Nygrekiska 1

Kortfattad historik över det grekiska språket Det grekiska språket är en fullt självständig gren av den indoeuropeiska språk­ stammen. Språkets äldsta dokument utgörs av inskrifter i s.k. lineär skrifttyp.

Denna skrifttyp efterträddes emellertid av det grekiska alfabetet.

Det forngrekiska språket var från början splittrat, då det inte fanns en gemensam civilisation och en gemensam nationell känsla. Det är också troligt att det representerade stammar som invandrat vid olika tidpunkter. Det fanns fyra stora dialekter: den joniska, den attiska, den eoliska och den doriska. Först har den joniska dialekten med Homeros stora verk slagit igenom. Senare spred sig de doriska och eoliska dialekterna med pytagoreerna över hela Peloponne­ sos och i de doriska kolonierna.

Under SOO-talet f.Kr. skriver Thukydides att den attiska dialekten har slagit igenom på allvar. Han skriver: " . . . de uttalade attiskan så bra att alla betrakta­ des som atenare när man hörde dem tala, fast de inte var atenare."

Under 400-talet f.Kr., när bl.a. retoriken och filosofin blomstrade, fick det attiska språket karaktär av nationalspråk och spred sig över hela Grekland och dess kolonier. Genom Alexander den stores erövringar ca 300 f.Kr. blev attiskan det ledande språket i hela den östra medelhavsvärlden, en ställning som den bibehöll även under romerskt välde.

På grund av den snabba spridningen var det attiska språkets ordförråd inte tillräckligt för att uttrycka nya upplevelser, känslor, namn på nya produkter som kom från Mindre Asien m.m. Därför fick man antingen skapa nya ord eller använda de ord som fanns för exempelvis frukt och andra produkter. Folk, som bodde i länder med högt utvecklad civilisation såsom Egypten och Mesopotami­ en, påverkade även det grekiska språket.

Alla dessa faktorer har förändrat det attiska språket, och den allmänt använ­ da dialekten kallades den hellenistiska eller koine. Språket har påverkats inte minst av kristendomen genom namn, fraser m.m.

Den hellenistiska dialekten eller koine hade sålunda omkring Kristi födelse fått spridning över hela kulturområdet från Gibraltar sund till Indien. Som litteraturspråk användes koine särskilt av helleniserade utlänningar, bl.a. är Nya Testamentet avfattat på koine.

Utvecklingen avbröts på 300- och 400-talen e.Kr. då klassisk attiska uppställ­ des som litterär norm. Detta bidrog i hög grad till att förstora klyftan mellan talspråk och skriftspråk. Denna klyfta fortsatte att öka under hela den bysantin-