UTDRAG FRÅN SANDSTENSPORTALEN, SOM ÄR KLASSISKT FORMAD, ÖVER HUVUDINGÅNGEN PÅ ÅKESHOVS SLOTT, ANNO 1723, MED GABRIEL STIERNCRONAS OCH HANS HUSTRUS ANTOINETTA MARIA AMYAS VAPENSKÖLD TORGNY LINDGREN
Även släktens tredje generation är representerad i bankens histo ria, i det att Gabriel Stierncronas sonson hovmarskalken friherre David Stierncrona (1754-1817) var ledamot av ständernas banko deputation vid riksdagen i Norrköping 1800.
Åkeshov var 1721-1852 fideikommiss inom friherrliga ätten Stiern crona. Familjen Stierncrona hade många anknytningar till Rikets Ständers Bank, som vår nuvarande riksbank hette på den tiden.
Fideikommissets skapare, Gabriel Welt, adlad och friherre Stiern crona (1669-1723), som inom parentes sagt var Sveriges förste justitiekansler, var gift med en dotter till initiativtagaren till och ledar en av bankens filialkontor i Göteborg David Amya. Gabriel Stierncrona invaldes i maj 1719 i ständernas bankodeputation och deltog i arbetet där till dess de putationen upplöstes i maj 1723.
Gabriel Stierncronas son kammarherren friherre David Stierncro na (1715-1784) var ledamot av ständernas bankodeputation vid riksdagen 1760-1762. Gabriel Stierncronas dotter Elisabet (1714-1769) som f. ö. uppträtt som författarinna, bl. a. till ett vidly ftigt uppbyggelseverk var gift med presidenten greve Fredrik Gyllenborg (1698-1759), som 1741-1759 var ordförande bland fullmäktige i Rikets Ständers Bank; då hennes man avled, erhöll Elisabet Stierncrona av banken dels en stor guldmedalj, som vägde 50 dukater, dels mannens arvode för dödsmånaden och följande månad. Kanslisten Samuel Stierncrona (1697-1747), en son till Gabriel Stierncronas äldre bror, utsågs 1723 såsom speciellt bank sakkunnig att utarbeta en instruktion för ständernas sekretautskott vid dess granskning av bankoverket.
Stierncronorna på Åkeshov och Rikets Ständers Bank
Av Torgny Lindgren
Då vi också i det följande kommer att tala om en lånebanksattest, måste vi lämna en kort redogörelse för detta slags papper.
Femtio år senare förekommer David Stierncrona (d. ä.) i Rikets Ständers Banks handlingar i samband med en lånebanksattest.
3
Gabriel Stierncrona fick under sin tid som bankodeputerad ett delikat uppdrag. Riksrådet greve Johan Creutz begärde vid flera tillfällen understöd av banken. Han fick 400 daler silvermynt kontant, vidare köpte banken till överpris en skuta av honom. Därjämte fick han 1721 som en särskild grace en lånebanksattest inlöst. Attesten lydde å 853 daler 10/3 öre carolin. Bankodeputa tionen ville i och för sig nog visa Creutz tillmötesgående beträffande inlösningen, men det skulle vara ett farligt exempel för alla andra innehavare av lånebanksattester, om det blev bekant, att Creutz fått sin attest inlöst. Slutet blev, att Gabriel Stierncrona skulle säga Creutz, att banken visserligen avslagit inlösningen men att Stierncrona själv ville överta attesten. Då Creutz 1722 återkom med en ny begäran om understöd, åtog sig Gabriel Stierncrona att på bästa sätt klargöra för Creutz, att bankens ställning inte tillät några sådana utgifter.
Banken var organisatoriskt delad i växelbanken och lånebanken. I växelbanken kunde man sätta in pengar på räntelös avistaräkning, men i lånebanken på räntebärande uppsägnings räkning. Vid insättning i lånebanken fick man ett insättningsbevis, en lånebanksattest, som den ursprunglige insättaren kunde överlåta på annan person: därigenom kom lånebanksattesterna att begagnas som betalningsmedel i allmänna rörelsen. Men 1709, efter slaget vid Poltava, uppstod en formlig rusning till banken av innehavare av lånebanksattester, som ville ha ut sina tillgodohavanden. Med rådets goda minne beslöt bankofullmäktige då, att uppsagda medel inte skulle utbetalas. Banken var länge ur stånd att utbetala i lånebanken insatta medel. Det kom mängder av böneskrifter till banken om erhållande av insatta belopp, men alla, hur bevekande de än var formulerade, måste avslås. Det var därför helt naturligt, att inlösningen av Creutz' lånebanksattest måste hållas hemlig.
Medalj över Gabriel Stierncrona.
Rikets Ständers Banks handlingar i samband med en lånebanksattest. Mot säkerhet av en dylik, lydande å 333 daler 102/3 öre courant silvermynt, upptog David Stierncrona i februari 1768 i banken ett lån på 1.000 daler kopparmynt. Första året betalade han ränta på lånet, men redan från andra året hade räntebe talningen “händelsevis kommit att utur akt låtas”, som han själv sedermera förklarade. Då herren till Åkeshov på våren 1773 kom ner till banken för att klarera räntan, fick han det beskedet, att han inte längre hade något lån att betala ränta på. Eftersom ingen ränta erlagts under tre års tid, hade banken med stöd av en bestämmelse från 1741 täckt in sig i panten: både lånet och den pantsatta lånebanksattesten var avskrivna, och man överräckte till herr kammarherren ett överskott av 147 daler 8 öre koppar mynt, som panten funnits större än lånet. I en amper inlaga till bankofullmäktige, daterad Stockholm den 30 april 1773, protest erade David Stierncrona mot detta tillvägagångssätt.
5
Han ansåg, att banken vid lånetillfället borde ha uttryckligen underrättat honom om existensen av den åberopade bestäm melsen från 1741. Dessutom ansåg han, att panten inte blivit riktigt värderad med hänsyn till kursförhållandet mellan daler courant silvermynt och daler kopparmynt. Han bad därför ban kofullmäktige att få antingen lösa lånet och återfå den pantsatta lånebanksattesten eller betala upplupen ränta och därmed göra lånet ånyo löpande. Sannolikt har David Stierncrona skrivit inlagan med egen hand, i varje fall överensstämmer handstilen i skrivelsen med den kraftiga namnteckningen därunder.
Bankofullmäktige remitterade denna ansökan till bankens understyrelse, bankokommissarierna. Dessa ansåg sig inte ha någon anledning att frångå sitt beslut: de hade följt 1741 års förordning och det skulle skapa ett farligt prejudikat, om man tillät attestens återlösande för herr kammarherren. Mot detta anmälde bankokommissarien Fredrik Silverstolpe av vikande mening. I ett långt anförande till protokollet gick han igenom kursförhållandet mellan Sveriges olika myntsorter 1741 och 1773: under dessa trettio år hade penningväsendets struktur ändrats högst avsevärt.
Slut på inlaga till bankofullmäktige från David Stierncrona
Bankofullmäktige ville inte göra något uttalande utan hänsköt frågan till ständernas bankoutskott. Eftersom någon riksdag inte inkallades förrän 1778, fick ärendet vila i mer än fem år. Först den 22 december 1778 svarade bankoutskottet rent principiellt -, att ägare av pantsatta lånebanksattester i speciemynt trots bestäm melsen i 1741 års förordning skulle återfå sina attester, “därmedelst att de erlägga det i kopparmynt erhållne lånet med all därpå upplupen ränta till betalningsdagen”.
Hela diskussionen kring Åkeshovsbaronens lånebanksattest är mycket intressant; den förtjänade att närmare behandlas i en bank- eller penninghistorisk undersökning. För oss sena tiders barn ter sig förhållandena inom frihetstidens svenska pen ningväsen ofta som ett brokigt virrvarr med alla dessa samtidigt begagnade myntsorter, som gick med kurs mot var andra. Men även för experter bland dåtidens människor kunde förhållandena uppenbarligen ibland vara svåröverskådliga och svårbemästrade.
Silverstolpe inte bara till - En styrkte bifall till David Stierncronas ansökan utan ville t. o. m., att 1741 års förordning skulle sättas ur kraft. Kuriös omständighet må här anföras: bankokommissarien Fredrik Silverstolpes mor var född Stierncrona och kusin till David Stierncrona, men det är knappast troligt, att denna släktskap påverkat Silverstolpes ställningstagande.
årsskrift,Hembygdsförenings1964.
Bromma
UTDRAG FRÅN TORGNY LINDGREN
