Från Dragarbrunn till Slottet

Från Dragarbrunn till Slottet © 2009 Författaren och Uppsala Publishing House AB Adress: Uppsala Publishing House, Box 2070, 750 02 Uppsala Tel 018-55 50 80, Fax 018-55 50 81 e-post: info@uppsala-publishing.se, www.uppsala-publishing.se Omslag: Daniel Åberg Grafisk form: Daniel Åberg Omslagsfoton: Foto Dragarbrunnsgatan, Paul Sandberg/Upplandsmuseets fotosamling

Övriga bilder privata.

Redaktör: Lars-Olof Naessén Upplaga: 1:1 ISBN: 978-91-7005-379-5 Tryckeri: Tallinna Raamatutrükikoja, Tallin, 2009 Detta verk är skyddat av lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

Innehåll Förord 7 Min uppväxt 9 Ut i arbetslivet – typograftiden 25 Facklig verksamhet 35 Privatliv, hem och barn 45 Från typograf till ”kommunalare” 54 Politik för hela slanten 64 Fortsatt politik i Uppsala 96 Fortsatt politik – nu på riksplanet 118 Kooperationen – ett livslångt engagemang 130 HSB – en långvarig relation 147 I bank- och finansvärlden 159 Landshövdingetiden 170

Idrott och friluftsliv 194 Efter pensioneringen 204 Lite mer privat 220 Slutord 228 Bildfรถrteckning 230 Personregister 231

Förord H

ar det varit välbetänkt att lägga ned tid och tankemöda på att skriva en bok om mitt hittillsvarande liv? Ja, den frågan kan verkligen ställas, men besvaras väl bäst av läsaren. Varför det blev av hänger samman med att jag under min pensionärstillvaro varit inbjuden till olika föreningar och då berättat om vad jag har varit med om. Vid flera tillfällen har det efter mitt anförande kommit fram personer som konstaterat att det jag hade berättat var intressant och att det vore värt att komma på pränt.

Jag avfärdade länge tanken på att skriva ner mina minnen eftersom jag var tveksam om de hade något allmänt intresse och om de var värda ”någon trycksvärta”. Men, så kom jag att diskutera frågan med min vän Lars-Olof Naessén på Uppsala Publishing House, som uppmuntrade mig till att göra ett försök. Det ledde till att jag under några år då och då ägnat mig åt skrivande, vilket i sig har varit intressant och spännande eftersom jag har fått återuppliva många trevliga minnen och episoder. Jag upptäckte ganska snart att mitt språk hade en hel del ”byråkratiska” inslag, vilket är ett resultat av många års författande av promemorior, motioner och tjänsteskrivelser. Men goda krafter på förlaget har lyckats ge mig modet att fortsätta och få ordning på både disposition och språk.

Jag har försökt att beskriva min uppväxt i ett ganska annorlunda Sverige under 1920- och 1930-talen. Min ”karriärväg” har i mycket präglats av de betydande samhällsförändringar som skett sedan dess. Mina drygt femtio år inom arbets- och samhällsliv speglar i mycket just dessa förändringar – på gott och ont. Ja, det har varit mest gott vilket går att iaktta på många områden.

Boendet är ett sådant exempel som står fram på ett alldeles särskilt sätt vilket mina minnesbilder från tiden i Dragarbrunn är ett tydligt exempel på. Men det finns många fler exempel.

I boken berättar jag om ganska många människor och jag gör inga anspråk på att beskrivningen av dem och deras insatser är fullständig eller rätt-

vis. Men det har ändå känts angeläget att lyfta fram viktiga exempel från mina många personkontakter på olika områden. I de flesta fall är det fråga om positiva upplevelser, som varit berikande för mig personligen och för den verksamhet det varit fråga om.

När jag tänker tillbaka, så är det påfallande vad mycket jag har att tacka familj, vänner och arbetskamrater för. Detta förhållande kan väl ha varit värt mödan med att ha åstadkommit vad som finns inom dessa bokpärmar.

Uppsala i april 2009 Hans Alsén

Kapitel 1

Min uppväxt Nyfödd på väg till Uppsala Låt mig starta ombord på tåget från Enköping en lördagsmorgon i september 1926. Några veckor gammal låg jag i ett knyte i min 18-åriga mors famn.

Hon hade tillbringat några månader i Pepparotsstaden hos en dam som tog hand om flickor i så kallade omständigheter. Min far, som jag aldrig träffat, hade betalat för vistelsen för att slippa ha henne gående i deras gemensamma hemort.

Målet för resan var Uppsala och min mors fastrar, som bodde på Skolgatan 3. Det var ett tvåvåningshus byggt någon gång i slutet av 1800-talet.

Genom en port kom man in på en gård i vars bortre del låg ett gammalt stall och övriga uthus, som innehöll dass och vedbodar. Gårdsägaren, vars änka ännu levde, hade bedrivit åkerirörelse med hästar. Stallet var ett utmärkt tillhåll för gårdens råttor av modell större. Värdinnan och hennes hushållerska sökte med stora burar fånga bestarna. I den mån det lyckades dränktes desamma i tvättstugans stora bykkar. Som treåring upplevde jag någon gång med skräck deras plågsamma hädanfärd. Bostadshuset värmdes upp med kakelugnar och i köket fanns vedspis och diskho med rinnande kallt vatten, som vintertid stundom behagade att frysa. Med andra ord var husets isolering en smula bristfällig.

Tidig erfarenhet av klassamhället Fastrarna, som tog emot oss, hette Anna Pettersson och Signe Andersson.

Anna var den äldre och gift med Kalle. Signe var änka sedan hennes man dött i spanska sjukan. Hon hade en son som hette Acke – han var tio år äldre än jag. Kalle arbetade som vaktmästare vid Uppsala Hushållsskola, som låg

Bild 1: Prövar en trehjuling på gården, Skolgatan 3.

i hörnet av Svartbäcksgatan och Klostergatan. Det var inte fråga om vare sig reglerad arbetstid eller semester för honom. Han fick alltid vara till pass, även om det var lugnare om sommaren då skolan var stängd.

En upplevelse som etsat sig fast i minnet är förknippad med att Hushållsskolan ägdes av en förening i vars styrelse bankdirektör Engströmer var ordförande. I den egenskapen fick han varje Mårten Gås – den 11 november – hemforslat gås och svartsoppa. Det var förstås Kalle som stod för den transporten.

Han blev med åren sämre till hälsan och hade svårt att gå. Ett år kände han sig särskilt krasslig och bad mig hjälpa honom, jag var väl i 12–13-årsåldern.

Vi lastade dragkärran med en klädkorg som rymde leveransen av gås och svartsoppa. Så gick vi upp till Skandalhuset, Jernbrogatan 10, där bankdirektören bodde. Kalle sa sig ”våga” ta stora ingången med hiss för att slippa gå köksingången. Han visste om förbudet för varutransporter med hissen, men hoppades på att det inte skulle bli bankdirektören som öppnade. Det var två eller tre trappor – jag minns inte. Nåväl; Kalle ringde på dörren och bankdirektören öppnade! Med nedlåtande blick och röst utlät han sig: ”Vet inte Pettersson att varubud ska gå köksvägen?!” ”Jo,” svarade Kalle, ”men jag är lite krasslig, så jag tog hissen.” Bankdirektörens besked var omutligt: ”Pettersson

Kapitel 2

Ut i arbetslivet – typograftiden N

är det efter avslutad skolgång 1941 blev dags att gå vidare ut i livet hade jag en klar inriktning vad gällde inträdet på arbetsmarknaden.

Som scout hade jag en duktig och uppskattad ledare som hette Gösta Seger.

Han var anställd vid Almqvist & Wiksells Boktryckeri AB som faktor på tryckeriavdelningen och hade förstås dagliga kontakter med företagsledningen. Han umgicks ofta i vårt hem och hade väl skaffat sig en viss uppfattning om mig och vad jag möjligen skulle kunna ”duga till”.

Göstas slutsats blev att jag nog skulle kunna utbilda mig till typograf. Det var ett yrke med viss status och jag tyckte nog det kändes lockande, förutsatt att min scoutledare kunde ordna en anställning på sin arbetsplats.

Springsjas hos möbelhandlare Sommaren 1941 hade jag avstått från den vanliga vistelsen hos Lindbergs och via arbetsförmedlingen blivit anvisad ett springpojksjobb hos möbelhandlare Holmberg på Bangårdsgatan i färghandlare Lindqvists gård – allt rivet sedan flera år tillbaka.

Jag blev intervjuad av ägaren Holmberg, som bland annat frågade om jag kunde skriva maskin. Mitt svar blev naturligtvis jakande och jag fick omedelbart visa prov på mina färdigheter då han dikterade ett brev som rörde Svenska Flaggans dag i Uppsala, för vilken han var kassör. Mitt skrivande utföll till belåtenhet och jag fick anställning med en ersättning av 12 kronor i veckan.

Av den summan fick jag behålla fem sedan jag ”gjort rätt för mig hemma”. Det kändes riktigt märkvärdigt att få egna pengar även om dom inte var många.

Sommaren var en lugn tid i möbelbranschen, så jag hade stilla dagar med några smärre skubb och lite handräckning till chefen. Hans ordinarie medhjälpare var inkallad i militärtjänst. Efter ett par veckor meddelade Holmberg att han tänkte ta några veckors semester för att åka ut i skärgården. Han ansåg mig kapabel att stå för verksamheten under tiden. Med viss förvåning och en smula ängslig ”förestod jag verksamheten” under två veckor och allt gick bra till ägarens belåtenhet. När han återkom visade det sig att jag till och med sålt några möbler och framför allt tagit emot ett antal avbetalningar från kunder som handlat på kredit.

Holmberg föreslog mig att stanna hos honom och så småningom utbilda mig på en möbelhandlarskola i Malmö. Men jag tackade nej till en sådan framtid och sa bestämt: ”Jag ska bli typograf.”

Hos Almqvist & Wiksell Ja, så kom jag då på hösten 1941 till A&W och fick vackert finna mig i att starta karriären som springpojke på expeditionen. Det var med andra ord inte fråga om någon gräddfil in i typografyrket. Vi var fyra pojkar som samtidigt arbetade där mot en veckolön av 15 kr. I första hand fick vi åka runt med korrektur till doktorander och professorer och andra av företagets kunder.

A&W hade bland annat en omfattande produktion av vetenskapligt tryck.

Därutöver fick man utföra en rad olika tjänster. Den besvärligaste uppgiften var att åka runt och klistra affischer på företagets många tavlor. Vintern 1941 var förskräckligt kall och klistret frös på tavlorna, som gjorde det nästan omöjligt att få affischer i formatet 70x100 centimeter att fastna. Jag kan minnas det än med en lätt rysning. Inte sällan spillde jag förstås klister på kläderna, som Signe fick stort besvär med att göra rena.

En annan lite speciell uppgift som ingick i springpojkens vardag var att utföra olika ärenden åt familjen Haeggström. Det gällde den legendariske chefen för företaget Carl Z. Haeggström, som med sin familj bodde i det gamla Kraemerska huset in på gården V. Ågatan 16, där Filmstaden nu ligger.

Jag minns särskilt en lördagseftermiddag när jag hade fått uppgiften att med den trehjuliga transportcykeln forsla väskor och två gevär till Centralstationen. Carl Z. skulle nämligen ut och jaga med någon god vän. Jag kom i min litenhet ut på perrongen ganska så nedlastad just när tåget skulle gå.

Kapitel 6

Politik för hela slanten I

det här kapitlet beskriver jag hur min politiska verksamhet övergick från att ha varit ett engagemang som tog alltmer av min fritid i anspråk till att successivt bli ett heltidsjobb.

Låt mig börja med att återvända till slutet av 1940-talet, tiden efter militärtjänstgöringen.

SSU-tiden När militärtjänsten var avslutad återgick jag till jobbet på A&W och närmade mig lite försiktigt verksamheten inom SSU och facket. Försiktigheten kanske var föranledd av att jag kände ett ansvar som nybliven far!? Dock, gradvis ökade engagemanget och en dag i början av 1949 blev jag ”infångad” av några äldre kamrater från SSU. Uppsala läns distrikt stod i ett bekymmersamt läge. Dels var ekonomin körd i botten, dels skulle flertalet av de äldre medlemmarna i distriktsstyrelsens verkställande utskott lämna sina uppdrag.

En situation som krävde nya tag av friska krafter, menade man.

Ordförande i Uppsala läns SSU-distrikt Nu hade några kommit fram till att jag vore lämplig som ordförande i distriktsstyrelsen och dess verkställande utskott. Givetvis skulle valberedningen göra allt för att i övrigt åstadkomma ett arbetsdugligt gäng ungdomar i sammanhanget. Nu var det upp till mig att ta ansvaret, menade man.

Det är klart att jag var smickrad av erbjudandet, men anade att det skulle kunna bli nog så jobbigt och jag diskuterade det med Anne-Marie därhemma. Som vanligt var hon inte avvisande, när det gällde mina engagemang

inom folkrörelsesektorn. Det blev ett ja från min sida till valberedningen och vid SSU-distriktets årskonferens i april 1949 blev jag vald till ordförande i Uppsala läns SSU-distrikt. Det kändes förstås lite ”märkvärdigt” och nog så ansvarsfullt. Det blev väl också avstamp för ett fortsatt liv inom politiken.

Med mig i det verkställande utskottet fick jag flera duktiga kamrater. Bertil Bolin, som senare blev jurist på LO och vid ILO i Genève, var en av dem, liksom Olle Åsblom, son till min gamle slöjdlärare Anders Åsblom, juriststuderande och som så småningom fick en tjänst inom Stockholms stad. Där fanns min gamle jobbarkompis Gunnar Linder, Mary Gustafsson (Erixon) och Aldes Andersson var andra som liksom vår kassör Tage Blixt gjorde ett ”hästjobb”. Studieledaren Lars Arpe spred kunskap och god litteratur av hjärtans lust. Det var fråga om mycket arbete både natt och dag. Vi redde nog upp det mesta och lyckades med att kunna bilda ett antal nya klubbar ute i länet och i Uppsala.

Vi hade till att börja med ingen bil utan fick lita till de kollektiva kommunikationerna. Eftersom vi på dagtid hade studier och arbeten att sköta var det kvällar som gällde i kontakten med våra många klubbar på olika håll i länet. För egen del saknade jag telefon hemma. Men genom ingripande av förbundsordförande Frans Nilsson ordnades med att förbundet bekostade indragningen av telefon. Det kändes riktigt bra att också kunna ringa hem ibland och kolla läget med fru och barn. Dessutom var jag möjlig att nå om jag mot all förmodan skulle vara hemma någon kväll.

Efter ett år fick vi överta partidistriktets gamla bil, som gått på gengas under kriget och inte var i bästa skick. Ändå blev bilen en stor tillgång när det gällde att ta sig ut till klubbarna på deras möten. Men inte sällan behagade Emma – bilen kallades så av partiombudsmannen och riksdagsmannen John Lundberg, som haft henne i sin tjänst under många år – att stanna mitt ute på landsvägen om natten. Det blev flera ofrivilliga ”övernattningar” i Emma till stor ängslan hos de hemmavarande – detta var ju långt innan mobiltelefonen gjort sitt inträde.

Så här i efterhand ter sig det mesta som något säregna upplevelser, som dock kunde vara nog så besvärliga även om ingen kom till skada trots alla tillbud. Så småningom blev en mötande grisbil Emmas öde. Men då hade hon tjänat socialdemokratin länge. Många ton valmaterial hade hon forslat ut på den uppländska landsbygden.

Kapitel 7

Fortsatt politik i Uppsala F

rån och med ingången av 1966 infördes en ny kommunalrådsorganisation i Uppsala. De fyra kommunalråden skulle utses med beaktande av den politiska fördelningen i stadsfullmäktige. De skulle vara likställda.

Kommunalrådstiden 1966–69, 1971–72 Sedan kommunalvalet 1962 hade socialdemokraterna egen majoritet i stadsfullmäktige. Mot bakgrund av en fast etablerad form för samverkan mellan de politiska partierna och blocken kom man överens om att socialdemokraterna skulle få två kommunalrådsposter och de borgerliga två, fördelade med ett vardera till moderaterna och folkpartiet. Var och en blev ansvarig för sin rotel. De fyra bildade tillsammans kommunalrådsberedningen och utgjorde beredningsorgan – tidigare kallat drätselutskott – till drätselkammaren.

Samarbete och samverkan naturligt För socialdemokraterna blev Gösta Lundin finanskommunalråd och jag själv kulturkommunalråd med ansvar för skola, kultur- och fritidsfrågor. Övriga kommunalråd blev för högern disponenten vid Uppsala Bayerska bryggeri Teodor Carling med ansvar för stadsbyggnadssidan och för folkpartiet Ola Nyquist, som ansvarade för de sociala frågorna.

När vi tillträdde ritade Yngve Svalander sin sedvanliga kaja i UNT, som lite försmädligt sade: ”goda kommunalråd är dyra”. Våra arvoden fastställdes till en nivå motsvarande chefstjänstemannens vid den centrala kommunförvaltningen. Framför allt fick vi mycket generösa pensionsvillkor, något som dock justerades efter några år till ”rimligare” nivåer och former.

Bild 8: Yngve Svalanders teckning av en femtioåring.

Kommunalrådsberedningen sammanträdde en gång i veckan, i regel onsdagar. Föredragningslista – där respektive råds ärenden redovisades med förslag till beslut – utgick oftast på måndagar med möjlighet till inläsning inför sammanträdet. Sekreterare vid mötena var kanslidirektören Stig Reuterswärd, med lång erfarenhet från kommunens centrala förvaltning. Han kunde verkligen sprida trivsel omkring sig. Gösta Lundins ordförandeskap bidrog som regel också till att stämningen var god och samvaron präglades av förtroende för varandra även om vi givetvis många gånger hade skilda meningar i speciella frågor.

För egen del satte jag stort värde på de synpunkter som mina kollegor hade på de ärenden och de förslag jag hade lämnat. Inte så sällan blev det så att ett ursprungligt förslag efter gemensam plädering kunde kompletteras i skrivningen och vi enades om den slutliga utformningen innan det gick vidare till kommunstyrelsen och kommunfullmäktige. I vissa ärenden, där skiljaktigheterna var uppenbara, ödslades ingen onödig tid på att övertyga varandra,

Kapitel 9

Kooperationen – ett livslångt engagemang J

ag kom tidigt att engagera mig i konsumentkooperationen och det intresset och engagemanget har bestått. Under årens lopp har jag kommit att arbeta med kooperativa frågor på många olika sätt.

Konsum Uppsala I den socialdemokratiska stadsfullmäktigegrupp som valdes 1950 ingick jag och bland andra Konsum Uppsalas chef sedan många år, Hjalmar Wedholm.

Vi kom att talas vid några gånger på hemväg från sammanträdena. Han undrade om jag kunde tänka mig att bli förtroendevald i Konsums förvaltningsråd, det behövde föryngras. På förslag av honom blev jag invald.

Min kooperativa början En förutsättning för att bli vald var förstås att man var medlem i föreningen.

I vår familj var det Anne-Marie som var medlem – det var ju hon som skötte ”hushållskassan”. Vi hade det riktigt knackigt med familjens ekonomi, så för att lösa problemet med mitt medlemskap flyttades Anne-Maries över på mig.

På så sätt slapp vi en extra medlemsavgift. Den var på hela 50 kronor och var i varje fall för vår familj mycket pengar.

Vi var från första början klara över att Konsum, med sitt krav på kontanthandel, skulle bli vår melodi. Jag hade Signes ord i minnet: ”Handla aldrig mat på kredit!” Det gjorde vi heller aldrig.

Min kooperativa bana startade 1954 och kom att sträcka sig fram till 1986, då jag började vid Länsstyrelsen i Uppsala län. Det anmärkningsvärda är att den som grundade den första kooperativa föreningen i Sverige var den