Linnés levande blomster

Linnés blomster i svensk natur

I

bokens titel ingår ordet levande. Skälen är flera.

Bilderna skall på ett levande sätt med några exempel illustrera den svenska växtligheten, dess skönhet och särart. Vidare ska bild och text lyfta fram det stora och levande växt- och naturintresset som finns hos många svenskar vilket ibland utpekats som ett slags arv från Linné. Intresset har under tiderna gått i vågor. Men det har förstärkts under senare år genom ett stort engagemang för trädgårdsodling, naturstudier och naturskydd liksom genom tillkomsten av en rad nya landskapsfloror och annan blomsterlitteratur där många varit engagerade.

Ett ytterligare skäl som särskilt betonats i boken är frågeställningen: Hur har Linnés blomster överlevt den omvandling av naturen som skett sedan Linnés dagar? Har de ökat i antal eller minskat sina förekomster? Frågeställningen är komplex och det finns inte alltid enkla och konkreta svar.

I texten anges om växten nu skall betraktas som vanlig eller sällsynt med diverse modifikationer, som ganska vanlig eller mycket sällsynt. Ibland kan en växt vara vanlig i ett område medan den är sällsynt i andra delar av Sverige. Utbredningsuppgifterna som även kan omfatta områden utanför Sverige ställs stundom i relation till de kunskaper man hade på Linnés tid.

De miljöer där växterna förekommer beskrivs.

Miljöerna kan växla högst avsevärt mellan olika arter och kan ge värdefull och kompletterande information om arten. Några växter finns i ett brett spektrum av miljöer medan andra kan vara högst specialiserade.

Sedan Linnés tid har nya miljöer tillkommit medan andra förändrats eller försvunnit som nämnts ovan.

Texterna skall ge bilderna en ytterligare dimension, fördjupa innehållet och förtydliga anknytningen

till Linné och hans gärning. Bilderna skall förutom att ge växterna en identitet också förmedla en upplevelse från de platser i Sverige där Linné såg dem och beskrev dem. Bilderna vill även ge ett uttryck åt blomstrens estetiska värden.

Blomstren har efter sina blomningstider delats in i tre grupper: vår, sommar och höst. Givetvis kan den indelningsgrunden diskuteras, gränserna är os-

Ett Linnéporträtt av Carl Larsson ur Blomsterkonungen av Herman Sätherberg 1879. Förlaga M. Hoffmans porträtt av Linné i lappdräkt.

karpa och landet är långt. Blomningen hos en växt som placerats i sommargruppen kan ibland sträcka sig ett stycke in på hösten. Andra indelningar kunde ha mött motsvarande invändningar, som till exempel blomfärger eller typen av växtplatser. Inom grupperna är arterna ordnade alfabetiskt efter sina svenska namn.

Varje enskilt blomster får ett uppslag med bild och text. Texterna inleds med växtens svenska och vetenskapliga namn. De vetenskapliga namnen består av två ord, ett viktigt system som infördes av Linné 1753 och fortfarande är det enda giltiga och internationellt brukade. Av de båda orden som tillsammans bildar växtens artnamn är det första växtens släktnamn och det andra ett artepitet. För de svenska namnen finns inte motsvarande regler. De kan vara äldre namn som fått allmän acceptans inte sällan genom att de var upptagna i Linnés Flora Svecica.

Vidare i texten ges Linnés latinska beskrivning av växten, huvudsakligen efter hans Species plantarum, från 1753. Därefter följer en svensk översättning av detta textavsnitt som har sin grund i en översättning från Linnés Flora Svecica.

En politisk trend under Linnés tid var att söka upp och ta till vara den egna nationens nyttigheter istället för att importera motsvarande för dyra

pengar. Det är ett förhållande som Linné ofta återkommer till i sina skrifter. Det var också ofta ett krav från de medelsbeviljande myndigheterna när han skulle göra sina resor. Men Linné nöjde sig inte enbart med att framhålla olika växters nyttighet utan ville också visa deras skadlighet vilket ekonomiskt kunde ha minst lika stor betydelse. Som läkare var Linné särskilt intresserad av medicinska värden.

I texten kompletteras bildernas information med uppgifter om bl.a. mått, bladformer, hårighet och frukter. Bilderna visar växterna i blomning antingen som enskilda exemplar eller i grupp. Huvudparten av bilderna har fotograferats på växternas naturliga växtplatser, men några är från Linnéträdgården i Uppsala eller från Linnés Hammarby. Ibland har växterna arrangerats så att viktiga detaljer hos växten kunnat visas. I det syftet är många bilder närgångna.

Efter bildinsamlingen landet runt har ett urval av bilder gjorts för att illustrera vad som här framförts.

Urvalet är helt subjektivt, bilden skall fylla vissa krav och förmedla en blomsterhyllning. Resultatet har blivit 140 bilder och förhoppningen är att såväl bilderna som texterna skall stimulera intresset för Linné och hans levande blomster.

Se exempel på fyra uppslag ur Linnés levande blomster på följande sidor!

Utdrag ur Linnés levande blomster

Kungsängslilja Fritillaria meleagris (20–50 cm)

S

itt svenska namn har kungsängsliljan fått efter sin kända växtplats på Kungsängen vid Uppsala, där den ännu förekommer i miljontal, ”copiosissime” redan på Linnés tid. Hur den kommit dit har det funnits flera teorier om. Enligt gammal linneansk tradition lär den ha haft sitt ursprung i Rudbecks gamla botaniska trädgård i Svartbäcken, där den odlades. Olof Rudbeck d.ä. företog en resa till Holland under början av 1650-talet och lät därifrån införskaffa och i Uppsala odla åtskilliga växter, inte minst lökväxter.

Hur den än kommit dit så stortrivs den på Kungsängen, där den upptäcktes 1742 eller 1743. Ursprungligen vild-växande är den dock inte i Sverige.

Förvildad och naturaliserad är den spridd på åtskilliga platser i södra och mellersta Sverige, främst i östra Svealand där dess förekomster varit ökande utom under de senaste årtiondena. Sitt egentliga ursprung har den i Mellan- och Sydeuropa. Den är lättodlad och ofta planterad. Lökar finns att köpa på hösten och numera kan även bleka blommande exemplar i kruka köpas som vårprimörer i blomsterhandeln.

Kungsängsliljan hör till liljeväxterna. Löken är ganska liten och nästan klotrund och består av två tjocka lökblad. Från stjälkbasen bildas under sommaren en sidolök som ger upphov till nästa års blomskott. Bladen på stjälken är 4–6, långsmala och något rännformiga. Blomman är vanligen ensam och hängande, klockformig med en tvär bas.

De sex kalkbladen är oftast röda och har ett mer eller mindre tydligt rutformigt mönster, ett skäl till att den ibland kallats ’damspelslilja’. Men det brukar i bestånden även finnas vitblommiga exemplar, även om de är mer fåtaliga, samt några blandfärgade.

Linné beskriver liljan: ”Fritillaria foliis omnibus alternis.”

(Alla blad strödda.)

Sägnen berättar om det blodiga vikingaslaget på Fyrisvallen söder om Uppsala, där Erik Segersäll besegrade Styrbjörn och hans danskar. Där en dansk stupat växte det upp en röd lilja medan en vit markerade en fallen svensk.

Inne i blomman kan man vid kalkbladens bas se långsträckta grönaktiga honungsgropar liksom de sex ståndarna och den ensamma pistillen. Frukten blir som mogen en blekgul kapsel som spricker upp i tre delar varvid de platta tätt packade fröna kan slippa ut. Dessa kan spridas med vinden eller med översvämmande vatten eftersom de flyter lätt.

Bäst trivs kungsängsliljan på fuktiga ängsmarker, åkanter och ibland dikesrenar. Genom uppodling har växtplatser försvunnit även om den behållit sin utbredning på Kungsängen, som numera är avsatt som reservat med en för växten lämplig skötsel.

Ibland på andra platser ser man att folk plockar buketter av liljan, kanske ångrar de sig när buketten kommer inomhus eftersom blomdoften är föga njutbar. Kungsängsliljan har blivit Upplands landskapsblomma.

Utdrag ur Linnés levande blomster

Glansnäva Geranium lucidum (15–30 cm)

G

lansnävan kan när den växer solexponerat bli nästan helt röd och förefaller då gjord av ett glansigt, färgat glas. Vanligare är dock att den växer på skuggigare ställen och då blir skinande grön men har rödaktiga bräckliga stjälkar. De nedre bladen, som är skaftade, utgår liksom stjälkarna från en rosett. Men det finns blad även på stjälken. Skivan är rundad och flikig till strax nedanför mitten och nästan helt utan hår. Utmärkande för arten är det kantiga blomfodret med tvärgående lister. Blommans fem kronblad är rundtrubbiga.

Glansnävan har anspråksfulla krav på sina växtplatser. Det skall helst vara stenigt och jorden skall vara lite fuktig, mullrik och kalkhaltig. Ibland finner man den dock i soliga bergsbranter eller på hällar.

Linné såg under sina resor växten på Gotland och i Västergötland samt på ett par ställen i Skåne, bland andra på Stenshuvud där den ännu finns kvar. Han hade den även i odling i Linnéträdgården. Glansnäva måste betraktas som ganska sällsynt i Sverige där den förekommer från Skåne till Uppland och Bohuslän.

Glansnäva får av Linné beskrivningen: ”Geranium pedunculis bifloris, calycibus pyramidatis angulatis rugosis, foliis quinquelobis rotundatis.” (Blomskaft tvåblommiga, foder pyramidlika, kantiga, rynkiga, blad femflikiga, rundade.)

Utdrag ur Linnés levande blomster

Glasört Salicornia europaea (5–20 cm)

G

lasört placerade Linné i sin klass Monandria och i ordningen Monogynia. Det betyder att den, som en av få, bara har en ståndare och en pistill. Om detta skriver han i Flora Svecica: ”Befruktningsorganen är ännu otillräckligt iakttagna; själv har jag en gång i en blomma funnit en enda ståndare, likaledes Bergius; Möhring och Aymen två; Sauvages har observerat sex ståndare, vilket bör vidare undersökas.” Hur förhåller det sig egentligen? Blommorna är små och sitter gruppvis tre och tre insänkta i den tjocka stjälken. Mittblomman är den största. Ståndarna är vanligen en enda.

Blommorna är kleistogama, dvs. pollinationen sker mest utan att blomman öppnar sig. I var blomma bildas ett frö.

Likt många andra havsstrandsväxter har glasörten tjocka och köttiga stjälkar och grenar, egentliga blad saknas. Till utseendet avviker den i många avseende från de flesta av våra växter. Blommorna finns mot grentopparna med grupperna sittande motsatta varandra i ax. Växten gör ett halvgenomskinligt intryck.

Den är först grön men blir framåt hösten klart rödfärgad. Glasörten är ettårig och fröna gror på våren.

Linné skriver om den: ”Apotekarnas Sal alcali och teknikernas Souda framställs av denna växt.”

Vidare anger han att den är salt till smaken och av den anledningen uppskattad av boskapen. Han påtalar även att den inlagd i ättika äts i England. Som färsk kan man numera finna växten hos välsorterade grönsakshandlare, att användas i sallad.

Linné såg glasört i Skåne och på Gotland och anger: ”Växer på öppna tidvis översvämmade havsstränder.” Så växer den ännu och den finns kvar både på Gotland och i Skåne. Glasört är i Sverige numera uppdelad på två arter. Åtminstone i Skåne

Glasört ger Linné beskrivningen: ”Salicornia articulis apice crassioribus obtusis.” (Ledstycken i spetsen tjockare, trubbiga.)

är det lite osäkert vilken av dessa som Linné såg.

Glasört växer på lerig salthaltig mark ofta i skyddade havsvikar där den kan bilda individrika bestånd.

Glasört är i Sverige ganska vanlig utefter västkusten liksom på Öland och Gotland, mera ovanlig blir den norrut till Uppland med isolerade förekomster i Norrbotten.

Utdrag ur Linnés levande blomster

Smörbollar Trollius europaeus (30–70 cm)

F

ör fjällvandraren erbjuder en äng full av smörbollar en särskild skönhetsupplevelse som kan sparas i minnet eller njutas på plats med en fikarast. Smörbollarna är ståtliga blomster som ofta växer i grupper eller bestånd. Stjälkarna är styvt upprätta, ogrenade och kala. De nedre bladen är långskaftade och har oftast en djupt femflikig och glansig skiva. Blomman i toppen av stjälken är ensam och kan bli tre centimeter bred. Många författare påtalar att den inte äts av kreaturen. Likt så många andra ranunkelväxter är den giftig. Och både kor och till och med getter lär sig.

Smörbollarnas blommor har en speciell byggnad. Ytterst finns talrika, mest tio, stora breda nästan cirkelrunda hylleblad som klotformigt sluter sig om blommans inre delar. Dessa utgörs i en yttre ring av ett slags smalt rörformiga nektarblad och innanför dessa talrika ståndare och pistiller. Blommorna har en fin doft och lockar till sig åtskilliga insekter som med viss möda tar sig in till nektargömmena. När de väl är där måste de söka reda på den urgröpta delen som samlat upp nektarn. Resultatet av deras besvär brukar bli en god fruktsättning hos växten. Lyckas de inte kan pollen automatiskt överföras inom blomman. Frukterna blir en tätt stående grupp av upprätta, mångfröiga kapslar.

Smörbollar växer på fuktig, mull- och kalkrik mark. Linné anger i Flora Svecica att den växer ymnigt i fjällen i Lappland. Man finner den kanske främst i örtrika fjällbjörkskogar men också på ängsmarker och på stränder vid sjöar och vattendrag. Till fjälls kan den komma upp till kalfjällets lägre delar.

I stort kan man säga att den i Sverige förekommer som mer eller mindre vanlig från Skåne till Torne lappmark men att det finns åtskilliga luckor i utbred-

Linné ger smörbollar beskrivningen: ”Trollius corollis conniventibus, nectariis longitudine staminum.”

(Kronor slutande sig, nektargömmen av ståndarnas längd.) Ordstävet att kärt barn har många namn gäller i högsta grad för smörbollar; daldockor, bullerblomster, ängbullar och laxblomster. Det senare namnet har den fått eftersom dess blomning sammanfaller med laxens ankomst.

ningsbilden. Så saknas den helt på Gotland och är sällsynt på Öland och i Uppland, Gästrikland och Hälsingland. Smörbollar är en populär trädgårdsväxt, inte minst i norr på grund av den goda härdigheten. Linné skriver i Flora Svecica: ”Den praktfulla blomman pryder allmogens golv på högtidsdagar.”