Program
> Ottorino Respighi Il Tramonto
> Franz Schubert «Döden och flickan»
Stråkkvartett nr 14 i d-moll, D 810
Allegro
Andante con moto
Scherzo: allegro molto
Presto
> PAUS
> Tina Andersson End of Love Songs - URPREMIÄR!
En miniopera i regi av Carolina Johansson baserad på dikten A November Night av Sara Teasedale.
(Total speltid inkl paus ca 1 tim)
Mezzosopran
Maria Ejderos Sveinungsen
Violin
Guillaume Latour, Viviane Plekhotkine
Viola
Karolina Errera Pavon
Cello
Zéphyrin Rey-Bellet
END OF LOVESONGS
Regi
Carolina Johansson
Bilddesign
Anna Broette
Mannen i End of Love Songs
Karl Larsson
Ottorino Respighi
1879-1936
Il Tramonto (1914)
Detta känslostarka verk, tillkommet samma år som första världskriget bröt ut, brukar betraktas som ett av den italienska tonsättarens allra främsta. Det är skrivet för mezzosopran och stråkkvartett, med text från Percy Shelleys dikt Solnedgången – på italienska”Il Tramonto”.
Il Tramonto kan betraktas som ett tonpoem, en ballad med dramatiska underströmmar, starkt influerad av det tidiga 1900-talets modernistiska strömningar inom operan – influenser som Respighi till stor del fick av Nikolaj Rimskij-Korsakov under sina år i Sankt Petersburg, men också i Berlin, där han bland annat mötte Max Bruch. Respighi ger liv åt de två unga älskande, som i lantliga omgivning-
Franz Schubert
1797-1828
Stråkkvartett nr 14 i d-moll, D 810 (1824)
Idag betraktar vi Schuberts Stråkkvartett nr 14 i d-moll som ett mästerverk, men samtiden kunde inte alls uppskatta och förstå den. Violinisten Schuppanzig, som även var god vän till Beethoven, klappade Schubert på axeln och gav goda råd, förlaget Schott & Söhne refuserade den, liksom Breitkopf & Härtel, och recensenterna anklagade 1833 verket
ar stilla vandrar i ett mörknande landskap. Efter en kärleksnatt vaknar kvinnan upp och finner älskaren död. Den avslutande delen beskriver hennes lidande. Endast i döden tror hon sig kunna undkomma den smärta som nu lamslår henne.
Se Percy Shellys dikt i orginal på sida 6-7 i programmet.
för att använda ett på tok för affekterat tonspråk.
Musiken komponerades 1824 och föregriper därmed faktiskt Beethovens senare verk för stråkkvartett. Musiken är ytterst personlig och fylld av ärligt upplevd sorg. Och det var den ohöljda känslosamheten samtiden reagerade så starkt över. Under klassicismen skulle även de starkaste känslor tyglas till perfekt formklarhet.
Redan sju år tidigare hade Schubert komponerat en sång över Claudius dikt Döden och flickan, en sång som handlar om total hopplöshet. Och i
Tina Andersson
1966-
End of Love Songs (2024)
Tina Andersson är en svensk tonsättare. Efter studier på Musikhögskolan I Göteborg, (Instrumental och Ensemblelärarlinjen) så arbetade Tina som professionell flöjtist i bl a Länsmusiken i Uddevalla och i GöteborgsMusiken (nuvarande Göteborg Wind Orchestra) och var även dirigent i olika sammanhang, och skrev samt arrangerade musik vid sidan av.
Hösten 2011 valdes hennes körsång ”The Angel” ut som ett av de vinnande bidragen i ”Abbey Road Studios Anthem Competition” (av 918 insända bidrag). Tävlingen var en del av studions 80-års jubileum.
Det unika priset gav möjligheten att spela in ”The Angel” i Abbey Road Studios’ berömda Studio One med välrenommerade tonsättaren/dirigenten Eric Whitacre och Eric Whitacre Sing-
kvartettens andra sats har sångens melodi utvecklats till ett tema med variationer med stor verkan. Sångtonen dominerar även i de övriga satserna: i scherzot tränger sig livskraften fram i en galghumoristisk dans - även den i moll. I finalen dominerar första satsens stämning. Kort sagt är detta ett oerhört gripande själsligt porträtt av en mycket begåvad och känslig konstnär. Han har närmat sig ämnet med symfonisk bredd och med största allvar och han hade här gått längre än en tidig romantiker egentligen kunde göra - därav publikens starka reaktion.
ers och med BAFTA-vinnare, inspelningsingenjör Jonathan Allen. Tävlingen gav henne möjligheten att försörja sig som tonsättare.
Tina har tidigare samarbetat med Länsmusiken i Kalmar och Camerata Nordica i projektet, Ljus, ljus, ljus! samt i ett tidigare beställningsverk -”Five Poems of Sara Teasdale”.
Sara Teasdale 1884-1933
Love Songs (1917)
Sara Teasdale är en amerikansk poet född 1884 i St. Louis, Missouri
1918 vann hon det pris som föregick Pulitzer Prize) för sin poesisamling
Tina Andersom om arbetet
Hur kort kan en opera vara, och hur litet text behöver man för att det ska kunna kallas en opera? Vad är en opera? Handling, uttryck, sångteknik?
Det var frågor och ursprungstankarna som ledde till denna korta opera. Det var en intressant utmaning att se om det gick att skapa en opera utifrån en längre dikt.
Med Carolina Johansson i rollen som scenograf, regissör och assisterande librettist så har vi testat oss fram med hur man kan skapa en opera. Carolina har även fördjupat operan med en skuggroll som finns i undertexterna, hon har gjort den verklig vilket skapar ytterligare en dimension.
Teasdale är lite av en gåta. Hennes dikter är mycket dramatiska och personliga. Det finns en ärlighet och direkthet i dem som är gripande, och dikterna passar väl att tonsättas och sjungas. Intressant är också att hon kallade sina dikter för sånger. Dikterna handlar om lycka, kärlek och djupaste sorg och även sång är ett genomgående tema.
från 1917, “Love Songs”. A November Night ligger sist och kanske till och med utanför samlingen och står under frasen, End of Love Songs, vilket också blev titeln på operan och mycket passande för hela dess uttryck och hennes dikt.
Sara Teasedale dog i New York den 29 januari 1933.
”A November Night”, som operan är baserad på, har sin egen personliga identitet.
Det är nästan som att höra henne själv säga/sjunga orden.
Även om alla hennes dikter är mycket personliga så är denna dikt speciell. Hennes eget liv och person lyser igenom stroferna, och gör dikten/operan självbiografisk. Huvudrollen ÄR också Sara Teasdale. Skuggrollen, som inte har något namn, är också en poet. I dikten är det uttalat att den hon talar med är poet, och i operan kallas poeten för ”Another Poet”. Det är inte uttalat vem det är men skulle mycket väl kunna vara Vaclav Lindsay som hon hade en nära vänskap med, men det är inte viktigt att veta vem det är.
I dikten, och i operan så talar Sara med någon som vi inte vet vem det är, men som är där, han är verklig för henne och också för oss som publik, men efter en stund så måste man fråga sig om han verkligen är där?
Regissörens tankar
Ett farväl hänger kvar som dimmorna en novembernatt. Gatljusens reflektioner kan bara anas av den enskilde passerande.
Viljan att återuppväcka minnet av ett möte och återskapa sin egen verklighet tränger sig på.
Förmågan att hantera det hjärtat inte
rår på men som gör sig påmind denna ensamma natt hörs tydligt i den skeva vals som uppstår.
Det oundvikliga svaret är ständigt närvarande och när slutligen morgonen närmar sig tonar svanesången ut.
Det är de ensammas natt.
End of Love Songs är resultatet av ett stipendium som Tina Andersson fått från Helge Ax:son Johnsons stiftelse för att skriva en kortopera. Detta är tredje gången Tina Andersson samarbetar med Camerata Nordica och andra gången Tina och Carolina Johansson samarbetar.
Il tramonto
Il tramonto bygger som tidigare nämnts på Percy Shellys dikt The Sunset från 1816. Här följer Shellys dikt i sin helhet.
There late was One within whose subtle being, As light and wind within some delicate cloud That fades amid the blue noon’s burning sky, Genius and death contended. None may know The sweetness of the joy which made his breath Fail, like the trances of the summer air, When, with the Lady of his love, who then First knew the unreserve of mingled being, He walked along the pathway of a field Which to the east a hoar wood shadowed o’er, But to the west was open to the sky.
There now the sun had sunk, but lines of gold Hung on the ashen clouds, and on the points Of the far level grass and nodding flowers And the old dandelion’s hoary beard, And, mingled with the shades of twilight, lay On the brown massy woods—and in the east
The broad and burning moon lingeringly rose Between the black trunks of the crowded trees, While the faint stars were gathering overhead.— ‘Is it not strange, Isabel,’ said the youth, ‘I never saw the sun? We will walk here To-morrow; thou shalt look on it with me.’
That night the youth and lady mingled lay
In love and sleep—but when the morning came
The lady found her lover dead and cold. Let none believe that God in mercy gave That stroke. The lady died not, nor grew wild, But year by year lived on—in truth I think Her gentleness and patience and sad smiles, And that she did not die, but lived to tend Her aged father, were a kind of madness, If madness ‘tis to be unlike the world.
For but to see her were to read the tale
Woven by some subtlest bard, to make hard hearts
Dissolve away in wisdom-working grief;— Her eyes were black and lustreless and wan: Her eyelashes were worn away with tears, Her lips and cheeks were like things dead—so pale; Her hands were thin, and through their wandering veins And weak articulations might be seen
Day’s ruddy light. The tomb of thy dead self
Which one vexed ghost inhabits, night and day, Is all, lost child, that now remains of thee!
‘Inheritor of more than earth can give, Passionless calm and silence unreproved, Whether the dead find, oh, not sleep! but rest, And are the uncomplaining things they seem, Or live, or drop in the deep sea of Love;
Oh, that like thine, mine epitaph were—Peace!’
This was the only moan she ever made.
En kväll med Mélodie Zhao
7 november 19:00 Kalmar slott
8 november 19:00 Bryggaren, Västervik
9 november 18:00 Forum, Oskarshamn
