Korsväg 3 2025

Korsväg 3 2025

Anders Lennartsson: Bättre tillsammans Bo Erlandsson: Vi bär varandra

Barbro Lilja Brattgård: Prisa Gud – här kommer gemenskapen

Mikael Wiehe

Solidaritet som livets kompass

Vi behöver varandra Jag tror att de flesta är överens om att vi för vårt eget välbefinnande behöver andra människor. Behoven ter sig förstås olika beroende på vem du frågar men känslan att höra till, att bli sedd och förstådd – att på olika sätt vara en del av gemenskap – det går nog igen hos de flesta. Ibland är längtan efter gemenskap fylld av värme och hopp, andra gånger av sorg och tomhet. För många är den ofrivilliga ensamheten ett verkligt problem, något som påverkar både kropp och själ. Samhället förändras, våra sätt att mötas förändras, men längtan efter äkta närhet består. Regeringen har konstaterat att ofrivillig ensamhet är ett samhällsproblem och har satsat resurser för ökad gemenskap.

En ny studie om barns livsfrågor visar att längtan efter gemenskap är helt avgörande frågor för barn i Sverige. Samtidigt kanske resultatet inte är särskilt förvånande. Jag tror att vi alla kan minnas tillfällen i vår barndom när vi inte blev valda först eller kanske inte ens fick vara med alls – hur det fick oss att känna. På sidan 22 kan ni läsa mer om denna studie.

I detta nummer skildrar vi gemenskap. Den som finns i mötet mellan människor, i små och stora rum, och i känslan av att vi hör ihop.

Ta del av gemenskapen i Oikos-kommuniten i Hammarkullen, tillsammanstänket efter

Korsväg ges ut av Göteborgs stift i samarbete med Karlstads stift.

Tidskriften utkommer med fyra nummer per år och delas ut till anställda, förtroendevalda och ideella.

Korsväg vill stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgift som kristen församling.

Redaktionen ansvarar ej för icke beställt material.

2

Kontakt Box 11937 404 39 Göteborg 031-771 30 00 goteborg.korsvag@ svenskakyrkan.se Tidskriften finns även digitalt på https://issuu.com/ goteborgsstift

masskjutningen på Risbergska i Örebro och läs om livet på Klaradals kloster. Bland mycket annat.

Vi har också träffat musikern Mikael Wiehe som genom hela sin karriär stått för en konsekvent solidaritets- och gemenskapstanke.

Wiehe är dessutom gäst på Svenska kyrkans scen Se människan på Bokmässan, som startar 25 september. Se människan lyfter frågor om tro, livsåskådning, etik och religion i samtal med författare. Men det handlar minst lika mycket om alla möten som vi tillsammans skapar – om den gemenskapen.

På Göteborgs stifts hemsida hittar du information om hur du skaffar biljetter.

Trevlig läsning!

Daniel Hultenmo Redaktör

Övrig redaktion Agneta Riddar Christine Vermcrantz Fredrik Ivarsson Frida Blomqvist Helena Jonsson Jenny Grimbeck Grafisk form Anna Carlsson

Ansvarig utgivare Jonas Ransgård

Bildbank Ikon, Getty Images

Redaktör Daniel Hultenmo

Omslagsbild Maria Lokrantz

Tryck Sandstens Tryckeri AB

46

Ett liv med gemenskap, med varandra och med Gud

52 8

Tillsammans kan vi spegla Guds hjärta 4 Ledare: Del av en världsvid gemenskap 8 Tillsammans i tro och vardagsliv 14 Gemenskapens kraft i svåra tider 20 Krönika: Bättre tillsammans 22 Får jag vara med?

25 Ett flytande heligt rum för alla 30 Erfarenhetsutbyte för kyrkopolitiker 32 Solidaritet som livets kompass 40 När gemenskapens styrka är dess svaga band

Tillsammans i tro och vardagsliv

Längtan efter gemenskap I en tid präglad av ökad individualism och digitala möten växer behovet av äkta gemenskap och meningsfulla relationer.

Fler söker sig till platser där de kan känna sig sedda, hörda och inkluderade – oavsett bakgrund eller tro. Samtidigt lyfter röster i samhället fram hur viktigt det är att mötas, dela liv och skapa sammanhang som bygger broar istället för murar.

Med denna utgångspunkt står Längtan efter gemenskap i fokus i detta nummer av Korsväg.

44 Krönika: Vi bär varandra 46 Ett liv med gemenskap, med varandra och med Gud 52 Tillsammans kan vi spegla Guds hjärta 58 Krönika: Prisa Gud – här kommer gemenskapen 60 Bibelstudium 64 Aktuella böcker 66 Var finner vi Jesus i Sverige?

Korsväg är en av fem finalister 2025 i Publishingprisets kategori Personal- och verksamhetstidningar.

68 PS Längtan efter gemensamhet

3

Ledare

Del av en

världsvid gemenskap

Ä

ntligen är vi framme. Vi kliver ur bilen och hettan slår emot oss. På slingrande grusvägar har kyrkorådets ordförande tagit mig och en präst till ”sin” kyrka. Några barn kikar nyfiket fram genom den öppna dörren. Kyrkorummet är litet, så det tar ett tag innan ögonen vänjer sig. Efter en stund upptäcker jag att barnen måste ha återtagit sina platser. De sitter på röda plaststolar längst fram. En kvinna i min egen ålder kommer emot oss. Hon spricker upp i ett leende och säger: – Sanibona!

– Jebo, svarar vi unisont.

Det är ungefär så långt som min kunskap i zulu sträcker sig, men det känns viktigt att kunna hälsa.

Det är söndag förmiddag på den sydafrikanska landsbygden. Ett trettiotal kvinnor, en handfull män och en glad skara ungar är redo att fira gudstjänst. Barnen har dukat altaret. Någon timme senare har vi sjungit, bett, dansat, lyssnat till bibeltexter och tagit emot bröd och vin. Det mesta av orden har gått mig förbi. Ändå känner jag mig som en del av gemenskapen. Jag har bett nattvardsbönen på engelska och delat ut bröd som så många gånger förut. ”Kristi kropp, för dig utgiven”.

Mottagaren nickar i samförstånd, utan att kunna ett ord svenska.

Den gångna hösten tillbringade jag tre månader på den afrikanska kontinenten med

4

en önskan att få erfarenhet av den världsvida kyrkan. Aldrig i mitt liv har jag firat så många gudstjänster på språk som jag inte behärskar.

Ibland har jag snappat upp ett ord här eller där. Känslan av utanförskap har trängt sig på. Samtidigt har den effektivt motats bort av vänliga människor som har letat fram rätt text i bibelappen och viskat översättningar av predikan. Av de uppmuntrande leenden som mött mig när jag sjungit med i psalmer utan att förstå en stavelse.

Gudstjänsternas struktur, den rytmiska läsningen av trosbekännelsen, delandet av bröd och vin bidrog också till delaktighet när språket skapade hinder.

Höstens möte med den världsvida kyrkan var omtumlande, ibland ansträngande, fyllt av glädje och igenkänning, men också av främlingskap. När mörkret föll var jag ofta ensam, med uppmaningen att absolut inte lämna området där jag bodde. Tyvärr är våldet här en del av vardagen på ett sätt som vi är förskonade ifrån. Tiden i ensamhet öppnade för eftertanke, särskilt som återkommande strömavbrott förhindrade slötittande på TV och sociala medier.

Till det som skapade främlingskap hörde att inte förstå samtal kring matbordet, att komma felklädd och inte uppfatta skämt. Det är ansträngande att kämpa med språk och omtumlande att bli varse våldets och fattigdomens verklighet. Men det jag framför allt bär med mig är glädjen över kyrkans närvaro

och betydelse i människors vardag. Det är många mil som skiljer oss åt, samtidigt delar vi samma himmel och samma jord. Kyrkan är en världsvid brokig gemenskap som vi gör väl i att värna. Mötet med det som ter sig annorlunda tränar oss i ödmjukhet. Vi lever med mycket olika förutsättningar. Det är uppenbart att det går att organisera en kyrka på olika sätt och församlingsliv kan aldrig stöpas i en och samma form. Vi har mycket att lära av varandra, någon annan trampar stigar som inte finns på vår karta. Jag är övertygad om att gemenskap och kontakter med kyrkor i en annan del av världen på olika sätt berikar församlingslivet.

Resan har också fått mig att se på vår egen kyrka på ett delvis nytt sätt. Jag känner stolthet för allt det som vi betyder för människor och vårt samhälle. Vårt uppdrag är att på bästa sätt vara kyrka där vi finns i vår vardag, på våra välkända gator. Det är vår kallelse och den uppgiften kan ingen annan göra åt oss.

När vi verkar här och nu är vi samtidigt del av en världsvid kyrka som verkar bortom tid och rum.

Den ofrivilliga ensamheten är en av vårt samhälles stora utmaningar, något som ter sig som ett mysterium för många av dem jag mötte för ett år sedan. Men detta är vår verklighet och här gör församlingar runt om i vårt land stor skillnad. Varje vecka, år ut och år in, så finns möjlighet att dela gemenskap – vid sopplunchen, på körövningen, vid stavgångspromenaden och under gudstjänsten.

Det är lätt att bli hemmablind!

Susanne Rappmann

Biskop Göteborgs stift

5

Jag har längtat nåt så gränslöst Efter det, dom kallar kärlek Jag har försökt att va’ med mänskor Men jag har svårt för deras närhet Jag har försökt...

Mikael Wiehe, från sången Carl Fredrik Hills ballad om den stora ensamheten

Bär varandras bördor,

Gud, vi ber för alla som känner sig ensamma och söker gemenskap, särskilt de som är långt hemifrån.

Må du omsluta oss med värme, vänskap och glädje, och hjälpa oss att hitta varandra där vi är.

Tack för alla möten som ger oss hopp och för alla nya vänskaper som växer. Låt oss vara ett stöd för varandra och sprida ljus där vi finns.

Bön från Svenska kyrkan i utlandet

6

Till gemenskap har vi skapats, i gemenskap finns vi här. /…/ Hjälp oss tänka på varandra, ta vårt ansvar, tjäna andra.

ur psalm 760, Till gemenskap har vi skapats, i den finska psalmboken

så uppfyller ni Kristi lag Gal. 6:2

Bonhoeffers klarsynta analys av den kristna gemenskapen som en öppenhetens gemenskap vänd mot världen känns mer aktuell och angelägen än någonsin i vår tid av murbyggeri och extremism /…/ hans resonemang blir en uppmaning till dagens kristenhet att stå för en gemenskap där den andliga kärleken ser Kristus i varje människa, där det handlar om att bära varandra, inte behärska eller begränsa.

Helle Klein, förordet till Dietrich Bonhoeffers bok Liv i gemenskap 7

8

”Mina barn har fått växa upp med många trygga vuxna omkring sig”, säger Hanna Edvardsson som fick sitt första barn i samma veva som Oikos startade.

Här lånar hon kommunitetens senaste tillskott en stund.

Tillsammans i tro och

vardagsliv

Kommuniteten Oikos i Hammarkullen är en blandning av kloster och smågrupp. De bor inte ihop – men delar ändå livet. De vill leva nära, umgås ofta och stötta varandra i vandringen med Gud. Här står den delade vardagen i centrum.

9

D

et är sommarkväll och i en mysig lägenhet i Hammarkullen sitter medlemmarna i Oikos och ber tidebön. Oikos betyder hushåll.

De beskriver sig som ett mellanting mellan kloster och smågrupp.

– Men man överlåter sig och det gör inte en smågrupp, säger Jonas Franzén. Överlåtelsen ger en tydlighet mot gruppen vad man längtar efter, men det ska inte kännas kravfyllt att vara med.

– Det har byggts in en nåd i systemet, för att man vet att livet händer, säger Joel Wanemark.

Några i gruppen står varanda närmare, men Oikos är inget kompisgäng. Det man kliver in i är den gemensamma visionen och bönerytmen. Alla som är med bor på olika håll i Hammarkullen. Vardagsgemenskap är en av grunderna och då behöver man bo nära varandra.

När Oikos startade för 16 år sedan var det

relativt enkelt att få lägenhet i Hammarkullen och det fanns därmed en god möjlighet för fler att flytta dit och testa på kommunitetsliv.

Under samma period var det flera kommuniteter som drog igång. Många inspirerades av Shane Claibornes bok ”Den oemotståndliga revolutionen” – så även Hanna Edvardsson som var med och startade Oikos.

– Jag läste den och fick en längtan. Det jag fastnade för var att det var en grupp som bodde på samma ställe och var engagerade i sitt närområde. De hade fokus på sin tro.

Det slog an något i mig, säger hon.

Människor från olika håll i Sverige sammanstrålade i Hammarkullen och Oikos föddes som en nyplantering inom EFS.

10

En av framgångsfaktorerna, som gjort att Oikos finns kvar, är att de inte är ett kollektiv som bor tillsammans. En annan är att rytmen har anpassats efter dem som är med, till exempel när många fick barn och livssituationen förändrades.

– Den sortens följsamhet har varit nyckeln.

Samma längtan har alltid funnits där, men den har tagit sig olika uttryck, säger Joel Wanemark.

Nu är det fler barn än vuxna i kommuniteten och det påverkar helheten.

– Det blir den bön det blir utifrån de förutsättningar som finns, säger Helena Norberg.

Oikos fokuserar på en enkel livsstil och

många arbetar deltid. De har samtalat mycket om vad de längtar efter i livet.

– Det finns ingen i den här gruppen som pratar om Thailandsresor, och man påverkas av människorna omkring sig. Det är inte semestern som är det rikaste i livet, utan vår vardag. Vårt fokus handlar om vår vardag och vad vi vill fylla den med, säger Hanna Edvardsson.

I vår flyktiga tid har ni valt att överlåta er.

Vad tänker ni om det?

– I vårt samhälle vill man hålla dörrarna öppna, men här väljer vi någonting och håller fast vid det. Det man väljer är något rikt. Det ger mer än det man känner för att göra just idag, säger Hanna Edvardsson.

Kommuniteten blir också ett skyddsnät.

– Någon kom med vätskeersättning när vi hade magsjuka, och har hämtat på förskolan när det kört ihop sig. Det är en väldig trygghet, säger Julia Franzén.

Kristen kommunitet

En form av gemenskap där man samlas kring gemensamma intressen

Om Oikos

Gästfrihet är ett av kommunitetens ledord.

Denna kväll serverades pastasallad.

• Startade 2009 och är en EFS-grupp.

• Ledord: Gästfrihet, ickevåld och delande.

• I rytmen ingår en daglig överlåtelse till Jesus, två tideböner i veckan, mässa varje vecka och retreat en gång om året.

• Just nu fem hushåll – åtta vuxna och tolv barn.

• Har en regel, likt ett kloster. (En samling riktlinjer för livet tillsammans.)

• De håller sin veckomässa i Mariakyrkan – en kyrka där Equmeniakyrkan och Svenska kyrkan samverkar.

Från Oikos vision: Vi är en kommunitet i Hammarkullen som tillsammans vill lära oss att älska och följa Jesus och inbjuda andra att göra detsamma. Vi är överlåtna till en gemensam rytm för bön och mässa, egen tid med Gud och gemenskap.

Oikos har en regel som ställer ramarna för kommuniteten.

Johanna Hadin uppskattar gemenskapen och att den är ett stöd för henne i bönelivet.

11

»Det är inte semestern som är det rikaste i livet, utan vår vardag.«

Vad kan man göra om man längtar efter gemenskap?

– Man måste våga öppna sig och vara lite sårbar. Har man en mur runt sig blir det svårt med gemenskap, säger Helena Norberg.

Hon tycker om att komma hem till folk, men en del känner att det måste vara så städat och fint.

– Då blir tröskeln så hög. Kanske kan man ta en glass på torget istället, fortsätter hon.

– Jag tror att man aktivt måste skapa gemenskapen, säger Jonas Franzén.

För att möta ytterligare en person i Oikos träffar jag Johanna Hadin under hennes lunchrast på jobbet. Hon kom med i kommuniteten efter två år. Hennes man Tobias Hadin anställdes inom EFS för att jobba med Oikos som en nyplantering.

– Vi längtade efter att hjälpa varandra att vara kristna i vardagen, ännu mer uttalat än i en vanlig församling.

– Vi som kommunitet är inget annat än vad kyrkan är. Vi är inte en församling, men vi är en förtätning av det kyrkan är.

Gemenskapen är central. Medlemmarna ses ofta, springer över, hjälps åt och lånar saker av varandra. Johanna upplever att det underlättar mycket att man bor nära varandra.

– Jag tror stenhårt på det lokala. Hitta dem som bor i närheten, det gör allt så mycket enklare, fortsätter Johanna Hadin.

12

Hon tror att många idag längtar efter att få vara lite självklar för en annan person.

– Att ha någon nära i sitt liv. Att dela både det djupa om hur jag mår och vad jag brottas med. Men också de här smågrejerna, som att det hände en tokig grej på jobbet. Det tror jag att många längtar efter.

Text och bild: Maria Lokrantz

Tips för mer gemenskap • Vänd på perspektivet. Kan jag finnas för någon annan som behöver gemenskap?

• Sitt med nya människor vid kyrkfikat.

• När Julia Franzén började i en ny församling bjöd hon hem sig själv till olika damer. Väldigt uppskattat!

• Bestäm träff med en annan familj en gång i veckan och turas om att laga mat.

• Se lekparken som en social plats där man kan småprata.

• Bjud in till trappuppgångsfika. I Hammarkullen är det vanligt när man är nyinflyttad att man lägger lappar i alla brevlådor att man bjuder på fika en viss dag. Vips så har hela trappuppgången/alla på gatan träffats.

• Tips för kyrkan: Ge människor möjlighet att skriva upp sig på en lista om man vill bjuda hem någon eller bli bjuden. Sammanställ det till en bra helhet.

Oikos är en kommunitet i Hammarkullen. Här är vardagsgemenskapen det centrala och man vill stötta varandra i bönelivet.

Oikos består nu av fem hushåll som vill leva nära varandra i vardagen.

13

Gemenskapens kraft i svåra tider Kyrkans roll vid kriser av nationell karaktär är stor. Och viktig.

Det vet Maria Halldén, diakon i Säffle, som har erfarenheter från två dramatiska händelser – terrordådet i Oslo 2011 och skolskjutningen på Risbergska i Örebro i februari i år.

– Jag var i tjänst när bomben detonerade i Oslo, säger hon.

14

M

aria befann sig i Oslo domkyrka som ligger i närheten av regeringskvarteren i Oslo. Tryckvågen slog upp glasdörrarna till kontoret. Hon hann inte tänka. Allt gick så snabbt.

– Vi blev inrymda i fem timmar. Polisen tömde centrum. Sen kom rapporterna om skjutningen på Utöya.

Maria berättar om tolvtimmarspass och en höst som inte liknat någon annan i hennes diakonvardag.

– Det var både fysiskt och mentalt påfrestande att leva och arbeta i all denna sorg, men det var också oerhört meningsfullt.

– Att på ett så konkret sätt kunna göra skillnad, det är obeskrivligt.

Fast åren har gått blir Maria märkbart be-

er hon, att teama ihop sig, jobba mot samma mål och vara lösningsorienterad.

– Man får en speciell sammanhållning, tillägger hon.

Maria tycker att hon lärde sig mycket under tiden efter terrordådet.

– Först trodde vi att det skulle vara ett jättebehov av samtal, men så var det inte.

Däremot fanns ett väldigt stort behov av gudstjänster. Det var fullt varje kväll första veckan. Vi gjorde det enkelt och hade samma agenda hela tiden.

Hon minns särskilt gudstjänsten den 24 juli. Kyrkan var fylld till bristningsgränsen och utanför kyrkan stod tusentals människor som inte fick plats därinne.

– Det enda som hördes där utanför var klick från kameror och fiskmåsarna.

Människor behövde tröst. Det var tydligast av allt. Och många fann det i kyrkan. I ett rum som är större än dem själva.

– Den andliga dimensionen behövs i allt krisarbete. Oslos domkyrka bar den rollen vid terrordåden 2011.

rörd, händelserna sitter i kroppen, förklarar hon. Att berätta är att minnas. Hon beskriver det ofattbara, hur Oslo förvandlades till ett hav av sorg och där kyrkan hade en helt självklar uppgift.

– Det är inte till Ica eller biblioteket människor söker sig i kris.

Människor vill möta andra, tända ljus, stå tillsammans, dela smärtan.

– Prio ett var att tillhandahålla en mötesplats. Vi öppnade dörrarna till domkyrkan.

En av Marias många uppgifter var att koordinera frivilliga och säkra bemanningen.

Det behövdes 15 till 20 volontärer varje dag för att hålla kyrkan öppen mellan klockan 10 och 02.

– De första dagarna var det alldeles fullt med folk, och det gick åt uppemot 20 000 värmeljus, vi la folie på golvet för att få plats med fler ljus, minns hon.

Domkyrkan, som ligger mitt i centrala Oslo,

rymmer 800 personer. Periodvis behövdes dörrvakter som slussade in besökarna. Det blev helt överfullt.

– Det var extremt. Bara blomberget utanför kyrkan vägde 3,5 ton. Vi tog emot en miljon människor under de första veckorna.

I vanliga fall kommer det knappt en halv miljon besökare per år.

Det är också något i själva arbetssättet, tyck-

Maria bodde och jobbade i Oslo under 13 år.

Nu har hon sin bas i Säffle.

– Jag tycker om att jobba hands on och ingår i den lokala POSOM-gruppen, säger hon.

POSOM står för psykiskt och socialt omhändertagande och är samhällets stöd vid akuta kriser. När länsstyrelsen via kommunernas

15

Den andliga dimensionen behövs i allt krisarbete, säger diakon Maria Halldén.

POSOM-grupper gick ut med en förfrågan om extra krisstöd för skolskjutningen på Campus Risbergska i Örebro tidigare i år anmälde sig Maria direkt.

– Jag kom dit efter två veckor, inte i det akuta skedet, och möttes av ett väldigt proffsigt team på kriscentret i Örebro.

Där fanns personal från räddningstjänst, polis, sjukvård, skola och kyrka. Att bemanna från olika områden är viktigt, bredden behövs. Människors behov ser olika ut och de ändrar sig också över tid, förklarar Maria.

– Behovet av krisstöd fortsätter länge efter en händelse där så många är berörda. Efter ett tag kommer önskan att prata, både om praktiska problem och om sin sorg.

Krisberedskap passar Maria.

– Jag tycker om konkreta uppgifter.

Kragen är alltid på, det är bra med den synliga religiösa kontexten. Att kyrkan ska synas och finnas bland människor i kris är

16

självklart, tycker Maria. Det gäller såväl personliga som nationella katastrofer.

– Det är oerhört viktigt att vi rör oss i samhället. Vi ska finns där, erbjuda en stunds andrum och lyssna.

Vid stora nationella kriser påminner Maria om vikten att tidigt ringa in folk från andra håll.

– Det behövs mycket resurser, krisstöd är intensivt och läggs ofta ovanpå andra arbetsuppgifter. Se till att ha struktur och framförhållning, kom ihåg att uppdatera och gå igenom krisplanen.

Det är råden hon ger till sina kollegor.

Text och foto: Helena Söderqvist

Utanför domkyrkan i Oslo lades blommor till minne av offren för terrorattentatet den 22 juli 2011. Bilden är från den 31 juli.

Foto: Getty Images

17

”Kraften av ett vi” – samverkan bar Örebro genom krisen Det har gått ett drygt halvår sedan skolskjutningen på Campus Risbergska i Örebro. Arbetet efteråt har handlat om både utvärdering och lärande.

J

ohanna Sollerman, kommunens brottsförebyggande strateg, som var ansvarig krisstödssamordnare under händelserna, summerar sina erfaren-

heter.

Vad är din spontana tanke om insatserna?

– Tillsammanstänk. Arbetet fungerade sömlöst, och bättre än jag vågat hoppas. Det görs flera utvärderingar nu under hösten och det är mycket som ska följas upp, men det jag bär med mig är ”kraften av ett vi”. Den här händelsen skulle inte få definiera Örebro och leda till uppdelning av människor. Jag tycker att vi lyckades med det.

Vilka lärdomar drar du efter Risbergska?

– Att god samverkan i vardagen gör skillnad då krisen kommer. I Örebro har vi ett interkulturellt råd som har återkommande samtal.

Att vi kände varandra gjorde att vi vågade lita på varandra. Vi är olika och tycker olika men i kris spelar det ingen roll. Alla hjälptes åt och

18

drog åt samma håll – det uppstod inga kriser inom krisen.

Vad är de religiösa samfundens roll vid kriser av nationell karaktär?

– Traumatiska händelser rubbar människors fundament. Vid sorg och katastrofer behövs omsorg om hela människan. Som krissamordnare ska jag se till att det finns något för alla. Den andliga och existentiella dimensionen är en väldigt viktig del av helheten.

Vad är Svenska kyrkans styrka?

– Storleken och resurserna. Det finns ingen annan kyrka som har samma möjlighet att ta ett samlat ansvar. Och i Örebro gjorde man det direkt. Kyrkan uppfattas som lugn, trygg och förtroendeskapande. Det finns så många kloka och duktiga medarbetare som är vana att möta människor i kris. Som inte ryggar för sorg, som stannar kvar och som orkar lyssna.

»Vi behöver veta så mycket som möjligt om varandra för att förstå varandras styrkor. Det gör vi bäst genom att mötas.«

Johanna Sollerman, brottsförebyggande strateg. Foto. Örebro kommun

Hur bygger vi ett samhällslag som fungerar vid kris?

Hur tycker du att Svenska kyrkan ska rusta sig för kommande kriser?

– Vardagen måste innefatta samverkan mellan många olika aktörer – myndigheter, organisationer, ideella föreningar av skilda slag, till exempel blir lokalt förankrade personer väldigt viktiga. Vi behöver veta så mycket som möjligt om varandra för att förstå varandras styrkor. Det gör vi bäst genom att mötas.

Och det ska ske kontinuerligt. Underskatta inte att ”harva” i samverkansmöten.

– Mobilisera tillsammans med andra. Fortsätt att utveckla de lokala områdena, utgå från vad som behövs närmast. Är det grupper för ensamma mammor, ungdomsaktiviteter, stöd till nyinflyttade eller något annat? Ta reda på behoven och var lyhörd för nuläget.

Utmana och förändra, allt behöver inte vara som det alltid varit. Svenska kyrkan har en lång tradition av förtroende bland människor – vårda det!

Text: Helena Söderqvist 19

Krönika

Bättre tillsammans

B

ättre tillsammans. Det är den korta beskrivningen av inriktningen för det vi gör i Svenska kyrkan i Örebro.

Samtidigt märker vi att just ordet tillsammans sprider sig i vår närvärd. Är det ett tidens tecken att vi inser att vi som enskilda personer eller organisationer inte förmår rå på alla de utmaningar vi står i som kyrka, samhälle och värld? För att kunna förändra eller hantera kriser behöver vi göra det tillsammans.

Före, under och efter händelserna i Örebro den 4 februari i år har medvetenheten om en gemenskap som går över gränser blivit tydligare. När vi räknar med varandra blir det lättare att hantera det ofattbara. För oss handlade det om att vi sedan länge hade ett gott samarbete och kännedom om varandra över samfunds- och religionsgränser.

Samtalen kring Koranbränningar, flygplansolycka, nätverket ”Tro möter tro”, ekumeniska samarbeten har gjort att vi, när krisen kom, lätt kunde nå varandra och lita på att vi kunde stödja varandra över gränserna. För vi är bättre tillsammans.

20

Samtidigt har vi som kyrka möjligheten att ha ett gott samarbete med kommun och region. Att som kyrka och församling arbeta för att bjuda in och bjuda in oss till samarbeten gör att vi blir relevanta och angelägna. Ibland blir okunskapen om församlingarnas möjligheter slående. Att få berätta för beslutshavare och medarbetare i kommun och region om hur vi som kyrka är organiserade, vad vi som trossamfund kan erbjuda av kompetens, samlingssalar, verksamheter och gudstjänster är en gåva att förvalta. Nyfikenheten från kommun och region är en förutsättning för ett gott samarbete och ger en förståelse för att möjligheten att nå ut till olika grupper vid kriser blir större om vi räknar med varandra.

Att se olika företrädare för olika religioner arbeta sida vid sida väcker hopp. Det gamla goda eller det nya Sverige behöver människor som vågar stå sida vid sida och lita på varandra. Precis så som sjukhusprästen och imamen på sjukhuset arbetade sida vid sida, så som Röda Korset, polisen och medarbetare från olika samfund hjälptes åt vid minnesplatsen, så som kommunens krishanterare

Vid minnesgudstjänsten i S:t Nicolai kyrka i Örebro onsdagen den 5 februari fanns kungaparet, statsminister med fru och flera statsråd med. Gudstjänsten leddes av biskop Johan Dalman. Foto: Svenska kyrkan i Örebro

ringde till föreningar och samfund för att samordna stödet, så fungerar krisarbetet bättre. För vi gör det tillsammans.

Ser vi ut över världen, ser vi in i vårt samhälle så ser vi tendenserna till polarisering och splittring. Det går inte att se bort från den globala trenden, som göds av misstro och misstänksamhet mot den andre. Därför är det så viktigt att vi blir en motkraft så gott det går. Krister Stendahl, tidigare biskop i Stockholm påminner oss om att inte jämföra det sämsta hos den andre med det bästa hos dig.

Vi måste se det som är gott och nödvändigt för att samhället kan vara en plats där fler får rum, och där vi förstår att vi alla är ömsesidigt beroende av varandra. För när vi samlas har var och en något att bidra med!

Jag tänker att det är en god kristen tanke att försöka se det som är gott i vårt samhälle och vår värld. Att vi orkar och vågar gå över gränser och räkna med varandra. För likaväl som trossamfunden har möjlighet att samverka, så har också kommunen och regionen resurser att samordna och ge hjälp som vi som samfund inte kan ge. Om vi räknar med varandra så blir samhället och världen en bättre plats att leva på. För vi är bättre tillsammans, så är det bara!

Anders Lennartsson Kyrkoherde Örebro pastorat

21

Får jag vara med?

Christina Osbeck är professor och dekan vid Göteborgs universitet. Under fem års tid har hon arbetat med en studie om barns livsfrågor. Resultatet? Relationer, och längtan efter gemenskap, är helt avgörande frågor för barn i Sverige.

B

arns livsfrågor och skolans svar heter boken, som kommer ut på Natur och Kultur i höst. Drygt 200 barn i mellanstadieåldern har medverkat i studien, som kretsar kring de livsfrågor som barn ställer sig. Eftersom de uppgifter som forskarna använt sig av ställts tidigare – år 1970 och 1987 – visar studien dessutom på likheter och skillnader över tid.

Vilket är huvudresultatet?

Jag frågar Christina Osbeck.

– Huvudresultatet i studien är att de mest frekventa frågorna barnen ställer sig är existentiella. Det handlar om relationer, om längtan efter gemenskap, och rädslan för att bli exkluderad, att inte få vara med, säger hon.

Studien har – liksom de som gjordes 1970

och 1987 – genomförts genom så kallade projektiva frågor. Barnen har fått se på fyra olika bilder på barn för att sedan svara vad barnen på bilden tänker. Till exempel en

22

bild på ”Hans” som är ängslig och rädd eller ”Anna” som är tillfreds. Tanken är att barnen, för att svara på frågan, använder sig av den egna erfarenheten och det egna känsloregistret när de svarar.

Ett exempel är bilden på Hans, som är ängslig och rädd. Ett av barnen skriver följande om Hans: ”Hans tänker på att han vill gå och spela fotboll med dem andra killarna, fast han vågar inte fråga om han får vara med så han önskar att rasten ska ta slut så att dem kan börja svenskalektionen. Så han slipper sitta ensam.”

Men också bilden på Anna, som är tillfreds, kan besvaras utifrån behovet av gemenskap. Som ett barn skriver: ”Hon känner sig så därför att ingen mobbar hon, de går bra i skolan hon har mycket vänner ...

Just nu tänker hon... att det gäller när hon är i skolan.”

– De mest frekventa livsfrågorna som kommer fram i materialet handlar om relationer

Dessa tre bilder är endast illustrationer till reportaget och är inte de som användes i studien med barnen.

Om studien

• Studien ingår i projektet ”Barn och läroplan.

Existentiella frågor och skolans svar”, • Är finansierad av Vetenskapsrådet med Karin Sporre som projektledare.

• Svaren från barnen i studien är citerade precis så som de skrevs av dem.

23

Christina Osbeck, professor i ämnesdidaktik, är aktuell med en bok om vilka livsfrågor som är viktiga för barn i Sverige.

och gemenskap. Om inkludering och exkludering. Tillsammans med en ängslan över att inte prestera tillräckligt bra till exempel i skolan, tillhör ensamhet och gemenskap de frågor unga över tid i högst grad återkommer till, konstaterar Osbeck.

Samtidigt visar de lärarintervjuer som gjorts inom ramen för projektet att man sällan jobbar med livsfrågor i skolans sammanhang. Lärare ger begränsat utrymme åt de frågor som barnen bär på. Här kan man förstå det som att kyrkan har ett uppdrag, menar Osbeck: – Kyrkan tillhandahåller en alternativ miljö som är viktig för barn- och ungdomar i relation till deras uttryckta rädsla för att bli exkluderade och inte prestera tillräckligt väl, en miljö där man har värde i sig själv och inte utifrån sin prestation. Barn i både skola och samhälle lever idag i ett sammanhang där prestation hela tiden betonas och där man kontinuerligt bedöms. Prestation har blivit till ett värde i sig själv och individen får sitt värde genom vad hon presterar. Men resultatet handlar inte bara om mellanstadie-

24

barn. Det handlar lika mycket om dig och mig.

– Jag tänker att de frågor kring gemenskap och relationer som barnen ställer sig är frågor vi alla ställer oss i livet. I olika åldrar har vi såklart olika mycket utrymme att tänka på dem. Det handlar om relationernas starka ställning för såväl unga som för oss alla.

I en sådan tid skulle kyrkans uppgift kunna vara att erbjuda människor ett öppet, relevant och kravlöst sammanhang, men också möjligheten till ett språk.

– Genom att erbjuda ett språk, att tänka om livet, kan kyrkan bidra. För vi behöver alla ett rikare språk som verktyg för egen reflektion. Traditioner och bibelberättelser är här viktiga redskap för att vidga vårt sätt att tänka kring livet och tillvaron och formulera det som inte är för handen men mycket väl skulle kunna vara det. Det ger möjlighet att uttrycka det hopp som i tider som dessa är svårt att formulera – men som vi inte desto mindre så väl behöver höra.

Text: Sören Dalevi Foto: Göteborgs universitet Illustrationer: Maria Persson

Ett flytande heligt rum

för alla Bildtext bildtext bildtext bildtext bildtext

Håpets katedral är ett flytande heligt rum, byggt i Fredrikstad i Norge. Taket är gjort av plast, insamlad längs Bohusläns stränder. Under sensommaren var katedralen på västkustturné. Korsväg besökte dess första stopp i Fjällbacka.

25

D

en ser inte ut som något annat.

Redan på håll väcker det skimrande taket nyfikenhet och lockar människor som undrar ”Vad är det

där?”.

– Det stod en slags mottagningskommitté på plats när vi lade till, som bombarderade oss med nyfikna frågor. Vi började berätta om Håpets katedral och det kom folk hela tiden. Men det är inte så konstigt. När man ser den så förstår man inte vad det är. För den som möter Håpet ute på havet under bogseringen finns inget liknande, säger Anna Laurin, en av dem som ansvarar för Håpets katedral på pilgrimsseglatsen längs Bohuskusten.

Stort intresse, som sagt. Redan under första

dagen, då det inte ens fanns något planerat program, så besökte omkring 1 000 personer det flytande heliga rummet. Det var egentligen tänkt att katedralen skulle vara stängd, med förberedelser inför fredagen och helgen, men när det kom så många nyfikna och förundrade så öppnades porten och människor välkomnades in. Redan under pandemin föddes idén om att kunna flytta katedralen söderut längs västkusten till Göteborg. Nu blev det verklighet.

– Det här är min andra resa med Håpets katedral, jag var med även på resan till Arendal. Då kände jag att det var konstigaste jag hade gjort i mitt liv. Så det konstigaste har 26

jag redan klarat av. Den här gången känns det mer som att komma hem, säger Anna Laurin som till och med sover i katedralen.

– Jag knyter upp min hängmatta mellan pelarna.

Anna Laurin har ett långtgående och mång-

årigt engagemang för havet och vikten av att ta upp det plastskräp som finns i havet. Nu jobbar hon på Västkuststiftelsen som bland annat samordnar kommunalt arbete för ett renare hav. Hon har också gjort ett konstprojekt för att samla in pengar till Håpets katedral.

Tillsammans, gemenskap och samarbete präglar det mesta kring katedralen – över gränser och religioner. Och så förstås hållbarhet. Både miljömässig och existentiell.

– Det är ett heligt rum där alla religioner är välkomna och det är ett rum för existentiell hållbarhet. Det är något som berör och som människor tycker känns skönt, att det är för alla, säger Anna Laurin och fortsätter: – Vem som helst som vill bruka rummet med vördnad är välkommen.

Taket som skimrar i solen – 5 000 takpan-

nor gjorda av återvunnet plastskräp som samlats in från havet – gör att katedralen nästan känns som en hägring, något som inte är riktigt verkligt. Människor går över den korta landgången, in i Håpets katedral och stannar upp, tittar upp och tystnar först.

Fredagen inleddes med en överfull morgonyoga.

Det var fler som ville vara med än som fick plats på katedralens golv.

Michael Alvarsson och Catharina Perlmann fick flera olika känslor och tankar under sitt besök.

På kajen utanför fanns konstverk gjorda av platsskräp, tillsammans med en informationsskylt om hur lång tid det tar för plast att brytas ner i naturen.

27

»Det är något som berör och som människor tycker känns skönt, att det är för alla. Vem som helst som vill bruka rummet med vördnad är välkommen«

Anna Laurin

Det är ett rum som väcker vördnad och eftertanke. ”Vilken rymd”, utbrister någon. ”Oj, vad häftigt”, säger någon. ”Det här är ju helt fantastiskt”, viskar någon annan.

En besökare går fram till det öppna fönstret vid katedralens andra gavel och tittar ut på havet, klipporna och båtarna som passerar. Det är inte bara rummets vackra utformning som gör intryck, katedralen doftar också av tjära. Det hörs många olika språk i och vid katedralen, svenska, norska, tyska, engelska och fler. Michael Alvarsson och Catharina Perlmann är två av alla besökare.

28

– Vi ville se katedralen och det här var ett bra tillfälle att passa på. Vi bor i Grebbestad.

Det är roligt att pastoratet såg till att det blev ett stopp här på pilgrimsseglatsen. Och det är en bra idé att samtidigt ha pilgrimsvandring och både roliga och meningsfulla aktiviteter, säger Catharina.

De tycker att katedralen för med sig ett vik-

tigt budskap kring att ta hand om skapelsen.

När de väl klev in i det flytande heliga rummet fick de flera olika tankar och känslor.

– Det känns ganska mäktigt. Det är en fantastisk känsla med det här återvunna

På varje stopp bjöds det på olika programpunkter.

I Fjällbacka var det bland annat konsert med rubriken Havet, döden & kärleken.

Fakta Håpets katedral materialet och doften, att det doftar lite tjära. Jag vet inte vad det är för livslängd på till exempel det här plasttaket. Men det kan verkligen ge idéer till andra kring hur man kan bygga och klä byggnader. Det är inspirerande, säger Catharina.

Text: Sofia Denzler Foto: Erika Emanuel, Anna Laurin, Frida Blomqvist

• Håpets katedral är byggd i form av en stavkyrka på en pråm av trä 2017–2022.

• Takplattorna, i olika färger, på taket är tillverkade av återvunnen plast från fisklådor.

• Katedralen har skapats av konstnären Solveig Egeland med stöd av Norska kyrkan i Fredriksstad och andra intressenter.

• Katedralen har blivit en stark symbol för samverkan över religiösa och andra gränser kring social, ekologisk och ekonomisk hållbarhet.

• Runt hamnen på ön Isegran i Fredrikstad har det vuxit fram en arbetsgemenskap som samlat ideella i olika åldrar och med olika bakgrunder.

• Under augusti och september gjorde katedralen en pilgrimsseglats med sex stopp längs Bohuskusten.

• I samband med pilgrimsseglatsen genomfördes också pilgrimsvandringar/paddlingar samt en pilgrimssegling.

29

Erfarenhetsutbyte för kyrkopolitiker Att lyfta blicken och utbyta erfarenheter, besöka andra församlingar och lära av varandra är både inspirerande och givande för de allra flesta av oss. Kanske något som borde göras oftare?

N

yligen fick de förtroendevalda ledamöterna i Karlstads stiftsstyrelse möjlighet att delta i ett gränsöverskridande erfarenhetsutbyte.

De reste till vänstiftet Hamar bispedöme i Norge, som har mycket gemensamt med Karlstads stift – framför allt när det gäller kultur och religiös tradition. Tre dagar fanns att disponera, inklusive ett kortare stopp på Svenska kyrkan i Oslo. Skulle resan bli givande för de förtroendevalda? Några av dem som var med på resan delar med sig av sina reflektioner.

Vad tänker ni om skillnad i kultur och den kyrkliga traditionen mellan stiften?

– Trots att riksgränsen delar oss visar det sig att vi har en likartad folkkyrklig syn där ingen tro är för liten. Även tanken att vi ”inte gör skillnad på människor” och att församlingen är grunden finns tydligt även här i Hamar, exemplifierar Cecilia Rogne.

30

– Man ser och förstår likheterna och inser att utmaningar kan lösas på mer än ett sätt, påpekar Ingalill Röhr.

Har ni lärt er något om de politiska frågorna man står inför i Norge?

– Vi fick en ganska bra bild av de utmaningar som finns i Norge och som man kunde ana så är ekonomin en av dessa.

När det gäller den kyrkopolitiska organisationen skiljer det en hel del mellan Sverige och Norge, reflekterar Benny Ahremark Persson.

– I Norge är det indirekta val till Kyrkomötet. Det består av ledamöter som även sitter med i bispedömet (stiftet).

Men många likheter finns också, påpekar Cecilia.

De konstaterar alla att det var ett bra upplägg där det fanns god tid att diskutera med präster och ledamöter.

Samtalet var intensivt runt lunchborden i Hamar.

Cecilia Rogne, med ryggen mot fönstret, deltar engagerat.

Hur har det varit att få byta erfarenheter i en gemensam studieresa?

– En resa som den här gör ju att man lär känna varandra som grupp. Det är värdefullt! Därför kan det vara en ännu bättre tajming att resa efter kommande val, när det sannolikt kommer in flera nya ledamöter, påpekar Benny.

Alla tre är också eniga att besöket på Svenska kyrkan i Oslo var riktigt intressant och givande.

Text: Christine Vermcrantz Foto: Hamar bispedöme

Ingalill Röhr, i mitten, för livligt samtal kyrkopolitiker emellan.

Benny Ahremark Persson lyssnar intresserat på sin norske politikerkollega.

31

32

Solidaritetsom somlivets livets Solidaritet

kompass kompass

Vad händer när man tackar nej till ABBA-Frida, avslutar Vad händer när man säger nej till ABBA-Frida, avslutar ett ett sommarprat med Internationalen på kinesiska och sommarprat med Internationalen på kinesiska och börjar börjar fundera på om Gud kanske ändå finns? Korsväg fundera på om Gud kanske ändå finns? Korsväg möter möter Mikael Wiehe, artist och vänsterröst, som i höst är Mikael Wiehe, artist och vänsterröst, som i höst är aktuell aktuell med två nya böcker. med två nya böcker.

33

R

östen känns igen direkt – den välbekanta skånskan från hans sånger. Den bär samma värme som i musiken.

– Hej, välkommen!

Mikael Wiehe visar in i lägenheten i centrala Malmö. Det är svalt trots att det är sommarvärme utomhus. På torget i närheten pågår en hungerstrejk i solidaritet med folket i Gaza.

– Jag har gått förbi flera gånger. Men idag sade jag till dem att jag vill spela här under nästa demonstration. Jag vill ta med mig min bror och vi ska sjunga en sång som heter Fågeln Fenix. En sång om Gaza. Han börjar recitera: Höj dej på vida vingar Flyg min vackra fågel flyg Över stadens torn och tinnar Över land och över by Res dej ur askan av det som var förbränt (…)

Flyg dit drömmarna slår ut Mikael Wiehe slår sig ner i den blå Ikeasoffan. I rummet finns inspelningsutrustning, flygel och gitarrer. Musiken finns överallt i hans tillvaro – liksom det politiska engagemanget. Hela livet har han varit engagerad inom vänsterrörelsen.

– Jag är ett barn av 1968-års miniuppror.

Det var där det började.

När han var i 20-årsåldern låg fokus på kriget i Vietnam.

– Det var ganska enkelt att solidarisera sig med de fattiga bönderna i Vietnam mot de stålblanka soldaterna från USA. Inom arbetarrörelsen finns en särskild

solidaritet – med varandra och med utsatta människor i världen. För Mikael Wiehe har den solidariteten styrt hans val genom livet.

34

När Anni-Frid Lyngstad från ABBA ville sjunga hans sång Flickan och kråkan sa han nej. Hon hade tidigare varit frontfigur för Svenska arbetsgivarföreningens kampanj Satsa på dig själv, som var en protest mot vänstern.

– Men sedan har vi träffats igen och vi är vänner.

Mikael Wiehe har en kyrklig bakgrund och hans morfar var körledare i Missionskyrkan i Limhamn.

– Så jag är uppvuxen med en kristen omgivning, men själv har jag aldrig trott på Gud. Numera säger jag ’Vi får se’. Det får visa sig.

Antingen det ena eller det andra, säger han och ler.

Vissa kristna värden har följt honom genom livet.

– Att det finns rätt och fel, det har jag nog fått med mig. Att man håller på den lilla mot den stora och starka.

– Jag tror att kristendomen och socialismen har mycket gemensamt genom sin solidaritet med de små, svaga och hjälplösa. Jag tror att människan har ett behov av att tro på något som är större än henne själv. Något som ger mening åt livet.

Mikael Wiehe konfirmerades och fick en god relation till prästen. Men några år senare gjorde prästen honom väldigt besviken.

Det var när Malmö stadsteater satte upp en pjäs som handlade om diktaturen i Spanien.

– För att illustrera de fångade motståndskvinnorna och männen, deras utsatthet, så uppträdde de nakna på scenen. Det väckte naturligtvis skandal på 1960-talet. Då tyckte prästen att det var viktigare att fördöma nakenheten än att ta avstånd från Francodiktaturen.

Mikael Wiehe visar sin solidaritet med befolkningen i Gaza. Han hoppas kunna framföra en sång vid nästa demonstration.

35

»Jag tror att människan har ett behov av att tro på något som är större än henne själv. Något som ger mening åt livet.«

Mikael Wiehe

Mikael Wiehe skrev senare om det i sången Vem kan man lita på?.

När vår präst för konfirmationen står och pekar i det blå Och ingen fattar om han visar vägen eller känner vilket håll vinden blåser på Då kommer Halta Lotta hem till mej Med rösten fylld av gråt Och säger, vem i hela världen kan man lita på?

– Viktiga händelser i mitt liv tonsätter jag. I det stora hela var han en imponerande människa, men där trampade han fel.

36

Under åren har Mikael Wiehe jobbat mycket med kristna människor. Han har både gått i protestmarscher tillsammans med präster, och skrivit psalmer i ett italienskt kloster på uppdrag av tidigare ärkebiskopen KG Hammar.

När man sysslar med musik möts man över gränserna, menar Wiehe. Hudfärg och ålder spelar ingen roll. Under skivinspelningar och turnéer har han mött mycket gemenskap.

– Jag har varit omgiven av kreativa människor. Hela musikjargongen, skämten som finns i den gemenskapen. Ibland kan man nästan tycka att de som bygger scenerna

Med gitarren i famnen och John Lennon som inspiration på pianot.

är roligare än artisterna. Mig själv inkluderad, säger han och skrattar.

Hur kan musik föra människor samman?

– Musik är det bästa kommunikationsmedlet som finns. Det är i musik man kan röra sig, man kan röra sig med varandra, man kan marschera till musik. På gott och ont är musiken ett fantastiskt kommunikationsmedel.

– Musik kan vara så inkluderande och ge upphov till tårar och skratt. Jag är glad att jag fick den gåvan. Det låter lite religiöst (skratt). Jag får akta mig, säger han och ler.

Under många år engagerade han sig i frågor om antiapartheid och kriget i Vietnam.

Men idag är det andra frågor som står i centrum.

– Där känner jag mig lite vilsen och villrådig.

Han tror att det är likadant för alla generationer – att det finns en tid då man är tiden, men sedan förändras det.

– Nu är det andra saker som är viktiga och då är det lätt att bli gnällgubbig. ’Det var bättre förr.’ Och där vill man inte hamna.

– Min röst börjar bli hes, minnet är lite kort, och benen kommer inte riktigt överens om hur långt ett steg ska vara. Och tiden är knapp. Man är lite tröttare när man är äldre.

Men idag är jag nöjd för att jag satt i gång 37

Förutom Mikael Wiehe besöker ett 70-tal olika författare Se människans scen på Bokmässan i slutet av september.

att jag ska spela på deras demonstration. Det känns skitbra.

I höst är Mikael Wiehe aktuell med två nya böcker. Mikael Wiehe vid högtidliga tillfällen innehåller noter till ett urval av hans sånger.

– Det är så många människor genom åren som har frågat om de får använda mina sånger när de ska gifta sig, när barnen döps eller på begravningar.

Den andra boken, Mikael Wiehes amerikanska sångbok, kommer han att prata om på Se människans scen på Bokmässan. Den innehåller översättningar som han har gjort av bland annat Bob Dylans och Leonard Cohens låtar. En del har han sjungit in på skiva genom åren.

38

– De här översättningarna har jag gjort bredvid allting annat, för jag tyckte att det var så himla kul. Jag upptäckte också att jag inte fattat många av Bob Dylans sånger, för att det var så många krångliga ord.

I år är Mikael Wiehe även aktuell som

sommarpratare. Denna intervju äger rum innan hans program har sänts och han är lite hemlighetsfull.

Vad ska det handla om?

– Mig. Mig och mina låtar. Jag får inte berätta mer!

Första gången han sommarpratade blev det rabalder.

– Då avslutade jag programmet med Internationalen på kinesiska. Och det blev

Wiehe kommer att prata om sin nya bok på Bokmässan 2025.

Mikael Wiehe

• Bor: I Malmö • Familj: Hustru, fem döttrar, tio barnbarn • Gör: Sångskrivare, artist • Mest känd för: Var med i Hoola Bandoola band med Björn Afzelius. Skrivit Titanic och Flickan och kråkan . Röstar till vänster.

• Aktuell: Medverkar på Se människans scen på Bokmässan den 26 september kl 11.00 med sin nya bok Mikael Wiehes amerikanska sångbok.

Han sommarpratade också den 13 augusti, det går att lyssna till i efterhand på Sveriges Radios hemsida eller i deras app.

Se människan på Bokmässan

• Svenska kyrkan erbjuder ett varierat program med existentiellt perspektiv.

• Utöver ett 70-tal författarsamtal på Se människans scen arrangerar Svenska kyrkan även flera seminarier samt litterär gudstjänst som sänds i Sveriges Radio.

• Entrébiljetter säljs i Göteborgs domkyrka och på Bokmässans hemsida.

• Bokmässan äger rum 25–28 september på Svenska Mässan i Göteborg.

ett jävla tivoli! De sa att det var den värsta stormen på klagomuren. Det trivdes jag ganska bra med! Jag tyckte att det var så häftigt., säger han.

Det var dock inte tänkt som en provokation.

– Jag tycker att det är en vacker melodi och att höra den på kinesiska var jättehäftigt. Jag var helt oförberedd på att folk skulle bli arga.

Vi får se om folk blir arga på detta. En del av mig hoppas på lite förargelse, säger han och ler.

Boken ”Mikael Wiehe vid högtidliga tillfällen” innehåller noter till ett urval av hans sånger.

Text: Maria Lokrantz Foto: Maria Lokrantz, Emilia Wiehe, Gustaf Hellsing

39

Kyrkan som gemenskap –

bortom starka band 40

G

emenskap kan vara härlig och berikande. Gemenskap kan också vara begränsande och förminskande. När vi pratar om gemenskap i kyrkans sammanhang utgår vi oftast från att den är inkluderande och stärkande.

Tanken leder snabbt till aktiviteter där många människor samlas och gör bra saker tillsammans. Ett vinnande koncept.

Samtidigt väcks frågan vad kyrkan är och ska vara för slags gemenskap. Är den en gemenskap på grund av mängden människor som samlas och kvaliteterna hos dem? Är den en bland andra gemenskaper som också gör bra saker?

De senaste åren har många teologer skrivit och forskat om vad Svenska kyrkan varit, är och kommer att bli. Den går från att bestå av många människor till att vara ett trossamfund som till antalet medlemmar är ett bland andra. Frågorna har kretsat kring hur det formar den gemenskap av människor som kyrkan består av.

Det finns både sociologiska och teologiska aspekter av vad gemenskap är. Ofta konkurrerar de med varandra och inte sällan vinner de sociologiska perspektiven. De hör bättre ihop med organisations- och kommunikationsteorier än de teologiska perspektiven som inte lika tydligt leder till vinnande koncept. Men teologen Elizabeth Johnson sätter ljus på de heligas samfund, communio sanctorum som ett större sammanhang: “ friends of God and prophets”.1 Hon bidrar genom det till att svara på frågan vad kyrkan är för slags gemenskap.

Inom sociologin används ibland begreppet socialt kapital för att tala om gemenskap.

Det är främst sociologen Pierre Bourdieu

som utvecklade begreppet.2 Allt kapital handlar om ekonomi och därför om makt.

I socialt kapital är relationer, interaktion och kommunikation det centrala. Begreppen svaga och starka band är avgörande, de fungerar antingen sammanbindande eller överbryggande. Individer med starka band förmerar socialt kapital och individer utan mycket gemensamt har svaga band som i högre grad fungerar överbryggande.3 Socialt kapital rör sig främst inom fälten ekonomi och kultur. Inom och mellan dem finns både starka och svaga band och deras totala kapital och resurser ser olika ut beroende på hur banden fördelar sig, menade Bourdieu. Han såg en fara i om till exempel den religiösa institutionen helt förnekar en ekonomisk dimension genom att säga sig vara utan vinstintresse. Risken är då att fortsätta tänka ekonomistiskt men på kulturens område. Kapitalet som ska förmeras bygger då på starka band av intresse- eller själsgemenskap.4 Teologin och kristen tradition innehåll-

er sina begrepp och källor för att tala om gemenskap. De bibliska texterna om gemenskap handlar främst om att vara indragen i gudsrelation. Bekännelsen innehåller bilder som treenigheten och de heligas samfund.

Ur alla de källorna går att härleda mer eller mindre lyckade mönster för individers och samhällets gemenskaper men också för kyrkan och vad den är för gemenskap.

Bilden av kyrkan som Kristi kropp (1 Kor. 12:27) har ibland använts för att förenklat befästa en komplementaritet i kyrkan som gemenskap. Men bilden har också kunnat bidra till att fördjupa både allmänteologiska

41

och feministiska perspektiv på kyrkan som gemenskap.5 Svenska kyrkan kallas bekännelsekyrka.

Tron uttrycks i bekännelsen, gudstjänsten och andra dokument som kyrkan bejakat.

Det latinska ordet för trosbekännelsen är symbolum, en logga att känna igen eller en skylt att följa oavsett vilka kunskaper eller kvaliteter var och en kan ha. Tyngdpunkten vilar på det som bekänns, inte främst på de som bekänner eller banden mellan dem. En del av bekännelsen, symbolum, är communio sanctorum, de heligas samfund. Johnson kallar den “friends of God and prophets”.6 Det primära för trons folk är Gud och den helighet Gud gett åt skapelsen, mänskligheten, dess historia och framtid. Alla platser i alla tider som visar och alltså är symbolum för Guds välsignelse och Kristi liv är del i communio sanctorum. De sociologiskt starka banden som medlemskap, intressen och uppfattningar i sakfrågor är inte det primära.

Johnson lyfter tematiken minne och hopp som centralt för kyrkans sammanhang.

42

Minnet är att i ord och handling hålla levande hur Gud verkar genom historien, skapelse och människors dagliga liv, gudstjänstens firande och praktiker. Minnet gör även framtiden till en källa för hoppet. Mänskligheten här och nu med dess eventuella prestationer av dygder och godhet är inte främsta källa för hoppet; communio sanctorum innebär en förståelse av hela skapelsen som genomsyrad av Guds välsignelse, Kristi frälsning och därmed också genomsyrad av både minne och framtid.

Johnsons teologi bidrar även till att särskilt belysa gemenskap ur ett feministiskt perspektiv, något teologen Maria Södling gör.

Hon drar också en linje till det som teologen Gustaf Wingren formulerat om kyrkan som både ”utspridd” och ”samlad”.7 I linje med dessa tankegångar lyfter teologen Harald Hegstad fram dopet ur evangeliskt-lutherskt perspektiv. Dopet är symbolum för Guds skapelse, kärlek till mänskligheten och frälsning genom Kristus av hela skapelsen, inte främst skillnaden på döpt och icke-döpt individ.8

När vi förhåller oss till kyrkan som gemen-

skap ligger det nära till hands att se den som en vinst på grund av sociologiskt starka band genom medlemmar och aktiviteter.

Konsekvensen av det blir oro när kyrkans medlemmar blir färre och glädje när fler samlas till kyrkans aktiviteter. Både oron och glädjen är relevanta. Människor som gör bra saker tillsammans bidrar till socialt kapital som genererar mer av det vi menar är gott liv; ett hållbart samhälle med demokrati, fred och hopp. Teologiskt är kyrkan som gemenskap dock mer komplex och ett sammanhang som i högre grad bygger på svaga än starka band. Som Natanael Beskow uttrycker det i en pingstpsalm - nu brister alla banden, nu skapar livets Gud (Sv. ps. 162:1).

1. Johnson, Elizabeth A., Friends of God and prophets: a feminist theological reading of the communion of saints, SCM Press, 1998.

2. Bourdieu, Pierre, Praktiskt förnuft. Bidrag till en handlingsteori, Daidalos, 1999.

3. Baym, Nancy, K. Personal Connections in the Digital Age, Polity, 2010 4. Bourdieu, 1999, s.170ff.

5. Södling, Maria, En gemenskap som passar kvinnor, i Nahnfeldt, Cecilia, Södling, Maria & Gustafsson Lundberg, Johanna (red.), Liv, tro och tolkning en festskrift till Cristina Grenholm , Uppsala universitet, 2024. Se även Rappmann, Susanne, Kristi kropp som kritisk metafor: teologisk reflektion kring funktionshinder, Karlstads universitet, 2005.

6. Johnson, 1998.

7. Södling, 2024. s. 208.

8. Hegstad, Harald, The Meaning of Baptism in Our Time: Resources for a Contemporary Lutheran Baptismal Theology, i Hegstad, Harald (red.), Baptism in times of change: exploring new patterns of baptismal theologies and practices in Nordic Lutheran churches, Pickwick Publications, 2025.

Text: Anna Cöster

43

Krönika

Vi bär varandra

D

et är mitt i sommaren och jag har åkt in till lägenheten i stan. Har lämnat landet, sommarhuset och min livskamrat för en natt. Vi ville komma ifrån varandra lite och jag hade några saker jag behövde få gjort. Känns skönt att få rå sig själv, det blir lätt så intensiv samvaro under semestern. Men det känns samtidigt väldigt ensamt här. Jag ser redan fram emot att återvända trots att jag bara varit här några timmar. Ingen att småprata med, ingen att laga mat till, ingen att krypa intill och känna värme och trygghet hos.

Runt 700 000 av Sveriges befolkning saknar en nära vän, skriver Statistiska centralbyrån i en rapport från 2024. I Folkhälsomyndighetens undersökning från samma år svarade 22 procent av männen respektive tolv procent av kvinnorna i åldern 16–29 år att de inte har någon att anförtro sig åt eller dela sina innersta tankar och känslor med.

Samtidigt jämställer man ofta ensamhet med objektiv ensamhet. Exempelvis frågar man sig om svenskarna är det ensammaste folket i världen genom att 41 procent av hushållen är ensamhushåll, vilket är högt jämfört med andra länder. Men att bo ensam behöver inte betyda att man känner sig ensam och man kan känna sig ensam även om man har människor runt omkring. Ensamhet är snarare en inre subjektiv upplevelse än ett objektivt konstaterande. Inte något vi alltid kan fixa

44

genom att bjuda in de ensamma till olika häng.

Ensamhet är något man bär på insidan.

Ensamhet är också något vi alla har erfarenhet av. För en del är den självvald och positiv, för andra ofrivillig och negativ. Folkhälsomyndigheten drar det till och med så långt att de menar att den ofrivilliga ensamheten utgör ett folkhälsoproblem. Dels för att den ökar risken för psykisk och fysisk ohälsa och för tidig död. Dels för att den är ojämlikt fördelad i befolkningen. Ofrivillig ensamhet kan handla om att sakna band till människor man känner samhörighet med (social ensamhet), att sakna nära relationer och någon att anförtro sig åt (emotionell ensamhet). Eller att ha en känsla av att ingen på riktigt kan förstå mig, som kanske blir mest påtaglig när min känsla av mening brister (existentiell ensamhet).

Det är inte helt enkelt att ta sig ur ofrivillig ensamhet på egen hand. Ensamhet är ofta förenat med skam. Känslan är att ingen vill vara med någon som är eller känner sig ensam. Även när man har någon som man brukar kunna prata om det mesta med så kan det vara lätt att tänka ”Om du får veta det här om mig, hur kommer du se på mig då? Vad händer med vår relation?” Då är det lätt att välja tystnaden i stället.

Som psykoterapeut och verksamhetschef på Stiftelsen Kyrkans SOS vet jag dessutom att den som mår psykiskt dåligt ofta drar sig undan, om inte fysiskt så i alla fall mentalt.

Håller upp en fasad av att allt är bra. Det är för jobbigt att berätta hur man egentligen har det.

Det är precis där, när känslan av skam eller psykisk sjukdom sätter krokben för oss, som stödlinjer behövs. Som en slags lågtröskelingång till en annan människa. Ett anonymt medmänskligt samtal med någon som verkligen lyssnar, någon som tar en på allvar, någon som möter med värme och visar att den bryr sig, någon som stöttar utan att försöka trösta bort, någon som inte grips av panik utan orkar stanna kvar också i det allra jobbigaste.

Någon som varsamt hjälper en att sätta ord på sina tankar och känslor.

Ensamheten vi möter i våra stödlinjer kan te sig väldigt olika. Vissa personer är av fysiska eller psykiska skäl socialt isolerade.

Andra lever i relationer men behöver någon att anförtro sig till. Ibland också för att få dela den svindel som existentiell ensamhet kan föra med sig, när livet känns bräckligt, eller när känslan av mening brister och tankar om suicid börjar komma.

När jag tidigare i sommar skulle hjälpa min son att flytta en diskmaskin från sin gamla lägenhet tog jag svängen om jobbet för att låna

en kärra. I porten möter jag en volontär som är på väg till sitt eftermiddagspass i SOS-linjens telefon. Vi småpratar lite på vägen in. Väl inne träffar jag en kollega som är mitt uppe i välkomnandet av en annan volontär som också är på väg att påbörja sitt pass. Samtidigt ser jag några som avrundar sina pass. Jag blir alldeles varm inombords av att se det hända.

Så tydligt en gemenskap som bara pågår.

Så tydligt att vi gör det här tillsammans, att vi bär den ensamhet och smärta vi möter i våra olika stödlinjer på gemensamma axlar.

Och vissheten om att det alltid finns någon där för dem som söker oss – alla dagar, året om. Även mitt i sommaren. Även imorgon, när jag återvänder till mitt sommarhus och min käresta på landet.

Bo Erlandsson

Verksamhetschef Stiftelsen Kyrkans SOS fil. kand. psykologi leg. psykoterapeut

45

Mona, som bor med nunnorna, syster Lena och och syster Hanna hälsar välkommen till Klaradals kloster.

Ett liv med gemenskap, med varandra

och med Gud

Redan på uppfarten till den herrgårdslika huvudbyggnaden infinner sig ett lugn, som om man befinner sig i en annan värld. En grönskande trädgård omger det som är Klaradals kloster.

46

G

eografiskt är vi i den lilla orten Sjövik, nordost om Göteborg. Här bor syster Lena, syster Hanna och Mona, som är permanent volontär på klostret. Här tar de även emot gäster, många återkommande och de stannar olika länge. Ytterdörren står öppen och skratt hörs ända ut i trädgården.

– Det här är kökets gemenskap, säger syster Hanna när hon bjuder in till köket där det finns kaffe och där den goda stämningen går att ta på.

Namnet Klaradal härrör från Klara, som

likt Franciskus växte upp i Assisi i norra Italien på 1200-talet. Båda är idag helgon. Franciskus är kanske den mest kände av dem, men för båda var det enkla livet, diakonalt arbete bland fattiga, kärleken till skapelsen och att sätta Gud främst, det viktigaste. Nunnorna på Klaradals kloster tillhör Franciskanerorden, och är en del av Svenska kyrkan.

För syster Lena gick vägen till att bli nunna genom församlingsarbete i domkyrkan i Göteborg. Det fanns tidigt en nyfikenhet och en längtan till att bli nunna, men det sociala arbetet med utsatta fick först ta sin tid. Hon besökte olika kloster i Sverige innan hon till slut lyssnade fullt ut till sin kallelse.

– I hela mitt liv har jag ägnat mig åt socialt arbete och hjälpt människor, det är jag tacksam över, säger hon. Även Hanna fanns i Göteborg under 1970-talet och deras vägar korsades redan i det diakonala arbetet i domkyrkan. Hon tvekade mellan att gå den traditionella vägen med familjebildning och jobb, eller att bli nunna.

– Jag hade innerst inne en längtan till att bli nunna, och det jag innerst inne vill, det

är Guds vilja, så då var det till slut lätt att ta steget, säger hon.

Just i byggnaderna i Sjövik har de och

klostret haft sin hemvist sedan 2007. Klosterliv har de båda levt sedan 1980-talet. Mona har levt med nunnorna i fyra år. Även hon har ett förflutet inom socialt och diakonalt arbete, inom polisen och sedan inom Svenska kyrkan. Efter en flytt och olika turer i livet hamnade hon i en situation där hon kände sig “andligt undernärd”.

– Herren tog mig i kragen och placerade mig här. Här trivs jag och jag har fått en kristen familj, säger hon.

Dagarna på ett kloster är inrutade enligt ett

schema med fasta tider för bön och mässa, arbete och vila. De äter tillsammans, även med de gäster som tillfälligt bor med dem.

Kvällsmål och frukost äts under tystnad, under övriga måltider blir det allvarliga samtal, blandat med många skratt. Här böljar samtalsämnena fritt, och det är högt i tak.

– Bönen är grunden i klosterlivet, bönen är det som bär oss, säger syster Lena.

De lever i bönens gemenskap, med varandra, med andra som ber runt om i världen och genom förbönen. Ett böneliv som också ger dagen dess struktur med morgonbön, middagsbön och aftonbön.

Hjälper gemenskapen er att växa i tron?

– Vi gnuggas mot varandra, precis som i en familj. Det stärker oss, vår vänskap och vår relation till Gud, genom försoningen, berättar syster Hanna.

– Sedan har vi också vår systerliga samhörighet genom de löften som vi gett. Det ger

47

»Herren tog mig i kragen och placerade mig här. Här trivs jag och jag har fått en kristen familj.«

Mona

ett särskilt band. Även med andra systrar ute i världen, säger syster Lena.

Vi pratar om många olika sorters gemenskap, som att leva i syndares gemenskap.

Och försoningens, förlåtelsens och frälsningens. Dessutom finns måltids- och arbetsgemenskap. Gemenskaper som vi alla kristna delar.

– Vi har alla syndat och måste ge igenom den smala passagen, säger syster Hanna.

Det blir som ett samtalets samhörighet vid

köksbordet. Som böljar fram, där Gud och Jesus blir självklara samtalsämnen, men också livets slingriga vägar. Det märks att de för många samtal kring bordet, bara de tre eller

48

tillsammans med andra. När en slutar tar den andra vid i samtalet.

– Det är spännande att vara kristen, utbrister Mona när samtalsämnena aldrig sinar, och det alltid finns någon ny infallsvinkel att utveckla.

Förutom det dagliga livet på klostret besö-

ker de ibland skolklasser eller tar emot studiebesök. Då händer det att de använder sig av konsten som ett sätt att sänka trösklarna, och som ett språk som berör bortom orden.

Nunnorna har spelat in en skiva med musik, och Mona målar ikoner. Musik och konst blir också ett sätt att förbereda sig inför det egna mötet med Gud.

Dags för middagsbön i kapellet på Klaradal.

Syster Hanna och syster Lena har levt klosterliv sedan 1980-talet.

En dag på Klaradals kloster Vardagar • 8.00 Morgonbön. På torsdag och fredag firas mässa • 8.30 Frukost • 12.00 Middagsbön • 12.30 Middag • 15.30 Te • 17.30 Vesper, därefter tystnad t.o.m. kvällsmat • På tisdagar firas mässa kl. 18.30. Därefter öppet hus med fika.

• 19.00 Kvällsmat • 19.30 Aftonbön. Därefter tystnad till kl. 9.00 nästkommande dag.

Söndagar och helgdagar • 9.00 Frukost • 9.30 Morgonbön • 10.50 Avfärd till kyrka för gudstjänst • 13.30-14.15 (cirka) Middag • 17.30 Vesper

49

Mona målar ikoner i sin ateljé på klostret.

– Jesus kom till oss som ett hjälpredskap.

Framför allt genom sin död och sin uppståndelse öppnade han vägen till Gud så att vi kan umgås med honom. Den helige ande hjälper oss i kyrkan än i dag. Och även konsten är ett hjälpmedel att nå varandra och nå Gud, säger syster Lena.

När kaffestunden är över och dagens syss-

lor ska ta vid, stannar syster Hanna kvar i köket. Det är hennes tur att förbereda maten.

Mona visar sin stuga på tomten där hon målar sina ikoner. Syster Lena går ut i trädgården och sedan möts vi alla i kapellet. Det är dags för middagsbön. Nunnornas stämmor 50

ljuder vackert och självklart i sångerna, som de gjort många gånger förr. Även deras sångröster fäster i varandra, likt de gjorde under samtalet tillsammans med Mona.

Det märks att de valt en väg i livet som är självklar för dem och att de lever ett liv i gemenskap, med varandra och med Gud. Text och foto: Tina Augustsson

Om klostret

Nunnorna på Klaradals kloster tillhör Helige Franciskus systraskap. Systerskapet startade 1979 när tre unga kvinnor provade ordenslivet under ledning av Franciskanerbröderna i Jonsered.

1983 blev systraskapet självständigt i samband med att bröderna konverterade till Katolska kyrkan, medan systrarna stannade kvar i Svenska kyrkan. Systrarna startade därefter upp en gästverksamhet. De flyttade några gånger innan de 2007 kom till sin nuvarande plats i Sjövik. 2010 invigdes kapell- och klosterbyggnaden på platsen.

På tisdagar firas mässa kl 18.30 dit alla är välkomna. Efteråt kan man stanna på te och smörgås.

Syster Hanna har kökstjänsten denna dag.

Syster Lena spelar cittra till sången i kapellet på Klaradals kloster.

51

Tillsammans kan vi spegla Guds hjärta Genom ekumenisk enighet och samarbete med närsamhället visar Saronhuset kyrkans hjärta. Här är Svenska kyrkan tillsammans med frikyrkor, volontärer, kommunen och näringslivet ett stort, gemensamt vi.

52

O

vanför en av ytterdörrarna i centrala Uddevalla hänger en skylt med många färger som tillsammans bildar en cirkel. Detta är Saronhusets logga, och symbolen speglar verksamheten. Saronhuset drivs nämligen gemensamt av de olika kyrkorna i staden.

Tillsammans skapar de en verksamhet som gör staden bättre, och visar vägen för samarbete och gemenskap över gränserna.

– Jag ser Saronhuset som en brobyggare, både över kyrkliga gränser men också med kommun, företagare, privatpersoner. Många vill vara med när de ser att vi går samman för att hjälpa de svaga, berättar Ragna Jennerhav, föreståndare.

Saronhuset är kyrkornas gemensamma

diakonala centrum i Uddevalla och har som uppdrag att möta människor i utsatta livssituationer med både akuta och förebyggande åtgärder. Här finns ett akutboende för den som behöver logi för natten, träffpunkten med gratis smörgåsar och gemenskap, samtalsstöd och klädutdelning. Några kvarter bort finns ytterligare en lokal, där matvaror delas ut varje fredag till den som behöver.

Detta arbete är bara möjligt tillsammans.

Saronhuset drivs gemensamt av elva församlingar i Uddevalla – några av dem tillhör Svenska kyrkan, resten är olika frikyrkor i området. Som föreståndare leder Ragna arbetet med tolv anställda och omkring 50 volontärer, där en vi-känsla och en acceptans för varandras olikheter och traditioner ligger till grund för arbetet. Ragna själv är anställd av den ideella föreningen Saronhuset, och representerar inte någon av församlingarna i sig.

– Även om jag har min bakgrund i ett visst sammanhang och det präglar mig, så ser jag mig inte som att jag representerar det när jag är här. Här representerar jag vi:et. I styrelsen glömmer vi nästan bort vilken församling vi alla kommer ifrån, där är det inte viktigt.

Vi tycker om att vi är olika, säger hon.

Anders Henrikson är pastor i huset, med sin kyrkliga hemvist i församlingen Fristaden. Han håller med.

– Det är det här som är så vackert! Jag kan aldrig återspegla Gud ensam, men tillsammans kan vi det. Det finns bara en kyrka, eller med Paulus ord, en Kristi kropp. Här erkänner vi alla varandra som en del i det, och jag tror att den vackra bilden talar till människor.

Här har ekumeniken ett egenvärde. Ragna tror att både volontärer och personal söker sig hit för att de bär den i hjärtat, och för att man vill vara med när andra gör gott tillsammans. Men ibland skaver det, mellan individer eller mellan traditioner. I ett nära samarbete får man hela tiden jobba med sig själv och tillsammans, och flera gånger talas det om att vi-känslan är en färskvara.

– Jag har sett på så många platser, att det som tydligast äter upp människors engagemang, och nästan människors hjärtan, är att man inte kan se vi:et. Det är likadant som i relationen med min fru – jag kan inte bara tänka på vad jag vill och hur jag kan förverkliga mig själv. Då dör relationen till slut. Det handlar inte om att utplåna sig själv, utan om att jag blir starkare om jag är del av ett vi, säger Anders.

För att överbrygga skiljelinjer fokuserar

man medvetet på det som förenar. Även viktiga detaljfrågor kan behöva läggas åt sidan 53

»Det handlar inte om att utplåna sig själv, utan om att jag blir starkare om jag är del av ett vi.«

Pastor Anders Henrikson

för att enas kring det övergripande kristna budskapet. Anders betonar vikten av att se samarbetet som en gemenskap snarare än som revir där man hävdar sin rätt till delar av den gemensamma kakan.

– Vissa är till exempel inte nöjda med dagen om de inte sagt ”Jesus älskar dig” till alla våra gäster, men för många som kommer hit skulle det bemötandet bara vara bortstötande. Då får jag fråga mig själv om detta är viktigt för mig eller om det är viktigt för Gud. Om min tradition ensam definierar Gud är något på tok. Då blir Gud beroende av den, och då är det inte mycket till allsmäktig gud.

54

Under de tre år som gått sedan Ragna började som föreståndare ser hon att fler olika grupper har börjat söka sig till Saronhuset för stöd, och att ensamheten breder ut sig i ett allt mer polariserat samhälle.

– I samhällsdebatten hör vi mycket om att jag tycker på ett sätt, och om du inte håller med är du lite dum i huvudet. Så får vi inte ha det, utan vi behöver församlingar som står tillsammans. Klyftorna blir större och större, men ekumenik blir en motvikt mot det.

I höst firar Saronhuset sitt 20-årsjubileum.

Framåt tror Ragna att behovet av stöd kommer att öka, och att de kommer att behöva

55

Hyllor och frysar är redan fulla inför fredagens matutdelning. Många mataffärer i området skänker svinnvaror som sedan kontrolleras noggrant av Saronhusets volontärer innan de delas ut.

Ragna visar förrådet med kläder som delas ut, och poängterar att de alltid har behov av vanliga, hela och rena kläder.

– Det är förenat med så mycket skam att bli sedd i något annat, säger hon.

56

Ragna Jennerhav och Anders Henrikson är föreståndare och pastor i Saronhuset.

fler volontärer och givare. Men framför allt ser hon ett behov av ännu mer samverkan.

– Vi behöver jobba ännu mer tillsammans och förstå vidden av att göra saker tillsammans. Det blir ett sådant vittnesbörd i sig, det visar kommunen och andra aktörer att vi lyckas när vi gör saker ihop.

Att praktisera ekumenik, menar Anders och Ragna, behöver inte vara svårare än så.

– Saronhuset är en brobyggare för de olika kyrkliga traditionerna, helt enkelt genom att vi möts och gör något tillsammans. Det är allt som behövs!

Text och foto: Frida Blomqvist

Om Saronhuset

Saronhuset drivs av elva församlingar i ekumenisk samverkan: • Bokenäsets församling • Bäve församling • Dalabergs församling • Församlingen Fristaden • Församlingen Kingdom • Herrestads församling • Lane-Ryrs församling • Ljungskile församling • Pingstkyrkan i Uddevalla • Södertullskyrkan • Uddevalla församling Saronhuset har också ett nära samarbete med Uddevalla kommun, regionen, näringsliv och ideella organisationer i området.

57

Krönika

Prisa Gud –

här kommer gemenskapen

J

ag sätter mig i bilen för att köra till Skara och där närmare bestämt till domkyrkan. Under bilfärden hinner jag tänka att det var väl dumt ändå att planera in en gudstjänst en vecka in i juli månad. Vad tänkte jag på egentligen? Ett gift par från Mariestad, som trofast alltid deltar i gudstjänsten i Skara, sade redan i våras att de är bortresta den 6 juli. Men det kan ändå vara värt att prova, sade jag, om några vill fira gudstjänst under högsommaren. Jag tänkte, att här gäller det att inte vara klentrogen. Med Gud i hågen och Jesus i handen så testar jag ändå. Paret från Mariestad nickade stilla och betänksamt. Några kommer det väl alltid sa jag. Eller… någon.

Normalt brukar den gudstjänstfirande församlingen i Skara bestå av fem till sex personer. Nu kanske du, kära läsare, undrar hur det egentligen står till med kyrkligheten i Skara på söndagarna. Fem till sex personer i gudstjänsten! Nu är det inte den svenskspråkiga gudstjänsten jag tänker på utan den på teckenspråk. Och där brukar vi vara fem till sex personer. Det är för oss helt normalt och fint på alla sätt. Gudstjänst och sedan ett rejält fika på Nockes café. Vi brukar dra ut på kyrkkaffet för att behålla gemenskapens sötma så länge det går. Ingen vill egentligen bryta upp men i anständighetens namn måste vi till slut gå därifrån.

58

Bilfärden till domkyrkan denna söndag eftermiddag blir dyster. Jag hinner ångra mig flera gånger att jag lade in gudstjänsten i juli månad. Fint väder är det i dag dessutom. Då kommer de väl inte bara därför. Missmodet sätter klorna i mig. Men jag måste ju ändå åka dit.

När jag öppnar sidodörren till domkyrkan kastar jag ett öga neråt kyrkogången. Kyrkvärden är på plats. Det brukar han vara. Alltid i god tid. Och nu på väg till en av stolarna i halvcirkeln långt fram i kyrkorummet. Alldeles nedanför kortrappan. Församlingen sitter alltid i en halvcirkel där de kan ha ögonkontakt med varandra. Småprata lite innan gudstjänsten börjar. Och se varandra i ögonvrån när vi tecknar något tillsammans, till exempel Herrens bön.

Jag tar en koll på vaktmästarens förberedelse. Den är perfekt. Ljusen till förbönen ligger, i rätt antal, på bordet där förbönsskålen står med sina hundra tusen sandkorn.

Där ligger även den gröna stolan. Jag har min svarta prästskjorta och svarta dräkt på mig och brukar lägga stolan över axlarna. Jag undviker att ta på mig alba eller röklin. Det är svårt för döva att avläsa teckenspråket mot en vit bakgrund. Men svart är toppen.

Eftersom teckenspråket är så fysiskt rörligt brukar stolan glida i väg lite som den vill och hänga riktigt på sniskan när jag har kommit till trosbekännelsen. Där är vi inte ännu. Förresten, jag undrar om det kommer någon mer

Barbro Lilja Brattgård leder teckenspråkig gudstjänst i Skara domkyrka. Foto: Ellen Rodal

än kyrkvärden. Ja ja, då kanske det blir han och jag. Det blir bra det också.

Men vad händer nu? Där kommer fyra döva som jag nästan aldrig ser i domkyrkan.

– Hej! Så roligt att se er. Välkomna.

Jag känner det lilla gänget och snart inser jag att chauffören har kört ända från Torsby i Värmland, hämtat tre döva i Borås och sedan fortsatt färden till Skara. Det är värt en resa att få träffa döva vänner, fira gudstjänst och därefter fortsätta gemenskapen i minst ytterligare två sköna timmar. Det är en gemenskap som få av oss riktigt kan förstå. Den som hungrat och törstat efter en gemenskap där de andra är som en själv och funnit den, kan ha snuddat vid känslan mina döva församlingsbor upplever denna söndagseftermiddag.

Så kommer ett par från Göteborg och sedan fylls den lilla församlingen på med ytterligare några döva. Vi är inte så få längre utan vi är betydligt fler än fem, sex personer.

Nu börjar snart gudstjänsten. Vi har gjort upp om vem som ska tända ljusen på altaret och vem som ska ta upp kollekten. Gudstjänsten är helt visuell så i stället för att ringa

i kyrkklockorna tänder vi ljusen på altaret.

Och kyrkvärden är som vanligt förberedd för att tända ljusen i förbönen. Det missar han aldrig. Alla vet vi vad vår uppgift i gudstjänsten är.

Två minuter kvar. Tecknandet mellan deltagarna, det där viktiga småpratet, har stillnat av. Händerna vilar i knät. Snart är de i gång igen i första psalmen som vi ska teckna tillsammans. Våra blickar är riktade mot öster och vi ser att ljusen tänds på altaret. Vi är helt stilla. Gudstjänsten har börjat. Vi har det underbara framför oss. Tre timmar tillsammans. Gud och vi.

Tid och datum för Göteborgs och Karlstads stifts teckenspråkiga gudstjänster finns i den digitala tidningen Händer i kyrkan.

Barbro Lilja Brattgård

Stiftsadjunkt teckenspråk Skara stift

59

Bibelstudium

Gemenskap i Bibeln –

att vara välsignad

K

orsväg har sedan lång tid erbjudit ett bibelstudium i varje nummer. Syftet är att sätta in numrets tema i ett bibliskt perspektiv genom att göra några nedslag i Bibelns texter tillsammans med samtalsfrågor. Frågorna är tänkta att kunna användas för fördjupat bibelstudium enskilt eller tillsammans med andra. Detta nummer har temat gemenskap.

Hela Bibeln är berättelsen om Guds ge-

menskap med människan. Den ger grunden för tolkningen av Bibelns texter. Därför går frågor som vad Bibeln säger om olika ämnen, så som just gemenskap eller ensamhet, krig, barn, kvinnor eller pengar inte alltid att hitta svar på så som vi vill. Ställer vi frågan till AI om vad Bibeln säger om gemenskap frågar AI tillbaka om vi ”kanske vill ha en liten tabell över ord, betydelse och bibelställen?”. Men slår vi upp vad Bibeln säger om gemenskap för att kunna följa det och göra rätt, hittar vi det inte.

Jesus är mittpunkten för vad Bibeln säger

oss om gemenskap. Barnet som Maria bär och föder är Gud förenad med människan.

Han får namnet Jesus, Iesous (Matteus 1:21) 60

och att namnet betyder Gud räddar säger något om vad det är Gud gör genom att bli människan Jesus. Redan profeten Jesaja (7:14) hade talat om att Guds kärlek till människan skulle komma att visa sig som ett barn buret och fött av en kvinna. Immanuel var det namn som Jesaja sagt att barnet skulle få: Gud med oss. De berättelser som Jesus fick höra om Guds närhet till människan var den hebreiska Bibelns berättelser och texter om Guds gemenskap med allt levande genom tiden.

Ett exempel på att läsa Bibelns texter och berättelser med Jesus som mittpunkt är barnbibeln Barnens Bästa Bibel. Bokens hela upplägg är gjort sådant att den börjar i berättelsen om Maria och går sedan vidare till de berättelser Jesus får berättat för sig.

Det spelar alltså roll på vilken plats i

Bibeln vi ställer oss för att ta reda på vad den säger om något. I Gamla testamentet framställs gemenskap främst genom berättelser och texter om relationer mellan Gud och allt levande, Gud och människa och mellan människor. Det finns flera hebreiska ord för de relationerna, med vissa nyansskillnader och beroende på sammanhang. Men

nyckelbegreppet för gemenskap är förbund (berit). Gud sluter förbund med allt levande (1 Mos 8:21–22). Gud sluter förbund med Noa (1 Mos 9:8–17), Abraham (1 Mos 15:18–21, 17:1–8), Mose och hela Israels folk (2 Mos 34:27–28). Gud är med och lovar trohet och närvaro genom att fortsätta gå med (2 Mos 4:12) och genom att bo bland sitt folk (2 Mos 25:8).

Relationen med Gud är för människan helt grundläggande och livsavgörande. Att ha namnet människa innebär att vara välsignad av Gud, att bli utesluten eller hamna utanför gudsrelationen innebär att inte finnas mer (1 Mos 5:24).

Gemenskapen tar sig också uttryck i texterna genom att vara direkta böner och tillbedjan till Gud men också indirekt genom att bönen eller sången i sig sker i gemenskap

61

där ett vi vänder sig till den enda guden (Psaltaren 46 och 65).

Uppmaningar, regler och förhållningssätt finns beskrivna på olika sätt i Bibeln men är alltid till för gemenskapens skull. De kan handla om allmänna behov av rättvisa, solidaritet och gästfrihet, eller om social omsorg för den som annars hamnar utanför givna sociala gemenskaper av familj eller folk, så som en faderlös eller en änka i den specifika kontexten (5 Mos 10:18–19).

I Nya testamentet är ordet för gemenskap κοινωνία (koinonia). Gemenskapen innebär även här främst att vara indragen i gudsrelationen. Både genom att dela Kristi lidande och död (Fil 3:10) men också vara delaktig i Kristi kropp, både dess död och uppståndelse, genom bröd och vin (1 Kor 10:16–17).

Uppmaningarna i breven till gemenskap

kan handla om att dela med sig (Heb 13:16) men också genom att gå samman för en god sak (Rom 15:26). Författaren till Apostlagärningarna var mån om att visa de första kristnas gemenskap, och 2:41–47 är därför 62

närmast en ideal gemenskap, medan berättelsen om Ananias och Sapfeira (Apg. 4:36–5:11) istället – som René Kieffer påpekar i sin bok Nytestamentlig teologi – visar en mer komplicerad bild. Den tidiga kyrkans organisation blir dock inte huvudärendet för Bibelns texter om gemenskap när tolkningsramen är Guds gemenskap med människan genom Jesu liv, död och uppståndelse.

Texter i evangelierna som visar att redan

namnet människa innebär att finnas i en välsignad relation med Gud, finns det många exempel på. Några är liknelsen om bröllopsfesten, Guds rikes fest, dit alla är bjudna (Matteus 22:1–10) och berättelsen om hur Jesus inte ger upp om lärjungarna oavsett om de fick fisk i näten eller ej (Lukas 5:1–11).

Eller den text som ibland kallas Lilla Bibeln (Johannes 3:16–17) om att människans räddning är Guds gemenskap med världen.

Titta närmare på Att själv och tillsammans med andra fundera över vilka associationer temat gemenskap ger innan du/ni läser bibelställena kan öppna nya horisonter och ge en god grund för det fortsatta upptäckandet och utforskandet av temat. Låt ditt/ert sammanhang avgöra hur du/ni arbetar vidare med texterna.

Läs någon av följande bibeltexter, eller alla tre: • 1 Mos 18:1–19 • Apostlagärningarna 5:1–11 • Johannesevangeliet 3:16–17 Utgå från texten och läs den tyst för dig själv. Är ni flera kan ni med fördel läsa den högt tillsammans. Använd gärna noter och uppslagsbok i Bibel 2000 till hjälp.

2. Vilka är de två huvudpersonerna i texten?

Hur förhåller de sig till varandra? Varför gör de som de gör? Vad betyder det att de dör?

Vad säger det om Gud? Varför finns texten med i Apostlagärningarna?

3. Vad betyder ordet tro i texten? Vad betyder ordet dom? Kan man se de två orden på olika sätt och leder det i så fall till olika poänger med texten?

Om du/ni läser berättelsen om Maria och barnet med namnet Jesus först, i anslutning till denna text, ändrar sig textens innehåll för dig/er?

Johannes 3.16 kallas ibland Lilla Bibeln.

På vilket sätt sammanfattar versarna hela Bibeln?

Försök att besvara frågan: Vad handlar texterna om? Försök att med några egna ord återberätta berättelsen/texten.

Frågor för fördjupning 1. Vad rymmer den större berättelsen om Abraham? Vad vill den säga om Gud? Vilka är de tre personerna i den här berättelsen?

Vad vill de? Varför är de tre?

Vilket är berättelsens ärende?

Vilken person i texten identifierar du dig/ni er med i texten?

Finns det något som stör dig/er?

En bibeltext blir till evangelium när den säger oss något som räddar oss, befriar oss och ger mod. Vad är evangelium för dig/er i den här bibeltexten?

Anna Cöster

Stiftsadjunkt för gudstjänst och teologi Göteborgs stift

63

Aktuella böcker

Kristna spår i vårt samhälle

Feelgood med mening

Vi är inte övergivna

Mera liv på ensamma herrars café

Mikael Mogren

Ingalill och Stigbjörn Bergensten

Verbum

Libris bokförlag

Förra året utkom Katarina Barrling med boken Världens mest protestantiska land. I den ger hon en tänkvärd skildring av hur djupt impregnerat vårt samhälle är av den kristna tron och den protestantiska traditionen, men att det är något som ofta förbises. Hennes perspektiv är forskarens som iakttar och beskriver. Västeråsbiskopen Mikael Mogren vill i sin senaste bok visa detsamma som Barrling, men hans perspektiv är inifrån kyrkan. Han vill visa några av de avtryck av kristen tro som vi kan se i det svenska samhället, och ge inspiration och stolthet. Bokens titel är ett tydligt uttryck för hans perspektiv.

Mogren har samlat ett antal personer, skeenden och berättelser genom seklerna och tecknar det svenska välfärdssamhällets grunder i kyrksocknarna. Han är djupt rotad i sitt stift och låter flera personer från stiftets historia träda fram med den betydelse de har. Vi får även bland annat lära oss om julfirandets grund, ökenvandringars betydelse och vikten av förundran inför skapelsen för att vi ska ta vårt ansvar för den och vara Guds medskapare. På flera ställen blir Mogren personlig, vilket tillför ytterligare värme till boken. Och han bjuder oss på den fascinerande kopplingen mellan Donkosackernas stöd till Putin i kriget i Ukraina, Lydia Lithells Jag har hört om en stad ovan molnen och Sibyllas varmkorv.

Mogren har skrivit en bok som utan att skriva läsaren på näsan gör att hen känner sig lite mer lärd efter läsningen och lite mer stolt över att vara del av Svenska kyrkan.

Lars Björksell

64

I år är första gången vi har en feelgood-roman på Se människans scen på Bokmässan. Författarna Ingalill och Stigbjörn Bergensten har skrivit om detta café tidigare. Jag har ej läst första boken, det går bra att gå direkt till denna. Det är en lättläst och charmig historia. Den innehåller också ensamhet, förflutna sår men också försoning.

De flesta av personerna är i övre medelåldern eller pensionärer. De brottas med livsfrågor på olika sätt.

Caféet blir en viktig plats för möten och gemenskap.

En läkande plats där stamgästerna och andra ser varandra och bryr sig om varandra. Och vågar öppna sina hjärtan för varandra.

Biskop Caroline Krook har sagt att vi människor är Guds bästa medarbetare. Bibelordet i 1 Mos 16:13, att Du är Seendets Gud, blir tydligt i boken. En gemenskap där seendet står i centrum gör att boken känns angelägen. Jag blir glad över att läsa den. Den tar livet på allvar med en mix av humor, livsvisdom och karaktärer att älska. Dessutom finns frågor om kyrka och tro med på ett naturligt sätt.

Författarna har även reflektioner om olika sätt att läsa välsignelsen.

Feelgood-romaner står inte alltid så högt i kurs hos mig. Men just denna har kvaliteter. Det kan bero på att författarna bägge två har ett långt liv inom journalistik och författande bakom sig. Samt ett socialt och kulturellt engagemang på orten där de bor.

Jag läser gärna en fortsättning på denna.

Mikael Ringlander

Kyrkans väg till lika vigselrätt

Hundens plats i livet

Äkta makor: En queer historia

Stinas bästa vän

Ninna Edgardh och Anna Karin Hammar

Ordfront

Göran Greider

Verbum

Ninna Edgardh och Anna Karin Hammar blev ”äkta makor” 2001. Då kunde de inte ingå partnerskap i kyrkan, utan fick göra det med en borgerlig ceremoni i tingsrätten. Idag är det en självklarhet att alla par som vill gifta sig kan göra det i kyrkan, oavsett om de är av samma kön eller olika. Det är mycket som har hänt på 24 år, både i samhället och i kyrkan. Om man går ytterligare 24 år tillbaka, till slutet av 1970-talet, var homosexualitet fortfarande klassat som en sjukdom. Då var det otänkbart att två kvinnor skulle kunna gifta sig, varken kyrkligt eller borgerligt.

Författarna berättar sin historia för att påminna om hur många steg som tagits på vägen, och hur Svenska kyrkans officiella hållning gått från rekommendation om vänskap och celibat (1985), via enskild förbön för par som ingått partnerskap (1994), till beslut om lika vigselrätt för alla par (2009).

Boken rymmer också internationella och ekumeniska utblickar om hbtq-personers villkor på olika håll i världen.

Eftersom båda författarna är präster och teologer är deras berättelse inte bara historisk, utan framför allt teologisk. Den personliga berättelsen berör, och historieskrivningen är nyttig. Men störst behållning får jag av de många reflektionerna kring ekumenik och kyrkosyn, om att leva med olikheter och olika uppfattningar, och om äktenskapets koppling till den större gemenskapen och solidariteten med allt levande. Äktenskapet är ett vindskydd för kärleken, skriver de, som både ger stöd åt enskilda familjer och åt gemenskap och kärlek i stort.

Göran Greider har aldrig varit en hundmänniska.

Möjligen en kattmänniska, konstaterar han. Men så kom Springer spanieln Stina in i hans liv – med sin blick och sin vaksamhet. De blir bästa vänner. I Stinas bästa vän har Greider skrivit en kärleksskrift om en fyrfota vän som i vått och torrt varit hans oskiljaktiga promenadsällskap och en nyfiken betraktare av världen. Han för en dialog genom boken om varför hunden är så viktig för människan och vilka behov denna domesticerade urvarg fyller för oss. Varför älskar vi våra hundar?

Boken tar sin början när Greider är under konvalescens efter en svår sjukdom. När familjen kommer på besök märker han att Stina inte känner igen honom. De har blivit främlingar för varandra i en ny, främmande miljö. Lika mycket en sorg som en förundran över en relation som en gång varit. Greider frågar sig varför vi älskar våra hundar så innerligt – och varför sorgen efter dem är så djup.

Han resonerar kring hundens reservationslösa kärlek, tröstande närvaro och lojalitet, och människans existentiella behov av att bekräftas genom samvaron med ett djur.

Som den vardagsfilosof han är, rör han sig också bortom det personliga, till hundens och människans gemensamma historia, kattens egenskaper, vargen, ekologi och inte minst klass. De som kanske mest av alla skulle behöva en hund har helt enkelt inte råd.

Veterinär, försäkringskostnader och hundmat har rusat i höjden, beklagar sig författaren. Det är en bok även för den som aldrig haft hund – men risken finns att man vill ha en efter läsningen.

Fredrik Ivarsson Ulf Sjögren

65

Vänligen

Var finner vi Jesus i Sverige?

K

ristendomen är på frammarsch i världen. I Afrika har till exempel kristendomen växt från en miljon anhängare till 400 miljoner anhängare, och det bara under de senaste hundra åren. I tyska veckotidningen Die Zeit var det därför för ett tag sedan (i nr 7, 2023) en stor artikel om just kristendomen i Afrika och dess framgångar. Fanns det rentav något som de kristna i Europa kunde lära av framgångarna?

Man intervjuade bland annat forskaren och jesuitprästen Jean Luc Enyegue från Nairobi.

Reportern frågade om kristendomens framgångar på den afrikanska kontinenten månne hade att göra med att den är präglad av svält, våld och umbäranden? Enyegue svarade: ”Vi tror inte för att vi lider, men tron hjälper oss genom lidandet och ger oss inre styrka.”

Han sa vidare: ”Om vi som kristna inte är optimistiska, hur ska vi då kunna kommunicera hopp och tro till andra?”. Hans råd till oss i Europa kan sammanfattas som: Hitta Jesus på ert sätt! ”Vi ska inte komma från Afrika till Europa och berätta hur ni ska finna Jesus. Nej, ni måste själva finna Jesus i Europa. Vi ska inte

66

afrikanisera Europa, och ni ska inte europeisera Afrika. Frågan är: Var finner ni Jesus i Europa?”

Vi ska med andra ord vara kontextuella. Var finner vi Jesus i Sverige?

Jag kom att tänka på fader Jean Luc Enyegues kloka ord när jag för en tid sedan intervjuade professor Christina Osbeck (se artikeln på sidorna 22–24 i detta nummer av Korsväg). Hennes senaste forskning handlar om de livsfrågor som barn ställer sig, och där det visar sig att frågor om gemenskap och samhörighet sticker ut i materialet. I artikeln pekar Osbeck tydligt ut en viktig utmaning för kyrkan i Sverige – att erbjuda en gemenskap och ett språk för att tolka livet. Här har kyrkan ett viktigt uppdrag, menar Osbeck: ”Kyrkan tillhandahåller en alternativ miljö som är viktig för barn och ungdomar. Kyrkan har ett annat perspektiv på gemenskap, inkludering och prestation. Ett perspektiv där man får bli värderad för sin egen skull, och inte sin prestation. Barnen lever i ett samhälle där prestation hela tiden betonas och där

man hela tiden bedöms. Prestation har blivit till ett värde i sig själv i vårt samhälle.”

Hon fortsätter: ”Genom att erbjuda ett språk som hjälper en att tänka om livet kan kyrkan bidra. För vi behöver alla ett rikare språk som verktyg för egen reflektion.

Traditioner och bibelberättelser är här viktiga redskap för att utveckla ett rikare sätt att tänka kring livet och tillvaron. I vår tid är det dessutom viktigt att kommunicera hopp.”

Det handlar om relationernas starka ställning för såväl unga som för oss alla.”

I en orolig tid som vår, är kyrkans uppgift att erbjuda människor ett öppet, relevant och kravlöst sammanhang. Men också möjligheten till ett språk.

Så att människor kan finna Jesus, också i Sverige. + Sören

Barnen lever med andra ord i en tid där man får sitt värde genom vad man presterar.

Men resultatet handlar inte bara om mellanstadiebarn. Det handlar lika mycket om dig och mig. Christina Osbeck igen: ”Jag tänker att de frågor kring gemenskap och relationer som barnen ställer sig är frågor vi alla ställer oss i livet. I olika åldrar har vi såklart olika mycket utrymme att tänka på dem.

Sören Dalevi

Biskop Karlstads stift

67

ÄR ADRESSEN FEL? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam.

Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan.

Returadress: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

PS

Längtan efter gemensamhet

”Det är helt fantastiskt detta, vilken skapelse… och att kyrkan är med! Jag har segelbåt själv och har sett plastskräpet växa längs kusten.

Jag har plockat… men det är ett sisyfosarbete.

Ju mer jag tar undan desto mer kommer det till. Det är svårt att hitta något hopp och mening i det, det är så tungt. Därför är det ni gör bara såå bra! Vi behöver detta och vi behöver komma samman för att tackla våra stora utmaningar.”

Gång på gång vittnar besökarna som ovan eller på liknande sätt när jag möter dem vid landgången till Håpets katedral, som i skrivande stund gjort sina två första stopp i Fjällbacka och Uddevalla. Jag har länge fascinerats av när människor överskrider gränserna för sina tajta gemenskaper och i stället kommer samman för att tackla en gemensam utmaning.

I Norge arbetar man med begreppet uenighetsfellesskap när en grupp människor med olika åsikter i en gemensam process löser en utmaning. Journalisten Pär Wirtén beskrev i en artikel i Expressen (2020) detta som gemensamhet till skillnad från gemenskap: ”Nyckeln till det gemensamma är att alla dessa offentligheter och värderingssystem vi lever i öppnar sig mot varandra. Det politiska förnuftet och solidariteten förutsätter inte värdegemenskaper, varken stora eller små, utan kommunikation med jämlikt utrymme för alla individer, gruppidentiteter och gemenskaper.”

På teologiskt språk tror jag man kan tala om Guds rike, som kan vara här och nu men som vi aldrig riktigt kan fånga.

Jag hör också ett allt starkare rop efter detta.

I Sverige, som är ett av världens mest mångkulturella och mångreligiösa länder, med stora gemensamma utmaningar, tror jag att det är nödvändigt att vi riktar fokus mot de processer och kulturer som uppstår i sådana sammanhang.

Det är ett lärande vi behöver göra. Vi behöver bli duktigare på att dokumentera det vi faktiskt redan gör och vi behöver skapa plats för fler sådana erfarenheter.

Håpets katedral ställer, bara genom att vara den fantastiska skapelse hon är, avgörande frågor till oss om hur vi ska leva ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart. På det viset uppfyller pilgrimsseglatsen sitt syfte att vara en arena för samskapande av en hållbar framtid och möter vår längtan att sträcka oss utanför våra begränsade gemenskaper för att kunna bidra till det gemensamma goda.

Henrik Frykberg

Stiftsadjunkt Göteborgs stift