Korsväg 2 2025

Korsväg

Sanna Lundell: Längtan efter tro

Pontus Nilsen: Dörrvaktslängtan

Tomas Andersson Wij

Längtan efter tro är en slags hemlängtan 2 2025

Beata Åhrman Ekh: Slå mig hårt i ansiktet så får jag känna att jag lever!

Längtan efter helger, hopp och helhet

Jag har inte bedrivit studier eller tagit del av rapporter, så jag kan inte hänvisa till empiriska data, men min rationella förmåga säger mig att längtan är en av våra mest framträdande drifter.

Att längta ger mig en välbehövlig dynamik i tillvaron. Den ger mig tillfredställelse. Den ger mig en riktning och en slags mening. Jag inbillar mig att de flesta människor har en liknande relation till längtan . Om det så bara handlar om en längtan efter helg. Efter sovmorgon och frukost på balkongen i försommarens ljumma solsken, utan att behöva höra notisen från ännu ett mail. Eller om det rör mer livsavgörande saker. Som att träffa någon att dela sitt liv med. Eller efter den där bebisen som skulle göra livet till något ännu större. En längtan efter att krama om en vän, ta en kaffe och prata om allt och ingenting så intensivt att tiden glöms bort. Längtan efter att bli frisk.

Livet kan vara outgrundligt vackert. Men också mödosamt. Utan längtan hade det varit outhärdligt.

I en tid där ondska, oroligheter och olustig ovisshet känns mer påtaglig och närmare än på länge så är längtan kanske en ännu viktigare del i våra liv. En längtan efter en tryggare och godare värld. Längtan efter en god Gud.

Längtan efter tro är temat för detta nummer av Korsväg. Jag fylls av tillförsikt när jag tar del av innehållet. Jag hoppas att du kan känna likadant.

Det här är också det första numret för mig som redaktör för Korsväg. I en tid där allt ska gå fort och det fokuseras mer på att scrolla och ta del av annat så är Korsväg ett viktigt komplement. Korsväg ger tid till eftertanke.

Jag längtar efter att bidra till att fortsatt lyfta fram människor med kloka tankar och inspirerande livsåskådning. Att skildra de goda krafter som finns överallt, både i det stora och det lilla.

God läsning!

Daniel Hultenmo Redaktör

Korsväg ges ut av Göteborgs stift i samarbete med Karlstads stift.

Tidskriften utkommer med fyra nummer per år och delas ut till anställda, förtroendevalda och ideella.

Korsväg vill stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgift som kristen församling.

Redaktionen ansvarar ej för icke beställt material.

Kontakt Box 11937

404 39 Göteborg 031-771 30 00 goteborg.korsvag@ svenskakyrkan.se

Tidskriften finns även digitalt på https://issuu.com/ goteborgsstift

Ansvarig utgivare Jonas Ransgård

Redaktör Daniel Hultenmo

Övrig redaktion

Agneta Riddar

Christine Vermcrantz

Fredrik Ivarsson

Frida Blomqvist

Helena Jonsson

Jenny Grimbeck

Grafisk form

Anna Carlsson

Bildbank

Ikon, Getty Images, Unsplash

Omslagsbild

Maria Lokrantz

Tryck Sandstens Tryckeri AB

30

Katedralakademin som nav för kunskap

4 Ledare: Gud bär dig – inte tvärtom

8 Biskop på bortaplan – möter unga och gamla i talkshow

16 Många resurser i Guds skafferi

22 Krönika: Längtan efter tro

25 Öppna samtal och växande tro

30 Kärlek och demokrati –Katedralakademin som nav för kunskap

36 Krönika: Dörrvaktslängtan

38 Längtan efter tro är en slags hemlängtan

44 Biskopens möten med den världsvida kyrkan

50 Krönika: Slå mig hårt i ansiktet så får jag känna att jag lever!

53 När hoppet blir vardag –möt Årets Falkenbergare

57 Samtalet kan vara en väg till att tro

60 Bibelstudium

64 Aktuella böcker

66 Jag är inte religiös, men...

68 PS Varför är du här?

16

Många resurser i Guds skafferi i Munkedal

53 När hoppet blir vardag - möt Årets Falkenbergare

Längtan efter tro

Svenska kyrkan ökar i Förtroendebarometern och i Ungdomsbarometern. Fler konfirmerar sig och färre lämnar Svenska kyrkan. Profilerade tyckare och krönikörer uttrycker en längtan efter tro och lyfter fram kyrkan och dess öppna, välkomnande dörrar.

Tro och Svenska kyrkan känns plötsligt mer angelägen och mer närvarande i det offentliga rummet än på länge. Med utgångspunkt från det står Längtan efter tro i fokus i detta nummer av Korsväg.

Gud bär dig inte tvärtom

Min man sjunger i kör och säger att han tycker att det verkar komma allt fler till kyrkan på senaste tiden, stämmer det?

Frågan ställs av en producent på den lokala

P4-station dit jag kommit för en intervju i ett annat ärende. Tacksamt nog kan jag plocka fram färska siffror på hur allt fler går på gudstjänst och väljer att aktivt gå in i Svenska kyrkan, samtidigt som färre väljer att aktivt gå ur. Jag kan berätta om glädjen över att antalet konfirmander ökar och att fler unga väljer att döpas i samband med konfirmation.

Det är spännande att följa hur människor på olika sätt närmar sig kyrkan. Vi lever i en tid med stort fokus på individen och det är lätt att även tro blir en prestation. Vad och hur mycket ska jag tro för att kunna kalla mig kristen?

DN:s kulturchef Björn Wiman har berättat om hur han för några år sedan i samtal med en präst undrade om han var just tillräckligt troende. Prästen log och svarade ”Du är ju här nu”, sa han. ”Det räcker. Du tror.” Uppväxt i ett sekulärt hem är han en av dem som genom åren närmat sig kyrkan och beskriver i dag Tron som tillhörighet, snarare än övertygelse. Förtröstan snarare än förvissning * .

Vi är vana vid att kunna väga och mäta, ovana vid att ge plats åt mysterium. Biskop emerita Caroline Krook formulerar trons väsen i följande bön:

Vid det första gryningsljuset var det ingen som hoppades något. Det fanns varken väntan eller förväntan.

Det enda som fanns var besvikelse och sorg. Undret skedde ändå!

Människors tro kan uträtta mycket – men inte detta.

Människors otro kan hindra mycket – men inte detta.

Tack, Gud för att det verkliga hoppet i världen inte är beroende av om jag orkar hoppas eller inte. Kraften är din – inte människors.

Det är verkligen sant att människors tro kan uträtta mycket. Nästan försätta berg. På samma sätt som otro och rädsla kan hindra mycket. Förlama och förminska människor till oigenkännlighet. Men när vi kommer till Jesu uppståndelse, den kristna trons centrum och grund – så är den oberoende av människors tro eller otro. När vi kommer till Guds existens så påverkas den inte av var jag just nu befinner mig på trons resa.

Jag tror att detta behöver sägas om och om igen. Det behöver sägas till de tvärsäkra,

de som ständigt står beredda med svar på alla upptänkliga frågor, som en påminnelse om Guds oberoende. Det behöver sägas till de tvivlande, som en påminnelse om Guds storhet.

Ärkebiskop Martin Modéus fick för något år sedan frågan av en programledare i tv-programmet 30 minuter om hur Jesus uppstått från de döda. Hans svar, ”Det vet väl inte jag”, spreds blixtsnabbt i olika sociala medier. Inte hånfullt, utan med respekt. Han svarade ärligt, han vet inte – ingen av oss vet – och det betyder inte att tron vittrar sönder.

Det är sant att tron är något djupt personligt. Den färgas av dem vi är och vad vi har med oss i livet, den förändras och fördjupas i takt med att vi gör nya erfarenheter i livet. I den meningen är tro något subjektivt, något som utgår från var och ens egen horisont. Den bild jag har av Gud är min.

Men om detta är allt som finns att säga om tro och Gud, så finns det en uppenbar fara som Caroline Krook så skickligt visar på, nämligen att vi hamnar i en tro där människa och Gud byter plats. Som att Gud skulle vara beroende av dig och mig för sin existens.

Om Gud finns och om Jesus har uppstått från de döda så är detta sant oberoende av vad jag som individ tänker och tror.

Känns det tveksamt eller rent av omöjligt att begripa så är du i gott sällskap. Vi möter de tvivlande redan bland Jesu egna lärjungar. Dessa som av rädsla för sitt eget skinn sitter inlåsta, och ändå låter sig drabbas av uppståndelsens under: Jesus lever, döden är besegrad! Låt oss hoppa ombord på trons skepp och tillsammans bli burna över vattnet.

+Susanne

* Björn Wiman: Till Gud kan du inte lämna någon feedback - DN.se

Susanne Rappmann Biskop Göteborgs stift

Jag skulle vilja våga tro att någon ser all nöd.

Jag skulle vilja våga tro att Gud finns bortom död.

Jag skulle vilja våga tro att någon fanns, Som ville att jag vore hans.

Då ropade pojkens far:

Käre Gud, Jag famlar i mörkret efter din hand.

Min tro är svag, men min längtan är stark.

Hjälp mig att finna dig i det lilla, i vardagens stilla ögonblick.

Bön från Svenska kyrkans bönewebb

Sv. ps. 219

Kom, min Gud, till mitt hjärtas djup, rena mig från allt som hindrar din nåd. Låt mig längta efter dig, söka dig, finna dig och älska dig av hela mitt hjärta.

Heliga Birgitta, ur boken Heliga uppenbarelser

9:24

Det kanske är historielöst av en ateist att önska sig en tro, och det kanske är banalt att den önskan kommer just i slutet av november.

Ingenting kan väl kännas mer välkomnande än en öppen kyrkport i det kompakta vintermörkret. Men att vilja tro är att vilja hoppas, och gud vad jag behöver det just nu. Hopp.

Författaren och programledaren

Hanna Hellquist, ur krönika i DN november 2024 – Jag tror. Hjälp min otro!

Mark.

Biskop på bortaplan möter unga och gamla i talkshow

Talkshow en torsdag. Strålkastarljuset bländar, salongen fylls.

– Nu är jag på en annan spelplan, nu ser isen ut så här. Jag tänker att det är en ny typ av predikstol och att vi behöver hitta dessa, säger biskop Sören Dalevi.

Samtal om tro, vetande och tvivel väntar.

I publiken sitter hundra tonåringar. Och lika många pensionärer.

Allt fler unga söker sig till kyrkan. Vad beror det på?

Om Gud är vår Far, varför tar han inte bättre hand om sina barn? Var skickar man en sådan orosanmälan? undrade Malte Hallquist och bjöd in biskop Sören Dalevi till sin talkshow ”Malte möter”.

Ingång vänster, rad 7, plats 164. Estetelverna Mimmi Lindholm och Moa Stålfors Carlaby sjunker ner i sina sammetsröda teaterfåtöljer. Naturvetarna Erik Väärt och Gabriel Tranefeldt bänkar sig en bit bort.

De är här med sina religionslärare från Sundstagymnasiet, en frivillig kvällsaktivitet för avgångsklasserna så här sista veckorna innan studentfirandet tar över helt. Kyrkan bjuder.

Vad vill ni fråga biskopen om?

Gabriel: ”Vad tänker Sören om evolutionsteorin?”

Moa: ”Hur ofta ber han – och varför?”

Mimmi: ”Kan man tro på flera religioner samtidigt?”

Erik: ”Vad fanns innan Big bang?”

De har lagt sina frågor i Maltes gröna tombola. Vinnarna får svar i andra akten.

Att intresset för kristen tro ökar bland unga har varit vårens snackis, alltsedan Ungdomsbarometerns siffror pekade mot en ny Jesustrend. Svenska kyrkans församlingar märker att fler unga kommer till gudstjänsterna och att antalet som vill delta i olika grupper ökar.

För Sören, som under sina nio biskopsår haft ett nära samarbete med Sundsta-Älvkullegymnasiet i Karlstad och regelbundet träffat gymnasieungdomar, är nyfikenheten ingen nyhet.

– Jag har sett det under en längre tid. Dagens tonåringar har inte en massa fördomar om vad det är att vara kristen. När jag möter dem får jag bara seriösa frågor.

– Hade det kommit en biskop till aulan när jag gick gymnasiet hade vi kastat sudd på honom.

Sören söker gärna möten av olika sorter, nu sitter han på scenen, inbjuden av Malte Hallquist, i ett kommersiellt sammanhang där publiken är beredd att betala för ett religiöst soffsamtal. Manualen i ”Malte möter” är välbekant: Populär programledare intervjuar intressanta kändisgäster. Publiken får skratt och eftertanke i lagom blandning. Och livemusik, så klart.

Varför ville du sätta Sören i soffan?

– Jag utgår alltid från mina egna tankar. Har nog en längtan efter tillit och att tro på en Gud. Men får inte ihop det. Jag är säkert inte ensam om den känslan, säger Malte, som innan han blev underhållare och föreläsare undervisade i NO-ämnen på högstadiet. Han känner igen sig i elevernas naturvetenskapliga tvivel. Och tyckte att Sören var rätt person att diskutera med.

Malte har tidigare haft honom som gäst i sin podd Insikter från utsikter och visste att biskopen funkar bra i direktsändning. Oavsett vem som sitter i publiken.

Livemusik med Harmoniklubben och sång av Victoria Grace Larsson, som tävlade i Idol 2024.

Papperslappar och pennor ligger utspridda i Scalateaterns entré. Publiken uppmanas att skriva frågor till biskop Sören Dalevi.

Vi måste ta människors frågor på allvar. Klyschor och kyrkiska funkar dåligt, säger Sören.

»Jag har nog en längtan efter tillit och att tro på en Gud, men får inte ihop det. Jag är säkert inte ensam om den känslan.«

– Sören är kunnig och klok. Samtidigt är han prestigelös och vågar vara sig själv. Han är orädd.

Malte jämför då han intervjuat andra ledare som representerar en organisation eller ett politiskt parti. Svaren blir ofta stora, svävande och ibland lite fega.

Kvällens publik är blandad, hälften under 20 år och resten över 50. Det surras i pausen och tombolan fylls med frågor. Sören verkar trivas.

Varför talkshow?

– Som biskop är jag en talesperson utåt och behöver olika arenor. Att ha den breda

blicken och berätta vad vi kristna står för är en viktig del av mitt jobb.

– Vi måste våga söka nya predikstolar. Det har utmärkt kristendomen sedan dag ett.

Sören hänvisar till Paulus tal på Areopagen (Apg. 17) och pekar på tre framgångsfaktorer som håller än:

– Han talade deras språk – grekiska – men förstod också deras kulturella språk och anknöt till deras kultur. Och kanske viktigast av allt; Paulus var där rent fysiskt. Han stängde inte in sig i synagogan, utan vågade besöka ”bortaplan”.

Malte Hallquist

Det blir trångt runt Maltes gröna tombola. Sundstagymnasiets avgångselever har många funderingar.

Biskop Sören Dalevi har tidigare gästat Malte Hallquists podd ”Insikter från utsikter”.

Det ringer för tredje gången, dags för Malte att dra kvällens vinnare bland publikfrågorna.

Att evolutionen och Big bang snurras fram från tombolan är näst intill självklart. Fler än Gabriel och Erik vill veta.

– Jag får alltid de frågorna och för mig finns det ingen motsättning mellan religion och vetenskap. Darwin var teolog.

Sören förklarar att kristna i alla tider har förstått att skapelseberättelsen i Bibeln måste tolkas symboliskt.

– Jag har aldrig trott att jorden skulle vara skapad på sju dagar och vara 5 800 år. Det trodde heller inte Luther på 1500-talet eller den fornkristna teologen Origenes på 200talet.

– Fundamentalismen och de bokstavstrogna tolkningarna är en sentida företeelse, säger Sören och ger exempel från 1800-talets

amerikanska kristenhet men nämner också dagens konservativa strömningar.

I det nya svenska sökandet finns också ett växande antal unga kristna som föraktar kvinnor, homosexuella och de med annan tro. Det är inte vanligt, men blir vanligare. En hårdare, mer oförsonlig ton förekommer.

Hur möter kyrkan de som lockas av en intolerant kristen tro?

– Vi måste ge nyanser och sammanhang. Och ta människors sökande på allvar. Om vi inte möter dem gör någon annan det på något Tiktok-konto. Samtidigt måste vi alltid markera mot aggressiva fundamentalistiska rörelser. Kränkande förhållningssätt mot andra människor är aldrig okej, säger Sören.

Text: Helena Söderqvist Foto: Øyvind Lund

Erik Väärt

Moa Stålfors Carlaby

Vad vill du fråga biskop Sören om?

Erik Väärt, Karlstad: - Vad fanns innan Big bang?

Moa Stålfors Carlaby, Hammarö: - Hur ofta ber du?

Gabriel Tranefeldt, Kristinehamn: - Vad tänker du om evolutionsteorin?

Alexander Iman, Karlstad: - Jesus sa att lagen består och att han har kommit för att uppfylla den. Om man tar hänsyn till det, hur ska man då tolka och tro på Bibeln?

Mimmi Lindholm, Karlstad - Kan man tro på flera religioner samtidigt?

Gabriel Tranefeldt

Alexander Iman

Mimmi Lindholm

Många resurser i Guds skafferi

I Munkedals församling träffas man en gång i månaden för att ta vara på det naturen har att ge. Här ses naturen som Guds skafferi, och det finns mycket att använda och lära sig. Men det är inte bara naturen som ger resurser – Guds skafferi har också fått en helt ny grupp människor att engagera sig ideellt.

Bruno Hansson

En liten plastkruka med jord står framför varje plats på de långa borden i Munkedals församlingshem. Bredvid dem ligger späda, gröna plantor omsorgsfullt inbäddade i lite papper. Borden är fullsatta, och längst fram i salen står mängder av spirande växter, som vildgurkor, luktärter och knölar från dahlior. Många människor i förkläden med ”Guds skafferi” tryckt på bröstet har rusat mellan köket och salen och ställt fram mat, välkomnat de som kommer in, och bemannat borden där plantor och sticklingar säljs för väldigt överkomliga priser.

Just nu är handeln pausad. Istället lyssnar besökarna uppmärksamt på Maria Arnborg och Gunilla Knutsson, präst och diakon i församlingen, som berättar om kvällens tema och leder en enkel workshop med de små plantorna framför oss.

– Framför er har ni jord. Den har Gud själv skapat. Ta era fingrar och känn på den där jorden, för den är helt fantastisk, säger Gunilla. Den är både så vardaglig och så helig som det kan bli.

Alla som sitter runt borden får ta tomatplantan framför sig, varsamt sätta ner rötterna i jorden och fylla igen. Samtidigt uppmuntras man att fundera över sina egna rötter, sina förutsättningar i livet.

Detta är Guds skafferi i Munkedals församling. En gång i månaden hjälps Maria, Gunilla och runt tio volontärer åt att ordna en församlingskväll med ett tema kring odling, förädling, återbruk eller hållbarhet. Denna gång är det plantbyte, nästa gång utematlagning. Man träffas, äter tillsammans, lyssnar till en andakt och gör några workshopar eller aktiviteter på temat. Det började med att

Gunilla och Maria, som själva är intresserade av odling, ordnade en träff med tema att odla på liten yta.

– Sedan dess har det vuxit. Vi märkte snabbt att det fanns ett jättestort intresse, och fler som ville engagera sig. Temat är kopplat till det som finns att ta vara på i naturen just nu och till någon bibelberättelse, ofta vald med tanke på var vi är i kyrkoåret, berättar Maria.

Oftast behöver Maria och Gunilla själva bara nämna ett tema – sedan tar volontärerna glatt hand om bemanning, planering, matlagning och det mesta som kan behövas. Lorina, en av volontärerna, föreslog en gång att hon kunde ha hand om en kväll om örtsalt – och

» Det roliga är att detta lockat en helt ny grupp av volontärer.«

vips, så blev det av. Här bär alla ansvaret och idéerna tillsammans.

– Det roliga är att detta har lockat en helt ny grupp av volontärer. Det är människor som aldrig förr har varit intresserade av att vara med och hjälpa till i kyrkans verksamheter, men här vill de det. Vi har flera som är mitt i arbetslivet och kommer hit efter jobbet, och det är fler män än annars, berättar Gunilla. Hon tror att det som lockar är längtan efter att göra något lite annorlunda, att få skapa med händerna och göra nytta samtidigt som man själv får med sig något.

– Alla har något litet som man bidrar med. Det tror jag är viktigt, att man inte bara får ta emot, utan också får ge, säger Maria.

Det blir många nya volontärer. Någon vill bara vara med när temat rör odling, någon när man ska göra björkrisvispar – och vissa är alltid med. En av de sistnämnda är Bruno Hansson. Han har varit volontär sedan ett par år tillbaka och har idag tagit med sig björksav från sin egen skog. Saven går att dricka som den är och har en söt och lite träig smak. Bruno ställer ett par stora glasflaskor på varje bord medan de första besökarna går och tar för sig av middagen han varit med och lagat i köket. Han berättar engagerat om vad björken ger och är mån om att det ska räcka till alla som vill smaka. – Jag älskar det här med Guds skafferi! Bara namnet är fantastiskt. Skapelsen är otrolig, hur det växer i naturen och hur vi kan använda det. Det finns så mycket vi kan äta,

Gunilla Knutsson, diakon

Även flera barn hjälpte till med försäljningen. Sebastian Tallstig får information om swishnummer.

Maria Arnborg, en av initiativtagarna, är själv intresserad av odling.

och ofta utan att tillsätta något. Det fascinerar mig.

Till slut är brödet, som en volontär bakat på egenodlade nässlor, och örtsmöret, som någon annan kommit med vildplockad ramslök till, uppätet. Då ökar aktiviteten vid växtborden, och många upptäcker nya sorters växter att ta med hem. En av dem som botaniserar bland bladen och rötterna är Sebastian Tallstig, som är här för första gången ikväll. Han hörde om plantbytarkvällen via Facebook och har lyckats hitta mycket nytt.

– Jag kom för att köpa plantor. Sedan under middagen satte sig någon bredvid mig och började prata. Jag ser ut lite som en huligan och det är inte så ofta nya människor vågar prata med mig, så det var kul det här, skrattar han.

En annan nykomling för kvällen är Sabina Frimark, som är här med familjen.

– Min dotter tipsade mig om detta, så jag ville komma hit och kolla. Jag tycker det är jättepositivt att man gör sådana här saker, att man delar med sig. Det känns roligt att det är lite av varje, både plantor och gemenskap.

Samtalen fortsätter medan borden töms och Bruno, Lorina och de andra som har hjälpt till börjar diska och packa ihop. När kvällen går mot sitt slut säger Gunilla att hon ser en sådan längtan efter tro hos alla de som kommer till Guds skafferi. Hon ser också att man vill tro på sitt eget sätt, där man inte bara slår upp en bok, utan också får vara med och göra något. Gud är med även i vardagen,

och när man står och rör omsorgsfullt i en soppkastrull, eller vattnar och sköter om sina grödor för att ta med till den gemensamma middagen, då bidrar man till hela kyrkan, säger hon.

– För mig är det tro på en jättehög nivå!

På ett bord vid utgången till salen står en tavla med en bön i en grön ram. Bönen lyder:

Tack för att du rustat oss människor med olika förmågor och kunskaper och tack för att vi får växa tillsammans.

Ge oss nu förnyade krafter och spirande engagemang, förmågan att se och utforska ditt rika fantastiska skafferi.

Det är en passande bön för skafferiet, för det är precis vad som har gjorts här ikväll. Människor med olika förmågor har fått mötas, utforska och spira tillsammans.

Här blir det tydligt att vi alla har något att tillföra i Guds stora skafferi.

Text: Frida Blomqvist Foto: Daniel Hultenmo

Guds skafferi har blivit populära församlingskvällar.

Plantbyte var i fokus denna gång.

Svårstavade växter men också ”vanliga” blomsterlökar fick många nya ägare under kvällen.

Längtan efter en tro

Jag minns inte när min längtan vaknade igen. Kanske var det den där vårdagen i april för två år sedan när jag skulle intervjua David för dokumentärserien Beroende som senare sändes i P4. Ett plötsligt, intensivt vårregn överraskade oss och vi var tvungna att söka skydd inne i kyrkan för att inte bli dyngsura. Där möttes vi av en leende man som bokstavligen öppnade både famnen och kyrkan för oss.

Han sade: ”Äntligen. Äntligen är du här!” och så blinkade han med ena ögat. Jag mötte hans blick och kände en innerlig värme sprida sig i bröstet. En känsla av att… komma hem. I några sekunder dröjde min blick sig kvar i hans och en välbekant känsla vecklades ut inuti mig: längtan.

Jag stod där med hjärtat i handen en kort stund innan förnuftet drog i gång och tankarna började mala, kanske kände han igen mig, eller min röst, eller så hade vi mötts i något sammanhang för länge sedan som han, men inte jag, kom ihåg? Sedan började jag tänka att han säkert sade så där till alla, som en inövad fras, för att sälja in sitt ”budskap”. Ni vet hur det är när förnuftet går loss. Magin ska bort till varje pris. Inget får vara heligt när rationaliteten råder.

Hur som helst, han ordnade en tyst plats för oss, bjöd på kaffe med mjölk och två

sorters kakor och vi kunde genomföra intervjun utan att bli blöta eller störda. När vi avslutade och tackade för oss gav han mig ett litet mässingsmynt med helgonet St:a Clara på. ”Gud väntar på dig!” sade han med ett plirigt leende och så vinkade han iväg oss.

I det där mötets magi vaknade min längtan. En längtan som på intet sätt är ny. Tvärtom. Den har nog alltid funnits där och många menar att den är en del av att vara människa. Gudslängtan. Längtan efter det som finns bortom. En längtan som är allt annat än rastlös, skavig och girig. Den känns snarare varm och trygg i bröstet och samtidigt bubblig av iver.

Den bodde i mig redan när jag var en liten flicka som hade alla känslorna utanpå och inuti. Mest behövde jag Gud för att hjälpa till att bemästra rädslan. Rädslan för mörkret, för döden, för ensamhet och för att gå vilse.

Även i tonåren höll jag i den där längtan som en trygg vän, men nånstans som ung vuxen tappade jag tillfälligt bort den. Blev något av en svartsynt skeptiker som använde den här hjärnan vi begåvats med till att lösa problem, planera och strukturera mer än att känna. In med min längtan i nåt mörkt arkiv i väntan på att livets skulle sluta rusa så. Avstängd och undanskuffad. Bortglömd och

dammig. Förvisad av förnuft och kontrollbehov och kan-bäst-själv i ett vansinnestempo utan andrum.

När jag skriver det här ligger jag i en ganska hård säng under tunga yllefiltar och rosablommiga lakan i ett mycket litet och enkelt rum på Sankta Birgitta-systrarnas gästhem i Assisi. Ovanför oss breder den lilla staden, där Sankt Franciskus föddes på 1100-talet, ut sig. Han som föddes in i ett liv präglat av rikedom och överflöd men som gav bort allt. Han som ägnade tre år av sitt liv till att be i en grotta i berget ovanför Assisi för att lära sig höra Guds röst. Guds röst, som till slut när han hade lärt sig urskilja den, sade åt honom att Gud finns i allt. I djuren, blommorna, solen, månen, vinden och träden. Som sade att han skulle återuppbygga kyrkan, förnya. Han som längtade efter Guds befallning, tålmodigt väntade och sedan tydligt lärde sig att höra Guds röst.

Min återuppståndna längtan tog mig hit till Assisi via en studiegrupp i min hemförsamling Sorunda, redo att välkomna livets mysterium, tränga in i den där sprickan där ljuset finns. Påve Franciskus har precis begravts och hela den lilla medeltidsstaden är förstås starkt påverkad av det.

Påve Franciskus visste vad längtan var. I en predikan på trettondagen för tre år sedan sade han:

”Gud har skapat oss så här: Han har knådat in längtan; orienterat oss, som de vise männen, mot stjärnorna. Vi är det vi längtar efter. För det är längtan som vidgar vår blick och driver livet vidare: bortom vanans barriärer, bortom ett liv som är tillplattat av konsumtion, bortom rutinens trötta tro, bortom rädslan att sätta oss själva på spel, att engagera oss för andra och för det goda. Att längta är att hålla elden inom oss vid liv – elden som driver oss att söka bortom det omedelbara, bortom det synliga.”

Jag är så väldigt tacksam att jag hittat min längtan igen.

Sanna Lundell Frilansjournalist och präststudent

Vad längtar du efter?

Albin Lundin

Essunga

– Längtan, det finns mycket man kan längta efter. Vad längtar jag efter? Jag tror att jag längtar efter både litet och stort. En längtan efter att få träffa vänner man saknar, att få se Guds rike verkligen bryta igenom, en värld utan krig och konflikter. Alla längtar efter något och det är väldigt bra! Samtidigt får vi inte glömma bort att vara tacksamma för det vi har här och nu.

Bengt Kylberg

Karlstad

– Lugn och frihet. Att få göra precis det jag drömmer om. Det växlar över tid vad jag vill göra. Så här års är det att väcka trädgården från vinterslummer. Underhålla, ändra dispositionen, olja in – det kan vara många olika saker. Jag tycker om att hålla på med händerna.

Öppna samtal och växande tro

Öppenhet, lyhördhet och nyfikenhet präglar samtalen hos bibelskolan A, Be, Se i Skene församlingshem. När Korsväg kommer på besök är deltagarna grupperade vid småbord och samtalet redan i full gång. Upplägget är detsamma från gång till gång, men innehållet varierar.

Bibelskolan startade redan 2012.

– Vi har hållit på ända sedan dess, berättar Göran Landgren, som då var kyrkoherde i församlingen. Jag tror faktiskt att det är några, fler än jag själv, som varit med från starten.

Bakgrunden var att församlingen ville erbjuda en möjlighet till en fördjupning av tron.

– Då kom jag ihåg de olika öppna bibelgrupperna jag hade haft som ung skolpräst i Blekinge och studentpräst i Göteborg. Med samtal som öppnade upp texterna, också för mig. Det var en erfarenhet jag ville använda mig av, minns Göran.

Bibelskolan är ett samarbete med Helsjön folkhögskola och lärarna till bibelskolan kommer både från församlingen och folkhögskolan. Ett fruktbart samarbete, menar de båda, om den grundläggande baskursen kring Bibeln och kristen tro.

– Vi har använt präster och pastorer från bygden, alltså både från Svenska kyrkan och från frikyrkan, fortsätter Göran. Det visar på bredden för A, Be, Se-bibelskolan.

Det är en imponerande insats deltagarna gör. Varje måndag förmiddag, hösttermin som vårtermin, träffas de. Målet är ökad kunskap i Guds ord och trons innehåll, fördjupning och vägledning i det andliga livet och inspiration och övning i lärjungaskap Mötet och samtalen i gruppen är en viktig del i undervisningen. Under höstterminen var det fokus på Nya testamentet och nu i vår Gamla testamentet.

Passet inleds med en faktadel och bibelläsning – därefter samtal om det som lästs. Ett samtal som kan få sin grund i den egna

livssituationen eller erfarenheter man haft. När Korsväg besöker bibelskolan är det en liten bok mot slutet av Gamla Testamentet som läses och diskuteras, Haggais bok Bakgrunden till Haggais bok var exilen i Babel. Jerusalem hade fallit år 587 f. Kr. och folket hade deporterats till Babel, där de levde med hoppet om att få återvända och så lät den medisk-persiske kungen Kores dem återvända år 538 f. Kr. Boken är skriven när folket ville bygga upp templet på nytt. Men arbetet hade gått i stå och Haggai sänds som profet till folket för att, tillsammans med profeten Sakarja, ge kraft till bygget och ge folket frimodighet att börja bygga templet.

Det är Göran Landgren som skissat det här förmiddagspasset. Han menar att det finns fyra tal i Haggai som drev på bygget: 1. Sök först Guds rike, 2. Börja bygg på Herrens hus, 3. Nöden och 4. Gud välsignar. Boken skulle kunna sammanfattas i orden från Matteus 6:33 ”Sök först Guds rike, så skall allt det andra tillfalla er”.

Deltagarna läser bibelverserna enligt anvisningarna som Göran skickat med. Sedan är det dags för samtal med frågeställningar att utgå från: Hur finner vi mötesplatser mellan Herren och oss? Vilka har du funnit i din vardag? Dela erfarenheter med varandra där ”Sök först Guds rike, så skall allt det andra tillfalla er” blivit verklighet.

Med allvar och uppriktighet sker samtalen. Det syns på kroppsspråk och ansiktsuttryck. Emellanåt bläddrar någon i Bibeln.

Runt ett bord sitter Ingegerd Stenbäck, Clary Gustavsson och Per-Åke Älverbrandt.

De är alla överens om vikten av samtal –

Göran Landgren

Clary Gustavsson Per-Åke Älverbrandt

Ingegerd Stenbäck

»För mig är vårt Lutherska arv viktigt.

Att komma ihåg att vi alla har ett ansvar.«

att få lyssna och att få berätta.

Stämningen är öppen och tillåtande och det har vuxit fram en gemenskap och trygghet i gruppen. Och en frimodighet som är nödvändig för att samtalen ska kunna utvecklas.

De tre tycker också att det har blivit allt lättare på senare år att tala om tro.

Runt bordet är de överens:

– Människor från andra länder är ofta mer öppna med sin tro och det har nog påverkat oss, så att vi numera också är bättre på att möta människor med en annan tro.

För Ingegerd har samtalen om tro varit en självklar del av hennes vardag, som före detta prästfru och missionär i Malaysia och Clary har berättat om bibelskolan för intresserade arbetskamrater på socialkontoret.

– Det är lätt för mig att få prata om tro oemotsagd, skojar Per-Åke som arbetat som tandläkare…

På frågan om deltagarna berättat för människor utanför kyrkan att de går på bibelskolan, räcker alla upp handen.

Även om samtalen varit det allra viktigaste håller alla med om att de fått ökade kunskaper från lärare och gästföreläsare. Varvat med studierna av Bibeln har det också varit föreläsningar om den karismatiska väckelsen, Anafora retreatcenter i Egypten, kristen tro i möte med islam, Herren och hans konkurrenter i vår tid, Dietrich Bonhoeffer… – Den här bibelskolan ger också mig mycket tillbaka, säger initiativtagaren Göran Landgren. Någon kan berätta om en händelse eller en insikt, som jag inte tänkt på tidigare. Många människor har ju en längtan efter en tro och den här sortens samtal kan öppna upp för trosfrågor.

Elise Arnell, rektor på Helsjöns folkhögskola

Efter kafferasten är det dags för Helsjöns rektor Elise Arnell att ta över. Temat för hennes ämne är Kristet Samhällsansvar och det kan ju passa som hand i handsken. En folkhögskola som vilar på kristen grund och som vill ge deltagarna en möjlighet, att tillsammans med andra, öka sin kunskap och bildning för personlig utveckling och delaktighet i samhället.

– För mig är vårt Lutherska arv viktigt, berättar Elise. Att komma ihåg att vi alla har ett ansvar.

För att fundera lite extra över vad det kan betyda med ett kristet samhällsansvar hänvisar Elise till Apostlagärningarna 5 där översteprästerna förhör apostlarna och säger att de ju har blivit förbjudna att undervisa i Jesu namn och ändå har de gjort det.

”Ni har fyllt hela Jerusalem med er lära”. Men Petrus svarar: ”Man måste lyda Gud mer än människor.”

Avslutningsvis går frågan ut till hela gruppen: Vad har träffarna med bibelskolan betytt för er?

Det hörs spridda röster från hela rummet: – Min tro behövde utvecklas, få mer näring. Och det har den fått här.

– Det finns ett ökat intresse för att samtala om Bibeln och om tron.

– Våra kunniga föreläsare har betytt mycket.

– Vi har en kristen omsorg om varandra, vi vill varandra väl.

– Jag har bara varit med en kort tid men är förundrad över de öppna och förtroendefulla samtalen.

Text: Agneta Riddar Foto: Torgny Lindén

Kärlek och

demokrati

Katedralakademin som nav för kunskap

Kyrkan är inte ett skyddsrum utan ett bildningscentrum. Ett ställe för angelägna frågor där höjd, bredd och djup får ta plats, förklarar lektor och kaplan. Framför altaret ligger kärleksprofessor Emma Engdahl på knä i glittrande långklänning och skurar marmorgolvet med en citron.

Det är Katedralsöndag i Karlstads domkyrka.

– Vem är jag, vem vill jag vara, vad gör mig värdig andra människors respekt och omsorg? Vi kommer aldrig att bli den vi var i går – gör livet större, uppmanar Emma Engdahl.

Efter högmässa och fikamingel i den ljusa, vitputsade domkyrkan tar hon ett koncentrerat grepp om publiken. Professorn i sociologi från Göteborgs universitet föreläser om konsten att vara mänsklig. Om längtan efter kärlek och demokrati i vår brustna tid. Om förnuft och känslor, empati och likgiltighet. – Vad ska vi med sinnena till om det inte finns något att se, känna, smaka på? Sinnena hjälper oss att navigera.

Det är nu citronen kommer in. Men för att inte avslöja upplevelsen nöjer vi oss med konstaterandet att Emma har förmåga att engagera. Och låter besökaren Susanne Forslund, som är på sin första Katedralsöndag, summera dagens intryck: – Jag kom hit för att få kärleksbudskapet vinklat ur fler perspektiv. Det gav mer än jag trodde. Jag har fått energi och går härifrån med känslan att det finns hopp på riktigt, säger hon.

Den sortens gensvar gör arbetet lätt för

Anna Bohlin och Ewa Lindqvist Hotz, de två präster som startat och leder Katedralakademin.

– Just nu är det här det roligaste vi gör. Vi har fått så mycket respons.

Deras mål är att nå en nyfiken allmänhet. Människor som söker bildning och

fördjupning, som gillar motstånd, ett tänkande som kräver koncentration.

– Man får skärpa sig, det är bra. Vi måste våga utmana oss själva. Livet är komplext och motsägelsefullt, säger Ewa. Hon tycker att kyrkans budskap gärna får uppmuntra till både tanke och handling.

I en tid när anslagen till folkbildningen krymper behöver kyrkan steppa upp och återta sitt gamla och starka band till bildning, anser Anna och Ewa. Men också kroka arm med andra samhällsaktörer.

– Och göra det i det här vackra rummet. Platsen är betydelsefull.

De vill att domkyrkan ska vara ett bildningscentrum för hela stiftet. Tillgängligt för alla. Därför filmas Katedralakademins samtliga program och läggs ut på Youtube. – Tänk vilken kunskapsbank av föreläsningar vi bygger upp som kan användas fritt.

Att Karlstad fått en egen katedralakademi är egentligen lite slumpartat. Anna hamnade, utan att det var planerat, på Storkyrkans katedralakademi i Stockholm. Det var fika, föreläsning och samtal. Ett enkelt upplägg men med djupt innehåll.

– Det gav så mycket. Skulle vi inte kunna göra något liknande här hemma, tänkte jag. Anna pratade med sin kollega som med entusiasm utbrast: ”Jag har gjort det förut”.

Ewa har en bakgrund i tankesmedjan Seglora smedja tillsammans med prästen och publicisten Helle Klein, numera direktor vid Sigtunastiftelsen.

– Det var ju så vi jobbade. I skärningspunkten mellan samhälle, kultur och teologi.

Prästerna Ewa Lindqvist

Hotz och Anna Bohlin, som startat och leder Katedralakademin, vill att Domkyrkan i Karlstad ska vara ett nav för kunskap och bildning.

Fika med macka mellan högmässan och föreläsningen hör till.

”Kyrkkaffe kan vara mer än ett trivselkafé”, säger Ewa Lindqvist Hotz och uppmuntrar till utbyte av tankar och nya perspektiv.

Idén om att skapa en katedralakademi av Stockholmsmodell togs väl emot av ledningen.

– Med den biskop vi har var det inte svårt att få gehör, säger Ewa.

Sören Dalevi, som själv är både disputerad och prisad pedagog, drivs sedan länge av tanken att domkyrkan ska vara ett nav för kunskap. Och att det ska finnas ett varierat utbud. Något för alla, om man så vill.

Katedralakademin i Karlstad fortsätter i höst, bland annat med inriktning på demokratifrågor. Men redan under sommaren blir det en studiecirkel runt Emma Engdahls bok Konsten att vara mänsklig

Om Karlstads stifts katedralakademi

• Syfte: Stärka domkyrkans roll som levande stiftskatedral för alla.

• Mål : Utveckla en miljö för bildning och fördjupning.

• Program : I skärningspunkten mellan samhälle, kultur och teologi.

• Samarbete: Mellan Karlstads stift, Karlstads domkyrkoförsamling, Karlstads pastorat och Sensus.

• Ledare: Anna Bohlin, domkyrkokaplan och Ewa Lindqvist Hotz, domkyrkolektor.

Via QR-koden kommer du direkt till Karlstads stifts katedralakademi på webben.

Se filmat material, bland annat föreläsningar med KG Hammar, Susanne Wigorts Yngvesson och Emma Engdahl.

– Den som har förlorat förmågan till empati, kan den någonsin ta tillbaka empatin, undrar Matilda Liljeström under frågestunden.

Demokrati är en moralisk domän som kräver empati – att bli berörd och att bry sig om andra, menar Emma.

Dörrvaktslängtan

På en dörrvaktsfest på Avenyn för några år sedan fick jag den spännande frågan: ”Hur tänker ni om Gud idag i kyrkan, jämfört med förr. Nu när vi vet så mycket mer?”

En av de andra vakterna, som visste att jag också var präst, hade ställt ner glaset efter middagen och högt och tydligt luftat sin undran inför alla.

Det blev alldeles tyst och jag minns inte exakt vad vi sedan sade där och då. Bara att jag inte riktigt svarade på hans fråga. Men slumpen och Darwin var garanterat uppe på bordet. Vi var också inne och nosade på frågor om ens tro spelar någon roll, Bibeln, vad som händer när vi dör, ”grejen” med Jesus och det lite laddade ordet frälsning Ett ord som nästan alla runt bordet spontant associerade med negativa saker. Antingen ett världsfrånvänt farväl till alla roligheter här och nu, fyrkantig bokstavstro, flummigt önsketänkande eller ansträngd politisk korrekthet.

Ärligt talat blev jag lite överrumplad av intresset.

När jag några år senare gick in i den beryktade ”mitt-i-livet-väggen” tog våra samtal en lite ny vändning. Dels var det andra runt bordet från den kvällen som hörde av sig. Dels ändrades tonen lite. Det kändes som om allt blev mer på riktigt. Mer ärligt. Inte minst för mig.

När jag sedan fick frågan från stiftet om jag ville ta över ansvaret för Svenska kyrkans

engagemang på Vetenskapsfestivalen kändes det som en stor förmån. Möjligheten att få bolla de stora frågorna med forskare inom allt från fysik, biologi, filosofi, historia, bibliska språk och teologi.

Från de här åren tog jag med mig att det finns fler än ett sätt att ta till sig evolutionen teologiskt. Både olika mer radikala synsätt och andra som är mer försiktiga. Men att Gud idag oftare tänks som mindre kontrollbenägen (slumpen), mindre färdig (miljarder år) och inte så obegripligt allierad med vissa mot andra (naturligt urval), är tydligt.

Föreställningar som varit betydligt vanligare förr, än de är idag.

En annan sak var att några av de till synes mer nytänkande perspektiv som vissa moderna evolutionsteologer lyfter fram idag faktiskt ser ut att ha funnits med i kristendomen länge. Fast lite under radarn för de flesta av oss.

Inte minst i den keltiska traditionen, med bas på ön Iona i den skotska övärlden. Dit Columba, en inlyssnande munk, anlände från Irland på 500-talet. Det är mycket som är attraktivt i det naturnära keltiska tänkandet. Särskilt här uppe i Norden, där just naturupplevelser och andlighet för många ses som en och samma sak. Att de mer naturmystikinspirerade kelterna med starka kvinnliga ledare som S:ta Brigida och den mer dystopiska augustinska traditionen inte drog helt jämnt minns jag att flera av mina tidigare dörrvaktskollegor tyckte kändes spännande.

Tecken på bredd och mångfald i den kristna tron. Men också kelternas övertygelse om världens skapelse mer som kommen ”ur Gud”, än den ”ur inget” (ex nihilo) – en tanke som kom att bli den officiella kyrkliga hållningen med tiden. En blick på världen som fick dem att självklart inkludera djuren, träden och allt levande i Jesusorden om att ”älska din nästa som dig själv” (Matt 22). Karaktärsdrag i den keltiska andligheten som, den i sommar, Sverigeaktuelle skotske teologen John Philip Newell skrivit mycket om. Flera av oss tyckte också att det var spännande att kelterna såg ut att ha motsatt sig den antika trevåningstanken om universum. Där det tänktes att Gud befann sig någonstans på andra sidan molnen. Och detta långt innan den nuvarande vetenskapliga världsbilden slog igenom. Istället vördade de stolt det heliga som en djupdimension i jordens myller, skiften och mångfald.

Att få samtala med människor från olika bakgrund och sätta ord på funderingar, känslor, tro, tvivel och önskningar har varit mycket stimulerande. För mig har det också förstärkt känslan att alla bär på ett djup inom sig. Djup som smittar, berör och väcker just tro när de släpps fram på ett otvunget sätt. När vi också lyssnar på subtila aningar, skav och just längtan. Även där vi inte förväntar oss att sådana dörrar ska öppnas.

Lyssna vidare på Pontus Nilsen och professor Johan Söderman i podden HOPPSAN?! – spännande möten, inspiration och livets mysterier i den moderna djungeln.

Pontus Nilsen

Präst

Oscar Fredriks församling

Längtan efter tro är en slags hemlängtan

Under hela sitt liv har Tomas Andersson Wij brottats med tron. Trånga gudsbilder som han till slut fick spränga. Nu har han landat i att tron är en väg, och tillåter sig att vila i det oformulerade. I år är Tomas Andersson Wij aktuell som författare till ärkebiskopens fastebok. Dessutom förverkligar han en gammal dröm – att göra en kyrkoturné.

Vi möts på restaurang Kometen i centrala Göteborg. Det är vårens första varma dag och Tomas Andersson Wij lägger solglasögonen på bordet. Runt oss är det ett gemytligt sorl.

Tomas laddar för en konsert i Annedalskyrkan på kvällen. Under 2025 ska han enbart spela i kyrkor – en turné han velat göra ända sedan hans första platta kom ut 1998. Då hade han ett möte med skivbolaget och berättade om idén. Skivbolaget var positivt men sade: ”Det kommer att bli ännu bättre om du väntar tills du är mer känd.”

– Och nu har jag väntat i 27 år, säger han och ler.

Tomas är en välkänd musiker och låtskrivare som växte upp i en frikyrkofamilj. I baptistkyrkan Ebeneser i Stockholm kom han i kontakt med musiken, och än idag är det speciellt för honom att spela i kyrkor.

– Jag älskar det. Man måste underordna sig klangen i rummet. Kyrkan är ett rum som människor har kommit till i hundratals år med det viktigaste i livet. Det finns en inbyggd värdighet i rummet.

De avskalade konserterna, med bara Tomas och en pianist på scenen, har fått ett fint mottagande.

– Det har varit toppen. Det är fantastiskt att komma till platser där det kanske bara finns en kyrka. Det blir en glädje och tacksamhet att man dyker upp.

I år har Tomas ytterligare en koppling till kyrkan – som författare till ärkebiskopens fastebok. Tomas och ärkebiskop Martin Modéus möttes när de båda medverkade i en inspelning på SVT. I pauserna hade de mycket tid att prata och fick fin kontakt.

– Det var så märkligt för jag hade verkligen gått och tänkt – och nämnt i min aftonbön – att jag skulle vilja skriva någonting längre. Jag hade gjort så många skivor och det var dags att tända upp ett nytt rum i huvudet.

Bara några dagar senare ringer Martin Modéus och ställer frågan om bokprojektet.

– Då var jag ju tvungen att tacka ja direkt. Boken är en ganska fri association kring fasta och fest.

– Men det är också en bok där jag ställer mig grundläggande frågor. Kan jag kalla mig kristen? Vad är kristen tro för mig? Vad är det som skaver och vad är det som drar i det kristna? Jag fick en möjlighet att formulera mig kring vissa saker som jag har brottats med hela mitt liv.

Vad kom du fram till, kan du kalla dig kristen?

– Jag kom fram till att det kanske inte är så jätteviktigt vad jag kallar mig. Jag kallar mig Tomas. Om jag kom fram till något så är det att tron mer är en väg som jag går, än en teologisk hinderbana.

Tomas Andersson Wij har brottas mycket med tron genom livet, men upplever nu att han landat i vissa svar.

Om Tomas Andersson Wij

Född : 1972

Bor : Stockholm

Familj : Fru och 16-årig son

Yrke: Sångare, låtskrivare och författare

Aktuell : Med turnén ”Kyrkorna 2025” och ”Gud är inte plåstret”, ärkebiskopens fastebok 2025.

Tomas Andersson Wij är

dubbelt aktuell. Han har skrivit ärkebiskopens fastebok ”Gud är inte plåster”.

Dessutom är han ute på en kyrkoturné – under hela 2025 ska han enbart spela i kyrkor.

Tomas har länge haft ett krampaktigt förhållande till tro där han försökt lösa saker intellektuellt. Men med tiden har han släppt taget om olika stötestenar.

– Jag får tillåta mig att vara i något som är mer oformulerat, mer poetiskt och mer meditativt.

Tomas växte upp i en kristen miljö där han upplevde att det fanns en väldigt tydlig världsförklaring. När han var i 15–16-årsåldern kände han att det började skava – de snäva gudsbilderna blev svåra att växa i.

– Så jag har varit tvungen att spränga dem och hitta nya bilder som känns som att de stämmer mer med mina erfarenheter och mina förnimmelser.

Han fick göra upp med sin bild av Gud.

– Den personliga guden framhålls ofta som något väldigt fint. Som ett starkt kort som vi kristna har. Men för mig innebar den att jag gjorde Gud lite för lik mig själv. Jag tänkte att Gud blev besviken på mig om jag gjorde fel – för att jag är människa och lätt känner mig sviken.

Idag ser han Gud som ett stort medvetande, som ett hav som man kan dyka ner i. Den relationella gudsbilden har han gjort sig av med.

Men du nämnde aftonbön?

– Det är inte någonting regelbundet, men visst, jag har ändå en dialog med Gud.

Kanske inte för att jag tror att det ska ändra Gud, utan för att det ändrar mig. Framför allt försöker jag öva mig i tacksamhet, för det är en otroligt potent kraft. Jag brukar ofta tacka innan jag går upp på scen.

Musiken har blivit ett sätt för Tomas att närma sig Gud, framför allt i komponerandet.

– Det blir en känsla av att min lilla hjärna, som lever det här vanliga livet och ska köpa köttbullar och älta gamla oförrätter och fundera på amorteringarna, kan koppla upp sig mot en större hjärna där jag kan göra saker som jag egentligen inte är förmögen till. Där sånger kan komma som nästan känns färdigskrivna.

I perioder kan han komma in i kreativa skov.

– Det är ljuvligt att vara där, och det är nog min starkaste känsla av att världen är besjälad.

I samhället idag märks ett ökat intresse för kristen tro. Tomas berättar att hans 16-årige son ska åka som ledare på konfirmandläger för andra året i rad.

– Han älskar det. För honom finns det ingenting töntigt med att åka på konfirmationsläger. Det känns som att beröringsskräcken kring de frågorna har släppt. Det är ju fantastiskt.

Tomas hoppas att det ökade intresset handlar om att den unga generationen har genomskådat materialismen – där livets mening handlar om konsumtion och tillväxt. Han tror också att ungdomar längtar efter klassiska värderingar.

Tomas jämför tron med en sorts hemkomst.

– Det finns något som drar i oss. Vår hemlängtan är beviset för att det finns ett hem. Hur ska kyrkan möta dem som längtar efter en tro?

– Genom att vara stolt över den tradition man har. Att inte gå in med frågan: Vad vill ni att vi ska vara? Utan att säga: ”Det här har vi. Det här kan vi erbjuda. Vi sitter på tidernas bestseller. Och vi har den här fina traditionen.”

Tomas önskar att kyrkan skulle våga ta mer plats i samhället och efterlyser mer fest och gemenskap i kyrkan.

– En bra fest kan inte kontrolleras fram, utan man skapar en möjlighet för människor att mötas. För det är där, i festens lite ostyriga energi, som möten sker och nya idéer föds och där våra hjärnspöken – som ofta handlar om att vi är rädda för andra – kan gå upp i rök.

Tomas lyfter fram att Jesus ofta ställde till med fest, eller använde festen som bild i sin undervisning. I berättelsen om den förlorade sonen upprättas sonen i en fest som han egentligen inte har förtjänat.

– Det är som att Jesus menar att Guds rike gestaltas här på jorden genom fest. Att vi delar bröd och vin och umgås. Att vi bjuder in de oväntade människorna och inte bara dem som bekräftar oss och vår status. Det har jag väldigt fina minnen av från min barndoms kyrka.

Och kanske är det just där – i det oväntade mötet – som någons hemlängtan blir till tro.

Text och foto: Maria Lokrantz

Konsertbilderna är från Tomas spelning i Vinbergs kyrka i Falkenberg fredag 4 april.

Biskopens möten med den världsvida kyrkan

Sju timmar långa gudstjänster, möten med olika språk, kulturer och omständigheter, nya insikter och teologisk reflektion. Under hösten 2024 tillbringade biskop Susanne Rappmann tre intensiva månader i Etiopien, Egypten, Sydafrika och Eswatini.

Biskop Susanne tillbringade en månads tid tillsammans med präststudenter i Umpumulo, Sydafrika.

Från hektisk storstad till lugn oas, från slitna landsortskyrkor till körtävling med tusentals deltagare. Resan på den afrikanska kontinenten har gett många olika perspektiv och upplevelser, men en sak sticker ut. Hur sammanlänkad den världsvida kyrkan faktiskt är, men också att kyrkan alltid främst är kyrka i det lokala sammanhanget.

– Personligen är jag stolt och glad att jag har gjort det här och jag har fått ut det jag hoppades på. Jag tar framför allt med mig hur konkret det är att kyrkan är just världsvid, samtidigt som den är otroligt lokal. Det är vår uppgift att vara kyrka just på den plats där vi själva verkar, men vi kan och ska lära och utmanas av varandra, säger Susanne Rappmann.

För den som lyssnar till hennes berättelser från resan är det en upplevelse som sticker ut lite extra, i alla fall med svenska ögon: De sydafrikanska heldagsgudstjänsterna. Det är folkfest, människor rör sig ut och in i lokalen, dansar, pratar med varandra, firar gudstjänst och äter.

– Socialt är det en helt annan sak än en svensk gudstjänst. Alla som går dit vet att det kommer ta hela dagen och det är mer som gudstjänst, stiftsfest och insamlingsgala i ett.

De prominenta gästerna förväntas dock främst sitta på en stol längst fram och se representativa ut.

– Det kanske inte var lika roligt för mig som det var för alla andra. Men det var verkligen en upplevelse.

I Sydafrika och Eswatini är gudstjänsterna relativt lika en svenskkyrklig gudstjänst, grundade i samma lutherska traditioner. Egypten tillhör den koptiska kyrkan så där ser mycket annorlunda ut och i Etiopien finns

en stor spännvidd mellan de olika kyrkotraditionerna.

– Jag har i huvudsak varit i sammanhang som är igenkänningsbara, men det var också moment som var helt nya. Ofta har vi bett samma bön på våra respektive språk, det ger en väldigt speciell känsla i kyrkorummet när rösterna blandas.

Upplevelserna gjorde det extra tydligt hur mycket språket formar gudstjänst- och församlingslivet.

– Det är bara att konstatera att det begränsar att inte kunna språket. I synnerhet när alla pratar olika språk och ingen har engelska som modersmål. I Egypten talas 80 olika språk och Sydafrika har elva officiella språk. I Svenska kyrkan är allt uppbyggt runt svenskan, det ger väldigt olika förutsättningar.

En annan sak som sticker ut är hur viktig kollektinsamlingen är, pengar som går direkt till den egna verksamheten.

– De får inte in pengar på något annat sätt, så kollekten ska räcka till allt. Det är helt andra förutsättningar och det är en förmån att slippa den dimensionen på arbetet.

Resan skedde inom ramen för biskopens fördjupningstermin, en möjlighet för den som varit biskop mer än sju år att under en tid ägna sig åt egen förkovran. Biskop Susanne började i Etiopien, närmare bestämt i huvudstaden Addis Abeba. Där möttes hon av en myllrande storstad, med avgaser och höga ljudnivåer.

– Jag bodde på det teologiska seminariet och här fick jag en liten möjlighet att undervisa. Men det var svårt att få kontakt med församlingslivet. Eftersom det var min längtan och intention fortsatte jag vidare.

Stillsamt besök i den underjordiska Uppståndelsekyrkan i Anafora, Egypten

Söndagens gudstjänst under ELCSA:s stiftsmöte i Ladysmith, Östra stiftet, Sydafrika varade i drygt sju timmar. Den innehöll förutom en högmässa också prästvigning, avtackning av avgående stiftsstyrelse, välkomnande av den nya samt kollektupptagning.

Andakterna och gudstjänsterna med präststudenterna i kyrkan på Umpumulo i Sydafrika var alltid flerspråkiga eftersom ingen hade det lokala språket zulu som modersmål.

Nästa anhalt blev det koptiska retreat- och utbildningscentret Anafora i Egypten, beläget mellan Kairo och Alexandria.

– Det var bokstavligen att lämna storstaden för en oas i öknen. Addis ligger på 2 000 meters höjd och där är cirka 20 grader året runt. Här slog värmen emot mig. 34 grader är bra varmt, i synnerhet när solen ligger på.

Hon deltog i gudstjänstlivet, besökte utbildningsdelen som bland annat byggs upp i samarbete med Helsjön folkhögskola och mötte människor som verkar i en kyrka som är minoritet i ett muslimskt land, som dessutom är en militärdiktatur.

– Det gjorde att jag ännu tydligare fick syn på det som är speciellt för oss. Det är många saker vi tar för givna som kyrka i en stabil demokrati. Men det som verkligen dröjer sig

kvar är den värme och omsorg jag omslöts av.

Efter två veckor fortsatte resan till Sydafrika och Eswatini, där hon bland annat besökte Göteborgs stifts vänstift Östra stiftet, ett av regionens allra fattigaste. Större delen av tiden bodde hon på landsbygden i KwZuluNatal, en provins vid kusten i sydöstra Sydafrika.

– Det är ett mycket dramatiskt landskap, väldigt kuperat och med stora temperaturväxlingar.

Hon följde en grupp präststudenter under deras sista månad på utbildningen, deltog i ett stiftsmöte med flera tusen deltagare, var på kyrkomöte, begravning och deltog i det lokala församlingslivet. Under fem dagar blev det också en gigantisk körtävling i Eswatini.

Biskop Susanne bjuds på traditionellt etiopiskt kaffe i Addis Abeba.

– Det var en oerhörd förmån att få uppleva så mycket olika saker. Hela världen är Guds värld och vi hör ihop. Det är en glädje att ha fått uppleva mer av den världsvida kyrkan.

Text: Anna Rikner

Foto: Susanne Rappmann och Okuhle Kodwa Media

Vill du veta mer?

I herdabrevet Vår Gud bär sår berättar biskopen mer om sin tid i Afrika under rubriken Den världsvida kyrkan . Kapitlet skrevs under resans gång, vilket ger ett lite annorlunda perspektiv.

Slå mig hårt i ansiktet så får jag känna att jag lever!

Jag skruvar upp volymen. Thomas Stenströms snabba baskagge, handklappningar och röst ekar mellan mina väggar. Grannarna får ursäkta. Kom igen. Jag vill känna att jag lever!

Det kvittar att den har över tio år på nacken. Jag vill höra den om och om igen. Det handlar inte om något så där lite lagom ”Det här är en låt jag tycker om”. Tvärt om faktiskt. Ingen människa får vare sig slå mig i ansiktet eller göra vad hen vill med mig. Ändå skriker jag mig hes i varje strofs skavande bilder av asfalt, slag och grusgångar. Längtan är svåråtkomligt. Den kan vara en doft. En form. En färg. En strof. Den har sällan ett tydligt mål. Så kan – eller bör – vi som kyrka verkligen slå fast vad människor längtar efter?

Det passar inte alla att dansa runt i ett rum fyllt av smärta tillsammans med Thomas Stenström. Stundom gör även jag hellre sällskap med Ylva Eggehorns nakna psalm Som bonden tar ett fång. Du vet, den om bara längtan, bara hud, mitt i vardagstyngd och möda. Samtidigt är det ingen tillfällighet att jag gärna krokar arm med dem båda. Där finns något som jag känner igen. En ärlighet och nakenhet som öppnar upp. Energin och beatet når mina allra innersta lager. Det djupt förborgade. Jag blir mindre inkrökt. Får kontakt med något större. Glömmer bort mig själv. Öppnar sinnena. Det finns mer att utforska.

Religionspsykologin visar att trons väg också startar här. I öppenhet, nyfikenhet och

beredskap att ta till sig nytt. Gestaltskiften tar lång tid och är ständigt pågående. Fast det är samma värld börjar händerna gradvis jobba annorlunda, huvudet tänka nytt och hjärtat känna något förut oprövat.

Inom filosofisk och teologisk hermeneutik är det en allmän insikt att ingen händelse eller erfarenhet kan utforskas skild från sitt sammanhang. Det gäller texter och allas våra liv. Erfarenheter och de strukturer vi finns i gör något med oss.

Hade jag tolkat låten mer bokstavligt om jag haft kvar mina rosa kinder? Vad hade jag hört om jag varit någon annan? Om jag var en ensamstående trebarnsmamma? Eller en av hennes döttrar? Om jag var pensionär? Hur hade låtens energi och ord talat in i mitt liv om jag varit överläkare? Om jag varit den vänliga grannen på gården som smörjer min cykelkedja? Eller mannen som bor kvar medan kvinnan han misshandlade fick flytta härifrån? Hur hade låten rört djuplagren i mig då?

Hade den fått mig att känna andens vind?

Jag vet inte. Men jag tror att startpunkten för mig är det närvarande skavet. Det är det som gör att den kommer åt djuplagren i mig. Jag tror nämligen inte på att maximera njutning och minska smärta. Sociologen Aaron Antonovsky visade att det är sammanhang och mening som gör att vi känner oss levande. Inte frånvaro av förtvivlan. Det är också

min erfarenhet. När smärtan är som störst, när jag inte längre har något att förlora, ser jag klarare vad det är jag behöver mest och värderar högst.

Den hudlösheten är något jag vill vara rädd om. Hos mig själv och andra. Livet halkar liksom oftast förbi. Bokstavligt och bildligt. Det händer liksom inte mycket i komfortzonen.

Jag tänker på Psaltarens värld och Profeterna. Där hör jag väldigt lite som är enkelt. Det är konkreta situationer och de ropar för sin egen och för andras skull. Ibland ligger nöden bakom. Andra gånger står berättelsernas huvudpersoner och folk mitt i nöden.

Den Befriande Guden lovar att om jag tystnar kommer stenarna att ropa. Och Snickarsonen säger: ”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas ”. Det inger hopp. Jag ropar bara ut min såriga längtan om jag tror att någon lyssnar. Finns ingen där tystnar jag. Jag slutar skrika mig hes. Det blir ödsligt och tyst. Vilset och utan resonans. Bara tomhet.

Varifrån kommer de röster som säger att vi ska lägga ner kraft och energi på att längta efter Gud? Gud behöver inte mina gärningar. Det är min nästa och alla andra levande varelser som behöver dem. Vad jag behöver är att ha kontakt med livet självt. Gud blåser in liv genom mina näsborrar så jag blir en levande varelse (1 Moseboken 2:7). Det är i Gud jag andas, rör mig och finns till

(Apostlagärningarna 17:28). Kanske berättar min längtan – efter att leva levande – något om denna min identitet och bestämning. Kanske ger den mig en ledtråd till det som är nedlagt i mig. Vad jag är skapad till och vem som skapat mig. I så fall gör det sammanhanget mig fri och avlastad. I det livet är jag inte ensam. Från start är jag i relation. I det livet ropar även Gud på mig. Mobiliserar mig till handling. För allt levandes skull.

Efter att ha dragits längst grusgången borstar jag av kläderna. Sträcker på ryggen och går tillbaka till det gemensamma. Lite mindre bekväm och lite mer hudlös. Gör sällskap med dem som gått före och dem som kommer efter och Gud blåser fortsatt liv i oss genom allas våra näsborrar.

Beata Åhrman Ekh

Stiftskonsulent för lärande och undervisning Göteborgs stift

Vad längtar du efter?

Håkan Fhager

Fagerås

– En plats där man får stressa av, där det inte är aktiviteter, utan man bara får vara, ett utrymme för enkla samtal och möten. Det längtar jag efter både för egen del och för kyrkans. Vi lever i en tid då många människor känner sig stressade.

Aneta Bäckman

Kil

– Jag längtar efter att dricka kaffe med min mamma. Hon bor i Polen och jag saknar henne i min vardag. De där spontana möjligheterna, att bara kunna sätta sig runt köksbordet och prata om allt som varit och är. Vi hörs via sociala medier, men det är inte samma. Jag längtar så efter dofterna, knarret i golvet, att få öppna dörren till barndomshemmet och sätta sig tillsammans en stund.

När hoppet blir vardag möt Årets Falkenbergare

Hon kom till Näringslivsdagen i Falkenberg i tron att hon skulle prata om familjediakoni men lämnade scenen med titeln Årets Falkenbergare 2024.

– Det känns helt fantastiskt, en jättestor glädje. Jag blev också väldigt förvånad men framför allt känns det som ett stort förtroende att få den här utmärkelsen, säger Helena Hedelund, diakon i Falkenbergs församling.

Helena Hedelund är diakonen som med matkassar, vardagsnära möten och ett outtröttligt engagemang, blivit en trygg punkt för utsatta barnfamiljer i Falkenberg. Med utmärkelsen hamnar hon i gott sällskap med tidigare pristagare som Gekås förre vd Boris Lennerhov, komikern Annika Andersson och flera av traktens stora företagsledare. I en tid där behoven växer bygger hon broar mellan kyrka, kommun och civilsamhälle.

Att bli uppmärksammad på en scen där näringslivet vanligtvis står i centrum var inget Helena hade förväntat sig. Hon var inbjuden till Näringslivsdagen för att berätta om familjediakonin i Falkenberg, något hon ofta och gärna gör, och anade ingenting förrän motiveringen började läsas upp. Den lät misstänkt lik den beskrivning av henne själv som hon fått inför dagen.

– Jag tänkte: ”Kan det vara sant? Nej, jag kan väl aldrig få ett sådant pris? Det ska ju gå till någon som äger Gekås.” Men så var det sant, säger Helena och skrattar. Motiveringen lyfte fram hennes engagemang och vilja att göra skillnad för barnfamiljer i utsatthet genom att samla människor och bygga broar i samhället. – Jag blev så glad. Det här visar att folk ser värdet i det vi gör. Kyrkan betraktas som en aktör att räkna med i Falkenberg.

Enligt Helena är Falkenberg en stad i perfekt storlek för att möjliggöra ett samspel mellan kyrka, samhälle och kommun, något hon tycker att de har lyckats med. Arbetet med familjediakonin startades för 15 år sedan av hennes företrädare Eva

Ånhammar och sedan dess har det vuxit och utvecklats.

– Vi har jobbat hårt med utåtriktat arbete, berättar hon. Jag har träffat alla rektorer i kommunen och besökt barn- och utbildningsnämnden, socialnämnden samt ordenssällskap och föreningar. Resultatet märks i hur kyrkan uppfattas i Falkenberg. Folk vet vad diakoni är. Det är folkbildning, menar hon.

Att verksamheten är välkänd i stan märks också på engagemanget från lokalbefolkningen. Många hör av sig och vill skänka mat, kläder eller pengar.

Redan tidigt visste Helena att hon ville arbeta med människor. Valet föll på socionomprogrammet, en utbildning hon beskriver som bred och givande.

– Under studietiden blev jag utsatt för en yttre kallelse. Flera personer sa till mig att jag borde bli diakon. Men man vill ju gärna komma på det själv. Trots det tog jag, efter socionomexamen, kontakt med Göteborgs stift för att ansöka om att bli diakonkandidat. Jag tänkte att om jag får ett ja, så tolkar jag det som Guds vilja med mitt liv. Och så blev det. Jag har inte haft någon stor uppenbarelse eller dröm, det har vuxit fram, berättar hon.

Hon var 26 år gammal och nyvigd när hon började sin första tjänst som diakon i Torsby pastorat.

– Jag ville kavla upp ärmarna och börja arbeta. Tjänsten jag tillträdde hade varit en pedagogtjänst, vilket satte sin prägel på arbetsuppgifterna. Det var roligt, men jag var inte mycket till diakonal resurs, berättar hon. Ändå blev åren i Torsby en viktig skola.

– Med tiden har jag lärt mig mycket. Jag har gått på en del nitar, men det är just det

Förutom ära, blommor och diplom får pristagaren 10 000 kr att skänka till valfri organisation.

Helena Hedelund har arbetat som diakon i drygt tio år.

som ger värdefull erfarenhet. Bara mötet med människor har format mig otroligt mycket, menar hon.

När Helena började som diakon i Falkenberg var tjänsten spretig. Med åren har dock lyhörda chefer låtit henne forma en roll som passar henne som handen i handsken. Idag fokuserar hon nästan helt på familjediakoni.

Familjediakonin i Falkenberg riktar sig främst till ensamstående föräldrar, i synnerhet mammor. Under pandemin och den efterföljande inflationen ökade behoven och en tydligare avgränsning blev nödvändig.

– Socialstyrelsen har pekat ut ensamstående mammor som en särskilt utsatt grupp, och det kändes naturligt att fokusera på dem.

Barn till ensamstående löper fem gånger högre risk att växa upp i fattigdom. Mammorna har också sämre hälsa, lägre utbildningsnivå och sämre betalda jobb än icke ensamstående mammor, säger Helena.

Att stötta dessa kvinnor och deras barn ser Helena som ett djupt kyrkligt uppdrag, att förmedla hopp. I det arbetet betonar hon vikten av ett gott bemötande.

– Många har tuffa erfarenheter av Socialtjänsten. Här möts de av något annat. Vi ska inte gå in och ta ett ansvar som ett av världens största skattetryck är tänkt att täcka. Kyrkans roll är att kritisera systemet och hjälpa människor att få den hjälp de har rätt till, menar Helena.

Stödet inkluderar samtal, utdelning av matkassar och kläder, gemenskapsaktiviteter och stora festmiddagar. Dessutom erbjuds praktiskt stöd i form av presentkort, busskort, cyklar och hjälp med avgifter. En gång i månaden hålls familjemässa som är öppen för alla.

Helena uttrycker en stolthet över kyrkans och civilsamhällets insatser för utsatta familjer.

– Vi gör något viktigt, men egentligen borde det inte vara kyrkans uppgift att täcka upp för ett samhällssystem som brister,

menar hon. Det är galet att behoven bara växer.

Hon önskar att kyrkan kunde bli en starkare röst på en mer övergripande nivå.

– Det är fantastiskt att kunna göra skillnad här och nu, men min dröm är att kyrkan också ska kunna påverka i det stora. Vi borde kunna utmana myndigheterna. Det är frustrerande att känna sig maktlös när någon sitter här i soffan och berättar att livet håller på att rasa.

Samtidigt ser hon ett hopp i att fler söker sig till kyrkans verksamhet.

– Det viktigaste är att vi får finnas, inte bara med matkassar, utan också med hopp. Och hoppet är det allra viktigaste inför framtiden.

Text: Kristine Ålöv

Foto: Daniel Hultenmo

Helenas tips till församlingar som vill utveckla sitt diakonala arbete

• Gör en omvärldsanalys. Kartlägg behoven i församlingen och se vilka andra aktörer som arbetar med målgruppen. Samverka där det är möjligt.

• Inventera era egna resurser. Hur många kan jobba med detta? Finns kompetens, finansiering eller fonder att använda?

• Gör ett gediget förarbete. Sätt tydliga mål för vad ni vill uppnå. Ett bra förarbete ger riktning och trygghet.

• Starta i liten skala och bygg upp verksamheten efter hand. Falkenberg började med två familjer.

• Förankra internt. Involvera kollegor, chefer och församlings-/kyrkoråd redan från start. Detta är särskilt viktigt när verksamheten växer.

Samtalet kan vara en väg till att tro

Med allt otäckt och skrämmande i världen

– krigen, klimatet, ekonomin – så har viljan att tro att det finns en god Gud, växt sig starkare i media och vårt samhälle.

Hur kan kyrkan svara upp mot det?

– Låt din önskan bli ett samtal med någon du har förtroende för, säger Erik Stenberg-Roos, präst och föreståndare på Åh stiftsgård.

Ett eller flera samtal, menar Erik. Alla människor är individuella i sitt sökande och har egna specifika frågor, så därför tror han mycket på samtalet. – Det finns ju olika beståndsdelar i tron. En del vill känna sig som troende och mår bra när det är fina gudstjänster. En del vill agera som alla andra, som att lyfta sina händer när så görs. Vissa andra tycker om att tänka och fundera över tro, för att sedan välja ”Jag vill vara troende, jag vill växa vidare in i det här”. Jag tänker att de här olika stegen kan göra att man kommer fram till en tro, fortsätter han.

Erik möter ständigt ungdomar och konfirmander som kommer till Åh stiftsgård på läger, konfirmation och gudstjänster. Och många är förstås öppna och nyfikna på vad tron kan innebära.

– Jag brukar säga att vi människor inte har någon större förpliktelse att prestera en ordentlig tro, utan att det handlar om nåd. Trots att du inte kan prestera så mycket så är du ändå välkommen till Gud. Det är Gud som tar ansvaret i relationen mellan Gud och en ärlig sökare.

Den unge Erik Stenberg-Roos var med om den karismatiska väckelsen på Åh på 70-talet. Nu är han tillbaka som föreståndare och präst, men vägen dit var långt ifrån utstakad. Från sitt starka unga engagemang i kyrkan blev vuxentillvaron komplex och han gav sig ut i världen. Han reste i Europa, bodde på kibbutz i Israel och luffade i Latinamerika. Spelade musik på gatorna och samlade upp inkomsterna i sitt gitarrfodral. Och han knackade på hos Svenska kyrkan där den fanns.

Han kom hem till Sverige, bildade familj och hittade fram till teologiska studier i

Göteborg. Vägen dit gick över några år som svetsare, mekaniker och musiker. 1999 prästvigdes Erik. Han arbetade ett antal år i Lundby församling, men sökte sedan en tjänst i Thailand tillsammans med sin hustru Anna. Där blev de kvar i sju år.

Sju annorlunda år. Med altaret och gitarren i bilen, med gudstjänst på stranden, hembesök i djungeln eller besök på fängelset. Mer diakonal verksamhet än liturgiska ritualer. Thailand erbjuder oändliga möjligheter att råka illa ut.

– I Thailand, när jag var präst där, fick jag ju fantastiskt många förtroenden, många enskilda samtal, minns Erik. Vi hade ju ingen fysisk kyrka så våra samtal var i parker, på stränder och på hotell. Det har verkligen stärkt mig i tron på samtalets kraft. Så vill du tro, tala med någon.

Erik menar att för en präst ska det inte vara svårt att tala om tro, en tro som hör ihop med tillit till Gud. Men prästerna ska också ha tid för detta.

– Vi borde bli någon slags ”Guds dårar”, som trots allt förkunnar Guds rikes utbredning. Jag tror vi kommit till en punkt i kyrkan där mycket administration skulle kunna tas över av till exempel socionomer. Jag hörde om en präst som var chef i en stor församling och som inte längre hade tid för några gudstjänster. Veckan var fylld av möten och sammanträden. Då går något förlorat. På Åh är gudstjänsterna centrala med 5 000 gudstjänstbesök per år. Den höga siffran beror på alla läger som det i snitt kommer hundra ungdomar per helg till under ett år. En siffra som varit liknande under åren, förutom under pandemin.

Åh kyrka invigdes på midsommarafton 1940.

Erik har varit föreståndare på gården sedan 2022.

Åh är en imponerande anläggning med tolv anställda. Här finns 17 byggnader, 217 sovplatser och mycket mark.

– Jag tycker utvecklingen för Åh är mycket positiv, säger en glad Erik. Vi har gjort bra satsningar, vi har till exempel nu en egen musiker, Daniel Petrén. Det har blivit väldigt bra och vi har stor variation på våra gudstjänster. Vi har en väldigt bra tillströmning av barn och ungdomar, som ju är vårt huvudsakliga uppdrag. Vi har en väldigt god beläggning till sommaren. Det känns jätteroligt.

Text: Agneta Riddar

Foto: Daniel Hultenmo

Om Åh stiftsgård

• Åh stiftsgård ligger vid havet strax utanför Ljungskile, cirka 75 km norr om Göteborg.

• Den 5 maj 1937 köpte pastor Gunnar Rudborg på eget initiativ egendomen, men bakom honom stod en grupp präster från Göteborg som bildade ”Stiftelsen Åh Kyrkliga Ungdomshem”.

• Åh fylldes av ungdomar från allra första början. Frivilliga arbetsinsatser och gåvor bar verksamheten.

• Åh kyrka stod färdig midsommarafton 1940.

• Åh har fokus på ungdomsverksamhet och kyrkliga kurser och läger. Allt från konfirmationsläger, kursdagar, retreater till konferenser för kyrkans personal.

• Gården erbjuder även daglig lunch, konferenser, bröllopsfester och hotellvistelse för företag och privatpersoner.

Amen till Gud, amen till livet

Årets övergripande tema för Korsväg är Längtan. Det här numret har Längtan efter tro som specifikt tema. Korsväg har sedan lång tid erbjudit ett bibelstudium i varje nummer. Syftet är att sätta in temat och den mänskliga erfarenheten i ett bibliskt perspektiv. I år väljer vi att göra några nedslag i Bibelns texter tillsammans med samtalsfrågor som kan användas för fördjupat bibelstudium.

Människan behöver orientera sitt liv från en yttersta grund för att uppleva att det är en del av en mening. I en intervju i Kyrkans tidning 11 april 2025* sade psykologen Siri Helle, med anledning av sin bok Existensboosten, att forskning pekar på att både troende och ateister har bättre förutsättningar att vara tillfreds med livet än agnostiker. Det är tydligt att tro kan tolkas på många sätt; på ingen Gud, en Gud, flera gudar, på att allt är tomhet eller på något annat yttersta. Men själva tron som grund för mening rör hela vår mänskliga tillvaro. Teologen Walter Kasper uttrycker det som att tro är en grundakt på vilken hela vår mänskliga existens vilar och i vilken meningen i verkligheten

som helhet öppnar sig för oss. (i Introduktion till den kristna tron).

Det specifika för vad kristen tro är har formulerats genom kyrkans historia i trosbekännelser, dogmer, dokument och texter. Men använder vi Bibeln för att slå upp vad där står om tro hittar vi inte det lika lätt. Hela poängen med det som handlar om tro i Bibelns texter är att texterna i sig är uttryck för tro och berättar om den Gud som människan i tro hör ihop med.

Gamla testamentet har inte någon motsvarande term för det som motsvarar vårt begrepp tro. Men ett grundbegrepp som särskilt uttrycker vad tro är, är det hebreiska verbet ʾāmēn, amen. Amen säger att något är tillförlitligt och säkert, att något håller vad det lovar. Amen är vissheten i tillvaron att Jahve, Gud, är tillförlitligheten personifierad. Tro betyder därför att säga Amen till Gud, att grunda sin existens på Gud. Profeten Jesaja sammanfattar vad det innebär att säga Amen till Gud: Om inte er tro består, skall inte ni bestå. (Jesaja 7:9)

Det grekiska ordet för tro, pisteúein, betyder också att ”hålla för sant” och ”lita på”.

Tilliten till Gud som skapare och till Guds löften var självklar för Jesus. Därför handlade tro för Jesus aldrig om att tro på Guds existens eller att inte göra det. Tro innebar att lita på den Guds makt som är verksam också i Jesus själv i samma stund en människa inser sin egen hjälplöshet. I evangelierna förekommer därför begreppet tro i huvudsak i samband med berättelser om botande av sjuka. I en förändrande tillit, då inget annat finns att lita till, ges utrymme för Gud att vara verksam. Tro är en stilla eller omvälvande ändring av riktning i vardagsliv såväl som i mer avgörande tillfällen i livet, som i Markusevangeliet 9:24.

För Paulus innebar att tro alltid tron på Jesus Kristus och på det apostlarna förkunnade. Men hans tro på Jesus Kristus förutsatte också hans amen till Gud. Hans tillit till Gud fanns redan när hans väg, uppdrag, kallelse och namn förändrades och han orienterade sig på nytt (Apostlagärningarna 9:1–19, Galaterbrevet 1:13-17). Och Jesus Kristus är själv ett amen till Gud.

När Paulus talar om tro på Jesus Kristus betyder det att också dopet in i Kristi liv är att säga sitt ʾāmēn till skapelsens och befrielsens Gud.

*https://www.kyrkanstidning.se/ nyhet/darfor-ar-troende-mer-tillfreds-med-livet 2025-04-11

Titta närmare på

Att själv och tillsammans med andra fundera över vilka associationer temat tro ger innan du läser bibelställena kan öppna nya horisonter och ge en god grund för det fortsatta upptäckandet och utforskandet av temat. Låt ditt sammanhang avgöra hur du arbetar vidare med texterna.

Läs någon av följande bibeltexter, eller alla tre:

• Psaltaren 56

• Markusevangeliet 9:14–29

• Efesierbrevet 2:4–8

Utgå från texten och läs den tyst för dig själv. Är ni flera kan ni med fördel läsa den högt tillsammans. Använd gärna noter och uppslagsbok i Bibel 2000 till hjälp.

Försök att besvara frågan: Vad handlar texterna om? Försök att med några egna ord återberätta det du har läst.

Frågor för fördjupning

1. I vilken situation befinner sig psalmisten i psalm 56? Vad saknar han? Vad har han? Hur är den Gud han sjunger om? Vad är det som gör skillnad för honom i hans situation? Vad betyder det för dig att ”vandra inför Gud i livets ljus” (vers 14)?

2. Fundera kring rollerna i berättelsen ur Markusevangeliet: pappan, lärjungarna, barnet, Jesus och andra. Vilken situation befinner de sig i? Ändras situationen för dem? Varför? Vers 24 är en slags vändpunkt i texten. Vad menar pappan med det han säger till Jesus i vers 24? Vad är skillnaden på tro och otro? Fundera över vers 29 och vad bön betyder och är. Vad menar Jesus när han säger att en stum ande bara kan drivas bort med bön?

3. Hur är den Gud som gör skillnad för att vara död och att vara levande, i texten ur Efesierbrevet? Vad betyder tro i texten? Vad menas med ”av nåd är ni frälsta genom tron”? Vad innebär det i din vardag att vara ”skapade genom Jesus Kristus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till”?

Anna Cöster

Stiftsadjunkt för gudstjänst och teologi Göteborgs stift

Ikonen – en kyrka

I ikonernas fotspår

Efti Papadopoulou Georlin

Libris bokförlag

”En ikon är inte en tavla. En ikon är en kyrka.” skriver Efti i I ikonernas fotspår. Efti, eller Eftichia, har grekiskt ursprung. Som barn tecknade hon mest hela tiden och som 12-åring mötte hon för första gången en ikonmålare. Det var en sommar i Grekland och han gav Efti en kolbit i handen och ett porträtt att rita av. Efti fortsatte att teckna ansikten, kroppar, kläder, händer och fötter

När Efti är 26 år träffar hon, i ett grekiskt kloster, åter en ikonmålare. Hon får träplattor, färger och förlagor till ikoner. Det blir startpunkten på Eftis ikonmåleri, som innebär att hon ”målar ansikten, kroppar, kläder, händer och fötter”. ”Jag blev som träffad av blixten”, skriver Efti. Idag är hon en av Sveriges mest erkända och anlitade ikonmålare. I boken har Efti valt ut 28 sällsynta ikoner som hon målat; Kristus välsignar den havande kvinnan, Den heliga martyren Eftichia, Den ömma omfamningen av Maria, Den ammande Gudsmodern, Chrysafa och örnarna, Demonerna fläktar den sovande pojken på söndagsmorgonen. Varje ikon presenteras med en berättelse. Texterna handlar om ikoner, var de finns och vad de betyder, om gamla kloster, om författarens resor och upplevelser, om möten med människor, om sitt förhållande till de avbildade helgonen på ikonen med mera. Efti skriver om sin första ikon av ängeln Gabriel: ”Jag kan inte påstå att den är bra, men den bär på min längtan, min hunger, mina drömmar, tiden innan allt började.”

Detta är en vacker bok som öppnar upp ikonerna med olika personliga perspektiv.

Torgny Lindén

Mänskligt,

smärt-

samt och fullt av hopp

Bibelns förlorare – 44 berättelser om hopp och hopplöshet

Charlotte Frycklund

Argument förlag

Vad är din berättelse? Den frågan ställer Charlotte Frycklund till bibliska personer som vi oftast inte lägger så mycket tanke vid. Hon går ut starkt i första kapitlet, där hon lyckas med bedriften att få mig att innerligt sympatisera med Kain. Hur kan det ha varit att växa upp som barn till de föräldrar som Gud förvisat ur lustgården? Vad kräver de, och Gud, av en son? Vad kan ha drivit Kain till att döda sin egen bror, och hur lever han med det efteråt?

Vi dyker ner i vad som kan tänkas försiggå i sinnet hos några av Bibelns värsta och mest utsatta personligheter, och hittar något djupt mänskligt och förståeligt hos dem alla. Författaren sätter oss i skorna på alla från Lots döttrar, som skulle lämnas ut av sin far att våldtas av en uppjagad folkhop, till jätten Goljat som besegras av David, men även lite lättsammare och mer obskyra karaktärer, som ”de som tackade nej till en fest” i en av Jesu liknelser.

Bibelns förlorare får oss att närma oss en förståelse av det som känts väldigt långt borta. Genom alla berättelser löper den röda tråd att det alltid finns både lidande och glädje, och flera sidor till en historia. Och hoppet finns med, även i de mörkaste berättelserna.

Det är inte alltid en munter läsning, men denna bok hjälper mig se att vi alla är människor, oavsett hur vi mår, vad vi gjort eller vad vi har framför oss. Det känns mänskligt att läsa Bibelns förlorare, och den får en att minnas att det alltid finns någon som förstår oss.

Frida Blomqvist

När måltiden blir kyrkans spegel

Måltiden. En lovsång till skaparen

Johan Tyrberg

Libris bokförlag

En resa genom svensk kyrkohistoria

En gång firade jag mässa där prästen bjöd in till nattvardsbordet med orden: ”Kom, allt är tillrett – Jesus Kristus bjuder.” En inbjudan till en måltid större och djupare än någon annan. En liknande inbjudan är biskop Johan Tyrbergs nya bok Måltiden . Den delar även detaljer och aspekter av vardagliga måltider. För biskop Johan handlar måltiden inte bara om att få i sig näring, utan även om allt som omger den, som ”Inbjudan”, ”Var ska vi vara?” och ”Planera tillagningen”.

I texten får vi en inblick i biskopens teologi och hans syn på kyrkans roll. Det ger oss möjlighet att förstå honom både som biskop och teolog, tio år in i biskopsuppdraget. Boken tycks främst riktad till en inomkyrklig läsekrets, men rymmer såväl teologiskt djup som mer lättillgängliga tankar om kyrkans uppdrag, vår lutherska identitet samt reflektioner kring religionsdialog.

Trots den primära målgruppen lyckas biskop Johan på ett ödmjukt sätt ge plats både för stoltheten över sin egen kyrka men också för viss självkritik. Som hans intresse för AI-utvecklingen och kyrkans relation till en sådan utveckling.

Att använda måltiden som ram och referens in i teologin och kyrkan är en god idé. Det väcker också nyfikenhet om hur det hade varit att gå ett steg längre och fördjupa upplevelsen. Kanske ett recept kopplat till vardera kapitel?

Den som biskop Johan uppmanar oss att samlas kring – måltidens centrum – är Kristus själv. En måltid som vi bjuds in till, var och en, och som sträcker sig till tidens slut. Jesus Kristus bjuder.

Jenny Grimbeck

Historien om Svenska kyrkan

Lars Björksell

Verbum

För att förstå vilka vi är och var vi står nu, behöver vi veta något om vår historia. Lars Björksell berättar Historien om Svenska kyrkan ur ett inifrånperspektiv, som en engagerad medlem och kyrkoherde i Svenska kyrkan. Med stor kunskap och berättarglädje tar han oss med från Ansgars mission i Birka fram till idag. Det blir tydligt att kyrkan ständigt är i rörelse och i förändring, samtidigt som vi är sammanlänkade med alla dem som gått före oss i tron.

Vi får möta den heliga Birgitta och Henric Schartau, Lina Sandell och Nathan Söderblom. De många personporträtten är en viktig del av boken, samtidigt som vi också får följa de stora linjerna och många utvikningar kring olika ämnen. Framställningen är väl uppdaterad, till exempel vad gäller kristendomens tidiga historia i Sverige och kontinuiteten från medeltiden genom reformationen. Möjligen kan man ana att författaren har ett särskilt intresse för missionshistoria och missionsteologi.

Detta är en bok för alla som är intresserade av Svenska kyrkan eller kristendomens historia i Sverige. Den går att läsa utan förkunskaper, och ger god repetition även åt dem som läst lite kyrkohistoria. Läs den med kyrkorådet, med samtalsgruppen eller helt för din egen skull. På slutet finns det gott om lästips för den som vill fortsätta resan i historien om Svenska kyrkan.

Fredrik Ivarsson

”Jag är inte religiös, men… ”

Jag jobbade under ett antal år som kaplan på en folkhögskola, och undervisade bland annat i religionskunskap.

Det var en brokig skara människor, i olika åldrar och med olika nationaliteter, som varje år läste upp sina gymnasiebetyg. Ett år hade jag en 40-årig muslimsk kvinna som elev. Redan första dagen räckte hon upp handen, faktiskt innan lektionen riktigt hade börjat, och sa med tydlig röst inför gruppen: ”Jag vill bara säga att jag är muslim”.

Så när det några månader senare blev dags att undervisa om islam frågade jag henne i förväg: ”Kanske skulle du kunna berätta lite om hur det är att gå i en moské?””Nej” svarade hon, ”det går inte”. Hon hade nämligen aldrig varit i en moské. Hon hade aldrig läst Koranen. Hon kunde, visade det sig, inte ett skvatt om islam. Det blev jag som fick undervisa henne om islams fem pelare (hon hade aldrig hört talas om dem). Så nej, hon kunde inte berätta om hur det var i en moské för hon hade aldrig varit i en. Men hon var muslim.

Jag har tänkt på den där eleven ibland, inte minst när jag tänker på hur förtvivlat svårt vi svenskar har för att uttrycka en kulturell tillhörighet. Vi börjar ofta med att säga: ”Jag är inte religiös, men…”. Även folk som går i kyrkan ganska ofta har svårt att svara på en direkt fråga kring sin tro. Vi skruvar på oss, vi tror att det där att kalla sig kristen är något som man gjorde uppe i Knutby eller möjligen gör i någon radikal pingstkyrka. Men själva är vi ju så himla vanliga.

Inom forskningen börjar man därför mer och mer att tala om ”levd religion”. Alltså den religion man utför, utan att tänka på det. Forskaren David Thurfjell gjorde till exempel för en tid sedan en uppskattning av hur många gånger en sekulär svensk går i kyrkan under ett liv. Han räknade in begravningar, dop, vigslar, konfirmationer och gudstjänster. Att bara besöka en kyrka och tända ljus räckte inte, inte heller turistbesök. Det visade sig att en vanlig sekulär svensk besöker en gudstjänst cirka 50 gånger under ett liv. 50

gånger. Tänk efter själv, så kommer du se att det stämmer.

Och hans – och min - fråga blir: är man verkligen så sekulär då? Inte minst med min muslimska elev i salig åminnelse. Vi skulle aldrig säga så om en person som gått på 50 hockeymatcher under ett liv; ”Han brydde sig inte dugg om hockey, han gick bara på 50 matcher. Totalt ointresserad, det var totalt egalt för honom”.

Vi har med andra ord en lite märklig bild av vad det är att vara religiös, att vara kristen, i Sverige. Den muslimska eleven hade en helt annan inställning. Hon var uppväxt i en muslimsk tradition, och var därför muslim. Även om hon inte gick i moskén eller kunde speciellt mycket om islam.

Så när vi talar om tro måste vi börja med att grunna kring vad ”tro” egentligen är. Och gör vi det kommer vi att finna – liksom de som forskar på levd religion har funnit – att det finns betydligt mer av tro i våra liv än vad vi i förstone erkänner för oss själva.

På det här området har vi helt enkelt något att lära av min muslimska elev.

+Sören

Sören Dalevi Biskop Karlstads stift

ÄR ADRESSEN FEL? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan.

Returadress: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

Varför är du här?

– Varför är du här? frågade Gud Elia en gång på berget Horeb. Den frågan tänkte jag på i söndags i högmässan därhemma i min by i Halland. Ja, varför är vi som sitter i bänkarna här idag?

Jag ser de välkända ansiktena i bänkarna bredvid mig. Vi som ofta setts i kyrkan genom åren. Vi som vet när det är dags att ställa sig upp efter kyriet. Vi är vana vid stillheten och psalmerna såväl som orden om skuld, om hopp och om evigt liv. Vi är hemtama och kan bli hemmablinda. Några nyinflyttade bröt vår vana för några år sedan. De blev djupt berörda av gudstjänsten. De tog alla orden på allvar. De ville prata om tron och dess innehåll. För dem var gudstjänsten livsviktig. Vi andra skakades om. Vi blev berörda för att de var så berörda. Där sitter också andra i bänkarna. En hel del som jag inte känner. Där är givetvis konfirmander med sina föräldrar, och tacksägelseföljet som bär på sorg. Men numera finns här fler. De verkar inte vara så vana vid kyrkan. De vet inte så säkert när man får sätta sig igen efter trosbekännelsen. Tänk att också vara med på den helt vanliga högmässan. Något har förändrats genom åren. Vid millennieskiftet kunde vi prata om livspusslet i kyrkan. Vi kunde skänka sinnesro. Predikan skulle helst vara kort och fick gärna träda tillbaka för musiken.

Nu talar vi mindre om livspusslet. Tryggheten i vårt samhälle är inte självklar. Vi lever med sociala medier och alla dess budskap och sanningar. Vi har upplevt fl yktingkrisen,

pandemin, och krig i Europa. Oron vi bär på är inte individuell på samma vis. Tillvarons hot är kollektiva hot.

Jag tyckte mig märka ett slags paradigmskifte kring 2015. Det uppstod en större förväntan på att något skulle sägas i predikan. Sedan dess hänger en fråga i luften: Hur ska det gå?

Är det därför vi är fler som dyker upp på högmässan därhemma?

Jag undrar hur det är för de ovana. Hur det känns att stå upp när vi skall sjunga, utan att riktigt kunna sjunga med. Jag undrar om dagens tema, texter och böner är begripliga. Om de berör. Jag är så rädd att de skall bli besvikna. Att gudstjänsten skall kännas som en intern grej för de kyrkvana. Att kyrkan är trevlig men banal.

Samtidigt hoppas jag. Jag hoppas att deras längtan skall få plats i vår kyrka härhemma. Att det finns plats för ärliga känslor och uttryck. Att vi likt psalmisterna i Psaltaren kan få uttrycka alla sorters heliga och oheliga känslor. Det som berör.

Olle Philipsson Stiftsadjunkt Göteborgs stift