuin osäkerhet om vad en partiledare eller opinionsbildare skall säga i offentligheten råder det inte heller verklig kommunikation i den. Alla vet att ingen av dem kommer att ändra sig under pågående

ARTIKEL

5 | 44

debatt, ingen kommer att påverka den andra på riktigt, som vi kan göra när vi diskuterar med familj, vänner och kolleger. Det pågår endast ett spel, som alla låtsas vara sann kommunikation, samtidigt som alla vet att det är en föreställning med givna roller och satta repliker.”

Det är svårt att inte hålla med. Men vad innebär egentligen den osäkerhet som Elensky efterlyser? Och varför är den en förutsättning för genuin kommunikation? Om man läser Asplunds böcker med de frågorna i bakhuvudet ser man att de utgör ledmotiv i nästan hela hans produktion. Här ska jag försöka säga något om hur han fördjupar dem. Asplund gick bort 2018, men jag hoppas att min diskussion ska antyda varför hans tänkande är mer levande och aktuellt än någonsin.

Språk och schack Jag ska utgå från en annan av Asplunds böcker, Genom huvudet: Problemlösningens socialpsykologi från 2002 (även den utgiven på Bokförlaget Korpen). Asplunds centrala måltavla i den boken är en individualistisk eller ”solipsistisk” syn på tänkande som han menar präglar den samtida kognitiva psykologin och genomsyrar forskningen kring artificiell intelligens. Som bokens titel antyder, angriper han denna individualism genom en undersökning av hur problemlösning går till. Ett så till synes trivialt fenomen som vanliga tankenötter står i centrum för undersökningen. Asplund framhäver att sysslandet med tankenötter är en väsentligen social verksamhet, och lyckas visa hur denna sociala dimension går förlorad i kognitionspsykologiska sätt att försöka förstå hur människor löser problem.

I sina resonemang kommer Asplund flera gånger in på frågan om vad som utmärker genuin mänsklig kommunikation. I ett kapitel som handlar om schack tar han upp just frågan om relationen mellan kommunikation och förutsägbarhet. Han beskriver ett sätt att spela schack som, säger han, ”uppvisar ett slags brist”.

Denna brist, fortsätter han, ”är av ungefär samma slag som den brist en vanlig konversation kan uppvisa och som gör att den upplevs som ofullgången. Den upplevs som platt eller som om ingenting egentligen blev sagt, hur många repliker som än blir utväxlade”.

Vari består då denna brist? Den infinner sig när ett schack­parti är utan överraskningar – när varje drag som görs är ett av de möjliga drag som motståndaren förväntar sig. Vi kan, säger Asplund, föreställa oss ett sådant parti, där samtliga drag redan föregripits av motståndaren. Ja, säger han, vi kan till och med tänka oss ett parti där samtliga drag är sådana att vilken som helst schackspelare som är hyfsat kompetent skulle ha föregripit dem. Utifrån möjligheten av ett sådant parti bildar han ett begrepp om ett ”allmänt schackförnuft”: i ett sådant parti är det inte väsentligt vilka spelarna är, utan de spelar rollen av ett slags ”generaliserad schackspelare”.

Nu gör Asplund en mycket intressant poäng. Å ena sidan säger han att det är uppenbart att ”det inte kan vara ett allmänt schackförnuft som utgör schackspelets idé”.

Om schackspelet bara gick ut på att göra sådana förväntade drag vore det föga mer än en tom och urtråkig ritual. Men å andra sidan kan det allmänna schack­ förnuftet inte undvaras – ty det är först i relation till det förväntade som det oförväntade får sin mening. ”Det avvikande draget har sin individualitet eller uppvisar sitt särpräglade förnuft. Men utan ett allmänt förnuft kan det inte finnas eller uppstå något särpräglat förnuft”.

Nu är det förstås en knepig fråga hur mycket man kan lära sig om språket genom denna analogi med schack, och Asplund lämnar åt läsaren att fundera vidare kring det. Men just relationen mellan det förväntade och det nya och oväntade tycks ha en liknande komplexitet när det gäller språk. Om det inte fanns förväntade och föregripna mönster i vår språkanvändning, så skulle vår kommunikation sönderfalla i meningslös anarki; men å andra sidan, när allt som sägs blir förutsägbart tycks samtalet också tömmas på sitt innehåll. Det förväntade och det överraskande behöver varandra för att vara meningsfulla.

Men vad betyder det att ett yttrande är ”oväntat” eller har ett ”särpräglat förnuft”? Vad är det egentligen vi saknar i den offentliga debatten när vi finner den förut­ sägbar? Här är det frestande och vanligt att tänka att vad som saknas helt enkelt är att det ges utrymme för fler och oväntade åsikter. Folk borde tillåtas uttrycka en massa olika uppfattningar som inte ryms i den offentliga ”åsiktskorridoren” – då skulle vi få ett genuint meningsfullt offentligt samtal, en ”genuin kommunikation”.

Men är det verkligen så? Har inte utvecklingen under det senaste årtiondet visat att en sådan analys i själva verket är felaktig och ytlig? När allt kommer omkring frodas ju ”åsiktsmarknaden” som aldrig förr – men vem kan uppriktigt påstå att vi har fått en mer meningsfull offentlig diskussion? I själva verket tycks det som om multiplicerandet av åsikter inte har lett någon vart – om något har det gjort diskussionen än mer tom, förvandlat den till en serie allt ilsknare och mer frustrerade monologer.

Perplexitet som fröet till mening Här tror jag också att Asplunds bok kan vara till hjälp för att ge en bättre förståelse av vad som verkligen saknas i den samtida offentliga diskussionen. Faktum är att han ur schackanalogin lyckas krama ytterligare en poäng som är alldeles central i det här sammanhanget.

Asplund påpekar att vad som utmärker det oväntade draget är att motspelaren till förstone inte förstår det – att det ger upphov till perplexitet: ”Så snart det den ene gör skiljer sig från vad också den andre skulle ha gjort kan frågan ’Vad gjorde han?’ eller ’Vad menade han?’ uppkomma”. Den sorts oväntadhet som Asplund

6 | 44 IKAROS 3 | 20

har i tankarna handlar alltså inte i första rummet om att framföra en ny åsikt, utan om att framföra en tanke som får oss att resa frågor om vad det som sägs och har sagts egentligen betyder. Och det är frågor som inte kan besvaras bara genom att hänvisa till etablerade, förväntade mönster. Tvärtom tvingar de oss att ompröva vår förståelse av vart de förväntade dragen har lett oss.

Plötsligt kastas ett nytt ljus över den position som dessa drag givit upphov till – en position vi trodde oss förstå, men som vi nu inser att vi inte fullt ut begriper. Det är i sådana situationer som frågor om mening uppstår – det är där dessa frågor har sin ursprungliga hemvist. Så länge allt bara går på rutin väcks inte frågor om innebörd, och om allt bara gick på rutin hela tiden funnes ingen plats för tankar om vad något betyder. Det är de oväntade och initialt obegripliga dragen som utgör fröet till det rutinartades meningsfullhet. Utan deras möjlighet skulle det inte finnas någon meningsfullhet – själva meningsbegreppet skulle sakna mening för oss.

Så länge allt bara går på rutin väcks inte frågor om innebörd, och om allt bara gick på rutin hela tiden funnes ingen plats för tankar om vad något betyder.

Och frågor om mening uppstår sällan genom att man bara framför en ny ”åsikt”. Faktum är ju att blotta fram­­ kastandet av nya åsikter idag ter sig precis lika rutin­­­ar­tat som upprepandet av gamla åsikter – vilket för­ klarar varför diskussioner på sociala medier ofta är så enormt tråkiga och tröttande, och mer så ju mer ”överraskande” och bisarra de framförda åsikterna är. Ett genuint oväntat ”drag” i en kommunikation är för det mesta något annat än en formulering av en åsikt. Det kan vara en fråga, en analogi, en oväntad association, en genomtänkt provokation, en historia ur verkliga livet . . . ja, något som bryter mot själva förväntningen att en diskussion i grund och botten består av att framföra vad man ”tycker”. Det förklarar också varför konstverk, filmer och romaner är (eller borde vara) oundgängliga delar av det offentliga samtalet, och varför de kan ha en större betydelse än de ack så förutsägbara inläggen på särskilda debattsidor.

Samtalet som meningens hemvist Asplunds analys innebär att ett samtal innehåller genuin kommunikation bara i den mån det syftar till gemensam förståelse, och att förståelse av enskilda yttranden egentligen aldrig kan vara rent ensidig. Här använder han återigen schackspelande för att illustrera poängen.

När ett parti beskrivs med hjälp av ett vanligt protokoll, där dragen listas efter varandra, kan det framstå som

IKAROS 3 | 20

om dessa drag utgör enskilda, från varandra isolerade handlingar, som utförs i tur och ordning och kan begripas vart och ett för sig. Men som Asplund påpekar får ett drag sin fulla innebörd bestämd bara i relation till partiet i sin helhet. ”Dialogen” mellan schackspelarna ”utspelar sig ... i ett flytande eller blandat tempus. Det som har skett inverkar på det som sker, och det som sker inverkar på det som kommer att ske, men det som kommer att ske inverkar i sin tur på det som sker, och det som sker reviderar kontinuerligt det som har skett”.

I en mening hjälper alltså schackspelarna varandra att förstå innebörden i varandras drag. Eller, bättre: det är först som delar i en sådan dialog som dragen alls har en bestämd innebörd.

Asplunds poäng kan formuleras så här: Det är först i samtalet, i relation till samtalet, som det finns något sådant som att ”klart mena” det man säger. Detta menande innehåller en dynamik, det är ett dialektiskt begrepp, snarare än något som betecknar ett fixt och färdigt tillstånd hos en individ. Om någon frågar mig vad jag menar, så försöker jag ge ett svar, men det svaret rättfärdigas inte ytterst av att jag så att säga iakttar mitt inre och där observerar ett bestämt tillstånd av ”menande”. Snarare är mitt svar en del av en dialog, och det är först i det fortsatta samtalet som detta svar, denna förklaring, spelar sin bestämda roll. Jag kan ta miste på vad jag menar. Kanske kommer min dialogpartners fortsatta frågande att visa att jag menade något annat än jag trodde, eller inte menade något bestämt alls. Det är den form av osäkerhet som jag tror Asplund menar karakteriserar genuin kommunikation.

Här blir det avslutningsvis viktigt att peka på en begränsning i analogin mellan att spela schack och att samtala. Schackspelet går ju när allt kommer omkring ut på att besegra motståndaren. Därför är det en fördel om han eller hon inte begriper de oväntade drag jag gör förrän det är för sent och hon måste erkänna sig besegrad. Asplunds poäng, som jag förstår den, är däremot att ett samtal innehåller genuin kommunikation bara i den mån det djupaste syftet inte är att ”vinna debatten”, utan att gemensamt bli klar över vad det vi säger egentligen innebär. Det betyder inte att ett sådant samtal är utan konfrontationer. Som sagt, en välfunnen provokation eller arg protest kan vara precis vad som behövs för att klarlägga vad som egentligen uttrycks.

Och visst kan det visa sig att de som samtalar är av olika åsikter. Att säga att syftet är gemensam förståelse är inte detsamma som att säga att syftet är att nå konsensus. Åsiktsbrytningar behövs naturligtvis. Men om vi inte begriper vad den andre eller ens vi själva egentligen menar – ja, om vårt samtal är så förutsägbart att vi kanske inte menar någonting – vad är då denna ”åsiktsbrytning”, annat än ett fäktande med tomma ord?

ARTIKEL

Martin Gustafsson är professor i filosofi vid Åbo Akademi

7 | 44

Arbeta och konsumera – det är vad vi lär oss att vi ska ägna största delen av våra liv åt för att vara goda samhällsmedborgare.

Hannah Arendt analyserar i sin bok Människans villkor: Vita Activa hur det offentliga rummet har krympt i det moderna samhället.

Emma Strömberg för fram medborgarpaneler som ett sätt att utvidga den politiska sfären.

Arbeta,

arendt och

Den politiska teoretikern och filosofen Hannah Arendt (1906-1975) beskriver i Människans villkor (1958) hur det moderna samhället präglas av arbete och konsumtion. Vi arbetar för att kunna konsumera för att återigen arbeta och på det sättet hålls de ekonomiska hjulen snurrande. När arbete och konsumtion dominerar samhällslivet trängs det gemensamma offentliga rummet undan. Då våra liv i allt högre grad präglas av att arbeta och konsumera börjar vi uppfatta oss i främsta hand som privatmänniskor. Att leva blott i det privata är för Arendt att vara berövad någonting – vi lever inte ett fullt mänskligt liv. Det är i en gemensam värld tillsammans med andra människor som vi kan handla och skapa meningsfulla sammanhang. Det som vi berövas som privatmänniskor är ”den verklighet som uppstår genom att ses och höras”.

Hon skriver att den gemensamma världens sammanbrott handlar om en ”långtgående privatisering, d.v.s. om förhållanden under vilka ingen längre kan se och höra eller ses och höras. Alla är inspärrade i sin subjektivitet som i en isoleringscell”. När den gemensamma världen försvinner har människan bara sig själv och sitt privatliv att falla tillbaka på och blir då ensam och isolerad. Arendt hyser stor oro för följderna av denna ensamhet ”som har blivit ett massfenomen”.

När den gemensamma världen som binder oss samman försvinner tappar vi också vår verklighetsförankring.

Men en gemensam verklighet hänger ingalunda på att vi är samstämmiga i åsikter, tvärtom menar Arendt att det är just mångfalden av perspektiv som är förutsättningen för en gemensam värld. Hon har en fin formulering: ”Endast när tingen kan iakttas ur en mångfald perspektiv utan att förlora sin identitet, så att de församlade vet att det rör sig om samma sak som för dem framstår på ytterst olika sätt, kan den världsliga verkligheten framträda sant och tillförlitligt”.

Konsumtionssamhällets flyktighet Den privata människans modus är arbete och konsumtion. Det är fascinerande hur skarpsynt Arendt redan på 1950-talet beskriver hur slit-och-släng-kulturen gör att världen som vi bebor blir flyktig och obeständig. Konsumtionsvaror förbrukas så att produktionstempot kan upprätthållas (och ökas). Hon kontrasterar detta mot föremål som vi brukar och som har en mera bestående karaktär. Det är föremål som vi tar hand om och reparerar när de går sönder och inte bara slänger bort för att upprätthålla konsumtionsnivån.

Arendt gör inte en uttalad kapitalismanalys, men i sin analys av det moderna samhällets kretslopp av arbete och förbrukning fångar hon det kapitalistiska ekonomiska systemets behov av ständig rörelse och konsumtion för att hålla produktionshjulen rullande och garantera fortsatt tillväxt:

8 | 44 IKAROS 3 | 20

konsumera, dö

det moderna samhället

”För att den moderna ekonomin, vilken är orienterad mot arbete och arbetare, skall fungera är det nödvändigt att alla världsliga ting uppträder och försvinner i ett ständigt accelererat tempo. Den skulle avstanna helt om människor skulle ta tingen i bruk, vårda dem och respektera deras inneboende beständighet. Husen, möblemanget, bilarna, ja alla ting som vi använder och som omger oss måste förbrukas så snabbt som möjligt”.

Arendt betonar vikten av någonting bestående mot bakgrunden av den ständiga rörelse och förändring som krävs för att generera tillväxt i ett kapitalistiskt ekonomiskt system. Man kan läsa in ett existentiellt djup i hennes föresats att visa vikten av bestående ting i ens omgivning.

Arendt placerar arbete och konsumtion i kategorin av nödvändigheter; genom mänsklighetens historia har vi på olika sätt tvingats slita för att få mat på bordet och överleva. Men Arendt anser att man för att leva ett fullvärdigt mänskligt liv också måste ägna sig åt aktiviteter som höjer en över nödvändighetens sfär, som att handla politiskt.

Arbets- och konsumtionssamhället blir ett kretslopp där högre arbetsproduktivitet föder större konsumtionsbehov och vice versa så att vi aldrig kommer ut ur detta nödvändighetens kretslopp. Det intressanta är att denna cykel av arbete och konsumtion idag för många inga­

IKAROS 3 | 20

lunda är en nödvändighet. Vi har aldrig tidigare använt en så liten andel av vår inkomst som i dag för maten på bordet. Däremot går en större del av våra inkomster till boende. Med en annorlunda bostadspolitik skulle den inkomstslukaren kunna åtgärdas. Ändå uppfattas arbetets dominerande ställning i våra liv och i samhället som en nödvändighet och dess ställning får ofta stå oifrågasatt. Är det inte ett kollektivt självbedrägeri att vi tror att ekorrhjulet är nödvändigt? Här bör man förstås uppmärksamma att vi lever i ett samhälle med inkomstklyftor som innebär att många skulle kunna trappa ner på arbetsmängden och ändå få mat på bordet och tak över huvudet, medan människor med låglönejobb inte får lönen att räcka till ens de nödvändiga utgifterna.

Förbruka och slänga istället för att reparera Det är viktigt för Arendt att göra skillnad mellan å ena sidan konsumtionsartiklar som vi förbrukar, använder och slänger bort när de gått sönder eller inte längre är intressanta, och å andra sidan bruksvaror som har tillverkats med omsorg, som vi vårdar och reparerar och som följaktligen är mera beständiga. Arendt gör den historiska poängen att bruksföremål allt mer har ersatts av konsumtionsvaror. Detta gör att vi fastnar i vad Arendt kallar ”nödvändigheternas sfär” vilket skapar en existentiell rotlöshet och flyktighet i våra liv. För Arendt är beständiga ting väldigt viktiga för att skapa och upprätthålla en värld som vi kan känna oss hemma i.

ARTIKEL

9 | 44

Hon förespråkar alltså inte någon asketism eller ett avsägande av världsliga ting, tvärtom, hon är väldigt kritisk till tendenser att dra sig bort från världen, till exempel som stoikerna i antikens Grekland. Arendts distinktion mellan konsumtionsartiklar och bruksföre­mål begripliggör varför det finns något tillfredsställande i att ha föremål som håller länge och följer med en under en större del av ens liv, till exempel att ha en gammal träbåt som man restaurerar. Och är inte charmen med retromöbler och antikviteter att man genom dem omger sig med en historia (som är längre än en själv) och därigenom skapar just den känsla av beständighet och kontinuitet i sitt hem som kontrasteras mot en flyktig och själlös Ikeavärld? Det finns något obehagligt i inredningsbloggares tal om trender i inredning, det förpassar också ens hem till den stressiga slit-och-släng-världen.

En företagsledare eller kapital­ investerare som bara fortsätter sätta sin tid och energi på att sträva efter större och större vinster skulle alltså i de antika grekernas ögon inte ses som någon som är fri, utan någon som (frivilligt) förblir en slav under nödvändigheterna.

Arendt refererar ofta till hur samhället var organiserat i Atens stadsstat under antikens Grekland. Här kan jag inte hålla mig från att citera ett stycke ur Människans villkor där Arendts idé om nödvändighet och frihet får en humoristisk twist när man läser det i dag: ”Om någon som ägde tillräckligt för att bestrida sitt livsuppehälle beslutade sig för att öka sin rikedom i stället för att konsumera den eller nätt och jämnt hålla den konstant, så avstod han frivilligt från sin frihet och förnedrade sig till det som slavarna och de fattiga endast blev till följd av omständigheterna: slav under nödvändigheterna”.

En företagsledare eller kapitalinvesterare som bara fortsätter sätta sin tid och energi på att sträva efter större och större vinster skulle alltså i de antika grekernas ögon inte ses som någon som är fri, utan någon som (frivilligt) förblir en slav under nödvändigheterna.

Arendt var också väldigt kritisk till den moderna idén om fritid som enbart den andra sidan i arbetssamhället, där fritiden finns till för att vila upp sig och konsumera för att kunna arbeta igen. Vad Arendt vill peka på är möjligheten till engagemang och sammanhang bortom privatmänniskans låsning vid arbete för att kunna få fritid och konsumera. Arendt vill få oss att se en offentlig sfär där vi kan handla politisk.

Medborgarpaneler återskapar ett offentligt rum Kimmo Grönlund, som är professor i statskunskap vid Åbo Akademi, har i många år forskat om medborgarpaneler. En medborgarpanel går ut på att slumpmässigt utvalda personer får en förfrågan om att delta i en panel om en viss fråga. De som anmäler intresse och deltar får först bakgrundsinformation och samlas sedan för att diskutera frågan med varandra.

På våren år 2020 ordnade Grönlund och hans forskarkollega en medborgarpanel om trafikarrangemangen i Åbo centrum i samarbete med Åbo stad. Det var första gången som man inom forskningen om medborgarpa­ neler samarbetade med ett politiskt organ om en aktuell politisk fråga. Åbo stad arbetar på en ny generalplan där utvecklingen av trafiken i centrum har en central plats. Åbo stad har också försäkrat att man i det kommande planerandet av centrumtrafiken tar i beaktande de synpunkter som framkommit i panelerna.

Deltagarna i medborgarpanelen fick först bekanta sig med tre olika alternativ för hur trafiken i Åbo centrum borde planeras. Deltagarna fick ta del av tre förslag som i olika grad gav plats åt fotgängare, cyklister och kollektivtrafiken. Efter att de fått höra om tjänstemanna­ beredningen kring de olika förslagen fick de därefter diskutera i mindre grupper.

Under diskussionen blev flertalet deltagare mera positiva till att främja fotgängare och cyklister än de varit innan paneldiskussionen. De flesta uppskattade också själva upplevelsen av att delta i medborgarpanelen och få diskutera med andra. Grönlunds förhoppning är att medborgarpaneler kunde bli ett permanent inslag i kommunalpolitiken och också i någon form i rikspolitiken.

Jag blev väldigt inspirerad när jag fick ta del av det lo­ ka­la försöket att tillämpa medborgarpaneler som ett led i det politiska beslutsfattandet. Det var upplyftande att se att människor, när de ges chansen, har förmåga att lyssna på och ta in andras resonemang och bilda sig en reviderad uppfattning därefter. Deltagarna uppskattade också att delta, och tidigare försök med medborgarpaneler har visat att deltagare fått en positivare bild av politik efter att de deltagit i en panel. Det om någonting är viktigt för demokratins överlevnad, vilken hotas då folk fjärmas från politiken och upplever att den inte angår dem.

Kunde man se medborgarpaneler som ett sätt att utvidga ett krympande offentligt rum? Ett sätt att skapa ett utrymme där människor tar sig tid att sätta sig in i en gemensam angelägenhet och får diskutera och påverka någonting som går utöver deras privata intressen? För att känna mening och känna att vi tillhör ett sammanhang behöver vi fylla våra liv med någonting annat än bara arbete och konsumtion. Att tillsammans engagera sig för sin gemensamma stad kunde vara en sådan sak.

10 | 44 IKAROS 3 | 20

Emma Strömberg är journalist med studier i filosofi och genusvetenskap i bagaget.

Vad är ett samhälle?

Hugo Strandberg skriver om Hannah Arendts och Linda Zerillis tänkande kring offentligheten. Offentligheten är för dem en plats där människor i sina olikheter möts. Det specifikt sam­ hälleliga är det som tar form bortom gemensamt omfattade värde­ringar och normer och bortom på förhand fastställda ramverk för den politiska debatten.

Vad är ett samhälle? En vanlig föreställning är att ett samhälle grundas i det som dess medlemmar har gemensamt, som vissa värderingar eller normer. En som å det kraftigaste har kritiserat denna föreställning är den tysk-amerikanska filosofen Hannah Arendt (19061975). Den som i sin förståelse av samhället utgår från det som människor har gemensamt utgår från det som kännetecknar människan i ental. Förståelsen av samhället, människor i plural, måste istället ta som centralt det faktum att människor som skiljer sig från varandra lever samman. Arendt förnekar förstås inte att människor i vissa avseenden är lika varandra. Hennes poäng kan snarare sägas vara att samhället börjar just där dessa likheter slutar. Den som menar att ett samhälle hålls ihop av vissa gemensamma värderingar eller normer har alltså gjort sig blind för det specifikt samhälleliga.

IKAROS 3 | 20

ARTIKEL

11 | 44

Offentligheten är för Arendt den arena där dessa olikheter blir synliga, den arena där människor i sina olikheter möts. Offentligheten är för Arendt själva det politiska rummet; politik består i första hand inte av beslutsfattande, utan av de diskussioner där våra skilda erfarenheter och åsikter konfronteras. Det gemensamma är inte värderingar utan denna offentlighet själv, en arena som helt enkelt skapas av våra diskussioner med varandra. Ett samhälle består inte trots konflikter, utan är det rum där konflikter överhuvudtaget uppstår.

Till synes är detta rätt självklara poänger, men Arendt visar att de har stora konsekvenser för hur vi förstår samhället och samhälleliga problem, något som hon utvecklar framför allt i Människans villkor (1958, sv. övers. 1988), hennes filosofiska huvudverk.

Ett samhälle består inte trots konflikter, utan är det rum där konflikter överhuvudtaget uppstår.

Tråden har naturligtvis också plockats upp av andra.

Under senare år är ett av de mest intressanta exemplen A Democratic Theory of Judgment (2016) av den amerikanska politiska teoretikern Linda Zerilli. Jag ska i den här texten ge två exempel på slutsatser Zerilli drar mot bakgrund av Arendts tänkande.

Liberalismen och högerpopulistisk nationalism samma andas barn En tendens i den samtida samhällsdebatten är spänningen mellan liberalism och högerpopulistisk nationalism. Att man inom den senare menar att samhället är baserat på likhet är uppenbart: just det är skälet till att gränser mot andra nationella gemenskaper sägs vara viktiga att markera och att gemensamma sedvänjor och levnadssätt sägs vara viktiga att upprätthålla.

Men samma sak gäller liberalismen. Den ger visserligen ett större utrymme åt olikheter, men bara genom att hänskjuta dessa till privatlivet. Det offentliga livet, människors samhälleliga liv tillsammans, är också för liberalismen grundat i gemensamt omfattade värderingar och normer. I ljuset av att en vid uppsättning av gemensamma värderingar och normer inte tycks möjlig i moderniteten, eller inte ses som önskvärd, ser liberalismen det enda alternativet i individualism, alltså i något icke-samhälleligt. Den rest av samhälleligt vara som liberalismen trots allt ser som nödvändig grundas följaktligen i en uppsättning minimala normer, som respekt och tolerans.

I ljuset av Arendts tänkande är alltså liberalismen och den högerpopulistiska nationalismen samma andas barn. Problemet, som Zerilli ser det, är att de båda strävar efter att eliminera något som helt enkelt är en ofrånkomlig del av det samhälleliga livet. Att det rör sig om något ofrånkomligt visar sig inte minst i det faktum att både liberalismen och den högerpopulistiska nationa-

lismen ser sig som försök att lägga fast ett ramverk för den politiska debatten, samtidigt som ingen av dem i praktiken någonsin blir den enda rösten. Även om deras inflytande självklart har praktiska konsekvenser löser de alltså aldrig pluralitetens påstådda problem. Med andra ord kritiserar Zerilli tron att samhälleliga svårigheter kan lösas på en meta-nivå. Ludwig Wittgensteins filosofi spelar här en stor roll för hennes resonemang.

Ett markant inslag i Wittgensteins filosofi är nämligen hans kritik av tron att livssvårigheter kan lösas någon annanstans än i livet självt; Zerillis bok kan ses som ett exempel på vad det innebär att följa Wittgensteins uppmaning att se efter hur en viss svårighet visar sig i praktiken och där blir bemött.

Bortom relativism och absolutism Det här leder oss över till det andra exemplet på slutsatser Zerilli drar mot bakgrund av Arendts tänkande.

Det rör den mer teoretiska frågan om relativism och absolutism.

Det kan nämligen tyckas att jag för att kunna göra anspråk på att säga något sant när jag uttalar mig politiskt måste kunna rättfärdiga mitt uttalande med hänvisning till något som med nödvändighet accepteras av alla.

Om jag inte kan det, kan jag inte påstå att mitt uttalande är sant för alla, och det är då alltså bara sant för mig och för dem som är lika mig. Men å andra sidan måste ju politik handla om mer än det som är sant för mig, för politik handlar om vårt gemensamma liv. Å tredje sidan, är det någonsin möjligt att finna något som med nödvändighet accepteras av alla?

Så får vi en vacklan fram och tillbaka mellan relativism och absolutism.

Zerilli menar att detta är ett problem som inte uppstår i praktiken, utan bara som ett resultat av vissa teoretiska låsningar. Om jag, exempelvis, säger att det finns orättvisor i vårt samhälle, då säger jag inte att det bara är något som är sant för mig, utan jag menar att andra också borde uppmärksamma dessa orättvisor. Om andra ser dessa orättvisor eller inte, och, om inte, hur jag kan få dem att se dem, är däremot en annan fråga, en fråga som inte kan avgöras teoretiskt, utan bara i politisk diskussion med andra. Det politiska består i att jag riktar mig till andra, i att jag alltså på ett eller annat sätt försöker ta hänsyn till och anknyta till andras erfarenheter och tänkesätt för att på så sätt få dem att se vad jag menar mig ha sett. Hur och om detta låter sig göras är något som blir synligt i diskussionen själv, och kan inte avgöras på förhand.

Det rör sig helt enkelt om svårigheter i våra liv tillsammans; svårigheten att diskutera orättvisor är inte mindre än svårigheten att leva rättvist.

12 | 44 IKAROS 3 | 20

Hugo Strandberg är docent och universitetslärare vid Åbo Akademi samt forskare vid Centre for Ethics, Pardubice universitet i Tjeckien.

Bortom stat och kapital Allmänningar var traditionellt mark som ägdes och nyttjades gemensamt, till exempel åkrar, skogar, hagar och sandtag. Av de gamla allmänningarna finns fragment kvar i form av samfälld egendom, inte minst enskilda vägar, som ägs och förvaltas av väglag. Internet har fört med sig digitala allmänningar – till exempel fritt tillgängliga programvaror – och man talar numera även om kulturella allmänningar i fråga om kunskap, information och annan kultur.

IKAROS 3 | 20

ARTIKEL

13 | 44

Finns det alternativ till kapitalismen – realistiska, alternativa former av ekonomisk organisering?

Under de senaste åren har de problem som en kapitalistisk ekonomi medför dryftats allt oftare: hur den ständiga tillväxten tär på jordens resurser, hur kapitalets allt starkare makt urholkar demokratin och människors möjligheter till självbestämmande, hur inkomstklyftorna växer. Svaret på frågan om alternativ är ofta ändå svävande, men i många sociala rörelser utforskas alternativen konkret.

Be Nordling skriver.

14 | 44 IKAROS 3 | 20

I en svensk debatt om inredningsfetischism klandrade debattören Nina Björk det hon kallade våra ”skitdrömmar”: drömmar som inte når längre än till visioner om nya kök eller badrum, och som formas i en kultur där det är viktigt med materiella drömmar.

Den kultur Björk beskriver utgörs av ett ekonomiskt sammanhang som gör de materiella drömmarna viktiga (för att ekonomin ska ”fungera”, det vill säga växa) och där det är viktigt att ständigt hitta nya utlopp för mate­ riella drömmar – ”kroppen, hemmet, barnen, trädgården”. Det hon avser är en kapitalistisk ekonomi, det vill säga en ekonomi som bygger på expansion och tillväxt, och som precis därför är en ekonomi som frambringat enorma materiella tillgångar.

Det kapitalistiska produktionssättet har förvisso multi­ plicerat världens sammantagna rikedom många gånger om, och många har lyfts ur extrem fattigdom. Men priset har varit högt. Kapitalismen har bland annat lett till en accelererande urbanisering med åtföljande utarmning av den biologiska mångfalden. Den har också fört med sig en förlust av källor till självförsörjning som i stället ersatts av ett ökat beroende av lönearbete. Det har uppstått nya förlorare genom plattformsekonomin och kapital har ackumulerats i allt färre megakorporationer såsom Amazon eller Google.

Allt det här är känt och de som invänder blir allt fler.

Samtidigt finns det en viss handfallenhet inför frågan om alternativ. Invändningarna utmynnar ofta i en uppgiven gest, som följs av frågan: om inte detta, så vad?

Alltsomoftast närs en längtan tillbaka till välfärdsstatens bättre dagar – för kommunismen har vi väl redan sett misslyckas? Och ungefär där tryter ofta visionerna.

Det ligger nära till hands att hålla med Fredric Jameson när han säger att det blivit lättare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut.

För den löst definierade rörelse där allmänningar, engelska commons, fungerar som strategi och organi­ sationsform bortom det kapitalistiska systemet, är frågan ändå inte ett abstrakt spörsmål utan en praktiskt orienterad utgångspunkt. Begreppet ”allmänning” för lätt tankarna till en föråldrad institution som levt ut den roll den haft under tider av naturahushållning. I dagens marknadsekonomi betraktar vissa allmänningar inte enbart som förlegade utan rentav destruktiva och oförenliga med hållbarhet. Garrett Hardins inflytelserika artikel ”Tragedy of the Commons” (1968) har på många sätt cementerat idén att allmänningar av nödvändighet åtföljs av överexploatering, utarmning och förödelse.

Men i takt med nyliberalismens och privatiseringspolitikens offensiv har det under de senaste decennierna också mobiliserats motstånd mot att offentliga rum tas över av privata intressen. Det handlar om olikartade rörelser och mångskiftande protester, men som den amerikanske skribenten och allmänningsaktivisten David Bollier påpekar, delar dessa olika rörelser ett missnöje med marknadskapitalismen och agerar för att försvara det allmänna, även om de inte nödvändigtvis talar om just allmänningar i sina beskrivningar av sig själva.

IKAROS 3 | 20

Tillgången till mark gav oberoende Med allmänningar avsågs traditionellt gemensam mark – åkrar, sandtag, skogar och så vidare. Allmänningarna har en lång historia och de var länge viktiga källor till försörjning, inte minst i fråga om odling, bete och ved.

Den europeiska utvecklingen mot privatisering inleddes under medeltiden i Storbritannien, där godsägare i den så kallade enclosurerörelsen (ibland kallad inhägnadsrörelsen) tog över mark som brukats gemensamt och slog samman tegskiftets mindre jordlotter till större arealer som inhägnades. Överallt i Europa skedde en liknande utveckling. Även i Finland, då en del av det svenska riket, förekom sådan privatisering genom skiftesreformerna på 1700- och 1800-talen. Det handlar om en av de mest radikala omformningarna av vårt samhälle, där gamla bysamhällen splittrades och marken omfördelades, även om vissa spår av det gamla systemet ännu kan skönjas exempelvis i samfälligheter, såsom väglag eller samfällda stränder och skogar, som flera delägare äger och sköter tillsammans.

Skiftesreformerna och rationaliseringen av jordbruket ledde förvisso till högre produktivitet och betraktas ofta som en förutsättning för den industriella revolutionen.

Mer mat innebar ett överskott av livsmedel som kunde säljas för pengar och en växande befolkning innebar mer tillgänglig arbetskraft. Men inte alla förändringar var av godo för alla i samhället.

Den italienskamerikanska professorn Silvia Federici påpekar att livet under feodalismen i stora delar av Europa, till skillnad från en djuprotad uppfattning om det som synnerligen statiskt, i själva verket präglades av ständig klasskamp. Ett viktigt element i denna kamp var just de åkrar, sjöar, skogar och annan mark som de livegna höll som allmän egendom. Trots livegendom tryggade allmänningarna ett visst mått av oberoende som, när tillgången till marken begränsades, urholkades med följden att allt fler tvingades söka sig till städer i jakt på levebröd. Även om tolkningarna av orsaker och verkningar inte är entydiga kan privatiseringen av tidigare gemensamt nyttjade resurser alltså kopplas till ökat beroende av lönearbete och uppkomsten av industriproletariatet.

Allmänningen – ett dilemma?

Någonstans här, när stora delar av all mark undantagits allmän användning och gjorts privat, kunde den brittiske ekonomen William Forster Lloyd under tidigt 1800-tal hävda att utarmningen av allmänningarna – de få snuttar som fanns kvar – berodde på att brukarna av rent egenintresse överutnyttjade resursen (det ligger en viss ironi i att egennyttan, som liberala förkämpar ofta framhåller som en förutsättning för frambringandet av maximal sammantagen nytta här trots allt bringar den sammantagna nyttan på fall). Det var den här uppfattningen Garett Hardin tog fasta på när han föreställde sig överbetning som den givna följden av att var och en av byborna själviskt kommer att släppa ut för många djur på gemensamma betesmarker, och framhöll privat ägande som den enda tänkbara lösningen.

ARTIKEL

15 | 44

Det ligger emellertid något märkligt i hela resonemanget eftersom det, såsom den ekonomiska geografen David Harvey påpekar, bygger på att användningen är individuell. Om däremot inte bara själva marken utan också användningen av den är gemensam (som traditionellt var fallet) uppstår inte problemet eftersom användningen samordnas och regleras. Det är alltså inte allmänningen som är problemet, utan ägande- och användningsformerna. Annorlunda uttryckt kunde man säga att individuellt användande tvingar fram individualism och själviskhet medan kollektivt användande förutsätter att många olika behov sammanjämkas och tar sikte på lösningar som ska vara gångbara i kollektivet.

När det kommer till allmänningar är det också vad den praktiska erfarenheten visar. Många former av allmänningar har använts under århundradenas lopp. För att det skulle vara möjligt måste de som utnyttjade resursen veta hur mycket de kunde utvinna utan att den skadades och de måste vara känsliga för förändringar i den.

Träda och växelbruk hör till de metoder som tillämpats för att bibehålla jordens bördighet. Att många naturresurser kunnat utnyttjas varaktigt är i sig tecken på för­mågan till självreglering i användande gemenskaper.

Ekonomen Elinor Ostrom gjorde det till sitt livsverk att utforska sådana former av gemensam förvaltning och sammanfattade grundläggande principer för fungerande och varaktig förvaltning av gemensamma resurser – något hon belönades med Nobelpriset för.

Kampen mellan allmänt och privat Det är mot bakgrund av denna ständigt pågående kamp mellan det allmänna och det privata som commonsrörelsen uppstått. Samhället har under historien genomgått genomgripande förändringar, och i takt med dessa förändringar har även förståelsen av det allmänna och allmänningarna transformerats.

I boken En stad för de många eller för de få beskriver Ulf Stahre utvecklingen från de traditionella och ursprungliga allmänningarna i Sverige (och även Finland) – ett viktigt element i det gamla bondesamhället och även vanligt förekommande i städerna – till uppfattningar i dagens samhälle om offentliga rum och gemensamma tillgångar. I samband med 1700-talets liberalism initierades en genomgripande privatiseringsvåg som under 1900-talet motverkades av uppbyggnaden av välfärdssamhället, vilket sedan i sin tur utsattes för en omfattande privatisering när offentlig service och infrastruktur från och med 1980-talet utkontrakterats eller helt sålts ut. Privatiseringstendensen har i Norden även motverkats av allemansrätten, en gammal sedvanerätt som levt kvar och med tiden tagit över en del av de gamla allmänningarnas roll. Begreppet allmänning har genom denna utveckling gått från de tidiga allmänningarna till att inkludera inte bara sådant som ägs gemensamt utan även det som uppfattas som gemensamt (och i detta avseende har förmodligen allemansrätten bidragit till att utvidga vår förståelse av det gemensamma), och genom den omformade förståelsen ibland utsträckts till att omfatta allt från naturresurser till samhällets infrastruktur, information och offentlig välfärd.

När Guy Standing häromåret publicerade sitt manifest för allmänningar – Plunder of the Commons: a Manifesto for Sharing Public Wealth – är det just de offent­liga tillgångarna hans fokus ligger på. Framför allt dryftar han frågan om hur de kan omfördelas så att de i högre grad tillkommer det allmänna. Ett särskilt intressant förslag han lägger fram är en allmänningsfond, som bland annat kunde användas för att finansiera basinkomst i form av ”allmänningsdividender”. Kärnfrågan i hans traktat handlar om att mycket av dagens vinster faktiskt har sitt ursprung i användningen av resurser som är eller borde vara gemensamma. Ett särskilt aktuellt exempel i en finsk kontext är gruvnäringens utvinning av mineraler, men också sådant som intellektuell egendom och patent är relevant – inte sällan lägger offentligt finansierad forskning grunden för uppfinningar och inno­ vationer. Utnyttjandet av sådana allmänna tillgångar skulle alltså beläggas med avgifter som samlas in i en fond, och ur denna fond kunde dividender på avkastningen sedan delas ut i form av basinkomst. Förslaget är inte bara ekonomiskt ambitiöst, utan innebär en radikal syn på välfärdsstaten. En tryggad utkomst blir då inte bara en utgiftspost eller välgörenhet utan ter sig på ett självklart sätt rättvist – våra gemensamma tillgångar som något som vi alla delar frukterna av.

Mer än ekonomiska resurser Hur viktig frågan om resurser och hållbarheten i den offentliga ekonomin än är har frågan om allmänningar också en annan sida, en som ofta ligger i fokus för sociala rörelser. Nämligen hur beslut kan fattas mer demokratiskt – lokalt och horisontellt – och resurser förvaltas gemensamt.

Det är, som David Bollier påpekar, inte lätt att greppa möjligheterna att skapa ett annorlunda samhälle inom ramen för ett system som aktivt och ofta även aggressivt motarbetar försök till systemförändringar, och att dessutom inte bara gestalta sådana alternativ utan också formulera trovärdiga strategier för att uppnå dem. Här har rörelser som utgår från allmänningar – det vill säga i bred bemärkelse de sociala rörelser som motarbetar rådande ekonomiska strukturer och utvecklar alternativ där beslutsfattandet sker horisontellt och resurser förvaltas gemensamt – en viktig roll att spela. På sådana arenor utforskas alternativ bortom såväl kapitalistiska marknader som statliga ramverk och, inte minst, genom praktisk erfarenhet. Allmänningar är därför närmast att ses som ett socialt sammanhang som växer fram kring en resurs, inte enbart en materiell resurs.

Exemplen på detta är många, men måste kanske föregås av påpekandet att det inte handlar om en schablon där samma mönster upprepar sig. Som Bollier påpekar måste allmänningar betraktas som aktiva och levande processer som präglas av det specifika och lokalt förankrade i den levda erfarenheten. Särskilt i den engelskspråkiga världen används ofta det svåröversatta verbet commoning – på svenska kunde vi kanske försöksvis tala om gemenskapande, eller ibland allmängörande – för att fånga den levande praktiken i allmänningen som organisationsform. Oavsett om det gäller samord-

16 | 44 IKAROS 3 | 20

ning för att välkomna flyktingar, spontana stödnätverk för postarbetare som strejkar mot ytterligare prekarisering, tidsbanker där människor utbyter kompetenser, arbets- och boendekooperativ, den autonoma administrationen i Rojava i nordöstra Syrien eller föräldrar i Finland som samordnar sig kring sina barns fritidssysselsättningar, är det långt mer än praktiska nyttigheter som står på spel.

Det karaktäristiska för allmänningar är inte de specifika organisationsformerna eller vad man organiserar sig kring, utan snarare förhållningssättet till gemensam förvaltning av mark och andra resurser. Detta gemenskapande är förankrat i en kontext; det svarar mot specifika behov och uppstår i specifika kulturella kontexter.

Till de nyckelprinciper Ostrom beskrev hörde bland annat inkluderande förvaltning, det vill säga att berörda parter själva deltar i beslutsfattandet, och rätten till självorganisering, alltså att användarna kan skapa egna institutioner utan inblandning från utomstående myndigheter. Med andra ord är en viktig aspekt av organiseringen kring allmänningarna att den sker nedi­ från och upp snarare än att den drivs eller föreskrivs uppifrån och ner. Det här förhindrar naturligtvis inte svårigheter och konflikter mellan människor. Men det är inte nödvändigtvis negativt – tvärtom blir vi ofta bättre på det vi ständigt gör genom att vi utvecklar våra färdigheter för att lösa problem och svårigheter. När vi nöts mot varandra, när vi tvingas möta såväl våra egna som andras mörkare sidor och samtidigt försöka förhandla och samarbeta, tvingas vi samtidigt att bli bättre på att hantera just olikheter och oenigheter. Splittringen i dagens samhälle har förvisso en brokig bakgrund, men det är kanske inte helt långsökt att tänka att också våra allt snävare bubblor spelar in.

Skälet till att det är relevant att tala om allmänningar (som diskurs likväl som praktiskt paradigm) är framför allt att det synliggör det allmänna som ett gemensamt skapande. Det finns i dag en stor medvetenhet om behovet av och bristen på social sammanhållning, delaktighet och ett aktivt medborgarsamhälle, samtidigt som det ofta råder förvirring kring hur de ska uppnås.

Det bör understrykas att välfärdsstaten och dess institutioner varken kan eller bör kontrollera samhällets alla strukturer, och att ett levande samhälle inte kan skapas uppifrån och ned. En förståelse för gräsrotsorga­ nisering, alltså organisering nerifrån upp, kan göra det lättare att skönja möjligheterna att samhälleligt främja allmänningar utan att göra dem till förstelnade former där deltagarnas insats närmast blir exekutiv. Det finns förvisso verkliga frågor om hur man exempelvis stävjar en utveckling mot att resursstarka aktörer mutar in mark i så kallade grindområden, gated communities, där de kan avskärma sig från resten av samhället i bostadsområden som närmast kan beskrivas som en sorts ”privata allmänningar”. Gentrifiering är en liknande problematik.

Dessutom finns det också frågor om hur allmänningar bäst kan upprätthållas och skyddas till exempel mot kommodifiering, eller hur organiseringen kan se ut i större, ibland rentav globala, kontexter (vägnät är ett typfall). Det är alltså en öppen fråga när allmänningar blir aktuella som organisationsform, hur de ska

IKAROS 3 | 20

ut­­formas eller hurdana rättsliga ramverk som krävs.

Samtidigt är just detta viktigt, att allmänningar inte handlar om allt eller inget: förändringen behöver inte ske genom att vi nu eller aldrig omstörtar samhället, utan allmänningar kan växa fram parallellt med andra former och strukturer, ta över en del och behöva stödjas i annat. Allmänningar som diskurs kan hjälpa dem som deltar i allmänningar att se kopplingarna mellan olika initiativ, och kan därigenom skapa möjligheter till soli­ daritet och samverkan. Genom att sådant samarbete över större kontexter utforskas får vi samtidigt mer kunskap om och insikt i hur lokala och regionala – ibland globala – initiativ kan samordnas och bindas samman.

Eller, i ekonomiskt språkbruk, ”skalas upp”.

Visionslöshet som arv Kanske börjar vi i fel ände om vi, som jag inledningsvis gjorde, börjar med att efterfråga visionerna. Varför drömmer vi så sällan längre än det Björk benämnde skitdrömmar?

Kanske måste vi påminna oss om det drömmarna bottnar i. För om än världen som helhet blivit rikare har vi sedan alternativlösheten som introducerades under den brittiska och kompromisslöst nyliberala premiärministern Margaret Thatchers tid samtidigt dragits med en ihängsen samhällelig visionslöshet. Det är inte så att nyliberalismen – kapitalismens ideologiska ram – är renons på visioner. Men visionerna är synnerligen ensidiga och handlar framför allt om ständigt växande tillgångar och ökande konsumtion. I princip all produktion syftar till detta enda, tillväxt: maskintillverkare tar fram maskiner för att producera varor som kan säljas så att man förvärvar ytterligare kapital till nya varor – och så vidare i all oändlighet. En oerhörd varuanhopning, kort och gott, för att skapa pengar som kan generera mer pengar som . . . ja, ni fattar ju: tillgångar som ständigt ska växa. (Mindre uttalat och tvärtemot devisen om sund konkurrens handlar kapitalismen också om att denna ackumulation av kapital hamnar i färre händer.

Men också då är det enbart fler varor och mer pengar som hägrar, större än så är sällan drömmarna på en kapitalistisk horisont.)

Det är just i fråga om visioner jag funnit allmänningar – som princip och praktik – allra mest omvälvande.

De drömmar vi har för samhället kanske trots allt främst föds ur våra faktiska sammanhang, de kontexter vi ser som våra. Visioner handlar inte så mycket om handling i blindo som om att skapa sammanhang där visioner för ett bättre samhälle kan växa fram. Om sammanhangen är individualistiska blir drömmarna därefter, om vi ställer fokus på det materiella följer ofta drömmar om mer och större tillgångar. Om vi däremot förankrar oss i det gemensamma – ja, då kan också drömmar för en bättre gemensam framtid växa fram. Just här kan allmänningarna hjälpa oss att skönja alternativen – inte ett, utan många och mångskiftande.

ARTIKEL

Be Nordling är översättare och skribent

17 | 44

18 | 44 IKAROS 3 | 20

Femininitet i offentligheten Femininitet väcker ofta starka åsikter, Kvinnor som spökar ut sig eller men sällan tankar. I en kultur som vurmar för individens rätt att utrycka sin identitet är lyckad femininitet en ständig balansgång mellan för mycket och för lite. Även för feminister är det svårt att inte låta sig ryckas med av en diskurs som kräver jagets autenticitet och misstänkliggör femininitet. Ett sätt att luckra upp de problem femininitet vållar är att tänka vidare kring jaget i offentligheten. Och tänka vidare om världen. Sara Nyman skriver.

IKAROS 3 | 20

Femininitet och jaget

Suzanne Brøggers Det pepprade suset är en märklig samling texter från 1986. Texterna består av essäer och fragment, det handlar om filosofiska reflektioner kring liv och skrivande. ”Jag kan inte berätta för er hur jag skriver – det vet man ingenting om – i stället kan jag berätta för er om mitt sätt att leva, eftersom det i mitt fall är ungefär samma sak: Jag lever som jag skriver och skriver som jag lever”. Brøgger skriver från ett tillbakadraget liv på en mosse. Hon läser och yogar. Som människa lever hon i spänningar mellan det offentliga och det privata som även fängslar henne filosofiskt.

Tidigare har hon utmärkt sig som den fria sexualitetens förespråkare och äktenskapets motståndare som en intressant krydda i massmedia där hon ibland även poserat naken. Bakom sig har hon böcker som Fräls oss ifrån kärleken och Crème Fraîche, verk som hon nu delvis tar avstånd ifrån. Brøgger är medveten om att kriterierna för att passa in som feminist är hårda och ständigt föränderliga. I essän Jag sjunger av kärlek i Det pepprande suset antyds ett likgiltigt förhållningssätt till feminismen och feminister. Ibland får hon vara med, andra gånger inte. Det som är på den feministiska agendan är föränderligt och ibland motsägelsefullt. Brøgger skriver: ”Jag säger att jag aldrig någonsin har förhållit mig till dessa konjunkturer och krusningar inom kvinno­ rörelsen, antingen det har varit moderskap, volanger eller säck och aska som stått på programmet. Jag har aldrig förhållit mig till de små rörelserna, jag är med i den stora rörelse som jorden rör sig i”. Om hon brydde sig om kvinnorörelsens acceptans skulle hon enligt sig själv ha ”blivit tvångsinlagd för länge sedan”.

ARTIKEL

19 | 44

Märta Tikkanens brevsamling Måste bara skri- ger en inblick i hur Tikkanen förhöll sig till Brøgger på 70-talet, då Brøgger inte ännu övergett det mediala rampljuset.

I ett brev till sin vän Åsa Moberg kommenterar Tikkanen en intervju i vilken Suzanne Brøgger skall ha ”gjort bort sig”. Jag blir nyfiken. Tikkanen skriver att Brøgger varit ”hurtfrisk och alltför generaliserande”. ”Man kan väl inte hälla sådär mycket färg i nyllet om man går in för att slåss med allvarliga avsikter? Eller kan man?

Kanske det inte har med det att göra?” Tikkanens fråga till Åsa förblir här öppen, men föraktet och tvivlet kvarstår. Det framgår inte vad Brøgger har sagt, men nog att färg i nyllet riskerar att undergräva allvaret i Brøggers resonemang.

Att överdriven femininitet i en kulturell bemärkelse bannlyses från ett intellektuellt allvar är en iakttagelse som de flesta är kapabla att göra. För Tikkanen verkar den femininitet som Brøgger uttrycker i tv-intervjun inte ha en plats i offentligheten, eller snarare; den kan ha en plats, men denna plats är inte i första hand förknippad med allvar och debatt. Kvalificeras Brøgger som tänkare med allt spackel, även om hon självsäkert bekänner sig till ”den stora rörelse som jorden rör sig i”? Nej, inte nödvändigtvis. Den överdrivna femininiteten grumlar till begrepp som äkthet, trovärdighet och transparens. Att Tikkanen också uppvisar tvivel på sin egen spontana reaktion genom att inse att ”färg i nyllet” kanske ”inte har med det att göra”, vittnar om att det trots allt är befängt att påpeka logiska motsättningar mellan spackel och allvar. Tikkanens tvivel på Brøggers allvar förstår jag som uttryck för en av de kulturella mekanismerna för reglering och förminskning av kvinnor som överlevt också 70-talet. Jag har själv vuxit upp med detta perspektiv, utövat det, utsatts för det och lämnat det. Detta är en spänning som också präglar intellektuella sammanhang, det är en fråga för filosofin.

Filosofin älskar allvaret; tanke, djup och äkthet. Så hur kan man filosofiskt förstå fenomen som att ”spöka ut sig”? Vilka problematiska bilder av det tänkande subjektet upprätthålls då de flesta är rörande överens om att det är bättre att vara smart än snygg och att innehåll är viktigare än yta? Kan det ses som ett förklätt förakt mot kvinnor som inte ”är” vad de utger sig för att ”vara”?

Det inbegriper även avslöjandets tjusning; från en till synes orubblig position kan man avslöja en eventuell sköka eller oseriös bedragerska utan att avslöja sig själv. För att närma sig detta fenomen måste man vara villig att offra vissa seglivade illusioner om jaget, om offentligheten, men också om allvaret.

Filosofin älskar allvaret; tanke, djup och äkthet. Så hur kan man filosofiskt förstå fenomen som att ”spöka ut sig”?

Men med handen på hjärtat; hur förknippa spackel med genuinitet och tanke? Lóreals kända slogan ”Because I’m worth it” må ses som ett kapitalistiskt försök till en inomdiskursiv lösning; jaget är värt att piffas till. Detta förutsätter en allmän överenskommelse om att det

finns något genuint hos jaget som är värt att uttrycka.

Skönhet kanske. Lóreal-feminismen gör kulturella landvinningar genom att sammankoppla femininitet med jagets behov att unna sig.

Jaget uppfyller därmed det autenticitetskrav som en berättigad användning av skönhetsprodukterna kräver. Femininitet må misstänkliggöras, men inte jaget och dess rättighet att uttrycka sig själv. De diskursiva trådarna är många och ibland svåra att förena; Individens rätt till identitet. Individens rätt till individualism.

Individens rätt att få vara i fred. Men den som spökar ut sig står utanför unnandets-diskurs.

Det är den ”överdrivna” femininiteten som stundvis skapar förvirring i offentlighetens anonymitetshav. Femi­ ninitet förknippas med det privata, och sårbara, med begär och begärlighet. Då femininiteten överskrider gränser för vad som uppfattas som rimligt tuktas den med skam. Det är så jag förstår Tikkanens reaktion mot Brøgger; Brøgger må vara generaliserande, men det är för att hon ”spökar ut sig” som tvivlet på hennes allvar infinner sig. Att femininitet kan vara en stundvis lustfylld och stundvis smärtsam övning i rollspel är bekant för de flesta som prövat sig på det. Problemet är att förståelsen av äkthet, allvar och genuinitet inom Lorealdiskursen är ytlig. Brøgger erbjuder ett annat sätt att tänka kring jaget i offentligheten; för henne är jaget i offentligheten inte nödvändigtvis entydigt och stabilt.

Hon som i sitt skrivande varnar för faran i det falska äkt­hetskrav som förutsätter genomskinliga offentliga jag, är också den som vet vad det är att utspökad delta i en debatt, hon vet vad det är hon drar sig undan då hon väljer att leva ett mer tillbakadraget liv. Ett sätt att närma sig femininitetens komplexitet är att följa de filosofiska öppningar Brøgger visar på.

Medborgaren blir individ I essän Offentliga utgifter – Fragment 1 närmar sig Brøgger problematiken kring individen i offentligheten genom att påminna om att som norm är det en relativt ny idé att inte behöva befatta sig med främlingar. Feno­ menet uppstod först i 1800-talets Paris och London som en konsekvens av upplysningstänkandets utbredning.

Detta sätt att röra sig i offentligheten tas idag som självklart; en förutsättning för det fria flanerandet är att ta in sin omgivning utan att själv bli intagen. Brøgger menar att detta förutsätter två antaganden. Det första är rättigheten att vara i fred medan man traskar genom staden, det andra är att man i offentligheten traskar omkring som sig själv. ”Det rör sig inte bara om den underordnade omständigheten att folk går direkt ut på gatan utan att byta kläder innan de går hemifrån eller att de på sommaren cyklar omkring i staden nästan som om de befann sig på en strand”, påpekar hon. Att man rör sig i staden i kläder lämpade för strandliv är inte i sig själva problemet, men uttrycker i kombination med den tysta överenskommelsen om att få flanera i fred problematiska förhållningssätt till jaget och offentligheten. Förhållningssättet riskerar leda till att man tar sig själv på alltför stort allvar eftersom man känner sig blottad och antastad om den egna anonymiteten hotas.

20 | 44 IKAROS 3 | 20

Kombinationen skapar en ängslig dynamik då man i det offentliga är sig själv och det enda skydd man har att förlita sig på är den tysta överenskommelsen om att ingen stör.

Som exempel på någon som bryter normen och raserar ordningen i offentligheten tar Brøgger upp uteliggaren som på bussen söker kontakt och berättar sin livshistoria. Medresenärerna blir besvärade, i dag kunde man tillägga att de antagligen också blir kränkta. Upplägget utgår från det hon kallar för osynlighetsrätten. Brøgger menar att den antagna rätten att både få vara sig själv och i fred i det offentliga skapar utrymme för ”voyeur­ ism och passivt deltagande”. Då uteliggaren tar kontakt störs denna ordning, det passiva deltagande störs, anonymiteten störs. Det är inte i sig ett argument mot passivt deltagande i allmänhet, utan snarare en påminnelse om att det passiva deltagandet i denna diskurs anses vara en rättighet man kan åberopa för att slippa lyssna på andra människor i det offentliga rummet.

Detta förhållningssätt till oss själva och till andra resul­ terar enligt Brøgger i att kunskap om det samhälleliga livet antas ske främst genom observation och inte genom social samvaro. Medpassagerarna anser sig, i enlighet med detta resonemang, inte ha någon skyldighet att lyssna på en uteliggare eftersom den passiva deltagaren inte behöver lyssna på någons berättelse.

Genom att omfatta voyeurismen förbehåller man sig rätten att vara i fred och att själv komma gott hem utan att ens värld eller tankemönster utmanas. Hon menar att vi lever i en tid då ’medborgaren’, både som begrepp och person, upplösts. Vi har blivit individer som i det offentliga inte behöver känna den omsorg som förväntas av en medborgare.

Offentligheten – en före detta teaterscen Brøgger poängterar att förmåga till rollspel i offentligheten, till skillnad från voyeurismen, är en form av social samvaro och därför ett sätt att få kunskap om det offentliga livet. Att denna möjlighet till kunskap gått förlorad skyller hon på upplysningsfilosoferna och deras genomslagskraft. Hon menar att anonymiteten inte aktualiserades i det sociala rollspelet på 1700-talet, rollen var trygghet nog. Det offentliga livet på 1700-talet präglades av mer lek och teater, man gick inte omkring i staden som individer, utan spelade sina samhälleliga roller med olika attribut som kunde variera beroende på sammanhang och samhällelig ställning. ”Masker togs av och på för att sudda ut de individuella dragen, kroppen var en provdocka eller mannekäng, en rolig leksak. Huden var sminkad antingen apoplexiröd eller vit när man uppträdde offentligt, somliga nöjde sig med röda sminkfläckar på näsa, panna och haka”. Att tydliga sociala roller på ett naturligt sätt öppnar upp för ett lekfullt förhållningssätt till omvärlden kan vid första anblick verka motsägelsefullt, men genom att betona lekfullhetens pedagogiska aspekter, som Brøgger anser att rollspel i offentligheten möjliggör, upplöser hon det som först verkar paradoxalt. Människan lär sig också genom lek, socialt rollspel behöver varken vara förljuget eller uttryck för självbedrägeri. 1500-tals-tänkaren

IKAROS 3 | 20

Michel de Montaigne konstaterar i Essayer Bok 3 att ”De flesta av våra sysselsättningar är fars. ’Hela världen är en komedi.’ Vi måste spela vår roll på rätt sätt, men som en lånad rollkaraktär. Av masken och det yttre skenet ska man inte göra ett verkligt väsen, ej heller göra något främmande till sitt eget. Vi kan inte skilja huden från skjortan. Det räcker att mjöla in ansiktet, vi behöver inte mjöla in hjärtat”. Om man är domare är det inte som domare man går på dass. Bildens kontraster förstärks av domarens peruk och naturliga behov, en slags karikatyr av slitningarna mellan det offentliga och det privata och hur löjligt det kan bli då dessa sfärers gränser suddas ut, Montaigne varnar för faran med att ”mjöla ner sig”, att förlora sig själv; mänskliga svagheter som fåfängligt jagande efter prestige.

Brøgger nämner särskilt Rousseau som en som påpekade det förljugna i det samhälleliga skådespelet. ”Och man hör hans (Rousseaus) röst än i dag internaliserad hos de flesta: ’All den där tillgjordheten och klichéerna, bevare oss väl, kryperi och smicker, kyssande på kind och komplimanger, folk menar ju inte vad de säger, de gör sig ju bara till för att man ska lägga märke till

Brøgger menar att den antagna rätten att både få vara sig själv och i fred i det offentliga skapar utrymme för ”voyeursim och passivt deltagande”. dem . . .’”. Brøgger uppmärksammar att det finns aspekter av mänskligt liv som tänkare i stil med Rousseau orättvist avfärdat som förljugna, tillgjorda, och att detta förhållningssätt till mänsklig samvaro i offentligheten har normaliserats. Det har konsekvenser för hur man uppfattar världen. Brøgger ser det som en stor förlust; ”Men förlorar vi förmågan att leka kommer vi också att förlora känslan av att världen, precis som vi själva, är plastisk och formbar”. Världen har blivit mindre, det är det som är själva problemet. Brøgger gör mig uppmärksam på vad som bekymrar mig i Tikkanens brev; det är i en klaustrofobisk värld man spekulerar över huruvida spacklet undergräver allvaret, där det inte finns någon väg ut.

Flaneusen – en omöjlig och därför existentiellt livsviktig subjektsposition I essäsamlingen Skamgrepp – Femme-inistiska essäer uppmärksammar genusvetaren Ulrika Dahl feminismens, det vill säga feministers, förhållningssätt till femininitet, lekfullhet och begär. Hon minns tiden då barndomens lustfyllda lekar med utklädningslådans utstyrslar övergavs för övningar i anständig femininitet; ”att bli en riktig kvinna. Det fanns inte längre utrymme för parodi och extravagans, det var blodigt allvar så fort blodet började strömma regelbundet. Plötsligt fanns det kläder som var fel, för utmanande. Nu skulle det bantas och rakas och permanentas och köpas kläder så länge de var anständiga. Det var svårt, för att inte

ARTIKEL

21 | 44

säga omöjligt. Det kliade och skavde. Och framförallt: femininiteten hade blivit farlig.”

Dahl påpekar att feministers problematisering av objekti­fieringen och sexualiseringen av kvinnan har resulterat i en förvirring beträffande hur man inom feminismen kan förstå femininitet. Svårigheten är att se det som något annat än uttryck för underordning och (själv)destruktivitet. Förhållningssätten till femininiteten är få. Dahl beskriver hur femininitet bemöts med misstänksamhet eftersom utgångspunkten är att femininitet, i existentiell mening, är ett uttryck för anpassning till manligt begär inom en patriarkal ordning.

Enligt detta sätt att tänka är femininitet en dead end politiskt eftersom den antas verka för att konservera patriarkala krafter (och begär). Dahl skriver; ”Det enda som är värre än att vara ett objekt – är enligt vissa feministiska logiker att inte vara medveten om hur en objektifierar och underordnar sig själv. Det enda som är värre än att uppföra sig skamfyllt är att inte förstå att du bör skämmas. Frågan är bara vad vi gör med detta feministiska faktum.” Det kan ses som en beskrivning av vad som händer då man anammar ett voyeuristiskt förhållningssätt i sina försök att bryta en patriarkal ordning; man blir misstänksam mot det ögat uppfattar som slampigt. Dahl är en tänkare som försöker bryta en skambeläggande diskurs kring femininitet genom att betona lustfyllda aspekter i femininiteten och tänkandet; hon ”tänker med musen”. I och med detta perspektivskifte öppnar hon upp för den överdrivna femininitetens (femme-ininitet) politiska potential (filosofiskt: en värld i förändring). Dahl klär sig i leopardmönster, lackar sina naglar illröda, blonderar sitt hår och är trogen sin uppenbarelse oberoende av det offentliga rummets setting. ”Vad gör hon här?” är frågan som hänger i luften då hon stövlar in på sina stilettklackar i det akademiska rummet. Femme-ininitetens politiska potential visar sig i att man i akademiska rum förknippar Dahls uppenbarelse med andra slags rum; det blir obekvämt då voyeuristen inser att hen måste befatta sig med denna varelse då hen trodde sig vara immun och slutat leka för länge sen.

Dahl skriver om då hon och hennes kompisar i åttan fick ett diplom på fritidsgårdens våravslutning, texten löd; ”Vi är vackrast, vi är bäst, vi är de som lider av hybris mest”. Kriterierna för skambeläggandet är bekanta från Tikkanens avfärdande av Brøgger i tv; den rimliga femininitetens gränser har överskridits. Beträffande den levda femininiteten, i alla dess former, riskerar också skammen att mjöla ner hjärtat. Bestraffningen av hybris­ en är, som jag ser det, beroende av det normaliserade voyeuristiska perspektiv som Brøgger uppmärksammar.

Och den som observerar och bestraffar hybrisen antas inte mjöla ner sig själv.

I essän La flaneuse: Urban sexualiseringsteori i fem(me) akter skriver Dahl om hur det är att som femme röra sig på stadens gator. Att strosa omkring i staden och samla intryck är att flanera. Man kan tänka att flanerandet är något allmänmänskligt, något som varje människa

Dahl beskriver hur femininitet bemöts med misstänksamhet eftersom utgångspunkten är att femininitet, i existentiell mening, är ett uttryck för anpassning till manligt begär inom en patriarkal ordning. kan göra. Dahl visar på att det är falskt; att som femme flanera, att bli en flaneuse, är omöjligt; flaneusen är en omöjlig subjektsposition. Det är en iakttagelse som är av stor vikt för att förstå offentlighetens strålkastarljus på femininitet. Femininitet vacklar på gränsen mellan det normativa och det överdrivna. Den femininitet som överträder gränserna blir ett spektakel, ett allmänt ville­ bråd som inte längre åtnjuter anonymitet i offentligheten, samtidigt som normen är att det offentliga kräver att individen kan förlita sig på anonymitetens skydd.

Dahl beskriver en sommarnatt när hon vandrar hemåt långs Stockholms gator och bilarna börjar sakta in. ”Den tredje saktar in, stannar. Kort klänning, högklackade skor och boa. Min lycka. Min njutning i utklädningslådan.

Min kropps dekoration. Erbjuder jag något? Hans blick är uppfordrande. Jag vill skratta för jag kan på något sätt inte tro att ordningen är denna. I landet där det är förbjudet att köpa sex kan det ju ändå inte skada att fråga: kanske finns det något till salu?” Till skillnad från flaneusen kan flanören vara i fred. Flanören är den som anonymt kan glida omkring på gatorna i sin anonymitet, som sig själv. Flanören åtnjuter ”rättigheten” att inte behöva prata med främlingar, medan en flaneuse i kort klänning och fläderboa antas ”erbjuda något”.

Kvinnan som både går i staden och i akademiska rum med sin fjäderboa kan anses märklig i samma bemärkelse som den som vandrar omkring på gatorna i sina strandkläder. Det är som om dessa figurer intellektuellt inte har fattat det fina i det sociala rollspel Brøgger beskriver, som om de saknar förmågan att anpassa sig till olika sammanhang i offentligheten. Med den lilla skillnaden att den första lever farligare.

Det jag har försökt uppmärksamma i denna essä handlar om skillnader i livshållning, det handlar inte om att leka och experimentera i en ytlig bemärkelse, snarare om huruvida världen har en viss form eller huruvida världen är formbar. Världen blir formbar då man vågar möta den. Flaneusens subjektsposition är i sin omöjlighet en viktig och intressant plats för en värld i blivande, en värld som inte öppnar sig genom anonymiteten. Dahl skriver ”Det är något med det oundvikliga i konfrontationen. Något med intensiteten i att möta fara och njutning på samma gång. Allt är skitigt, farligt och förutsägbart oförutsägbart. Flaneusandet börjar och slutar i dessa möten. Vad gör de dig till? Vem blir du? Jag vill betrakta och bli betraktad.”

22 | 44 IKAROS 3 | 20

Sara Nyman är filosof.

Med känsla för det privatas plats i det offentliga rummet

Helsingborgs stad är med i projektet Utveckla och bygga plats genom mänskliga minnen.

IKAROS 3 | 20

ARTIKEL

23 | 44

dikotomin mellan det personliga

själva och tillvaron till något nytt – utan att nödvändigtvis tappa bort det förflutna. Den känsla som skapades mellan just dessa människor och just denna plats var ett unikum som inte syntes i den materiella miljön och den var heller inte kollektivt förankrad i någon allmän överenskommelse om hur platsen var beskaffad. Det fanns inga offentliga berättelser som kunde berätta om ”grekiska Bergsgatan”, inga gatunamn, monument, hemsidor eller turistbroschyrer som legitimerade berättelsen. Berättelsen existerade endast i kraft av de inblandades relation till varandra och till den plats där den förankrades, och Nikos kunde inte känna sig säker på att hans vänner hade upplevt det på exakt samma sätt. Berättelsen var immateriell och ganska privat, fast ändå på något sätt gemensam, samtidigt som den var förankrad i ett ytterst offentligt rum i form av en stadsgata. Detta väcker onekligen intressanta frågor om vad som egentligen kan betraktas som ”privat” och ”offentligt”.

och offentliga luckras upp, skriver

Kartor av mänskliga minnen

Elisabeth Högdahl.

Ett gaturum betraktar vi ofta som ”offentligt”, det är en yta där vem som helst ska kunna röra sig, och gator utgör centrala delar i olika stadsplaneringsvisioner.

Att privatisera dem ter sig från ett stadsplaneringsperspektiv problematiskt, de bör vara tillgängliga, öppna och trygga. Vi tänker oss ofta att det privata istället är det som finns innanför eller kanske bakom gatorna, där människor från sin privata bostad kikar ut på det offentliga som finns där utanför. Vi tänker ofta på det privata och offentliga som dikotomier, som motsatser där tydliga gränser markerar vad som är vad. Men så ser det ju inte alls ut i Nikos berättelse.

I forsknings- och utvecklingsprojektet Utveckla och bygga plats genom mänskliga minnen utforskas möjligheten att ta vara på människors minnen i stadsplaneringen och platsutvecklingen. Genom att ta vara på minnena och andra immateriella aspekter kunde platser göras mer unika och personliga samtidigt som

Eftersom vi var så många träffades vi på Zorba, de flesta av oss bodde däromkring. Och sedan, längre upp på gatan, öppnade en livsmedelsaffär med produkter från Grekland, konserver och så. Det gjorde att man promenerade på den gatan. Och i och med att man befann sig där föddes de nya känslorna som stod för en fortsättning från Grekland till Sverige. Det gör att dessa minnen om Grekland lever vidare på just Bergsgatan . . .

Så berättade kaféägaren Nikos om Bergsgatan i Malmö någon gång i mitten av 1990-talet. Nikos hade flytt från juntans Grekland i slutet av 1960-talet, och mest av en slump hamnat i Sverige. Som så många andra sökte han efter en plats och ett sammanhang där han kunde känna sig hemma, och kaféet på dåvarande Tempo i centrum blev en samlingsplats för grekerna. De träffades där, drack kaffe och pratade. Så öppnade någon restaurang Zorba på Bergsgatan nära stadsdelen Möllevången. Då det fanns gott om lediga lägenheter i området var det flera vänner som bosatte sig där. Bergsgatan fick en speciell betydelse för honom, den skapade en bro mellan det han lämnat bakom sig och det nya han upplevde i Sverige. Bergsgatan blev också en plats där han kom att uppleva en känsla av Grekland som allra starkast, en plats där gamla minnen väcktes till liv och även kunde fogas in i det nya livet i Sverige. Det blev nästan självklart att öppna ett kafé där.

För den som bara gör ett hastigt besök på Bergsgatan i Malmö kan det vara ganska svårt att se det ”grekiska” som Nikos pratade så lyriskt om. Det är en vanlig, fyrfilig stadsgata, med relativt mycket trafik och buller, och det är ganska svårt att identifiera något som skulle kunna upplevas som speciellt ”grekiskt”. Det Nikos och hans kamrater upplevde var tätt sammankopplat med deras personliga upplevelser av platsen, och detta kopplades också ihop med minnen som skapats någon helt annanstans. De använde platsen för att transformera sig

Berättelsen visar att det skapas privata, immateriella rum i det som definieras som ”offentligt”, och den visar dessutom hur viktiga minnen och andra immateriella aspekter egentligen är när det gäller upplevelsen av offentliga platser. Den här insikten anknyter till den franske filosofen Michel de Certeaus syn på staden som en praktik där det immateriella och det materiella smälter samman. Platser är, för att använda de Certeaus terminologi, bokstavligen hemsökta för de människor som håller dem för viktiga, platser synliggör den egna existensen och blir till påminnelser om sådant som format livet för stadens människor. Ett sådant perspektiv upphäver också den dikotomisering av det privata och det offentliga som vi ofta tar för given.

Nikos berättelse är ett ypperligt exempel på hur en yta som uppfattas som offentlig också upplevs som mycket privat, och där immateriella aspekter till stora delar skapar den upplevda rumslighet som också kan få så stor betydelse i våra liv. Vi socialiseras in i platserna via en mängd olika små händelser, kanske nästan osynliga för omgivningen, och detta får oss att förstå oss själva och andra på olika sätt. Därmed kan en stadsgata ses som ett offentligt rum som hos den enskilde individen också förknippas med ytterst privata aspekter som pekar ut och tydliggör den egna livsberättelsen, och det väcker också frågor om hur gator och offentliga platser ska planeras. De är ju inte bara allmängiltiga.

24 | 44 IKAROS 3 | 20

Berättelserna om platserna kan dessutom vara mycket olika, som platsforskare har jag lyssnat på ett barn som berättat om en parkbänk där hon för sista gången träffade sina morföräldrar innan de blev utvisade från Sverige, och jag har hört ”fullgubbar” på samma parkbänkar berätta om vilka som kanske kan ha större rätt att sitta på parkbänken än de själva. Jag har också hört hur människor i apartheidens Sydafrika försökt skapa sig egna ytor och minnen i ett repressivt samhälle där föreställningar om ”rasuppdelning” varit en grundläggande stadsplaneringsidé, och jag har sett exempel på hur människor har saknat platser de förvisats från så mycket att de skapat minnesmuseer över dem. Under apartheideran tvångsförflyttades över 60 000 människor från området District Six i Kapstaden, i och med att det

Platser är, för att använda de Certeaus terminologi, bokstavligen hemsökta för de människor som håller dem för viktiga, platser synliggör den egna existensen och blir till påminnelser om sådant som format livet för stadens människor. Ett sådant perspektiv upphäver också den dikotomisering av det privata och det offentliga som vi ofta tar för självklar. attraktiva och centralt belägna området förklarades som en ”white area”. När District Six-museet öppnade år 1994 började människor spontant skriva sina namn på en stor karta som placerats på golvet för att visa hur området ursprungligen såg ut. Kanske skrev de i förhoppningen om att hitta forna grannar, men det kunde också bli ett sätt att tydliggöra sin existens på platsen, att platsen faktiskt betytt något och att de var en del av allt detta. För att visa på en plats betydelse räcker det inte med en karta med några gatunamn, det måste finnas människor som knyts samman av gemensamma och privata minnen. Att ta sig tolkningsföreträde till en plats genom att förändra den handlar om maktutövning, och detta kan också skapa känslor av vanmakt hos dem som inte längre har tillgång till sina minnen.

Kartor är därför både märkliga och också mäktiga ting.

De används ju rätt sällan på det sätt som gjordes på District Six-museet, snarare används de som ett planeringsverktyg som avprivatiserar det offentliga rummet.

Vi använder sällan kartor för att förstå människors minnen eller för att sammanföra dem. Detaljerna i den materiella miljön som vi ofta hänger upp våra minnen på reduceras i planeringsprocesser till kvartersstrukturer, och det bricolage av rörelser, tankar och minnen som starkt bidrar till platsernas karaktär syns ännu mindre.

IKAROS 3 | 20

Ändå har vi en sådan stark förkärlek för just distanserade kartor när vi ska både förklara och utveckla platser. Frågan är vilken betydelse sådana berättelser som Nikos’ då får.

Kontrasterna Robert Moses och Jane Jacobs Att planera och utveckla platser görs hela tiden i stort som smått. Stadsplanering och platsutveckling har genom tiderna byggt på många olika ideal, från det medeltida gyttriga gatunätet som ganska oplanerat växte fram i takt med att staden utvecklades, via barockens monumentalstil över Haussmann i Paris på 1800-talet med monumentala byggnader, geometriska visioner och raka, breda boulevarder fram till modernismens mest kända arkitekt Le Corbusier. Han ville skapa nya sätt att se på arkitektur där raka strama linjer skulle forma det moderna samhället, vilket fått stor betydelse ända in i samtiden. Det mer sentida begreppet place marketing visar på att platsutveckling numer ofta blir en del av olika marknadsföringsstrategier som ska bidra till att ”sätta platsen på kartan”.

Platsutvecklingar har ofta haft en sak gemensamt: en föreställning att platser kan byggas utifrån modeller och universella värden. Denna föreställning krockar inte sällan med människors egna föreställningar om platsen, som grundar sig på personliga erfarenheter.

Detta såg arkitektur- och stadsplaneringskritikern Jane Jacobs redan under 1960-talet, då hon ledde protesterna mot den nästan maskinliknande stadsomvandling som framdrevs av den inflytelserike stadsplaneraren Robert Moses i New York. Stora delar av Manhattan skulle därmed rivas, i Moses visioner fanns ingen idé om att det gamla och det nya kunde existera sida vid sida.

Det gamla måste bort för att framtidens modernistiska stadslandskap skulle kunna skapas, med ett uttalat fågelperspektiv. Jane Jacobs pläderade istället för en stadsplanering som utgick ifrån människornas vardag och behov, där också närheten till de människor som berördes av projektet stod i centrum. Hon förordade småskalighet och människonära utveckling i städerna.

Det är väl inte alltför djärvt att hävda att det idag är få stadsutvecklare som säger sig ha Moses som sitt föredöme när det gäller planering och att det finns rätt många som säger sig vilja utveckla platser utifrån Jacobs perspektiv. Under åren har det också gjorts många försök att involvera människor i platsutvecklingsprojekten.

Stadsutvecklare har genom åren rådfrågat invånarna genom olika samråd inför byggprojekt, och det finns också olika modeller som används för att främja dia­ loger med invånarna. Idag är co-creation något av ett buzzword inom platsutvecklingen, och idealet är den engagerade och delaktige medborgaren. Trots de goda föresatserna kan det ändå vara svårt att fastställa vad det är människor ska vara med och bestämma om och vems intressen det är som ska ha företräde i de olika diskussionerna. Kopplingen mellan å ena sidan människors privata och immateriella hemsökelser och å andra sidan de materiella och offentliga förändringar som processen ska landa i kan också vara mycket svår att hitta. För inte kan man väl göra om Bergsgatan till

ARTIKEL

25 | 44

Grekland på riktigt? Dessutom vill ju ingen ha konflikt och alla vill se goda resultat när man efter samråden återvänder till kartorna på skrivbordet. Helst ska det resultera i något som alla blir nöjda med – både medborgare, politiker, byggherrar och platsmarknadsförare. Och det kan vara mycket svårt att vara privat och offentlig på samma gång.

Att förändra en plats, som alltid är hemsökt av männ­ iskor och deras minnen, är på det sättet något av ett riskprojekt. Det vi kallar ”planerad utveckling” riskerar också att tvätta bort alla de materiella hållpunkter som människor använt för att minnas sig själva och varandra.

Det är som tur är mycket sällan som förändringar sker på ett så brutalt sätt som förintelsen av District Six i Kapstaden, och exkludering av människor är ytterst sällan ett uttalat mål för förändringarna. Men risken finns ändå där, och det finns många exempel på stadsomvandlingsprojekt som trots att de betraktats som framgångsrika ändå givit upphov till bitterhet och nostalgiskt tillbakablickande. I staden Helsingborg, där jag ofta är verksam, sörjer många fortfarande några gamla silor som revs till förmån för ett modernt bostadsområde i den norra delen av Helsingborgs hamn.

En planerad rivning av den gamla ångfärjestationen skapade nästan ett folkuppror, vilket ledde till att den istället flyttades 100 meter närmare kajkanten och renoverades. Det finns i Sverige ett antal olika facebook-grupper där människor delar bilder och minnen från gamla platser som inte längre finns eller som har förvandlats till oigenkännlighet. Kanske kan man säga att sociala medier idag erbjuder hållpunkter för minnet när människor inte hittar hållpunkter för sina minnen i den offentliga miljön?

Projektet Utveckla och bygga plats genom mänskliga minnen När en plats förändras radikalt händer också något inuti de människor som relaterar till den, och för att förstå detta måste man också förstå de immateriella värden som finns på platser. Och då måste man se platserna genom människorna när man utvecklar dem. Jane Jacobs borde kanske, i likhet med de Certeau, ha talat mer om människors minnen. Hennes pläderande för ett mer vardagsnära stadsbyggande har resulterat i en mängd nya och mer småskaliga materiella

riktlinjer för hur goda platser skapas, men frågan är om man lyssnar mer på människors berättelser, och därmed också lyssnar på platsen. Kanske är det inte ”småskaligheten” som är den väsentliga kärnan i människors förmåga att känna sig hemma och relatera till en förändrad eller nybyggd plats. I alla fall inte enbart.

En plats utan berättelser som kan kopplas till den tappar ju till viss del sin själ, och berättelser som enbart handlar om förlust är inte särskilt uppbyggliga. De offentliga ytorna behöver både de privata och gemensamma minnena för att människor ska känna sig hemma, och frågan är då hur man tar tillvara detta när områden och platser förändras, genom om- och nybyggande. Det här är några av frågorna som vi försöker knyta an till i forsknings- och utvecklingsprojektet Utveckla och bygga plats genom mänskliga minnen som finansieras av Formas och drivs från Lunds universitet tillsammans med Helsingborgs stad i samverkan med Järfälla kommun utanför Stockholm.

När en plats förändras radikalt händer också något inuti de människor som relaterar till den, och för att förstå detta måste man också förstå de immateriella värden som finns på platser.

Projektet tog sin början 2017, då en pilotstudie genomfördes i Helsingborgs södra hamn som nu är föremål för stadsutvecklingsprojektet H+. Inom H+ fanns diskussioner om vad som kunde vara ”bevarandevärt” utifrån en kulturmiljöaspekt, där betydelsen av platsens förflutna som arbetsplats och färjeläge kunde lyftas fram genom de materiella lämningar som fanns kvar. Men de var inte många. Tillsammans med kommunikatören Jessica Engvall från Helsingborgs stad började jag istället intressera mig för de immateriella aspekter som ingen pratade om. Vi undersökte hur hamnen gestaltade sig framför allt genom minnena från dem som arbetat och rört sig där genom åren.

26 | 44 IKAROS 3 | 20

I berättelserna om hamnen framträdde en mångfacetterad plats präglad av människors gemensamma och skilda erfarenheter och minnen, berättelser som också bidrog med nya dimensioner till de materiella lämningarna. Den varvskran som skulle vara kvar i det nya området fick fler nyanser när det uppdagades att kranföraren Gullberg suttit där år ut och år in, ofta mumsandes på en ring rå falukorv. Kranen kom till liv och plötsligt visste ju alla vad den betytt. Genom människors berättelser om sig själva och om varandra fick hamnen en själ som var specifik och unik för just detta område. Men hur gör man om sådant till stadsplanering? Hur ser en sådan karta ut?

Minnesplaneringsmetoder Forskningsprojektet som nu pågår har som syfte att skapa en verktygslåda som visar olika sätt att hitta, förstå och översätta människors historia och minnen till en planeringspraktik. Verktygslådan kommer att heta Minnesplaneringsmetoder (MPM) och för att utveckla den har aktörer i Helsingborg initierat olika testbäddar där vi tillsammans kan pröva olika arbetssätt och idéer. Just nu testar vi att fästa människors minnen på kartor samtidigt som vi skapar berättelser som tas med i den kommande översiktsplanen i Helsingborg 2021.

Ett annat delprojekt handlar om arkitektur och gestaltning där vi undersöker hur människors minnen kan bli utgångspunkt för en arkitekttävling. Vi undersöker hur minnen kan bli en del av fastighetsägares dialoger med hyresgästerna. I Järfälla ska nu berättelser om platsen och dess historia ge inspiration i arbetet med att utveckla Jakobsbergs centrum.

I detta arbete ser vi att den komplexitet som träder fram i människors olika minnen av en plats också kan skapa möjligheter att på ett mer kreativt sätt ge upphov till en personlig och mer unik plats. Kanske ska man inte vara så rädd att låta det privata minnet ta plats i det offentliga. Det handlar inte om att nostalgiskt återuppbygga det förflutna i materiell mening, utan om att skapa platser där sådant som betytt något för människor kan tas med in i framtiden. Det handlar om att visa på hur det som betytt något för människor också kan betyda något för och bygga broar till den framtida staden, hur det kan inspirera till nya miljöer. När

IKAROS 3 | 20

projektet Utveckla och bygga plats genom mänskliga minnen slutförs i oktober 2021 har vi förhoppningsvis en verktygslåda som kan användas för att utveckla platser som inte bara blir unika utan också skapar utrymme för människor att känna igen sig, platser där det inte finns självklara dikotomier mellan det ”privata” och det ”offentliga”. Kanske är det som 14-åriga Rushni förklarade när hon skulle berätta om vad en gata i hennes bostadsområde i södra Woodstock utanför Kapstadens centrum betytt för henne: I used to walk here every day.

Sådant ger onekligen perspektiv på en plats. Dessutom en hel del betydelsefulla och även användbara minnen.

Fakta om Minnenplaneringsmetoden Projektet Utveckla och bygga plats genom mänskliga minnen är ett forsknings- och utvecklingsprojekt finansierat av det statliga forskningsrådet Formas. Det pågår 2019-2021 och sker i samverkan mellan Institutionen för service management och tjänstevetenskap, Lunds universitet, och Helsingborgs stad. Även Järfälla kommun är en samverkanspart. Projektledare är Elisabeth Högdahl, fil dr i etnologi, övriga forskare är Ola Thufvesson, fil dr i kulturgeografi och Anja Petersen, fil dr i etnologi och även verksam vid Dunkers kulturhus.

Kontaktperson för Helsingborgs stad är Jessica Engvall, enhetschef för samhällskommunikation. Ingela Isaksson, planarkitekt, är kontaktperson för Jakobsbergs centrum och Järfälla kommun.

Elisabeth Högdahl, f 1962, FD i etnologi, lektor vid Institutionen för service management och tjänstevetenskap vid Lunds uni­versi­tet.

Hon disputerade vid etnologiska institutionen år 2003 med avhandlingen Göra gata: Om gränser och kryphål på Mölle­ vången och i Kapstaden. I sin avhandling förde hon fram betydelsen av kryphål i stadsmiljöer. Hennes forsknings­ fält berör främst plats, platsutveckling, normer och inkluderingsfrågor.

ARTIKEL

27 | 44

Klarspråksprinciper Begriplighet och demokrati

28 | 44 IKAROS 3 | 20

Vad menar man med klarspråk? Varför är det viktigt? Hur skiljer det sig från lättläst? Mio Lindman intervjuade myndighetsspråkvårdare Maria Fremer.

Bred mottagaranpassning

Hur såg processen ut i Finland?

Maria Fremer är myndighetsspråkvårdare på Institutet för de inhemska språken. Hon är också filosofie doktor i nordiska språk och har disputerat med en avhandling om du-reformen. När intervjun görs är den tematik vi ska diskutera – klarspråk – synnerligen aktuell i och med att myndigheternas kommunikation befinner sig under hård press under coronakrisen. Men vad är egentligen klarspråk?

– På 1970-talet gjordes en utredning som bland annat utmynnade i den finska definitionen om att myndighetsspråket ska vara sådant att en person som gått grundskolan på finska förstår det. Det här var starten för det finländska klarspråksarbetet. Det finska klarspråkstänket är rätt influerat av det svenska, via det finlandssvenska.

– Klarspråk är ett ideal för myndighetsspråk som utgår både från det talade och framför allt det skrivna. I allt högre grad handlar det om tjänster och innehåll på nätet. En text ska vara skriven på ett sakligt, klart och begripligt sätt, med ett enkelt och begripligt språk. Det innebär att man gör en så bred mottagaranpassning som möjligt. På finskt håll brukar man säga att en person som har gått ut den finska grundskolan ska kunna klara av att begripa texterna.

På frågan om klarspråk endast gäller myndigheter säger Fremer att vissa företag fungerar nästan som myndigheter. Hon nämner Posti, Finavia och VR. Allmänna principer för hur man riktar sig till allmänheten är dessutom relevanta för vilket företag som helst.

Svenskt initiativ Det var i Sverige på 1960-talet som klarspråksprinciperna började utarbetas. Idealet om tydlig myndighetskommunikation var förankrat i den svenska socialdemokratin, i tanken om folkhemmet och en informalisering av samhället. Detta skedde samtidigt med bland annat du-reformen. Klarspråk som ord började dock användas först senare, men de riktlinjer för språket i lagar och andra författningar som gavs ut av Statsrådsbered­ ning 1967 byggde på behovet av att skriva lagar så att vanliga människor kan förstå dem, och inte så att en jurist behöver tillkallas för att uttolka dem. Därifrån har idealet sedan spritt sig till Finland, Norden och till en del av övriga världen.

– Det finns klarspråksprojekt i Storbritannien och i USA (på engelska talar man om plain language) men det är ganska nytt och man har faktiskt tagit intryck av ut­ vecklingen i Norden.

IKAROS 3 | 20

Vad har hänt inom klarspråk i Finland under de senaste åren?

– Större, ambitiösa projekt har förekommit till exempel vid Skatteförvaltningen och vid Folkpensionsanstalten. Dessa har gjort omfattande förändringar i sina dokument och instruktioner. På senare tid har man också börjat lägga ut roliga tips i sociala medier. Tidigare tänkte man snarare att myndigheter inte ska ägna sig åt sådant. Om man tittar på Skatteförvaltningens kommunikation på webben och på sociala medier är det lätt att se hur mycket som förändrats under de senaste åren. Detsamma gäller FPA. Skatteförvaltningens roliga kampanjer på sociala medier är definitivt ett fiffigt sätt att sprida information. En del av klarspråksperspektivet innebär just en informell approach, och i sociala medier kan man driva den linjen mycket längre än på webbsidor och i webbtjänster, som självklart ska vara neutrala och sakliga.

Fremer menar att det ändå inte är helt korrekt att sätta likhetstecken mellan klarspråk och informalisering.

Informalisering kan nämligen också vara problematisk när det gäller myndigheter och deras verksamhet.

En alltför informell stil kan innebära att gränserna för myndigheternas maktutövande suddas ut.

Klarspråk i Finland Hur är det med målsättningen att å ena sidan kommunicera begripligt, men å andra sidan inte lämna rum för juridisk tvetydighet? Hur kommer man åt den problematiken?

– Den spänningen försöker man lösa så att den allmänt tillgängliga informationen på klarspråk förklarar och ger instruktioner för de vanligaste fallen. Sedan mås-

INTERVJU

29 | 44

te man vara tydlig med det, att om de här fallen inte gäller för dig, måste du läsa vidare. Man kanske då blir tvungen att hänvisa direkt till lagtexten. Huvudsaken är att så många som möjligt får den information som de behöver, i begriplig form.

Fremer sitter i Statsrådets svenska språknämnd som tar ställning till språkfrågor som gäller lagar och författningar. Arbetet genomsyras av klarspråkstänk, som är ett inarbetat synsätt.

Det vore bra att inte bygga upp några murar mellan klarspråk och lättläst.

Man har mycket att lära av varandra.

– Det finns i dag ingen som tycker att vi ska uttrycka oss krångligt, även om jurister förstås är – och ska vara – noga med det juridiskt exakta. Det kan uppstå frågor om hur mycket man kan avlägsna sig från lagspråket när man skriver allmänt informerande myndighets­texter: i vilken mån är man tvungen att använda exakt de termer som används i lagen och hur ska man förklara dem?

– Det som är speciellt med mitt jobb i jämförelse med mina sverigesvenska kollegors är att man på svenska i Finland har att göra med översättningar. Texterna utarbetas i regel först på finska. Det betyder också att de egentliga klarspråksprojekten i allmänhet genomförs på finska. Översättarna är oftast i den situationen att de får en färdig produkt som de sedan ska åstadkomma en svensk version av. Det betyder att man kan tillämpa klarspråksprinciper på ordval och meningsbyggnad, men textstrukturen är bestämd på förhand. Ibland önskar man att vi också i den finlandssvenska verkligheten kunde börja på ett mera grundläggande plan: vad vill texten ha sagt och vad skulle vara en bra form för att säga det?

Hur arbetar man med klarspråk?

Fremer betonar att hon inte är någon språkpolis som dyker på myndigheternas verksamhet. Det är snarare myndigheterna som uppsöker myndighetsspråkvårdaren. Själv försöker hon att fungera som ett uppmuntrande stöd.

– När något blir fel är det många som klagar, men få märker när en text visar sig vara smidig och bra. Därför är det viktigt med uppmuntran.

– Det kan finnas brister på flera olika nivåer i en text. Det värsta är förstås om någonting kan missförstås eller om det är rent obegripligt. Sedan finns det sådant som inte är korrekt svenska men som ändå är begripligt. Och så finns det sådant som inte är direkt fel, men som kunde uttryckas elegantare.

Finns löpande rutiner för klarspråkstänk i myndigheternas arbete?

– Det varierar. Vid Skatteförvaltningen har man varit ambitiös och anställt ett flertal språkvårdare – finska språkvårdare. FPA har också språkvårdare. Andra myndigheter har så vitt jag vet inte anställda personer som har den rollen. Det är förstås en resursfråga. Översättare och kommunikatörer kan också vara mer eller mind­ re insatta i klarspråkstänket.

– Det är en demokratisk rätt att förstå hur samhället fungerar men framför allt att förstå sådant som gäller en själv samt att förstå vilka möjligheter man har att påverka de saker som gäller en själv. Att man inte är ett hjälplöst offer för andras godtycke.

– Man kan tala om klarspråk i termer av demokratiska principer, men när man ska övertyga någon om att satsa på det är effektivitet ett viktigt argument. Om en person förstår med en gång, och därför inte behöver kontakta någon för att få informationen förklarad, så sparas både tid och pengar.

– I de delar av världen där man struntar i klarspråk tänker man antagligen att lagar inte behöver vara begripliga för allmänheten, och att det vid behov finns jurister. Det blir en klassfråga när människor som saknar förmåga att förstå myndighetstexter inte heller har råd att anlita någon jurist.

Klarspråk inom vården Klarspråksperspektivet har också tagits på allvar inom vårdsektorn. Fremer har haft mycket kontakt med Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt och hon säger att de verkligen har gjort mycket för språket, också på svenska.

– Inom vården är det viktigt att se över instruktioner till patienterna. Hur utformas de på bästa sätt? Hur förklarar man för en person hur hen ska förbereda sig för en operation? Hur gör man så att instruktionen inte missförstås? Från ett norskt sjukhus har jag hört exemplet att man skickade tillbaka 10-20 procent av alla patienter på morgonen innan ett ingrepp eftersom de inte hade förberett sig på rätt sätt. Man kan föreställa sig hur mycket resurser som gått till spillo när en operationssal och ett team riggats upp, och så blir det pannkaka, patienten skickas hem. I det här fallet lyckades man skriva om instruktionerna så att man nästan slapp hela problemet.

Det är viktigt, säger Fremer, att tänka sig in i den konkreta situationen inför ett medicinskt ingrepp, där många är rädda. Det gör skillnad att bli bemött på ett empatiskt sätt, med begripliga instruktioner.

Klarspråk och lättläst Finns det något du tycker att man borde gå vidare med när det gäller klarspråk?

– En sak är att det vore bra att inte bygga upp några murar mellan klarspråk och lättläst. Man har mycket att lära av varandra. Det finns många områden att sam-

30 | 44 IKAROS 3 | 20

Maria Fremer är myndighetsspråkvårdare på Institutet för de inhemska språken.

Hon är också filosofie doktor i nordiska språk och har disputerat med en avhandling om du-reformen

arbeta kring, så att man kunde jobba för lösningar som skulle fungera för alla.

Fremer förklarar att skillnaden mellan lättläst och klarspråk är att lättläst och lätt språk är en genre där man anpassar texten efter mottagarens specialbehov.

Det kan vara frågan om läs- och skrivsvårigheter eller till exempel koncentrationssvårigheter. Också andra kan ha nytta av lättläst material: det kan gälla någon som håller på att lära sig ett nytt språk. Skillnaden är också att man inom lättläst jobbar med alla genrer. Man gör lättlästa versioner också av skönlitteratur. På svenska sidan finns LL-center, och på finska Selko-keskus. Principerna är gemensamma, så att man närmast kan se gradskillnader mellan dem, säger Fremer.

– Jag försöker ta till mig av de principer som de jobbar med inom lättläst. Det kan handla om att i informativa texter också ha informativa rubriker, att man sätter en rubrik som berättar vad nästa stycke handlar om. Det kan också gå ut på att göra en luftig layout. Och man gillar att använda punktlistor. Det här är bra för vem som helst. Så vi lyssnar på varandra och samarbetar.

– Allra viktigast för mig är tanken om design för alla. På engelska talar man om universal design. Det betyder att utforma hela samhället så att det passar så många som möjligt. Då rör det sig om konkreta detaljer i den fysiska miljön. Det enklaste exemplet är trappor. Förr tänkte man att det är ens eget problem om man inte kan gå i trappor. Nu försöker man utforma miljön så

Handlar inte behovet av klarspråk också om kontexten, till exempel att den som tar del av ett myndighetsbeslut känner sig panikslagen och uppjagad?

– Ja, tänk bara på en situation där någon har blivit akut sjuk. Kan man förstå informationen även om man är lite i panik? Men det kan också handla om att vi multitaskar, eller om en så konkret sak som att belysningen är dålig.

– Det är bra att försöka tänka sig olika mottagare. Hur skulle min tjugoåriga son eller min nittioåriga pappa förstå texten?

Klarspråk i ett finlandssvenskt sammanhang – Jag är den enda svenska myndighetsspråkvårdaren här i landet. Jag försöker finnas till hands som en resurs, men jag kan inte fixa så att allt blir bra.

I Sverige finns det ett företag som heter Språkkonsulterna som ordnar kurser i språkvård och kan anlitas för klarspråksprojekt. Där finns också Språkrådet, Sveriges officiella organ för språkvård och språkpolitik, som motsvarar Institutet för de inhemska språken i Finland.

På Språkrådets hemsida lyfts klarspråk fram som ett ansvarsområde, liksom också på Kotus’ hemsida.

Det handlar alltså om att göra så få särlösningar som möjligt och istället designa på ett sådant sätt att det passar för alla. att det alltid finns alternativ. På samma sätt kan man tänka om texter, hur de är utformade, layoutade, om det är lätt att förstå dem. Det kan handla om så konkreta saker som att dela in texten i relativt korta stycken som avgränsas med en tom rad istället för att ha massiva sjok av text.

Den som inte har ett specialbehov i dag kanske har det i morgon, tillägger Fremer. Vi är ett åldrande samhälle.

– Det handlar alltså om att göra så få särlösningar som möjligt och istället designa på ett sådant sätt att det passar för alla. Det är bra om myndigheter vågar ta ett ganska stort kliv i riktningen att skriva enklare, att använda vardagliga ord. Om man är osäker på ordval kan man fundera på hur man skulle säga muntligt.

IKAROS 3 | 20

Skatteförvaltningen har olika versioner av sina instruktioner på nätet. En version är ganska enkelt utformad, och sedan finns det noggrannare instruktioner för dem som behöver det.

Har ni samarbetat med medier, för att där föra fram klarspråksprincipen?

– Min kollega Anna-Maria Gustafsson är mediespråkvårdare och det är klart att vi samarbetar mycket. Ändå finns det situationer där problem uppstår, till exempel när det gäller termval. Mediespråkvården i Finland och i Sverige beslöt till exempel tillsammans, efter grundligt hörande av experter, att skydd av tyg eller papper som täcker munnen och näsan ska heta munskydd. Men på finska heter det kasvomaski. När det gäller information till allmänheten vore det bra om alla skulle använda ordet munskydd på svenska, så att det blir klart vad som menas, men i Finland talar en del myndigheter nu om ansiktsmasker. På svenska är en ansiktsmask i allmänhet något man använder för att vårda huden, eller har på maskerad. Men förhoppningsvis uppstår inga missförstånd på grund av detta.

INTERVJU

31 | 44

Lévinas och verklighetens skugga 32 | 44 IKAROS 3 | 20

Att njuta av konsten, skriver Emmanuel Lévinas, är något ont, egoistiskt och fegt. Ibland är njutningen skamfylld, som att festa mitt under en pestepidemi. Orden står att läsa i den korta essän La Réalité et son ombre, skriven 1948, och är kanske de mest missförstådda raderna i Lévinas oeuvre. Nämligen: det är varken konsten eller njutningen som är måltavla för filosofens kritik, utan istället en viss hållning – det vi kallar ”esteticism”.

IKAROS 3 | 20

ARTIKEL

33 | 44

Konstens verklighet Essän, skriven bara några år efter Lévinas fängelsevistelse under kriget, som ett svar på Sartres tes om den engagerade litteraturen, är kort men tät. Lévinas vederlägger här uppfattningen om att litteraturen kunde användas som verktyg för att förändra världen.

Litteraturen kan, enligt Lévinas, inte avslöja något om verkligheten eftersom den varken är sann eller osann.

Konsten undflyr alla sanningsanspråk – den förhåller sig till verkligheten som en skugga.

Lévinas är här som allra mest tydligt influerad av Platon. Hos båda finns misstanken att representationen av verkligheten i konsten, den mimetiska avbildningen, kan grumla vår relation till verkligheten som sådan.

Medan Platon misstänker att konsten leder oss bort från det goda finns hos Lévinas en oro att vi tar konstens skuggvärld som en sanning: att vi lever oss in så starkt i den att vi riskerar att glömma den Andre.

I motsats till det levande livet där framtiden alltid förblir öppen och okänd är konstverkets framtid alltid bunden till sitt öde: att förbli en karikatyr.

Lévinas idé om ”etiken som en första filosofi” gör att en estetisk artefakt omöjligen kan ersätta mötet med den Andre, närvaron av den Andres ansikte. Frågan är om vi i konsten kan närma oss en påminnelse om detta möte?

Idén om konsten som ”verklighetens skugga” verkar utesluta möjligheten att konsten överhuvudtaget kunde ha etiska implikationer. Att ägna sig åt konst liknar väl mest en flykt från en värld som ropar efter vårt ansvar?

Konsten som en tillflyktsort för skönandar? Finns inte också en motbild: Konsten som ett skydd mot en verklighet som för den känslige ter sig alltför överväldigande och komplex?

Emellertid, för att undersöka frågan inom ramen för Lévinas essä måste vi uppmärksamma en detalj i filosofens konstsyn som komplicerar bilden. För Lévinas står konsten på två ben: dels konstverket, dels kritik i vidaste bemärkelse (kritik innefattar här både konstkritik och filosofisk kritik). Mellan dessa två poler råder ett nödvändigt spänningsförhållande. Å ena sidan konstverkets inneboende tendens att distansera sig, en rörelse bort från en delad värld in i sin egen, å andra sidan den kritiska uppgiften, att föra tillbaka konsten till en delad värld, återintegrera den i ett mänskligt sammanhang.

Skiljelinjen mellan Sartre och Lévinas är då att det engagerade ansvar den förste tillskriver skönlitteraturen kan den senare endast tillskriva kritiken.

Lévinas utgångspunkt är vid den här tidpunkten fortfarande fenomenologisk, texten uppehåller sig kring konstens väsen snarare än ställningstaganden för god eller emot dålig konst. Ett genomgående problem är dock att han tenderar göra allmänna påstående om konst utan att undersöka skillnader.

Konstens sken Utmärkande för konstprocessen är, enligt Lévinas, att den ersätter objekt med bilden av ett objekt. Till skillnad från våra begrepp som hjälper oss att förstå vår relation till verkligheten, skapa en levande kontakt till den, verkar konstens bilder försätta oss i passivitet, neutralisera det levande. Bilden håller oss fångna, fastlåsta i sitt grepp. Lévinas liknar detta vid den starka påverkan ett stycke musik eller poesi kan ha på oss, vid en rytm som ofrivilligt letar sig in och som genom ett trollslag tar själen i besittning. Vi låter konsten förföra oss, absorbera oss, och förlorar oss i dess värld. Ett ganska angenämt fängelse, kan man ju tycka.

Lévinas avfärdar idén om att konsten öppnar dörrar till alternativa världar, lika lite existerar dessa världar som miniatyrversioner, tablåer i vår fantasi. Istället dubblerar den verkligheten, följer den som en skugga. Konsten liknas vid ett tvetydigt väsen – dess essens är otydlig, svårfångad. Både samma och annorlunda, samtidigt – sådant är konstens sken.

Lévinas illustrerar en aspekt av konstens sken genom att undersöka dess tidslighet, ett förlopp som liknar ett verkligt skeende men som inte är det. För oss flödar tiden från det förflutna genom nuet och mot en framtid medan konstens tid bara består av en samling frusna ögonblick.

Sinnebilden för konstens tid är skulpturen eller målningen. Statyn står där orörlig, utan framtid. Mona Lisa spricker aldrig upp i sitt berömda leende. Båda är de fastfrusna i ett evigt ögonblick. Här, i intervall av frusen tid, vilket Lévinas kallar entretemps (övers. ”under tiden”), är konsten för alltid avslutad, men också alltid död. Att njuta av konst är att njuta av det döda. Konstnären kan förgäves försöka ge liv åt sin staty eller åt sin målning, men konstverket lyckas inte överskrida sin egen tid, sitt frusna ögonblick. I motsats till det levande livet där framtiden alltid förblir öppen och okänd är konstverkets framtid alltid bunden till sitt öde: att förbli en karikatyr. Lévinas når slutsatsen: ”Varje bild är karikatyr.”

För exempelvis en romanförfattare skapar ju detta oöver­stigliga problem. Hur vass pennan än är så för-

34 | 44 IKAROS 3 | 20

vandlas det litterära porträttet till karikatyr, dess ansikte stelnar till en mask. Tragiken är inte att romanens gestalter krossas av det öde som tilldelats dem av författaren: det tragiska är att de genom att vara nerskrivna tilldelats öden, att existera i tomma intervall. Romangestalter är varelser som sitter instängda i sitt slutna universum, tvingade att i tid och evighet upprepa samma handlingar, uttala samma repliker. Karaktärerna är fångar, författaren har låst in dem i sin bok samtidigt som han hävdar att de har full frihet. En intrikat form av slaveri. Eller bara en tillspetsad fenomenologisk insikt?

Konsten att uttolka en skugga Vi har sett att konsten fördubblar verkligheten med sin skugglika, drömlika existens, och på vilket sätt vi låter oss bländas av dess sken. Esteticismen, det förhållningssätt till konsten som Lévinas kritiserar, förordar att vi dröjer oss kvar, att vi fortsätter låta oss bländas av skenet, att vi aldrig träder ut ur skuggorna. Konstens roll i våra liv förblir oklar. Man kan förvisso föreställa sig ett verk som rekommenderar, till och med uppmanar oss till handling, men konstverket ålägger oss inte några moraliska skyldigheter – det krav vi erfar när vi står mitt emot varandra, ansikte mot ansikte.

Frågan är hur vi som betraktare skulle kunna överskrida konstens värld, behandla det alltid avslutade och döda som något oavslutat och levande? Överskridandet, den rörelse som består i att återföra konstverket tillbaka till ett större sammanhang, är det Lévinas kallar ”kritik”.

Kritikens uppgift blir då att få det tysta och oansvariga konstverket att börja tala, börja leva. Statyn sätts i rörelse, Mona Lisas leende vidgas.

På så vis är kritiken ingen sekundär process i förhållande till konstverket, något yttre som i bästa fall är en form av underhållning för intellektuella. Istället är kritiken en intern del av konsten och helt nödvändig eftersom den transformerar konstverkets sinnlighet genom att ställa frågor till det. Den öppnar upp det slutna mot en oändlig värld av mening och betydelse.

Kritik är på så vis att uttolka en skugga.

Konsten som en öppning mot den Andre Avslutningsvis vill Lévinas påminna oss om att det inom den moderna litteraturen finns en tydlig medvetenhet om att författaren bör lämna sitt elfenbenstorn, lämna sitt självpåtagna uppdrag som ställföreträdande gudom, lämna sin värld av sken och skugga, platsen för ”avgudadyrkan”, för att istället börja uttolka sin egen mytologi. Författaren är i och med detta inte längre bara konstnär utan även – kritiker.

sig kring problemet med den klassiska avbildningen.

Den tysta och oansvariga konst som Lévinas kritiserar är framför allt den klassiska konsten, konsten som representation. Ett konstverk som är inlåst och inneslutet i sin egen självtillräckliga värld är även oförmöget till dialog och saknar därmed etiskt värde. Här finns, något förenklat, en skiljelinje mellan klassisk och modern konst: där den förra endast avbildar och därigenom bekräftar en redan känd identitet, sätter den senare denna identitet på spel. Hos den moderna konsten finns en transcendent dimension, en öppning mot den Andre som den klassiska konsten saknar. Exempel på detta hittar vi i Lévinas Proust-läsningar.

Frågan är hur vi som betraktare skulle kunna överskrida konstens värld, behandla det alltid avslutande och döda som något oavslutat och levande?

Lévinas såg i Marcel Proust ett exempel på hur en skönlitterär text i sin gestaltning kan vara en öppning mot den Andre: À la recherche du temps perdu som en implicit moralfilsofi. Ett genomgående tema i Prousts romansvit är att berättarens bild aldrig överensstämmer med den Andres Annanhet, vars oändlighet alltid flödar över alla de bilder och föreställningar berättaren i romanen måste ompröva, förändra och slutligen förkasta helt. Prousts romansvit blir då det närmaste exempel vi har på en litterär konst som kan ruska om sin läsare, som om vi där ställs inför en Annan. Det vore därför helt felaktigt att beteckna seriösa Proust-läsare som en samling världsfrånvända skönandar, skolexempel på den estetiska hållning Lévinas vänder sig emot.

Lévinas skrev sin text i en brytningstid mellan en gammal och en ny värld. Sedan dess har mycket hänt, men Lévinas filosofi är fortfarande aktuell. Konsten kan inte rädda oss, men den har fortfarande ett viktigt uppdrag.

Konstnärens gamla uppgift, att vara gudarnas vinbärare eller att som deras budbärare nedstiga och avtäcka den gudomliga skönheten för människorna på jorden, är omöjlig efter Auschwitz. Konsten måste överge det Sköna bortom världen för att istället träda i tjänst och underkasta sig en mänsklig värld, exponera sårbarhet och utsatthet. Konstnären kan där vittna om det oändliga som göms i det sårbara och utsatta i den Andres ansikte.

Lévinas fördjupar sig här inte i hur denna medvetna konst skulle se ut, La Réalité et son ombre uppehåller

IKAROS 3 | 20

ARTIKEL

Alexander Öhman är doktorand i filosofi vid Åbo Akademi.

35 | 44

36 | 44 IKAROS 3 | 20

Subversiv politik och förnuftskritik

I sin bok Är Trump postmodern? diskuterar Nora Hämäläinen den postmoderna teoribildningen och dess kritiker. Men går hon ibland i samma fallgropar som de hon varnar för? Salla Aldrin Salskov diskuterar.

Frågan ”Är Trump postmodern?”, titeln på filosofen Nora Hämäläinens essäsamling om populism och sanning, kan förefalla retorisk, men är beskrivande för vad det postmoderna ofta associeras med: ytlighet, kopior, fragment, relativism, slentrianmässiga uttalanden i ”popfilosofisk” anda. Donald Trump kan på många sätt sägas representera nidbilder av postmodernismen; hans uttalanden om ”fake news” och ageranden i relation till coronakrisen påminner om påståenden som ”allt är text”, ”det finns ingen sanning” eller ”allting är relativt”, ”diskursen är allt”. Samtidigt avslöjar Trump att dessa sloganer ekar tomt, att språket nog är ”allt” men att det kan användas för retoriska, ideologiska, och korrupta syften. Oberoende av hur parodisk Trump kan framstå är han dock ytterst verklig i sin destruktivitet. Då den amerikanska politiken i allt högre grad liknar en dokusåpa och journalisternas kritiska frågor framstår som desperata försök att få presidenten att inse och ta sitt ansvar, blir Trump en påminnelse om att rättvisa, sanning och demokrati inte är filosofiska, abstrakta begrepp, utan begrepp vars mening förankras i ett samhälle och i våra liv, där de kan förvrängas och missbrukas. ”Postmodern” i bemärkelsen ”absurd” är kanske beskrivande för hur många känner inför Trumps presidentskap. Samtidigt beskylls vänstern för att på grund av postmoderna maktanalyser ha misslyckats med att föra en vänsterpolitik utifrån en analys av ekonomiska realiteter. Det postmoderna kan alltså ses som

IKAROS 3 | 20

en gemensam nämnare för Trump, nyhögern och vänstern – eller kan det?

Gedigen översikt Denna fråga diskuteras i Nora Hämäläinens essäsamling om sanning och populism. Vilken roll har ”det postmoderna” fått inom höger- och vänsterpolitik, i samhällsdebatten, inom vetenskaperna och i filosofin? Trots bokens titel diskuteras dock inte Trump eller nyhögern desto mera, utan fokus ligger på hur vi skall förstå beskyllningar om att något är postmodernt. Essäsamlingen är främst en kartläggning av olika positioneringar och argument gällande kunskapens, vetenskapens, expertisens och objektivitetens roll i samtida diskussioner där rationalitet utgör ett styrande ideal. Hämäläinen tar som utgångspunkt postmodernismens påstådda förnuftsfientlighet men även det som beskrivs som irrationella element inom samhällsdebatten, för att fråga hur ”vi kan orientera oss i vår nuvarande kunskapssituation”, i en situation där ”pubsnacket och kaffebordsskvallret har flyttat ut i en gränslös flytande offentlighet”.

Hämäläinen analyserar samtidens vänster-höger-motsättningar, värderingar på skalan liberalism-konservatism och nihilism. Analysen kartlägger vad det kan innebära att påstå att ens politik eller perspektiv tar avstånd från ”postmodernism” eller vad det kan bety-

RECENSION

37 | 44

da att i postmodern anda göra politiska anspråk eller kritisera en samhällsordning. Boken tar upp en mängd samhällsfenomen och debatter och konkretiserar dessa genom citat och exempel (tidningskolumner, en debatt om relativism i den svenska skolan, och skillnader och likheter mellan analytiska och kontinentala filosofer). Den innehåller också en idéhistorisk översikt över vetenskapernas kunskapsanspråk och förståelse av objektivitet, samtidigt som den presenterar några av postmodernismens centrala tänkare. Hämälainen introducerar bland annat Derrida, Foucault och Lyotard och utvärderar vad det betyder att kalla dem ”postmodernister”. Även Judith Butlers feminism tas upp liksom postkolonialt tänkande som i boken representeras av Edward Saids kritik av orientalismen och av Gayatri Spivak, framförallt hennes essä ”Kan den subalterna tala?”. Boken ger även en inblick i det Hämäläinen kallar ”artig relativism” (situationer där man inte ”säger allt” för att undvika att någon, exempelvis en skolelev, ska känna sig utpekad), och den så kallade Sokal-affären, där syftet var att publicera en nonsensartiklar i postmodernismens namn och därmed ”bevisa” dess ovetenskaplighet. Boken avslutas med en essä om vår samtid och huruvida den kan karakteriseras som epoken ”efter sanningen”. Hämäläinens slutsats är att vetenskapen är en mänsklig verksamhet som bör värnas i en tid där våra existensvillkor står på spel och där alternativ behövs till en ekonomisk-instrumentell inställning till kunskap och vetenskap.

Komplex diskussion om kön Boken ger en allmän introduktion till problematiken kring relativism och postmodernism, vetenskap och objektivitet och dess samhälleliga förankring, men är svår att entydigt kategorisera som en filosofisk, politisk eller samhällskritisk bok. Ur ett filosofiskt-akademiskt perspektiv är diskussionen tidvis något ytlig, vilket innebär att viktiga insikter eller dimensioner av den behandlade tematiken uteblir. Ett exempel på detta är essän om feminism och postkolonialt tänkande där Hämäläinen något överraskande tar upp Martha Nuss­ baums kritik av Judith Butlers genusteori. Nussbaums kritik från slutet av 90-talet har inom den akademiska feminismen i allmänhet avvisats som oseriös (Rosi Braidotti kallar den en ”below-the-belt-attack”), och även Hämäläinen presenterar den som ”en akademisk variant av vår tids slentrianmässiga kultursideskritik av det postmoderna”. Butler är en av samtidens mest lästa och kritiserade feministiska filosofer. Att enbart ta upp Nussbaums kritik riskerar därmed att ge en något ensidig bild av problematiken och diskussionen kring Butlers teoretiska och politiska anspråk.

Nussbaums kritik av Butlers ”postmoderna” teoretiserande handlar om att det är världsfrånvänt, svårläst, opedagogiskt och att Butlers filosoferande kring vår

förståelse av kön och genus inte förbättrar världen (vilket i sig är ett ganska ambitiöst mål för vilket som helst politiskt projekt), och därmed enligt Nussbaum är politiskt destruktivt. För henne står Butlers kritik av olika tänkesätt inom feminismen enbart för verbal och symbolisk politik. Nussbaum vill att feminismen skall ta sig an verkliga frågor kring kvinnors livsvillkor: sexuella trakasserier, våld mot kvinnor och lagstiftningsfrågor.

Men som Hämäläinen också noterar har Butlers genusteori de facto haft ganska stor genomslagskraft och exempelvis influerat vår tids könspolitik som innefattar en större förståelse för könets mångfald bortom en entydig dikotomi man/kvinna. Därmed kan man konstatera, som Hämäläinen också gör, att Nussbaum delvis helt enkelt har fel.

Hämäläinen tar fasta på Butlers problematisering av ”kvinnan” som utgångspunkt för feminismen: Butler ifrågasätter en feminism som inte tar i beaktande skillnader kvinnor emellan, exempelvis ras, klass, och andra maktrelationer och skillnadsmarkörer. När Butler uppmärksammar den exkluderande politik som görs i termer av en enhetlig identitet (kvinna), är det samtidigt en kritik av den vita västerländska feminismens implicita normer.

Detta undgår Nussbaum som jämför Butlers ifrågasättande av vardagliga tänkesätt kring kön med indiska feministers kamper. Nussbaum jämför Indien och USA på ett sätt som är karakteristiskt för ett eurocentriskt tänkande och en västerländsk självbild som ”civiliserade föregångare” gentemot ”andra”, ”mindre utvecklade kulturer”. Dessa kolonialistiska tankesätt är föremål för Spivaks kritik men även utgångspunkter Butler vill åt när hon problematiserar att kvinnan förstås som självklart subjekt för den feministiska politiken. Nussbaums kritik är alltså ett bra exempel på att hon borde genomföra det slags självkritiska arbete som Butler står för och reflektera kritiskt kring sina egna utgångspunkter.

Hämäläinen medger att Nussbaums kritik avspeglar en allmän antiintellektualism som är förklädd till förnuft, men noterar inte hennes eurocentriska perspektiv och problematiska jämförelse av Indien och USA. Att Hämäläinen inte tar fasta på den problematiken förefaller märkligt med tanke på att essän handlar om feminism och postkolonialt tänkande, som Hämäläinen beskriver enligt följande: ”Det postkoloniala tänkandet handlar om att låta de icke-vita, icke-europeiska erfarenheterna komma till uttryck”. Det är en beskrivning som kan låta välmenande, men vid närmare granskning är den en Nussbaumsk utgångspunkt som uttrycker precis det maktförhållande den postkoloniala kritiken har lyft fram och ifrågasätter. Att ”låta någon komma till tals” är exempelvis den problematik som Spivaks essä om den subalterna handlar om. Frågor som problematiseras i en postkolonial analys är: vad innebär det att ”låta” olika (på olika sätt rasifierade) erfarenheter uttryckas? Hur sker det, av vem och på vilka villkor?

38 | 44 IKAROS 3 | 20

Vilken rasifierad politik ger dessa frågor i sig uttryck för?

Vilken roll får dessa erfarenheter i ett bredare kulturellt sammanhang? Vilken roll har ”förnuft” då dess rötter finns i en tanketradition som rättfärdiggjort ett hierarkiserande skillnadstänkande i termer av vi och dom? Det är den postkoloniala frågan. Även om synliggörandet av rasifierade erfarenheter är en del av postkolonialismens politiska ansatser är det en problematik som är långt ifrån entydig.

Feminism och postkolonialism Hämäläinen avslutar essän med att jämföra Nussbaum med ”dagens förnuftsväktare” som tänker i banorna vi förnuftiga – de oförnuftiga, en motsättning som präglar kolonialismens arv. Den postkoloniala kritiken granskar hur begrepp som ”förnuft” och ”rationalitet” ofta fungerar som implicita självbilder i motsats till andra grupper som ses som ”oförnuftiga” och ”irrationella”. Genom att inte lyfta fram hur en kolonialistisk problematik präglar Nussbaums tänkande blir framställningen av feminismen och postkolonialismen tyvärr ytlig. Hämäläinen konstaterar att feminismen och det postkoloniala tänkandet fört med sig att vi idag ”har tillgång till ett annat sätt att tänka, ett öga för förtryck under likabehandlingens mantel, ett öra för andra erfarenheter”. Likväl kvarstår frågan om hur dessa tänkesätt och erfarenheter av exempelvis kön, sexualitet eller rasifiering skall förstås, vilken politik som kan föras i deras namn och vilket slags politik de berättigar, en problematik som utgör kärnan inom dessa fält, men även utgör kärnfrågan i Nussbaum-Butler fallet.

Granskningen av maktrelationer i olika diskursiva, filosofiska, historiska och kulturella sammanhang är en röd tråd hos många så kallade postmoderna filosofer. Detta behandlas i boken, men är en tematik som inte analyseras mera ingående. Till exempel skriver Hämäläinen med hänvisning till Butlers idéer om det performativa könet (tanken, inspirerad av J. L. Austins begrepp om performativitet, att kön inte är något vi är, utan en mängd kulturellt skapade betydelser som ”görs”) att ”transsexuella, homosexuella och queera ’gör’ kön på annat sätt än den heterosexuella normen påbjuder, och blir därför sätt att undergräva den normativa strukturen”. Detta sätt att presentera Butler och tanken om en undergrävande, det vill säga subversiv, feministisk politik förenklar den Butlerska och genusvetenskapliga analysen. Det subversiva är något som diskuterats omfattande inom feminism och aktivism, just för att det subversiva inte är något otvetydigt.

Homosexuella, transpersoner och queera kan heller inte sägas bära ansvaret för könspolitikens radikala omvälvningar eller utgöra det subversiva. Det att olika normer ofta är föremål för kritik och därmed ses som ett problem (till exempel ”heteronormativitet”) betyder inte att det som utgör en norm inte också kan,

IKAROS 3 | 20

beroende på omständigheterna, vara subversivt. Det som på ytan kan uppfattas heteronormativt är inte nödvändigtvis det. Foucaults roll, som är grundläggande för både Butler och dagens queerfeministiska tänkande överlag i ifrågasättandet av stabila och fasta identiteter (framförallt tanken om homosexualitet som en identitet), kunde ha varit värt att ta upp i detta sammanhang, särskilt som både Foucault och Butler är djupt kritiska till det slags identitetspolitik som nu beskylls för att ha splittrat vänstern. Foucaults vägran att tala om sexualitet i vår tids termer som en identitet är en intellektuell utmaning för vem som helst men utgör även en politisk vision om rättvisa, jämlikhet och frihet. Och är i vår kulturella kontext även ett exempel på ett subversivt tänkande!

Butlers ”postmoderna” radikalitet har sina filosofiska fallgropar, men även tankeväckande insikter. Därför kunde det även ha varit intressant att nämna tänkare som på ett mera ”seriöst” sätt än Nussbaum kommenterat Butler, exempelvis Nancy Fraser eller Toril Moi som bägge är kritiska till poststrukturalismen hos Butler och dess roll i kulturkritik om än ur olika synvinklar, men utan att förkasta Butler som feministisk tänkare. Där Fraser ifrågasätter Butlers syn på identitetspolitik och representation samt ser omfördelningen av ekonomiska resurser som grundläggande på ett annat sätt än Butler enligt henne gör, skriver Moi att hon håller med om Butlers politiska anspråk, men inte de teoretiska premisser om språk och verklighet som Butlers genusteori utgår ifrån.

En styrka med boken är att Hämäläinen visar hur olika positioner som framställs som motsatser delar samma tankegångar, hur exempelvis idéer som förknippas med det ”postmoderna” även finns i analytisk filosofi, till exempel föreställningen om ”kunskapens och språkets samhälleliga avhängighet och ’grundlöshet’”. En kritisk analys av förnuftets roll även i granskandet av dessa olika perspektiv kunde eventuellt ha getts mera plats.

En viktig lärdom är hur Hämäläinen visar att ett kritiskt tänkande förutsätter en öppenhet inför det som studeras, snarare än på förhand fastslagna teser om sakernas tillstånd. Som Hämäläinen skriver: den ”rörliga tanken slås av att det som ur en synvinkel framstår som fasta, objektiva grunder ur en annan synvinkel visar sig som otillräckliga, instabila och begränsade”. Det kritiskt granskande tänkandet drar sig inte för att ställa frågor om det egna tänkandets villkor, men utan att för den slags skull ha en teori om hur detta kritiska arbete bör se ut. Och som Hämäläinen också konstaterar är återhållsamhet i fråga om omdömen inte bara en kunskapsmässig dygd, utan även en moralisk sådan.

RECENSION

Salla Aldrin Salskov är genusvetare och filosof.

39 | 44

Tankar kring Ulf Danielssons bok Världen själv Har just läst Ulf Danielssons bok Världen själv. I radio­ programmet Filosofiska Rummet nyligen hörde jag honom säga: ”egentligen borde vi inte säga att vi HAR en kropp utan att vi ÄR en kropp”. Det gjorde att jag grep mig an boken med stor entusiasm. Äntligen någon som delade min syn på oss människor i världen – jag har länge försökt säga ”den här kroppen som är jag” utan att riktigt få något gensvar. Tyvärr får jag säga

att boken delvis blev en besvikelse även om där finns mycket som jag gärna skulle diskutera vidare med författaren.

Vad som, särskilt i den första delen av boken, blev tröttsamt irriterande var författarens ständigt återkommande hänvisningar till att någon gud inte finns eller behövs för förståelsen av fysiken. Han gör sig alltför mycket

40 | 44 IKAROS 3 | 20

till apologet och missionär för den ateism Humanisterna representerar. Hela frågeställningen tycks mig förlegad och inaktuell. Det hade räckt om författaren i en inledning en gång för alla hade deklarerat att han som naturvetare inte tyckte sig behöva Gud i sökandet efter förklaringsmodeller och i beskrivningen av universum och den fysikaliska verkligheten. Hypoteser om gud, om en intelligent skapare eller om gudomliga ingripanden ger ingen ökad förståelse av verkligheten, snarare tvärtom.

Modeller av världen Jag delar Ulf Danielssons allmänna världsbild, den han efter filosofen Hilary Putnam kallar intern realism.

Världen finns där ute, den existerar oberoende av oss, ja kanske inte helt oberoende eftersom vi är en del av den, men den finns, den är inte ett påhitt, inte en social konstruktion. Vi lär känna världen omkring oss genom egna och andras erfarenheter, utforskandet börjar vi med direkt från födseln om inte rent av redan innan. Vi skapar oss modeller av världen som gör den begriplig och förutsägbar och som därmed gör det möjligt för oss att leva och klara oss i världen.

IKAROS 3 | 20

Vetenskapliga forskare gör samma sak med den skillnaden att de tränger mycket djupare och fångar in verkligheten mycket bredare. Inom vetenskapen formulerar man mer eller mindre allomfattande beskrivningar och modeller av verkligheten och gör sedan experiment för att få modellen verifierad eller falsifierad. Den vetenskapliga ”sanningen” vid varje tidpunkt bygger på all tidigare vetenskap, den förändras kontinuerligt, för det mesta i små, nästan omärkliga steg, ibland drastiskt när tidigare modeller måste förkastas och nya formuleras i vad som kallas paradigmskiften. Hela tiden handlar det om försök att beskriva verkligheten. Modellen, beskrivningen får inte blandas ihop med den verklighet som beskrivs. Här kan man i en viss mening tala om sociala konstruktioner. Vetenskapens sanningar är ju vad världens vetenskapsmän och kvinnor är överens om ger den bästa bild vi för tillfället har av hur världen fungerar.

Själv föreställer jag mig att verkligheten sker, att universum är en process i ständig rörelse. Min föreställning går tillbaka på den antika grekiska filosofen Herakleitos som myntade begreppet ”allt flyter”. Jag tänker mig att denna process på ett abstrakt plan uppvisar regelbundenheter som vi kan upptäcka och beskriva

RECENSION

41 | 44

med hjälp av tankemodeller som gör verkligheten förutsägbar. Våra modeller är alltid bara ”delsanningar”, vi kan aldrig göra anspråk på att med vår erfarenhet omfatta hela verkligheten. Vi är inneslutna i en liten del av den verklighet vi studerar, bosatta på en liten planet i ett litet solsystem i en avkrok av universum och utan överblick över helheten med alla dess detaljer.

Dessutom med en tendens till hybris.

Reduktionism Ulf Danielsson är professor i teoretiskt fysik. I den rollen vill han gärna hävda att allt kan förklaras med fysik.

Det ställningstagandet kan alltid diskuteras men antagligen har han rätt i princip. I praktiken kan det vara svårt att med hjälp av enbart elementarpartikelfysik formulera modeller för hur den specifika kombinationen av alla miljarder elementarpartiklar som ordnat in sig i en cell måste uppträda. Ulf Danielsson lyfter aldrig explicit i boken fram detta praktiska problem men han tangerar det i sin diskussion av fenomenet emergens. Han erkänner att det kan finnas en form av emergens – han kallar det ontologisk emergens – där lagarna för det emergenta fenomenet inte kan härledas ur lagarna för den underliggande elementarfysiken.

Den komplexa helheten kan vara något mer än bara en godtycklig samling beståndsdelar. Med en annan terminologi kan man tala om olika former av reduktio­ nism, stark eller svag. Stark reduktionism motsvarar då svag emergens, egenskaperna hos det emergenta fenomenet kan a priori härledas ur egenskaperna hos de ingående beståndsdelarna. Vid svag reduktionism kan funktionaliteten hos det emergenta fenomenet a posteriori förklaras med hjälp av de underliggande delarnas egenskaper i kombination med det unika sätt på vilket delarna är sammanfogade. En levande cell är ett typiskt exempel på ontologisk emergens och kan beskrivas med svag reduktionism. Uppenbarligen kan celler vara sammansatta på många olika sätt – det finns en mångfald av olika sorters levande celler. Hur en viss cell är sammansatt kan inte entydigt härledas ur egenskaperna för de ingående elementarpartiklarna eller ens atomerna. Delarna måste inte foga ihop sig på just det aktuella sättet. Cellernas uppbyggnad har stegvis selekterats fram under evolutionen ur alla möjliga slumpvisa sammansättningar.

Någonstans mellan raderna i Ulf Danielssons text lyser ett motstånd fram mot framför allt stark emergens. Det handlar om den sortens makroskopiska företeelser och ting som vi kommer i kontakt med i vardagslivet via våra vanliga sinnen, sådana som stolar och bord, böcker och maskiner, stora och små djur och framför allt andra människor. Då återkommer han till att egentligen är ju allt detta bara illusioner, samlingar av atomer som svävar omkring i ett stort tomrum. Han har svårt att frigöra sig från rollen som fysiker och från sitt fysikaliska universum. Allt är ju i princip fysik.

Arvet från Descartes I en värld där allt är fysik och där även vi människor helt och fullt ingår i detta materiella universum – en

världsbild jag själv delar – finns fortfarande vissa problem som fysiken har svårt att förklara. Medvetandet är ett sådant problem: självmedvetandet, känslan av att vara ett jag, ha ett själv. Filosofer talar om the hard problem, det svåra problemet. Hur kan vi veta vad vi tänker, hur kan vi känna att vi är i en kropp, är en kropp? Vi är fortfarande fångna i en tradition av cartesiansk dualism. Vi kan inte förstå hur tanken och kroppen kan växelverka och påverka varandra om de tillhör olika världar.

Descartes försökte resonera sig till vad han med säkerhet kunde veta. Han kom fram till att det enda han hade förstahandserfarenhet av var de egna tankarna.

Detta formulerade han som känt i sentensen: ”Jag tänker – alltså finns jag till”. I den europeiska tanketraditionen från grekernas Platon över kristendomens Paulus ger tänkandet – medvetandet, själen – oss tillträde till en annan värld, den andliga världen. Tänkandet sker i en värld som inte begränsas av tid eller rum i motsats till den materiella, rumsliga världen där våra kroppar befinner sig. För att kunna hävda att vi är materiella varelser och att denna vår materialitet även inbegriper vårt inre liv, våra tankar och känslor, måste vi kunna förklara även medvetandets mekanismer fysikaliskt.

Där är vi ännu inte.

En i mitt tycke oförtjänt förbisedd, amerikansk filosof, Susanne Langer, har gjort en ansats som kanske kan leda vidare. Hon ser sig som en biologins filosof och tar som sin uppgift att formulera ett språk och en terminologi som gör det möjligt för biologer att ställa relevanta frågor. Hon menar att utgångspunkten för forskning kring medvetandet kunde vara att ”vissa processer i en levande organism ’känns’ i någon mening i den organism där de sker”. Den formuleringen kunde utgöra ett slags medvetandets ”elementarfysik”.

Redan encelliga varelser har ett informationsutbyte med omgivningen. De känner av sin omgivning, söker sig till näring, utsöndrar gifter för att försvara sig, stöter till och med ut celler som snyltar och inte bidrar till det gemensamma försvaret. Celler i symbiotiskt samarbete med granncellerna i en levande organism utväxlar information och vidarebefordrar signaler som egentligen är meningsfulla bara på makronivå: styr granncellernas utveckling så att de passar in i sammanhanget; får organismen att undvika fara genom att cellerna ändrar sin form och förorsakar rörelser på makronivå; förmedlar sinnesintryck.

Ulf Danielsson ställer i boken frågan om det är möjligt att föreställa sig de andra som levande zombies, som varelser, ”automater”, utan medvetande, utan känsla av ett själv, utan inre liv. Här har Merleau-Ponty hittat en intressant iakttagelse kring mänskligt medvetande. Det finns en viss sorts hjärnskador som gör att patienten inte kan peka ut föremål i rummet eller ens tala om var till exempel ett glas befinner sig. Däremot kan patienten utan svårighet ta glaset på bordet och dricka ur det eller räcka över det om man ber om det. På samma sätt kan en sådan patient obehindrat sticka in nyckeln rätt i ett nyckelhål men inte tala om ifall nyckelhålet är vågrätt eller lodrätt. Ett slags partiell zombie-tillvaro.

42 | 44 IKAROS 3 | 20

Vad omfattar medvetandet?

Det stora frågan är alltså hur vi kan uppleva omvärlden genom våra sinnen, hur vi kan se vår inre film när vi går med öppna ögon genom en skog eller gatulivet. Kan man formulera de fysikaliska mekanismer som gör detta möjligt så kommer man sannolikt ett steg närmare en lösning på medvetandets problem. På samma sätt som jag med hjälp av mina sinnen kan uppleva den omgivande verkligheten kan jag uppleva min inre värld, de processer som pågår i den här kroppen och i min hjärna – i den mån jag behöver bli medveten om vad som pågår där. Mina tankar är ”det jag upplever när tankeprocesser pågår i mitt huvud och rapporteras till den del av hjärnan där processer känns”. Inte alla tankeprocesser sker dock under upplevelsens strålkastarbelysning. Jag kommer ihåg en episod när jag höll på med datorprogrammering.

En hel fredag felsökte jag ett trilskande program utan att lyckas hitta buggen. Till slut gav jag upp och tog helg, gick på fest på kvällen och vaknade följande morgon med en påtaglig baksmälla. I det ögonblick jag vaknade visste jag plötsligt var felet fanns. När jag på måndag morgon testade så visade det sig att jag hade haft rätt.

En räknare någonstans djupt inne i programlabyrinten låg ett steg fel. Programmet var stort och komplext, jag visste inte ens att jag hade programarkitekturen så in i minsta detalj klar för mig i huvudet.

Exemplet visar att inte allt som pågår i hjärnan passerar medvetandet. Man kan lösa problem medan man sover eftersom problemlösandet pågår i den materiella hjärnan som är en del av den materiella kroppen, inte i något slags högre andlig sfär som vi tappar kontakten med när vi sover.

Medvetandet omfattar inte bara våra tankar utan också ord, bilder, musik och vad nu tankarna kan bestå av. Till medvetandet hör även känslan av att vara en kropp. Vi känner av kroppens och kroppsdelarnas positioner. Vi kan – nästan – med slutna ögon föra samman händerna framför kroppen så att pekfingrarna möts. Vi känner av när någon del av kroppen inte mår bra, till exempel när vi har ett sår på huden som behöver särskild omvårdnad.

Vi känner av kroppens allmäntillstånd: om vi är rädda, arga eller kanske rent av glada och lyckliga. Neurologen Damasio har påvisat att hjärnan bygger upp en materiell modell av kroppen och dess tillstånd. Vi har även börjat förstå det signalsystem som våra hormoner bildar. Hur dessa kemiska signaler omvandlas i upplevelser är fortfarande en del av medvetandets problem.

Handlingar och orsaker I ett sista kapitel i boken avfärdar Ulf Danielsson på ett ganska summariskt sätt begreppet fri vilja. Kapitlet har rubriken ”Det finns ingen fri vilja”. Här placerar författaren oreflekterat den fria viljan i den ”andliga sfären” och menar att talet om fri vilja är en relikt från Descartes’ dualism och därför inte hör hemma i en fysikalisk världsbild. Därmed undviker professor Danielsson helt och hållet problematiken kring begrepp som ansvar och agens som hela vår moraluppfattning och våra juridiska system bygger på.

IKAROS 3 | 20

Återigen vill jag hänvisa till Susanne Langer vars tankar i det tredelade verket Mind: an Essay on Human Feeling inspirerat mig till följande resonemang.

En av hennes utgångspunkter är att levande varelsers handlingar – detta gäller främst högre stående djur – kan ses som en första orsak i en orsakskedja där det blir meningslöst att efterfråga orsaken till handlingen.

Inte allt djuriskt eller mänskligt beteende är handlingar, det kan också röra sig om rena reflexer som löses ut av händelser i omgivningen eller internt i kroppen. När en levande varelse handlar däremot har en handlingspotential byggts upp av en myriad enskilda, interna och externa impulser och nått den punkt där potentialen överskrider sitt tröskelvärde och handlingen utförs. Vi kan alltså säga att vi handlar som vi gör därför att vi är just den person vi är i ett specifikt tillstånd i ögonblicket och befinner oss i just den omgivande situation där vi befinner oss. ”Hade jag kunnat handla annorlunda?” kan man fråga sig och svaret är då ofta ”Ja, men då hade jag varit i ett annat tillstånd eller varit en annan i just det ögonblicket”. Det är när domstolen med stöd av medicinsk expertis svarar ”Nej!” på den frågan med hänvisning till sjukliga tvångsföreställningar eller andra skador hos gärningsmannen som domstolen befriar gärningsmannen från ansvar och dömer till psykiatrisk vård.

Ett exempel kan klargöra resonemanget. Vi tänker oss två män som inbegripna i ett slagsmål. Slutet blir att den ena av männen knivskär den andra till döds. I kampens hetta, i den stigande ilskan och flödet av adrenalin kan den utlösande faktorn vara förövarens tanke: ”jag ska döda dig!” Därmed bli dråpet utfört och mannen döms som ansvarig. En annan man i motsvarande situa­ tion, i ett liknande gräl, kanske en gång i ungdomen tänkte tanken ”jag är inte en som dödar”. Den tanken satte spår i hans självuppfattning och höjde tröskeln så att han i det avgörande ögonblicket avhåller sig från det dödande hugget. För båda är valet av handling ett uttryck för den specifika personligheten.

Detta är den sortens resonemang som vi måste föra när vi diskuterar fria val i en värld av materiella, moraliska varelser. Deterministiska resonemang kring orsak och verkan blir meningslösa när orsakerna är tillräckligt multifaktoriella. ”Är det den första eller den sista droppen som får ett vattenspann att svämma över?”

Dessutom måste man konstatera att de flesta val som sker i den här ”kroppen som är jag” sker utan att passera medvetandet. Även de valen är jag ansvarig för. Det är vad jag gör som visar vad jag verkligen vill i min fria vilja, inte vad jag tror att jag borde vilja.

Jag skulle väldigt gärna fortsätta en diskussion med Ulf Danielsson kring den frågan.

RECENSION

Rabbe Kurtén är numera pensionär, bosatt i Stockholm och skribent på heltid. Han har medverkat i Ikaros från tidskriftens begynnelse.

43 | 44

12016>

prenumerera på

Helår 33 € | Fortlöpande 29,90 € (studerande och arbetslösa 24 €) Teckna en prenumeration genom att betala till Ikaros konto FI6680001671135946 BIC/SWIFT DABAFIHH Ange adress och e-postadress i meddelandefältet på bankgiro­ blanketten.

annonsera Kontakta redaktionen för priser.

frågor och svar

i nästa nummer: