Korsväg 4 2025

Korsväg

Henrik Tobin: Längtans minne i musiken

Daniel Petrén: Musiken visar vår gudsbild och människosyn

Eva Erlandsson

Gemenskap, musik och möten i det tredje rummet

Musiken jag inte bad om –och den jag fann

När jag var liten liv bestod mitt liv av fotboll och tennis, kojor i skogen, pantgömme och Super Mario Bros på Nintendo. Glättig tv-spelsmusik var min starkaste koppling till musik. Annat var det för min tre år äldre bror.

Eller jag ljög lite. En minst lika stark koppling till musik fick jag genom dåligt isolerade väggar i vårt kedjehus. När min bror spelade eurodance och death metal vibrerade hela huset. Och ja, hans musiksmak var så spretig. Jag är glad att min fritid oftast spenderades utomhus. För värre skulle det bli. När vi bilade till Portugal i husbil en sommar passerade vi Andorra på hemvägen. Tyvärr fick min bror se att en hifi-affär sålde högtalare till ett mycket fördelaktigt pris. Detta var i mitten av 90-talet och innan tekniska prylar kunde göras så värst kompakta, så resten av resan fick vi sällskap av två kolosser till högtalare i husbilens redan trånga utrymme.

Mitt musikintresse fortsatte vara ljummet men några år senare, under min konfirmationstid, då hände det något. Jag gick på Åh stiftsgård och här kom jag i kontakt med musik på ett för mig nytt sätt. På gudstjänsterna var det elgitarr och trummor. Det var glädje och uppsluppet, nästan konsertkänsla. Inte alls så där lite torrt och trist som en 14-årig sportkille, läs jag,

kunde uppleva att en vanlig gudstjänst kunde vara. Under en mässa framförde min konfirmandkompis Marcus en egenskriven poplåt, en ballad som berörde alla i hela kyrkan. Mer än 25 år senare kan jag fortfarande nynna på melodin. Det var också helt nytt för mig, att man fick lov att spela vanlig musik i kyrkan. Även vi som aldrig tidigare hade sjungit eller spelat, involverades i musiken. Under konfirmationsmässan framförde vi en musikal.

Vistelsen på Åh blev startskottet på mitt musikintresse. Som tur är har inte alla blivit halvt traumatiserade av eurodance under sin barndom. I detta nummer får vi ta del av vad musik betyder för olika människor.

Trevlig läsning!

Daniel Hultenmo Redaktör

Korsväg ges ut av Göteborgs stift i samarbete med Karlstads stift.

Tidskriften utkommer med fyra nummer per år och delas ut till anställda, förtroendevalda och ideella.

Korsväg vill stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgift som kristen församling.

Redaktionen ansvarar ej för icke beställt material.

Kontakt Box 11937

404 39 Göteborg 031-771 30 00 goteborg.korsvag@ svenskakyrkan.se

Tidskriften finns även digitalt på https://issuu.com/ goteborgsstift

Ansvarig utgivare Jonas Ransgård

Redaktör Daniel Hultenmo

Övrig redaktion

Agneta Riddar

Christine Vermcrantz

Fredrik Ivarsson

Frida Blomqvist

Helena Jonsson

Jenny Grimbeck

Grafisk form

Anna Carlsson

Bildbank

Ikon, Getty Images

Omslagsbild

Kristin Lidell

Tryck Sandstens Tryckeri AB

43 Kören gav henne kraft att orka vidare

4 Ledare: I julens toner möter vi Gud

8 Musiken samlar bygden

14 Framtidens psalmer sätter tonen

18 Tonåring med psalmer på remiss

21 Musikalisk blick utifrån och en övertygelse om att alla egentligen älskar Bach

26 Krönika: Längtans minne i musiken

28 Kyrkomusiker – ett yrke där bristen växer

34 Gemenskap, musik och möten i det tredje rummet

43 Kören gav henne kraft att orka vidare

50 Krönika: Musiken visar vår gudsbild och människosyn

52 Kyrkan tar ton i skolan – vill få barn att sjunga mer

56 Så skapas rum för manliga röster i kyrkan

61 Bibelstudium

66 Viva vox evangelii

68 PS Ett band i en bil

52

tar ton i skolan i Kortedala

56

Så skapas rum för manliga röster i kyrkan i Åmål

Längtan i musiken

Musik betyder mycket för väldigt många människor. För en del är musik mest förströelse. För andra ett yrke eller en livsstil. Musik kan väcka minnen, spegla känslor och skapa rum för det ordlösa. Den kan också vara ett sätt att möta andra människor. Och att möta Gud. Inom Svenska kyrkan sjuder musiklivet. Mängder av människor arbetar med musik. Tiotusentals sjunger i körer.

I det här numret möter vi några av alla dessa människor – och får en inblick i hur musik berör, bygger gemenskap och ger liv åt tron.

Korsväg är en av fem finalister 2025 i Publishingprisets kategori Personal- och verksamhetstidningar.

Kyrkan

I julens toner möter vi Gud

Ljusen brinner, granen pryder sin plats och nedkylda kappor och rockar sjunker ner i bänkarna. Så tar orgeln ton, församlingen stämmer in och de klassiska advents- och julpsalmerna ekar mellan kyrkväggarna. Gläns över sjö och strand, Bereden väg för Herran, Nu tändas tusen juleljus, ja listan kan göras lång. Alla har vi våra egna favoriter, kanske kopplade till minnen och nostalgi, kanske för att vi tycker att just de bär på en särskild skönhet.

Det är något speciellt i att få stämma in i den gemensamma sången, att tillsammans bli en enda röst. Här får alla röster plats och bidrar till helheten. Över en halv miljon svenskar sjunger i kör, många av dem i någon av Svenska kyrkans alla körer. Själv har jag genom livet varit med i olika körer, alltifrån barndomens skolkör till vuxenlivets vokalensemble. Det är något särskilt med att skapa musik tillsammans och jag upplever en stor glädje i den gemensamma sången.

Runt om i Göteborgs stift finns ett sjudande musikliv. Varje vecka övar barn-, ungdomsoch vuxenkörer år ut och år in. Övningstillfället i sig skapar församlingsgemenskap och när kören sjunger i gudstjänsten är den en viktig del av helheten.

Körsång är inte bara gemenskaps- och glädjeskapande utan även en oslagbar kurs i samverkan. En bra kör är uppmärksam på sin ledare, litar på denna och låter sig ledas som grupp. Var och en måste sjunga, men körsångens poäng är att individen ger sitt bidrag till helheten. Genom att praktisera ”körandning”, då körsångarna turas om att andas under längre fraser, kan sången flöda i ett stycke.

Vi behöver många olika möjligheter och vägar att närma oss Gud på och musiken är en tydlig sådan. Jag tror att det är svårt att överskatta den betydelse som konserter och musikgudstjänster har för enskilda människor och för vårt samhälle i stort. Här sker möten med levande Gud och evangeliet förmedlas genom andra sätt än talade och skrivna ord. Barn och unga får möjlighet att framträda för första gången. Etablerade musiker möter publik och ger sitt bidrag till tolkningen av kristen tro idag.

Musikens betydelse och plats sträcker sig långt utanför stiftets och landets gränser. Förra hösten tillbringade jag två månader i Sydafrika tillsammans med vår lutherska systerkyrka. Där var jag bland annat med på en musiktävling som kyrkan anordnade och där stiften tävlade mot varandra. Solosång,

körsång och brassmusik avlöste varandra under en hel helg och den musikaliska bredden var imponerande!

Från Sydafrika tar jag också med mig minnena från den medryckande sången vid gudstjänsternas kollektupptagning. Vi svenskar är vana vid att forna tiders kollekthåv gott och väl hann runt under en psalm. Här fick jag vara med om alltifrån en halvtimmes sjungande och dansande under kollektupptagningen till flera timmars sångglädje – en musikalisk fest!

När julen nu står för dörren så är det en rik musikalisk helg vi har framför oss. I våra julpsalmer ryms både glädje, stillhet, fest och eftertanke. Musiken bygger broar och förenar, även den som inte går i kyrkan regelbundet

kan känna sig hemma i Stilla natt, heliga natt. Själv ser jag fram emot att tillsammans med mina bänkgrannar få stämma in i julens tonsatta budskap.

Jag önskar dig en god och välsignad jul!

Biskop Göteborgs stift

Susanne Rappmann

Ett 50-tal unga sångare, de flesta från Sundsta-Älvkullegymnasiets musiklinje medverkade i en konsert i Karlstads domkyrka. Svenska kyrkan stod för arrangemanget. Repertoaren hade temat Brustna hjärtan , och två av låtarna från Svenska kyrkans EP ingick i programmet. EP:n – ett musikalbum som gavs ut tidigare i år i samarbete med fem artister – syftar till att väcka ungas intresse för existentiell och andlig hälsa. Albumet heter just Brustna hjärtan

Karlstads domkyrka var fullsatt under konserten.

Jag vill lovsjunga Herren,

Resultaten tyder på att musik och sång kan förbättra både den fysiska och den psykiska hälsan samt främja social inkludering och samhörighet.

Körsång kan lindra smärta och främja välbefinnande bland personer med olika somatiska och psykiatriska sjukdomstillstånd.

ur forskningsrapporten ”Kulturens betydelse för hälsa och välbefinnande”, Folkhälsomyndigheten

Kyrkan är en av få kvarvarande mötesplatser för amatörer och professionella, för alla klasser, genrer och nationaliteter.

Kyrkan står för den breda, allmänna relationen till musik av olika slag.

Svenska kyrkans musikverksamhet fungerar också som en plantskola för professionella musiker inom såväl kyrkomusiken som det offentliga musiklivet. Här värnas den konstnärliga kvalitén och utvecklingsarbetet.

från www.svenskakyrkan.se

ty högt är han upphöjd.

2 Mos 15:1

När så anden från Gud kom över Saul, brukade David ta harpan och spela.

Då kände Saul lindring och blev bättre, och den onde anden vek ifrån honom.

1 Sam 16:23

Musiken samlar bygden

Bortom den vältrafikerade 162:an ut mot Lysekil går en slingrande väg längs hagar med betande kor och hästar. Plötsligt syns det majestätiska kyrktornet och den imponerande stora granitkyrkan. Och en fullsatt parkering. 175 bilar trängs utanför Brastad kyrka.

Det är höstens första Toner för livet, en satsning på gemenskap som startade i Lysekils norra församling 2023 och som bara vuxit alltmer. Den här kvällen, när kyrkan gästas både av husbandet och ett irländskt band, har det kommit 350 personer.

– Vi har tre ledord för kvällarna, berättar församlingsherde Johannes Westberg, nämligen: glädje, delaktighet och gemenskap. Vi vill att de här kvällarna ska bli en mötesplats dit alla ska känna sig välkomna.

Redan i entrén märks välkomnandet. IngaMay Niklasson och Britt-Marie Spindel har brett högar med mackor som de glatt delar ut tillsammans med en kopp kaffe att ta med till kyrkbänken. Sorlet är högt, här känner många varandra, eller åtminstone känner igen.

Det är högt i tak, med stor rymd. Den gråa graniten kontrasteras vackert mot ett tak målat i gult och grönt. Läktaren är i grönt med förgyllningar och på mitten är den försedd med ett ornament i gult och rött. Predikstolen är i grönt med förgyllningar och buketter. Omkring fönstren är det gul sten och fönsterhällarna är av hel huggen granit. Kyrkan är vacker. Uppe på den uppbyggda scenen framför altaret sitter redan husbandet, ikväll nio musiker och sångare.

– Det började med att vi ville sprida ut musiken över hela året, berättar Johannes Westberg. Här i Bohuslän är det alltid väldigt

många musikevenemang under somrarna, så vi ville tänka annorlunda. Vi tog hela musikbudgeten för att använda hela året. Så föddes Toner för livet.

– Från början var vi bara tre personer i husbandet, minns Johannes. Men Owe Åsberg från Hunnebo, med sin bakgrund och kontakter i frikyrkan, lockade snart in flera andra. Och vår egen kantor Andreas Boström servar bandet med noter och arrangemang och deltar på pianot.

Under årens lopp har musiken präglats av allt från Beethoven till Johnny Cash med lokala och långväga gäster. Den här kvällen välkomnas ett irländskt band.

Men först drar husbandet igång med de gemensamma sångerna. Alla tar fram sina programblad och sjunger med i de kända sångerna: Låt hjärtat va med, Pärleporten, En gång jag seglar i hamn, Räck mig din hand, Oändlig nåd med flera.

– En kompis frågade mig om jag ville följa med en annan gång, berättar Ann Emanuelsson, som sitter på läktaren. Det blev en så kul kväll, så nu har jag kommit tillbaka och har ytterligare en besökare med. Vi är nyfikna på det irländska bandet.

Ann bor i Brastad och håller med församlingsherden Johannes Westberg att det är viktigt med mötesplatser och ökad gemenskap.

Brastad kyrkas är oväntat stor med sitt majestätiska kyrktorn.

Församlingsherde

Johannes Westberg är glatt överraskad över hur väl satsningen har tagits emot.

Ann Emanuelsson har gått till kvällens konsert tillsammans med en vän.

Fullt på parkeringen och fullsatt inne i kyrkan.

»Vi har tre ledord för kvällarna: glädje, delaktighet och gemenskap. Vi vill att de här kvällarna ska bli en mötesplats, dit alla ska känna sig välkomna.«

– Du ser väl, konstaterar hon, hur många kvinnor vi är som är här. Det finns många kvinnor som lever ensamma och därför är det bra med mötesplatser. Att kyrkan kan hjälpa till med det är ju utmärkt.

Efter en kort andakt som handlar om elefanter, hummerfiske, friskt vatten, kärlek och nådens hav fortsätter programmet. Så förändras ljudbilden i Brastad kyrka.

Det behövs inte många takter för att känna igen den speciella irländska musiken med sina vemodiga ballader och viktiga texter. Att det irländska bandet The Nomads gästar Brastad beror mycket på att pianisten Tomás Kavanaghs fru kommer från Brastad.

– Vårt band, som är baserade i New Ross på Irland, började sjunga och spela redan på 1970-talet, berättar Tomás. Som tonåringar blev vi populära över hela Irland och turnerade till och med i Tyskland när vi var 13 år. Bandmedlemmarna har alltid varit nära vänner även efter att de slutade spela inför publik. 2019 återförenades de i samband med en välgörenhetskonsert och i Brastad kyrka bjöd de på irländsk musik genom tiderna, från folkvisor till U2 (I still haven’t found what I’m looking for).

– Vårt band har verkligen velat komma hit, berättar Tomás, så det är fint att få vara här och spela för en fullsatt kyrka.

Elisabeth Schewenius-Ström är församlingsrådets ordförande och har varit förtroendevald i kyrkan sedan 1985.

– Det är fint att vi kan ge en annorlunda bild av kyrkan här i Brastad och Brodalen jämfört med förr. Tidigare präglades kyrkan av en sträng gammalkyrklighet, men efter sammanslagningen med Lysekil 2018 har förändringens vindar blåst igenom församlingen. Jag tycker mycket om att vi är så utåtriktade och har en låg tröskel.

– Toner för livet är en fantastisk gudstjänst som vi får vara delaktiga i, vilket gör mig oerhört tacksam.

Johannes Westberg kompletterar:

– Vi vill att kyrkan ska vara en öppen famn för människor i vår bygd. Att man är välkommen precis som man är. Att det är gratis är viktigt, alla är ju inte så musikintresserade så de vill betala för en konsert. Kanske kan det här leda till att man hittar till några av våra andra verksamheter.

Församlingen skissar nu också på att starta samtalskvällar: Samtal för livet!

– Det är inte så många anställda engagerade i kvällarna, men väldigt många frivilliga, berättar Johannes. Det är fint!

Text: Agneta Riddar Foto: Torgny Lindén

Elisabeth Schewenius-Ström , församlingsrådets ordförande och förtroendevald i kyrkan sedan 40 år.

Tomás Kavanagh, klädd i svart väst, spelar med sitt irländska band The Nomads denna kväll.

Första onsdagen i månaden, förutom under sommaren, bjuder Toner för livet in till konsert med fri entré. Succén har inte låtit vänta på sig.

Framtidens psalmer sätter tonen i Laholm

Vad gör en sång till en bra psalm? Just nu håller Svenska kyrkan på att undersöka förslag till nya psalmer, ett arbete som väcker stort engagemang. I Laholms pastorat siktar man på att testa psalmerna på så många i församlingen som möjligt – och man får mycket tillbaka.

När allmänheten fick lämna förslag till nya psalmer kom över 9 000 bidrag in. Dessa har gåtts igenom och nu är ett mindre antal sånger ute på remiss. Alla som vill får lämna in sina åsikter, men ett antal pastorat och församlingar har valts ut för att ge remissvar. Laholms pastorat bad själva om att få bli remissförsamling, och musikerna i pastoratet förvånas inte över engagemanget det resulterat i.

– Psalmen är inte privat eller personlig, den är för gruppen och gemenskapen, säger Kim Lundberg, pastoratets organist. Gudstjänsten är ett vi, som riktar sig till Gud eller till varandra, och psalmen kan hjälpa till eller hindra det. Psalmer är viktiga, oavsett om man går i kyrkan eller inte.

– Det är omöjligt att tilltala alla med en enda psalm, men alla ska kunna tilltalas av någon av psalmerna. Det är viktigt nu när de nya förslagen utvärderas, det ska finnas något så att alla kan vara med, säger Anneli Segerstedt, kantor i pastoratet.

Att lyssna in församlingen är hela poängen med remissen. Sammanlagt över 230 sånger är utskickade, men de församlingar som har i uppdrag att lämna remiss har fått runt 50 psalmer var att yttra sig om. I Laholm har man tittat på många fler än de man fått tilldelade.

– Vi testar så många vi hinner, men ser självklart till att få med de 50 vi ska säga något om, säger Kim.

Pastoratets arbete med remissen bygger på samtal med församlingsmedlemmar. Kim, Anneli och Carina, som också är kantor, schemalägger församlingsaftnar, kyrkkaffen och gudstjänstseminarier med fokus på de

nya psalmerna tillsammans med sina prästkollegor. Här presenteras några av remiss psalmerna och sjungs tillsammans eller av solist, och församlingen tillfrågas om vad de tycker.

– Oftast behöver vi inte ställa så många frågor – folk säger vad de tycker ändå. De tycker detta är jätteroligt, fortsätter Kim.

Anneli visar ett röstkort som kan användas vid träffarna. Där kan alla lämna ett betyg på skala 1–4 för musik, text och helhet, och en kommentar om man vill. Det ger en enkel uppfattning om vad församlingen i stort tycker om ett visst sångförslag.

– Men jag vet också hur mycket åsikterna ändras, säger Kim. Någon i kören kan säga att en viss psalm är förfärlig första gången de sjunger den, och tre gånger senare tycker de den är fantastisk! Åsikterna ändras och det måste de få. Men röstkorten ger upphov till samtal, det kommer mycket kommentarer via dem. Vårt stora bekymmer som musiker är att vara lyhörda för församlingen och vad de vill i musiken och psalmsången, och remissarbetet öppnar verkligen för det.

– Första gången man hör en psalm kan man tänka att ‘Oj, den melodin var klurig’. Men det kan visa sig vara just den klurigheten som gör psalmen bra i längden. De melodier man förstår direkt kan ibland verka banala efter ett tag, menar Anneli.

– Psalmer behöver användas för att man ska förstå vad de handlar om. Det kommer att finnas psalmer i de nya förslagen som är sådana, tror Kim.

Flera präster i pastoratet har tagit med förslagen till bibelstudier och andra grupper, som inte vanligtvis sjunger. Och utöver de träffar som ordnas specifikt för

psalmremisserna plockas de också in där det passar i pastoratets vanliga verksamheter: i körer, på gudstjänster och i andakter.

En av körerna som arbetat mycket med de nya psalmförslagen är Kören för alla, som repeterar i S:t Clemens kyrka. En av körsångarna, Berit, har till och med lyssnat på förslagen hemma, utöver församlingens provsjungningar.

– Det känns roligt att få vara med i remissarbetet. Annars hade man hade inte stött på psalmerna förrän långt fram i processen, och kanske bara vid enstaka tillfällen, säger hon.

För Berit står texterna i centrum, för andra är sångvänligheten central, och ibland går meningarna isär. Berits man Lennart är också med i kören, och har tänkt kring förslagen.

– Av de jag har stött på tycker jag att många är fina. Inte alla har varit så lättsjungna, men får man sjunga dem några gånger

så ger det sig. Det finns säkert många gamla psalmer som är lika svåra att sjunga – men de kan vi ju redan.

– Vissa fastnar man för direkt, andra tar lite längre tid att tycka om. Men om man hör dem på en gudstjänst ska man ofta sjunga direkt, då får de inte vara för svåra, säger körmedlemmen Anne.

Alla har lyckats hitta några favoriter. För Berit är en av dem nummer 173, Här nära

– Den är väldigt innerlig. Sedan gillar jag en till, nummer 10, För kärlekens skull. Den har ett bra budskap.

Körmedlemmen Ingegerd berättar att hon direkt fastnade för förslag 74, Välsignelse/ Siunaus.

– Den har vi sjungit flera gånger på gudstjänster och liknande. Den måste komma med!

Kim betonar att psalmerna är en del av kyrkans tro, lära och bekännelse.

Kim Lundberg, Carina Nilsson Larsson och Anneli Segerstedt är musiker i Laholms pastorat

Kim leder Kören för alla i S:t Clemens kyrka, som provsjunger förslagen.

”Det är kul att få sjunga nytt, och att få testa sådant som kanske kommer vidare i processen”, tycker körmedlemmen Ingegerd.

– Det är viktigt. När texten inte håller teologiskt, eller musiken och texten inte håller ihop märker körerna och församlingen det. Men det är många bra psalmer i förslaget, det hör jag från många håll.

– 74 till exempel, Välsignelsen, har en enkelhet som fungerar väldigt bra. Texten är poetisk men inte överlastad. Den går bra att sjunga tillsammans, vilket är centralt för att göra en psalm bra. Men det fantastiska är också att vi aldrig egentligen vet varför något funkar, ler Kim.

Text och foto: Frida Blomqvist

Ta del av psalmförslagen

• Till varje psalmförslag finns sångtext, ljudfil och pdf:er med noter – både för gemensam sång och ackompanjemang.

• Körer från hela landet har bidragit till inspelningarna, med ambitionen att framföra församlingssång. Inspelningarna är ett av många sätt att tolka förslagen.

• Fram till 30 november 2026 kan församlingar och enskilda personer lämna synpunkter på förslagen via ett remissförfarande.

Vill du lyssna på psalmförslagen i remissen? Skanna QR-koden med kameran i din telefon eller gå till https://www.svenskakyrkan.se/psalmboken/ de-nya-psalmforslagen

Tonåring med psalmer på remiss

Bara 15 år gammal har Rut Petrén medskapat tre psalmer som nu är ute på remiss för de nya psalmförslagen. De kom till under ett musikläger på Åh stiftsgård. Vi frågade Sveriges yngsta psalmdiktare hur man egentligen skriver en psalm.

När du skriver – börjar du med orden, melodin eller känslan? Hur brukar det gå till?

– Det har varit lite olika. När jag skriver med andra beror det ganska mycket på vad de brukar göra. När jag skriver själv börjar jag nog oftast med vad jag vill säga med låten, vad budskapet är. Sedan gör jag antingen texten först eller texten och melodin lite blandat. Men det första jag gör är nog budskap och känsla.

Hur var det att skriva tillsammans med andra –kändes det lätt eller svårt att hitta rätt ord och ton tillsammans?

– Det är väldigt roligt tycker jag. Det kan vara svårt ibland, speciellt om man har olika idéer, men det är mest kul. Men det kan också vara enklare att skriva tillsammans för att det är liksom flera hjärnor som jobbar tillsammans. Om jag letar efter ett ord så kanske min kompis hittar det.

Vad tycker du gör en psalm riktigt bra – något som gör att man vill sjunga den om och om igen?

– Jag tyckte att det har mycket med känslan att göra. Jag gillar mycket så’na låtar då man får sjunga ut. Sedan måste det ju såklart vara en text jag håller med om. Jag gillar också när det är dynamik i låten mellan vers och refräng. Till exempel att det börjar lugnt men blir mer upbeat i refrängen.

På vilket sätt skiljer det sig att skriva en psalm jämfört med andra typer av låtar?

– Den största skillnaden är väl att när man skriver psalm skriver man om sin tro och om Gud, när jag skriver annat fokuserar jag på andra saker, men annars är det inte så stor skillnad, det är samma process liksom. En grej är kanske att jag har lättare att bli nöjd med en kort lovsång än med en kort annan låt, för det känns som en psalm kan liksom vara tre rader och kännas komplett medan en “vanlig låt” brukar vara längre och då vill jag gärna göra de låtarna längre.

Du har sagt att du brukar skriva texter för dig själv ibland – vad brukar du skriva om då?

– Jag skriver mycket om att jag vill få vara den jag är. Det är lite olika vad jag skriver om, jag försöker ofta få fram mina känslor i det jag skriver, men ibland har det inte någon djup mening riktigt alls. Till exempel har jag skrivit en låt som bara handlar om regn och att jag gillar att vara ute när det regnar.

Hur känns det att tänka att människor i kyrkor runt om i Sverige kanske kommer att sjunga psalmer som du har varit med och skrivit?

– Det känns väldigt häftigt, lite svårt att förstå också. I min hjärna just nu känns det som att det bara är mina tre närmaste kyrkor som sjunger dem. Men det känns väldigt roligt att få dela med mig av mina ord till andra.

Finns det någon särskild psalm som betyder mycket för dig? Varför just den?

– Jag vet inte riktigt om det är en psalm, men det är en lovsång som betyder mycket.

Som en örn brukade jag alltid sätta på för något år sedan när jag inte mådde jättebra.

När något blev jobbigt lyssnade jag på den eller sjöng den tyst för mig själv för att lugna ner mig. Så den betyder ganska mycket. Jag tycker också att texten är väldigt fin.

När du tänker på psalmerna du varit med och skrivit – vad betyder de för dig personligen?

– Den av de tre låtar jag var med och skrev som betyder mest är nog låten Gör mitt hjärta brinnande. Både för att det finns något i texten som betyder något men också för att det var den första gången jag skrev om min tro, vilket gör att den betyder mycket för mig. Det var liksom den som var början på där jag är nu.

Text: Daniel Hultenmo Foto: privat

Rut Petrén, 15 år och psalmskapare.

Vilken är din favoritpsalm och vad gör den speciell för dig?

Ulrika Melin Lasson

Stiftsmusiker

Göteborgs stift

–Sv. Ps. 575, 1600-talspsalmen

Min själ, låt Gud i allt få råda är en av mina favoriter. En underbar tretaktsmelodi i F-moll, svängig och lite melankolisk. Olov Hartmans textbearbetning som ger plats för livets alla sinnesstämningar, med uppmaningen att lita på Gud mitt i dem. Så som livet är; där Gud finns mitt i sorg, glädje, oro och stormighet.

Stefan Mortensen

Stiftsdiakon Karlstads stift

– Psalm 217, Gud, för dig är allting klart , är min favorit.

Den sjöng vi varje fredag när jag gick Svenska kyrkans grundkurs. Den har betytt mycket för min väg mot diakonyrket.

Musikalisk blick utifrån och en övertygelse om att

alla egentligen älskar Bach

För fem år sedan bytte Kersten Cottyn land och hamnade i Sverige. Med en gedigen musikutbildning från tidigare hemlandet Belgien ser hon det vackra i vår musiktradition, och vad hon tycker saknas här.

Kersten Cottyn är idag kyrkomusiker i Stenungsunds pastorat och en av lärarna på den nystartade kyrkomusikerutbildningen på Ljungskile folkhögskola. Hon beskriver sig själv som en allätare inom musik även om hon mest är känd för sitt kunnande inom tidig musik. Det gick lättare än vad hon vågade hoppas på, att hitta nya musikaliska sammanhang i Sverige. – Man är som magneter när man delar samma kärlek för musik och instrument, man dras till varandra. Jag är väldigt glad över att ha träffat en hel del passionerade musiker här som också har blivit mina vänner, säger hon.

Under Göteborgs orgelfestival i höstas framförde hennes kollektiv Cypress Sounds programmet A Luminous Carpet. Där kombineras instrument som orgel, portativorgel och cembalo med sång och ett elektroniskt ljudlandskap.

Repertoaren är hämtad från låtskrivare som Suzanne Vega och David Bowie. Ett projekt som är typiskt för Kersten, där hennes nyfikenhet tar henne ut på vägar och där hon testar nya oväntade sammanhang.

Förutom att hon numera också är lärare på Ljungskile folkhögskola har hon orgelelever i sin tjänst i pastoratet. Under orgelfestivalen anordnade hon tillsammans med andra organister ett orgelläger för barn från 9 till 15 år. Lägret avslutades med en högmässa där det var barnen som stod för allt spelande.

– Utbytet med eleverna gör mig så lycklig och jag måste själv tänka till varför jag tycker på ett visst sätt och gör vissa saker. Det är nyttigt och väldigt roligt, säger hon.

Som barn sjöng hon i kyrkokör, spelade cembalo och dansade och spelade teater. Det var dansare hon trodde hon skulle bli. Men hon valde till slut musiken, mycket tack vare sina äldre systrar som också valde den vägen, och det är inget hon ångrar.

– Musik var en självklarhet i den miljö jag växte upp i och musikskolan blev som mitt andra hem, säger hon och vill inspirera sina elever till att tänka brett.

Hon tycker att det finns många likheter mellan Sverige och Belgien, bland annat att vi är stöpta i samma klassiska västerländska tonspråk.

– Sverige är ett land med en otroligt rik körkultur. Jag blir lika berörd varje sommar när Den blomstertid nu kommer sjungs vid skolavslutningen och alla kan sjunga med. När det gäller kyrkomusik är den musikaliska bredden här större och musikinstrumenten är mer välvårdade i våra kyrkor här.

Men det finns också skillnader. Hon möter ibland en rädsla mot att prova något nytt och våga gå utanför de vanliga invanda ramarna i Sverige. Hon önskar att det fanns en större nyfikenhet att experimentera.

»Jag önskar att det skulle finnas bättre valideringsverktyg som gör det lättare att få tjänst som kyrkomusiker i Sverige.«

Kersten utanför Ödsmåls kyrka där hon är kyrkomusiker och tar emot orgelelever.

– Vi behöver inte uppfinna hjulet på nytt varje gång, och traditioner är viktiga, men vi behöver också lära oss att släppa taget, säger hon.

Hon gör en jämförelse med olika maträtter där man måste våga prova för att se vad man tycker om. Och att det kanske behövs testas olika rätter från en och samma matkultur innan man riktigt vet.

– Det finns mycket mer gemensamt mellan olika musikstilar än man tror, och det är precis den tidlösa aspekten som jag försöker att betona för både åhörare och mina elever, säger hon och fortsätter med ett skratt:

– Jag är helt övertygad om att alla egentligen vill sjunga och spela Bach, men de vet bara inte om det ännu ...

När det dessutom saknas musiker i Svenska kyrkan, och behovet fortsätter vara stort, har hon svårt att förstå den ibland snåriga byråkratin kring hur andra länders musikutbildningar kan användas här.

– Jag önskar att det skulle finnas bättre valideringsverktyg som gör det lättare att få tjänst som kyrkomusiker i Sverige. Jag vet de som börjat om från noll och gått en helt ny utbildning trots både examen och arbetserfarenhet från sina hemländer. Så ska det inte behöva vara. Jag hade tur som hade Johan Ernstson som min första kyrkoherde, han vågade och han trodde på mig, säger hon.

Hon tycker också att det finns många oskrivna regler som kan vara svåra att förstå och läsa av, vilket ibland är en stor utmaning.

Till exempel hade hon i Belgien enbart musik i sin tjänst, medan här ingår man mer i hela församlingsarbetet så fokus behöver vara så mycket bredare.

– Jag gjorde säkert väldigt många fel mina första år, säger hon och menar att det kan ta tid för en församling att guida in en ny person, men att vinsterna kan bli så mycket större om man vågar.

När är ditt jobb som roligast?

– För mig är det när jag får musicera ihop med andra som har samma inställning, det gör mig bara så glad!

På varje stopp bjöds det på olika programpunkter.

I Fjällbacka var det bland annat konsert med rubriken Havet, döden & kärleken.

Kyrkomusiker

– yrkesutbildning vid

Ljungskile folkhögskola

• Utbildningen startade hösten 2025.

• Kurslängden är 2,5 år.

Bildtext bildtext bildtext bildtext bildtext

• Det finns 10-15 studieplatser.

• Utbildningen är heltidsstudier som är studiemedelsberättigande.

• Det ingår en pastoral termin ingår i utbildningen

• Under studietiden finns det möjlighet att bo på folkhögskolans internat.

• Nästa kursstart är augusti 2026.

Är du nyfiken på att bli kyrkomusiker?

Via QR-koden kan du läsa på Göteborgs stifts webbplats om de olika utbildningsvägar som finns för att bli kyrkomusiker.

Om Kersten Cottyn

• Bakgrund: Uppvuxen i Belgien. Bor i Ljungskile med sin familj. Kom till Sverige för fem år sedan.

• Utbildning: Cembalist, organist och pianist. Har studerat vid musikhögskolorna i Antwerpen, Bryssel och Göteborg. Är utbildad musikpedagog och har master i cembalo och orgel.

• Anställning : Försteorganist i Stenungsunds pastorat och lärare på Ljungskile folkhögskola.

• Projektleder: Lilla orgelestivalen, en del av Göteborgs internationella orgelfestival.

Text och foto: Tina Augustsson

Längtans minne i musiken

Har människans längtan med själva minnet att göra?

Den kristna kyrkan är bärare av en oerhörd rikedom. Ända från kyrkans födelse har generation efter generation kommit till världen, vuxit upp, verkat och till sist lämnat över till nya släkten. Vi kan tala om gemenskapsandning, en Andande organism i Treenighetens gemenskap, en andning som fogats samman med yttre kännetecken; vi kan tänka på kyrkans arkitektur, den sakrala konsten, poesins skönhet i psalmernas texter sammanfogade med toner och sång. Ordet och tonerna dansar i skapelsens kosmiska väv, genomvibrerar osynligt och synligt i kosmos. Vilken rikedom!

Kyrkan är alltså en minnesbärare som håller världen vid liv. Om minnet utplånas är människan, världen och kyrkan illa ute. När livsfunktioner, relationer, kunskaper, hantverk och de andliga realiteter som kan kallas insikter övergår till dimma, då är tillvaron i kris. Därför behöver vi ett förråd för minnet, en minnesbank. Ordspråksboken hjälper på oss på traven:

Herren skapade mig som det första, som begynnelsen av sitt verk, för länge sedan. [...] då var jag som ett barn hos honom. Jag var hans glädje dag efter dag och lekte ständigt inför honom, jag lekte i hela hans värld och gladde mig med människorna.

Finns det alltså något minne av det gemensamma , när individualiteten tar befälet, det personliga intresset avgör gudstjänstens utformning eller gudstjänstmusikens relevans, när arbetsplatskonflikterna sprider sig, släkten eller familjen blir osams, terrordåden blir allt fler, stater och regioner bara vill hoppa av – och mitt eget inre kanske mest liknar ett kaos?

Men kaos har dessbättre inte sista ordet. Räddningen finns i kosmos , det grekiska begrepp som innehåller en rad aspekter, bland annat ordning, mening, godhet och skönhet. Som skönheten hos ett smycke eller en utsmyckning. Utifrån kosmos ursprungliga betydelse kastas nytt ljus över vår tillvaro.

Världen är djupast sett ett kosmiskt smycke, en omistlig del av min personlighets basutrustning. Så att jag känner igen den meningen och godheten i varje människa jag möter.

Längtans minne kan därför återskapas. Det kan ske när vi börjar hitta vägar som vi kanske inte trodde fanns. Två vägar mot samma mål. Den ena vägen handlar om att närvarogöra , den andra om handlingens betydelse. Bägge vägarna samverkar, vi finner dem som bärande element inom psykologin och psykiatrin, men också i kyrkan.

Närvarogörandet bygger på att allt som sker, det händer i nuet, även om det också har inträffat i det förgångna. En människa som är närvarande i sig själv kan också finna en väg till sitt minne, till sin förlorade historia, sin

barn- och ungdomstid. Detta sker inte genom att dunkelt minnas det förgångna utan genom att gradvis hämta tillbaka livet.

Hur hittar då kyrkan tillbaka till det som format henne? Jo, genom att på ett liknande sätt närvarogöra hela sitt förflutna. Här är handlingen central, framför allt genom gudstjänstens handling som både ”förnuar” och förnyas.

Den rumänske religionshistorikern Mircea

Eliade framhåller i skriften Heligt och profant att människan genom att bygga ett hus eller inreda ett rum inte bara skaffar sig tak över huvudet och värme för att överleva; genom sin längtan efter ett rum, någonstans att vara, aktualiserar hon också skapelsens morgon. Varför skulle hon annars lägga så mycket arbete på att sjunga i kör eller att försköna sin bostad? För att inte tala om att plantera en trädgård – ett trädgårdsrum , som man säger.

Detta kreativa skapande innebär egentligen en ständigt ny början, inte ett uppsnyggande

av det förflutna. Eliade framhåller ”Man kan inte bättra på livet, det måste skapas på nytt.”

Det är som när solen går upp på nytt varje morgon. Solen förbättrar inte dagen, den startar dagen på nytt.

På detta sätt vandrar vi vidare på väg mot målet. Den som sjunger och spelar, lyssnar och ber nyskapar ständigt. Inte för att själv bättra på livet utan genom att låta sig gradvis förvandlas av det kosmiska gudomliga Ordet, Logos , som återskapar tillvaron, närvaron av Paradiset. Att längta är att minnas och sedan födas på nytt ...

Henrik Tobin Skribent och kyrkomusiker

Kyrkomusiker ett yrke där bristen växer

“Ja, visst har jag

spelat

Springsteen på orgel!”

Britta Nordberg ler och delar generöst med sig från sina 50 år på orgelpallen. Nellie Norrman lyssnar intresserat. Hon är 23 år och nyexaminerad kyrkomusiker med tre månader på jobbet.

Det råder brist på kyrkomusiker i många stift, även i Karlstads. Under de kommande åren väntar stora pensionsavgångar. För att tala om yrkets framtid har vi samlat två personer från olika generationer – en av de mest erfarna och en av de nyaste. De möts i Sunne kyrka, dit de rest från varsin ände av Värmland, för ett samtal om musikens betydelse och vardagen som kyrkomusiker.

De har mycket gemensamt, trots åren som skiljer dem åt. Båda fick sin start i barnkören, båda gick vidare med instrument och båda fick så småningom frågan ”Ska du inte testa att spela kyrkorgel”, av en klok och uppmärksam kyrkomusiker som sett deras intresse och talang. Båda tackade ja till att testa och sen var de fast.

Britta Nordberg, som har sina rötter i norra Värmland, var bara 14 år när hon fick sommarjobba med att spela i kyrkan. Det skulle

bara bli på vanliga gudstjänster var det sagt, men i verkligheten blev det även både bröllop och begravningar.

– Men församlingsborna var bra och tillåtande. När jag spelade fel så gjorde det inget och jag lärde mig massor, berättar hon.

För Britta var det egentligen veterinär som var drömmen. Hon växte upp på en gård nära storskogen och djuren har alltid funnits där, nära henne. Faktum är att hon är tillbaka där, i sitt föräldrahem nära djur och skog men innan hon återvände dit pluggade hon i Uppsala.

– Jag minns ännu affischen, den som studievägledaren kom med. Den handlade om Fjellstedtska (en skola med teologisk inriktning, red anm ) i Uppsala. På den tiden hade de en kyrkomusikerutbildning också.

Efter tre roliga år på internat i Uppsala vände hon tillbaka till norra Värmland och fick ett kombinerat jobb som så kallad skolkantor.

De finner sig snabbt till rätta på orgelpallen, de två kyrkomusikerna Nellie och Britta. Snart ljuder Härlig är jorden fyrhändigt i kyrkorummet.

»Om inte åtgärder sätts in nu kommer orgeln, instrumentvärldens drottning, att tystna i många av våra kyrkor.«

Nellie Norrman har sina rötter i norra Bohuslän. Vid sidan av sången började hon spela gitarr, bland annat tillsammans med kantorns dotter och så kom den där frågan ”Ska du inte testa att spela orgel?” Hon nappade och planerna på ett yrke inom vården föll i glömska när hon drog till Geijerskolan i Värmland. Här hittade hon en fin internatsgemenskap och en kyrklig samvaro hon upplevde som mer tillåtande än hemma i Bohuslän

– Jag trivdes väldigt bra med stämningen på Geijerskolan och i Värmland, helt enkelt, berättar Nellie.

För några månader sedan tog hon sin kantorsexamen och vid det laget var jobbet i Arvika pastorat fixat. Tre månader har hon varit i tjänst vid det här laget. Det är högt tempo och mycket att sätta sig in i.

Kyrkomusiker i Karlstad stift

• Antal kyrkomusiker: 92

• Antal vakanser: 4 heltid + troligtvis 2 halvtider

• Så många går i pension inom 10 år: ca 30 st, dvs. en tredjedel

Via QR-koden kan du läsa på Karlstads stifts webbplats om kyrkomusikeryrket.

Johanna Friberg är stiftsmusiker på Karlstad stift och jobbar med rekryteringsfrågor när det gäller kyrkomusiker.

– För att få fler kyrkomusiker måste orgelundervisning komma mycket högt på agendan med start nu, säger hon. Att orgelundervisning är viktigt visar mötet mellan de två kyrkomusikerna.. Kyrkomusiker i Karlstads stift, och i hela landet, behöver få tid och resurser för att prioritera detta. Jag vädjar till kyrkoherdar och förtroendevalda, ni måste förstå att om inte åtgärder sätts in nu kommer orgeln, instrumentvärldens drottning, att tystna i många av våra kyrkor.

Britta ser på sin unga kollega. Innan vi skiljs åt ska de två musikerna ha utbytt kontaktuppgifter. Kanhända blir det lite coachning dem emellan, för att vara kyrkomusiker är både krävande och roligt. Att

Johanna Friberg, stiftsmusiker Karlstads stift

spela till psalmsången är kanske det enklaste men att leda en kör är något helt annat. En grupp med vuxna människor som vet vad de vill är inte så lätta att hantera, inte en grupp med ostyriga 6-8-åringar heller. Att spela på begravning är enklare än bröllop, det enas de om snabbt.

Men kul är det. Det är de också överens om. Och det går inte an att slå sig till ro med bara psalmer och klassiskt. Till begravningar och bröllop kan det komma alla möjliga önskemål. Springsteen, Roxette och Avicii. – Jag brukar kalla mig bruksmusiker och hyllar min gamla lärare i ackordanalys. Det som jag tyckte var tråkigt då har jag haft massor av nytta av, skrattar Britta. Hon förklarar att de 50 åren i samma församling har inneburit många olika utmaningar. Nya kollegor, samarbeten med skolan och under en period var hon även musiklärare i skolan. Ett viktigt stöd har den goda stämningen i församlingen varit, den som faktiskt kanske har viss förklaring i att kyrkan i Höljes brann 1968. Den återuppbyggdes

i modern form väldigt snabbt på bara ett par år.

– Men på något sätt tror jag att församlingen sedan dess inte tar den för given, vilket har lett till en stark sammanhållning, funderar hon.

Nellie har fullt upp med allt det nya. Men när hon har tid över så övar hon på Bach’s d-moll fuga.

– Bachs musik är en favorit. Det matematiska, det lite fyrkantiga, det är något jag gillar, säger hon och ler. Vi får se när den är mogen för publik.

När vi skiljs och beger oss åt varsitt håll vet jag att båda kvinnorna har en hektisk allhelgonahelg framför sig på flera orgelpallar och framför minst en kör vardera.

Text: Christine Vermcrantz

Foto: Christine Vermcrantz, Rebecca Monsen

När ska man syssla med kyrkomusik?

Om du älskar att spela inför publik och vill bjuda på glädje och sorg och tragik och spänning och lycka och trams och komik från sorgen och döden till ljuv romantik och göra en insats som är helt unik och leva var dag i en enorm akustik och snabbt träna upp en perfekt metodik och bli hemma i toner, i klang och rytmik och utveckla snabbt en förträfflig teknik och även en vältränad, prima fysik och aldrig få spatt, hysteri och panik och slippa bekymmer och problematik och alltid få smått euforisk kritik och skapa en stor förstasidesrubrik och sitta och spela helt änglalik vackra toner till vår allra bästa lyrik och slippa vart brölande metal-freak och growlande, vrålande buller och skrik och annat skrål ur nån datafabrik och nå ända upp till ditt livs högsta peak och sitta vid orgel som är magnifik och få dej en tillvaro helt sagolik och spela från Singapore till Hallstahammar och inte bli så där fruktansvärt rik

Ja då min käre vän är min tro sannolik att då ska du syssla med kyrkomusik!

Jacke Sjödin, revymakare och musiker Dikten skrevs och framfördes i samband med ett nationellt kyrkomusiksymposium i Uppsala där Jacke var toastmaster.

Vilken är din favoritpsalm och vad gör den speciell för dig?

Olle Philipsson

Stiftsadjunkt

Göteborgs stift

–Jag minns första gången jag hörde psalm 314, Ack saliga dag som i hoppet vi bidar. Jag var bara 4–5 år, men blev ändå så berörd av både melodin och orden. Den vemodiga melodin tillsammans med den vackra och hoppfulla texten. En märklig kombination egentligen. Några av stroferna är så vackra, exempelvis ”än mörkret är mäktigt i dimmiga dälder, men dagen begynner på höjderna gry”.

Beata Åhrman Ekh

Stiftskonsulent Göteborgs stift

– Jag har svårt att välja en favorit! Från att jag vaknar tills jag lägger mig ner idisslar jag ständigt olika psalmer eller strofer. Just nu gör jag ofta sällskap med Dietrich Bonhoeffers Av goda makter underbart bevarad (509) och varianten Med hjärtats tillit (817). Den ställer om blicken. Håller mig kvar i tacksamhet, tillit och tro när världen är våldsam.

Eva Erlandsson är pastorn som ofta använder musik som en bro till andra människor. I oktober spelade hon tillsammans med Håkan Hägg och ett kompband på Pustervik.

Gemenskap, musik och möten i det tredje rummet

Hon har stått på Ullevi inför tiotusentals människor.

Men det är på Räddningsmissionen, bland soppslevar, gudstjänstgemenskap och doften av nybakat bröd som Eva Erlandsson känner sig mest hemma. Här lever hennes vision om ett tredje rum, en plats där vi möts som jämlikar. – Om vi bara möts i våra roller, som hjälpare och behövande, blir det fel. Det tredje rummet handlar om att mötas som människor, säger hon.

Eva Erlandsson, 62 år, är pastor på Räddningsmissionen i Göteborg. Under sina mer än tjugo år som folkhögskollärare i musik och religion gjorde hon många resor till Indien. Där växte insikten om att tro och socialt engagemang hör ihop.

Hon minns särskilt ett besök på ett rehabiliteringscenter för flickor som tidigare varit prostitutionsslavar. Inför besöket kändes det, både för Eva och folkhögskoleeleverna hon reste med, pinsamt och ovärdigt – Ska vi stå och titta på dessa utsatta människor? Men det som först kändes osäkert blev en dag fylld av gemensam dans, sång och skapande, ett möte där alla deltog på lika villkor.

– Det blev grunden för min vision, säger hon. Att gemenskap inte handlar om vem man är eller var man kommer ifrån, utan om att mötas och skapa tillsammans i ett tredje rum.

För ungefär tio år sedan fick hon möjlighet att ta nästa steg i sin yrkesbana och förverkliga den där visionen. Efter ett möte med Emil Mattsson, som senare blev direktor för Räddningsmissionen, fick hon frågan om att prova sina idéer i praktiken där. Arbetet ledde vidare till att hon läste mer teologi och sedermera blev ordinerad pastor inom Equmeniakyrkan, med uppdraget att fortsätta sitt arbete på Räddningsmissionen.

På Räddningsmissionen tog visionen ännu mer konkret form i Soppmässan, en nattvardsgudstjänst med låga trösklar, olika sorters musik och gemensam måltid. Varje vecka samlas ett femtiotal personer i Matteuskyrkans lokaler: några hemlösa, några frivilliga, några som bara uppskattar stämningen.

– Många tror att det är stökigt, men det är så stillsamt och fint. Vi vill skapa rum som vi själva vill vara i, säger Eva. Vi spelar musik vi själva vill lyssna på, vi lagar bra mat och vi gör en gudstjänst vi själva vill gå på. Det viktiga är att vi gör det tillsammans. Det är ingen som gör något för någon annan. Vi delar bröd, tänder ljus, äter soppa. Det är kyrka på riktigt.

I Soppmässan har musiken en självklar plats. Den skapar stämning, öppnar dörrar och får människor att våga delta, något som Eva själv har upplevt genom hela sitt liv. Hon har spelat kontrabas sedan tonåren och för henne har instrumentet ofta blivit en bro till andra människor. Kontrabasen har öppnat många dörrar och gjort det lättare att hitta sin plats i nya sammanhang.

Genom Räddningsmissionen mötte hon Håkan Hägg, en välkänd gestalt i Göteborg med sitt excentriska sätt. Han har ofta stått i Nordstan och sjungit. Vissa stannar upp och

För Eva är det arbetet som pastor som står i centrum. Arvodet från spelningarna på Ullevi i somras gick direkt till Räddningsmissionen.

”För mig var det självklart, jag var pastor och musiker på samma gång”.

Hur skulle du beskriva Eva i hennes arbete?

Emil Mattsson

Direktor Räddningsmissionen

– Eva möter människor där de är, och följer dem dit de är på väg.

Hon gör det med värme, humor och respekt, och räds inte de raka nyfikna frågorna som gör att människor känner sig sedda på riktigt.

Genom att leva nära ger hon också röst åt människor som annars sällan ges plats i offentligheten.

Som predikant är hon en genuin folkbildare, undervisar med människor, inte för

ler, andra höjer på ögonbrynen eller skyndar vidare. Tillsammans fann Eva och Håkan en samhörighet i kärleken till Barbro Hörbergs musik. Eftersom Eva är musiker blev det naturligt att hon frågade om Håkan ville komma och sjunga på Soppmässan, och de började spela ihop.

Under pandemin gjorde Eva och Håkan en inspelning av Hörbergs Gamla älskade barn som lades ut på Räddningsmissionens sociala medier. Den fick stor uppmärksamhet, bland annat från en annan välkänd Göteborgs-

Håkan, nämligen Hellström. Det ledde till något oväntat: från en spelning på Håkan Hellströms sambos disputationsfest vidare till att bli förband åt Håkan Hellström på Ullevi sommaren 2025. Under tre kvällar stod Eva och Håkan Hägg på scen inför ett hav av människor.

– Det var som ett planerat kejsarsnitt, säger

Eva med ett skratt. Allt var ordnat och uppstyrt, jag behövde bara vara där och spela.

Eva starkaste upplevelse på Ullevi var när Håkan Hägg från scenen sa:

Eva och Håkan Hägg möttes genom Räddningsmissionen och hittade en gemensam nämnare i musiken. Nu har de spelat tillsammans både på Ullevi och på anrika Pustervik i Göteborg.

Soppmässan firas varje tisdag i Matteuskyrkan. Tillsammans firar man nattvardsmässa och äter en varm måltid. Och sjunger.

Omkring 50 personer brukar komma till Soppmässan men ibland många fler än så.

»Det finaste jag vet är när någon säger: ”Här känner jag mig hemma.” Då vet jag att det tredje rummet finns på riktigt, ett rum för oss alla som lever våra liv lite mittemellan.«

– Jag är inte hemlös. För mig handlar det om psykiatri. Jag är en mittemellanmänniska.

Hela Ullevi applåderade.

– Vi lyfte människor som annars aldrig får stå i strålkastarljuset. Han hittade själv på det ordet. En mittemellanmänniska: någon som inte riktigt passar in i systemet. Jag tycker att det är så bra!

Ulleviäventyret gav ringar på vattnet och i oktober spelade Håkan Hägg och Eva på den klassiska Göteborgsklubben Pustervik.

– Vi blev glatt överraskade över att få frågan om att spela där. En sådan chans missar man ju inte, att få spela på ett så anrikt ställe. Det var en helt annan scen, mindre och mer intim, men med samma värme. Han stod där och bara log. Och hela publiken log tillbaka. Det var så mycket kärlek i rummet, säger Eva.

Hon beskriver spelningen som en påminnelse om att musiken, oavsett scenens storlek, handlar om att dela glädje och närvaro.

– En kvinna skrev efter konserten: “En underbar kväll med musik och Gud bakom kulisserna.” Egentligen var det inte något

gudstema, men vi avslutade med Pärleporten och hela Pustervik sjöng med i alla verserna. En otrolig upplevelse!

Till våren släpps en SVT-dokumentär om Håkan Hägg, där Eva också medverkar. Hon hoppas att filmen ska bidra till en större förståelse för de mittemellanmänniskor hon möter varje dag.

– Vi lever i en tid där normen för vad som räknas som normalt blir allt trängre och vi vill stå för något annat: att vi alla har samma värde, oavsett hur vi fungerar eller presterar.

Framåt vill hon fortsätta att som pastor och utifrån den vision hon en gång hade, fortsätta att bygga gemenskap och skapa rum där människor får vara hela.

– Det finaste jag vet är när någon säger: ”Här känner jag mig hemma.” Då vet jag att det tredje rummet finns på riktigt, ett rum för oss alla som lever våra liv lite mittemellan.

Text: Kristine Ålöv Foto: Kristin Lidell, Daniel Hultenmo

Soppmässan recept och berättelser från Räddningsmissionen

Förutom att vara pastor och musiker har Eva Erlandsson även gett ut en bok. 2024 kom boken Soppmässan – recept och berättelser från Räddningsmissionen ut. Boken skildrar Soppmässans vardag genom intervjuer, reportage och bilder. Dessutom finns recept till flera av de uppskattade sopporna som serveras.

Eva, varför en bok?

– Jag skriver krönikor för Räddningsmissionen, för att det behövs och för att de tycker att jag gör det bra. Och jag tror också

att vi har ett uppdrag som kyrka att lyfta människor och synliggöra dem på ett rimligt sätt. Och att vara röstbärare. Jag har ibland fått höra att mina krönikor är uppskattade och att jag borde ge ut dem i bokform. Jag tvekade, tyckte att det kändes lite pretentiöst. Men så var det en av tjejerna som lagar mat på Soppmässan som föreslog att vi skulle ge ut en kokbok eftersom vi lagar så mycket god mat. Då slog det mig att vi kunde göra en kombibok, med både recept och mina texter.

Via QR-koden kan du läsa mer på bokförlaget Arguments webbplats om boken Soppmässan, recept och berättelser från Räddningsmissionen.

Kören gav henne kraft att orka vidare

Anna Larssons man Jörgen var 51 år när han fick en stroke. Han låg nedsövd i respirator i tre veckor och det var oklart om han skulle överleva. Det dröjde sex månader innan han till slut fick komma hem, då med stora förvärvade hjärnskador. För Anna blev kören en fristad som fick henne att orka.

Kören Glory betyder mycket för Anna Larsson och den blev extra viktig när hennes man blev sjuk.

Iförsamlingshemmet i Svenljunga har

kören Glory samlats för kvällens övning. Stämningen är uppsluppen.

– Vi är ett glatt gäng som tycker det är roligt att träffas och sjunga. Man går härifrån och är upprymd och glad, säger Anna Larsson och fortsätter:

– När jag är här så kan jag bara tänka på musiken. Jag sjunger altstämman och då får man hålla tungan rätt i mun (skratt). Du kopplar bort allt annat och fyller på energi och släpper vardagen en stund.

För Anna är kören en andningspaus. Det blev avgörande när livet tog en oväntad vändning för tre år sedan. Det var under pandemin och Anna jobbade hemifrån. Hennes man Jörgen satt i soffan när han plötsligt började göra konstiga ljud.

– Han kunde inte prata. Han tittade på mig med skräck i ögonen och jag tänkte ’Vad är detta’?

Anna ringde ambulans och när den kom misstänkte de direkt att det var en stroke. Jörgen hade sprungit sex Göteborgsvarv, var vältränad och hade lågt blodtryck.

– Så detta kom som en blixt från klar himlen.

Jörgen kördes till akuten i Borås. På kvällen var han talbar.

– Vi ringde barnen på kvällen och det är jag så tacksam för idag.

Under natten blev läget värre och på morgonen var han inte kontaktbar. Jörgen hade fått blodförtunnande medicin, men istället för att lösa upp proppen så hade proppen släppt och åkt upp i hjärnan. Det blev ilfärd

Jörgen sov mycket, men när han började ha lite mer vakentid så kramade han min hand, berättar Anna.

Jörgen var endast 51 år gammal när han fick sin stroke och var nära att dö. Han var vältränad och hade lågt blodtryck. Trots det hände det ofattbara.

till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Jörgen blev sämre och opererades för att minska trycket i hjärnan.

– Man trodde inte att han skulle klara detta, han var så illa däran.

Jörgen låg nersövd. Han fick både lunginflammation och hög feber och det dröjde en och en halv vecka innan trycket till slut släppte. Då fick han komma tillbaka till sjukhuset i Borås och Anna satt hos honom flera timmar varje dag.

– Han var vaken, men jag visste inte hur mycket han var med, om han kände igen mig. Han sov mycket, men när han började ha lite mer vakentid så kramade han min hand Framtiden var väldigt osäker.

– Jag visste inte ens om jag skulle få hem honom. Man pratade om att han eventuellt

skulle hamna på serviceboende.

Men när Jörgen kom till avdelningen för rehabmedicin började det hända saker. – Han kom upp på fötter och började ta några steg. Sedan sa de till honom att om du ska kunna komma hem så måste du kunna gå på toaletten själv. Och då jäklar, säger Anna och skrattar.

– Då kände jag att de trodde på honom. De trodde på oss. De tog inte bara hand om Jörgen, utan om hela familjen. De var jättefina där!

Jörgen var kvar i fem månader.

– De var väldigt noga med att jag skulle hålla fast vid det jag brukade göra – att jag inte skulle sluta leva. För det är lätt att göra det.

”Att

hit och sjunga

”Idag är det torsdag, nu ska du åka och sjunga”, sa de. De mer eller mindre körde iväg mig, säger Anna och skrattar.

Torsdagskvällar är heliga för Anna. Då övar damkören Glory och Anna har varit med sedan starten. Kören leds av Karl-Johan ”Kalle” Gollnik och de sjunger olika typer av musik.

– Första gången jag kom hit efter Jörgens insjuknande så sa Kalle: ’Anna, kom när du kan, orkar och vill’. Jag bara bröt ihop, för det var så fint att komma hit och bara känna gemenskapen här. Torsdagskvällarna är det enda som jag har hållit fast vid. Det är min kväll.

Det finns en sak som utmärker kören.

– Glädjen, säger Anna och ler stort.

Både värmen i gruppen och sången har betytt mycket för Anna.

– Kören har varit ett stort stöd. Här har jag kunnat hämta energi och jag har fått en liten paus i min vardag. Jag tror att det har varit allt för att jag ska orka.

Kyrkan har alltid varit en del av Annas liv. – Tron finns där, men den har förändrats något. Jag har fått lite nya perspektiv. Om jag ska vara ärlig, så har jag nog ett och annat att säga till honom där uppe. Men jag har aldrig gett upp hoppet. Jag lever här och nu. Jag har lärt mig hur skört livet är. Vi har fått den här chansen och nu tar vi vara på den.

Musiken är viktig för hela familjen. Barnen spelar instrument och ibland lirar de tillsammans.

komma

är en stor del att kunna hämta energi och orka vidare.”

Kören och sången ger endorfiner som bidrar till välmående. ”Glädjen och gemenskapen är bonus!” , säger Anna Larsson.

– Det är så gott! Det älskar Jörgen. När alla tre kommer hem och de tar fram gitarrerna och kör. Då njuter han. Han nynnar, är glad och klappar takten mot benet. Och gör tummen upp!

Musik kan stimulera hjärnan och hjälpa den att läka. När Jörgen var som sämst spelade de hans favoritmusik och då kunde de se hur hans fot stampade i takt. Anna och Jörgen har nynnat mycket och stampat och klappat i takt för att stimulera utveckling.

– Jag tror att musiken har hjälpt oss båda jättemycket, mig för välmående och för honom att han är där han är idag.

Hon ser en tydlig koppling mellan musikens närvaro och Jörgens framsteg.

– De trodde inte att han skulle kunna vakna, men det gjorde han. De trodde inte att han skulle kunna gå eller äta själv, men det gör han idag. Han är delaktig på ett annat sätt än de trodde var möjligt. De förberedde mig på att han nog inte skulle överleva.

Idag har Jörgen återfått många funktioner, men inte talet. När han nynnar kommer orden lättare, men han kommunicerar främst genom gester. Han kan också skriva lite på sin telefon.

– Hemma i vår bubbla funkar det bra. Vi förstår varandra väldigt bra även om han inte kan prata. Ibland kommer det ett och annat ord och man ser att han fortsätter att utvecklas.

Paret hade varit gifta i 22 år när Jörgen fick sin stroke.

– Jag vill ge hopp. När man är i den första fasen och allt bara rasar, så vill jag ge hopp om att det faktiskt går.

»Jag har aldrig gett upp hoppet. Jag

lever här och nu. Jag har lärt mig hur skört livet är. Vi har fått den här chansen och nu tar vi vara på den..«

– Jag har alltid varit en problemlösare. Ett hinder tar jag mig igenom. Vi har varit gifta länge och det har inte funnits en enda tanke att jag skulle ge upp på honom. Det finns så mycket Jörgen kvar och det gör så mycket. Och det finns så mycket kärlek kvar! Det är fint, säger Anna och ler.

Nu håller Anna på att skriva en bok som heter ”Våga orka leva igen”.

– Jag vill ge hopp. När man är i den första fasen och allt bara rasar, så vill jag ge hopp om att det faktiskt går. Det finns andra vägar.

Det blev inte som man tänkte, men man måste våga se utanför ramarna. Att hitta de vägar som funkar.

Text: Maria Lokrantz

Foto: Maria Lokrantz, Anna Larsson

Vilken är din favoritpsalm och vad gör den speciell för dig?

Gunilla Svensson

Förvaltningsassistent Kristinehamns församling

– Här vid stranden , psalm 814 i orange psalmboken är en favorit.

Den har en så fin text och även den moderna melodin tycker jag mycket om. Den valde vi till min pappas begravning.

Greger Carlsson

Stiftsdiakon Göteborgs stift

– I somras hade vi utbildningsdagar med våra studenter. Vi sjöng psalm 733, Guds kärlek färdas här. Det blev en favorit. Det är en diakonal missionspsalm för vår tid. Guds kärlek är en tjänande kärlek och uppdraget för kyrkan är att ge den kärleken vidare till hela Guds skapelse. För mig sammanfattar psalmen kyrkans fundamentalt grundläggande uppgift.

Musiken visar vår gudsbild och människosyn

Som musiker på Åh stift- och konferensgård möter jag varje vecka människor som berättar vad Åh har betytt för dem och det är ofta berättelser där musiken varit viktig. Några saker som återkommer är att unga har fått vara delaktiga, att det används ny musik och att det finns plats för olika genrer. Min bild är att allt det där nu även sker i de flesta församlingar i Svenska kyrkan och jag funderar en del på vad som är stiftsgårdens roll i kyrkans musikliv idag.

Jag önskar att människor efter ett läger eller en gudstjänst på Åh ska få med sig en upplevelse av mångfald och variation.

Jag har två anledningar till att mångfald inom musiken i gudstjänsten är bra: Det visar på både vår gudsbild och vår människosyn.

Musiken kan hjälpa oss att beskriva Gud och att möta Gud. Om Gud är större och mer än vi kan greppa och förstå, vilket jag innerligt hoppas, behöver vi aktivt leta efter många olika uttryck. Då blir den gudsbild vi sprider i gudstjänsten inte snäv och begränsad utan hjälper oss att öppna upp, ana och ta till oss mer av Guds storhet och Guds kärlek.

Jag försöker ha en människosyn som innebär att Gud vill möta alla människor med sin kärlek och jag tycker att gudstjänsten är ett bra tillfälle att göra det synligt. Det kan bli så om vi vågar variera innehåll och uttryck, så

att många känner igen sig, kan ta till sig och får vara delaktiga.

IÅh kyrka firas högmässa varje söndag enligt Svenska kyrkans ordning. Det är en ram som skapar trygghet och igenkänning men som också ger stora möjligheter för variation och delaktighet. Vi ska förvalta den kyrkomusikaliska traditionen och använda helt ny musik. Vi ska ge plats för traditionella och nutida genrer. Vi ska sjunga texter som uttrycker tro och tvivel, styrka och svaghet. Vi ska sjunga på svenska, arabiska och latin. Vi ska låta både nybörjare och proffs spela och sjunga i gudstjänsten. Det får vara både storslaget och avskalat.

Hur mycket variation vi kan erbjuda och må bra av påverkas såklart av vilka vi är, vår vilja att testa nytt, vår inställning till det som är okänt och även av vår egen kompetens. För att inte begränsas av min egen förmåga behöver jag som musiker i kyrkan ta hjälp av andra, som får bidra med vad de vill och kan. Inför en gudstjänst på Åh innebär mitt uppdrag som musiker att förbereda mig väl, öva mycket och att sedan spela, sjunga och leda församlingssång och medmusikanter efter min allra bästa förmåga. Det innebär också att ge plats för den gästande kören, konfirmanden eller organisten.

Nu måste jag erkänna att mångfald inte per automatik är behagligt, roligt eller effektivt. Tvärtom kan jag stortrivas när andra är

ungefär som jag. Gemenskapen med dem som delar musiksmak och har samma musikaliska skolning och referenser, körer eller musikgrupper där alla gillar samma uttryck eller ett konfirmandläger där vi lärt oss samma andaktssånger – allt det är mysigt och bra. Men kyrkans uppgift är större än att skapa grupper av likasinnade. Kyrkan behöver också språk, uttryck och former där så många som möjligt ryms. Och i det obekväma, oväntade och ovana kan jag lära mig nya saker, utvecklas och kanske även utveckla strategier för konflikthantering och samarbete trots olikheter. Bra grejer att kunna.

De senaste åren har Åh tillsammans med Göteborgs och Karlstads stift, Svenska kyrkans Unga och Sensus ordnat musikläger för unga, med rubriken Spela, sjung, skriv!

Där har ett uttalat mål varit att vi ska

välkomna deltagare med olika bakgrund och erfarenheter och att vi får mötas för att lära av våra olikheter.

Svenska kyrkans alla församlingar bjuder tillsammans på en otrolig mångfald, en rik och stor bredd i musikaliskt uttryck. Jag önskar, och jobbar för, att det även ska vara så i gudstjänst- och musiklivet på Åh.

Daniel Petrén musiker Åh stifts- och konferensgård

Kyrkan tar ton i skolan –vill få barn att sjunga mer

Varje torsdag förmiddag åker kantor Adam Edvardsson till Ramsdalsskolan i Kortedala i Göteborg och sjunger om bland annat papegojor och stjärnor med eleverna. Nylöse pastorat är med i projektet Sång igång.

Just nu är korridoren tom men snart är första klassen på väg till det klassrum som Adam har tillgång till när han är på skolan. Han förbereder dagens lektioner. Riggar pianot och sätter upp bilder på tavlan som blir ett schema för vad de tillsammans ska gå igenom.

Först kommer en halvklass med ettor och det är första gången de träffas. Barnen slår sig ner på en matta i rummet och Adam har snart deras totala uppmärksamhet. När han berättar att han jobbar i Allhelgonakyrkan räcker flera barn upp händerna och är ivriga att berätta att de var där i förra veckan på orgelsaga.

– Det var roligt, ropar barnen! – Vad synd att jag var sjuk den dagen annars hade jag träffat er då också, säger Adam.

Adam tog kontakt med Ramsdalsskolan redan i mars och träffade ansvariga på skolan och under hösten har projektet Sång i gång blivit verklighet. Han är på plats en förmiddag i veckan så gott som hela terminen. Han träffar varje klass totalt fyra gånger under läsåret.

– Fråga skolan i god tid är mitt råd, det tar tid från båda håll att få till en bra planering, säger han.

Adam tog sin kantorsexamen för ett och ett halvt år sedan och redan under sin utbildning

fick han en inblick i projektet Sång igång Det han kan sakna i materialet är den pedagogiska aspekten.

– När man kommer ut i en pedagogisk miljö måste man agera utifrån det och där ger materialet inget stöd för mig, säger han. Själv har han nytta av att tidigare ha jobbat i skola men alla musiker i kyrkan har inte den erfarenheten, konstaterar han. Och varje klass är unik så han behöver också anpassa sig. Treorna klarar svårare texter än de i ettan och vissa barn har lättare att sitta still än andra.

Klasserna avlöser varandra under förmiddagen. Lektionerna har han byggt upp på samma sätt och för varje nytt moment visar han med bildstödet vad som ska hända. Uppsjungning, en sång, en musiklek för att öva gehör och så några fler sånger. I några låtar använder han även rörelser, ibland sitter barnen på golvet och ibland står de. Det händer alltid något och barnen följer Adams instruktioner. Han varvar med att barnen först får höra honom sjunga en strof som de ska härma innan de till slut får sjunga hela sången. Han avslutar varje klass med Blinka lilla stjärna och den har alla barnen lätt för att hänga med i. Man hinner mycket på en halvtimme.

Han tycker själv att det är roligt att bredda kontaktytan mellan i det här fallet skola och kyrka.

En hel klass med elever fyller hela utrymmet framför pianot, men Adam håller klassen engagerad.

– Det ger mig en inblick i samhället och den närmiljö där jag jobbar, säger han och uppmuntrar alla kollegor att “röra sig mer utomhus”.

Nylöse pastorat ligger i nordvästra delen av Göteborg och består av församlingarna i Angered, Bergsjön, Kortedala och Nylöse. I sin församlingsinstruktion har pastoratet angett att de vill att församlingarna på olika sätt etablerar kontakter med samhället, så för Adam var det inga problem att få klartecken från sin chef att dra igång projektet. – Jag tycker om att göra trösklarna lägre in till kyrkan, säger han och hoppas han kan bidra till att ge en positiv bild av kyrkan.

Sångerna i materialet består av den svenska musikskatten och några av våra mest älskade psalmer. Det tycker Adam är bra men han tycker att också att det saknas något, särskilt i den mångkulturella miljö som han själv verkar i.

– För barnen här i Kortedala hade sånger med influenser från andra länder också varit viktiga för att skapa en igenkänning. Många av låtarna har också ett ålderdomligt språk, som kan vara extra svårt i den här miljön, säger han.

Sin egen resa mot att till slut också välja musiken som yrke började tidigt, så han förstår till fullo poängen med projektet och vill gärna bidra till att barn sjunger mer.

Adam Edvardsson på skolgården till Ramsdalsskolan där projektet Sång igång pågår under läsåret. Han träffar varje klass två gånger per termin.

– Under min konfirmationstid fick jag möjlighet att prova på att spela orgel och vi sjöng mycket. Det var betydelsefullt för mig, säger han.

När en av klasserna i årskurs två lämnar lektionen hör man eleverna prata om lektionen.

– Vilken tycker du var roligast att sjunga? frågar en av flickorna sin kompis.

– Den med papegojan, svarar hon och tillsammans går de vidare till klassrummet och nya lektioner.

Text och foto: Tina Augustsson

Sång igång

• Ett projekt mellan Svenska kyrkan, Sveriges kyrkosångsförbund och Kungliga musikaliska akademin. På lokal nivå samarbetar församlingar och skolan.

• Riktar sig till barn i klasserna årskurs F–3.

• Ursprunget är att studier visar att barn idag sjunger allt mindre, även i skolundervisningen.

• Materialet består av ett sånghäfte med 20 sånger och inspelningar. Varje klass får ett eget häfte för lärarna att använda mellan gångerna församlingen är på plats.

Hansson övar inför konsert i Åmåls kyrka.

Robin Nygren, Algot

Hammar och Sami

Så skapas rum för manliga röster i kyrkan

I Åmåls församlingshem övas det inför Lucia, men bakom tonerna finns ett större arbete – att skapa plats för manliga röster i kyrkans musikliv. Körledaren Ellinor Wiman har startat gosskör, lockat tonåringar och pappor, och varit med och arrangerat stiftets kördag ”Gapa och sjung” i Karlstad. Målet? Att fler pojkar ska våga sjunga –och att de ska fortsätta.

Gosskör. Tankarna går kanske till välklippta små pojkar i Sängerknaben och till engelska katedralers musikaliska perfektionism. Inte självklart till Åmål. Men här finns de, Algot, i sin blå bandana, killkompisarna, tre pappor och några tonåringar i keps. Det är en mansmixad luciaövning i församlingshemmet. Och på söndag sjunger gossarna i gudstjänsten.

– Då är det på gammelitalienska, Jubilate tror jag stycket heter, berättar Algot Hammar, 9 år.

Åmåls gosskör är inte en perifer företeelse, tvärtom, den är ett tecken på förändring, en del i ambitionen att ta vara på och uppmuntra manliga röster i Karlstads stift. Det gäller

också den för kvällen separatistiska luciaövningen – ett uttryck för körledarens starka önskan att få fler pojkar och män att sjunga.

Eldsjälen heter Ellinor Wiman, är kantor i Åmåls församling och ordförande i Svenska kyrkans gosskörsförening. Hon leder Åmåls gosskör sedan 2019, inspirerad av sitt tidigare arbete i Linköping.

– Jag har alltid velat starta en gosskör. Dels har jag egna söner, dels såg jag behovet av fler män i vuxenkörerna. Kyrkan får inte tappa killarna.

För det är lätt hänt. Blandade barnkörer finns det gott om, men när mellanstadieåren närmar sig försvinner pojkarna. De som blir kvar känner av minoritetens utsatthet.

- Över lag är vi som kyrka rätt kvinnodominerad, mångfald behövs alltid och gäller allt. Det är jätteviktigt att ha verksamhet som passar även killar och män, säger Ellinor Wiman.

– Jag är helt grön i körsammanhang, säger pappan Martin Hammar.

»I början var det ovant att använda rösten som instrument, att våga sjunga ut, det tog lite tid att vänja sig«

Körsångare Gustaf Ericsson, 17 år

– Det är inte coolt att vara ensam körkille tillsammans med ett gäng tjejer, konstaterar Ellinor.

Hon talar om vikten av att skapa ”pojkrum” – musikaliska miljöer där killar får vara i fred, bli tagna på allvar och våga använda rösten.

– Många har blivit berövade sin röst. Redan i skolan. De tror inte att de kan sjunga.

Ett konkret exempel på det stiftsgemensamma arbetet är kördagen ”Gapa och sjung”, som hölls i Domkyrkan i Karlstad tidigare i höst. Tillsammans med kyrkomusiker från stiftet och de kommunala musikskolorna i Arvika och Karlstad, där det också finns gosskörer, bjöds ”pojkar, killar och pappor” från Dalsland och Värmland in till en prova-på-dag i körsång. En och annan

morfar och farfar dök också upp. Resultatet var över förväntan: elva gossopraner, nio tonårskillar och elva pappor.

– Det var fantastiskt inspirerande. Ett embryo. Vi kommer att testa igen, det blir en fortsättning men vi vet inte riktigt när, säger Ellinor.

Tillbaka i Åmål är det just bredden som gör skillnad. I den tillfälliga Luciakören sjunger både småkillar och deras pappor.

– Att papporna är med är jätteviktigt. Det stärker de yngre och gör det okej att sjunga, säger Ellinor.

Martin Hammar är där tillsammans med sina söner Algot och Oskar.

– Det är ett roligt sätt att umgås och vi bidrar med olika röster.

I mellanstadieåren försvinner grabbarna från barnkörerna. Många tappar sången, rösten och musiken. Ellinor Wiman drivs av en stark önskan om att behålla även killarna i det musikaliska rummet.

Martin är inne på sitt fjärde år i Luciakören.

– Jag är helt grön i körsammanhang. Det här är inget jag aktivt skulle ha sökt mig till om det inte var för sönernas skull, men nu gör vi det ihop. Och om de skulle sluta kan jag tänka mig att fortsätta. Sjunga är kul.

Algot håller med, kören är kul och rankad lika högt som innebandyn.

– Lite skönt att pappa är med också, tycker han.

Hittat sin röst har även 17-årige Gustaf Ericsson gjort. Han spelar trummor och piano, är med i band och går på den kommunala musikskolan i Åmål. Men att sjunga var något helt nytt.

– Jag har alltid velat, men sång är så personligt. Jag har nog inte vågat. Det är lätt att bli blyg.

Han övertalades hemma i Ellinors kök.

– Jag är kompis med hennes son och så berättade hon om körresan till vänorten i Tyskland. Hon ville ha med fler killar.

Att sjunga tillsammans med andra blev en trygg start.

– I början var det ovant att använda rösten som instrument, att våga sjunga ut, det tog lite tid att vänja sig, tycker Gustaf. Men nu vill han fortsätta, både i kör och själv vid pianot.

Ellinor är ständigt på jakt efter nya röster.

– Sökljuset är på 24/7.

Och kanske är det just där, i församlingshemmet i Åmål, bland blå bandanas, tonårskillar och sjungande pappor, som framtidens körsångare formas, hoppas hon.

Text: Helena Söderqvist

Foto: Øyvind Lund

Sången som bön –musiken i Bibelns liv och tro

När templet i Jerusalem ska byggas och livet i det ska organiseras kallar David samman stenhuggare och murare, han skaffar järn till spikar och han organiserar med dörrvaktare, präster och läkare och även sångare. 288 personer mer exakt (1 Krönikeboken 25:7). Flera av dem ska även spela instrument: harpor, lyror, cymbaler (15:16) och trumpeter (15:42). Musiken är lika viktig som något annat för livet. Glädje, tacksamhet, sorg och klagan hör till sådant som är äkta och sant i människan. I Bibeln är musiken och framför allt sången uttryckssätt för allt det. Sången har också både sitt ursprung och mål i Gud, sången är i sig själv bön. Det gäller såväl människor som allt skapat. Hjärtan (Psaltaren 16:9), kropp och själ (Psaltaren 84:3) jublar. När kung Saul är deprimerad tillkallas David som spelar för honom. Då kände sig Saul lättare till mods, han blev lugn igen. (1 Samuelsboken 16:23) Jorden, skogens träd (1 Krönikeboken 16:31-33) och fåglar sjunger (Psaltaren 104:12). Hela städer jublar (Psaltaren 97:8).

Psaltaren är den hebreiska Bibelns sångbok och rymmer sånger av alla slag. Den rymmer rop om hjälp (Psaltaren 3), förtvivlan (6) och hopplöshet (14). Den rymmer glädjesånger, både korta (117) och långa (118). Den är de samlade sångerna ur djupet av Guds förbund med människan och allt levande som förts vidare och gett liv till kyrkans grenar. Martin Luther såg Psaltaren som en bok om kyrkan, ”målad med levande färg och gestalt i en liten bild”, bilden av ett bedjande folk och rop ur övergivenhet. Psaltaren är innersidan av de heligas tankar och känslor såväl som i glädje som sorg, till Gud.1 Sången i gudstjänsten ska sjunga bort ondskan och sjunga fram evangeliet.

Höga visan är den tidlösa kärlekslyrikens sång, den är Sångernas sång som den heter på hebreiskan såväl som på grekiska och latin. Klagovisorna är en sång över en plats i ruiner. Liksom Klagovisorna finns flera sammanhängande sånger i Bibelns böcker. Profeten Amos (5:1) sjunger sorgesång över folket när han ser förtryck överallt men vill se rätt och rättfärdighet. Sångerna är

uttrycksätt för drivkrafter: Amos sorgesång är så stark att han inte står ut med det som är folkets psalmer och strängaspel (Amos 5:23). Att beskriva vad sorger och glädje gör med människor kan ibland inte beskrivas på bättre sätt än jämförelsen med musik. Som att toner tystnar i livet eller som i berättelsen om Hanna, vars sorg över att vara barnlös vänds till jubel i hennes hjärta när hon får Samuel (1 Samuelsboken 2). Bland Bibelns många glädjesånger som sjungs för segrar i strid, sjunger Debora, den kvinnliga domaren, sin sång i när hon räddat israeliterna i strid (Domarboken 5).

Paulus målar upp bilden av vad livet i Kristus är genom att ge uppmaningen att leva vist och genom det som är äkta, ur hjärtat till

den Gud som ger oss liv och anledning att sjunga: ”Tala till varandra med psalmer och hymner och andlig sång. Sjung och spela för Herren av hela ert hjärta, och tacka alltid vår Gud och fader för allt i vår herre Jesu Kristi namn” (Efesierbrevet 5:20).

Läs någon av följande Bibeltexter eller alla tre:

• Psaltaren 118

• 1 Samuelsboken 16:14–23

• Matteusevangeliet 15:29–31

Frågor för vidare reflektion och fördjupning:

1. Martin Luthers favoritpsalm var psaltaren 118. Han hittade ord både för glädje och sorg i den. Hittar du/ni det också? Varför/ varför inte? Psalmen innehåller en tematik

av fångenskap och frihet, vilka situationer idag ser du/ni av fångenskap och frihet? I vers 25 nämns ordet framgång, vad betyder framgång idag? Har det olika betydelser i psalmens sammanhang och i andra sammanhang?

2. Vilken är situationen i texten? Vilka är inblandade i berättelsen? Har du/ni upplevt någon liknande situation? Vem är du/ni själva i berättelsen? Handlar texten enbart om ett individperspektiv eller går den att se på något annat sätt? Rörelsen från fångenskap till frihet och från död till liv är central i evangeliets tilltal till oss. Var finns den vändpunkten i berättelsen?

3. Vad är det som händer i texten? Varför finns den med i Matteusevangeliet? Vad vill den säga om Gud? Vilka reaktioner finns hos

de som är med i berättelsen? Den kristna traditionen har treenigheten som något grundläggande i bekännelsen av Gud, på vilka sätt ger texten i Matteusevangeliet uttryck för Gud som treenig?

1. Carl Axel Aurelius, Till mötes: herdabrev till församlingarna i Göteborgs stift, Verbum, 2004, s. 101.

Anna Cöster Stiftsadjunkt för gudstjänst och teologi Göteborgs stift

När

vetenskap ochtro

möts – utan konflikt Intelligent design. Vetenskap, gudsbevis eller politisk agenda?

Lars Johan Erkell

Universus Academic Press

Predikningar som ger hopp i en mörk tid

Hur ska vi tänka om förhållandet mellan tro och vetenskap? Har Gud skapat allt, eller har livet kommit till genom evolutionen? Det är frågor som de flesta troende ställer sig, åtminstone någon gång.

Biologen Lars Johan Erkell ger oss god hjälp att reflektera över detta. Hans bok handlar primärt om intelligent design (ID), som vill påvisa luckor i evolutionen där man behöver anta att ett ”intelligent väsen” har ingripit, det vill säga Gud. Erkell visar att ID är både dålig vetenskap och dålig religion, och dessutom en del av kulturkriget i USA som hjälpt till att föra Donald Trump till makten.

Detta är intressant i sig. Men framför allt är bokens värde att den tydligt och pedagogiskt beskriver hur vetenskap fungerar, med särskilt fokus på evolutionsbiologin, samt reflekterar över förhållandet mellan vetenskap och religion.

Erkell är agnostiker, men menar att gudstro och bejakande av vetenskapen borde vara fullt förenliga med varandra. Som kristen instämmer jag i det. När det på Bibelns första sida står att Gud sade: ”Jorden skall frambringa olika arter av levande varelser” (1 Mos 1:24), är det en alldeles utmärkt poetisk beskrivning av evolutionen.

Naturvetenskapen ger oss en inblick i hur Guds skapelse har gått till, hur jorden har frambringat vimlet av levande arter. Och tron ger oss språk för att instämma i hela skapelsens lovsång till Gud.

Fredrik Ivarsson

Evangelium i skuggan av kriget

Jonas Eek Verbum

”Den största av nätter” skriver Jonas Eek i sin teologiska dagbok Evangelium i skuggan av kriget.

Vad förde dig hit i natt, frågar han i predikan under midnattsmässan i Storkyrkan, där han numera är domprost. Vi kan berättelsen om de unga föräldrarna, stallet, änglarna och herdarna i natten. Ändå vill vi höra den igen, konstaterar Jonas.

Julen är evangelium. Och evangelium betyder goda nyheter. Som en motbild mot så många andra nyheter som når oss. Det goda budskapet att det finns ett ljus som lyser i världens mörker. Och oavsett hur vår längtan ser ut vill barnet vara en del av våra liv, för dig och mig utgiven och utgjuten.

I boken finns texter som Jonas skrivit och predikningar han gjort under tiden mars 2022 till mars 2025. Predikningarna gör starkast intryck på mig. Han talar i vi-form som om han är i dialog med alla i kyrkbänken, eller som nu, som läsare. Hans predikningar tar avstamp i nuet, men landar i teologi. Han vill inte låta allt det mörka vi ser – krigen, svälten, klimatkrisen, ta ifrån oss hoppet och framtidstron. ”Varje kyrka är ett skyddsrum. Bokstavligt för människorna i Charkiv. Bildlikt för oss andra. Kyrkan är ett värn undan tillvarons djävulskap.”

Ibland sägs det att kyrkans röst saknas i viktiga samhällsfrågor. Men Jonas Eek visar med sin bok att kyrkan har något att säga. Det kan han göra med tyngd med sin bakgrund som präst, teologie doktor i religionspsykologi, författare och stiftsteolog, bland annat i Göteborgs stift. Och kanske är det hans mångåriga arbete med konfirmander som bidrar till att han har ett språk som är lätt att ta till sig.

Agneta Riddar

En fastebok för sökaren, tvivlaren och den troende

Gud är inte plåstret

Tomas Andersson Wij

Verbum

Stormaktstidens

Sverige speglar vår egen tid

”Vällust måste vara den av de sju dödssynderna som är mest obegriplig för en modern människa. Ordet klingar ju odelat positivt.” Det skriver Tomas Andersson Wij bara ett par sidor in i Gud är inte plåstret , ärkebiskopens fastebok 2025. Redan där känner jag igen mig i det han skriver. Om moderniteten, om religionen och om livet.

Och så fortsätter det. Trots att delar av boken behandlar Tomas eget liv, hans uppväxt i frikyrkan och hur han både kämpat med och vilat i sina upplevelser av kristendom, har den en förmåga att beskriva något nästintill allmänmänskligt.

Boken räds inte att dyka ner i teoretiska och abstrakta reflektioner om vilka vi är och vem Gud är. I Tomas upplevelser, och de teologiska funderingar som följer, ryms både de frågor och den tröst som det medför att ha en tro i Sverige i dag. Kampen, undran och vilan som tron för med sig. Den rymmer tankar för sökaren, förståelse för tvivlaren och nyans för den tvärsäkre.

Fasteboken har ett visst poetiskt anslag, men är lätt att närma sig och förstå. Den tar sig under huden och in i tanken på det bästa av sätt, för här finns något fint för alla att ta del av.

Fasteperioden 2025 må sedan länge vara förbi, men detta är en bok och ett tankegods som förblir aktuellt, och kommer fortsätta vara det under lång tid framöver – sannolikt så länge som vi är människor, och Gud är Gud.

Frida

Blomqvist

Stormaktstid

Per Starke

Bokförlaget Korpen

Om man ska förstå sin samtid är det bra att kunna historia. Per Starke har skrivit ännu en bok om Europas historia – Stormaktstid . De två första utspelar sig i Italien på 1400-talet och Spanien på 1500-talet. Nu handlar det om Sverige på 1600-talet. Det var en grym tid med många och långa krig. Kungarna lät sig inspireras av Machiavellis Fursten . Han skrev den som satir men de tog den på allvar.

Per Starke berättar om Sveriges utveckling genom Axel Oxenstierna och hans hustru Anna Axelsdotter Bååts familj och liv.

Under coronapandemin talades det om Sveriges sätt att styra genom myndigheter, något som har sina rötter i Axel Oxenstierna sätt att organisera Sverige under Trettioåriga kriget och under drottning Kristinas förmyndarregering. Myndigheterna är inte underställda regeringen, de är självständiga. Vi klarade oss bra under coronapandemin när kompetens fick styra i stället för politik.

Detta är också den tid när adelns makt växer sig stark, inte minst genom krigsbyten från Trettioåriga kriget. Det finns många slott kvar från den här tiden. För att bibehålla slotten och ägorna intakta införs fideikommiss vilket innebär att äldsta sonen ärver allt. Detta är numera, i stort sett, borttaget. Det leder oss in på kvinnornas lott. De blir arvlösa och underställda sina män.

Per Starke har kunnat skildra livets villkor, och inte minst barnafödande, genom Annas och Axels dotterdotter Agneta Horn, vars dagbok gavs ut senast 2012. Stormaktstid är lika spännande som en roman trots att den bygger på verkliga händelser!

Gunilla Lindén

Viva vox evangelii

På reformationens tid bestod Tyskland av lite drygt 300 olika mindre och större stater, både furstendömen och självstyrande fria städer. När reformationen slog igenom beslöt varje överhet hur den egna lilla staten skulle tro. En av dessa småstater var furstendömet Lippe. Och i Lippe, där hade fursten bestämt att man skulle vara katoliker. Men fursten hade hört oroväckande rapporter från den norra delen av sitt furstendöme, närmare bestämt från den lilla staden Lemgo: invånarna där skulle ha blivit lutheraner. Han sände därför upp en betrodd tjänare för att finna ut hur det faktiskt var. Men tjänaren dröjde. Fursten beslöt därför till slut att rida upp till Lemgo själv. Halvvägs på vägen upp möter han så tjänaren som, med andan i halsen, säger: ”De sjunger psalmer allihop”. Varpå fursten svarar: ”Oh nej, då är allt förlorat”. Vad den här anekdoten lär oss är att sång, musik – och glädje – är en integrerad och viktig, ja självklar, del av gudstjänsten i en luthersk kyrka. Och jag tänker att vi som luthersk kyrka kan lära en hel del av anekdoten från Lippe.

För det första: för Luther var orden viktiga. Att vara luthersk är därför att ständigt jobba med sitt språk, att ständigt skapa nytt. För stagnerar språket, stagnerar evangeliet. Det fanns i många av diskussionerna i samband med framtagandet av den nya kyrkohandboken en något olycklig betoning på de skrivna ordens betydelse, på bekostnad av det levande (det vill säga sagda) ordets betydelse. Med detta menar jag att det fanns – och finns – en övertro på de nedskrivna orden i sig, och att säga dem i rätt ordning, som riskerar leda till ordexercis.

Vad man missar är det självklara, nämligen att det helt avgörande i gudstjänsten ju är hur orden sägs, hur orden framförs. En gudstjänst är ett unikt retoriskt sammanhang, en gudstjänst är inte en död klinisk artefakt. Orden och musiken må vara hur vackra och perfekt formulerade som helst, framförs de utan inlevelse eller närvaro faller de ändå platt till marken. Det blir form, men inte innehåll, i en tid som desperat längtar efter substans.

Luther kallade detta för evangeliets levande röst (Viva vox evangelii) :

”Evangeliet är… egentligen inte det som står i böckerna och som är nedtecknat med bokstäver, utan det är den myndiga predikan, ett levande ord och en röst… som offentligt skriks ut så att alla kan höra”.

För det andra leder denna betoning på de nedskrivna orden till att vi stundtals tenderar att bortse från musikens betydelse i gudstjänsten. I en ordtrött tid som vår måste vi påminna oss detta hela tiden. Vi måste reducera ordens mångfald, och mer förlita oss på musikens och den meditativa bönens språk. Detta är en självklarhet i en luthersk tradition, som inte minst illusteraras av berättelsen från Lemgo. Musiken var reformationens hjärtslag

Som Luther själv sa det i en predikan 1544 händer i gudstjänsten inget annat än att ”vår käre Herre själv talar till oss genom sitt heliga ord, och vi svarar honom genom att be och lovsjunga”.

Utmaningen, i såväl gudstjänst som vardagsarbete, handlar om att göra det kristna innehållet levande och relevant. Precis som man hade gjort i Lemgo, där sångens och musikens glädje tagit överhanden.

Låt oss sålunda lära av Lemgo: Viva vox evangelii!

+ Sören

Sören Dalevi Biskop Karlstads stift

ÄR ADRESSEN FEL? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning

återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan.

Returadress: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

Ett band i en bil

En vintermorgon för drygt 40 år sedan, då jag skulle få skjuts till skolan, satt jag i passagerarsätet fram i den igenisade bilen med bilmotorn igång. Vi var lite sena och pappa letade efter isskrapan till rutorna. I brist på skrapan tog han istället ett fodral till ett kassettband. Kassetten slänger han till mig och jag skjuter in det i bilradion. Ur högtalarna dånar ett F-durackord från ett piano och en otroligt vacker röst. Texten är på engelska och jag förstår inget. Men jag vet att det här är livet. Det förklarar allt.

Musik är tid som rör sig. Den är förväntan, väntan, rörelse. Den lovar något. Kanske når den dit. Kanske inte. Musiken gör tiden tydlig för oss - och därmed känslan av att något ännu inte är. Som ett mellanrum mellan nu och inte än. Musik är en känsla som jag själv inte kan formulera. En saknad jag inte visste att jag bar på. En bild av något jag aldrig upplevt just så, men ändå förstår.

Människan är en meningssökande varelse. Vi lever hela tiden i spänningen mellan det som är och det vi längtar efter. Det kan vara trygghet, närhet, skönhet, Gud, förlorad tid. Musiken öppnar minnen, eller ger liv åt en dröm som aldrig hänt.

För ett ögonblick kan musiken få oss att känna att allt hänger ihop, även om det bara varar en minut. För att den påminner oss om

vad vi saknar. För att den ger form åt det vi inte kan säga. För att den får oss att känna, utan att kräva att vi förstår. För att den finns i det inre, men ändå utanför oss. För att den både tröstar och förstärker det vi bär på.

Längtan är inte ett problem att lösa, utan en grundton i att vara människa.Vi lever mellan ögonblick vi inte kan hålla kvar och framtider vi aldrig helt kan greppa. Musiken rör sig precis där – i spänningen mellan nu och inte ännu.

En enda ton, rätt placerad, kan få oss att minnas något vi aldrig upplevt. Ett enkelt tema kan bära mer tröst än alla ord. Inte för att det förklarar, utan för att det stannar kvar i tystnaden efteråt. Det där ekot – det är vi.

Och kanske är det just därför vi återvänder till musiken, gång på gång. Inte för att få veta vad som väntar. Utan för att, en stund, få känna att vi inte är ensamma i längtan. Musik är allt detta, och mycket mer i sig själv.

Kassettbandet har jag kvar, men numera pluggar jag in hörlurarna, lutar mig tillbaka och lyssnar på det allra första F-durackordet.

Cecilia Nyholm Enhetschef Församlingsutveckling Göteborgs stift