Män och smycken – en komplicerad historia Yasar Aydins kärlek ligger i skapandet, och till metallen som han som ung drömde om att bemästra. Att bära smycken överlåter han åt andra. Han är en av få smeder och formgivare vars smycken lika ofta bärs av män som kvinnor. För detta med män och smycken – det är en komplicerad historia. Text: Louise Michaelsson
N
är jag var barn på åttiotalet betraktades i princip alla smycken på killar med skepsis. Förutom möjligen den lilla ID-brickan som både pojkar och unga män gärna bar i en kedja runt halsen. Min kusin Ida var några år äldre, musikintresserad och stadsbo. Hon sminkade sig, läste Okej och hade LP-skivor med ABBA och Madonna. En dag när vi satt på sängen i hennes rum och lyssnade på Like a prayer deklarerade jag att George Michael, det var minsann min favorit.
– Vad skulle jag bära mer av tänker du? säger han och snurrar spaghetti runt gaffeln. – Ringar med ädelstenar, pärlhalsband, stela armband, tunga guldringar i rött guld. För varje ny sak jag räknar upp mulnar hans uppsyn successivt. Till slut drar han efter andan, lägger ner besticken på tallriken och säger: – Att som vuxen heterosexuell man bära smycken på det sätt du beskriver är något förbehållet män med extremt gott
magnifik rubinring. – Men det handlar också om hur van du är vid att uttrycka dig och hur mycket du är beredd att sticka ut. I min närhet har det i stort sett alltid varit de med kreativa yrken som stått för smyckesbärandet: regissörer, scenografer, fotografer. De är fria i tanken konstaterar han och ser avundsjuk ut. Han tar en klunk vin. Silverringen han bär på långfingret klingar blygt mot glaset. Den var en födelsedagspresent som lyckligtvis föll väl ut. Ringens silhuett är en stad och han älskar städer. Jag vill höra hur han ser på olika smyckeskategorier och börjar med örhängen. – Alltså det förknippar jag mest med homosexuella män, säger han lite undvikande och jag tänker på det vedervärdiga uttrycket ”bögörat” som lyckligtvis dog ut någon gång på nittiotalet och som jag inte hört sedan dess. Jag går vidare till armband. Hippiefeeling, blir domen. Men halsband då, envisas jag. – Då måste du ha en stil som funkar med det, alltså glansig, uppknäppt skjorta och hårigt bröst. För oss vanliga dödliga blir halsband ofta för stort och vulgärt. Män har sällan stiliga halsband.
den dagen du är rockstjärna kan du smycka dig hur du vill Han hade en fantastisk röst och var vansinnigt snygg. Men att smyckena han bar gjorde honom ännu snyggare höll jag för mig själv – utåt spelade jag med, smycken var för tjejer. En kväll med pasta på tallriken och en skvätt rött i glaset frågar jag min man varför han är så försiktig i sitt smyckesbärande. Jag använder medvetet ordet försiktig för att inte antyda att jag lägger en värdering i hans förhållningssätt (även om naturligtvis så är fallet).
42
självförtroende. Den dagen du är rockstjärna i din bransch, alltså bäst på det du gör, då kan du klä och smycka dig hur du vill. Det låter strängt men det är inte nytt. Män i uppsatta positioner såsom kungar och adelsmän har i alla kulturer och tider smyckat sig för att signalera välstånd och upphöjdhet till skillnad från de mindre bemedlade som varken haft pengarna eller det sociala svängrummet att hänga på sig en rad pärlor eller en
