V
i träffas på ett café i Boden och Maud Jacobson beställer te. Hon sötar med honung och berättar att hon dagen innan sålde den sista av honungen hennes egna bin producerat. Maud är aktiv i en rad olika föreningar och är förutom biodlare även radioentusiast, frimärkssamlare och hobbyfotograf. Dessutom håller hon föreläsningar om hur det är att leva som transsexuell, om begrepp och vikten av ett korrekt bemötande. Transsexuell. Ett fullständigt vansinnigt ord enligt Maud. I stället är det den engelska benämningen transgender hon känner sig mest bekväm med, eller möjligen transperson. – Det här har ingenting med sexualitet att göra. Den som är transgender, där sitter det i hjärnan, i identiteten. Det är en felöversättning från början som har etsat sig fast, säger hon. Maud Jacobsson föddes som pojke i en ganska vanlig familj i Jämtland. Det första minnet hon har av resan mot en ny könsidentitet kommer från barndomen, även om hon inte förstod innebörden just då. – Vid 6–7 års ålder då hade jag en tjej som lekkamrat – det fanns pojkar men de var så busiga. Vi hade en massa tokerier för oss och bytte kläder med varandra, berättar hon. När hon var runt 15 insåg hon att hon hade en förkärlek för kvinnokläder. Hon bläddrade i sin mammas postorderkataloger och gjorde beställningar i hemlighet, något som hon sedan fortsatte med hela sitt vuxna liv. – Det var som att det här var naturligt för mig, men det går inte att förneka att det var en viss spänning i det också. Jag frågade mig själv många gånger “Varför får inte jag bära det här?” men jag kunde ju inte prata med andra om det. 1 8 / # N Ä R HE TS LIV / MA RS 2 019
Hon kom också över en av pappans boulevardtidningar och läste ett reportage om en amerikansk soldat vid namn Christine Jorgensen. Hon hade rest till Danmark för att göra en könsbekräftande operation. – Då visste jag att jag inte var ensam, att det fanns fler än jag. Jag hade börjat inse att jag nog inte var i rätt form. Sen hade jag drömmar kring 18-årsåldern om att “en dag ska jag vara kvinna”. ETT LIV I HEMLIGHET Efter läroverket i Skellefteå sökte hon sig till flygvapnet och hamnade efter utbildning på Norrbottens Flygflottilj F 21 i Luleå och en tjänst inom radarluftbevakning. En dag såg hon en annons i tidningen om FPE, en förening för transpersoner, och blev medlem. Hon reste mycket i jobbet och vid en tjänsteresa till Skåne passade hon på att gå på en av föreningens träffar. Det var första gången hon klädde sig som kvinna bland andra människor och också första gången hon träffade likasinnade. – Det var en enorm befrielse! Då lossnade en stor del av mitt jag, men fortfarande i den här hemliga lådan. Innan hon fyllde 30 köpte hon hus i Boden och gick sedan genom en rad relationer i jakten på att bilda familj. En gång kom hon nära. Men kvinnan valde att göra abort. – Då blev jag så fruktansvärt ledsen. Det var ett av de svåraste tillfällena i mitt liv. Jag kom ur det också, men det tog sin tid. I ingen av dessa relationer öppnade Maud sitt hjärta och ingen av kvinnorna märkte något. Men så träffade hon sitt livs kärlek i Härnösand och inledde ett distansförhållande som varade 12–13 år. – Jag gick en utbildning i Stockholm ett år, hon kom och hälsade på mig och då berättade jag för henne. “Tja, det är väl inget konstigt”, sa hon. Det räckte inte för att knäcka henne, det ska du ha klart för dig. Hon var fantas-