__MAIN_TEXT__

Page 1

Ett mått på framgång idag är förmåga till rörlighet. Det vet vi. Att inte En högst ovetenskaplig undersökning visar att trycksaker gör stå stel i förändringar utan hela tiden anpassa budskap, erbjudande människor mer glada än en webbadress som avslutning på ett möte och bemötande efter behov. Du kan ligga steget före.

företag emellan. högst vetenskaplig undersökning* visar att förmågan På vår En webbplats finns mer information, ett besök kan leda till smartare kommunikation. Välkommen. att sprida värme och glädje är några av de saker som verkligen påverkar när företag väljer samarbetspartners. Slutsats: Trycksaker ökar lönsamheten Läs mer om CrossMedia på Kph är en trycksakspartner som satsar framåt. Vi erbjuder en kombination av kreativcrossmedia.kph.se flexibilitet hos digitaltryck med offsettryckets kvalitet som tillåter oss att producera högkvalitativta trycksaker och personaliserat material – snabbt, lätt och kostnadseffektivt. Välkommen.

Kungsgatan 66, 018-781 81 00, www.kph.se

* Tracing the drivers of B2B brand strenght and value, Niklas Persson, Lunds universitet

en trycksak senast?

Med CrossMedia öppnar vi dörren för att du ska kunna ha en mer effektiv dialog med din kund. Klassiska kanaler som postala utskick kombineras med e-post, mobiler och webb, personligt riktat till varje enskild mottagare. Du kan avläsa responsen på dina insatser i realtid. Allt blir mätbart på ett sätt vi aldrig tidigare kunnat erbjuda.

BIZ&ART 26

En nyhet för alla som När gav du kommunicerar. dinEffekt. kund

26 LASSE ÅBERG VEM ÄR GARNAPA? OLA LARSMO FENOMENET NO LIMIT TAREQ TAYLOR I HANOI GIRESTA KYRKA KÖTTINSPEKTIONEN ÖSTER OM ÅN KONSTNÄREN MIKAEL LUNDBERG DESIGNERN OSCAR LIND MODIN PUB 19 HOTELLET MED MODERN NOBLESS LADDAD DRAMATIK MED LINUS TUNSTRÖM MEDICINHISTORIA UR ARKIVET

®

ART

BIZ

Magasinet om entreprenörskap med kulturen som drivkraft. Distribution i ABC län


* Tracing the drivers of B2B brand strenght and value, Niklas Persson, Lunds universitet

BIZ&ART 26

lla som

verar. du .nd ksak t?

#26

u ska kunna ha en mer aler som postala utskick personligt riktat till varje på dina insatser i realtid. unnat erbjuda.

LASSE ÅBERG VEM ÄR GARNAPA? OLA LARSMO FENOMENET NO LIMIT TAREQ TAYLOR I HANOI GIRESTA KYRKA KÖTTINSPEKTIONEN ÖSTER OM ÅN KONSTNÄREN MIKAEL LUNDBERG DESIGNERN OSCAR LIND MODIN PUB 19 HOTELLET MED MODERN NOBLESS LADDAD DRAMATIK MED LINUS TUNSTRÖM

ighet. Det vet vi. Att inte tt trycksaker gör sa budskap, erbjudande avslutning på ett möte eget före.

ar att förmågan sök kan leda till smartare

ker som verkligen

®

ART

BIZ

Magasinet om entreprenörskap med kulturen som drivkraft. Distribution i ABC län

s.

på ramåt. Vi erbjuder en

yck med offsettryckets itativta trycksaker och

tnadseffektivt.

ph.se

Omslagsbild Sarah Thorén, Lasse Åberg, Mikael Lundberg samt Elisabeth Bucht Foto: Stewen Quigley

Medarbetare/redaktion Redaktion redaktion@bizart.se Stewen Quigley – ansvarig utgivare – stewen@bizart.se Johanna Uddén – redaktör – uppslag@bizart.se Lillemor Berg – redaktör – layout – lillemor@bizart.se

Annons annons@bizart.se Stewen Quigley – stewen@bizart.se Ulla Holmberg – layout och korrektur – ulla@bizart.se

Kontakt – kontakt@bizart.se Anmälan till event – anmalan@bizart.se

Skribenter Magnus Alkarp Lillemor Berg Camilla Bjelkås Andrea Dahlkild Malin Källsen Lars Lambert Gunilla Sthyr Johanna Uddén Mia Ulin Rickard Weidstam

STEWEN QUIGLEY

2

LILLEMOR BERG

JOHANNA UDDÉN

LARS LAMBERT

ANDREA DAHLKILD

ULLA HOLMBERG

GUNILLA STHYR

MIA ULIN


innehåll 4

Lasse Åberg gör sin grej

10 Köttinspektionen 16 Laddad dramatik – på riktigt! 20 Tränga igenom tystnaden 26 Rapport från Medicinhistoriska museet 32 Med Tareq Taylor & SVT i Hanoi 36 Grymma brudar! Ansvarig utgivare: Stewen Quigley Redaktion: Lillemor Berg, Stewen Quigley, Johanna Uddén Korsord: Hans Svensson Textredigering: Lars Johansson, Mallverkstan i Uppsala Foto: Camilla Bjelkås sid 32, 33, 34. Chicago Athenaeum sid 90. Roberto Conciatori sid 97 längst upp. Galago sid 96 längst ner. Alex Giacomini sid 58 längst upp t h, sid 59. Ramin Golmohammadi sid 38 längst ned t h. Peter Hagdahl sid 98 överst. Erik Hedman sid 96 överst. Mervi Junkkonen sid 12. Eva Källander sid 74 nedre. Lars Lambert sid 81. Medicinhistoriska museet sid 30 övre, 31 t v. Oscar Lind Modin sid 41, 42. NBS News sid 92. Jonatan Nylander sid 38, 39. Kent Pehrson sid 66. Stewen Quigley sid 4, 5, 6, 7, 8, 10, 13, 14, 17, 20, 26, 27, 28, 29, 30 nedre, 31 t h, 36, 37, 40, 44, 46, 47, 48, 50, 52, 53, 54, 56, 58 upp t v och längst ner, 60, 61, 62, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74 övre, 77, 78, 79, 82, 83, 84, 85, 94, 95, 98 mitten. Paul Sandberg sid 80. Upplandsmuseet sid 97. Pressbilder Uppsala stadsteater sid 18: Patrik Lundin (Spindelkvinnans kyss), Linus Meyer (Ringlek), Micke Sandström (Morbror Vanja, Jumpy), Magnus Skrede (Robin Hoods hjärta). Annonsering: BIZ&ART AB, Övre Slottsgatan 6, 753 10 Uppsala. Tel 0705 95 41 41, vxl 018-26 26 00, Fax 018-26 26 06 annons@bizart.se, kontakt@bizart.se, www.bizart.se Tryck: Trydells Tryckeri AB, Laholm ISSN-nr: 1654-5370 Miljömärkning: Trydells Tryckeri AB är miljöcertifierat enligt ISO 14001. Hela produktionen inklusive distribution i miljövänlig plast är miljömärkt med Lic nr 341091. För icke beställt material ansvaras ej. Tidningen får ej kopieras. Citera gärna men ange källan. ISSN 1654-5370

2014

Riktpris 75 kr

40 Mitt i ett kreativt flöde 44 Sången om Giresta kyrka 50 Ett bubblande verk av Mikael Lundberg 56 Modern nobless i total harmoni 62 Gör dessert som Jens Ericsson,

köksmästare på Hotel Kræmer

64 Vem är den där Kræmer? 66 Den legendariska oasen Pub 19 70 Veterankooperativet Öster om ån

ANNONSÖRER Helsida: Barnfonden – Akademiska sjukhuset Bildformatet Friskis & Svettis HSB KPH Triller Mat och Bröd Plan – Flicka Upplands Lokaltrafik Uppsala konstmuseum Uppsala stadsteater Halvsida: Länsförsäkringar Teaterbaren Water for all Musik i Uppland Kvartsida: Gabriella Bauer Individ & Organisation Uppsala Akademiförvaltning Åttondelsida: Upplandsmuseet Bror Hjorths Hus Bror Hjortföreningen

76 X:et på Uppsala stadsteater 80 Historiebiten 82 Allt i ett – konst, hantverk, aktivism 86 Det eviga livet i arkivet 92 Allmänbildning 94 Korsord 96 Upptäck! 3


4


Jag har gjort mitt statement.

Lasse Åberg gör sin grej

– Jag har inget mer kvar att bevisa, det här är livskvalitet! säger Lasse Åberg om sitt eget museum i Bålsta. Även om han fortfarande är produktiv med film- och bokprojekt, är det här han trivs bäst. Det är en riktigt dimmig morgon i Uppland när jag anländer till Åbergs Museum i Bålsta, tillhörande Uppsala län men bara 4,5 mil från Stockholm City. I restaurangköket förbereds lunchen och ljuvliga dofter letar sig ut. Museet öppnar klockan elva och snart är det fullt i den populära lunchrestaurangen. Lasse Åberg dyker upp strax innan tio, som vanligt har han cyklat från hemmet en dryg kilometer från museet. Något körkort har han aldrig haft. När jag tidigare samma morgon berättar för min dotter, tretton år, att jag ska intervjua Lasse Åberg säger hon – Åh, jag älskar Lasse Åberg! Jag minns när vi var och lekte i Trazan-kojan när jag var fem år och jag fick en tigerklubba! Jag konstaterar att Lasse Åberg gör intryck och går hem även hos den yngre generationen. Hans filmer, barnprogram och musik håller än idag. – Barnprogram har en tendens att recyklas, säger Lasse Åberg. Det är likadant med till exempel Fem Myror. Föräldrarna vill gärna att deras barn ska se på samma saker de själv gjorde när de var små, och man har tillgång till allt via nätet. Men, det är inte bara gammalt material som recyklas. Lasse Åberg är fortfarande, vid sjuttiofyra års ålder, mycket produktiv. Sommaren 2014 turnerade Electric Banana Band, som Lasse startade 1980 tillsammans med Klasse Möllberg och Janne Schaffer, på tolv ställen i Sverige. Från Lund i söder till Umeå i norr.

Mia Ulin

– På festivalen Sweden Rock i Blekinge spelade vi för 30 000 personer säger Lasse, stolt och blygsam på samma gång. Vad är det då som gör att Lasse är så populär? Vad är framgångsreceptet? – Jag följer lusten och gör saker jag själv tycker är kul, och så hoppas jag andra tycker det är kul också. När Lasse Åberg studerade på Konstfack på 60-talet, extraknäckte han som bland annat programledare och gitarrist i TV. 1964 debuterade han som komiker tillsammans med kompisen Ardy Strüwer i ett TV-program som hette Sommarfortifikation. Det blev sedan en hel serie med olika sketcher tillsammans med Ardy under många år. Bland annat Kanariehunden från 1967 och Lösnäsan från 1975. – Det Ardy och jag gjorde var ganska avantgardistiskt och nyskapande, säger Lasse. Manusskrivandet började ofta med att vi hittade roliga saker i Sveriges Radios rekvisitaförråd. Inför julen 1976 fick Lasse Åberg i uppdrag av Sveriges Radio (fram till 1979 var SR och SVT samma organisation) att ansvara för det så kallade julblocket med en serie entimmes morgonprogram för jullovslediga barn. – Jag hade ett krav till SR – INTE EN TOMTE ÖVER MIN TRÖSKEL! säger Lasse. Jag ville jobba horisontellt, inte klappa ungarna på huvudet utan göra sketcher och annat innehåll som vi själva tyckte var roligt. SR köpte idén rakt av, och resultatet blev Trazan Apansson – Julens konung. Resten är historia.

5


6


– Vi fick jobba med bra producenter, bland annat Peter Goldman som gjorde popvideos med Beatles. Vi hade bra personkemi. Efter en lång karriär med både Trazan Apansson, Sällskapsresan-filmerna med Stig-Helmer, konstnärligt och kommersiellt skapande, öppnade så Lasse Åberg sitt Museum 2002. – Museet är resultatet av en lång process, berättar Lasse Åberg. I mitten på 80-talet lärde han känna journalisten Sture Hegerfors som är ständig president i och grundare av Svenska Serieakademin. Sedan 1965 delar de varje år ut Adamssonpriset för att uppmärksamma serieskapande av hög kvalitet i Sverige och utomlands. I år delades det som vanligt ut under Bokmässan i Göteborg. – Sture och jag kom på att vi skulle slå ihop våra respektive samlingar av serieoriginal och serieinfluerad konst till en utställning som vi kallade Seriekopplingar. 1991 öppnade utställningen i Malmö konsthall och vandrade sedan runt på fyrtio olika konsthallar och museer i landet.

Så småningom föddes drömmen om ett permanent hem för seriekonsten och för de Musse Pigg- och Disneyleksaker Lasse hade samlat i flera år och som räknas som en av världens främsta Disneysamlingar. – Eftersom jag bor i Bålsta tog jag kontakt med Håbo kommun. Det fanns en mycket ambitiös och framåt näringslivschef som hette Tomas Engström. Vi åkte runt i kommunen för att titta på olika byggnader för museet. ”De där ska rivas,” sa Tomas och pekade på en gammal ladugård. ”Kan inte jag få köpa den?” frågade jag. – När vi började planera museet fick jag lära mig att man inte bara kan bygga ett besöksmål enbart baserat på kultur. Det måste också finnas de andra k:na, kaffe, köpa och kissa. Vi ville ha ett ställe för hela familjen, så både en rejäl restaurang och en Trazan Apansson-koja planerades in. Då kan föräldrarna kolla på konst medan barnen leker i kojan och alla blir nöjda! Museibutiken är en viktig del av verksamheten. Lasses egna alster såsom litografier, porslin, böcker, cd-skivor och filmer säljs tillsammans med ett urval av hustru Ingers bilder. Dessutom finns leksaker och annat serierelaterat att handla.

7


– Museet hade säkert varit en mer lönande affär om det legat närmare Stockholm. Men jag blev attraherad av byggnaden, så då blev det här. För mig är det livskvalitet. Det är en egotripp att gå runt och mysa här. Sedan en tid har butiken flyttats närmare galleriet och restaurangen utökats, numer finns det plats för cirka hundra personer. Restaurangen har också lagts ut på entreprenad. Museiverksamheten bedrivs som ett familjeföretag där svärdottern Carina är butikschef och vd, sonen Max art director och Lasse själv är curator. – Vi har själva designat restaurangen, inklusive stolarna med Musse Pigg-öron. Vi tycker vi har gjort det skitbra, som en bättre New York-krog. Lasse guidar oss runt i den tematiskt uppbyggda utställningen. Han är som en levande serie- och leksaksencyklopedi och berättar entusiastiskt historia efter historia. Flera av serievärldens giganter har han själv träffat. – Serier är ett verbovisuellt språk med bild och text integrerat. Det var uteslutande komiska serier i början, därför kallas alla tecknade serier fortfarande för comics på engelska. Museet har även tillfälliga utställningar och har just avslutat en jubileumsutställning om Lasses filmfigur Stig-Helmer. Nästa utställare är Peter Johansson från Dalarna vars arbete utmanar betraktaren till att ifrågasätta traditionella normer, värderingar och identiteter. – Peter Johanssons utställning heter Korvfest och är smått provocerande, menar Lasse. Ränderna verkar inte gå ur. I promotionfilmen för Korvfest springer Lasse Åberg och Peter Johansson omkring iklädda smått utmanande korv-med-brödkostymer. Lasse verkar ha minst lika roligt som på Ardy-tiden.

8


– Jag håller mig à jour med konstlivet och vet vilka jag tycker om, jag struntar i om de är kända eller okända. Ofta snokar jag reda på konstnärer tidigt som sen brejkar. Vilket tycker då Lasse Åberg är viktigast? Text eller bild? Jag gissar på bild. – Tvärtom, utbrister Lasse. Det mest lustfyllda med filmskapandet är att skriva själva manuset. Filmandet är rätt slitigt. Redigeringsarbetet är också roligt, det är en skapande process. Just nu arbetar Lasse tillsammans med sonen Max med boken Zingalongtajm med Electric Banana Band. En kombinerad ljudbok och scrapbook med olika affischer, stagepass, bilder och musik. 2012 kom boken Åberg från A-Ö som är en kombination av självbiografi och uppslagsbok med episoder och minnen från Lasses liv. – Andra i min ålder ger ut biografier. Då tänkte jag att jag gör en encyklopedi istället. Åbergs museum har cirka 40 000 besökare per år, plus de som bara besöker restaurangen, och är tillsammans med Skokloster slott ett av Håbo kommuns viktigaste besöksmål. Besökarna är mest familjer under vår, sommar och tidig höst. Under vinterhalvåret är det luncherna och bussgrupperna som står för besöken. Som företag kan man också ha så kallad konstferens eller gå kurser i serieteckning och filmskapande.

Hur mycket betydelse tror Lasse att hans kändisskap har för museet? – Kändisskapet hjälper naturligtvis till, menar Lasse. Så fort jag syns på TV syns det i besökssiffrorna, som till exempel när Stjärnorna på slottet visades våren 2014. Jag är mest känd för Trazan och filmerna och minst känd för min grafiska formgivning, som är det enda jag är utbildad till. – Lasse Åberg betyder jättemycket för Bålsta och Håbo kommun, säger Ann-Mari Sundgren, näringslivsutvecklare på det kommunala Håbo Marknads AB. Man ser honom cykla omkring här, han handlar i lokala butiker, designar olika saker och ställer upp på olika evenemang. Han och Skokloster slott har satt Håbo kommun på kartan. Vad tror Lasse Åberg om framtiden? Kommer Åbergs Museum att finnas kvar? – Ja, det beror på om Anna (dottern), Max och Carina vill ha kvar det. Jag har gjort mitt statement och haft riktigt roligt på vägen! När vi fått en rundvandring i museet tackar jag och fotograf Quigley för oss, rädda för att ta för mycket av Lasse Åbergs tid. – Men vill ni inte stanna och fika med mig? Vi har nybakta kakor, säger Lasse. Livskvalitet var ordet. Självklart vill vi fika. l

Trygg pension 2032? Prata sparande med mig. Välkommen till vår butik på Drottninggatan 3 i Uppsala

Maria Moutran 018-68 55 00

9


Autopilot + Haka + Teater C = KĂśttinspektionen Johanna UddĂŠn

10


A

ntingen klagar man på kulturutbudet, eller så gör man faktiskt något åt det själv. Gjorde något åt det, det gjorde Autopilot, Teater C och Haka och öppnade den tvärkulturella plattformen Köttinspektionen i våras. Jag träffar några av dem i deras trivsamma lokaler på Strandbodgatan 3 och vi slår oss ner i second hand-sofforna i foajén. Josefine Löfblad är dansare och arbetar under namnet Autopilot. Hon tyckte att Uppsala saknade en plattform för formöverskridande konst och en plats för nyskapande och experimenterande konst och scenkonst. För två år sedan började hon diskutera saken med Teater C som hon tidigare samarbetat med. – Jag tog kontakt med dem och föreslog en plattform där vi skulle försöka hitta en gemensam plats att dela. Jag hade även samarbetat lite med Agneta Forslund i Haka, när Autopilots barnföreställning Något Annat spelade på Bror Hjorths Hus förra våren. Även om jag inte kände till Haka så väl så visste jag att de var några av Uppsalas bästa konstnärer och att de dessutom hade kuraterande verksamhet. Eftersom både jag och Teater C tyckte de verkade vara en bra samarbetspart så kontaktade vi dem. Vi hade ett möte tillsammans och det hela tog form. Haka hade länge diskuterat hur en ny plattform för bildkonst skulle kunna se ut och hur de skulle kunna driva den. Att driva ett galleri eller en konsthall kräver extremt mycket arbete och engagemang både när det gäller planering och öppethållande. – Det är en omöjlig ekvation för oss som har egna projekt och konstnärliga visioner som konstnärer. Att göra det här i gemensam form passar oss utmärkt då vi kan kombinera det egna arbetet med Hakas projekt, berättar Anna-Karin Brus. Tillsammans presenterade de tre grupperna projektidén för kommunens kulturkontor – och kommunen var positiv. Idén var formulerad. Behovet fanns. Liksom pengarna. Men var

skulle denna kulturplattform finnas, rent rumsligt? De påbörjade ett långdraget sökande efter lokal. Det visade sig att den stiliga nyklassicistiska byggnaden på Strandbodgatan stod tom. Och att kommunen dessutom ägde den! – Det var den före detta Köttbesiktningsbyrån och Auktionskammaren som dök upp. Där gjorde framför allt Anna-Karin Brus från Haka ett jättejobb för att det hela skulle gå igenom, men även flera andra i Haka och Teater C, liksom tjänstemän på Kulturkontoret, berättar Josefine Löfblad. Köttbesiktningsbyrån, även kallad Slaktvågen eller Köttinspektionen, är ritad av Gunnar Leche och byggdes 1929 vid Kobacken. Här gjorde myndigheterna en obligatorisk kontroll av köttprodukterna innan försäljning. Köttbesiktningsbyrån var helt anpassad efter funktionen och en tredjedel av byggnaden hade stora öppna valv där det fanns plats för fordon och boskap. De är numera igensatta. Putsen på bygganden var redan då oxblodsfärgad och längst upp på gavlarna finns oxkranier med draperade horn. Det är den stora, tidigare öppna hallen, som nu utgör utställnings- och föreställningslokal. Och läget intill det växande området Industristaden, gör att det lilla kulturhuset Köttinspektionen når en helt ny publik. – Vi är verkligen jätteglada att vi fick det här stället! Huset ger riktig tyngd åt verksamheten. Det finns slakthusområden i stora städer som gjorts om till kulturområden, och när vi gör det här i Uppsala så är det ändå inte så där sjavigt som till exempel i Berlin eller New York. Här är det klassicistiskt och tempellikt. Typsikt Uppsala på något sätt, skrattar AnnaKarin Brus. Köttinspektionen hyr lokalen årsvis, och om fem år ska kommunen ta ett nytt helhetsgrepp om området. Så nu har medlemmarna några år på sig att visa att deras gemensamma scen för konst, teater och dans är nödvändig. – Det som behövs är ju egentligen inte först och främst en

11


Från utställningen Action in Art – The White circle, detalj av installation av Lusine Djanyan och Aleksei Knedlyakovsky.

12


plats, utan det viktiga, tror jag, är att skapa ett sammanhang som är kopplat till en plats som intresserar sig för och lyfter fram den smalare konsten och scenkonsten. En plattform för den ickekommersiella konsten, säger Josefine Löfblad. Dag Thelander startade teatergruppen Teater C för sju år sedan. Innan Köttinspektionen fanns höll de till på Reginateatern, som har i uppdrag att stötta den unga teaterkonsten. – Men vi är inte unga längre. Det måste ges utrymme för andra. Dessutom ville vi liksom de andra i Köttinspektionen gå vidare och utveckla verksamheten, säger han. Konstnären och formgivaren David Andrén, som i våras tog emot ett av kommunens kulturstipendier, är knuten till Teater C som scenograf. Han jobbar till vardags på arkitektkontoret RYMD och de har funderat kring en utveckling av Köttinspektionens lokaler. Skisser och ritningar sitter nu i foajén, och det ser onekligen spännande ut. Här beskrivs också byggandens förutsättningar: I och med att föreskrifterna för djurhanteringen skärptes blev det snart uppenbart att byggnadens ursprungliga disponering inte räckte till. Därefter har huset genomgått en rad omdaningar och anpassningar till vitt skilda verksamheter såsom auktionskammare, experimentverkstad för film och pausrum för bussförare. Dessa anpassningar har adderat nya lager av funktioner och material till byggnaden. Vissa förbättringar är hänsynsfullt utförda, andra snabbt och brutalt, alltefter rådande tidsanda. Alla dessa lager är det som ger bygganden dess charm och spänning. Det är en perfekt opretentiös lokal med stora möjligheter. – En grundförutsättning för att göra Köttinspektionen till en scen för samtida danskonst var att anpassa golvet. David Andrén och RYMD har nu byggt ett utmärkt och snyggt dansbart golv med rätt sorts svikt så att dansare kan arbeta där

utan att skada sig. Rummet ska även få en isolerande vägg mot lastintaget för att kunna hålla en bättre temperatur, vilket även det är viktigt för att förebygga skador, berättar Josefine Löfblad. Nästa steg är ett finurligt spotlightsystem och senare tillkommer gradänger, pausmöbler och andra detaljer. Som en rå konstutställningslokal funkar Köttinspektionen dock redan. Haka öppnade verksamheten första maj med den tuffa feministiska utställningen Action in Art! Här visades fem konstnärer från Finland, Sverige och Ryssland, bland annat en medlem från Pussy Riot. Och i september har man visat Jag var en gång en sömngångare av Göteborgskonstnären Krystallia Sakellariou. Hon arbetade en hel vecka dygnet runt med att skapa en magisk skog av dia-projektioner och objekt. Och hon blev själv en del av verket under vernissagen genom att göra en performance som ett skogsväsen som spelade dragspel. Och för Hakas del är planeringen för nästa års utställningar i full gång. – I februari kommer vi att arrangera Uppsala Sound Art – en ljudkonstutställning med samtida elektronisk musik. Vi kommer att ha en del kringarrangemang. Det finns till exempel en vurm för gamla Modularsyntar, så vi tänker ha en nördig Modularafton. Vi skulle gärna se att Uppsala Sound Art blir ett årligen återkommande evenemang. Dessutom kommer vi att göra en större skulpturutställning och anordna en videokonstutställning, berättar Anna-Karin Brus. Medlemmarna i Köttinspektionen tycker att det är en fördel att inte vara en stor institution. De har mycket svängrum och kan på kort varsel sätta in program. I augusti kunde exempelvis Haka öppna dörrarna för Gustaf Broms elever från Royal College of Art i London. De visade sina performance, ganska oplanerat. – Vi i Haka vill ge plats för experimentella konsthändelser

13


Väggmålning, del av Liv Strömqvists Tuppkam upp och ner

där man inte alltid kan förutse vad som kommer att hända. Med nyfikenhet och mod kan vi ge oss i kast med projekt som är mer inriktade på processer än på säkra kort. Vi är övertygade om att resultatet blir mer intressant om konsten får vara fri, säger Anna-Karin Brus. – Ja, så där fritt vill vi ha det. Vi vill kunna skapa vår egen nisch. Allt som görs här är liksom vi. Och det är fint med tvärkulturella projekt. Under invigningen kände jag en otrolig glädje och fick så mycket energi genom vårt samarbete, säger Dag Thelander. Under november sätter Teater C upp sin största föreställning någonsin. Köttmarknaden är en ny musikal av Per Wickström och Dag Thelander och den handlar om vägen från hopplös till raggningsexpert. – Med en ensemble på femton personer inklusive kör och orkester blir Köttmarknaden det största vi gjort. Därför kommer vi i vår att göra en mycket liten uppsättning. Det blir en monolog som jag skriver på nu, säger Dag Thelander. Under Kulturnatten hade Köttinspektionen en högtidlig officiell invigning med både tal, musik, performance och dans. Bland annat fyllde dansare huset i koreografier producerade av Autopilot och MaudsArt. Och dansen kommer förstås att ta plats även under våren.

14

– Jag har sökt pengar för 2015 för att utveckla något jag kallar Delegerat rum. Tanken är att bjuda in nationellt eller internationellt verksamma koreografer som får arbeta på platsen under en kortare eller längre period och att de sedan visar något: antingen ett utdrag eller en redovisning ur en pågående process eller i ett mer färdigt format. Ambitionen är att Köttinspektionen ska bli en del i dansens infrastruktur där. Det ska bli en plats för ett in- och utflöde av konstnärer, idéer och projekt, berättar Josefine Löfblad. Dessutom kommer dansfestivalen K.R.O.P.P. som drivs av SU-EN och UKK att göra ett nedslag i Köttinspektionen. Det är Josefine Löfblad själv som dansar, tillsammans med Kajsa Wadhia. Det blir premiär för ett nytt verk där de undersöker formler för humor som konstnärliga redskap. – Köttinspektionen ska vara en plats för konstnärliga processer, men även för publikmöten av olika slag, där publiken gärna ska vara med om något oväntat. Något som är i en helt annan form eller med ett annat innehåll än de tänkt sig, säger Josefine Löfblad. l


To Be Frank

Vi tycker om dig. Precis som du är. Ät vad du vill, lev hur du vill, älska vem du vill, så länge du mår bra. Vårt enda mål är att du ska ha ett leende på läpparna när du tränar hos oss. Varje gång. Friskis&Svettis drivs med ideella krafter, helt utan vinstintresse. Vi erbjuder Uppsalas bredaste träningsutbud. Hos oss hittar du en träning som passar just dig. Det vore roligt att ses, kanske redan i dag? Vi har tre nöjeslokaler i Uppsala. Välkommen.

Autogiro 260 kr/mån, Student 225 kr/mån, Dagkort 175 kr/mån Ekeby Bruk, Väderkvarnsgatan 16 och Ultuna Tel 018-55 84 90 www.uppsala.friskissvettis.se 15


Sedan Linus Tunström tillträdde som teaterchef 2007 har Uppsala stadsteater verkligen låtit tala om sig. Uppsättningarna får lysande recensioner och repertoaren har utökats. Hösten 2014 är den mest fullmatade säsongen någonsin med tretton nya premiärer. – Mitt jobb har aldrig varit så spännande som just nu! Vi är inne i en mycket expansiv fas och det blir bara roligare och roligare, säger Linus Tunström. I höst ökar vi takten ytterligare. När jag kom till teatern hade vi tre premiärer per år. Nu ska vi ha sju premiärer på stora scenen plus sex premiärer på lilla scenen. Det blir mer energi och fler speldagar. Vi spelar även vissa söndagar nu. Uppsala stadsteater vill gärna belysa laddade företeelser och bidrar i hög grad till att utveckla ny, svensk dramatik. Under åren har vi sett olika uppsättningar som antingen uruppförts på Uppsala stadsteater eller som skrivits på beställning av teatern. Några exempel är Knutby, Den flygande handläggaren, Hela folkets järnväg, Von Sydowmorden och senast Kapten Klänning. Linus Tunström har fått förnyat förtroende som teaterchef tre gånger. År 2008 hade teatern 60 000 besökare och spelåret 2012–2013 hade man 72 000 besökare, en ökning med tjugo procent. Mediatäckningen har också fördubblats sedan 2007, vilket ger teatern mer utrymme och som dessutom bidrar till att stärka Uppsalas varumärke. – När man investerat energi och arbete i något under många år och ser att det verkligen börjar ge frukt, då blir det kul och ger massor av energi tillbaks. Det fanns en tid då vi fick trolla med knäna med resurserna. Vi var tvungna att ta en del tuffa beslut och omorganisera, anlita fler skådespelare och utveckla större produktioner som till exempel Sound of Music och Fanny och Alexander som drog mycket publik och fick stor uppmärksamhet.

16

Strategin fungerade och idag har Uppsala stadsteater fått ökade resurser. – Att se en teaterpjäs ska vara en trevlig kväll ute, samtidigt kan det träffa dig i själen och väcka frågor som kan förändra ditt liv. Bra teater ska reflektera samtiden, väcka empati och ge publiken möjlighet att leva sig in i olika karaktärer. Vi vill ge möjlighet till fler människor att se mer teater. Ett exempel på en pjäs som kommit till på uppdrag av Uppsala stadsteater är Kapten Klänning, som spelades i våras. En av karraktärerna gestaltar före detta polischefen i Uppsala, Göran Lindberg. 2010 dömdes han till sex års fängelse för att grovt utnyttjat minderåriga sexuellt. Händelserna i sig är en intressant startpunkt för en dramatiker. – Det är en balansgång att berätta den typen av historia, det är viktigt att ha rätt intention. Även om Göran Lindbergs dubbelnatur är fascinerande i sig, så är det inte det som är huvudspåret i berättelsen. Mer viktigt är frågan vad som saknas i samhället som möjliggör att unga människor hamnar i dessa situationer. Teatern har även internationella samarbeten med teatergrupper, regissörer och skådespelare, t ex uppsättningen Robin Hoods Hjärta som sätts upp i samarbete med den hyllade isländska teatergruppen Vesturport. Föreställningen hade urpremiär 2011 på Royal Shakespeare Company i England. Under hösten 2014 spelas den på stadsteatern. Efter Uppsala väntar Los Angeles. – Jag älskar olika genrer. Som ansvarig utgivare kan jag inte bara tänka rationellt – det här kommer att slå publikrekord – det måste kännas bra. Den sista instansen är min egen lust. Om jag känner – det här vill jag se – är det ett gott tecken. Özz Nûjen gjorde succé 2010 som Puck i En Midsommarnattsdröm. Nu är han tillbaks i två pjäser, komedin Två herrars tjänare och den intima dialogpjäsen Spindelkvinnans kyss.


Att gå på teater ska vara en trevlig kväll ute, samtidigt kan pjäsen träffa dig i själen och väcka frågor som kan förändra ditt liv. Linus Tunström, chef för Uppsala stadsteater

– Duktiga yrkesmänniskor vill komma hit och jobba för att de vill delta i den teater och i de frågor vi tar upp i vår repertoar. Något som blivit mycket populärt bland teaterbesökarna är Eftersnack. Det innebär att skådespelarna vid några tillfällen stannar kvar lite längre och publiken kan ställa frågor till dem. – Vid ett tillfälle, efter Hela sveriges järnväg, var en av SJ:s statliga utredare med. Då stannade 50–60 personer i publiken kvar på eftersnacket och plötsligt blev teatern ett diskussionsforum. Linus Tunström menar, att en levande teater har potential till att alstra en enorm energi som kan stråla ut i samhället, påverka olika företeelser eller frågeställningar som är viktiga, och att denna kraft försvarar hela tanken med en offentligfinansierad teater. – När vi spelade Knutby hamnade vi till och med på ledarsidorna. Har vi en repertoar med pjäser som belyser aktuella och angelägna ämnen deltar vi i samhällsdiskussionen och syns i fler sammanhang. Kan jag vara med och bidra till att släppa loss den energin och vara med och påverka samhället genom mitt sätt att arbeta med teater är det stort för mig. Berättelser är en viktig del av hur vi har byggt vår kultur, det är en urgammal sed sedan vi satt runt lägereldarna. När det händer oss saker i livet berättar vi om dem för varandra, menar Linus Tunström. – I samhället finns ju en materiell infrastruktur av byggnader, transporter, vägnät och så vidare som är viktig för att allt ska fungera. Men det finns också en andlig infrastruktur i samhället; ett gemensamt språk, minnen, drömmar. Allt det är också relevant för vår överlevnad och för att vi ska må bra. Det måste finnas en plats där det finns en andlig frihet. Linus Tunström vill gärna arbeta mer för att nå fler grupper som inte motsvarar standardbilden av en kulturkonsument. Han ser en utmaning i att hitta nya och andra typer

17


Överst fr v: Två herrars tjänare och Morbror Vanja. Mitten fr v: Spindelkvinnans kyss och Robin Hoods hjärta. Nederst fr v: Jumpy och Ringlek.

av berättelser som öppnar upp för teatern som ett alternativ till allt annat upplevelseutbud och som kan locka även de som inte är så vana att gå på teater. Stadsteaterns huvudsakliga publik kommer från Uppsala, men alltfler strömmar till från Stockholm. – En viktig målgrupp är människor med utländsk bakgrund. Jag ser gärna att ensemblen i ännu högre grad speglar samhällets etniska sammansättning. Uppsala stadsteater jobbar även mycket med barn och ungdomar och erbjuder teater kostnadsfritt i Uppsala län. Besöksnäringen är en annan viktig aspekt och här handlar det mycket om att medverka till att stärka Uppsala som varumärke genom samarbeten om större produktioner, som till exempel samarbetet med Fyrishov och showen Come Together våren 2014. Uppsala stadsteater får säkerligen fler uppsalabor att känna stolthet över sin stad. Vad är då Linus Tunström själv mest stolt över att ha åstadkommit hittills?

18

– När jag såg Fanny och Alexander som jag själv regisserat blev jag mycket stolt. Det var det här jag drömde om att få göra som regissör när jag var femton år. Står Uppsala stadsteater och faller med Linus Tunström? – En teaterchef är viktig eftersom man sätter tonen, andan och energin. Världen utvecklas, det kommer ständigt nya uttryck. Man måste återinvestera och finna ny energi, skicka in ny kraft. Nästa person sätter sin egen ton. Det går inte att säga om det blir bättre eller sämre, men annorlunda blir det säkert! – På teatern vet vi att det är live. Det är laddat, vi vet att vi är med om något som sker just här och nu. Speciellt på Uppsala stadsteater lever den laddningen alldeles extra, avslutar Linus Tunström. l

Uppsala stadsteater grundades 1951 och har sedan dess haft en framskjuten plats i svenskt teaterliv. Varje år spelas ca 500 föreställningar för en sammanlagd publik på närmare 70 000 personer.


T U

GN

A

DE

SI

ING GR

AF ISK

ANN INSK

UT SKRIFTE FINEART

D L I B

G I D RE

N I ER

N L

IN

G

R A

L Ä T S

K U OD

O I T

R P E

R

R E N

R E H IS C

AFF

N O N

AN

S E R

C A N V A S

DESIG N LAM

Övre Slottsgatan 6 O Uppsala O info@bildformatet.se O www.bildformatet.se

K

RAMAR

INE

A P A

ILL

RIN

M

TR AT

ST

N KO

STOR

INA

IO

NE

L

R

DU RO IO 19

R

FTE

NE

KRI

KT

UTS

BILD

P RE

A

GA

O N T ER I N G A R

FOTO U T S K R I F T E R

D I B O

G A

N D M

R I N

O N T E

US

ORIG


tränga igenom tystnaden

lillemor berg

Ola Larsmo är en välkänd uppsalaprofil, inte enbart i kraft av ett omfattande författarskap utan också som tongivande förespråkare för ett Litteraturens hus i Uppsala och som innehavare av ordförandeskapet i svenska PEN. 20


E

n vanlig fråga som författare brukar få, är när och varför de bestämt sig för att börja skriva på allvar. Ola Larsmo har en lakonisk motfråga i beredskap. – Varför slutade du? Det är vad det handlar om, att aldrig sluta. Alla barn fantiserar ju och brukar jämt hitta på berättelser, menar han, men när vi blir vuxna väljer många av olika anledningar bort sitt fria skapande. För Ola Larsmo föll det sig alltså helt enkelt naturligt att fortsätta odla sina färdigheter som berättare och skriftställare. Studierna vid Uppsala universitet i bland annat litteraturvetenskap och nordiska språk kan väl sägas ligga i linje med sådana strävanden, även om de likaväl kunde ha styrt in på yrkesvägar inom undervisningsområdet. – Jag hade nog aldrig blivit någon bra lärare, tror han och verkar väldigt nöjd med att ha förblivit sin skapande ådra trogen, trots att fri konstutövning alltid medför en viss otrygghet ur försörjningssynpunkt. Det har inte enbart handlat om att skriva romaner. Ola Larsmo är en flitig frilansskribent, framför allt i Dagens Nyheter. I många år var han redaktör för Bonniers Litterära Magasin och han har parallellt med författarkarriären varit aktiv i fackligt arbete som ledamot i författarförbundet och, för närvarande, som ordförande i svenska PEN. Dessutom är Larsmo något av en expert på irländsk och norsk litteratur. Utställningsverksamhet har han också varit involverad i, som kom.nu.då, en utställning på Tekniska museet i Stockholm om kommunikationens roll och tekniska utveckling från 1400-talet fram till i dag. Många uppsalabor har säkert Skuggor och ljus i färskt minne, en utställning om ideologiska

konfliktytor i Uppsala under andra världskriget, som producerades av Upplandsmuseet i samarbete med Ola Larsmo och författarkollegan Magnus Alkarp. Ordförandeskapet i PEN tar minst en halvtid i anspråk. PEN har genomgått en snabb förändring sedan 70-talet, från kollegial klubb till en aktiv förening med kärnverksamheten inriktad på yttrandefrihet. – PEN arbetar för att folk ska få berätta fritt om sina erfarenheter och stödjer på olika sätt författare som riskerar censur i sina hemländer. Den goda litteraturen har alltid hamnat i konflikt med totalitära regimer, säger Ola Larsmo och berättar om ett förestående möte med ett par kambodjanska författare – Kambodja fick hela sin litteratur utraderad under Khmer Rouge-tiden. Hur bygger man upp den igen? De många sidoprojekten verkar inte alls ha påverkat den litterära produktiviteten. Allt sedan debuten 1985 har nya alster kommit till i en regelbunden ström. Författarskapet är, vad man kan kalla, pålitligt och har som regel bemötts med fina recensioner och belönats med många priser. Det var först med den tredje romanen, Himmel och jord må brinna (1993), som Ola Larsmo angav den inriktning som blivit ett slags signum för författarskapet – berättelser som bygger på gedigen forskning i ett historiskt källmaterial. – Det var egentligen inte ett helt medvetet val att jag skulle rikta in mig på den här arbetsmetoden. Intresset bara drog iväg åt det hållet. Vi människor lever ju i berättelser som är större än oss själva. Det är bara i ett historiskt perspektiv som vi kan ana övergripande mönster i de sammanhang som formar oss. Varför tänker jag som jag gör? Om man inte försöker ta reda på det, kan man inte kalla sig fri.

21


SKVALLER

REGI: EDWARD AF SILLÉN >>PREMIÄR 17 JANUARI 2015

UPPSALA>>>> STADSTEATER 22 BIL J / I N F O : 0 1 8 - 1 4 6 2 0 0 W W W . U P P S A L A S T A D S TEATER.SE


Himmel och jord må brinna betecknas som en dokumentärhistorisk roman och handlar om tiden för första världskriget när motsättningarna i det svenska samhället var nära att brisera i en revolution. I Maroonberget (1996) gör Ola Larsmo ett nedslag i 1700-talet. Huvudpersonen Badin, en svart man från Västindien, såldes som slav i sin barndom men omständigheterna kom att föra honom in i hovkretsen kring det svenska kungahuset. – Många föreställer sig nog att det inte fanns några svarta människor i Sverige på 1700-talet – men det är, om man tänker efter, en fördomsfull omskrivning av historien. Det går lätt att hitta många med t ex afrikansk bakgrund. Badins dagbok finns bevarad på Carolina. I början av läsningen misströstade jag lite för den är full av anteckningar av typen, ”kom ihåg att köpa kaffe!”. Men det visade sig att den också innehöll en mängd intressanta och mycket bildade marginalanteckningar på franska – som handlade om hans sökande efter en identitet. Den kollektiva samhällsandan har en tendens till självcensur, skamfläckar smusslas undan. Ola Larsmo söker sina motiv i arkivens mörkaste vrår. Han letar efter sådant som inte är så smickrande att komma ihåg. – Jag fascineras helt enkelt av berättelser som inte fått berättas. Det är ett väldigt spännande arbete att försöka tränga igenom tystnaden. Jag vill inte tjäna (2009) är en roman om 1880-talets Uppsala, där sexualiteten omgärdas av skam och tabun samtidigt som prostitutionen är reglerad av stadens myndigheter med besiktningsplikt för flickor som tvingas försörja sig på att sälja sin kropp – om de inte väljer att istället bli våldtagna som pigor. En ung läkare gör samvetsgrant sitt besiktningsjobb och blir alltmer desillusionerad och isolerad. Romanens värld är kantad av ond bråd död. Medicinstudenter roar sig med att märka gatflickor med kniv, syfilis, misshandel och plågsamt grymma illegala abortmetoder tillhör vardagen. Men, romanen saknar inte ljus i tunneln. Det finns de, som likt den unge läkaren, bryr sig och verkar för förändring. Ola Larsmo är samvetsgrann när det gäller researchen. Det handlar om ett regelrätt forskningsarbete som vore lika intressant i dokumentär form som i gestaltad, men på en väsentligt punkt är fiktionen svår att överträffa, menar författaren. – Fiktionen kan åstadkomma något som kunskap och fakta inte klarar av, den inbjuder till inlevelse och närvaro. Hur känns det att vara människa? Med fantasins hjälp kan

du känna hur det är att leva en annan människas liv och sätta andras perspektiv i relation till dina egna erfarenheter. Det är ingen slump att den moderna romanen föds parallellt med att demokratin växer fram. Kunskap räcker inte till för att plocka isär fördomar och öka förståelsen mellan människor. Till det är inlevelseförmågan ett mycket bättre verktyg. Samtidigt kan fiktionen skapa det där örnperspektivet som vi inte har tillgång till i verkligheten. Under andra världskriget pågick en hel del bakom kulisserna som inte passar ihop med vår nationella självbild av neutralitet och demokratisk integritet. Permittenttågen har upplevts som en pinsam eftergift, men kan lätt förklaras av hotfulla påtryckningar utifrån. Det gäller inte för Bollhusmötet i Uppsala, där Sveriges blivande akademiska etablissemang diskuterade en eventuell fristad för ett fåtal judiska intellektuella efter Kristallnatten. Antisemitismen och främlingsfientligheten gick högljutt segrande ur striden. Ola Larsmos forskning i dokumenten från Bollhusmötet resulterade i essän Djävulssonaten (2007). – Materialet kunde mycket väl ha blivit en roman, men essäformen kändes mer angelägen den här gången. Det finns så lite publicerat om händelsen. Och, här handlar det om verkliga personer som aldrig behövt stå till svars för konsekvenserna av sina ställningstaganden, tvärtom. De flesta tongivande motståndarna mot den så kallade ”judeimporten” kom senare att få uppburna positioner i samhället. Djävulssonaten har en underrubrik som lyder Ur det svenska hatets historia, vilket antyder en kontinuitet av rasism och främlingsfientlighet som fortplantat sig vidare in i vår egen samtid. Minnen som man talat tyst om kan ge en upplysande härledning av våra etiska bevekelsegrunder idag. 1930-talets terminologi använde begreppet ras, på 2000-talet är den politiskt korrekta termen kultur. Sverige under andra världskriget är också scenen för Förrädare (2012), en spännande spionroman. Den tar avstamp i Bollhusmötet med att följa en av debattdeltagarna på förlorarnas sida, Charlie Westerberg, in i den svenska underrättelsetjänsten. Charlie blir alltmer osäker om vilka syften han tjänar och vilka konsekvenser hans rapporter får för enskilda människor som uppehåller sig i Sverige på flykt undan nazismen. Det uppenbarar sig efter hand att det svenska underrättelseväsendet är kluvet motsatta fraktioner. En stor grupp högre tjänstemän och chefer med nätverk inom militären och företagsvärlden opererar i hemlighet på eget bevåg i maskopi med nazityskland. Det har blivit mycket om andra världskriget de senaste

23


åren för Ola Larsmo. Just nu håller han på med ett projekt för tv. Det ska bli ett manus till en serie i några delar om UD:s agerande under perioden. – Det intressanta är att de tjänstemän som i början av kriget förhandlar fram en J-stämpel för registreringen av judiska flyktingar är de samma som i ett senare skede gör allt för att rädda judar. Nästa roman kommer att dyka ner i sent 1800-tal. Under mer än två års tid har Ola Larsmo grävt i amerikanska arkiv efter spår av svenska emigranter. – Vilhelm Mobergs Utvandrarna har länge präglat vår syn på de svenska emigranterna som driftiga småbönder som gav sig iväg för att bryta ny mark i Vilda Västern. Mobergs romaner är så kraftfulla att de på sätt och vis ersatt en historisk verklighet – vilket knappast var hans avsikt. Nästan ingen har intresserat sig för de många fattiga emigranterna som blev kvar i städernas slumområden och som inte lyckades etablera sig särskilt bra i det nya hemlandet. Ola Larsmo tar fram sin ipad och visar en gammal karta över Swede Hollow, ett slumträsk i St Paul, Minnesota. Det var i städernas slumkvarter som många av de svenska utvandrarna hamnade. I Swede Hollow, längs den så kallade Snusboulevarden, träder en bild fram av de svenska emigranternas villkor, som utan svårighet kan jämföras med nutida migranter. Rörelsen är stadigt densamma, från fattiga delar av världen till rika.

– Vittnesmålen visar att svenskarna till en början var illa sedda. Man tyckte de luktade illa, var smutsiga, pratade och betedde sig konstigt. I senare tid har andra emigrantgrupper efterträtt svenskarna på Snusboulevarden, italienare, polacker och senast somalier. Det är alltid de senast anlända som får rykte om sig som konstiga och som hamnar lägst ner i hackordningen. Slutligen återstår frågan om hur det går med planerna på ett Litteraturens hus i Uppsala. Ola Larsmo låter meddela att projektet står ganska stilla. – I Oslo ligger Litteraturhuset i den centrala stadskärnan och angår alla. Där pågår ständigt välbesökta offentliga aktiviteter vid sidan av de professionella verksamheterna. I Uppsala spelar litteraturen en relativt liten roll i offentligheten, trots att det är en mycket författartät stad. Intresset för en utveckling av Uppsalas kulturella kapital verkar tyvärr inte så stort hos de styrande. Det känns väldigt fel att det inte finns en betydande litteraturscen i Sveriges fjärde stad vid sidan av Stadsbiblioteket, särskilt nu när både Göteborg och Växjö satsar stort på att etablera litteraturhus. Vi utnyttjar inte stadens kulturresurser. Ola Larsmo konstaterar bara läget, hänger inte läpp. – Personligen är jag lyckligt lottad, som får fördjupa mig i och skriva om sådant som intresserar mig. Det känns som en nåd. l

I skolklassen hamnade tre pojkar med samma namn, Ola Larsson. Besvärligt, tyckte fröken, och föreslog en av pojkarnas föräldrar att göra ett namnbyte. Larsson blev Larsmo. Det var så författaren Ola Larsmo fick sitt efternamn efter en liten österbottnisk ort. Familjen har alls ingen finsk anknytning men fadern hade besökt orten och tyckt om vad han sett. Och Lars som i Larsson fick ju vara kvar som en länk bakåt till släktnamnet.

24


Photo: Alexander Musashkin Š Garage Museum of Contemporary Art

25


26


Eva Ahlsten, museichef och Gunnar Holm, psykolog och ansvarig för museets psykiatriavdelning.

Medicinhistoriska museet i Uppsala är inrättat i en pampig byggnad som förr inrymde administrationen för Ulleråkers sjukhus. Fastigheten tillkom 1900 som ett led i en då växande vårdsatsning för kroppsliga såväl som själsliga sjukdomar. På nedre botten fanns, förutom administration, också en stor samlings- och festsal. På övre planet hade överläkaren sin bostad och på vinden bodde personal. Idag rymmer byggnaden en mångfacetterad historisk kavalkad av föremål och material som speglar psykiatrins, kirurgins, röntgens och obstetrikens utveckling genom tiderna. Utställningarna tar därutöver ett samlat grepp om allt från vårdperspektivet och sjuksköterskornas historia till apotekshistoria, signaturläran och äldre folkmedicin. – Förr hörde medicin och botanik ihop, apotekaren och läkaren var en och samma person. Apoteket här är komplett och väldigt fint. Hela inredningen med myriader tillbehör skänktes av apotekaren Stig Ekström, som står bakom flera apoteksmuseer i landet. I vårt gamla apotek kan man få prova på att trilla piller och göra sin egen senap efter Stig Ekströms recept, berättar museichefen Eva Ahlsten. Många föreställer sig säkert att en medicinhistorisk exposé är liktydig med ett skräckkabinett. Tankarna går till blod, slem och smuts, åderlåtning, amputationer, frånvaron av bedövning, dårkistor, kedjor och andra tortyrliknande metoder i forna dagar. – Besökare vill ofta veta mer om hur det var förr och föreställer sig nog att det var riktigt ruskigt. Många forna behandlingsformer uppfattas ur vårt moderna perspektiv som onödigt bryska och grymma. Vad man kan säga är, att sjukvården alltid speglar samhällets människosyn och tidsandan i övrigt, menar Gunnar Holm, psykolog och ansvarig för museets psykiatriavdelning. Medicinhistoriska museet bjuder på en minst sagt fascinerande resa i läkekonstens värld från kyrkliga förböner till avancerad medicinsk teknologi och vetenskap. – Huvuddelen av alla apparater och instrument kommer från Akademiska sjukhuset och har använts där, upplyser Eva Ahlsten.

Hon vill gärna framhålla initiativtagaren till de medicinhistoriska samlingarna, professor emeritus i kirurgi, Lars Thorén, som tidigt i karriären fick idén att samla på utrustning som inte längre användes i vården. – Han arbetade på Akademiska sjukhuset och var väldigt omtyckt av patienter och personal och en mycket skicklig kirurg. Lars Thorén var en man som alla lyssnade på, så han fick tillgång till ett förråd på sjukhuset där han samlade apparater och instrument som tagits ur bruk. Till och med hans eget garage proppades fullt av prylar. Ingenting slängdes bort utan att man först talade med Lars Thorén. Det är fortfarande så att man ringer till museet om någonting ska skrotas på Akademiska sjukhuset. Det finns en hel del rariteter att beskåda på museet, som exempelvis förlossningstänger från 1600-talet, inköpta från England. Eva Ahlsten pekar också på ett rör av trä, liknande ett sådant som barnmorskorna använder än idag. – Det är ett av René Laënnecs stetoskop. Han uppfann stetoskopet i början av 1800-talet. I stora salen finns en imponerande samling av operationsbord. Det äldsta är från 1860-talet och är tillverkat i solitt trä med justerbara delar och påmonterade träskor för patientens fötter. Ett antal senare operationsbord av olika modeller är tillverkade av koppar. – Det skedde en utveckling av operationsbord när man upptäckt narkosen och kunde söva personer djupare under längre tid. Problemet var att hålla patientens kroppstemperatur uppe. Operationssalarna kunde vara svåra att hålla varma på den tiden när det bara fanns vedeldning att tillgå. Problemet löstes genom ihåliga operationsbord i koppar som kunde fyllas med kroppsvarmt vatten före operationen. På Medicinhistoriska museet kan man också studera ett stort

27


antal intressanta tekniska apparater. Här finns den första EKG-apparaten från 1904, vars effektivitet förutsatte att patienten hade fötter och händer i saltvatten, och den första respiratorn, skapad av läkaren Carl Gunnar Engström. När den stora polioepedimin härjade på 1950-talet fick läkarkandidater sitta timmar i streck med att handventilera patienter som drabbats av andningsförlamning. Carl Gunnar Engström, löste problemet med att på mekanisk väg få ner luften direkt i lungan med hjälp av en tub. – Engströms respirator drivs med en kolv kopplad till en motor och har inte så mycket gemensamt med moderna elektroniska respiratorer. Men den fungerar ännu hur pålitligt som helst och låter som en trygg gammal fiskekutter – inte

28

som respiratorerna av idag med sina pipande larm som varnar för att något är fel, berättar Eva Ahlsten. Uppsala har haft framstående ögonspecialister, som fysiologen Frithiof Holmgren och 1911 års nobelpristagare i fysiologi och medicin, Allvar Gullstrand, uppfinnare och professor i oftalmiatrik vid Uppsala universitet. – Allvar Gullstrand var en skicklig vetenskapsman. Hans rön tillämpas än i dag, om än under förädlade former, säger Eva Ahlsten och berättar sedan en intressant historia om Frithiof Holmgren. – Standardisering av trafikljusens placering, rött alltid överst och grönt alltid underst, har sin grund i Frithiof Holmgrens undersökningar av färgblindhet. Sveriges första


riktigt allvarliga tågolycka i Lagerlunda 1875, fick Holmgren att fundera över om lokföraren eventuellt kunde ha varit färgblind. Han kunde inte bevisa detta eftersom lokföraren var död, men undersökningar inleddes av all tågpersonal. Det visade sig att flera lokförare faktiskt var färgblinda. Till de medicinhistoriska samlingarna hör naturligtvis också utrustning för äldre tiders läkekonst. Den mest unika pjäsen är en nattvardskalk från det katolska 1300-talet men den är numera deponerad på Upplandsmuseet. – Riktigt långt tillbaka i tiden var det kyrkans angelägenhet att ta hand om sjuka och fattiga. Behandlingen bestod mestadels av bön, vilket förklarar nattvardskalkens sammanhang, säger Gunnar Holm. Åderlåtning och koppning var de främsta medicinska behandlingsformerna förr i tiden. Idén med åderlåtning bygger på en antik teori om kroppens fyra safter och vikten av att dessa var i balans. – Om man tar blod och häller det i ett glasrör, ser man att det skiktar sig i fyra avdelningar, vilket man tog som inteckning för teorin om kroppens fyra vätskor. Man föreställde sig att sjukdomen fanns i blodet, att det var för mycket av någonting. Åderlåtningen var en metod som avsåg att återställa balansen. Koppning hade samma avsikt lokalt. Man ristade små hål på huden och drog ut blodet, genom att åstadkomma vakuum med varma glaskoppar, förklarar Eva Ahlsten och nämner några talesätt som vi använder än idag – att vara vid sina sunda vätskor och att hålla huvudet kallt. De fyra safterna föreställdes ha säten i olika delar av kroppen. Slemmet var beläget i hjärnan och det ansågs kallt.

– Psykiska tillstånd kunde behandlas genom att en grov nål med en linneduk instucken i nålsögat, stacks in i nack-skinnet. Linnebiten fick sitta kvar och på så sätt hölls såret öppet tills det blev infekterat och släppte ut var. Man trodde att man på detta sätt tömde patientens hjärna på ett överskott av slem. Ett urval av lavemangsutrustningar pryder sin plats på museet. Lavemang var en mycket populär självbehandlingsmetod på 1700-talet. – Det var vanligt på 1700-talet att man vid stora middagar gick ut då och då för att ta ett lavemang, så att man sedan kunde återgå till middagen och fylla på med mer mat. Franska kungarna tog lavemang så gott som dagligen. Ett lavemangsset i en liten elegant väska var en vanlig lysningspresent. Väskan tog man med sig när man var bjuden på middag.

29


Finns det något annat område av mänsklig verksamhet som tagit i anspråk så enorma mått av kreativitet, uppfinningsrikedom och fantasi som läkekonsten? Frågan dyker oundvikligen upp när man strövar omkring i Medicinhistoriska museets stora sal och ser överflödet av allehanda sinnrika konstruktioner och uppfinningar. Den enda likvärdiga konkurrenten till driften att hela är väl dessvärre driften att förstöra, krigskonsten. Det finns inget gott i krig men ett skärv av humanism, viljan att lindra och läka, har överlevt också i stridens kaos. Ironiskt nog har krigen bidragit till läkekonstens utveckling – man blev skicklig på att ta hand om sårade. I ett par montrar samlas bensågar för amputationer, saxar och tänger i många storlekar och utföranden. Fältskären utvecklade själv sina instrument. – Medicinarna ägnade sig huvudsakligen åt att teoretisera över sjukdomens väsen och att ställa diagnoser på symtom. De befattade sig alltså inte med den mer hantverksmässiga sidan av läkekonsten. Från början sågs kirurgin som ett rent hantverk, lämpligt att utföras av barberare. De kunde få gesällbrev på sin specialitet men de fick inte bli läkare. Det dröjde till slutet av 1700-talet innan den första kirurgen fick utbilda sig till läkaryrket, förklarar Eva Ahlsten. Fältskärens krigsskådeplatser känns långt borta i Ulleråkersområdets fridfulla parkidyll. Hit, till det nedlagda kronobränneriet intill Fyrisån i Ulleråker utlokaliserades 1811 all sjukvårdsverksamhet från det centrala Uppsala, där vårdinrättningarna tidigare legat sedan början av 1300-talet. Det första var Helgeandshuset som låg vid Fyristorg innan det förstördes i den stora branden 1702. På hospitalet i Ulleråker etablerades Sveriges första psykiatriska universitetsklinik omkring 1860. Sinnessjukhuset i Ulleråker hade från 1850 blivit en inrättning för enbart mentalsjukvård. Ulleråkers mentalsjukhus utgjorde i långa tider ett självförsörjande samhälle, komplett med eget kapell och

30

begravningsplats, jordbruk, trädgårdsodling, verkstäder och alla möjliga hantverksverksamheter. Patienterna bidrog i arbetet sida vid sida med anställda. Patienterna var inte inlåsta under sina lugna perioder utan fick röra sig i den vackra parkmiljön. Många levde hela sina liv inom området. Tillsammans med patienterna inom murarna bodde också all personal och deras familjer. – Många av personalens barn, som växte upp inom Ulleråkerområdet, har vittnat om att de kände en stor trygghet på platsen. Så kände nog också många patienter. Området präglades av en sorts familjekänsla. Det var inte ovanligt att långliggande patienter blev helt bortglömda av sina egna familjer, som kanske skämdes för dem. Här ingick de i ett sammanhang där de fick lov att vara speciella, menar Eva Ahlsten. På Medicinhistoriska museet finns många bevis på att vissa patienter med konstnärlig ådra fick möjligheter att åstadkomma märkvärdigt konstfulla ting, målningar, broderier, lövsågade skulpturer…


Gustaf Fröding

Konstnärinnan Augusta Strandberg levde 55 år på Ulleråker och Beckomberga. Hon, liksom Gustaf Fröding, tillhör de så kallade märkespatienterna, som lämnat efter sig konstnärliga verk av olika slag.

Den första psykiatriprofessorn, Nils Gustaf Kjellberg, tillträdde sin tjänst på Ulleråkers sjukhus 1863. Hans motto var vila, sunt leverne, regelbundna vanor, arbete och andra sysselsättningar. Patienter som var trötta vid dagens slut kunde sova gott och orkade inte att vara utåtagerande eller oroliga. – Det fanns förr inga medicinska behandlingar för psykisk sjukdom. Enligt instruktionerna skulle patienterna behandlas med distans och hållas lugna. Det var övervakning och i värsta fall fasthållning som gällde för att hindra oroliga och utåtagerande patienter från att skada sig själva och andra. Men från och med mitten av 1800-talet får man nog säga att vårdfilosofin ändå blev mer human och välvillig. En del tidiga psykiatriker inspirerades av Sigmund Freuds idéer, både när det gällde synen på psykisk sjukdom och attityden till patienten. De upptäckte att patienterna tenderade att bli bättre när man pratade med dem, berättar Gunnar Holm. – Fast när tvångströjan kom ansågs den human, eftersom det innan dess inte var ovanligt att man höll utåtagerande patienter fastkedjade, påpekar Eva Ahlsten och Gunnar Holm fortsätter att resonera om en psykiatri i förändring. – Användningen av tvångströjan upphörde redan på 1940-talet då man började experimentera med olika typer av psykofarmaka. På 1950- och 1960-talen marknadsfördes många preparat till och med till allmänheten som undergörande. Det sägs att det aldrig varit så välstädat i hemmen som på den tiden när många bantande hemmafruar gick på Preludin. Sedan visade det ju sig att många mediciner hade svåra biverkningar. – Idag skakar vi på huvudet åt behandlingsmetoder som långbad och lobotomi, men hur kommer eftervärlden att se på behandlingsmetoderna i dagen psykiatrivård? inflikar Eva Ahlsten. Den psykiatriska vården har varit föremål för modeväxlingar. 1967 blev Ulleråkers sjukhus en egen förvaltning och inordnades under Landstinget. Både upptagningsområde och

patientantal minskade kraftigt. De ideologiska förutsättningarna för att hålla kvar patienter på oöverskådlig tid var då borta och efter hand gick vården mot öppnare former. – Det var förstås mycket en ideologisk fråga att verksamheten mer skulle övergå i öppenvård, men det finns också en ekonomisk aspekt som nog har stor del i hur det utvecklat sig. Att hålla kvar patienter i en hel livstid är naturligtvis en väldigt resurskrävande vårdform, resonerar Gunnar Holm. En specialutställning på Medicinhistoriska museet handlar om rättspsykiatri från 1946 och framåt. Rättspsykiatrin har alltid varit under statlig huvudman och hörde egentligen inte ihop med den övriga verksamheten på Ulleråkers mentalsjukhus. Numera är den rättspsykiatriska kliniken på Ulleråkersområdet nedlagd, men Gunnar Holm kan berätta om hur det var på det progressiva 70-talet. – Det var en märklig klinik som bröt med allt som var gängse i kriminalvården på den tiden. Celldörrarna hölls öppna och patienterna kunde röra sig fritt om de var oroliga. Det delades inte ut några mediciner, och det i en tid när det var vanligt att liknande anstalter höll patienterna lugna genom tung medicinering. Patienterna fick istället, när de ville, komma och prata med någon ur personalen över en fika. Idag finns inte mycket kvar av Ulleråkers sjukhus. Området har blivit en plats för bostäder. Men Medicinhistoriska museet står kvar som ett unikt monument över hela den spännande historien om läkekonsten och idéerna om hur den ska praktiseras. l

31


Med Tareq Taylor

32


& SVT i Camilla Bjelkås

HANOI I slutet av augusti 2014 bjöd Svenska Ambassaden i Hanoi in TV-kocken Tareq Taylor med anledning av det pågående 45-årsjubileumet av diplomatiska relationer mellan Sverige och Vietnam. Tillsammans skulle de upprätta en pop-uprestaurang utanför ambassaden och en mindre men ändå avancerad middag för den skandinaviska gemenskapen. Med Tareq Taylor kom också filmaren Lars Schön och producenten Mats Lundblad, båda från SVT, för att göra tre avsnitt åt Go’kväll.

Schemalagd sponanitet Tareq Taylors besök föregicks av ett intensivt mailande fram och tillbaka. Vad vill han, vad vill ambassaden och vad kan bli bra TV? Att filma i Hanoi är inte helt lätt, man behöver en licens från Utrikesministeriets avdelning för media och information. För att få den måste man lämna in ett detaljerat schema; vad ska filmas, när, var. Som bonus kommer också två assistenter från ministeriets presscenter att följa filmteamet och se till att de inte avviker från det godkända schemat. Det fanns alltså inte mycket utrymme för improvisation när TVteamet väl var på plats utan allt måste planeras in i minsta detalj. Även eventuella spontanidéer. Schemat som lämnades in var därför fyllt till smärtgränsen. Bättre att stryka när de var på plats än att försöka övertala ministeriet om nya inspelningsplatser. Ålvermicelli med en touch av ansjovis Ambassaden hade även kontaktat ett populärt Vietnamesiskt matprogram, S-Vietnam. Skulle de vara intresserade av att ha en svensk TV-kock som gäst? Ett inledande möte hölls, länkar till Tareqs program skickades över och, jodå, ett program skulle de nog vilja göra. Kanske två. Efter några dagar kom ett mail där de frågade om det gick att göra tre. Men för att hinna med allt, samt förhoppningsvis lite sömn, fick de nöja sig med två. Första inspelningsdagen började i morgonrusningen på en bakgata i Hanoi. Bland tutande motorcyklar och stressade frukostgäster slog sig Tareq och progamledaren Mang Tung ned för att prova ålvermicelli – nudelsoppa med hårt friterad strimlad ål – och diskutera tillagning och ingredienser med restauranginnehaverskan. Efter att ha utfordrat fotografer, tolk, övervakare och övriga i teamet med ålvermicelli (smakar helt ok, lite som soppa serverad med grova chips med smak av fisk) bar det av till centrala Hanoi där Tareq skulle laga sin

33


version av ålsoppan. Han hade tidigare lämnat av en väska med svenska råvaror i en helt annan del av stan. Nu blev det till att raskt skicka iväg en bil och hämta lite av den ansjovis som fanns där. Trots den tidsödande trafiken visade det sig vara en bra idé. Tareqs version av ålvermicellin gick hem, ansjovisens speciella smak passar de vietnamesiska smaklökarna. Ambassaden driver lunchrestaurang I Hanoi, och Vietnam, är det vanligt att restauranger och gatuserveringar bara serverar en rätt. Ofta en rätt som serverats i generationer på samma plats. Vissa gator är kända för sina respektive rätter. En sådan är Bun Cha, risnudlar med grillat fläsk och köttbullar. Bun Cha blev en favorit hos både Tareq och TV-teamet. Det är också en rätt som ganska enkelt går att försvenska. Så valet av maträtt till ambassadens pop-up-restaurang var lätt. Tillsammans med ambassadens personal serverade Tareq lunch till drygt tvåhundra personer på mindre än en timme. Först på plats var de äldre vietnameserna i grannskapet, de började köa en timme innan det var dags. Och de gillade maten! Att sova eller övervaka ett filmteam I augusti är vädret varmt, fuktigt och opålitligt. Så dag två, i en by några mil utanför Hanoi, blev inspelningarna avbrutna av ett kraftigt regn. Vietnameserna, som gillar att sova middag, försatt inte chansen utan bredde raskt ut sig och slumrade till. Det svenska teamet försökte gilla läget men blev snabbt rastlösa. Kanske kunde man gå ut och samla lite klippbilder. De båda utsända från ministeriet funderade i några sekunder men bestämde sig för att satsa på tuppluren istället. De skulle senare under veckan visa sig vara både flexibla och öppenhjärtliga. TV-teamet fick inte bara filma på nya platser, de fick även höra om hur det är att vara ung kvinna i ett land där framtidsdrömmarna krockar med traditioner. Här förväntas du gifta dig och skaffa barn tidigt. På frågan har du familj finns bara två svar; ja eller inte än.

Överraskningar vid klippbordet På pappret hade inspelningarna med S-Vietnam samt lunchserveringen störst potential att bli bra TV. Middagen för ett gäng skandinaver lockade inte SVT direkt men de var ju ändå här och kunde lika gärna vara med i köket. Vid klippbordet i Malmö visade det sig vara precis tvärtom. Av besöket till en by utanför Hanoi, där Tareq fick ta på sig en traditionell dräkt, sjunga, dricka vatten ur en brunn som mest påminde om ett dåligt rengjort akvarium och laga Vietnamesiska kärlekskakor syns ingenting i de färdiga reportagen. Däremot kom middagen med. Den ambitiösa, icke-engelsktalande personalen, gjorde sitt bästa för att för att imponera på gästkocken och samtidigt laga rätter de aldrig sett förut. Tareq Taylor fick bland annat rädda ett gäng fiskfiléer som alldeles för tidigt åkt in i en överhettad ugn. För att citera producenten Mats: “Det var riktigt bra TV i köket. Mycket känslor.” Och middagen blev en succé! Resan till Hanoi är Tareqs första egna reportageresa för SVT, kanske är det början på en ny karriär vi ser. l

Se Tareq laga ål-vermicelli och vietnamesiska kärlekskakor i S-Vietnam:

vtv.vn/video/s-viet-nam-02102014-50070.htm vtv.vn/video/s-viet-nam-03102014-50158.htm Ett tredje TV-tema filmade bakom kulisserna vid besöket i byn (inslaget börjar ca 7,30 min in i klippet): www.vtv.vn/video/vtv-ket-noi-1592014-48669.htm SVT:s reportage från Hanoi kommer att visas i Go'kväll med start den 11 november:

www.svt.se/gokvall

34


35


Det glöder faktiskt till lite när hon träder in i rummet. Människor som generöst delar med sig av en massa positiv energi brukar ha den effekten. Hon är ung, tjugotre år, men har ändå hunnit vara med om att åstadkomma något stort. 36


GRYMMA BRUDAR!

LILLEMOR BERG

Under de senaste åtta åren har Sarah Thorén varit delaktig i ett framgångsrikt ideellt arbete inom nätverket No Limit för att få fler tjejer att våga ta plats på skateboardscenen. Nu kröner gänget bakom No Limit sina framgångar med att berätta om den kvinnliga skateboardscenens historia och framväxt i Sverige i en bok med den kaxiga titeln, Skateboard – Inte bara för tjejer. No Limit är ett imponerande exempel på hur några få ungdomars gräsrotsengagemang kan växa till ett kraftfullt och kompetent nätverk med nationell räckvidd som gör skillnad. Deras sätt att skapa en egen plattform och egna förebilder för skateboardåkande tjejer är ett värdefullt pionjärarbete som har en metod att lära ut. – Boken är ett sätt att dela med oss av våra erfarenheter och samtidigt en form för att lämna över stafettpinnen. Det finns många nu, som är mogna att ta över, förklara Sarah Thorén, som är redaktör för bokprojektet och den som ansvarat för att samla in och sätta samman allt material. Skateboard – Inte bara för tjejer lanserades på årets bokmässa i Göteborg och utgivningen firas efter det med releasepartyn i fyra städer, Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå. Från dessa städer verkar de fyra unga kvinnor som kom på idén att grunda No Limit. No Limit är tjejerna röst i skateboardkulturen. Föreningen fungerar som ett nationellt samordnande nätverk, som samlar några av Sveriges skickligaste och mest engagerade kvinnliga skateboardåkare. De är ett skateboardcrew rätt och slätt men med ett budskap. Målsättningen är att få skateboardkulturen att bli könsneutral, att alla ska få vara med på lika villkor.

No Limit jobbar både lokalt, nationellt och i internationella samarbeten för att tjejerna ska få synas och ta plats på de större skateboardtillställningarna. No Limit arrangerar dessutom egna evenemang, skateboardläger, prova på för nybörjare och landsomfattande turnéer. Under åren har No Limits satsningar lockat allt fler kvinnliga åkare, något som höjt nivån överlag. – Huvudsaken för No Limit har varit att få bort sådana attityder och förutfattade meningar som hindrar tjejer från att ta plats. Ju fler tjejer som åker, desto mindre blir vi sedda som annorlunda. Det har verkligen skett en markant förändring under de åtta åren sedan No Limit började jobba med egna evenemang. Nu är det inte konstigt längre att som tjej komma till en skatepark och man blir inte uttittad på samma sätt som förut. Sarah har varit involverad i No Limit nästan från starten. Det började med att hon kontaktades av Ida Östensson från Umeå, en av No Limits grundare, om att styra upp ett skateboardläger, You Skate Girl, i Uppsala. Ida Östensson hade tidigare tagit initiativetet till You Skate Girl och arrangerat läger i Umeå. Det var i samband med det arbetet som kontakterna intensifierades mellan aktiva tjejer runt om i landet. – När No Limit drog igång fanns det inte så många kvinnliga skateboardåkare Sverige. De flesta hade ungefär

37


38


samma bakgrund som jag. Vi hade först hängt på våra äldre bröder och sedan oftast varit ensam tjej bland en massa grabbar. Personligen har jag haft turen att hamna i gäng med riktigt fina polare som respekterat mig på lika villkor, men skatekulturen är, eller har i alla fall varit, ganska grabbig. Sarah Thorén, som åkt på professionell nivå, tävlat och sponsrats av ett varumärke, berättar om ett tillfälle för flera år sedan när hon åkte runt i skateparken på en skatefestival i Avesta. Hon var den enda tjejen i parken och hennes sponsorer var där, så hon ville göra sitt bästa. – Jag brukar vara ganska ödmjuk och erbjuda andra att gå före, men för en gång skull bestämde jag mig för att ta plats och köra på för fullt. Direkt efteråt fick sponsorerna ett långt mail med klagomål från en kille i tjugofemårsåldern som känt sig väldigt provocerad. Han klagade på att jag sneakade och på att jag hade fel kläder. Han menade att sponsorerna borde ta ansvar för hur jag såg ut och hur jag skulle bete mig för att inte störa fokus på de ”riktiga” åkarna, alltså killarna. Sarah hade utan att vara medveten om det brutit mot en osynlig norm. Hon blev så klart väldigt ledsen och ville genast be om ursäkt. Hon skrev ett ångerfullt brev som hon visade för sin mamma. – Mamma bara skrattade och undrade varför jag skulle ha anledning att be om ursäkt. Hon menade att det borde vara tvärtom. Ingrodda könsrollsmönster speglas i samhällets alla företeelser, inte minst inom sporten. – Hur ofta händer inte det, att idrottstjejer uppfattas som sexobjekt så fort de ställer sig i centrum och tar för sig, eller så blir de bara dissade som fula eller dåliga. Skateboardkulturen har inte utgjort något undantag även

om den, som de flesta andra spontansporter, i grunden är väldigt tillåtande och inkluderande. Mammors befriande skratt, flickor som håller ihop och kvinnor som stöttar varandra mot trista attityder, kan få ringar att spridas på vattnet. De svenska skateboardtjejernas metod att tackla sin situation med att sluta sig samman och själva arrangera läger och turnéer, där de fritt får agera ut sin kapacitet, är unik. Boken, Skateboard – Inte bara för tjejer, är inte bara en inbördes angelägenhet för skateboardåkare. Den kan tjäna som inspirationskälla för många andra. No Limit visar att det är möjligt att besegra födomar genom att ta egna initiativ, stötta varandras utveckling och ha roligt under tiden. – Varje år arrangeras en internationell tävling i Malmö. Där hör man ofta att deltagare från andra länder är imponerade av hur långt vi svenska tjejer kommit, både som arrangörer och när det gäller den generella nivån på kvinnliga åkare. Framför allt kommer småtjejerna stort nu. Sarah berättar att också många äldre, både kvinnor och män, tar upp skateboardåkningen igen efter flera års uppehåll, ofta i samband med att deras barn blivit stora nog att prova på. – Vi har haft läger där yngsta deltagaren varit omkring fem år och den äldsta omkring femtiofem- sextio. Det känns väldigt kul med en sådan utveckling, för skateboard är en skön livstil, en social grej som liknar lek lika mycket som sport. Det behövs inga organiserade träningar, inga dyra lokaler och ingen utrustning annat än en bräda. Man lär sig av varandra under uppmuntrande former. Alla får vara med, nivån eller åldern spelar ingen roll och inte är kön något hinder heller, numera. l

39


40


mitt i ett kreativt flöde gunilla sthyr

”It is a thrill to see an idea take shape and evolve. Sometimes into furniture and textiles, and sometimes into things completely unexpected.”

Han är ung, kreativ och mycket driven; Oscar Lind Modin, designer från Uppsala. Knappt tre år efter examen från Högskolan för design och konsthantverk, har hans namn dykt upp hos flera svenska textil- och möbelföretag, bland annat som mönsterdesigner bakom Linums textila julkollektion. – Jag vill vara bred i mitt konstnärskap och fri i mitt arbetssätt och jag älskar att jobba inom olika fält! Oscar Lind Modin, 30, befinner sig mitt i ett kreativt flöde där han omöjligt kan hålla sig till ett enda designområde. Han ritar lampor, textilier, tapeter, illustrationer och möbler – för det är så han vill ha det. Några av kunderna han samarbetat med sedan han gick ut Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg 2011, är inte direkt okända, utan har namn som Svenskt tenn, Linum, Kinnamark, Eco Boråstapeter och Ikea. Oscar Lind Modin siktar högt och målmedvetet men erkänner samtidigt att han nog trodde det skulle vara enklare att försörja sig som designer och egenföretagare, än vad som är fallet – än så länge. Trots allt är han en av svenska designers som med sin lampproduktion Serpentine fick delta vid den svenska möbelmässan Stockholm Furniture Fair 2013 och är också en av få svenska designers som fick chansen att ställa ut på vårens stora möbelmässa i Milano 2014 Swedish Design Goes Milan tillsammans med Svensk form. Oscar Lind Modins designbidrag vid mässorna uppskattades och gav också många kontakter. Det är en tuff bransch och konkurrensen är stor, så det gäller att på alla sätt visa att man finns. – Man måste ständigt driva på, höra av sig och visa upp det man gör. Skickar man hundra mejl så kan man i bästa fall

Serpentine. Lampkollektion som visades på Stockholm Furniture Fair 2013.

41


Splash, tapet Kinnamark och exempel på Oscar Lind Modins mönsterdesign.

Solstice. A collection of three lampshades that can be used as table lamps and as pendants. Inspired by organic shapes and by the suns movement across the sky. Solstice visades i Milano tillsammans med Svensk Forms utställning Swedish Design Goes Milan 2014.

42


få ett positivt svar tillbaka. Man måste tro på det man gör och får inte ge upp. Jag vill mycket – och även om jag bor i Uppsala så vill jag verka i hela världen, säger han entusiastiskt. På konsthögskolan lärde han sig inte hur man överlever som designer – men däremot att utforska sitt eget skapande och att testa olika uttryckssätt. – Jag får idéer överallt och inspireras av naturen mer än någonting annat. I mina produkter använder jag ofta naturelement, för även i de allra minsta detaljer finns en fascinerande grafik, en symmetri och renhet, säger han. Oscar Lind Modins arbetsplats finner vi på Trädgårdsgatan i Uppsala och från hyllan i arbetsrummet plockar han ner sin portfolio: 150 olika mönster för tapet och tyg och en imponerande samling idéer, oftast i geometriska mönster. Man överväldigas. Det är kraftfullt och färgstarkt, något han ofta fått höra – nu senast på en textilmässan i Bryssel. Belysning och lampor är annars det han skissar på mest just nu, och i hans arbetsrum ligger ett antal modellförslag i väntan på att bli prototyper. Materialet blir troligtvis mässing. – Det är alltid osäkert hur resultatet kommer att bli men när jag skulle slutföra det första produkttestet i lampproduktionen, visste jag redan att det skulle bli otroligt bra. Och så blev det ännu bättre. Den natten sov jag gott. Oscar har själv en sparsmakad syn på design och låter sig inte så lätt inspireras av just föremål – trots att det är hans levebröd. Han tycker att vi människor fastnat i en materialism, där kvalitet inte längre har betydelse. Själv uppskattar han ett bra hantverk, där man till exempel kan se årsringarna i träet eller välgjorda fogar i möbler och kunde han välja, skulle han gärna se, att alla företag arbetar utifrån en ekologisk och hållbar grund. – Jag har väldigt få prylar i min lilla etta och vill helst bara omge mig med sådant som har en historia. En produkt som aldrig funnits med i ett sammanhang blir annars lätt ett dött objekt, menar han. I det perspektivet blir även hans roll, om inte onödig så tvetydig, eftersom han producerar varor till en marknad i västvärlden som redan är mättad på prylar. – Men jag vill skapa en form som varar länge, säger Oscar Lind Modin övertygande. l

Museer

Musik

Kultur

Gallerier

Läs me r .se på varaif red

SHOE STORIES BERÄTTELSER OM SKOR 22 november 2014 – 20 september 2015

Upplandsmuseet hittar Du i Akademikvarnen. Mitt i Fyrisån. Fyra våningar fyllda med utställningar! PROGRAM, BUTIK OCH CAFÉ

Öppet tisdag – söndag 12-17 S:t Eriks torg 10, Uppsala 018-16 91 01 www.upplandsmuseet.se

BROR HJORTHFÖRENINGEN Stödjer verksamheten i Bror Hjorths Hus

Bli medlem du också! För 150 kr/år får du fri entré till museet, rabatt på program & produkter och info om museets verksamhet.

Köp ditt medlemskort i museet eller se hemsidan för uppgifter.

BROR HJORTHFÖRENINGEN WW W.BRO RHJO RTHF O REN I N GEN . SE

FÄRGSTARKT KONSTNÄRSMUSEUM I UPPSALA

Helge Linden 29 nov – 1 feb

Bianca Maria Barmen 7 feb – 22 mars

Klipp ut & ta med annonsen så bjuder vi på kaffe i museet.

NORBYVÄGEN 26, UPPSALA 018-56 70 30 WWW.BRORHJORTHSHUS.SE

43


44


Den som ställer sig inuti en orgel kan komma ut med en obestämd känsla av att ha fått veta något grundläggande om världsalltet, utan att förstå vad. Man har drömt svaren men vaknar glömsk. Ljuset från det runda fönstret i Giresta kyrka spelar mjukt över hundra blanka pipor, när det gigantiska instrumentet berättar sin hemlighet.

Sången om

Giresta kyrka

Andrea

Orgeln, byggd 1991 på Ålems orgelverkstad, är en gåva från Anders Wall. Det är också Steinwayflygeln och de andra instrumenten i denna gamla medeltidskyrka, som ligger fridfull och solid framför oss efter en högersväng några mil från Uppsala. För tjugofem år sedan var den mycket nära att rivas. – Kanske var man för snål eller okunnig när man byggde upp den efter en brand. Grunden lades inte ordentligt. Nu höll kyrkan på att rasa ihop och man kunde gå rakt igenom muren, minns Anders Wall. Hans pappa var en av de första som upptäckte att Giresta kyrka träffats av blixten den där stormiga aprilnatten 1911. Tillsammans med andra bybor gjorde han allt han kunde för att rädda den från att förintas i lågorna. Nu, sjuttioåtta år senare, såg Anders Wall en möjlighet att hylla sin hembygd och sina föräldrars minne. Han bestämde sig för att bekosta en total upprustning. – Känslomässigt var det inget svårt beslut att ta, kyrkan är en stor del av min barndom. Men jag var inte säker på hur man skulle få folk att komma hit, med nio andra kyrkor i pastoratet. Då slog det mig att musik kunde vara ett sätt. Med musik kunde man kanske få människor att bänka sig i en kyrka, och då kunde det ju hända att de gick på gudstjänsterna också. Jag vill att man ska uppleva kyrkan för dess ursprungliga ändamål, det är en viktig poäng. Den är inte byggd för att vara konsertlokal i första hand.

Dahlkild

Så föddes Giresta Kyrkas Musikstiftelse, med det uttalade syftet att erbjuda musikupplevelser av högsta klass, till ett bra pris. Sedan dess arrangeras ungefär tio konserter om året. När stiftelsen nu firar sitt 25-årsjubileum kan man räkna till nästan 300 stycken konserter. Världsstjärnor som Barbara Bonney, Inessa Galante och Nina Stemme glimrar till lite extra i den stora skaran av skickliga artister, men frågan är om inte eleverna från Opera- och Musikhögskolan utgör den största kraftkällan. Konserterna i kyrkan är ett känt led i deras utbildning. Lika känt är det så kallade Giresta-stipendiet på 100 000 kronor, som varje år delas ut till två eller tre av dem.

Med musik kunde man kanske få människor att bänka sig i en kyrka...

– Eleverna ser fram emot att komma hit, ofta har de ju hört äldre kamrater berätta om oss. Det betyder mycket för dem att få uppträda inför en så kvalificerad och kunnig publik som den vi har här. För mig är det en stor glädje att sedan få se dem utvecklas till fullfjädrade musiker och ibland till och med världsartister. Anders Wall lutar sig fram för att se ordentligt från det välvda fönstret i kapellrummet. Det är en ovanligt vacker höstdag, på väg att bli solig men fortfarande höljd i dimma och dagg.

45


46


47


Mina föräldrar var flitiga besökare i kyrkan, jag minns till och med vilken bänk vi alltid satt i. – Ser du det röda huset där borta, bakom det gula? Det är Oppgården. Där föddes jag en vårdag 1931. Mina föräldrar var flitiga besökare i kyrkan, jag minns till och med vilken bänk vi alltid satt i. Mamma var väldigt social, så efteråt hände det att prästen följde med oss hem och drack kaffe. Erik Magnusson hette han. Man sa att han hade så tjocka glasögon att han kunde se både framåt och bakåt! Han var ekonomiskt lagd, men ingen dålig präst för det, ler Anders Wall. Det var kyrkoherden Erik Magnusson som tillsammans med skolläraren, Bengt Jansson, såg till att han fick utbilda sig på läroverket i Uppsala, något som egentligen inte var möjligt för en fattig bondpojke. Anders Wall har många gånger offentligt uttryckt sin tacksamhet till sina välgörare. Giresta Kyrkas Musikstiftelse bugar sig för dem med sin blotta existens, samtidigt som den vill vara mer än en hälsning till det förflutna. – Det enda jag är lite besviken på är att besökarna från bygden inte är fler. Vi har en trogen publik, men de kommer främst från Uppsala, Enköping och Stockholm. Jag önskar att fler ortsbor ska upptäcka Giresta kyrka. Olle Nordberg, en av stiftelsens nyckelpersoner, fortsätter: – Bygden fungerar inte som förr i tiden. Många jobbar i stan och har inte tid att delta i det lokala församlingslivet. Men jag tror att man känner sig stolt även om man inte går hit.

Anders Wall tillsammans med eldsjälarna Lars Kjellberg och Olle Nordberg.

48

På sätt och vis avgränsar jubileet en era. De senaste tjugofem åren har inte bara innehållit stora musikupplevelser, utan också lärdomar som ska samlas och följa med in i nästa epok. – Nu väntar en ny fas som handlar mycket om att säkra stiftelsens framtid. Den har ju varit helt beroende av några få eldsjälar; till exempel Olle här, Eva Noréus, Barbro Lundberg och så Lars och Siv Kjellberg som tagit hand om kyrkan och skapat den familjära atmosfären, säger Anders Wall. Det ligger nära till hands att tänka på Giresta-stipendiaterna. Via nätverket Wallumni har de länkats samman med unga forskare, entreprenörer och samhällsvetare. Tillsammans utgör de en ganska osannolik skara, där den samlade mängden begåvning och energi skickar vibrationer ända upp i klockstapeln på bergknallen intill oss. Den kraften skulle kunna riktas in i stiftelsen på nya sätt. Vi går ut på grusgången där dimman har lättat och landskapet fått tillbaka sin skärpa. Här drar Anders Walls extraordinära liv förbi som ett hastigt bildspel – Giresta kyrka måste ha känts avlägsen i långa perioder. Men så står han här igen där allt började, och funderar på fortsättningen. l


alexochmartin.se | matador.se

Freja föddes i veckan 22. Den som blir inbjuden att besöka ett barnsjukhus går inte därifrån utan att känna sig berörd. Av insikten i hur skört ett litet liv kan vara. Av rädslan för att ens egna barn ska bli sjuka. Men också av hur ett leende och en stunds lek och glädje mitt i det onda kan lindra smärtan och påskynda läkningen. Akademiska sjukhusets barnfond samlar in pengar till sådant som kan roa och stödja svårt sjuka barn som vårdas på Akademiska sjukhuset. Bankgironumret är 900-0670. För visst har du råd med ett leende? akademiskasbarnfond.se | info@akademiskasbarnfond.se | 018-611 00 00 | BG 900-0670

49


50


ett bubblande verk av mikael lundberg

d

et är sent och jag ska ställa in väckning på min mobil. Den senast använda funktionen på appen kommer upp – tidtagaruret. Oj, där rusar tiden! 7:45:47,76, -77, -78, -79. Hundradels sekunder passerar i ett apokalyptiskt tempo. Hjälp vad tiden går fort! I själva verket är det helt enkelt sju timmar och tre kvart sedan jag för tredje gången knäppte igång tidtagningen för att kolla hur lång tid det går mellan bubblorna i Mikael Lundbergs Air drop i Fyrisån. Men jag glömde tydligen stänga av. Och för mig blir de rullande siffrorna ännu en påminnelse om Mikael Lundbergs konst. Om tiden och vad den gör med oss. Ett av Mikael Lundbergs tidigare verk är just en timer. Med hjälp av SCB räknade han ut hur lång tid han sannolikt hade kvar att leva och skapade utifrån det en digital nedräknare. Verket Lifetimer gjordes 1995 och rullar på sedan dess. Sekunderna försvinner och stressar mig som betraktare och förmodligen även konstnären. Sedan hans livstid börjat räknas ner har den första siffran av tio slagit om till en nolla. Lifetimer är ett slags självporträtt, men med ett tydligt slut. – Stenskulpturer är oändliga och de förlorar därmed sin energi. I stället är jag intresserad av ändlighet. Och jag undersöker hur tidens gång kan se ut rent fysiskt, säger Mikael Lundberg. Air drop är ett verk placerat mitt i Fyrisån, mellan Saluhallen och Gotlands nation. Med ungefär sex minuters mellanrum kommer en jättebubbla upp till ytan och vips är den borta. Man hinner knappt reagera. Än mindre fotografera det.

johanna uddén

– Jag tänker mig det som ett väsen, en långsam andning. Att man liksom ser det i ögonvrån och sen måste vänta länge, i något som liknar en evighet. Sex minuter är en lång tid i det sammanhanget. Hela ens tidsuppfattning påverkas. Konstruktionen är lika genial som enkel. Ett 200-liters oljefat är fäst upp och ner i en ställning under vattnet. En kompressor fyller fatet med luft underifrån. Och när det är helt luftfyllt vänder det sig och släpper ut stora bubblor. Tomas Järliden, museichef på Bror Hjorths Hus, hade sett Air drop bubbla i Motala ström i Norrköping under Mikael Lundbergs stora separatutställning på konstmuseet där 2008. Och som en ”teaser” inför Mikael Lundbergs utställning Ansiktets schakt på Bror Hjorths Hus hösten 2013 hade Tomas Järliden en stark önskan om att visa verket i Fyrisån. Tillsammans med engagerade personer från Uppsala kommun och Relita lyckades han få Air drop placerad i ån i juni 2013. – Mikael hade på ett tidigt stadium sagt att djupet måste vara minst tre meter och just det djupet visade sig finnas i dammen mellan Saluhallen och Gotlands Nation. Jag satt ofta på bryggorna där under sommaren och hösten och hörde människors kommentarer. Någon trodde att det var en fågel, andra blev förskräckta. De flesta jag hörde tyckte det var roligt och spännande. Precis som med så många av Mikaels verk finns tiden med som en faktor, en puls eller en rytm. I Air drops fall ganska långsam. Först en stilla vattenspegel, sedan en jättebubbla med åtföljande ringar på ytan som successivt försvinner. Ytan återgår till en stilla spegel till dess nästa bubbla spräcker vattenytan flera minuter senare, om och om igen, säger Tomas Järliden.

51


Lifetimer

52


53


Per-Rickard Rönnberg på kommunen var den som hade det tekniska ansvaret för verket. När det blev dags att plocka upp det, var det han som föreslog att kommunen skulle köpa och permanenta det. – Jag tycker att Air drop är ett av de mest udda och häftiga konstverk som finns. Det syns inte och när det väl dyker upp så är det lika snabbt borta igen. Människor ser eller hör att det händer något men vet inte riktigt vad det är. De stannar upp och funderar, upptäcker omgivningen och i bästa fall står de kvar och hinner med att få se nästa session, säger han. Per-Rickard Rönnberg menar också att verket går att utveckla. Tillsammans med Mikael Lundberg har han diskuterat bland annat ljussättning och rök. Till att börja med kommer Air drop att vara ljussatt i vinter. Air drop bubblar året runt och om det blir tillräckligt kallt i vinter hoppas både Mikael Lundberg och kommunen på att bubblorna kommer att skapa spännande isvallar. Det blir i så fall en rörelse som både stannar upp och förändras samtidigt. Själva rörelsen över tid är något som Mikael Lundberg arbetar mycket med. Under utställningen på Bror Hjorths Hus visade han ett tydligt exempel på det. Verket Lifeline är centralt i Mikael Lundbergs konst och kan beskrivas som en rörlig teckning som skapas av konstnärens rörelser registre-

54

rade av en GPS under 506 dagar. Under den här perioden i början av 2000-talet, hade Mikael Lundberg en son på dagis som tränade fotboll. Man ser tydligt hur linjerna rör sig ganska regelbundet mellan hemmet, dagis och fotbollsplanen. Fram tecknas en skir men samtidigt smått hysterisk linje. Hit och dit, hit och dit. Nyheterna berättade nyligen att flera svenska städer är intresserade av att köpa in ett system som via mobilen kan kartlägga människors rörelser i staden. Man säger att det är för att kunna utveckla städerna på rätt sätt. Det blir en slags övervakning av storebrorskaraktär, en utveckling som Mikael Lundberg kommenterade just genom Lifeline för tio år sedan. För närvarande jobbar Mikael Lundberg med ett stort projekt som kan sägas vara en förlängning av Lifeline. – Jag har fått pengar från Vetenskapsrådet för ett treårigt projekt där jag arbetar med offentlig konst som är gjord med hjälp av offentligheten i offentliga rum. Jag tar hjälp av rörelser som skapas av människor, men också av djur och andra rörliga detaljer. Inget är riktigt klart än, men det är ett intressant projekt med en spännande teknik. En kamera registrerar rörelser som omvandlas till linjer. Genom linjerna, människornas rörelser, framkallas den offentliga platsen sakta men säkert.


Rent dricksvatten förändrar allt Flera verk av Mikael Lundberg bygger på böcker och deras betydelse, men också på böckernas förgänglighet. I utställningen på Bror Hjorths Hus visade Mikael Lundberg det då nyproducerade verket Banned Books. Det innehåller 172 böcker som blivit censurerade av olika stater under 4 000 år och ger oss en tydlig inblick i världshistorien. Här finns allt från Koranen och Voltaires Candide till Vilhelm Mobergs Rid inatt och Salman Rushdies Satansverserna. Han har köpt böckerna begagnade, vilket gör dem ännu mer intressanta. Någon kanske har brutit censuren och läst. Ett annat verk kring världslitteratur är De 23 från år 2000. Här har Mikael Lundberg samlat världens 23 heliga skrifter i en hylla. Dessutom har han låtit mala ner samma skrifter och gjort 23 helt nya böcker, till ytan tomma men symboliskt sett innehåller de allt. De böckerna står i en hylla ovanför originalen. Vid ett tillfälle när verket var utlånat, stals en av de nya böckerna. – Jag lät göra en kristallbok som fick ersätta den stulna boken. På så sätt blev frånvaron materialiserad på något sätt. Så kan det gå! Själv tycker jag att verket blev bättre av det. Dagen innan jag och Mikael Lundberg träffas i hans ateljé, har han sålt De 23 och numera ingår verket i Norrköpings Konstmuseums fina samling. l

Tillgång till rent vatten för alla människor i världen skulle inte bara rädda livet på 100,000 barn varje månad, det skulle förändra hela samhällen. Istället för att behöva gå den tidskrävande och ofta farliga sträckan för att hämta vatten så skulle barn kunna gå i skolan och kvinnor arbeta. Bybor skulle kunna odla grödor i närheten av sina hem, producera mat till sina familjer och kanske till och med sälja visst överskott. Vatten åt Alla, med stöd från Atlas Copco, finansierar projekt som räddar liv och ger människor möjligheten att påverka sin egen framtid. Rent vatten är en mänsklig rättighet.

55


Modern nobless i total harmoni

56

Mia Ulin


Total harmoni mellan ledarskap, miljöer, smaker och bemötande. Det är det Charlotte Säfström och Jens Ericsson vill erbjuda sina gäster på Uppsalas högst belägna hotell i hjärtat av stadsdelen Kåbo. Hotel von Kræmer har slagit upp portarna.

Den 30 augusti 2012 kom ett meddelande på Facebook: YES!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Drömmen om att förverkliga sina mål, idéer och visioner för ett förstklassigt hotell i Uppsala var på väg att bli verklighet för Charlotte Säfström. Hon hade som oberoende privat hotellaktör, i konkurrens med stora etablerade kedjor, vunnit upphandlingen för att driva det hotell som skulle byggas ovanpå Nordens första protonklinik. Nu, två år senare, får vi alla ta del av den drömmen. – Jag är så stolt och glad över att ha kommit så här långt, säger Charlotte Säfström. Det har varit två lärorika och utvecklande år och vi har arbetat hårt. Det är många nya rutiner och allt ska synkas ihop. Hotel von Kræmer är det nyaste tillskottet på Uppsalas hotellarena. De senaste åren har vi fått bland andra Villa Anna, Radisson Blu och City Stay som alla var och en på sitt sätt försöker hitta sin nisch och fylla sina rum i konkurrens med de redan etablerade. Hotellmarknaden är tuff. Finns det plats för ytterligare ett hotell i Uppsala? – Det gäller naturligtvis att erbjuda något extra eller annorlunda, säger Charlotte Säfström. Ett hotell är ett hotell, en säng är en säng. Alla vill vi vara unika, och det är alltid gästen som avgör om man lyckas. Något som otvivelaktigt är unikt med Hotel von Kræmer är att det föddes ur en helt annan verksamhet. Redan 2006 togs beslutet att Uppsala skulle bli platsen för Nordens första klinik för protonterapi, Skandionkliniken. Den 9 juni 2011 togs första spadtaget, sommaren 2015 väntas de första patienterna tas emot. På Hotel von Kræmers invigning berättade Olle Mattsson, förbundsdirektör på KAS som driver Skandionkliniken. – Eftersom Skandionkliniken ska ta emot människor från hela Sverige är det viktigt att kunna erbjuda ett bra boende

för patienter och deras anhöriga. När vi diskuterade hur hotellet skulle utformas var vi eniga att det skulle vara av mycket hög kvalitet. De människor som kommer hit, vare sig de är här på behandling eller hälsar på någon anhörig, har lika stor rätt att bo i en vacker och stimulerande miljö som vem som helst. De ska kunna äta riktigt god mat, ta sig ett glas gott vin och umgås i en harmonisk omgivning. När vi läste Charlotte Säfströms anbud för att driva hotellet stämde alla hennes idéer med vad vi ville uppnå, så valet var enkelt. Hotel von Kræmer är alltså inget patienthotell i vanlig mening. Det är ett hotell som välkomnar både affärsresenärer, mötesdeltagare, privatpersoner, patienter och anhöriga som vill ha ett bekvämt hotellboende i Uppsalas södra stadsdelar. Charlotte Säfström har lång erfarenhet av hotellbranschen. 1999 började hon arbeta på ett litet hotell i Uppsalas studentkvarter. Efter ett år blev hon hotellchef och efter ytterligare sju år tog hon själv över hela verksamheten. Hennes strategier för att få gästerna på Hotel von Kræmer att trivas och komma tillbaks är dels att satsa på en riktigt bra restaurang, dels att ha ett riktigt starkt team av medarbetare, dels att skapa ett koncept som adderar en extra känsla. – Att medvetet arbeta med ett koncept är att skapa ett mervärde för gästerna, att visa att vi vill ge något mer än bara en säng att sova i. Vi vill ge våra gäster en totalupplevelse, från det att de går in genom dörren tills de checkar ut. En känsla av sammanhang och harmoni mellan gäster, hotellets medarbetare och miljön. Redan i december 2012 tog Charlotte Säfström hjälp av sin reklambyrå för att hitta det namn och det koncept som hotellet skulle vila på. – Vi fastnade direkt för hotellets gatuadress, von Kræmers allé. Vem var von Kraemer? Efter lite googlande hittade vi två personer, landshövding Robert von Kræmer och hans dotter,

57


58


Restaurang von Kræmers matsal

kulturmecenaten Lotten von Kræmer. När vi läste vidare om deras personligheter och vad de åstadkommit kände vi direkt att vi hade hittat rätt. Det här var något att bygga på! Charlotte tog kontakt med familjen von Kræmers släktförening och fick genast tillstånd att döpa hotellet till Hotel von Kræmer. – Släktföreningen blev glada för den uppmärksamhet som visades deras anfäder och har bistått med mycket värdefullt material, berättar Charlotte. Utifrån Robert och Lotten skapades konceptet Modern Noble som en ledstjärna för allt varumärket Hotel von Kræmer ska stå för. Konceptet finns med som en röd tråd i allt från inredning och atmosfär till mat, råvaror, menyer och hur man bemöter människor. – Begreppet Modern Noble står för mötet mellan det historiskt genuina och den moderna värld vi lever och verkar i. De tankar och idéer Robert och Lotten von Kræmer hade om hur de ville förändra Uppsala och världen till det bättre, harmonierar väl med det vi vill ge våra gäster. Konceptet inspirerade också de arkitekter som fått inredningsuppdraget. De adderade till exempel spets, vilket var ett kännetecken för Lotten von Kræmer, och andra detaljer i inredningen. – Det blir en spännande dynamik mellan den moderna hotellbyggnaden och övrig modern utrustning till sirliga silverkannor, salongernas utformning och andra detaljer. Vår relationsmanager, Marianne Lassis, har till exempel varit på antikmarknader och hittat fynd från 18- och 1900-talet som vi använder i inredningen.

Restaurangen, von Kræmers Matsal, är hotellets hjärta. Här huserar kökschefen Jens Ericsson och restaurangchefen Ewelyn Ericsson. Tidigare arbetade Jens på Noors slott, och när tillfället med Hotel von Kræmer dök upp kände han att det var tid att röra på sig. Jens har fått vara med i utformningen av köket och är mycket nöjd. – Att starta upp ett helt nytt restaurangkök innebär mycket jobb, säger Jens Ericsson. Man ska sätta nya rutiner, bygga allt från början. Jag bodde på hotellet nästintill dygnet runt veckorna före invigningen. Jens Ericssons främsta merit är att han vunnit Mat-OS i Erfurt 2012 tillsammans med Stockholm Culinary Team där han var ansvarig för en femrätters gourmetmeny. – Inför OS jobbade vi stenhårt med förberedelserna och tränade i olika kök, minns Jens Ericsson. På själva tävlingsdagen lyckades jag fokusera och planera allt rätt, jag kände egentligen aldrig någon stress. Det är den största grejen hittills i livet. Men jag ska bli pappa i november, så det kanske slår OS-vinsten! En hotellrestaurang är annorlunda jämfört med en vanlig restaurang. På ett hotell bor människor dygnet runt och man ska tillfredsställa såväl hotellgäster som uppsalabor som kommer dit för lunch eller middag. Just nu funderar Jens Ericsson på höstens meny och avslöjar att den säkert kommer att innehålla ett mustigt långkok. Allt i hotellet ska hänga ihop, in i minsta detalj. Även matfilosofin har begreppet Modern Noble som ledstjärna. – Vi vill erbjuda rätter med en genuin nordisk mattradition, men i en modern tappning så det blir fräscht, roligt

59


Den upplyfta och luftiga hotellbyggnaden har fått ett skirt uttryck genom perforerade aluminiumplåtar med mönster inspirerade av spetsgardiner. Arkitekter har varit LINK Arkitektur, som även ritat t.ex Södersjukhuset, Stadsbiblioteket i Göteborg, Norrskenskatedralen i Norge samt National Diabetic Centre i Saudiarabien. Källa: www.linkarkitektur.se

och intressant. Modern Noble är mötet mellan det gamla och det nya och kontraster mellan smaker, konsistenser och temperaturer. Man kan leka mycket med temat, även blanda in kontrastrika material i servering och dukning, som till exempel smörstenar och träplattor. Jens brinner för det lokala, arbetar helst med svenska råvaror och jobbar aktivt för att hitta nya leverantörer via till exempel Bondens marknad. All mat lagas från grunden; allt bröd och alla bakverk bakas i restaurangens eget bageri. Alla fonder kokas, man gör egen majonnäs, egen raggmunkssmet och egen äggröra. Inget levereras på dunk i halvfabrikat, vilket blir allt vanligare i restaurangköken. – Jag vill att människor som äter min mat ska tycka att det är en av de godaste middagarna de ätit i sitt liv. En upplevelse med mat, dryck, stämning och känsla. Jens övergripande ledarskapsfilosofi är att det ska vara harmoni i köket. Vänlighet, lugn och respekt. Ett ledarskap som lyfter människor, får dem att må bra och prestera sitt allra bästa. – Harmoniska medarbetare skapar harmonisk mat. Det ska vara en skön känsla i köket. Vi ska ha roligt och ha ett skönt sätt mot varandra. Det är ont om bra kockar. En bra arbetsplats där man trivs drar till sig de bästa medarbetarna. Hotel von Kraemer ligger också mitt i en av Uppsalas mest unika kulturmiljöer, mittemot Uppsala slott, granne med Botaniska trädgården och Stadsskogen. Dessutom fem minuter från Uppsala domkyrka, Akademiska sjukhuset och Uppsala Science Park. – Området är lugnt och harmoniskt, fåglarna kvittrar, det är ingen stress, säger Charlotte Säfström. Återigen är det kontraster; mellan gröna lummiga parker och historia samt moderna byggnader och spjutspetsteknologi. Hotellet är Uppsalas högst belägna, stadsdelen Kåbo ligger uppe på Uppsalaåsen. Dessutom är reception och restaurang på 4:e våningen vilket ger en härlig känsla av rymd.

60

På 5:e våningen ligger en stor takterrass med milsvid utsikt över Uppsalas södra stadsdelar. – Terrassen är vår stolthet, berättar Charlotte Säfström. Redan i år har vi satsat mycket på att inreda den till en vilsam trädgårdsoas med många olika sittgrupper och hammockar. Nästa sommar kommer vi att utveckla med utekök och utebar. Säsongen förlängs med vindskydd, markiser och uppvärmning. – Invigning och ”smekmånad” är avklarade. Det är nu vårt jobb börjar. Min önskan är alla våra gäster ska kunna pusta ut, släppa ner axlarna och känna fullständig lugn och harmoni här på Hotel von Kraemer, avslutar Charlotte Säfström. l

-----------------------------------

OM SKANDIONKLINIKEN Skandionkliniken är Nordens första kliniska anläggning för protonterapi. Det är också första gången som Sveriges sju landsting med universitetssjukhus gör en gemensam investering i ett nationellt centrum för avancerad strålbehandling av cancer. Bakom anläggningen står sju landsting i samverkan: Uppsala, Östergötland, Skåne, Stockholm, Västra Götaland, Västerbotten och Örebro. Flera aktörer är inblandade: Kommunalförbundet Avancerad Strålbehandling (KAS) driver verksamheten, Akademiska hus äger och förvaltar byggnaden, LINK Arkitektur har ritat och NCC har byggt den. Hotel von Kraemer AB driver hotellet. Kliniken dimensioneras för att behandla 1000 – 2500 patienter varje år och börjar ta emot patienter sommaren 2015. Källa: www.skandionkliniken.se


61


Detta är en helt underbar dessert som jag hade på min meny för några år sedan. Jag gick igenom mina äldre menyer för ett tag sedan och fick upp ögonen för den igen, och nu har den fått en given plats på vår nya meny. Det enda som kan kännas lite krångligt att göra är vit choklad och kaffeglass men det är väl värd mödan, jag lovar! Vill man inte göra glassen själv eller inte har tillgång till en glassmaskin så rekommenderar jag att man istället försöker att hitta en färdig kaffeglass, alternativt en vitchokladglass av god kvalitet att komplettera med. Jens Ericsson, köksmästare på Hotel von Kræmer

Receptet är för 4 personer

2 dl vispgrädde 1 msk punsch 50 g vit choklad 1 ägg Smält chokladen i ett vattenbad, ta bort den från värmen precis när chokladen har smält. Det är viktigt att chokladen inte blir för varm då det resulterar i att moussen blir klumpig när den blandas med ägg och grädde som har en lägre temperatur.

1 dl hjortron (det går bra med frysta) ½ dl strösocker Blanda socker och hjortron och rör om då och då tills sockret har löst upp sig.

Vispa grädden och tillsätt punschen. Vispa upp ägget med elvisp eller vanlig visp. Tillsätt sedan den smälta chokladen under kraftig omrörning eller kör med elvispen på låg hastighet. Vänd ner vispgrädden lite i taget, rör till en jämn och fin mousse. Häll upp moussen i fina serveringsglas. Låt de stå kallt i kylskåpet i minst en timme.

1 dl hackad vit choklad Lägg den hackade chokladen på en ugnsplåt med bakplåtspapper i botten. Rosta chokladen på 160° tills den är gyllenbrun, det tar ca 4–8 minuter. Ta sedan ut chokladen och låt den svalna.

4 dl mjölk 1 dl grädde 60 g socker 80 g äggula (ca 5st) 150 g vit choklad ½ dl hela kaffebönor Värm mjölken och grädden. Vispa äggula och socker poröst. Blanda äggula och sockerblandningen med den varma gräddmjölken och låt den sjuda på svag värme till 86°. Ta sedan av kastrullen från plattan och tillsätt den vita chokladen och kaffebönorna under omrörning. Låt smeten svalna tillsammans med de hela kaffebönorna. Låt den gärna stå och dra i ett dygn för att få den riktigt smakrik. Sila sedan bort kaffebönorna från glassmeten och kör den i en glassmaskin.

Hoppas det ska smaka! 62


HSB BRF BRÖNDBO

NYA LÄGENHETER VÄNTAR PÅ DIG I NORRA LUTHAGEN Nu blandar vi ny arkitektur med inspiration från Börjetulls historia. Industriromantiska detaljer, gedigna material och en lekvänlig gård. Nära service vid Mimmi Ekholms torg och en kort cykeltur från centrum.

Boarea 32 kvm–117 kvm (1–5 rok) Adress Börjegatan och Gimogatan, Inflyttning 2016 Mäklare Johan Eriksson, Tel: 070 687 50 20

johan.e@maklarhuset.se MÄKLARE:

HSB NYBYGGT:

LÄS MER:

• FAST PRIS • INGEN RENOVERING • NOGA UTVALD INREDNING • LÄTTSKÖTT BOENDE • TRYGG EKONOMI

Om brf Bröndbo och gör din intresseanmälan på hittabostad.hsb.se

63


Kors, vad den Kræmer är bra för staden! Han bygger broar och planterar trän. Längs utmed ån, där du ser Promenaden, betade fordom några magra fän. Och där i Hamnen, som förr stod öde, Undsätts nu hela Uppsala län. Kors, vad den Kræmer är bra för staden! Han bygger broar och planterar trän. (En månskensnatt på slottsbacken ur Gluntarna av Gunnar Wennberg.)

Vem är den där Kræmer? Skalden Gunnar Wennerberg är förevigad som bronsstaty i Slottparken. Någon staty av den ombesjungna stadsförbättraren Kræmer hittar man inte i listorna över offentlig konst i Uppsala. I början av 1800-talet liknade Uppsala mest en byhåla. Fyrisåns stränder låg i stora stycken blottade som naturen skapats dem, tuvgräs och lervälling. Det fanns bara två broar som förband östra och västra stadsdelarna, Dombron och Nybron. En tredje bro, den gamla Islandsbron, hade förstörts av vårflödet redan i slutet av 1600-talet. Fyrisån hade grundats upp så pass att den blivit ofarbar för lastfartyg. Staden var visserligen genom ett kungligt dekret skyldig att hålla en segelled öppen för fartygstrafik, men muddring ansågs som en alltför dyrbar åtgärd. Inkomsterna från hamnavgifter förblev så klart obetydliga så länge segelledens skötsel var eftersatt. Efter år 1830 blir det fart på utvecklingen. Då tillträder en ny landshövding sitt ämbete på Uppsala slott, den initiativrike Robert von Kræmer (d.ä). Kors, vad den Kræmer var bra för staden! Under sina trettiotvå år på posten tog von Kræmer en mängd initiativ för att modernisera stadens infrastruktur och kommunikationer. Överallt tycks han ha haft ett finger med i spelet. Träd planterades i slottsbacken och i Engelska parken, promenadvägar anlades utmed Fyrisåns stränder, kajer byggdes upp och stensattes, vägar förbättrades i länet, sjösänkningar befrämjade en utveckling av jordbruket och bondekooperativ kom till stånd. Det var också von Kræmer som såg till att Islandsbron återuppfördes. Dessutom kom en ny gångbro till på hans initiativ, Järnbron. Den uppfördes som nödhjälpsarbete under missväxtåret 1846. Angelägen att förbättra levnadsförhållandena för länets invånare, var han flitig att utnyttja sin ämbetsrätt att delta i styrelserna för olika organisationer som verkade för stadens väl. Robert von Kræmer såg till att segelleden i Fyrisån blev uppmuddrad. Han erbjöd staden befrielse från sina skyldigheter mot att den direktion som leddes av honom som landshövding fick överta rätten att ta upp och förvalta hamnavgifterna. Mot en sådan försäkring kunde han låna upp kapital för muddring och anläggning av en välfungerande hamn. När det blev möjligt för fartyg att lägga till, blev hamnavgifterna fler och kunde höjas för att betala ränta och amorteringar. Segelleden och hamnen fick stor betydelse

64

under missväxtåret 1846. Då kunde skutor från andra länder komma in i hamnen med spannmål och, genom landshövdingens försorg, fördelas bland de behövande. Med von Kræmer som garant instiftades sparbanker för småsparare, inte bara i Uppsala utan också i Enköping, Tierp och i en del andra orter i länet. Han lade även ner mycket arbete på att få till stånd en förening för brandförsäkringar som var gemensam för hela länet. På Kræmers tid förordade lagen att varje härad skulle ha en egen brandstodsförening. Men, häradsbrandstodsföreningarnas resurser var för små för att garantera täckning för större förluster. Efter många resor och sammankomster runt om i länet lyckades von Kræmer få gehör för sin idé. En länsförsäkringsförening bildades. Initiativet lever vidare än idag som Länsförsäkringar. Ett avRobert von Kræmers viktigaste bidrag till framtiden är resultatet av en envis övertalningskampanj, riktad till riksdag, regering och kung, för att få till stånd ett lantbruksinstitut. Motståndet var till en början hårdnackat, men efter åtta års skicklig lobbying kunde lantbruksinstitutet starta verksamheten vid Ultuna med von Kræmer som ordförande i styrelsen. Andra viktiga bidrag till utvecklingen, signerade Robert von Kræmer, är tillkomsten av Geologiska undersökningar. Det hela började med att professor Erdman antog landshövdingens förslag om att göra en geologisk karta över Fyrisåns dalbäcken. På detta exempel grundades en geologisk byrå med uppdrag att göra undersökningar över hela landet. Ett av von Kræmers sista stora projekt, innan han avgick som landshövding 1862, var att utverka en plan där staden förband sig att årligen avsätta 5 000 riksdaler under åtta år till ett nytt lasarett. En av Robert von Kræmers döttrar var Lotten von Kræmer, en frisinnad och stridbar personlighet med litterära ambitioner och engagemang för kvinnors lika rättigheter. Omvittnat är att hela familjen von Kræmer var begåvade med en starkt utvecklad sällskapstalang. Landshövdingehemmet på slottet höll öppet för kulturella salonger med musik, dans, framförande av teatertablåer och högläsning. Lotten, som i sin ungdom ansågs graciös som en

prinsessa, deltog flitigt i sällskapslivet, agerade i teater och deklamerade dikter. Ibland bidrog hon med egenproducerat material. Som en följd av scharlakansfeber vid fjorton års ålder drabbades Lotten von Kræmer av tinnitus och hennes hörsel blev med åren allt sämre. Den tilltagande dövheten bidrog till att hon efterhand blev väldigt ensam och isolerad.

I sin litterära ambition förblev Lotten von Kræmer oförtröttligt aktiv, trots att hon aldrig fick uppleva någon större uppskattning för sina alster. Inte så sällan möttes hon av åsikter om att författarskap eller alltför mycket tankemöda inte lämpade sig för en kvinna. Speciellt den hemliga och, med tiden, allt mer kallsinniga fästmannen, docenten Sten Johan Stenberg, var generös med uppfostrande råd till Lotten om att undvika intellektuella och konstnärliga ansträngningar. När hon obstruerade med att ändå publicera dikter och dramer drog han sig undan och sa slutligen upp bekantskapen. Lotten von Kræmer utmärkte sig på sin tid som förkämpe för kvinnlig rösträtt. Mer bekant för eftervärlden är hon genom sitt stora livsverk, det litterära samfundet De nio. Lotten von Kræmer var förmögen. Trots det, snålade och sparade hon i åratal för att kunna uppfylla en dröm. Målet var att donera hela sin kvarlåtenskap, inklusive sitt hem på Villangatan 14 i Stockholm, till en litterär stiftelse som skulle verka enligt hennes sista vilja. Lotten von Kræmers testamente blev föremål


för en pinsam skandal strax efter hennes död. En grupp släktingar bestred testamentet med insinuationen att den gamla kvinnan inte varit vid sina sinnens fulla bruk vid undertecknandet. På sin ålders höst var Lotten von Kræmer känd som en kufisk trasfröken, en enstöring som fick utstå hån och förlöjliganden. Men otillräknelig var hon inte, långt därifrån. När hon upprättade sitt testamente var den gamla damen skarpsinnig nog att förutse en tvist, och hade därför anlitat två välrenommerade psykiatriker som kunde vittna om hennes goda förstånd och spänstiga intelligens. Efter en del bittra juridiska turer uppfylldes till slut Lotten von Kræmers dröm: Till minne av min studietid i Uppsala och senare litterära verksamhet under inflytande av ett levande intresse för tidens viktigare frågor och allmänna ärenden har denna min stiftelse tillkommit.

Samfundet De nio håller fortfarande sina sammankomster i hennes hem på Villagatan 14. Helt enligt Lotten von Kræmers instruktioner består samlingen jämlikt av fyra kvinnor och fyra män plus en ordförande, en post som alterneras mellan en man och en kvinna. Bland ledamöterna idag finns bland annat Kerstin Ekman, som i en essä porträtterat samfundets grundare och hennes livsverk. Essän finns att läsa på hemsidan samfundetdenio.se. En viktig uppgift för De nio är att årligen premiera framstående författare. Det stora litteraturpriset på 300 000 kr är en av de mest prestigefyllda utmärkeserna en författare kan få i Sverige. I Uppsala finns en gata som heter till von Kræmers allé. Skandionkliniken och Hotel von Kræmer ligger längs gatan och pryder sin plats. Är von Kræmers allé och Hotel von Kræmer uppkallade efter Robert eller Lotten? Man kan ju helt enkelt bestämma sig för att de står som en påminnelse om både far och dotter. De stod varandra nära. Robert von Kræmer var en av de få som helhjärtat stödde Lotten i hennes författarambitioner och skulle säkert inte, med tanke på hans egna smått filantropiska ambitioner, haft något att invända mot hennes sista vilja.

Glödande kärlekssånger, hjältar, kurtisaner och överraskningar! Trettondagskonsert den 5 januari kl 16.00 Uppsala Konsert & Kongress, Stora salen

Fira trettondagsafton med stjärnsolister, chefdirigent Paul Mägi och Uppsala Kammarorkester. Upplev Kerstin Avemo, den svenska stjärnsopranen och den italienske skönsjungande tenoren, Cataldo Caputo. Boka gärna en festmeny i anslutning till konserten! restaruang@ukk.se Konsertbiljetter Uppsala Konsert & Kongress, 018-727 90 00 www.ticnet.se

Lillemor Berg

Bland källorna ska nämnas Björn Ringström, ordförande i von Kræmers d.ä: s släktförening. En stor del av underlaget till artikeln är hämtat ur Björn Ringströms uppsats om Robert von Kræmer och hans familj.

Musik i Uppland 018 -17 19 20 www.musikiuppland.se

65


Pub 19 den legendariska oasen

Gunilla Sthyr

– Jag tröttnar aldrig på musik, jag är ju uppvuxen med musik och kärlek, säger Joseph Smith, son till Uppsalas legendariska Katalin Varga. Sedan årsskiftet är det Joseph som tillsammans med sin kusin driver Pub 19 på Svartbäcksgatan. Som liten hade han en säng i logen en trappa upp på Katalin, i en värld av musik och rörelse. Då sprang han mest omkring och busade och drack cola medan hans mamma jobbade, och minnen är ljusa. – Jag har nog varit här mer än någon annan, säger han och syftar på den lokal där vi nu befinner oss, i Pub 19, en del av det Katalin som hans mamma startade 1984 närmare bestämt. Pub 19 har haft restaurang- och musikverksamhet i många år, i olika konstellationer, alltsedan Katalin Varga år 2000 flyttade sin verksamhet till godsmagasinet nere vid stationen. Och sedan årsskiftet är det alltså Joseph Smith som driver verksamheten tillsammans med sin kusin Elisabeth Agh, i ”katalinsk anda”, som han säger själv. Det är första gången han driver en egen pubverksamhet med livemusik. Efter att ha arbetat några år i krogsvängen i Malmö, var det lockande att återvända till Uppsala.

66

– Det är stor frihet att själv kunna få bestämma. Men det är klart att jag kan känna mig stressad ibland. Det är till exempel svårt att veta om man har bokat upp för lite eller för mycket när det gäller livemusiken. De flesta av våra musiker kommer från Uppsala. Pub 19 är inredd med både av gammalt och nytt, i mening att skapa en trivsam atmosfär och på menyn står bland annat ungersk gryta som en specialité, ett kulinariskt arv som Joseph tagit över. Flera av de svartvita fotografier som prydde väggarna på den tiden som Katalin hade verksamhet i huset, finns samlade i ett collage på väggen. Här är konsertkvällarna förevigade, liksom folkvimlet från någon av de omtalade gårdsfesterna. Det var sociala tillställningar som kunde dra en publik på nästan 600 personer. Joseph hoppas på möjligheten att någon gång kunna ordna en gårdsfest igen för Uppsalaborna. Ett stort matlagningsintresse har han fått från sin mamma, fast här i puben är det kocken som står bakom grytorna. – Själv älskar jag att stå i baren med livemusik på scenen, då går arbetet väldigt fort. Utan musik så går jag mest och


67


lunkar runt, säger han och småler, något som man tar med en nypa salt då det verkar mer troligt att det krävs mycket planering och stort engagemang att driva pubverksamhet. En stor mentor inom musikvärlden har Ulf Carlsten varit, grundaren av Rackis – en Uppsalaprofil som inte längre finns bland oss. – Den mannen har lärt mig så otroligt mycket, inte minst vad gäller olika musikgenrer. Jag fick bland annat följa med honom på jazzfestival till New Orleans, en fantastisk upplevelse. Den musik som spelas på puben är alltifrån blues och rock, till soul, funk, jazz och visor – och även publiken är mycket blandad. På lördagar är det alltså livemusik och även en gång i veckan. Klubb Kaleidoskop är ett evenemang som man kör en gång i månaden och till det inbjuds unga Uppsalamusiker som får en chans att visa upp sig. Tre band

68

uppträder på bottenvåningen och tre trubadurer på övervåningen, där man har lokaler som man i vanliga fall hyr ut till privata tillställningar. Musikkvällarna på Pub 19 har gratis inträde men kostar förstås en del för arrangören. – Jag har växt upp med kärleken till musik och inte till pengar. Men bra livemusik är inte gratis så det vill ju till att folk konsumerar för att kvällen ska gå ihop, säger Joseph Smith och verkar ändå tycka det har fungerat rätt bra hittills. Det händer att han diskuterar verksamheten med sin mor Katalin och emellanåt samarbetar de också. Och uppväxtåren på en av stadens populäraste musikpubar, menar han, har givit honom så mycket av social kompetens, av nyfikenhet och av förmåga att ta vara på stunden. – Och av mamma har jag inte bara fått mitt intresse för mat utan också mitt temperament! Joseph skrattar och reser sig upp. För nu är det hög tid att förbereda kvällens verksamhet. l


Ny app! Köp biljett!

När går bussen?

Ett helt nytt verktyg för dig som reser med buss och tåg. Ladda ner den gratis från din appbutik. Här är en genväg:

Hitta hållplatsen!

69


Ă–

ster Om

70


Å

n

Konsthantverk av hög kvalitet kännetecknar butiken Öster om ån, som i snart 35 år funnits på Svartbäcksgatan i Uppsala. Det är rätt unikt att ett kooperativ av egensinniga konstnärer lyckats hålla sams under alla år och i sann demokratisk anda, sett till att utveckla butiken.

71


– Ja, vi är ett konsthantverkskooperativ som funnits med länge. Men livet är betydligt större än lite ekonomiska åtaganden och möjligheter på Öster om ån. Det konstaterar Olle Pott, konsthantverkare och glaskonstnär, som varit med ända sedan starten 1980. Arton konsthantverkare – i begynnelsen var alla från Uppsala – ingår i kooperativet Öster om ån. De äger gemensamt lokalen och de jobbar större delen av tiden med konsthantverk som säljs i butiken. Det krävs också att de själva sköter en del av försäljningen genom att stå i butiken – men man har även, sedan några år tillbaka, en anställd för ändamålet. Kajsa Ullman, konsthantverkare inom textil, har även hon verkat i Uppsala i många år och har varit med i kooperativet i tjugofyra år. Hon tycker om att stå i butiken och att prata med kunderna. – Jag tror att människor som kommer hit ofta vill träffa den som gjort den där grejen som man tänker köpa, säger hon. Det skapar en relation till föremålet. Så tycker jag också att det är väldigt kul, inspirerande också för den skapande processen. Redan skyltningen i fönstret till butiken på Svartbäcksgatan är spännande. Kliver man innanför dörren, så möts man av konst och konsthantverk i lekfull blandning. Det mesta är bruksföremål, användbara och nödvändiga ting av hög

72

kvalitet och stor bredd; alltifrån glas, metall, keramik och silver till tyg och ull. Den som ofta besöker butiken kan räkna med att få se nya djärva former av konst och konsthantverk. – Konst, liksom konsthantverk är otroligt fint – ja allt som är välgjort är fint, konstaterar Kajsa Ullman eftertänksamt. Hon tycker att det idag, på något märkligt sätt, finns ett visst förakt för hantverk och hantverkare. Välgjorda saker av kvalitet uppskattas inte lika mycket som tidigare i vårt materialistiska samhälle. Definitionen av vad som anses vara konst jämfört med konsthantverk är skev menar hon. – Ett fat i glas, eller ett silverörhänge har också skapats av en hand och börjat med en kreativ tanke för att så småningom utvecklats till en form. Skillnaden är väl att hantverkaren sätter igång en produktion av flera sådana fat och örhängen, även om det inte blir exakta kopior – men det är det enda sättet att överleva för en konsthantverkare. För att ingå i kooperativet måste man visa arbetsprover. – Från början var vi stenhårda och hade endast konsthantverk i butiken men nu har vi även ren formgivning. Det kan till exempel vara filtar som vävs i fabrik efter formgivarens design – och sådant som det annars skulle bli alldeles för dyrt att tillverka helt i egen regi, säger Kajsa Ullman. – Ja, man får vara lite ödmjuk inför de olika materialens förutsättningar, tillägger Olle Pott. Under alla trettiofem åren som Öster om ån funnits har


butiken legat utmed Svartbäcksgatan. Den första butiken tog man över efter en annan butik som hette Kim och kanin och ett tag huserade man i en lokal bredvid Linnékafeet, för att sedan flytta till den lokal där Pub19 idag ligger. Där fanns konsthantverksbutiken under några år, innan man 1989 köpte bostadsrätten på den nuvarande adressen. – På det stora hela har det gått bra och det har varit en fantastisk utveckling på Svartbäcksgatan, en gata som nu blomstrar med kaféer och butiker. Men det fanns en period under 1980-talet som vi upplevde en ekonomisk kris. Då valde några medlemmar att bilda ett nytt kooperativ, Kaleido, i godsmagasinet, berättar Kajsa Ullman. Den kooperativa formen har utvecklat både tålamod och samarbete hos konsthantverkarna. Alla beslut tas gemensamt i sann demokratisk anda. Ibland tar ett beslut tid och ibland rivs det upp vid nästa möte. Men fördelarna överväger, man kommer framåt. – Det är fantastiskt att arton personer som är rätt så egotrippade ändå kan hålla sams och komma till beslut. Det har faktiskt flutit på utan några större schismer, säger Olle Pott och berättar att man har noggranna samarbetsavtal vad gäller åtaganden i kooperativet. Det är en förutsättning. Bryter man mot någon punkt i avtalet, så kan det innebära att personen ifråga exempelvis får jobba extra. – Demokrati i en ask! Kajsa Ullman småler.

73


Kajsa Ullman och Olle Pott

Aktiva i kooperativet Öster om ån Anna Daniels

Kerstin Landström

Anne-Sophie Enberg

Lars-Thomas Hall, LTH

Annika Burman

Lena Nyström

Carin Nordling

Marie-Louise Sundqvist, ML

Cecilia Boivie

Olle Pott

Elisabeth Bucht

Susanna Hepp

Erika Galle

Zete Lundin

Kajsa Ullman, Kajan

Åsa Olofsson

Karin André Barowiak

Åsa Falkenbert

...och så här kunde det se ut förr

74


Kooperativformen var grunden hos de konsthantverkare som startade butiken. Olle Pott beskriver sig som en väldigt kooperativ person med erfarenhet av både kollektivt boende och kooperativt dagis. – Det har blivit något av en livsstil. Det är dessutom ett bra sätt att lära sig samarbeta med andra människor; att ge och ta och att acceptera att man inte alltid får som man vill. Alla i kooperativet får bidra till månadshyran för lokalen, sedan betalar var och en procentsats på det som man säljer. Om kooperativet någon gång i framtiden skulle vilja sälja bostadsrätten, så ska en eventuell vinst gå till välgörande ändamål. Så står det i stadgarna. – Det är mest rättvist. Hur skulle vi annars fördela en eventuell vinst? Antalet konsthantverkare som funnits med i kollektivet från början och fram till idag är ju så många, etthundratvå personer, säger Olle Pott som har räknat dem alla.

En av de mer kända som funnits med i kooperativet är framlidne Åke Larsson, arkitekten bakom ishotellet i Jukkasjärvi. En annan är Kristin Edursdotter, konsthantverkare inom textil, idag med eget varumärke. Öster om ån ligger mitt i promenadstråket på den livliga Svartbäcksgatan. Det man ibland kan sakna är dock en större yta för egna utställningar. Det hade man tidigare och det gav bra tillfällen att visa fram unga och nya konstnärer och konsthantverkare. Det är den bakre delen av lokalen som idag används för små utställningar och just i år, när Uppsala stad lyfter fredstemat, så vill självklart konsten finnas med i sammanhanget. – Tematanken är ny och den ger oss en utmaning att arbeta kring. Den kan också bidra till att marknadsföra vår butik. Marknadsföring är annars svårt och många konsthantverkare har svårt att nå ut, säger Kajsa Ullman. l

www.teaterbarenuppsala.se INGÅNG STADSTEATERNS HUVUDENTRÉ KUNGSGATAN 53 UPPSALA TELEFON 018-13 57 09 75


X

:et

Andrea Dahlkild

Författaren Ole Hessler var sju år gammal när vännen till hans pappa, Sven X:et Erixson, höll på att slutföra sin väggmålning i den nya Uppsala stadsteaters foajé. – Vad säger du, ska vi gå och hälsa på farbror Erixson och se hur det går för honom, frågar Oles pappa medan han knyter sina promenadskor. Väl inne på teatern hittar de konstnären uppflugen på byggnadsställningen som monterats mot väggen. Ole lyfts upp och får skaka hand. Han upptäcker hur hans egen hand färgas blå, svart och röd precis som de blå bergen, de röda tygerna och den svarta fågeln framför dem. Det är scenen från Richard den tredje som kladdat av sig. Konstnären skrattar, det ser ut som om han skrattar med näsan. – Jag heter Erixson med X. Som i Mexiko, säger han och tar sedan med Ole på en promenad i luften. Pekar på motiven, ett efter ett: Blodsbröllop Fröken Julie Yerma… Ungefär så beskriver Ole Hessler sitt barndomsminne av mötet med Sven X:et Erixson i boken Minnen av en ängel i sovsäck från 1998. Hessler gick bort 2002, och X:et redan 1970. Men målningen lever, de spanska färgerna dansar och kråmar sig från golv till tak över sextio år efter att de penslades dit. Bara i höst springer hundratals besökare rakt in i detta stycke historia, folk som kommer för att se den brittiska komedin Jumpy, Tjechovs Morbror Vanja eller kanske det akrobatiska äventyret Robin Hoods hjärta. För det är en målning som dryper av historia. Uppsalabornas, teaterns och den svenska konstens historia. Ändå är det många som inte vet vad den föreställer, eller att den gjorts av en av våra största modernister.

76

Sven X:et Erixsons produktion är så omfattande att det är svårt att placera honom under en etikett. Han lyfts ofta fram som en folklig, sprudlande och färgsprakande berättare med en obetvinglig lust att dela med sig av allt han såg. Extremt tekniskt skicklig efter många års utbildning och studieresor till bland annat Tyskland, Frankrike, Spanien och Nordafrika. Det var relativt sent i sin karriär som han började arbeta som scenograf, främst på Dramaten. Uppdraget att måla Uppsala Stadsteaters foajé gick ut i form av en tävling. X:et var en av tre kända konstnärer som tillfrågades av stadens skönhetsråd, men konkurrenterna drog sig ur och kvar stod han med en ganska frustrerande uppgift. – Det har varit en mycket knepig vägg att smycka. Den är nämligen välvd, man kan inte se hela på en gång. Dessutom är den ur översiktssynpunkt kluven mitt itu. Står man utanför teatern eller kommer genom entrén, ser man bara den nedre delen. Promenaden en trappa upp bildar liksom en ekvatorlinje, sa han till DN i en intervju 1952. Sven X:et Erixson bestämde sig för att ge sig på en för honom helt ny teknik – stucco-lustro. – Den ger en hård, glatt yta som står sig utmärkt både till damernas toaletter, marmorn och det äkta träet. Man kan måla tjockt och tunt och rätt mycket som man behagar. Men snabb måste man vara, för snart kommer stuckatören med ett hett järn, inte precis glödande men närapå, för att polera den yta man just målat färdig. Materialet är enligt min mening underbart, skrev han lyriskt. Han löste rumsproblemet genom att dela upp kompositionen i en undre och en övre del. Motiven var givna. Vid tidpunkten hade han redan gjort en diger insats som scenograf, och nu fick hans dekorationer leva upp på nytt, som en sorts slutstenar på foajéväggen. Den frisartade överdelen är uppdelad i sex scener från kända pjäser som X:et hade jobbat med. Palatsscenen ur De vises sten följs av dansbilden ur Yerma. Därefter kommer


77


morgonserenaden ur Blodsbröllop, med sin psykedeliska stjärnhimmel över den unga bruden. Sedan en mörkare scen ur samma pjäs, där bruden rövas bort och döden skramlar med sina skelettarmar. Nästa motiv föreställer den knäböjande Fröken Julie och en överlägsen Jean. Till sist kommer kröningsscenen ur Richard den tredje. Målningens röda nederdel täcks av ett enda sammanhängande motiv, en ljusrepetition med scenarbetare klädda i skådespelarnas dräkter. Sven X:et Erixson stod arbetarklassen nära och ville visa teaterns förspel och vardag. Bland personalen i huset jobbar ingen kvar som var med när målningen kom till, men fortfarande finns ett antal anställda som varit med i flera decennier. Den tidigare dekorateljéchefen Per Svalander är en av dem. – Det fanns en historia om en av figurerna på målningens nedre del, scenarbetaren som håller en kungakrona högt över sitt huvud. Man sa att han ”ljusmannekängade”, sådär som man gör när man testar ljuset utan skådespelare. Och att den här mannen var så kort att han var tvungen att lyfta upp

78

kronan. Så var det inte, på en annan del av målningen gör ju den riktige Kung Richard exakt samma pose. Ändå levde den där historien kvar rätt länge. 1964 gjorde man scenarbetaren med kronan till teaterns logga. Den användes i flera olika varianter under årens lopp, men på 80-talet ville man plötsligt byta ut den. – Då var jag en av dem som propagerade för att den skulle få vara kvar. Alla körde ju med abstrakta figurer i sina loggor på den tiden, vi var de enda som hade en människa. Den gången fick den stanna, men senare försvann den i alla fall. Man måste ju förnya sig och kan inte hela tiden fixera sig vid att ”det var bättre förr”, säger Per Svalander. Åren går och det ena scenografiska universumet efter det andra byggs upp och monteras ned några veckor senare, när den sista föreställningen är spelad och publiken har gått hem. Men Sven X:et Erixsons stucco lustro-fris består, en evig kuliss till de vardagsdramer som utspelat sig på Uppsala stadsteater sedan 1952. l


LÄSTIPS! Tid med teater – Upsala Stadsteater under femtio år av Christer Åsberg

79


Bostadsborgarna Port Arthur och Tripolis på leråkrarna söder om Vaksala torg, före 1925. Foto Paul Sandberg.

HISTORIEBITEN av lars lambert BOSTADSBORGAR I UPPSALA

I början av förra seklet var Uppsala en stad med drygt 20 000 invånare, landets elfte i storlek. Åren efter sekelskiftet skedde en påtaglig förnyelse i de centrala delarna. Kring Stora Torget reste sig ett par bastanta bankbyggnader och ett affärspalats som genom sin form och skala utgjorde ett nytt inslag i stadsbilden. Då som nu rådde bostadsbrist. I den dåvarande stadens utkanter byggdes flera stora bostadskomplex, i ett par fall initierade och ritade av byggherrar och arkitekter utifrån. Ute på leråkrarna söder om Vaksala torg tillkom under loppet av några år bostadsborgarna Port Arthur och Tripolis, i Fjärdingen det så kallade Skandalhuset, på Luthagen Rappska huset och Vasahuset. Öster om järnvägsstationen uppfördes för Statens Järnvägs Pensionsinrättning ett imponerande komplex för anställda i direkt närhet till arbetsplatsen. Det rymde sjuttioen lägenheter, de flesta med ett rum och kök med tambur, en gedigen byggnad med två flyglar mot norr, omslutande en smal gård. Fasaden var i brunrött tegel med dekorativa vita blinderingar. Den dramatiska utformningen à la riddarborg med spets-

80

gavlar och brutna tak gjorde att byggnaden döptes till Port Arthur efter ett omskrivet angrepp på en befästning i det just pågående rysk-japanska kriget. Arkitekt var Folke Zettervall, son till Helgo Zettervall som något årtionde tidigare restaurerat domkyrkan. Byggmästaren G.S. Hallström var vid denna tid något av en storbyggmästare i Uppsala. Några år senare var det hundra meter bort vid den ännu inte färdiga Väderkvarnsgatan dags för ett voluminöst spekulationsbygge av en stockholmsgrosshandlare. Det var ritad av stockholmsarkitekterna Ullrich&Hallquisth som obekymrade om att bygget låg mitt ute på en åker ritade fastigheten i typisk stenstadsstil. Fyra längor i fyra våningar omslöt en rektangulär gård, från början avdelad i tre mindre. Etthundratjugotvå lägenheter samsades kring elva trapphus. De var större och finare in mot stan med burspråk och balkonger och utsikt mot slott och domkyrka, mindre och enklare ut mot slätt och tegelbruk, varifrån teglet kom på räls. Det väldiga komplexet byggdes i tre etapper, 1911–14, på


Det borglika Port Arthur. Ett bostadskomplex för järnvägsanställda från 1904, ritat av SJ:s chefsarkitekt Folke Zettervall.

Vasahuset, hörnet Vasagatan-Börjegatan.

Skandalhuset vid S:t Olofsgatan, överskuggande det närbelägna Universitetshuset, uppfört 1906–10, arkitekter Dorph&Höög från Stockholm.

tre tomter, härav namnet Tripolis, vilket dessutom anspelade på kriget mellan Italien och Turkiet i Libyen. Byggmästare var även här G.S. Hallström. I stadens andra ända, borta på Luthagen, påbörjades 1906 två stora byggen, Vasahuset och Rappska huset, det senare rivet sen femtio år. Vasahuset byggdes i två etapper på mark som tidigare tillhört Skolparken. Arkitekt var Erik Hahr, som ritat stadshotellet i Västerås, där han sedan blev stadsarkitekt och under flera decennier skulle sätta sin prägel på staden, som Gunnar Leche i Uppsala. Vasahusets fem våningar dekorerades med en överdådig jugendornamentik, inspirerad av kontinentala förebilder. Det hade när båda etapperna fullbordats trettioen lägenheter i storlekar från ett till åtta rum. Merparten var fem- och sexrummare, tänkta för det högre borgerskapet. Fjärdingen tillkom samtidigt, i universitetshusets omedelbara närhet, det så kallade Skandalhuset, beställt av en grosshandlare i Stockholm som ville utnyttja sitt markinnehav till max. Den skrymmande kolossen, fem våningar hög,

Tripolis, bostadsborg som upptar ett helt kvarter vid Väderkvarnsgatan, uppfört 1911–13, ritat av stockholmsarkitekterna Ullrich&Hallquisth.

femtiofem meter lång, tornade till allmän förfäran upp sig utan hänsyn till omgivningen. Det motionerades i protest i stadsfullmäktige. Uppseendeväckande var att byggnadsnämnden inte reagerat, men det var varken första eller sista gången. Arkitektkontoret Dorph&Höög i Stockholm var vid tiden för Skandalhusets tillkomst Nordens största arkitektfirma som levererade stora hyreshus på löpande band. En ironi är att det universitet, vars hus hamnat i skuggan, så småningom tog revansch. Skandalhuset är sen länge ockuperat av dess ständigt växande förvaltning. l

81


KONST

HANTVERK

AKTIVISM

82

MALIN KÄLLSEN


apa? Vem är Garn

Hon anser sig varken vara speciellt radikal eller en särskilt politisk person. Men efter en stund med Garnapa förstår man att hon har ett tydligt samhällsengagemang och är känslig för orättvisor. Genom sin konst finns önskan om att kommunicera. Att höra vad andra tycker och kunna påverka i de frågor som hon brinner för. – Jag försöker med textila medel förmedla vad jag står för. Garnapa känner sig redo att röja sin identitet. – Det blir aldrig en hel historia annars. Broderierna, de textila trycken och garnet är som en berättelse tillsammans. Garnapa är kanske bara en tredjedel av min person, allt hör ihop. Att hålla sig hemlig blir ju en slags förnekelse av vem man är och vad man står för. I begreppet hantverksaktivism, som är ett globalt fenomen, är anonymiteten en viktig faktor i kommunikationen med den okända publiken. Garnapa menar, att för hennes del, har det anonyma garnet varit som anonymt utsända brev till okända mottagare, en slags berättelser om relationer till olika platser. – Många som har tagit emot mina budskap har forskat vidare, så ganska länge har jag ju inte varit anonym för dem som jag nått ut till. Hantverksaktivisten Garnapa och konstnären Elisabeth Bucht är samma person, med samma tankar och samma önskan om att kommunicera med sin omgivning. Det började med garnet men Elisabeth har en bredare repertoar än den vi ser på gatorna. Hon skapar konst med stora kontraster. Det är slagkraftiga texter med humor och allvar, mörker och ljus, prydligt broderat på traditionellt vis, likt bonader som hängde

i mormors kök. Bilder tunt tecknade med svart tråd och nål på vitt tyg. De textila trycken har liknade budskap men en mer lekfull estetik, färgglatt med krokig passform och ett uttryck som närmast kan associeras med en slags stillsam punk. – Det gick upp för mig att det går att göra bilder av garn. Tidigare hade jag på något vis trott att man målade bilder och såg aldrig stickning, broderi eller virkning som samma konstnärliga uttryck som teckning och målning. Jag tecknar en del men är ganska ointresserad av papper som material. Det textila är för mig ett mer levande medium och det överraskar mig mer än pappret. Elisabeth Bucht ser sina texter som rubriker på tankearbeten, som ständigt är i process. – Texterna uppstår i en slags brainstorming med mig själv. Det finns ett terapeutiskt moment i det. Man får ut det ur kroppen. Broderi är ju en långsam process så man kan stygn för stygn tänka igenom tanken. Man vill ju inte uppfattas som pretentiös men konsten är ju något som kommer djupt där inifrån. Det krävs ett stort mod att sända ut det. Men det är så häftigt när det studsar tillbaka. Oftast märker man då att det inte var så pretentiöst utan ganska allmänmänskligt. När Elisabeth Bucht började som Garnapa laborerade hon med konstbegreppet för sin egen del och vad man lägger in i ord. – Jag har väldigt stor respekt för ord. I den kommunikation som växte fram och som blev det som jag önskade och hade hoppats på, sker konsten. Det som Garnapa skapar är

83


84


textil gatukonst och det ena är inte mer konst än det andra, säger Elisabeth Bucht och syftar på konsten hon presenterar på utställningar inomhus. – Jag vill kanalisera mina ideér. Få dem ur mig, genom mina fingrar och in i andra människors huvud och se vart vi möts. Man kan kalla det konst, hantverk eller terapi, det har ingen betydelse. Det är ett globalt språk talat av händer, ögon och hjärnor. Jag älskar hur det för oss närmare oss själva och varandra. Kreativiteten och lusten till hantverket har hon fått med sig hemifrån. Elisabeth Bucht är uppväxt på landet i en konstnärlig och händig familj som uppmuntrade till kreativa upptåg. – Vad gällde kreativiteten fanns inga ”nej” hemma, berättar Elisabeth. Men det fanns samtidigt en självklar förväntan på en akademisk utbildning. Därför gick hon direkt från gymnasiet till sex års universitetsstudier och sökte aldrig till konsthögskola. – Eftersom jag fick barn relativt ung, var det viktigt med en utbildning och en stabil inkomst under många år. Konststudier blev det dock senare både på universitetet och på folkhögskola. Och Elisabeth läser just nu en tvåårig utbildning i textil slöjd på HDK i Göteborg parallellt med sitt arbete som lärare. Jag frågar Elisabeth om det egoistiska syftet med att skapa konst. Hon medger att det såklart är ett behov, att man har något som bultar därinne och som måste komma ut. Kanske kan det liknas vid en slags terapi. – Det handlar om ett arbete med mig själv och vem jag vill vara och vad jag vill lämna för spår. Och hur jag vill påverka och prägla miljö och människor som jag möter. Energi och inspiration till sin konst får Elisabeth Bucht mycket i möten med barn.

– Jag har arbetat med barn hela mitt vuxna liv. Barn är ju väldigt öppna och laborerar hela tiden med livsfrågorna. Det blir alltid spännande samtal utan tabun. Jag försöker själv också i den mån det är möjligt att vara ganska kompromisslös i mina grundläggande värderingar. Att det ska genomsyra hela livet. Allt från brödjobb till konsten. l

85


det eviga livet i arkivet Magnus alkarp

86


Det sägs att en människa föds och dör, att hon lämnar sina spår, avtryck som långsamt vittrar bort, allt medan nya liv föds, dör och sätter sina avtryck. Hur långt på den väg som leder till evigheten du kommer innan spåren av dig försvinner sägs bero på om du åstadkommit någonting som är större än dig själv – och om någon överhuvudtaget lagt det på minnet. Och så där kan man ju alltid fortsätta att grubbla sig allt djupare ner i meningslösheten. Av jord är du kommen och så vidare. Men nu råkar det finnas ett glädjande budskap till den som masar sig fram genom höstmörka tankar om sin egen förgänglighet: Här glöms ingenting! I Sverige har vi alldeles utmärkta arkiv där alldeles utmärkta proffs ser till så att inget lämnas åt slumpen – minnet av dig, minnet av mig och minnet av oss – allt finns bevarat. Nej, kanske inte riktigt allt, somligt är hjälplöst förlorat, men mycket, mer än man tror, är bevarat till eftervärlden. Till och med sådant som vi helst hade glömt bort. Ett arkiv är en plats där bråddjupen öppnas, pusselbitarna faller på plats, frågor besvaras eller ännu fler uppstår. Detta är människan. Sätt dig ner och läs. Här är man ständigt i händelsernas centrum. Oavsett om det är din släkt du forskar om eller om du försöker få svaren på ett historiskt problem vet du att det inte finns några omvägar – vill du veta hur det egentligen var, eller åtminstone komma sanningen så nära att tavlan börjar bli levande, är det bara arkiven som gäller. Det krävs inga stora förkunskaper och det behöver inte ta särskilt lång tid att lära sig knepen. De anställda och besökarna är ett hjälpsamt släkte och det är inte alltid professorn vid bord 3 som har svaret, utan den släktforskande mejeriarbetaren vid bord 15. Det enda som arkivforskning egentligen kräver är en särskild slags mod, tålamod, modet att tåla att ingenting händer. Det kan vara nervpåfrestande för nybörjaren, men den som under konstanta strider tillkämpat sig nerver av stål och blivit en hårdhudad arkivbuse vet att det förr eller senare börjar hända saker. Tavlan börjar få liv, saker och ting blir begripliga, bilden klarnar. Ett bra exempel på tavlor som blir levande och bilder klarnar är Truls Arnwidssons kopparstick över Gamla Uppsala från tidigt 1700-tal.

Gamla Uppsala verkar vara notoriskt svårt att avbilda. Den store Erik Dahlberg gjorde ett försök, men när Antikvitetskollegium fick det i sina händer blev de genast fundersamma och påpekade att inte fanns åtta kungshögar i Gamla Uppsala utan på sin höjd tre. Dahlberg, som mottog deras brev i Paris, blev oerhört indignerad och skyllde på ”de lättfärdiga skälmarna messieurs les graveurs” – de parisiska kopparstickarna – men den gubben gick inte, för letar man i arkivens gömmor inser man att Dahlbergs egen förlaga är ännu värre. Om Dahlbergs illustrationer får idel beröm, trots att de sällan föreställer vad de påstås föreställa, får Olof Rudbecks landtavlor automatiskt på nöten. De har alla förklarats vara överdrifter och förfalskningar, men kontrollerar man även den saken lite noggrannare kommer man dra slutsatsen att även om Rudbeck ibland tolkade geografiska realiteter till sin egen fördel, har han förbluffande ofta rätt. Tavlorna måste ju bedömas för hur det såg ut på 1670-talet, inte hur det ser ut idag. Till skillnad från Erik Dahlbergs eller Olof Rudbecks bilder är Truls Arnwidssons bild av Gamla Uppsala något så ovanligt som en fullt trovärdig gestaltning av platsen. Om Truls Arnwidsson finns det inte så mycket att berätta, inte mer än att han kom från Västervik, var utfattig och att han med åren blev fullkomligt vansinnig. Under tiden hade han dock blivit en av universitetets bästa kopparstickare. Arnwidssons karta över Gamla Uppsala från 1709 är ett bevis på hans skicklighet, den skiljer sig från de flesta andra bilder över Gamla Uppsala från den här tiden. Tecknad med stor omsorg om detaljerna finns det inga som helst problem med att identifiera bäcklindorna, gårdarna, brunnarna eller de gravar som ännu finns kvar. Mycket av det som försvunnit återfinns med lätthet på flygfotografier, annat kan identifieras i det ymniga materialet från Gamla Uppsala kyrkoarkiv, eller Domkapitlets och Vaksala häradsrätts arkiv. Varenda gång någon grävde ett dike där nere skrev någon en notis om det och där får vi inte bara reda på vilka som grävde det, vad det kostade, om något slagsmål bröt under dikesgrävningen – vi kommer garanterat få reda på vilka som ansåg det befängt att gräva ett dike precis just här.

z 87


Truls Arnwidssons karta över Gamla Uppsala, kopparstick från 1710

När barn ser den här bilden brukar de genast påpeka att det saknas något viktigt. Det måste ju bo barn där nere, eller fanns det inga barn på den tiden? Jag brukar förklara att det är klart att det gör, vi vet till och med vad de heter! I Kungsgården, byggnaderna norr om kyrkan, bor bröderna Erik och Olof och en flicka som heter Karin. I Myrby bor flickan Margareta och vi vet att hennes pappa Claes inte är så pigg på att lära sig läsa. Men drängarna och pigorna i Kungsgårdarna är riktiga fenor på det, och i listan över ”gifta quinnor som kan läsa i book” finns nästan samtliga mammor med. Andra detaljer är mindre barnvänliga. När Arnwidsson ritade sin teckning var många av husen vi ser kring kyrkan relativt nybyggda, eldsvådan som drabbade Gamla Uppsala 1695 hade gått hårt fram med bebyggelsen. Vi kan konstatera att någon har skött den där humlegården som professor Schütz lät anlägga på Spögubbens täppa, just där den nya toaletten utanför kyrkans grindar är belägen idag. Det fanns de som ansåg att den där toaletten var vanhelgande! Ett dass precis utanför den gamla katedralens huvudportal? bläddrar man lite i de gamla pappren står det alldeles klart att den som besöker just den toaletten inte på långa vägar är först med att slå en drill just där – här har prästerna i alla tider klagat över de ogudaktiga skälmar som reste sig upp under predikan och gick ut för att ”låta sitt vatten” just här vid kyrkomuren.

88

Arnwidssons karta är fridfull, men i verkligheten är dock inte allt så fridfullt som man kan tro. När Arnwidsson gjorde sin teckning hade Mats Ersson Berg och Anders Holtz och ytterligare några soldater från Gamla Uppsala funnit det långa fälttåget i öster få ett abrupt slut vid en fjärran plats med det märkliga namnet Poltava, och bara någon dag efter det att Truls Arnwidsson blivit klar med sin karta, drabbades Kaplansgården av sorg. Då gick kaplanens son Petrus bort, bara 16 år gammal. Bläddrar vi några sidor längre fram i sockenböckerna vet vi också vilka pigor och drängar som kommer att gifta sig och – eller – föda barn nästa år. Känslan av att sitta med facit på hand kan ibland kännas besvärande, jag tror inte någon skulle komma på tanken att undersöka deras vidare öden i döds- och begravningsböckerna.

z Även om de flesta som besöker ett arkiv eller bibliotek för att söka efter mer seriösa svar på förhoppningsvis seriösa frågor, måste man vara ganska egendomlig om man inte då och då stannar upp och ägnar några timmar åt uppsatser och avhandlingar med titlar som Tio skäl till hvarför astronomien är omöjlig eller Om fjällmössens härjningar i Värmland 1656. Den första tål att tänkas på, men i det senare fallet är det


fullkomligt lönlöst att försöka få stopp på den där bioprojektorn i huvudet, den som vill visa fjällmössens härjningar – och så sitter man där på första parkett och ser de förtvivlade värmlänningarna springa för sina liv medan fjällmössen muntert kilar in i hus efter hus, kånkandes på möbler, musikinstrument, ja hela bohag, som de inom loppet av i princip ingen tid alls förvandlar till sågspån med en alldeles sagolik målmedvetenhet. Och är det något man kommer att upptäcka, är det att det svenska språket blivit så mycket fattigare vad invektiven och svordomarna anbelangar. Även om ordet foliehatt är modernt, är ingenting nytt under solen. Konceptet fanns redan på 1500-talet då de kallades för vispefjollor och månpluddrare. Den som berikade sig på det allmännas bekostnad fick heta mjuggroffare, oseriösa hantverkare – huttlare. Och den herre som inte hade någon som helst medkänsla med de människor vars liv han styrde och ställde över, fick kort och gott heta ålahuve – mycket tydligare kan det väl inte sägas?

Är du redo för ett nytt steg?

z Det finns arkiv efter organisationer och institut där man inte förväntar sig finna annat än mörker. Statens institut för rasbiologi är ett av dem och även om somliga brev från allmänheten kan vara lite dråpliga är de sällan särskilt roliga. Det kan vara brev från någon kyrkoherde eller disponent, i vilka de bad Herman Lundborg att avgöra om personen på det bifogade fotografiet verkligen kunde vara kristen (varför inte bara fråga honom?) eller var en rasren östgöte (för något annat fôlk ville disponenten inte ha med att göra, se). Redan under 1920-talets slut hade rasbiologin börjat förpassats till vetenskapens utmarker, men som alltid skulle det dröja länge innan den vetenskapliga kritiken slog igenom i folkdjupet. Men i institutets och Herman Lundborgs brevsamlingar finns det ett och annat brev som avviker från de övriga, av dessa var det ett brev som hade en särskild strålglans. Det var poststämplat i Chicago, men var författat på mustig svenska.

z Mitt i Chicago, hukandes i skuggorna av obegripligt själlösa skyskrapor, reser det sig en liten byggnad som de gamla kallar Monadnock Building, eller som taxichaufförerna kallar den, 53 West Jackson. Det är ett vackert hus, och dess litenhet är bara en synvilla – en gång i tiden var Monadnock världens största kontorshus. Hon ritades av det smått kultförklarade arkitektparet Burnham & Roots, och instruktionen de fick från kunden var enkel: Sexton våningar. Tänk egyptiskt, men tänk inte för mycket. På den sjunde våningen i Monadnock, närmare bestämt i kontor 713, smakfullt inramat av frostat glas, trä och smidesdetaljer, huserade en liten internationell översättarbyrå.

www.gabriellabauer.se Övre Slottsgatan 6, 753 10 UPPSALA 070 654 95 76

ARBETSRO OCH INSPIRATION. MITT I CITY. Vi erbjuder unika lokaler och bostäder mitt i city. En del i smått fantastiska hus i historiska miljöer, andra i nya moderna hus. Idag förvaltar vi 200 000 m2 i centrala Uppsala. Intresserad? På www.uaf.se kan du läsa mer om oss, vår spännande historia och våra unika hus.

www.uaf.se 89


90 Monadnock Building


Den drevs av emigranten John Sandgren, eller Per Johan Sandgren som det står i kyrkboken från Hargs socken under den 13 november 1874. Han hade uppenbarligen läshuvud utöver det vanliga, någon upptäckte det och strax hade han läst sig till imponerande utbildning i både döda och levande språk – däribland fornengelska, fornskandinaviska och sanskrit. Sedan bar det av till USA där han blev god vän med en svensk immigrant, en viss Joel Emmanuel Hägglund från Gävle – en vänskap som av allt att döma var betydande för den fem år yngre Hägglund, han som skulle bli mer berömd under namnet Joe Hill. Trots sin utbildning fick Sandgren uppleva arbetslöshet och nöd, men när han nu, en tidig vintermorgon 1931 satt där i Chicago och översatte och förmedlade kontakter kors och tvärs över Atlanten kunde han inte klaga på arbetsbrist. Det fanns en enorm efterfrågan på översättningar av vetenskaplig litteratur, inte minst från Skandinavien, Även om det säkert blev hektiskt emellanåt kunde han ju inte klaga – nere på gatorna stod tiotusentals arbetslösa i kö framför soppköken. Sandgren var, precis som sin vän Joe Hill, engagerad syndikalist och som sådan en ivrig kritiker av allt som påminde om totalitära ideologier – till höger och vänster. Men politik kan vara påfrestande i längden, och utan att någonsin överge sina syndikalistiska övertygelser drog han sig tillbaka, blev företagare och satsade helhjärtat på sin internationella översättningsbyrå. Egentligen hade det mesta varit frid och fröjd om det inte hade varit för den nya sortens uppdrag som börjat strömma in på sista tiden, översättningar av en vetenskaplig litteratur som varken var vetenskap eller litteratur. Vad de amerikanska institutionerna ville ha var nämligen artiklar och böcker i ämnet rasbiologi – och sådana fanns det gott om på svenska. Men smörjan började snart stå Sandgren upp till halsen. När han nu den 18 mars 1931 motvilligt satte sig ned för att skriva ett brev till Herman Lundborg, chefen rasbiologiska institutet, i vilket Sandgren för en kunds räkning skulle beställa några böcker, hände något som bara Sandgren och kanske gud och hela världens änglar kan begripa. Han gick en hård kamp mot sina impulser och inledde brevet artigt. Affärsmässigt. Men det var som förgjort, han kunde bara inte försitta detta enastående tillfälle att driva med den där förskräckliga människan Lundborg. Han gav blanka f-n i det här vidriga uppdraget och med något som måste ha varit skräckblandad förtjusning såg han sig själv skriva: Till börden rospigg har jag alltsedan ungdomstiden varit mycket intresserad i att få klarhet särskilt i den bygdens rashistoria.

Från det ögonblicket är Lundborg stekt, för nu följde en fyra sidor lång drapa i vilken Sandgren började förlöjliga hela detta eländiga nationalistiska, rasbiologiska dravlet och han gjorde det så fulländat att jag för första gången i mitt liv riskerade att bli portad från specialläsesalen för tid och evighet. När jag fick det kopierat och lät de övriga i salen läsa det, hade de precis lika svårt att kväva skratten. Redan i barndomen, fortsätter han, lade jag märke till den skarpa rasskillnad, som markerades av gärdesgården och grinden som bildade sydgränsen för vår familjs hemman och på samma gång gränsen mellan Harg och Edebo. Sandgren beskriver inlevelsefullt hur rospiggarna slogs med mässingssnusdosor och påkar så att pojkarna ofta måste fraktas till lasarettet lassvis. Naturligtvis har Sandgren redan listat ut hur det hela hängde samman. Själv var jag som trettonåring spejare och budbärare i en blodig batalj vid ett aktionstillfälle, och såg med egna ögon lömska överfall bakifrån, varvid en Edebypojke fick sin tandgård inslagen med en mässingssnusdosa och en annan fick en handyxa i ryggen, så att den satt kvar. Endast rashat kan frambringa sådana resultat. Hunnen så långt i sitt brev, har Sandgren egentligen bara börjat värma upp, men det är bäst att vi lämnar honom där och nöjer oss med att konstatera att Sandgrens brev är ett lysande exempel, inte bara på hur humor svider (jo, Lundborg tog illa upp), utan även på något som den nutida debatten alltför sällan vill vidkänna – det massiva motståndet som rasbiologin trots allt mötte från andra vetenskapliga discipliner, i det här fallet språkvetenskapen. (För övrigt var Landsarkivet i Uppsala ett veritabelt motståndsfäste mot rasbiologin). Sandgrens skröna är faktiskt fullproppad med detaljer som han visste skulle drabba antisemiten Lundborg hårt. Sandgren hävdar nämligen med stor elegans att de ariska svearna hade åtskilliga släktskapsförbindelser med kazarerna, handelsmännen/kvinnorna som levde i trakterna mellan Kiev, Svarta Havet och Aralsjön. I Lundborgs och dessvärre åtskilliga andras ögon låg det ett betydande problem i detta faktiskt ganska trovärdiga scenario – kazarerna ansågs nämligen vara ett judiskt folk. Sandgrens parodi på de rasbiologiska trollerierna och forskningsfusket måste ha retat Lundborg till gränsen för en hjärtattack. Hade det inte varit för att någon förstod hur viktigt det var att bevara och vårda våra minnen, skulle detta och många andra bevis för människors motstånd mot mörka och människofientliga idéer vara helt bortglömda. Det har vi inte råd med. l

91


allmänbildning Med sin totala avsaknad av normkritik är Rickard Olssons Vem vet mest ett program som sällan hyllas på kultursidorna. Själv tycker jag att det är fantastisk teve. Att påstå att jag brukar se det är inte sant. Jag missbrukar det, tre till fyra dagar i veckan. Fredagsfinalen nersköljd med en Guinness är höjden av lycka. Det är gott och hälsosamt allmänbildande. Det finns bara en baksida. Kunskapen om kulturarvet har ett snålt tilltaget bäst‐före‐datum. Sällan har detta drabbat mig så smärtsamt som här om kvällen. Först ut är en trevlig man i blå tröja. Han ser ut att vara i min egen ålder och bör utan problem kunna svara på var fotbolls‐VM spelades 1958, i vilket land Berlinmuren byggdes och när vi gick över till högertrafik. Nu får han frågan, ”hur många medlemmar hade The Beatles när de slog igenom på 60‐talet?” Nästan omärkligt flackar han med blicken och så kommer svaret – ”Fem!” Rickard Olsson är redan på väg att läsa nästa fråga. Munnen öppnar sig men ordförrådet levererar inte. FEM??? Jag ylar som Lasse Granqvist när Ghanas Asamoha Gyan i matchens sista spark sätter den avgörande straffen i ribban och förpassar sitt land och hela Afrika ut ur VM 2010 – allt skiter sig. Och Tina som sitter bredvid mig i soffan klipper naturligtvis in Ralf Edström‐repliken: ”Nu får du lugna ner dig.” Men söte Jesus, här ställer Rickard Olsson en fråga om symbolen för den största förändringen i samhället under hela 1900‐talet och så svarar karln ”fem!”. Rickard Weidstam

92


Varje dag riskerar 25 000 flickor att giftas bort och bli vuxna i förtid. Många måste sluta skolan och blir gravida när de fortfarande själva är barn. Men det finns hopp. Med er hjälp kan vi finnas på plats för att utbilda flickor, stärka deras självkänsla och ge dem möjlighet att förändra sin framtid. För i de länder där jämställdheten ökar – där minskar också fattigdomen. Plan har kämpat för barns rättigheter i 75 år. Som Flickaföretag i Plan ger du flickor en chans att påverka sin framtid. 217x280.indd 1

93 2012-08-07 14.


Krysset nr 26 Skicka in rätt svar till korsord@bizart.se senast den 20 mars 2015. Du har chansen att vara med i utlottningen av fyra fribiljetter till Åbergs MUSeum i Bålsta. Rätt svar på kryss nr 25: ORDEKVILIBRIST

94 Korsordsmakare:Hans Svensson


95


upptäck! av johanna uddén

GRÖNA STIGEN I Nåntuna ligger området Lilla Djurgården. Det är en fin liten skog med elljusspår och utegym. I höst har kommunen invigt Gröna stigen som är en slinga längs en del av elljusspåret. Här finns olika stationer med fakta om skogen och djuren, riktad till barn. Vid varje skylt finns också en aktivitet. Här kan barnen räkna klurigt placerade älgar och nyckelpigor, samla ekollon till ekorrmamman, balansera på stubbar, hitta löv och liknande.

KUNSKAPENS FRUKT I utställningen Action in Art! som visades på Köttinspektionen i våras visades en sprillans ny serie av Liv Strömquist – Tuppkam upp och ner. Ett barn som tittade på bilderna frågade sin mamma: ”Varför visar de sina snippor?” Just det! Varför har det kvinnliga könet visats som en icke-kroppsdel så länge? Såklart märker även barn det. Serien Tuppkam upp och ner ingår nu i samlingsalbumet Kunskapens frukt (Galago förlag) som handlar om just det kvinnliga könsorganet. Liv Strömquist har kallats för folkbildare i ämnet. Mycket bra! Här finns också den långa mens-serien Blood Mountain som var utgångspunkt för Liv Strömquists sommarprogram förra året. Det här seriealbumet borde vara ett obligatorium för alla, särskilt för män. .

96


DANSFIKET Dansaren Maud Karlsson i MaudsArt har skapat konceptet Dansfiket. Dansfiket dyker upp på olika ställen i stan, t ex Stadsteatern, Lilla Teatern och Köttinspektionen. Maud Karlsson bjuder in dansare som är nyskapande och ibland dansar hon även själv. Nu bjuder Dansfiket på kompaniet Sardine Sauvages verk Rendez-Vous. Det är en hisnande klätterdansföreställning på Helga Trefaldighets torn i Uppsala. Dansföreställningen ges 20 meter upp i luften och med tornets väggar som golv. Dansare är Claudine Ulrich och Nelson Rodriguez-Smith. Dansföreställningen är gratis och sker söndagen den 16 november kl 14.30.

SHOE STORIES Många brukar säga att de aldrig kan ha för många par skor. Skorna visar vem du är, vare sig de är diskreta eller uppseendeväckande. Upplandsmuseet har gått igenom sina samlingar och gör nu en utställning utifrån skor. Utställningen har fokus på genus, mångfald, status och klass bland annat. En del av utställningen bygger på boken Skor är huvudsaken som gjordes av sjutton kvinnliga forskare vid Uppsala universitet. I boken funderar de kring ämnet utifrån sina olika forsknings- och yrkesroller. Utställningen Shoe Stories visas 22 november till 20 september på Upplandsmuseet. 97

ü


ALL VÄRLDENS DJUR I Christoffer Paues nyinvigda konstnärliga gestaltning för Veterinärmedicinskt- och husdjursvetenskapligt centrum på Ultuna sätts fantasin verkligen igång. Statens konstråd som är beställare kallar verket en samtida bildfabel. Här möter du både det kända och det okända. Här finns all världens djur, hämtade både från fantasin och från den verkliga faunan. Med stora glasmålningar, två videoskärmar och ett naturaliekabinett har Christoffer Paues skapat en sammansatt bild av en oförutsägbar och föränderlig natur

UPPSAMLING Den offentliga konsten tillhör oss alla. Oavsett om den köpts till en skola, ett sjukhus eller till konstmuseets samlingar. Oavsett om den är alltid är synlig eller ej, är den offentlig, det vill säga – vår. Nu arrangerar Uppsala kommun och Landstinget i Uppsala län tillsammans en utställning för att fler av oss ska få möjlighet att ta del av konsten. Uppsamling – tre parter, tre års konstinköp visar ett urval av de senaste årens inköp. Vi får också ta del av hur de olika organisationerna jobbar med den offentliga konsten. Utställningen visas på Uppsala konstmuseum 8–26 november.

l LOTTAS JUL Lotta Kühlhorn är världsbäst på att fira jul. Hon firar jul med en blandning av tradition och nyskapande. I hemmet finns allt från julpynt gjort efter vikningsmönster från förra sekelskiftets Berlin, till egna nytolkningar inspirerade av livet på Södermalm i Stockholm. I den nyligen utkomna Lottas jul (Bonnier fakta) hittar du beskrivningar i olika svårighetsgrad på pynt som du kan göra själv. Lär dig göra allt från julgransprydnader som smällkarameller av återvunnet omslagspapper, stjärnor och kransar – till ett pepparkaksgökur! Lotta Kühlhorn är en av Sveriges mest anlitade grafiska formgivare och mönstermakare. Kanske såg du hennes utställning på Konsthuset i Uppsala i december 2011.

98


99


Ett mått på framgång idag är förmåga till rörlighet. Det vet vi. Att inte En högst ovetenskaplig undersökning visar att trycksaker gör stå stel i förändringar utan hela tiden anpassa budskap, erbjudande människor mer glada än en webbadress som avslutning på ett möte och bemötande efter behov. Du kan ligga steget före.

företag emellan. högst vetenskaplig undersökning* visar att förmågan På vår En webbplats finns mer information, ett besök kan leda till smartare kommunikation. Välkommen. att sprida värme och glädje är några av de saker som verkligen påverkar när företag väljer samarbetspartners. Slutsats: Trycksaker ökar lönsamheten Läs mer om CrossMedia på Kph är en trycksakspartner som satsar framåt. Vi erbjuder en kombination av kreativcrossmedia.kph.se flexibilitet hos digitaltryck med offsettryckets kvalitet som tillåter oss att producera högkvalitativta trycksaker och personaliserat material – snabbt, lätt och kostnadseffektivt. Välkommen.

Kungsgatan 66, 018-781 81 00, www.kph.se

* Tracing the drivers of B2B brand strenght and value, Niklas Persson, Lunds universitet

en trycksak senast?

Med CrossMedia öppnar vi dörren för att du ska kunna ha en mer effektiv dialog med din kund. Klassiska kanaler som postala utskick kombineras med e-post, mobiler och webb, personligt riktat till varje enskild mottagare. Du kan avläsa responsen på dina insatser i realtid. Allt blir mätbart på ett sätt vi aldrig tidigare kunnat erbjuda.

BIZ&ART 26

En nyhet för alla som När gav du kommunicerar. dinEffekt. kund

26 LASSE ÅBERG VEM ÄR GARNAPA? OLA LARSMO FENOMENET NO LIMIT TAREQ TAYLOR I HANOI GIRESTA KYRKA KÖTTINSPEKTIONEN ÖSTER OM ÅN KONSTNÄREN MIKAEL LUNDBERG DESIGNERN OSCAR LIND MODIN PUB 19 HOTELLET MED MODERN NOBLESS LADDAD DRAMATIK MED LINUS TUNSTRÖM MEDICINHISTORIA UR ARKIVET

®

ART

BIZ

Magasinet om entreprenörskap med kulturen som drivkraft. Distribution i ABC län

Profile for Stewen Quigley

Bizart nr26  

BIZ&ART nr 26

Bizart nr26  

BIZ&ART nr 26

Profile for bizart
Advertisement