Sara Keller - Keller's

KELLER’S Nummer 1

Språkresan till Hastings

SPRÅKRESAN TILL HASTINGS Jag har tänkt att dela med mig av en resa jag gjort, en upplevelse och ett minne för livet, en resa som gör att man växer som person och en resa jag önskar alla att åka på. Sommarlovet mellan åttan och nian åkte alltså jag och min bästa vän på en språkresa till Hastings i England. En resa som till en början var väldigt skrämmande men som slutade i något väldigt bra.

Jag var alltså 14 år när jag för första gången satte mig utan mina föräldrar på ett flygplan, med enbart en vän. Det var första gången jag skulle resa iväg från dem i tre hela veckor.

Vad jag inte visste när jag satte mig där var att denna resa skulle förändra mig, jag skulle växa som person och bli starkare. Jag minns att vi blev avsläppta på flygplatsen för att möta upp vår reseledare, vi var så nervösa att vi inte visste vart vi skulle ta vägen. Det som blev en lättnad var när man mötte upp de andra som skulle iväg på samma resa som oss, att man såg att de var exakt lika nervösa som

oss, att det inte var någonting vi var ensamma om. Jag minns när vi satte oss på planet, tittade på varandra och frågade ”hur ska detta sluta?”.

När vi väl landade i England möttes vi upp av en ny ledare inom den organisation vi reste med. Han skulle hjälpa oss att komma till deras sporthall för att invänta de familjer som skulle ta hand om oss. När vi kom till sporthallen välkomnades vi av andra ledare, vi gjorde lite aktiviteter och spelade lite olika

spel, jag minns att nervositeten började släppa lite. Helt plötsligt dyker en kvinna i 40-årsåldern upp med sina barn, en kille på sex år och en på åtta år. De ropar ut våra namn och man kände direkt spänningen och nervositeten i kroppen igen. Där stod alltså vår familj, personerna vi skulle bo med i tre veckor, personerna vi inte visste någonting om.

Helt plötsligt satt vi i en bil med främmande personer på väg till deras hem. Deras hus var gjort av orange tegel som låg i ett kvarter med hus som såg ut som deras. De visade oss upp till rummet vi skulle bo i under resan, ett rum som bestod av två sängar och en tv. I början var det lite stelt, men ju fler veckor som gick lärde vi känna dem mer och mer och när vi väl åkte hem igen var det väldigt jobbigt att lämna dem.

När vi vaknade morgonen därpå var det dags för den första skoldagen. Vi var självklart väldigt nervösa när vi kom dit, vi hade ingen aning om vad som väntade. Det första vi fick göra var att skriva ett prov på engelska för att de skulle se våra kunskaper för att sedan kunna placera oss i grupper efter vad vi kunde. Vi lyckades självklart att hamna i olika grupper, min vän hamnade i en grupp med enbart finnar och jag hamnade i en grupp blandat med svenskar och spanjorer.

De kommande veckorna bestod av skola, aktiviteter och disco. En vanlig dag kunde se ut såhär: vi vaknade, gjorde oss i ordning, åt frukost och sprang sedan till bussen. När vi kom till skolan hade vi först lektioner till runt tolv, då vi hade lunch. Lunchen var inte riktigt som i Sverige, att man går till en matsal och får maten där. Nej, här hade vi redan med oss maten i en liten påse som vi fick av vår ”mamma” innan vi åkte. Den bestod oftast av en macka, en chipspåse, en flaska vatten och exempelvis en chokladpudding eller liknade till efterrätt. Efter lunchen gick man på någon slags aktivitet, det kunde vara att vi antingen gick och spelade bowling, kollade runt i

Hastings eller gick till gamla museum, det varierade varje dag. Skoldagen slutade runt fyra, då letade jag och min kompis upp varandra för att återigen sätta oss på bussen och åka hem.

Kvällarna kunde se lite olika ut. Oftast var vi på discon med olika teman och det roligaste discot jag kommer ihåg var när vi var på silence disco. Det var alltså ingen musik i högtalarna utan alla hade ett par headset på sig med egen musik i. Det var lite ovanligt, men väldigt kul. En av kvällarna hade vi även olika uppträdanden som varje klass hade kommit på som man sedan tävlade med. Vi var även och spelade minigolf en kväll nere vid stranden. Ja, som sagt, vi gjorde alltså lite olika saker hela tiden vilket var väldigt roligt.

Fast vi var heller inte i skolan hela tiden, vi gjorde även andra saker vissa dagar.

En dag var vi i Brighton hela dagen för att shoppa och kolla in staden. Vi var även i London tre gånger, första gången var vi där på sightseeing, vi gick alltså runt i London för att kolla på staden och se exempelvis Big ben, London Eye, och så vidare. Andra gången åkte vi dit för att enbart shoppa, jag kommer ihåg hur vi sprang runt överallt för att hinna till de flesta affärerna, trots att det var väldigt, väldigt mycket folk. Sedan tredje gången vi var i London så var vi där för att gå på Summeranza, en konsert för de som var på språkresa runt om i England.

Efter att de tre veckorna hade gått, som gick snabbare än vad jag kunde föreställa mig, satt jag och min vän återigen på flygplanet, men denna gång var allt annorlunda. Denna gång åkte vi hem som nyare och starkare människor omringade med vänner för livet. Vi satt där med ett leende på läpparna, ett leende till att vi genomförde resan som till en början var väldigt skrämmande, men som blev till något väldigt bra. Nu, några år senare, inser man att det var en väldigt lärorik resa som jag verkligen rekommenderar andra att åka på.

? a s e r t t en p책 a

Sug

a p a N a i y A l l i t a s e r n e a k Bo g a d i s s med o ! r o n o r k 5 4 5 3 t s a d n e n 책 r f

KOCKLÄRAREN Mat, det är något som ligger oss alla nära.

Men att dagligen jobba med mat är något som kan verka väldigt stressigt, så vad är det egentligen som gör att man väljer just det yrket? Jag har träffat Fredrik Andersson, kocklärare på Pilskolan i Hällefors för att ta reda på vad som fick honom att bli intresserad av just matlagning.

På frågan om Fredrik vetat i hela sitt liv att han velat jobba med mat svarar han nej men att det alltid legat ett litet intresse för mat hos honom. Han berättar att han först läste en elektrikerutbildning på en tvåårig gymnasieskola, och efter den gjorde han lumpen. Han berättar att det var när han kom hem från lumpen som han först bestämde sig för att söka till en

Fredrik Andersson är uppväxt i Nynäshamn, sex mil från Stockholm. Där växte han upp med sin mamma, sin pappa, två bröder och en syster. Fredriks mamma var husfru tills Fredrik och hans bror började på gymnasiet, då började hon jobba på ett hotell som receptionist och pappan var snickare. Varje eftermiddag klockan 17, när hans pappa kom hem från jobbet hade Fredriks mamma lagat middag och då satte sig alla tillsammans vid matbordet ihop och åt.

restaurangutbildning. Han började med att gå en ettårig restaurangutbildning i Stockholm.

Efter utbildningen gick han som lärling två år på Grand Hotel och jobbade sedan där ett år. Fredrik förklarar att när man var lärling på Grand hotel gick det till så att man jobbade under tre terminer samtidigt som man gick på en restaurangskola en dag i veckan.

Fredrik berättade att han år 1994 blev erbjuden ett jobb på Loka Brunn som ligger uppe i Bergslagen. Han kände en som jobbade på Loka Brunn vid namn Jonas Pettersson som då skulle sluta där. Jonas rekommenderade då Fredrik till Gert Klötzke, som under den tiden även var ledare för svenska kocklandslaget. Fredrik tackade ja till jobbet och flyttade ifrån Nynäshamn och hamnade där istället. Han fann sin sambo på just Loka brunn och fick lite senare två barn.

Han jobbade där fram till 1997 då han började på Grythyttans Gästgivaregård och var där fram till år 2000. Vid år 2000 började han att arbeta som lärare på Pilskolan, som är en gymnasieskola i Hällefors.

När jag frågar Fredrik om lärare var någonting han vetat att han velat bli svarar han att det aldrig har varit hans plan. Det var inte förrän det krånglade ihop sig lite i hans familjesituation som han bestämde sig för att fråga om de hade lite extrajobb där, och det var så det började. Nu har han varit där i snart 15 år. Det roligaste med att lära ut säger han är när man ser sina elever lära sig, att se att de börjar förstå. Han säger att det är då man känner att man lyckats som lärare inom restaurang. Han

säger att han tror att han alltid varit lite som en lärare, även när han endast jobbat. Exempelvis när de har haft praktikanter på jobbet har han alltid frågat om de vet vad de gjort och om de inte vetat har han alltid försökt att förklara. Han säger att när man jobbar i restaurang jobbar man som ett team, man är delaktig även om man endast hackar löken.

Fredrik tycker mest om att laga svensk mat, han tycker mycket om viltkött och rådjur är en stark favorit. Han lagar även all mat från grunden, han säger att det inte alls kommer in mycket halvfabrikat i hans kök. ”Nej, nu måste jag pysa iväg” säger Fredrik.

Han ska in tillbaka till köket för att hjälpa sina elever, för nu öppnar skolans restaurang och gästerna börjar välla in.

Namn: Fredrik Andersson Ålder: 50år Uppväxt: Nynäshamn Familj: ex sambo, 4 barn och ett barnbarn Bor nu: Hällefors