Swedish - Additions to Esther

Tillägg till Ester KAPITEL 10 4 Då sade Mardokeus: ”Gud har gjort detta.”

5 Ty jag minns en dröm som jag hade om dessa ting, och ingenting därav har slagit fel.

6 En liten källa blev till en flod, och det blev ljus, sol och mycket vatten. Denna flod är Ester, som kungen tog till hustru och gjorde till drottning.

7 Och de två drakarna är jag och Aman.

8 Och nationerna var de som hade samlats för att utplåna judarnas namn: 9 Och mitt folk är detta Israel, som ropade till Gud och blev frälsta. Ty Herren har frälst sitt folk, och Herren har befriat oss från allt detta onda. Gud har gjort tecken och stora under, som aldrig tidigare har gjorts bland hedningarna.

10 Därför har han lottat två lotter, en för Guds folk och en annan för alla hedningar.

11 Och dessa två lotter kom vid den stund, tid och dag då Gud skulle falla bland alla folk.

12 Så tänkte Gud på sitt folk och rättfärdigade sin arvedel.

13 Därför skall dessa dagar infalla för dem i månaden Adar, den fjortonde och femtonde dagen i samma månad, med en sammankomst och glädje och fröjd inför Gud, släkt efter släkt bland hans folk för evigt.

KAPITEL 11 1 Under Ptolemaios och Kleopatras fjärde regeringsår kom Dositheus, som påstod sig vara präst och levit, och hans son Ptolemaios, med detta Purims brev, som de sade var detsamma, och att Lysimachos, Ptolemaios son, som var i Jerusalem, hade tolkat det.

2 Under Artaxerxes den stores andra regeringsår, på första dagen i månaden Nisan, hade Mardokeus, son till Jairus, son till Semei, son till Kisai, av Benjamins stam, en dröm; 3 Han var jude och bodde i staden Susa, en förnäm man, tjänare vid kungens hov.

4 Han var också en av de fångar som Nebukadnesar, kungen av Babylon, förde bort från Jerusalem tillsammans med Jekonja, kungen av Judeen; och detta var hans dröm: 5 Se, ett oväsen av dunder, med åska och jordbävningar och larm i landet.

6 Och se, två stora drakar kom fram, redo att strida, och deras rop var stort.

7 Och vid deras rop gjorde sig alla folk redo att strida, för att strida mot de rättfärdiga.

8 Och se, en dag av mörker och dunkel, vedermöda och ångest, lidande och stort uppror över jorden.

9 Och hela det rättfärdiga folket var förskräckt, av fruktan för sitt eget onda och nära att gå under.

10 Då ropade de till Gud, och på deras rop kom en stor flod, ja, mycket vatten, som från en liten källa.

11 Ljus och sol gick upp, och de ringa upphöjdes och förtärde de härliga.

12 När Mardokeus, som hade sett denna dröm och vad Gud hade beslutat att göra, vaknade, kom han ihåg denna dröm, och ända till natten var han ivrig att få veta den.

KAPITEL 12 1 Och Mardokeus vilade på gården tillsammans med Gabata och Thara, kungens två eunucker och palatsvaktare.

2 Och han hörde deras planer och undersökte deras avsikter och fick veta att de skulle lägga hand på kung Artaxerxes; och därför gav han kungen kungen kännedom om dem.

3 Sedan förhörde kungen de två eunuckerna, och efter att de hade erkänt det stryptes de.

4 Och kungen upptecknade dessa händelser, och även Mardokeus skrev ner dem.

5 Så befallde kungen Mardokeus att göra tjänst vid hovet, och för detta belönade han honom.

6 Men Aman, Agagiten Amadatus son, som stod i hög anseelse hos kungen, försökte förgripa sig på Mardokeus och hans folk för kungens två eunuckers skull.

KAPITEL 13 1 Avskriften av breven var följande: Den store kungen Artaxerxes skriver detta till furstarna och ståthållarna som står under honom, från Indien till Etiopien, i etthundratjugosju provinser.

2 Därefter blev jag herre över många folk och herskade över hela världen. Jag förhävde mig inte av förmätenhet över min auktoritet, utan uppförde mig alltid med rättvisa och mildhet. Jag bestämde mig för att ständigt låta mina undersåtar leva ett stilla liv och göra mitt rike fredligt och öppet för resa till de yttersta kusterna, för att återupprätta freden, som alla människor önskar.

3 När jag frågade mina rådgivare hur detta skulle kunna ske, så frågade jag Aman, som utmärkte sig i visdom bland oss och var erkänd för sin ständiga godvilja och orubbliga trohet, och som hade äran att inta andra platsen i riket, 4 Det har förkunnats för oss att bland alla folk över hela världen fanns ett visst illvilligt folk som hade lagar som strider mot alla folk och ständigt föraktade kungars bud, så att enandet av våra kungadömen, som vi ärligt avsåg, inte kan genomföras.

5 Eftersom vi då förstår att detta folk ensamt ständigt står i opposition mot alla människor, skiljer sig åt i sina lagars underliga form och skadar vårt land, och gör allt det onda de kan för att vårt rike inte skall bli fast etablerat.

6 Därför har vi befallt att alla de som skriftligen har blivit underställda er av Aman, som är bestämd över angelägenheterna och står näst efter oss, alla skall, tillsammans med sina hustrur och barn, fullständigt förgöras av sina fienders svärd, utan all nåd och medlidande, den fjortonde dagen i den tolfte månaden Adar i innevarande år.

7 så att de som förr och nu är ondskefulla, en dag med våld må gå i graven, och så för alltid se till att våra angelägenheter blir väl ordnade och utan oro.

8 Då tänkte Mardokeus på alla Herrens verk och bad till honom, 9 och sade: Herre, Herre, du Allsmäktiges Konung, ty hela världen är i din makt, och om du har utsett Israels frälsning, finns det ingen som kan motsäga dig.

10 Ty du har skapat himmel och jord och alla underverk under himlen.

11 Du är Herre över allting, och ingen kan motstå dig, du som är Herren.

Tillägg till Ester

12 Du vet allt, och du vet, Herre, att det varken var i förakt eller högmod, eller av någon begärelse efter ära, som jag inte böjde mig för den stolte Aman.

13 Ty jag hade kunnat nöja mig med att kyssa hans fotsulor, med min välvilja, för Israels frälsning.

14 Men jag gjorde detta, för att jag inte skulle prioritera människors ära framför Guds ära. Jag skall inte tillbe någon annan än dig, Gud, och jag skall inte heller göra det i högmod.

15 Och nu, Herre Gud och Konung, skona ditt folk, ty deras ögon är riktade mot oss för att förgöra oss; ja, de önskar förstöra det arv som har varit ditt från begynnelsen.

16 Förakta inte den del du har räddat från Egypten för din egen skull.

17 Hör min bön och förbarma dig över din arvedel.

Förvandla vår sorg till glädje, så att vi må leva, Herre, och prisa ditt namn. Förgör inte deras munnar, Herre, som prisar dig.

18 Likaså ropade hela Israel innerligt till Herren, ty deras död låg framför deras ögon.

KAPITEL 14 1 Drottning Ester, som fruktade döden, vände sig också till Herren.

2 Och hon lade av sig sin härliga klädnad och iklädde sig sorgens och ångestens kläder. I stället för dyrbara salvor täckte hon sitt huvud med aska och gödsel. Hon ödmjukade sin kropp mycket och fyllde alla sina glädjefyllda platser med sitt sönderrivna hår.

3 Och hon bad till Herren, Israels Gud, och sade: Min Herre, du allena är vår kung. Hjälp mig, du övergivna kvinna, som ingen annan hjälper har än dig.

4 Ty faran är i min hand.

5 Ända från min ungdom har jag hört i min släkt att du, Herre, har tagit Israel bland alla folk och våra fäder bland alla deras föregångare till en evig arvedel, och att du har fullbordat allt vad du lovade dem.

6 Och nu har vi syndat inför dig; därför har du överlämnat oss i våra fienders händer, 7 Eftersom vi dyrkade deras gudar: Herre, du är rättfärdig.

8 Ändå tillfredsställer det dem inte att vi är i bitter fångenskap, utan de har slagit händer med sina avgudar, 9 Att de skall avskaffa det som du med din mun har förordnat, och förgöra din arv, och stänga munnen på dem som lovar dig, och utsläcka ditt hus och ditt altares härlighet, 10 Och öppna hedningarnas munnar för att förkunna avgudarnas lov och för att prisa en köttslig kung för evigt.

11 Herre, ge inte din spira åt dem som intet är, och låt dem inte skratta åt vårt fall, utan vänd sin plan mot sig själva och gör honom till ett exempel, som har börjat detta mot oss.

12 Kom ihåg, Herre, gör dig känd i vår nöds tid och ge mig frimodighet, du folkens konung och all makts Herre.

13 Ge mig vältaliga ord i min mun inför lejonet, vänd hans hjärta till att hata den som strider mot oss, så att det blir ett slut på honom och alla som har samma sinne som honom.

14 Men befria oss med din hand, och hjälp mig som är övergiven och ingen annan hjälp har än dig.

15 Du vet allt, Herre, du vet att jag hatar de orättfärdigas ära och avskyr de oomskurnas och alla hedningars säng.

16 Du vet vad jag behöver. Jag avskyr tecknet på min höga ställning, som jag har på mitt huvud när jag visar mig. Jag avskyr det som en menstruerande tyg, och jag bär det inte när jag är ensam.

17 Och att din tjänarinna inte har ätit vid Amans bord, och att jag inte har aktat kungens festmåltid högt och inte heller druckit vinet från dryckesoffren.

18 Inte heller har din tjänarinna haft någon glädje från den dag då jag fördes hit till denna gåva, utan i dig, Herre, Abrahams Gud. 19 O du mäktige Gud över alla, hör de övergivnas röst och befria oss från de ondas händer och befria mig från min fruktan.

KAPITEL 15 1 Och på tredje dagen, när hon hade avslutat sina böner, lade hon av sig sina sorgkläder och iklädde sig sin praktfulla klädnad.

2 Och i praktfull prydnad åkallade hon Gud, som är alltings betraktare och Frälsare, och tog med sig två tjänsteflickor: 3 Och mot den ene lutade hon sig, som om hon bar sig elegant; 4 Och den andra följde efter och bar hennes följe.

5 Och hon var rödaktig av sin fullkomliga skönhet, och hennes ansikte var glatt och mycket älskvärt, men hennes hjärta ångrades av fruktan.

6 Sedan hon gått igenom alla dörrarna, stod hon inför kungen, som satt på sin kungliga tron, klädd i alla hans majestätiska kläder, alla glänsande av guld och ädelstenar; och han var mycket fruktansvärd.

7 Då lyfte han upp sitt majestätiska ansikte och såg mycket vredt på henne. Drottningen föll ner, blek och medvetslös, och hon böjde sig över huvudet på den flicka som gick framför henne.

8 Då förvandlade Gud kungens ande till mildhet, och han hoppade i fruktan från sin tron och tog henne i sina armar tills hon kom till sig själv igen. Han tröstade henne med kärleksfulla ord och sade till henne: 9 Ester, vad är det som är fel? Jag är din bror, var vid gott mod.

10 Du skall inte dö, även om vårt bud är allmänt: kom fram.

11 Och så höll han upp sin gyllene spira och lade den på hennes hals, 12 Och han omfamnade henne och sade: ”Tala till mig.”

13 Då sade hon till honom: ”Jag såg dig, min herre, som en Guds ängel, och mitt hjärta oroades av fruktan för din majestät.”

14 Ty du är underbar, Herre, och ditt ansikte är fullt av nåd.

15 Och medan hon talade, föll hon om av svimfärdighet.

16 Då blev kungen orolig, och alla hans tjänare tröstade henne.

KAPITEL 16 1 Den store kungen Artaxerxes hälsar furstarna och ståthållarna i etthundratjugosju provinser från Indien till Etiopien och alla våra trogna undersåtar.

2 Många, ju oftare de hedras med sina nådiga furstars stora gåvor, desto stoltare blir de,

Tillägg till Ester

3 Och försök inte bara att skada våra undersåtar, utan eftersom ni inte kan bära överflöd, företa er också att handla mot dem som gör dem gott.

4 Och de tar inte bara tacksamhet bort från människorna, utan upphöjer sig också med ohederliga människors härliga ord, som aldrig varit goda, och tror att de kan undkomma Guds rättvisa, han som ser allt och hatar det onda.

5 Ofta har även de som anförtros att sköta sina vänners angelägenheter genom sitt goda språk lett till att många makthavare blivit delaktiga i oskyldigt blod och insvept i obotliga olyckor.

6 De förför furstars oskuld och godhet med sitt oanständiga sinnelags falskhet och bedrägeri.

7 Nu kan ni se detta, som vi har förklarat, inte så mycket utifrån forntida historier, som ni kan, om ni rannsakar vad som ogudaktigt har begåtts på senare tid genom det plågsamma beteendet hos dem som ovärdigt är placerade i makt.

8 Och vi måste se till att den kommande tiden ger oss ro och frid, så att vårt rike må vara stilla och fridfullt för alla människor, 9 Både genom att ändra våra avsikter och genom att alltid bedöma uppenbara saker med mer likvärdigt förfarande.

10 Ty Aman, makedoniern, Amadatas son, som visserligen är främling i persiskt blod och långt ifrån vår godhet, och som en främling som vi tog emot, 11 Han hade så långt fram i tiden vunnit den ynnest som vi visar varje folk, att han kallades vår fader och ständigt hedrades av alla som stod kungen näst intill.

12 Men han, utan att visa sin stora värdighet, försökte beröva oss vårt rike och liv: 13 Genom många olika och listiga bedrägerier försökte de förgöra oss, såväl Mardokeus, som räddade våra liv och ständigt värvade vårt bästa, som även den oskyldiga Ester, som delaktig var i vårt rike, jämte hela sitt folk.

14 Ty han menade att han på detta sätt, då han fann oss utan vänner, skulle ha fört persernas rike till makedonierna.

15 Men vi finner att judarna, som denne onde stackare har överlämnat åt fullständig förintelse, inte är ogärningsmän, utan lever efter de mest rättfärdiga lagar.

16 Och att de är barn till den högste och mäktigaste, levande Guden, som har förberett riket både för oss och för våra förfäder på det allra bästa sätt.

17 Därför gör ni väl i att inte verkställa de brev som Aman, Amadatas son, har sänt till er.

18 Ty han som utförde detta är hängd vid Susas portar med hela sin familj. Gud, som råder över allt, ger honom snarast hämnd efter vad han förtjänar.

19 Därför skall ni publicera en avskrift av detta brev överallt, så att judarna fritt kan leva efter sina egna lagar.

20 Och ni skall hjälpa dem, så att de på samma dag, den trettonde dagen i tolfte månaden Adar, må hämnas på dem som när de drabbas av nöd skall angripa dem.

21 Ty Gud den allsmäktige har förvandlat den dag till glädje för dem, då det utvalda folket skulle gå under.

22 Ni skall därför fira den som en högtid bland era högtider med alla era festmåltider: 23 Så att det både nu och i framtiden kan finnas säkerhet för oss och de väldrabbade perserna, men för dem som konspirerar mot oss ett minne om förintelse.

24 Därför skall varje stad och land som inte gör efter detta förgöras utan nåd med eld och svärd, och göras inte bara

oframkomliga för människor, utan också ytterst avskyvärda för vilda djur och fåglar för evigt.