Issuu

Sandvikare och sandviksliv

Barndomsupplevelser berättade av Helmer Wahlund

När i sagan gässen med Nils Holgersson ”flögo österut över Mälaren”, styrde de så småningom in mellan Södertörn och Bromma. Om de då gjort en lov över Ulvsundasjön, skulle de på dess vänstra sida ha sett först Traneberg, sedan Mineberg och Sandvik med lim- och benmjölsfabriken.

Där nere vid sjön låg den. Gula stenhus, en hög skorsten, röda längor och skjul bildade ett stort gytter. I detta ingick den före detta stärkelsefabriken i Svartvik, nu något sotig och medfaren efter en eldsvåda. På krönet av Tallstugubacken i Sandvik fanns alltjämt den lilla röda stugan och ett stycke därifrån kontorshuset. Till vänster syntes tre stora arbetarbostäder och på höjden längre upp ytterligare två - av ny typ. Närmaste granne till Sandvik var Trådgardinsfabriken i Tangen. Invånarna i de båda fabrikssamhällena hade nästgårdsväg till Johannelund. Där hade Evangeliska fosterlandsstiftelsen sitt missionsinstitut.

”Där nere vid sjön låg den”. Sandvik, sett från klinten ovanför Långgrundet. Fotot är taget redan 1889. (Stadsmuseets bildarkiv.)

Utdrag från Brommaboken 1980 1

Det var en söndag i maj i något av åren före det första världskriget. Både i Nedre

Mineberg och i villor i Sandvik hade mödrar varit verksamma med att ge barn morgonmål och att kläda dem snygga. I några familjer tillät icke föräldrarna, att barn skulle få leka på en söndagsförmiddag. I andra fann modern det skönt att ”bli av med dem” ett par timmar. Till att börja med tvingades barn att bege sig till söndagsskolan i Johannelund. Senare gick de dit av fri vilja i slutet av augusti och veckor därefter. Särskilt gällde det pojkar, som drogs dit av ett löfte, som Olle givit dem. De hade av honom fått lov att förse sig med så många päron, som de kunde plocka på det stora trädet. Sedan fortsatte skolgången ibland, framför allt när de väntade, att tidning med bilder från främmande världsdelar och av underliga djur skulle utdelas.

Den fria timmen efter söndagsskolans slut kunde bli veckans tråkigaste.

- Uppför dej som folk! Var rädd om kläderna! Mauritz, vanligen kallad Moje, var yngste pojken i familjen och fick ofta höra denna uppmaning.

Söndagsmiddagen var i vissa familjer veckans högtidsmåltid. Vid besök i staden på lördagen hade föräldrarna köpt något extra, t.ex. pepparrotskött. Därför vankades det buljong med veteklimp. Det kunde ha hänt, att smeden haft ett lyckat fiske och infriat ett löfte om leverans av gädda.

Nedifrån Tangen hördes musik. Efter måltiden fick de två pojkarna gå ut. Ny tillsägelse:

-Var rädd om kläderna!

Det fanns just ingen orsak till förmaningen . Musikkåren vid Tangen spelade ibland vid lämplig väderlek utomhus. Sandviksbor brukade stå som andra och lyssna på konserterna. Vid ett tillfälle skulle musiken tonas ned något. Då hände det. Ett par blåsinstrument upphörde att ljuda. Blåsarnas läppsnus medverkade på olämpligt sätt. Överraskade tystnade flera musikanter. ”Siffe” från Sandvik hanterade den mindre trumman. ”Pelle Hick”, en vandrande egenföretagare i tillfälliga arbetsinsatser, hade av en händelse råkat ut för uppdraget att sköta bastrumman. I det oroande läget satte ”Siffe” i gång med att slå virvlar allt han kunde. Det satte fart på ”Pelle Hick”. Han började att våldsamt dunka på basen till stor förskräckelse för skinnet och några vuxna åhörare.

Hans konstnärliga insats uppskattades endast av några pojkar i den lägre skolåldern. Åtminstone en av dem har bevarat denna konsert i tacksamt minne.

Några stora sandvikspojkar hade stått och åhört musiken. Därför blev det inget slagsmål mellan småpojkarna från de båda samhällena - den här gången. Väl hemma igen var några sandvikspojkar villrådiga om vad de skulle företa sig en sådan här tråkig söndagseftermiddag. Inte fick de åka på trappräcket till ”Korsvillan”, som fru Maja kallade huset. Inte heller fick de klättra, för de var ju ”söndagsklädda”. Då kom Edvin att tänka på att de äntligen kunde tävla i bågskytte. Det hade varit regnigt och blåsigt en tid. Därför hade de måst uppskjuta sin tävling att skjuta upp pilar i korset på någon av de höga skorstenarna. Troligen var det Edvin, som vann.

Det började skymma. Plötsligt hördes mödrar ropa in sina barn. Så här nära ”examen” i Alviks skola måste de läsa på sin psalmvers ordentligt: ”Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor...”.

Arbetarvillor i Sandvik - rivna våren 1980. Nedanförr det första huset låg Pumpen. Framför den höga tallen i kanten av gården t.v. stod Gungbrädan. I bakgrunden skymtar ”Korsvillan”. Detta är en central plats i berättelsen.

- Minns du?

Ja, nog mindes Johan, hur han fick överta uppgiften efter Axel att ta över bolagets roddbåt från Hornsberg till Sandvik. Det var arbetare i kollossningen, som skulle tillbaka till fabriken, sedan de besökt stora bryggeriet för att tillhandla sig ”erforderlig” mängd öl.

På den kraftiga Gungbrädan i kanten av gärden mittemot Sandviks kontor satt lediga karlar. Två västmanlänningar, en dalkarl, en närking och en upplänning språkade om sina tidigare år och om nuet i Sandvik. Hit hade de kommit i det allra närmaste medellösa, men de hade hälsa, krafter och hopp om en allt bättre framtid. Det var då för väl, att de lämnat stugor, dragiga drängkammare och statarbostäder med deras löss. Visst hade det funnits ohyra i Långa raden, den otrevliga bostadslängan vägg i vägg med kvarnen och i kolgårdens närhet. Även uppe i villorna hade sannerligen inte saknats löss, men sedan Bolaget tagit itu med att röka i bostäderna, hade det blivit så fritt frän ohyran, att de inte sett skymten av en lus.

De var övertygade om att de hade bättre bostäder här än på sina föregående platser, och flera av dem hade bekvämare arbeten än de tidigare känt till. De måste dock gå i skift, och några hade haft svårigheter att anpassa sig till växlingarna i arbetstiden. Lönen var för alla lägre än i staden. Ibland hade de tillfällen till extra inkomster, och om båda makarna och de äldre barnen hade förvärvsarbete, så kunde de reda sig ganska gott; de hade aldrig fått vanan att ha stora krav. En verklig förmån för dem var verkmästare Oskar Karlsson. Han var rund och godlynt, bestämd och rättvis, en bra kamrat. Sorgligt nog dog han redan 1912.

Både män och kvinnor försökte, så gott de kunde, att uppträda som stadsbor, särskilt när de skulle besöka någon annan ort. Ek visste det alltför väl han!! De behövde inte komma längre än till Fridhemsplan, förrän man kallade dem ”bönder”. Det hade de ju aldrig varit...

Så pågick samtalet med uppehåll då och då. Det övergick till de olika landsmålen på platsen. Därmed kom de in på antalet arbetare frän olika landskap. Västmanlänningarna påstod, att de utgjorde den största gruppen med många karlar frän Sörquarns benmjölsfabrik i Hallstahammar. Dalkarln bestred. Om man tog med kullorna i räkningen, så måste dalfolket utgöra den största gruppen. Upplänningen fann för gott att hålla tyst. Hans landsmän var inte många. Så satt de tysta en god stund.

Något skulle sägas. Närkingen undrade, vilka som varit här längst. Det kunde de inte utreda. I stället kom de till den slutsatsen, att många anlänt till orten omkring mitten av 1890-talet. Åtskilliga - även av de senare tillkomna - var ogifta och ingick äktenskap i denna socken. De mindes bara två, en sörmlänning och en värmlänning, som hade familjer, när de kom till Sandvik. Upplänningen erinrade sig, vad Ingenjör Wimmerström berättat för honom. På Bänken invid varmvattenberedaren i kokrummet hade kuskar suttit ibland under ruskigt väder, sedan de fått lassen under tak. Där kom de i berättartagen, sedan värmlänningen satt fart på munlädret. Ingenjören hade lagt samman tidsuppgifterna för två av dem. Han fann, att kusken från Sörmland hade tjänat 102 år i Tvetaberg, men att värmlänningen kuskat omkring i 110 år. Nu var de i Sandvik.

Barn hörde dessa samtal, som i hemmen upprepades gång på gång. De lärde sig innehållet i flera av berättelserna, men först som vuxna kunde de förstå den omvälvning, som deras föräldrar varit med om. För dessa blev återblickarna lika med personliga minnen. För det förstfödda släktet i Sandvik blev dessa minnen hörsägner. Som sådana ingår några i denna berättelse.

Det var ett år i häståldern. I denna ljusa efternatt i maj hade all naturen börjat vakna och några sandvikare likaså. Rök steg ur skorstenar. Karlar skulle ju ha något i sig så här tidigt, klockan två på natten. Efter måltiden begav de sig omedelbart till stallet för att sela på. Före klockan nio måste de vara ur staden med det andra lasset av råben. Stadens myndigheter tillät nämligen inte på den tiden, att några fordon utsände för invånarna skadliga gaser och lukter. Efter den bestämmelsen hade kuskarna att rätta sig. Sandviks kuskar hade bråda tider nu.

Varje vagn var tungt lastad, men den drogs av parhästar. De var starka och orkade med åtskilligt. Fororna var på väg hem över flottbron. Kuskarna höll stort avstånd mellan lassen. De tyngde. Vattnet steg över hovar och hjulringar. Förbi Tranebergs dystra granhäck sattes hästarna i trav mot Nedre Mineberg. Där var det nära, att ett par ville dra ned åt stallet. Kusken styrde dock sitt par upp mot fabriken, såsom de andra kuskarna gjorde. Lassen kom in genom de öppnade fabriksportarna upp till vågen. Inne i benrummet selade kuskarna av och förde sina hästar till stallet. Dragare och kuskar behövde vila.

Den gamla flottbron över Tranebergssund, sedd från brommasidan. Foto Från sekelskiftet - (Stadsmuseets bildarkiv.)

Vid Nedre Mineberg hade de kört förbi skolbarn. Dessa skyndade redan strax efter klockan sju med raska steg mot Traneberg för att sedan traska Gamla vägen till Alviks skola. En flicka hade stannat för att hjälpa en förstaklassist med att fästa upp ett strumpeband. Undan ur vägen! Nu kom droskan med Ingesson på kuskbocken. Det är bråttom. Direktörens äldre söner skjutsas till sin skola i staden. ”Din klara sol går åter upp” i Alviks skola som i läroverket.

Kuskarna kom hem till ett Sandvik, som sjöd av liv. De flesta arbetarkvinnorna var sedan länge på benen. Det gick väl an vackra morgnar under den ljusa årstiden. Ingen annan värmekälla än köksspisen behövde tas i bruk. Arbetet blev därmed lättare. Flera av dem skulle själva ned i fabriken lika tidigt som sina män. Även för barnen måste de ordna. Dessa skulle först ha morgonmål och sedan matsäck med sig, när de begav sig åt olika håll - de yngre till skolan och tonåringarna och de äldre till sina arbeten. De halvvuxna flickorna hade tjänst, på något undantag när. Pojkarna arbetade antingen på limvinden i fabriken, inne i staden eller i ”Lådan”.

Alviks folkskola år 1907. Det lilla rödmålade trähuset till vänster innehöll i bottenplanet klassrum för småskolan och bostad för vaktmästare Larsson. I vindsvåningen lärarinnebostäder. I tegelhusets källare fanns slöjdsalen för gossar. I bottenplanet låg lärosalar. I en av salarna i andra våningen höll avgångsklassen till. Där trängdes klasser samman, när ”Högstdensamme” skulle skälla och slåss. På nedre botten t.h. hade skolköket sina utrymmen. Där fick bl.a. sandviksbarn mot en ringa avgift äta frukost.

Den stora människosamlingen:

I raden av lärare: ”Högstdensamme” (Gustav Sandström) i plommonstop och med mustasch, t.h. om honom Konrad Segrell, t.v. Sigrid Holmström, ytterligare t.v. Sten Robert Olsson med huvudet på sned. I andra raden bakom stenen i förgrunden syns en pojke med vit krage och skärmmössa. I berättelsen kallas han ”Moje”.

Foto: Karlsson & Bergström, insänt av Maja Löfgren, Grönvik

Kungsholms lådfabrik vid Ulvsundaviken var länge något av en yrkesskola inte endast för sandvikspojkarna. Där mötte de även forna klasskamrater, hemmahörande i Tangen, Kungsholms villastad och Ulvsunda.

Smeden och hans hantlangare, beväpnade med kraftiga tänger, stegade över torget mot fabriken. Något hade så här tidigt råkat i olag där inne. En ledig karl förde på en skottkärra en klädkorg ned till tvättstugan vid sjön. I Tallstugubacken mötte han en annan, som hunnit förse sig med ett stort stycke is ur stacken bredvid stallet.

Kvinnorna i Sandvik var pålitliga kunder, det visste både Bröd-Mari och gubben

Grönlund. Hon kom knogande uppför backen med två korgar hängande i kedjor från oket, som hon bar över axeln. stackars gumma! På sina goda bullar tjänade hon inte mycket, ty bagarn visste att ta betalt. Nog fick hon arbeta hårt för brödfödanbåde sin egen och andras. Det kunde hända, att barn ibland fick en liten slant av föräldrarna för att köpa av henne, till exempel de goda 2-öres smörrutorna med socker på. Föräldrar, som gjorde stora inköp, kunde få ”påbröd”. Så kallades de tillägg, som man då fick gratis.

Gubben Grönlund hade det inte särskilt lätt i livet, han heller. En arm hade han förlorat. Hans enda möjlighet till uppehälle var den lilla handel, som han bedrev. I en krok på sin ena sida hade han hängande en korg med sybehör och andra småsaker. Visst köpte folk av honom, men sandvikarna ville i allmänhet inte hjälpa till att stilla hans törst. När Anders Adamsson var hemma, kunde Grönlund dock bli bjuden både på kaffe och brännvin med smörgåsar och en värmlandshistoria som tilltugg.

Vid öppet vatten kom tidningsgumman med ångslupen, men på vintern förde hon sina tidningar med sig på en kälke. När hon syntes berörd av starka drycker, avstod vissa sandviksbor att köpa av henne.

”Tallstugan” uppe på backen.

Nu på förmiddagen var stunden kommen för kvinnorna där hemma att ta sig litet ledigt, för längre fram på dagen hade de åtskilligt att bestyra. Här vid Pumpen kunde de dryfta angelägenheter, egna och andras. Alltid var det något att glädja sig åt men mera att förarga sig över och att anmärka på. Som idag.

Stina, ”Skvallerstina”, som fru Maja kallade henne, hade allas öron. Visst var det skönt, att det blivit vår igen. I vintras hade svåra olyckor kunnat hända. Trädgårdsmästaren hade tur där vid Aladdinlampan mittemot Kontoret på den andra sidan om vägen. Han stod på stegen, och den slant, just som han skulle byta strumpa i lampan. Han föll mjukt i snön. Det var halt, alldeles förskräckligt i backar och på slät mark! Hon sa inget namn, men de visste nog, vilka pojkar det var, som sopat undan sanden i Tallstugubacken . Det där brydde sej ” insjenör” Wimmerström inte om ett skvatt. Han! Han åkte med pojkar och gav dem två öre var. Pojkarna skröt.

”Insjenörn” hade sagt till dem: - Här får ni för resan!

Vad menade åtorparn? Skulle hans pojke och ett par till få åka kälke i Branta backen och köra på folk utanför Tallstugan? Det blir så där, när föräldrar inte kan säja ifrån. I hoppbacken i skogen kunde barnen slå sig rakt fördärvade eller bryta benen. Trädgårdsmästarns Lydia var lika djärv som pojkarna. Det var också hon, som stod bäst i skidåkningen i Kristinebergsbergen

- Förrexten for pojkar ovåligt fram på isen med det där bandyspelet. Undras, om det inte skulle vara bäst att låta småpojkarna hålla till på kärren i skogen. Stina var bestämd i sina åsikter, de rätta!!!

Fru Maja kunde inte hålla med Stina. Fru Majas egen pojke hade jumpat på kärrens isar och fått ”öronsprång”. Våtvärmande omslag hade inte hjälpt ett dyft. Hon hade blivit tvungen att resa in till fabrikens läkare, så ont hade pojken fått. Den snälle läkaren kunde inte själv göra något åt sjukdomen. Därför skickade han dem till en öronläkare. Nu fick han känna på, stackars Moje, men bra blev han så småningom.

Kan man tänka sej! Häromdan kom doktor Rosengren och tog pojken med till skogs. Doktorn ville se Rankans kärr, för han hade själv som pojke roat sig med att jumpa.

Kvinnorna tyckte, att Stina var alldeles för myndig och tvärsäker, men de lyssnade gärna:

- I går hällde två pojkar pappspik i nybyggets skorsten. Såna otidiga barn!

- Har ni hört, att barn slagit hål på slangen under brandövningen?

- De där barna har inte fått lära sej veta hut. Kom inte å säj annat!

Stina kunde konsten att använda språkets olika former. Hon kunde också konsten att med stort nit och ringa hänsyn insamla svårfångat stoff och ge det en lockande tillspetsning. Hon utövade med framgång det som nuförtiden kallas ”uppsökande journalistik”.

Agneta, av smeden kallad ”Braxan”, hade ett större revir. Hon var om möjligt mera nyfiken än Stina. Hon hade lätt att nå även utsocknes folk, tillfålliga storheter, de där kom och gick. Spånga-August brukade ibland gästa Birger och bo på höskullen på

Tranebergs stall. Han hade hört, att sandvikspojkar varit grymma mot gubben Zetterlunds smågrisar i den fallfärdiga ladan på det övre gärdet. Hon återgav i Sandvik sannsagan om att den rubbade Hult en julmorgon predikat för korna i Johannelunds ladugård, medan gubben Grönlund, liggande i en spilta, snällt hört på.

En märkligare händelse än denna kunde hon omtala efter Edvard i Alvik, som aldrig ljög. Där hade man kommenderat ut karlar att se efter, om lik flutit mot alviklandet. Det var bara ett. Det hade karlarna bogserat över till kungsholmssidan. Sen fick polisen påringning om fyndet. Likadant hade man gjort i Sandvik. Tack vare dessa åtgärder kunde Bromma socken slippa att betala begravningen. Agneta påstod, att hon väl kände till det där. Hon drog sig aldrig för att sprida både Stinas och sina egna nyheter till en allt vidare krets: till Sandviks och Tangens tämligen okunniga invånare, till släkt i Värnland och vänner i Sörmland, till bekanta och obekanta. Det var, som om hennes prat studsade från mun till mun.

Några timmar mitt på dagen råder ett lugn på gården ovanför kontoret. Endast två småflickor leker stillsamt på den ena gräsmattan. Med svansen höjd till hälsning kliver den svartvita katten Petter lugnt över backen mot den stora yttertrappan . Han har haft nattskift i Tranebergs loge till bråd död för mången mus.

-Jaså, det är dags att komma hem nu!

Katten nedlåter sig inte till att besvara mattes fråga med ett jamande. Frun skyndar bort förbi Adams hörn och styr sina steg mot Tangen. Ännu kan man köpa sylta hos Matpelle, innan den har blivit förskämd av värmen.

Genom den öppnade kontorsgrinden går Direktören med snabba steg mot sin bostad på Övre Mineberg. På värdigt avstånd stegar Ingenjör Wimmerström och andra män från kontoret på väg upp till matsalen. Efter någon timme är de tillbaka igen.

Den lilla fabrikspipan blåser. Strax efter klockan två syns skiftarbetare i rörelse mot hemmet efter förmiddagsskiftet, som börjar klockan sex på morgonen. I väntan på mat knyter sig en gammal karl på kökssoffan och är snart i full sömn. En granne bär ut slaskhinken, vänder tillbaka, tar vattenhinken och går till pumpen. En annan knallar till vedboden för att dona med något. Som vanligt är flera pojkar försvunna, när det är dags för dem att vistas inom hörhåll. De yngre håller till på kullar i sandviksskogen. De är ivrigt sysselsatta uppe vid sina kojor. Snart skall stora ”fejder” rasa i skogen. På dassen sitter större pojkar. De är fördjupade i läsning.

En av dem befinner sig i sällskap med Jules Verne på en resa runt jorden på 80 dagar. Då struntar en resenär i mammans rop:

- Pelle, kom in och ät!

- Förbaskade pojke! Nu håller han sig undan igen!

Det är inte en lämplig dag för positivhalaren att komma till Sandvik. Blott några småslantar får barn ge honom. Apan ser sorgsen ut; några lyckabrev har hon inte fått dra upp ur lådan. Dagen är de viktiga inköpens dag. Kusken från Mattssons lysoljeaffär på Kungsholmen infinner sig med den stora tunnan väl fylld med fotogen. Barn tjusas av att se den blekblåa vätskan rinna ned från kranen i mått med ”läpp”. En pojke köper en liter ”förtisken” åt sin mamma. - Ölutköraren välkomnas alltid av sina trogna kunder. Anna i Nedre Mineberg köper en hel ”soffa” öl, när hon förutser eller anar stark törst. ”Läsarna” är nykterister och håller sig som de flesta familjer till utköraren från Grönwalls svagdricksbryggeri. Pojkar, som befinner sig hemma, är så illa tvungna att hjälpa till med att få kaggar ned i källare. Litet senare anländer Pettersson från Sofiero i ”Villastan¹” med ett stort lass av beställda varor från sin affär.

En vacker vårdag som denna kan några lediga karlar inte slå sig till ro, sedan de gått sina hustrur till handa. Nere i parken har de sina trädgårdsland. Nu måste de arbeta där, så försenade som de blivit av olika orsaker. Vägen dit leder över rötter och stenar, men det har bolaget inte velat göra något åt. ”Torkarn” är en otroligt arbetsam man. Utan ett öres ersättning från någon har han brutit stubbar och rötter och byggt en liten fin väg ned till sina egna och arbetskamraternas odlingar.

Skiftarbetare skall ta vid i fabriken klockan tio på kvällen. Strax före klockan halv tio kommer en kokare från fabriken och väcker en limkokare.

Stammande frågar han sedan: - Ä-ä du v-a-a-k-e-n nu?

Efter sitt kvällsmål skyndar limkokaren ned till fabriken. Samtidigt smyger sig den svartvita katten Petter bort genom Övre Mineberg till sitt nattskift i Tranebergs loge.

Vindflöjeln på direktörsvillan i Övre Mineberg gnällde och gnall. Den visade, vart fabriken vid olika vind kunde sända sina påfrestande lukter: till Kristineberg och

Stockholm, till Ulvsunda och Sundbyberg, till Alvik och genom Oxhålet ännu längre bort. Nu har vinden slagit om och ligger mot Huvudsta: Extraktionslukten

kittlar i godsägarens näsa. Den lukten doftar gott; den doftar profit.

¹Kungsholms Villastad - ”Villastan” - var namnet på nuvarande stadsdelen Ulvsunda. Den började bebyggas 1903 och omfattade området från Lillsjönäs och Ulvsunda slott österut till Ulivsundaplan och Grindstuvägen.

Det var en vår som alla andra.

Äntligen var Ulvsundasjön befriad från isbojorna. Bogserbåtar hade arbetat i flera omgångar och brutit upp rännor i olika riktningar. Så småningom återstod bara gråa isflak, som flöt omkring. Ur sin slöhet väcktes sjön snart av färdseln åt olika håll. Till kajen i Sandvik styrde båtar av skilda slag. Något så fängslande som dessa fanns inte i Tangen. Dit kom endast kolpråmar. Sandviksbarnen lärde sig både namn och typer av båtar. Varje pojke ”höll” på en båt. Den blev så småningom ”hans”. Alltid var det en stor båt, som såg stark ut. Därför inbillade sig pojkarna, att en sådan båt kunde gå fort.

Lustiga verkade smedjebacksbåtarna Pius och Tomte-Matts, där de låg vid kajen. Skulle de stjälpa bakut? Masen Dals Jerker Ströms sade, att de satt, när de var olastade. Vid sandvikskajen rätade de snart på sig.

Favoriterna var de stora ångbåtarna. Det kunde vara ”Aros” eller ”Västmanland”, ”Ragvald” eller ”Prins Carl”. De gick på västmanländska hamnar. En pojke höll på dem, för hans mamma var från Västmanland. En annan pojke med västmanländskt påbrå höll på de höga båtarna ”Örebro” med nummer. Ibland kom det in båtar, som alla hette ”Göta kanal”. De hade nummer precis som ”örebroarna”.

Det var maskinrummen på ångbåtarna, som fångade pojkarnas uppmärksamhet.

Hyggliga maskinister lät pojkarna komma ned i maskinrummen och få lära sig, hur båtmaskinerna arbetade. De såg inte ut som fabrikens maskiner.

Ångfartygen lastade ofta benmjöl. Det var farligt för barn att vara nära det arbetet. Olyckstillfällen kunde inträffa i magasinet, på banan ned till kajen och på båtarna.

Därför måste barn hålla sig på avstånd, trots att det var så spännande att få titta på arbetet på närhåll. Kaptener kunde ibland låta barn få stå på kommandobryggan och iaktta lastningen. De som hade den förmånen, kunde lägga märke till hur noga det var, att säckarna travades i båten så säkert, att de inte kunde vålla slagsida åt båten i sjögång. Dals Jerker påstod, att ”Tjust” var en svår båt att rulla i dåligt väder.

För de flesta sandviksbarn blev båtarna bekantskaper endast vid kajen. En pojke hade något att skryta med. Han hade fått resa med en ” örebroare” ända till Hjälmare kanal. Moje teg om sin resa. För några år sedan hade han rest till Hallstahammar med den lille Pius och fått vistas i maskinrummet. Där somnade han!

Två av de stora pojkarna hade något fint att bravera med. De hade klättrat så långt upp i en av masterna, som de kunde komma på ”Albatross”. Hon var det intressantaste av de många segelfartyg, som förtöjde vid Sandviks kaj. Erik från Roslagen kallade henne skepp. Hon hade flera master och ett långt ”pek” med segel på. Hennes vinschar drevs av motorer. Lasten bestod av extraherade ben, dvs sådana, som fettet kokats ur. Inget segelfartyg gjorde ett så starkt intryck på det lilla samhällets invånare som denna danska seglare.

Av skutor har vänliga minnesbilder bevarats. Det är, som om man ännu i minnet tycker sig höra vattnet klucka mot sidorna. Akterspeglarna angav på konstnärligt utformade lister namnen på skutorna och deras hemorter. Dessa kunde vara ”Brantevik”, ”Mönsterås” eller ”Väddö”. Skutorna kom med ved, men den fraktades även med pråmar. Dessa vattenvägarnas osjälvständiga lastbärare kom högst två, dragna av ångdrivna bogserare. Ved, tegel och sand fördes med dem till kaj i Sandvik.

Pråmskepparna var i allmänhet hyggliga karlar. Bara pojkarna höll sig borta från lossningsarbetet, fick de gärna vistas i styrhytterna. Hur knogigt det än var, nog skulle nioåringar pröva sina krafter på ratten. En av dem minns ett prov. Han ”styrde” pråmen en kväll och lät den glida genom Tranebergssund och sedan över vida, månbelysta vatten ända bort till Amerika, där moster Fanny bodde. - Han gick sedan hem och berättade för sina föräldrar om den underbara färden.

Han hade träffat en pråmskeppare, som inte var som andra. Den skepparen återkom ibland till kajen med sin pråm, som hade en vacker kajuta. På däcket framför styrhytten hade skepparen ett bord och en länstol. Där satt han efter arbetet och läste en bok. En läslysten pojke fick titta i boken. Där stod ordet Platon. Den boken var ”inget vidare”, tyckte han. Men pråmen med den fina kajutan och skepparen med den store filosofen i sällskap har senare burits fram av minnet som märkliga företeelser vid denna kaj.

Barn fick aldrig komma nära kolpråmarna. Dessa förtöjdes vid en brygga nedanför kvarnhuset Tack vare fabrikens sinnrika anordningar lossades de snabbt. Inte ens på kolbanan från kvarnhuset ut till kolgården fick barn vara åskådare. Det skulle ha kunnat bli mycket farligt. Banan låg högt över marken.

Uppmärksamma barn hade ofta något att iaktta ute på Ulvsundasjön. Nykterhetslogen Asbjörn Kloster i Tangen hade vid ett tillfålle utflykt med en mälarbåt. Den såg ut som ”Ragvald”. Båten var flaggprydd och lövad. Musiken dunkade och blåste för fullt - utan en enda blindpipa.

Vid ett annat tillfålle kom två ångbåtar i full flaggskrud till Johannelund. Stiftelsen höll årssammankomst.

Nöjesbåtar fanns i Sandvik blott två, en motorbåt och en segelbåt. De låg mestadels förtöjda. Desto mer lockade anblicken av seglare från Sundbyberg och Huvudsta, Ekelund och Karlberg på väg ut mot Mälarens fjärdar.

Stor uppmärksamhet väckte i Sandvik motorfartygen med namnet ”Avance”, när de för första gången uppenbarade sig. Dessa båtar stånkade upp mot Karlbergskanalen.

Skulle de till Separators eller Bolinders verkstäder, bägge uppe vid Klara sjö?

Bogserbåtar av olika storlekar drog sina pråmar mot Sundbyberg, Hornsberg och Karlbergskanalen. En vanlig syn var en bogserare med en inbyggd virkespråm i släp, ”Ekmans brädgårdar”.

Förhärskande var dock de personliga resornas små ångslupar, ”Dafne”, ”Diana” och ”Frey”. För de människor i Bromma, Sundbyberg och Solna, som hade vägar till de många bryggorna vid sjön, var dessa småbåtar viktiga och uppskattade samfårdsmedel. De gick från Bällstaviken ända till Järnvägsbron vid Tegelbacken. Med åren lärde de resande och befälhavarna ombord att känna varandra. Den godmodige kapten Andersson log fryntligt och visade allt slags överseende, men den låghalte kaptenen H. höll styvt på att alla skulle passa tiden. Han ville aldrig bli försenad.

Ulvsundasjön var även en badsjö. Sandviksborna hade två badhus i Nedre Mineberg, ett för invånarna på Övre Mineberg och ett annat för alla övriga i samhället. Pojkarna badade även vid det s.k. Långgrundet strax nedanför början av Gamla vägen. Det badstället besöktes även av människor från Stockholm.

Av alla de båtar, som färdades i olika riktningar över Ulvsundasjön, uppskattade några pojkar mest bogserbåten ”Lille John”. De hade fått följa med den några gånger från kajen till Tranebergsbro. Fyra pojkar uppsökte Ingenjör Wimmerström och bad honom köpa den båten åt dem. På en underlig fråga av honom svarade den äldste, att skickliga sjömän behövde den. Han måste säga, att han sorgligt nog inte kunde göra det. I stället skulle han försöka att hjälpa dem att få ett annat slags båt. Han höll ord. Mittemot ”farbror Adams hörna” låg ett förrådsskjuL Troligen var det ur detta, som någon på Ingenjörens befallning hämtat gammalt byggnadsvirke, veckad takplåt m m åt dessa pojkar.

När Ingenjören kom för att titta på följden av den hjälp, som han givit de fyra pojkarna, fick han bakom skjulet se deras lekbåt. Den hade sidor av plåt. Ur ett upp-och-nedvänt stuprör steg svart sotrök upp, ur ett smalt rör sprutade benmjöl ut som ”ånga”, och ur ett annat blåste en pojke ut småsten. Längst fram stod Moje och vred på ett barnvagnshjuL Han ”styrde” ”pansarbåten” mellan Ulvsundasjöns många obefintliga holmar och skär mot osynliga fiender från staden. Ovanför kajen låg fabriken. Den var för pojkarna Sandviks stora märkvärdighet. I Tangens fabrik kunde inte barn få komma in . I Sandvik fanns möjligheter till spännande äventyr. I benrummet levde råttor så stora, att kattorna inte vågade sig på dem. Råttorna kunde de träffsäkraste av pojkarna skjuta ihjäl med nålförsedda pilar.

Det bästa av allt i hela fabriken var maskinrummet, men de vuxna tillät inte pojkarna att gå dit ensamma. I rummet fanns två liggande ångmaskiner. Pojkarna beundrade dem.

- O du Stora Ångmaskin! Du är alltjämt till glädje fören pojke, nu gammal och grånad!

En dag fick Moje följa med sin pappa ned i maskinrummet och se den nya maskinen. Dieselmotor kallades den. Maskinisterna tyckte, att det var en bra maskin. Pojkarna, som ju förstod sig på maskiner, sade tvärtom:

- Den är inte bra. Den har inte nå'n vevstake och inte nå'n rem.

Det fanns något annat, som pojkarna satte värde på. Det var förrådet i ett litet hus vid sjön. När smeden och rörmokaren gick dit och plockade åt sig många saker, så tyckte pojkarna, att de kunde göra likadant. De visste dock, att det var förbjudet att ”hitta” grejer, som tillhörde Bolaget.

- Det är ord, som står på skivan ovanför grindarna, sade smeden. En dag kom några främmande, söndagsklädda karlar till Sandvik med Ingessons droska.

- De där är Bolaget, sade Mojes pappa. Pojken fåste sig inte vid dessa karlars utseende. De bodde inte i Sandvik. Moje hade samma uppfattning som de andra pojkarna. Nisse visste han:

- Dom har inget här att göra. Dom bor inte här. ”Bolaget” förblev ett hotelseord.

En dag hände det, att förrådet var låst. Sandvik var i alla fall bättre än Tangen, för i Sandvik kunde pojkarna ännu springa omkring och ha spännande äventyr i fabriksområdet. Under benmjölsmagasinet hämtade de mjöl till ”ånga” i lekbåten och framför allt ”krut” att kasta på pojkarna i Tangen, när striderna mot dem pågick för fullt.

En dag hände något, som alla pojkar tyckte var mycket dumt. Portvakten satte upp ett papper. På det stod det, att barn inte längre fick gå in i fabriksområdet ensamma. De halvstora pojkarna menade, att portvakten kunde låta dem gå in som förut. Allt var Gunnars fel. Han hade råkat trampa ned med ett ben i en öppen kokare med varmt vatten och blivit svårt bränd. Alla vuxna gillade förbudet, men pojkarna höll med Nisse:

- Det är orättvist. Det är bara han, som har trampat i och inga andra.

Nu blev det verkligt spännande att smita in i fabriken . Det fanns pojkar, som lyckades ofta. De beundrades av de yngre.

- Ni har ju hela skogen. Bråka inte!

Pojkarna hade Sandviks skog och lite mera till. De strövade i vida marker, som de betraktade som ”sina”. Dessa sträckte sig från Tranebergsbro över Tranebergs gårds ägor, genom Sandviks park och skog och genom Johannelundsskogen ända ned till ”Lådan” lite bortom Margretelund. Inom detta stora område hade pojkarna möjligheter att förverkliga sina planer. Här var de självständiga. Nu hade de kommit in i sin ”hjälteålder” och stod under fantasiens herravälde. Där fanns intet utrymme för Bolaget, Direktören, Trädgårdsmästaren och Föräldrarna, alla dessa, som kunde vara till hinders i det livets stora allvar, som kallas pojklekar.

Sophögens rikliga avfall, trädgårdens äpplen och bär, fabrikens och ”Lådans” plankstumpar och spik, Ulvsunda ladugårds rovor, allt hade pojkarna ett stort behov av. De tog för sig, om tillfållen gavs. Av Matpelle fick de vid ett tillfälle några gamla korvstumpar. I skogen förvandlades dessa omedelbart till björnkött. På materiella förnödenheter och flödande fantasi led de ingen brist. Särskilt under sommarlovens ljuvliga dagar var denna tillvaro för dem LIVET SJÄLVT.

En stig i ”Äventyrens skog” år 1979

Naturen tog ut sin rätt. Pojkarna blev till slut hungriga och trötta. Tillvaron i skogen blev på något sätt underlig. Då blev de rädda och lomade av till sina hem. Även inbillningskraften behöver vila.

Som elever i Alviks skola hade pojkarna Folkskolans läsebok. Den kunde de anlita som uppslagsverk för att finna namn på ”hjältar”. Ännu bättre kunskapskällor erbjöd Bolagets bibliotek. Det hade ett stort bestånd av böcker, som skulle tillfredsställa läslystna sandviksbors behov. De namn, som de träffade på, använde de fullkomligt godtyckligt.

Pojkarna inriktade sig på indianböckerna, på Gustaf Schröders romaner och på alla böcker, som kunde erbjuda läsning av spännande äventyr. Innan de yngre lärt sig riktigt förstå innehållet i böckerna, hade två äldre kamrater läst för dem. Nu strövade de yngre i skogen som ”indianer” och ”värmländska finnar”. De smög omkring som Den siste mohikanen, som Pieter Mauritz och som Örjan Kajlands pojkar.

Förenade gick de till strids mot de ”kojbossar”, som visade sig vid Tranebergsbro och kallades ”bojskater”.

Sandvikspojkarna var alla stridbara män med ”tommahåk”, spjut och pilbåge. Ingen var klen till mods.

Händelserna i skogen blev inga efterlikningar av böckernas innehåll, men där fanns vissa mönster. Pojkarna ändrade dem allt efter sina egna behov. Ibland kunde äventyr misslyckas. Det gick inte att leka Robinson Kruse i Stora kärret. Evert, som var Fredag, fastnade med ett ben i gyttjan och blev rädd.

Den historiskt märkligaste händelsen i Sandviksskogen måste räddas till eftervärlden. Under ledning av Hjortdödaren och med Skinnstrumpa som modigaste nybyggare höll Blockhuset vid Lickingfloden i Amerika stånd mot de hårda anfallen från Örjan Kajlands pojkar i Finntorpet i Västerskogen. Ändock leddes dessa av Richard

Lejonhjärta med Björn Starke som tappraste soldat. I sinnevärlden var denne en pojke i farbror Adams gamla, avlagda hatt. Den stora sophögens förråd av allsköns avfall tog nästan slut på grund av de heta och långvariga ”fejderna”. Efter dessa rökte ”krigarna” fredspipa med torvströ som tobak. Den tog de i de nya stolarna på dassen och stoppade i piphuvuden av kastanjer. Några pojkar kräktes, men ingen svek.

Fred blev sluten.

Tillvaron i Äventyrens skog förblev inte alltid ostörd. Det kunde hända, att en vissling hördes från någon pojke. Vuxna nalkades! Då blev de stridande med ens sams. De tog till flykten upp mot gränsstaketet. Grinden var öppen. De rusade in i Johannelunds skog bort mot Himmelsfärdsberget. Därifrån klättrade de ned till buskbeståndet i det stora stenröset. Dit tog sig inte de vuxna.

”Hjältarna” var räddade.

Nere i samhället fick de av sina föräldrar och även av andra förmaningar och ovett. De enda, som pojkarna kunde lita på som vänner, var farbror Adam och Ingenjör Wimmerström. Den senare hade några gånger talat med dem om livet i skogen. Sedan hade han till fru Maja sagt, att pojkarna hade stark fantasi. Deras ”pallningar” och andra anskaffningsföretag var ju barnsligheter och fuffens, som de skulle växa ifrån. De unga skulle bli karlar med tiden.

När pojkarna fått höra, vad Ingenjören sagt, tyckte de, att han hade rätt. Som de där sandvikskarlarna på kontoret och i fabriken ville de inte bli. Pojkarna trodde, att de skulle bli som de stora kamrater, som förut hade hjälpt dem.

Hur det kom sig, visste inte pojkarna, men de tröttnade på livet i markerna. De önskade omväxling. Föräldrarna ville, att pojkarna skulle ”göra rätt för sig”. Det där lät bekant. De skulle naturligtvis rensa föräldrarnas täppor, bära ved, vatten eller slask och det värsta av allt - de skulle dra mangeln. Hjälpa till? Nej, de ville tjäna pengar, som de äldre pojkarna nu gjorde. Sålunda uppsökte de av egen vilja Trädgårdsmästaren. Han anställde dem. Under sommarloven arbetade flickor och pojkar i trädgården mot en lön av lO öre i timmen. Det blev en dagsinkomst av 80 öre. Moje drabbades dessutom av den tyska grammatiken: ”Der Fuchs, des Fuchses...”

Till det inhägnade och av låsta grindar skyddade Övre Mineberg kom i vanliga fall utomstående, blott om de hade ärenden dit eller arbetsuppgifter där. Att skyffla gångar inom det området eller i parken var inte några eggande arbeten för pojkarna. Men där kunde de hitta små gummibollar, som hamnat utanför staketet kring en underlig plan. Den hade inga målstolpar, bara grova streck här och där och ett nät tvärs över planen. Pojkar, som sett vitklädda människor slå boll där, förstod sig inte på det spelet.

- Det ska vara så hos herrskap, sade fru Maja, knyckte på nacken och lade händerna i kors över magen. Fru Ek nickade instämmande.

På gårdar nere i Sandvik slog pojkar lyra med de små, hårda bollarna. Det förbjöd föräldrarna, sedan fönsterrutor krossats. I stället roade sig pojkarna med att härma en kontorist. Så snart han kommit utanför kontorsgrinden, dribblade han med en sten eller en frusen hästlort. Pojkarna förflyttade sig till vägen ovanför Tangens gethage och dribblade. När de äntligen fick en riktig fotboll, fastän mycket sliten, så sökte de sig till Krogängen i Traneberg. Här fick de större utrymme. Här fick de känna glädjen att sparka en boll. De sparkade den än hit, än dit, och dessemellan sparkade de varandra på benen. De sprang, de knuffades, de skrek, de slogs. Härmed avgjorde de ”mattsen”.

Vi vann!

Om det var för att dämpa pojkarnas fotbollsiver eller inte, är svårt att avgöra. En dag överraskades nämligen pojkar i några familjer av att deras föräldrar klädde om sig och att de själva måste ta på sig ”söndagskläderna”.

- Det är för nå't hemligt och fint, sade fru Maja.

Nere vid vägen utanför kontoret väntade farbror Adam med hästar och vagn. Det blev för Moje och även för andra barn en upptäcktsresa genom Bromma och likaså deras första besök i Drottningholm.

Troligen höll sällskapet inte ihop hela tiden. Mindes Moje rätt, när han senare berättade om färden, så stod två karlar med pojkar länge på båtbryggan och väntade på ångbåten. Äntligen kom TESSIN! Med henne fick pojkarna tillsammans med sina fäder göra sin första färd på en stor ångbåt ända till Riddarholmen - eller kanske det var till Munkbron. Naturligtvis var det maskinrummet, som fångade de två pojkarnas uppmärksamhet.

-Vi har inget roligt. Alla är tråkiga - inte farbror Adam och farbror Wirnmerström förstås - men alla andra. En av de pojkar, som satt i köket och surade, sade sin mening rakt ut till fru Maja. Hon var rapp i tungan som vanligt: - Ni får låna böcker på biblioteket. Vi har både Stockholms-Tidningen och Brokiga blad, som Knut tar hem. Allers får ni låna av Anders Adamsson, när han har köpt bladet. Ni har era kojor i skogen. Där sitter ni och läser, eller så slåss ni. När ni inte går i skolan, så arbetar ni i trädgården. Ni får behålla några egna slantar. Vad gör ni sen? Jo, ni sparkar boll och sliter skor på sånt där. Allt det får ni göra för era fäder, som snällt lagar skorna åt er. Ni har det för bra, det är hela saken det.

-Det är så tr-å-å-åk-i-gt!

-Folka er och sitt inte och gnäll! Vad vill ni?

Hon fick inget svar.

Det hördes musik från gården. De två pojkarna rusade ut. Den där karln hade de inte sett förut. Han spelade dragspel och hade en stor trumma på ryggen. Den bearbetade han med trumpinnar, som var fastsatta vid hans armar. Mässingslocken uppe på trumman slamrade, när han sparkade med den ena foten . Till skoklacken gick en rem genom trumman från locken. Pojkarna uttryckte sin beundran för denna anordning och lyckades samla ihop inte mindre än 25 öre. Sedan spelade han ett stycke till och fick 15 öre av fru Andersson. ”Donauwellen” hette stycket, sa han.

Nu märktes, att tyskar fått korn på Sandvik, för vid ett annat tillfålle uppträdde en hel tysk musikkår på gården mittemot kontoret. Kring den samlades många människor, som gav slantar till tyskarna. Dessa spelade sedan ett stycke, som hette ”Deutschland, Deutschland über alles”. Pojkarna frågade Moje, som gick i läroverk, vad det namnet betydde. Han hade läst tyska bara ett år men försökte att översätta: ”Tyskland är överallt”.

Numera var pojkarna i Tangen och Sandvik för tillfället sams. Vid Trådgardinsfabriken fanns en förening, som en del yngre sandvikare var medlemmar i. Det var nykterhetslogen Asbjörn Kloster. Ibland hade den fester i Tangens stora samlingssal. Festernas ”fiskdamm” och folklekar hör till de nöjen, som blivit minnen.

Det var långt till staden. Resorna kostade slantar. Därför fick de unga, som inte hade egna inkomster eller blott små sådana, hålla sig till de få ovanligheterna i bygden. Logen var den ena, Johannelund var den andra. I den stora salen där visades ljusbilder från Indien och Afrika. Roligast var att se elefanter, lejon och tigrar. Några pojkar tittade mest på ljusapparaten och ett par ”hinkar” på golvet strax nedanför.

Innan visningarna började, förklarade skötaren av den stora ljusapparaten, vad ”hinkarna” och deras uppåtgående slang hade för uppgift för karbidlamporna. Två av pojkarna kunde mera om gas än andra; de hade hos släktingar i staden sett små gasspisar.

En gång uppträdde i Johannelund en svensk-amerikan, pastor Hultman. Han satt vid en orgel, gungade med kroppen, spelade och sjöng ”Det är solsken där borta på kullens topp...” Agneta och Stina, Fru Ek och fru Maja, tant Adam och ”Pihlagumman” sjöng med och blev så rörda, att de till slut grät. En av de äldsta pojkarna tyckte, att svensk-amerikanen gjorde sig märkvärdig. Då måste alla de andra pojkarna tycka likadant.

För några år sedan hade det hänt något spännande. Det kom soldater till samhället. Pojkarna undrade, vad de hade där att göra. Föräldrarna sade ”gardister”, men en äldre pojke visste, att de skulle kallas ”soldater”, för nu skulle det bli krig. Vad hade de annars där att göra? Föräldrar talade om att de var där på grund av storstrejken, men det fattade inte pojkarna riktigt.

De gick ned till soldaterna i ”Stärkelsen”. Där fick de äta pannkaka med fläsk till. De fick också se soldaternas korta bössor och långa knivar, som kunde sättas på bössorna. Pojkar gjorde något spratt, och sedan blev det förbjudet för dem att gå dit ned. När gardisterna fått vittring på de många unga kvinnorna vid trådgardinsfabriken, stegrades deras krigarmod. Som upptända katter i mars ”lupo” de nattetid till ”Fjällornas hus” i Tangen och sökte sig på smygande sko upp i trappor och genom långa gångar till vänliga flickors rum. Vad där förehades under mörksens timmar, finns inga sandviksminnen om. Däremot förtäljer hågkomster, att i Sandvik mycket gissades och än mer viskades i hemmen och vid Pumpen. I det stora stilleståndets tid arbetade Agnetas och Stinas tungor för fullt. Även annat folk fick gång på munlädret. Vilande karlar i gräset och på Gungbrädan, vanligen tröga och ordkarga, lyste upp i en yrvaken pratsamhet.

Under ett annat år hände mycket. Några pojkar stod på kajen och tittade på segelbåtar. En pojke skrek till. Han hade upptäckt, att skogen mellan Huvudsta och Ekelund rörde på sig. Så småningom höjde sig över brynet något stort grågult med en korg under. En av de större pojkarna omtalade, att detta var en ballong. Han hade läst i en tidning, att övning med ballong skulle ske vid Frösunda. Pojkarna gissade, att det var mycket långt bort. På hemvägen från kajen mötte de farbror Adam. De berättade för honom, vad de sett. Han fick syn på ballongen och svarade: - Dimper den särken ned i sjön, så skrämmer den bort fisken för sme'n.

Det blev flera spännande händelser. Karlar hade varit ute på Ladugårdsgärdet utanför staden och sett en ny maskin, som en människa kunde flyga med. Calle Cederström hette den mest kände man, som flög då. Hans namn blev till en början pojkarnas benämning på varje karl, som flög med en sådan maskin. - De stod på kajen och tittade.

- Skratta ni! Min pappa ljuger aldrig. Han stod i farbror Adams backe och såg en Calle Cederström, som flög över Tangen och runt fabriksskorstenen där och sedan tillbaka till Stockholm.

Det berättades om fabrikör Nyberg i Sundbyberg, som byggt en flygmaskin. Vid provkörningar på Bällstavikens is rusade maskinen framåt men lyfte aldrig från isen. Detta gav upphov till mycken skämtan bland karlarna, när de inte hade annat att tala om. En lördagseftermiddag satt några karlar på Gungbrädan och talade om sina erfarenheter av krigsmakten.

Ingen hade tjänat vid flottan, men gubben Norrby hade varit båtsman. Nu tjärade

han tak och kajer vid Sandvik . Han fick därför gälla som sandvikare. Karlarna på Gungbrädan hade ”exerat” vid olika regementen. Sandvik hade verklig del i Sveriges krigsmakt till sjöss och till lands, menade Dals Jerker. Han fick ett infall:

- Tänk, om de ska kriga med såna där maskiner också. Då får vi även Sveriges krigsmakt till väders. De vuxna pojkarna går ju och pratar om sånt som framtidens krig. Den gänglige masen Dals Jerker fick ett ökat anseende som fantast!

Pojkarna, som lyssnat på karlarnas samtal, förstod nu, att det fanns mycket nytt, som inte de hade kommit på. Moje berättade om något, som han hade sett. Karlar arbetade med räls på ett av Kristinebergs gärden. Någon hade sagt till honom, att det skulle bli en spårvägsbana ända ned till bron. Sandvikare och andra skulle inte få så långt att gå till en spårvagn. Spårvagn! Bara ordet gjorde honom glad. Han lämnade karlarna och gick till Edvin och Evert. Alla tre hade åkt spårvagn och tyckte mycket om det. Inne i en sådan vagn luktade det gott om de långa, fina och nyfernissade bänkarna. Så rent och snyggt det var! Bäst var i alla fall att stå längst framme hos mannen, som skötte en kran och en vev. Sådant arbete skulle Evert ha, när han blev stor.

Pojkarna hade Olle Norman i Johannelund att tacka för att de fick hålla till på fotbollsplanen i Margretelund. Vid denna tid började de spela fotboll något så när efter reglerna. Så kallade fans fanns inte på den tiden, för pojkarna skrek själva allt efter behov. De bildade Minebergs idrottsförening och hade egen dräkt i gult och blått. Deras mödrar sydde den av blankt tyg. Medlemskort trycktes, sammanträden hölls, styrelse valdes, och styrelsemedlemmarna grälade. Nu var pojkarna på väg in i de vuxnas värld. Ännu levde de likväl i tre olika världar: vanligen i tråkighetens Sandvik, någon gång i Äventyrens skog, där de i kojorna läste äventyrsböcker och förbjudna böcker, och med varmaste känslor levde de i den nya värld, där de redan hunnit sparka både boll och ben. Vi blev ”sjösterade”.

En dag besannades en uppgift, som Birger Zetterlund spritt ut. Tranebergs gärde mittemot Krogängen höll på att omvandlas till en idrottsplats åt Djurgårdens idrottsförening (D.I.F.). Platsen kallades allmänt ”Tranan” av de idrottsintresserade.

Här blev pojkarna bekanta med människor, som inte tjatade om att de skulle vara rädda om skorna. Här blev två pojkar så lyckligt lottade, att de fick köpa ett par avlagda fotbollsskor.

Andra fick dubbar till skänks. Pojkarna fick gå in fritt och se tävlingarna, om de bara ville hjälpa till att städa. Det gjorde de gärna.

Inte endast pojkar och halvvuxna fångades av de matcher, som utspelades på idrottsplatsen. Även vuxna brommabor yvdes över att en semifinalmatch i fotboll i olympiska spelen 1912 spelades här. Moje var ”bollkalle” bakom Finlands mål. Det har han inte glömt.

Naturligtvis blev djurgårdarna ”vårt lag” för många brommabor i denna del av socknen. Det fick hängivna anhängare. Snickarbasen i Sandvik hojtade och sparkade framförsittande i ryggen, när ”djurgårdarna” gick till anfall. Han skrek: - Skjut!

Adams ”fiende” i Tangen, ”den förbansade smålänningen”- han var västgöte!nästan sprang till ”Tranan”, när han fått höra, att det skulle bli ”mätts i päken” (= match i parken). Under matchen skrek han och knöt bägge nävarna ut mot planen. Pojkarna hejade, jublade, skränade, allt efter hur det gick för ”djurgårdarna”.

A.I.K.-arna skulle sannerligen få sitt - och det fick de. Pojkarna kastade sten på dem, när de gick ned till den gamla Tranebergsbron. Bakom planket mot Tranebergs

lantgårdsbyggnader hade under matchens gång arrendatorns son Birger - ”Birre”stått på en stege. Han gav uttryck åt lidelserna: - H-e-e-j-a Dj-urg-å-rn, sp-a-r-k-a

A.I.K. p-å b-e-en-a!

- Nå, unge vän, du är väl glad åt att vi fått en riktig idrottsplats i Traneberg?

Med den frågan inledde den omtyckte läraren Sten Robert Olsson samtalet med Moje. De kom väl ihåg varandra från Alviks folkskola. Nyss hade de lämnat Hantverkargatan och var på resa med spårvagn till Tranebergssunds Östra. Pojken var van, att lärare ledde samtal, och han lyssnade uppmärksamt på Olsson. Denne förde de stora förändringarna i Bromma på tal. De var överens om att det skulle bli bekvämare att resa till och från staden, sedan spårvägen förts över den nya pontonbron till brommalandet. Sedan skulle naturligtvis spårvägen dras allt längre in i Bromma. Olsson var säker på att den skulle nå Äppelviken. Han trodde, att människorna i Sandvik och Tangen skulle uppskatta det nya samfärdsmedlet. De skulle kunna gå till hållplatsen vid sundet. Därifrån kunde de sedan resa både till staden och åt det andra hållet ända till Övre Gustafslund. Då fick de nära till skolan, både barnen och de vuxna.

Olsson förde försiktigt in samtalet på Föreläsningsföreningen. Han tog för givet, att folk ifrån de två industriorterna skulle besöka föreläsningarna flitigare, sedan de fått lätt att komma till skolan. Moje blev förlägen. I hemmet hade han aldrig hört talas om den föreningen. Däremot hade han sett lappar, som satts upp på träd i Sandvik och på staket i Tangen. Han hade läst på några och funnit okända namn. Bara ett var bekant för honom. Hans storebror hade köpt flera stora svarta böcker om världshistorien. På dessa böcker hade han läst namnet Emil Svensen. Hur skulle han svara sin före detta lärare?

- Det är tre stycken karlar hemma, som brukar låna böcker i vårt bibliotek i Sandvik. Kanske de har gått till skolan och lyssnat på föreläsningar. Dals Jerker hade berättat för honom om föreläsningar i något i stan, som hette Arbetarinstitutet. Dit gick masen ibland.

Mer vågade han inte säga om detta. Han hade hört något viktigt, som han ville tala med denne trevlige lärare om. Människor i Sandvik var rädda för att Stockholms stad skulle bestämma om allt i Bromma. Då kanske fabriken inte fick vara kvar.

- Folk i stan och på andra håll talar ju om att det luktar så illa från fabriken. Stan kan förbjuda fabriken. Då blir det många, som inte har nå't arbete.

- Ja, kära du! Jag förstår sandviksborna. Lärt folk kan ju bevisa, att stora städer slukar den närmaste omgivningen. Men jag tror, att det ska dröja länge, innan stan vågar förbjuda driften i Sandvik. Hälsa dem där borta från mej och säj dem det! Ajöss! Vi ses.

Övre Gustafslund låg alldeles norr om nuvarande viadukten vid Alviks T-banestation. Foto 1915.

Sandvik bibehöll genom åren i stort sett sin bekanta prägel. Fabriken gav fullt arbete åt människor i olika åldrar. Den förbrukade stenkol och olja, ben och bensin. Den gödde råttor och Ulvsundasjöns vatten. Den utgöt frikostigt sina doftrika gåvor över bygden. Till aktieägare gav Bolaget utdelningar, som i storlek var okända för menige man.

Tillvaron i det lilla samhället där vid viken var helt beroende av fabriken, dess teknik, dess anställda, dess tillverkning. Den blev så pass lönande, att Ledningen tidigt ansåg sig kunna hålla ett bokbestånd åt de anställda. Dess böcker främjade den läslust, som onekligen fanns hos ett fåtal. Pojkböcker eggade de ungas fantasi, men de, som sökte skrifter om väckande ideer, fick vända sig åt annat håll.

Makten i samhället utövades av civilingenjör Hjalmar du Rietz. Han var driftsledare och senare verkställande direktör i det familjepräglade företaget. Hur man skulle uppfatta hans ställning, förklarade fru Maja för sina pojkar: - Han är som patron på ett bruk. Han bestämmer allt, det förstår sig.

Att han måste åtlydas, var vissa föräldrar inte sena att framhålla, när deras egen myndighet kom till korta mot pojkar, som tagit sig för stora friheter: -Vad tror ni Direktörn ska säja, när ni bär er åt på det där viset? Skäms!

Några personliga minnen av honom hade inte Moje från dessa år, men han hade hört omtalas, att Direktörn var snabb både i tankar och tal. Hans person och hans åtgärder omnämndes - försiktigtvis - både vid Pumpen och på Gungbrädan. Karlar kom ihåg, hur ivrig den unge Ingenjören varit att lära dem att sköta olika uppgifter i fabriken.

För alla gällde alltifrån företagets tillkomst Patriarkatet i Sandviks särskilda tillämpning. Överheten högaktades av barn och föräldrar men misstroddes av några ynglingar nära mannaåldern. De var anställda på andra håll och anlade nya synpunkter på sandvikslivet. Chefens fadersvälde i det lilla samhället stämde - i vissa stycken - väl överens med det som utövades i en del familjer.

I brydsamma fall kunde karlar uppsöka Kontoret i och för bekräftelse eller råd. Kvinnor hävdade sin självständighet inte blott i hemmen utan även mot Överheten. De kunde ifrågasätta både åtgärder och förslag. Spörsmål dryftades vid Pumpen, men några tvehågsna tog inte ställning. De var svåra att ”persvadera”, bland dem fru Ek och fru Säll, men efter en tid jamade de med. Agneta och Stina svarade för att kvinnornas synpunkter fördes ut till en större allmänhet.

Arbetare, anställda på 1890-talet och kring sekelskiftet, hade i Sandvik lagt år till år i ett strävsamt liv, ”ringa och vanligt i öden, sorger och tidsfördriv”. Nu var de sandvikare av företagets gamla beprövade stam, med eller utan snus, med eller utan flaska, ”därmed jämt”, skulle Anders Adamsson ha sagt, om ämnet förts på tal i hans närvaro. Inte var de mycket hemmastadda i samhällsfrågor, men ynglingar med anställning i staden framhöll, att nästan allt i Sandvik var följden av de anställdas arbete.

-De vure int så dumt att få litt påökt nu, menade Dals Jerker, men mer än så vågade han inte göra.

Medelålders och äldre invånare hade blivit hemtama i Sandvik. De följde den invanda lunken såväl i arbetet som i sysslorna för familjen och hemmet. Så olika var karlarna trots den blå blusens likhet, att ingen kan utpekas som ”den typiska sandvikaren”.

Liksom sina gelikar i Tangen och Alvik försökte de att anpassa sig till stadsbornas mönster - åtminstone i fråga om helgdagskläder och uppträdande.

Den drivande kraften därvidlag var kvinnornas självkänsla. Alla i familjen skulle vara ”propra”, som fru Ek betonade. Manfolk striglade sina rakknivar och bemödade sig att bli släta i ansiktet utan alltför stor blodsutgjutelse. Blott läppskägg kunde få förekomma. Hårdstärkta ” pansarskjortor”, som knäpptes i ryggen, var en plåga för annars lediga blusmän men hörde till helgdagsstassen. Unga mäns ”söndagsblad” (skjortbröst) förebådade en drägligare tillvaro även för äldre karlar. Minnesbilderna av de flesta av dessa människor har förbleknat. Anekdoter om några karlar har bevarats. Som typiska för två personer, Sandvik och 1900-talets första årtionde, får följande lilla historia gälla. Niklas och hans införstådda kumpan gycklade ibland med ortsbor, särskilt kvinnor, för att roa sig själva och göra offren till åtlöje för andra. Vid ett tillfälle höll Niklas på att laga Pumpen. Kvinnor hade ärende till Pumpen. Kumpanen infann sig oförmodat. Sedan började de båda karlarna sin ordväxling. En av dem låtsades försäga sig och fick ovett av den andra. Kvinnorna tog de båda skälmarnas samtal på allvar och spred ryktet till en allt större krets. Bolaget skulle enligt Niklas ha fått ett stort parti risgryn som betalning för en leverans av lim till Indien . De anställda skulle få köpa ett halvt kilo för varje familjemedlem. Långt före den utsatta tiden stod många kvinnor utanför ”Stärkelsen” och väntade, att dörrarna skulle öppnas. Naturligtvis blev alla lurade. Sådana knep använde de båda filurerna då och då.

”Tant och farbror Adam”

I glada minnesbilder har tre sandvikare stannat kvar.

Ingenjör Karl Wimmerström - ”insjenörn”, som fru Ek och några till sade - var en gestalt för sig. Född 1850, var han den äldste till åren i företaget.

Tidigare hade han varit chef för Svartviks stärkelsefabrik. Då benmjölsbolaget inköpte denna brandskadade fabrik, följde han med till den nye ägaren. Någon gång under föråret 1906 flyttade han till staden men var alltjämt anställd i Sandvik. I sitt umgänge med människor verkade han som en vänlighetens och den goda förståelsens företrädare bland vuxna och barn. De senare tog han nästan alltid i försvar, när de begått något fuffens. Vid Bänken i fabriken och på andra hålllyssnade han uppmärksamt. Det hände, att han återgav en del av vad han hört. Därför har dessa anekdoter kunnat föras vidare.

Utanför familjen kände Moje blott få personer - ”för såvitt ett barn kan sägas känna vuxna”. För två av dem hade han varma känslor. De bodde i en hörnlägenhet på nedre botten av ”Korsvillan”.

”Tant Adam” var barnens namn på fru Ada Adamsson. Hon var född 1852 och kom med sin familj från Skultuna bruk i Västmanland. Så länge den Adamssonska familjen bodde kvar i den nyss nämnda villan, var deras hem ofta besökt av barn. När de kände doften av farskt bröd, brukade de sätta sig strax utanför Adamssons bostad. Det dröjde inte länge, förrän hon öppnade dörren och bjöd dem på de bästa av bullar och kakor. ”Tant Adam” hade den stora uppgiften, sannerligen långt ifrån lätt, att vara ett stöd för sin make. När han var på sitt bästa humör, kallade han henne ”gusslåne på jola”. Utan henne hade han inte kunnat klara livets påfrestningar. Anders Adamsson var en säregen företrädare för det folkliga Gammalsverige, som en gång fanns. Han var ful och grov i truten som sin landsman korperal Storm. Han var kommen från Visnums socken i Värmland, landskapet med bruk och herrgårdar, myter och mörka män. Född 1854, kan han i sin uppväxttid ha fått intryck av levnadsvillkoren och den folkliga kulturen vid gamla bruk i landskapet. Det finns goda skäl att antaga detta.

Han var svartmuskig och hade bruna ögon. I Sandvik ansågs han vara av vallonsk stam. Ögonen kunde glittra vid något roligt, men munnen syntes sällan le. Den som sett honom, skulle kunna tro, att han var en dyster och butter man. I Sandvik kallades han alltid blott Adam.

Han var fast rotad i sitt hemlandskap. Det torde vara svårt att finna någon människa i vår tid, som på fullaste allvar åberopar sitt hemlandskap som bevis på sin sakkunskap och vederhäftighet i största allmänhet. Det gjorde Anders Adamsson då och då. Från det gamla Värmland hade han sin värdeskala i arv. En händelse kan bekräfta detta och samtidigt belysa ett karaktärsdrag hos honom. Adam hade stannat med hästar och vagn vid ett ölkafe i trakten av Hantverkaregatan och S:t Eriksgatan. Där tog han väl för sig och skulle sedan köra hem trots att han hade ” blivit yr i skallen”. En polis kom dit och ifrågasatte Adams möjlighet att köra. Hjälpsamma karlar följde Adams råd och fick honom upp på lasset. Liggande där, fäktade han med armarna och skrek:

- Fjärsman, fjärsman hälsa landshövdingen från Anders Adamsson!

Moje måste ta plats på kuskbocken. Han kunde inte mer i fråga om körning än att hålla i tömmarna och ”smacka” på hästarna. De kände den välbekanta vägen och lunkade hemåt. Detta var troligen inte den första eller den sista turen för dem utan Adam på kuskbocken.

Adam var en helgjuten människa i sin kärlek till de sina, till ”hästera”, till Värmland och till Sandvik. Han hade även sin speciella kärlek till skrönorna och flaskan, när tillfälligheter gjorde honom ”torsti” . De hade en benägenhet att infinna sig då och då. Någon suput var han inte - då hade han inte kunnat sköta sitt arbete. Adam var uppskattad av folk i allmänhet på orten. Även Ingenjör Wimmerström och Doktor

Rosengren var svaga för honom och försummade inga tillfållen till att få Adam att öppna språklådan.

Adam var en person, som i livets alla skiften var sig själv; obegränsat uppriktig ville han vara. Han hade ”den sällsynta rättigheten att mot alla - överordnade som jämlika, kända som okända- alltid få säga sitt innerstas mening”. Hans ibland yviga framträdande och hans fula ord var blott yttersidan av en godhjärtad man, som hade en varm känsla och en stor förståelse för barn. Därför var han deras omtyckte ”farbror Adam”. Hans situationskomik är svår att beskriva. Följande knappa återgivanden av händelser får gälla för vad de kan.

Kyrkoherde Donatus Jansson (Donatus Jansson var kyrkoherde i Bromma 1887-98.)

klagade på sin tid i sina latinska anteckningar i Bromma församlingsbok över arbetarnas bristande kyrksamhet. Vad skulle han ha sagt om denna Adams julotta?

När Adam en gång efter ”gummans” påtryckningar kryssat till Johannelund, ville han också delta i julpsalmen. Texten hade han glömt, glasögonen låg hemma, men Adam deltog likväl i sången. Med kraftig röst ”sjöng” han ”oj-oj-oj” i flera verser. Denna ”Adams jul-sång” torde vara den märkligaste, som sjungits i en svensk kyrka. Efter denna kraftansträngning satte han sig och överlämnade sig åt sömnen. ”Tant Adam” fann för gott att inte störa honom.

- Det var en riktig otta och en bra predikan, menade han, när fru Maja på hemvägen frågade honom.

De till Sandvik inflyttade förde med sig olika folkmål. Mycket fick de unga inte höra av dessa; människor där tycks ha varit ganska ordfattiga - eller föga meddelsamma mot barnen. Bland karlarna utgjorde Niklas och Adam de stora undantagen. Adam späckade sina yttranden med både värmländska specialord för kraftiga omdömen och allsvenska ”mustigheter”. Han kunde vara en målare i ord, och då använde han både ljusa, mörka och brokota färger. Ordagranna återgivanden är här uteslutna, eftersom hans kraftord inte trivs i tryck. Han var ordfyndig. Ord, uttryck och meningar kom till honom, när det bekymmerslösa humöret rådde och fantasierna hade fritt spelrum. Då hade verkligheten ibland svårt att anpassa sig till hans värmländska berättarkonst. Endast hans invändningar hade stående avfattningar. Det roliga i hans sätt att uttala sig låg i samspelet mellan ord, gester och minspel i ett ofta buttert ansikte. Hans yttranden kan inte återges på ett träffande sätt, ty kraftorden är ju uteslutna. Några exempel må likväl få utrymme.

Sandvikarna kallade området från S:t Eriksgatan och ned till Fridhemsplan för ”tullen”. Där har hänt en del i sandviksbornas historia bland annat denna händelse. Ett gäng pojkar retade en vårvinterdag Adam med ett fult öknamn. Detta anspelade på den statare, som körde dasstunnor från torrklossetter i staden ut till Åkeshov. Fastän spik nykter, ilsknade Adam till och angrep ”glyttinga” med både grova ord och piskan. En polis kom till, och pojkarna flydde sin kos. Även oberörd av sprit kunde han bli ilsken och vild.

Adam hade ett ärende till kontoret. Han glömde inte att berätta om sin kamp för både sin egen och Sandviks ”ära”, naturligtvis till stor förnöjelse för åhörarna. Ingenjör Wimmerström gav honom dock det rådet att inte domdera så mycket mot retsamma pojkar. Adam genmälde: - Jojo mänsann, dä hövdes Stora domderinga!

Så snabbt kunde han bilda nya ord ibland.

En gång ville Ingenjör Wimmerström veta, varför Adam supit sig full och ställt till bråk i staden. Adam hade svaret omedelbart på tungan. Han hade blivit hungrig och på ett kafe ätit bland annat en sill. Den hade legat i stark lake. Därför vågade den inte öppna ögonen, för då skulle det svida i dem så in i ... !!! Den sillen hade han ätit och ”blitt så torsti”. Han måste därför dricka så obegriplia möcke.”

- Dä va så, därmed jämnt!

Till de kyrksamma hörde han sannerligen inte, men en gång, en påsk, hade ”gusslåne” förmått honom att följa med till Johannelund. Där hade han i ”körka” sett tecken på ett fönster: Alpha och Omega, (ungefär = A och Ö). Han ville veta, varför det satt en hästsko på fönstret. Moje förklarade för honom, vad tecknen betydde. Detta hade han ”aldra minst” kunnat tänka sig. Sedan kom omedelbart hans slutsats: -A, dä ä Adam dä, och sen bär det i väg så in i - ända opp till överheta på Övre Mineberg.

Adam uppskattade, att Einar du Rietz talade med honom. Kanske hade Einar själv berättat om sina studier. Alltnog. Adam uttryckte sin beundran så kraftigt han kunde: - Överhetas Einar är så obegriplia lärd. Han kan utrikiska namn på varendaste morot och brännässla i trädgårn. Jojo män, dä ä så.

Även andra än barnen trodde, att Adam hittade på sina skrönor. Många förefaller emellertid att ha varit folkminnen som av Adam berättades i starkare ordalag än de ursprungliga. Visst fantiserade han. Att fabulera och berätta var för honom en motvikt mot vardagens enformigheter. Adam bedyrade, att han alltid talade sanning. Som äkta värmlänning kunde han ju aldrig ljuga!!! För honom som för en del andra av hans landsmän av den gamla stammen gällde ”ständigheta” (= beständigheten). Ibland kom ”skrömt” med i händelserna, som han berättade om. ”Skrömt” är det värmländska ordet för spökeri. Adam trodde fullt och fast på sådant. Om detta fick man inte skämta med honom. Då blev han antingen ledsen eller arg. Ingenjör Wimmerströms vänliga anmärkningar, att han uttryckte en och samma anekdot på olika sätt vid olika tillfällen trots ”ständig heta”, tog han lugnt. Liksom vid andra invändningar böjde han huvudet bakåt, gjorde en yvig sväng med höger arm och svarade: - Jojo mänsann, dä va så, därmed jämnt!

Adam blev inte litet förvånad, när han läste Kontorets meddelande: ”En epidemisk magsjukdom har utbrutit i Stockholm. Bolaget finner det angeläget att söka skydda de anställda. Var och en som känner sig illamående, skall uppsöka kontoret. Särskilt gäller detta kuskarna, som ofta är ute i ur och skur och löper större risk än andra att bli smittade. Bolaget tillhandahåller medicin, som antages vara förebyggande.”

Adam tuggade på sin mustach och besinnade sig. ”Meduciner” var inte han begiven på. - Ja, det beror allt på dä. Överheta har bestämt, Engelbrecht är en karl, som jag litar på. Dä ä väl bara att knalla dit opp.

Just som Adam kom innanför kontorsgrinden, mötte han fru Ek och fru Maja. De kom ut från Kontoret. Där hade de fått sina doser: - Ja, Anders tycker nog om det, men det är en skam att bjuda kvinnfolk på så'nt.

Nu fick Adam bråttom in på ”kantare”. Sedan han fått erfara, att den förebyggande hälsodrycken var ”starrt” med malört i, tvekade han aldrig att gå till Kontoret för att få ”besk”, kroppen till läkedom och själen till tröst. Han blev den siste, som kände signalerna från kroppen . I dessa besök var han, Anders Adamsson, lika pålitlig som i allt annat. - Jojo mänsann, dä ä så, därmed jämnt!

Nyhetscentralen vid Pumpen låter meddela följande: ”Agneta har ur säker källa erfarit, att difteri utbrutit i Sundbyberg. Man misstänker, att smittan spritts med mjölk från Kolbäcks mejeri. Kamrer Larsson har gått i god för att Bromma sockens epedemisjukhus vid Parkudden står i beredskap, därest sjukdomen skulle ta sig över Bällsta bro.”

- Undras bara, om människorna där borta har det lika bra som de anställda i Sandvik och Alvik, förståss. Vi har ju både fri läkare och fri medicin.

Doktor Rosengren är en bra doktor. Han kommer, när Kontoret ringt till honom, att någon är svårt sjuk och behöver hjälp.

Stina var som andra sandviksbor verkligt glad åt den fria sjukvården i företaget. Som andra västmanländskor var hon dock övertygad om att svåra sjukdomar kunde varken läkaren i Sundbyberg eller dr Rosengren bota. Den enda, som man helt kunde lita på, var ”Bergsockensgubben”. Hans smörjelser var något, som de där lärda inte begrep sig på och inte heller fått lära sig.

-Tänk, så många barn, som den gubben botat! Ja-a, Bergsockensgubben kan bota allt! Stina var tvärsäker som vanligt.

- Inte käfta på käringa ve pompa!

Adam hade hört deras prat. Han svarade rappt och gick sedan sin väg.

- Den där borde tiga. Han är så bortskämd, bara för att ”insjenörn”, doktorn och herrarna på Kontoret skrattar åt hans prat. Som den där oförskämda jämförelsen, som man hört talas om.

Den var inte så förargelseväckande, som Stina lät påskina. Adam hade legat på klinten ovanför Långgrundet Där somnade han. När han vaknade, råkade han få se en splitter naken kvinna av ovanligt stort omfång. I Sandvik berättade han på sitt mustiga sätt om sin syn, i det att han jämförde kvinnan med sina hästar.

Här vill skrivaren framhålla, att Adams slutsatser, såsom tillhörande den jämförande anatomin, inte hör hemma i en skrift som denna.

Sandviksborna var inriktade framför allt på det dagliga livets krav. Det kunde dock hända, att deras känslor sökte sig bort från nuets angelägenheter.

Ordkarga män blottade någon gång sin längtan och sina önskningar.

Vid ett trädgårdsbord på terrassen framför ”Korsvillan” sitter några medelålders karlar. De har fritid nu. Först i denna kan de vara sig själva helt och fullt. De tittar i en bok, Svenska Allmogehem. Den är hållen i egnahemsrörelsens anda. Den är en saklig handledning åt småbrukare men också en vädjande skrift, riktad även till dem som lämnat jordbruket.

Den som har boken bläddrar långsamt och visar sida efter sida för sina kamrater. Mångt är erfaret och bekant, annat är nytt för dem. Svårt lockande känns ritningarna till hus och än mer de färgglada bilderna av gårdarna:

- Det var allt bra synd, att Direktörn inte fick köpa Traneberg, när han villat. Där kunde Bolaget ha byggt stugor som vi fått hyra. Vi kunde ha haft lite jord och några smådjur. Nära hade det varit. Vi kunde ha gått skift, när vi bodde där. Västmanlänningen var säker på sin sak.

-Ja, som sagt var, fyllde en dalkarl i. Sen hade han inte mer att säga. En upplänning hade tegat men då och då dragit suckar. Nu ville han säga, vad som tryckt honom:

- Det var egentligen för att arbeta och spara ihop, som jag kom hit. Sen skulle jag försöka att få arrendera nå'n gård i Vada eller i närheten. Men mor har sagt ifrån. Hon orkar inte. Så vi får allt stanna här. Vi trivs här, men skiften är tunga. Nu ska vi hjälpa pojken till nå't bättre än vi har.

Vänta bara! Spar man, så har man en liten arrendegård med tiden, sade en annan upplänning. Han var känd för att vara snål och ”envis som en gris i ett grindhål”.

- Då blir du själv Överheta och har egen väderhane, genmälde Anders Adamsson, som sett den frestande bilden på den främre pärmen. - Du ska inte skoja med så'nt här allvarligt, invände munktorparn. - Att byta är hugget som stucket, menade Adam och gick bort från terrassen.

Karlarna kände sin försörjningsplikt. Då de inte kunde bli jordbrukare, hade de inget val. Det var de överens om. Bara några kunde hantverk. Det var inte säkert, att ens dessa skulle få bättre arbetsförhållanden och högre löner på annat håll. I Sandvik hade de hitintills haft säkert arbete, billiga bostäder och andra förmåner. Här var de hemmastadda, men önskedrömmarna kom igen då och då. Ännu kände de samhörighet med jorden. Därför skedde potatissättningen i en varm stämning. Den var en liten högtid i det lilla samhället.

En lördagseftermiddag var det åter fullsatt på Gungbrädan. Just som Ståhl skulle ta till orda, såg han Direktören skynda ut genom kontorsgrinden och snabbt gå upp mot Gungbrädan. Karlarna reste sig och hälsade artigt. Direktören lyfte på hatten och frågade: - Vem skulle börja med historierna? - Jag skulle just tala om utställningen 1909. Den var fin, svarade Fritz. - Det var den, men utställningen 1897 var bättre. Där hade vi vår fina monter. Adjö! Direktören skyndade vidare mot Övre Mineberg.

-Vi får allt sätta oss bortanför den här platsen en annan gång, annars kan vi inte tala om våra frågor, sade Ståhl och tog ”Fritte” med sig och gick till skogs.

Tre karlar satt kvar. De teg en stund, sedan var de tillbaka i den gamla vanliga trallen: - Kommer du ihåg?

De kom ihåg även sådant, som de själva inte varit med om. Mycket uppskattad var en gammal anekdot om den beundrade Adolf Flodin i ”Villastan”. Han var en rolighetsmakare på sockenstämmorna. Fastän händelsen inträffat för länge sedan, så fanns det alltid någon, som drog anekdoten än en gång.

Två lärare i bortre Bromma hade föreslagit, att socknen skulle anställa en barnmorska. Flodin begärde ordet och frågade: - Vilken av herrarna ska ha denna befattning? Även godsägaren på Huvudsta fördes på tal. Arvid påminde om godsägaren och hans förändrade uppfattning om Sandvik. Först hade han klagat på lukterna från fabriken, sen teg han snällt.

Ek trodde sig förstå hans omsvängning: - Den herrn fick för sig, att vi skulle köpa tomter av honom. Därför höll han käft om lukten. Inte hade vi råd att köpa. Förrexten att bo i ”Villastan” och gå i skift här, det är då stört omöjligt.

- Jag skulle inte villa cykla så långt bort och väcka, tillade Ivar.

”Är du vaken nu?”

Vaken?... Några unga män i Sandvik var överens om att deras fäder ”sov”. De flesta av de ”gamla” var ju alltjämt osjälvständiga och undergivna.

De höll sig avstängda från samtidens liv och ideer. På andra håll, t.ex. i Tangen, var människorna frimodiga, deltog i föreningsliv och samtalade om tidens frågor. De unga ansåg, att de kunde anföra bevis för sina påståenden.

För två år sen vid ett möte i Nedre Gustafslund hade inga medelålders karlar från Sandvik synts till. De borde ha hört Per Albin Hansson tala om den nya rösträtten, som skulle tillämpas vid valen 1911. Där hade varit både äldre och ungdom från Alvik och Tangen.

Inte heller hade män eller kvinnor från Sandvik infunnit sig till mötet på berget ovanför Tranebergssundet. En man i stor, bredbrättad hatt hade talat om ”Grottes värld”. Det var svårt att fatta, vad ha sa, för han läste verser i talet ibland. Sen pekade han på fabrikerna utmed brommalandet i tur och ordning och skrek: - Där har ni Grottes kvarnar i Bromma!

Flera unga människor följde talarens uppmaning och köpte häften, till exempel ”Tal till svenska nationen” av en som hette August Strindberg.

En tid därefter råkade en ung man gå förbi några karlar, som satt i en glänta invid den gamla vägen i skogen. Han fråga dem lite utmanande: - Dröjer ni ännu? När ska ni sammansluta er?

Dingtuna-Ville hörde till de räddhågade: - Det är nog bäst, att vi aktar våra löss för hosta. Plahn fick känna på, han.

Portvakten Hilding Plahn hade i portvaktstugan satt upp ett anslag om kallelse till ett möte. Även på annat sätt hade han verkat för att en fackförening skulle bildas. I december 1908 blev han avskedad. Anställda vid fabriken tog detta som en varning. Bolaget skulle tydligen inte tåla förändringar, som ledde till ömsesidiga överenskommelser i lönefrågor. Likaså förbjöd det all ”politisk påverkan” inom fabriksområdet. Arbetare ”av den gamla stammen” uppfattade detta som ett förbud mot allt, som i Sandvik kallades ”politik”.

Så småningom morskade några män upp sig. De började dryfta sina spörsmål av större vikt. Yngre fann stugan för trång och sökte anställning på annat håll. I hemmen började man tala öppet om tidens frågor. Om barn då hörde ordet politik och frågade, vad det betydde, kunde svaren bli snäsiga. Store bror visade sig överlägsen: - Det här ska inte du lägga dej i. Du är inte torr bakom öronen än.

Även fadern var avvisande: - Det här är inte nå't, som angår barn.

Just då hade de vuxna rätt. För sandvikspojkar i tio- till fjortonårsåldern utspelades livets stora händelser på Krogängen, på Margretelunds fotbollsplan och på Tranebergs idrottsplats. Vintertid avgjordes de på Ulvsundasjöns is i spännande bandytävlingar. Detta var livets egentligaste innehåll för dessa unga, som ägnade stort intresse även åt långfårder på skidor långt ut på landsbygden, ända till Hässelby slott men även till Drottningholms park, som de sent hade fått upptäcka. Dals Jerker ogillade allt vad idrott hette: - Den där flåhacklingen är opium för folket. Sandvik var Sandvik. Kuskarnas resor i skiftande väderlek för nödvändiga frakter och arbetet i fabrikens olika avdelningar fortsatte vecka ut och vecka in. Skorstenen bolmade stenkolsrök, och extraktionshuset utstötte sina ångor.

Så segade sig de tunga arbetsveckorna allt närmare årsslutet. Vädret blev dystert, blött och plaskigt, tills köld satte in med snöfall och knarr. Halkan blev svår i backarna. De sandades på dagarna men sopades på kvällarna av barn, som ville ha gott kälkföre. Förgäves väsnades Agneta och Stina. Den kraftiga fru Säll halkade och slog omkull.

- Backen höll, och bena höll. Dä ä skrömt här, sa Adam. I en ek skrek en uggla olycksbådande. Vindflöjeln på Övre Mineberg stod tyst. Dals Jerker, som ansågs vara synsk, tolkade tecknen och spådde olycka under det kommande året. ”Nu var det 1914”.

I Johannelunds kapell hade prästen en söndag talat högtidligt om ”en ny stämning” i landet. Han hade läst flera verser om en vind från Mora.

Fru Ek och fru Maja tillhörde inte den djupsinniga sortens människor. De uppfattade livet åskådligt och prästens utläggning bokstavligt. Sålunde begrep de inte det minsta av talet om blåsvädret och de verser, som prästen läst om detta. Fru Ek avskydde kyla: - Det är kallt utan blåst! - Varför de där verserna? Fru Maja blev betänksam.

Någon tvekan rådde däremot inte på Högsta ort. Överheten lyssnade förväntansfullt och uppfattade ”den nya vinden” med dess ”nya stämning” som lovande tecken.

”Det nya” skulle bli till båtnad för Bolaget, Patriarkatet och Kungliga flottan - bland mycket annat.

Trots ”det politiska förbudet” nåddes portvaktstugan någon gång rätt tidigt år 1914 av en nyhet. Helt oväntat låg där tidningen ”Vårdkasen”. Den ivrade för upprustning av ”Riksens flotta” bland åtskilligt annat.

Sandvikshemmen höll sig ju med tidningar. Det förekom emellertid ett stort behov av papper till skötsel av hemmen. Varje nummer av den nya tidningen rönte därför en strykande åtgång men inte av de orsaker, som Överheten hoppats på. Tidningen blev helt enkelt uppskattad som ett gott tillskott till hushållen, ”gratis och franco”, som smeden sade. Kvinnor använde den som andra tidningar: till att torka grytor med, till att ställa skor på och att tända i spisen med. Det senare var på sätt och vis en anspelning på namnet. Liksom andra tidningar, som inte tagits i anspråk får annat, hamnade även ”Vårdkasen” i hemlighusens papperslådor.

Den ena efter den andra av de karlar, som varit med från detta företags tidigare år, kunde inte undgå att se, att Dals Jerker åldrats. Han blev allt mer flintskallig. Ändock använde han varje söndag det Birkenhaarwasser, som hans äldsta ”doter” givit honom till julklapp på de två senaste jularna.

Om det var påverkan av ”den nya stämningen” eller blott på grund av en annons, kan inte sägas. Alltnog. Dals Jerker utbytte - på egen bekostnad - det tyska hårvattnet mot ett helsvenskt: ”Kan Du tänka Dig honom utan hår? Jag kan det icke”. Alla borde vid det här laget känna till att fru Ek i unga år tjänat hos en greve på en herrgård, hos en lektor och hos en adlig major, innan hon i Västerås träffat Josef Ek. På den tiden en stilig karl tillhörde han ”Skarpskytte-Corpsen”. Hon benämnde honom alltid ”min make” och sade inte som andra ”min karl” eller ”Nils Johan” eller ”Andersson”. Hon hade emellertid svårt att fördra makens litet vårdslösa uppträdande och glömska ifråga om den värdighet i uppträdandet, som hon ansåg sig ha rätt att fordra med hänsyn till sitt förflutna. Det förkunnades vid denna tid för det svenska folket, att det av ”varjom och enom” krävdes nya krafttag. Fru Ek tolkade detta enligt sina önskningar. Därefter satte hon med stor kraft i gång att ändra på ”min make”.

Utsatt för hustruns ständiga påtryckningar och kanske inte helt utan inflytande av ”den nya stämningen”, gav Josef Ek upp sin vana att vara sig själv trogen i fråga om enklare njutningssätt Han slutade att lägga ”läbba”- det var läppsnus, det - och övergick till att snusa i näsan såsom greven och majoren hade gjort (Lektorn hade rökt cigarr). Den nya inriktningen ledde vidare till att Ek som ende arbetare på orten köpte en plansch av den tilltänkta pansarbåten. På hustruns begäran satte han upp bilden på väggen ovanför rumssoffan.

Som alla andra av sina kamrater tog han gladeligen hem ”Vårdkasen”, men han tog två exemplar. Det ena gav han åt hustrun, som läste det noga, eftersom hon antog, att man gjorde så i ”societen”. Det andra behöll han som sitt eget för hemlighuset. Med ett säkert lås, reglerbart inifrån, och med en stallykta i taket utgjorde detta ”hus” för Ek hemmets stilla vrå, en plats för tidningsläsning och i någon mån för självrannsakan.

En afton dröjde Ek ovanligt länge där. Efter en lång begrundan över sitt liv i än glada än dystra återblickar gick han äntligen hem.

Senvintern stod mörk över Sandvik.

Nu var det juni igen, den månad, då ljuset aldrig går till vila. Arbetet i fabriken hade för tillfållet upphört.

I en glänta i kanten av Äventyrens skog skulle den efterlängtade midsommarfesten ännu en gång begås. Staketen, de synliga och än mer de osynliga, skulle under några timmar inte åtskilja olika klasser och åldrar - det var syftet.

Fabrikens snickare hade under en föregående dag lagt ut en dansbana och uppfört en plattform vid den ena sidan av banan åt de spelmän, som skulle medverka på festen. Tidigt på midsommaraftonens förmiddag hade vuxna, tonåringar och barn samlats i gläntan. Under ledning av trädgårdsmästaren hade de majat stången och plattformen. Efter middagsmålet återvände snickare och andra arbetskarlar och naturligtvis många nyfikna barn. Snickarbasen övertog befälet, när stången skulle saxas och resas till full höjd i banans mitt.

När allt var klart till festen, anlände så småningom till gläntan ”herrskapen” och de flesta av fabrikens anställda med familjer. De hälsade på varandra, och efter en stund började den gemensamma långdansen kring stången. Därefter gjordes ett längre uppehåll. De vuxna blev bjudna på kaffe och barnen på saft med rikligt dopp.

Den egentliga dansen öppnades med en vals. Sirligt dansade den ståtlige förstemaskinisten med direktörens fru. En levnadsglad värmlänning skuttade omkring och inbillade sig tydligen att kunna anpassa Jössehäradspolskan till en vals. Smeden vred och vände på stadiga fru Säll. I av mätta vändningar seglade ett par kontorister förbi en uppmärksamt åskådande barnaskara. Den hade samlats kring farbror Adam. I mustiga och humoristiska ordalag yttrade han sig om både människorna och deras dansprestationer. Kväsarvalsen ekade mellan bergknallarna. Stämningen bland de danslystna blev alltmera uppsluppen.

Åtskilliga av festdeltagarna var emellertid overksamma. Byggnadsingenjören hade givit upp redan efter långdansen och övergått till åskådarnas skara. Nu tog han sig högtidligt en pris snus. Fru Ek nickade sitt igenkännande. Helt uppfylld av sina stolta minnen och sin värdighet stod hon på förnämnt avstånd från den stora klungan av iakttagare. Till dem hörde Dals Jerker. För Ingenjör Wimmerström framhöll han, att han så här års trivdes bäst i Rättvik. Förresten var han trött efter veckors arbete.

”Läsarna” avstod självklart från att roa sig på banan, men fru Maja tittade nyfiket på de dansande och bedömde deras färdigheter. Kontoristen och fotbollsspelaren dribblade förbi med en vacker kulla från limsalen, allt medan en ung montör med ögonen på skaft stirrade på paret och tuggade luft. Agneta och Stina hade visserligen varit uppe i några turer men var nu fullt upptagna med att avlyssna, vad ”fint folk” hade att säga. Sandvik var samlat och sig självt- men luften var ren. Sedan dansen pågått länge och väl, kom en av Bolagets kuskar körande en flakvagn, som tyngdes av stora mjölkflaskor, ölkaggar och även stora klädkorgar, som var fyllda med härliga smörgåsar. Ölkaggen sattes i ett ställ på ett sittbräde mellan två träd. Välförsedd med tilltugg, hade farbror Adam satt sig vid kaggen för att ”ansvara” för denna. Med stor omsorg skötte han sitt självåtagna uppdrag. För varje glas, som han tappade i åt en gäst, tog han en slurk i sitt eget. Resultatet uteblev inte. Ju tommare kaggen blev, desto fullare blev farbror Adam som flitigt anlitade även sin fickflaska.

Sent på kvällen hade farbror Adam och en berusad kontorsman funnit varandra och lagt bort titlarna. När farbror Adam vid elvasnåret började ”sjonga” falskt på en av de två toner, som han kunde åstadkomma, instämde några karlar, som länge varit påstrukna. ”Min make” hade efter måltiden smugit sig undan för att bakom kojan

”Finntorpet i Västerskogen” stärka sitt mod ur den medhavda flaskan. Nu återkom han till festplatsen. Han deltog dock inte i ”sången”, besvärad som han var av en ihållande hicka.

”Herrskapen” hade rätt tidigt lämnat ptasen efter måltiden. ”Anständigt folk” med fru Ek som en av de fårsta hade följt exemplet och sökt sig hem. Verkmästaren gav spelmännen tillstånd att avlägsna sig, och därmed var den egentliga midsommarfesten slut.

Nu slog sig den unga Ella ned på plattformen med sitt dragspel. Hon tog upp en vals. Dansen kom i gång på nytt. Ungdomen fortsatte den in på småtimmarna. Sedan var 1914 års midsommarfest till ända och ett bestående minne av folklivet i Sandvik.

Den ljusa sommarnatten sänkte sitt vemod över bygden.

Efterord om: Sandvikare och sandviksliv av Helmer Wahlund

1)En ursprungligen utförlig skildring, avsedd endast för mina närmaste, har dragits samman till den föregående berättelsen. Edvard Bolin fick vetskap om den. Nu är den i årsboken.

2)”Nostalgi”? - Nej, jag vill inte leka än en gång i Äventyrens skog.

3)Det livsnära innehållet bygger på anteckningar och minnen, mina föräldrars, mina egna och även andra f.d. sandviksbors. Skildringarna avser tiden 1907 t.o.m. juni 1914.

4)I berättelsen har naturligtvis fabuleringen medverkat i olika sammanhang, särskilt fritt i fråga om personnamnen - men Wimmerström är Wimmerström, och Adam är Adam med guldkant i ramen kring porträttet. Med skildringen av honom har jag uppfyllt två löften.

5)Inflytelserika personers titlar och betydelsefulla ”inrättningar” stavas med stor begynnelsebokstav, t ex Direktören, Bolaget, Pumpen.

Ordförklaringar: Brokota = brokiga, Skröna = lustiga historier.

6)Dessa stycken är inga memoarer, men för att kunna ge så livsnära skildringar som möjligt har jag åsidosatt sedvanliga genrer - här och där. Ta dessa småstycken för vad de är. De är en gammal mans försök att teckna sina pojkårs upplevelser och förutsättningarna för dessa. Däremot har jag inte eftersträvat att åstadkomma ”ett verklighetsexakt fotografi”.

Bromma den 12 april 1980.

Helmer Wahlund.

Helmer Wahlund avled den 25juli 1980 och fick därför inte uppleva publiceringen av sina barndomsminnen.

Utdrag från Brommaboken 1980

Sandvikare och Sandviksliv.

Barndomsupplevelser berättade av Helmer Wahlund. (BHÅ 51(1980), s. 39-83.)

”Det livsnära innehållet bygger på anteckningar och minnen, mina föräldrars, mina egna och även andra f d sandviksbors.

Skildringarna avser tiden 1907 t o m juni 1914.”

Sandvikare och Sandviksliv

Sandvikare och sandviksliv

Inledning

Några ord om Helmer Wahlund av Edvard

Sandvikare och sandviksliv

- Minns du?

Efterord om: Sandvikare och sandviksliv av Helmer Wahlund