BIZART NR 37

BIZART Nr 37 De c e m b e r 2020 – Ap ril 2021

Ett andrum. En paus i vardagen. När allt handlar om att hålla distans vill vi att du ska ha fortsatt nära till teater och upplevelser. På Uppsala stadsteater anpassar vi alltid verksamheten efter rådande riktlinjer och gör allt vi kan för att på bästa sätt ta emot dig. På plats eller digitalt!

BIZART NR 37

ALLT ID NÄRA

Lisa Jonasson & Matti Kallioinen

När den här annonsen trycks har den fysiska teatern stängt. Samtidigt är kulturen just nu viktigare än någonsin för många människor, kanske även för dig? Därför fyller vi nu hemsidan med innehåll att njuta av från soffan hemma. Vi bjuder bland annat på digitala föreställningar, visning bakom kulisserna och en humorserie i 24 delar! Och mycket mer.

Samtal med Ulrika Knutson SU-EN butohdansare Landets vassaste teaterkritiker Leif Zern

Passa också på att köpa ett present­ kort till dig själv eller någon nära.

Tidlöst, hållbart och garanterat uppskattat när vi går mot öppnare tider igen.

Filippa Arrias färgstark konstnär Skådespelaren Lolo Elwin

Ta hand om dig!

Oavsett om vi har öppet eller stängt rekommenderar vi dig att kika runt bland våra digitala aktiviteter.

UPPSALA>>>> STADSTEATER

Kompositören Örjan Sandred Alltid 100 sidor med kulturen som drivkraft

Omslagsbild Nr 37 Konstverk av Lisa Jonasson Foto: Stewen Quigley

LILLEMOR BERG

Medarbetare/redaktion Redaktion E-post: redaktion@bizart.se Ansvarig utgivare: Stewen Quigley (stewen@bizart.se) Redaktör: Lillemor Berg (lillemor@bizart.se) Redaktör Upptäck: Johanna Uddén (uppslag@bizart.se) Layout: Lillemor Berg (lillemor@bizart.se) Textredigering: Anna Jonson, ARTANNA (anna@artanna.se)

MAGNUS ALKARP

ANNA JONSON

ELIN CULLHED

Annons BIZART AB, Övre Slottsgatan 6, 753 10 Uppsala Tel: 018-26 26 00 E-post: annons@bizart.se Annonsansvarig: Stewen Quigley (stewen@bizart.se) Kontakt: kontakt@bizart.se

SUSANNA LANS

LENA KÖSTER

Hemsida www.bizart.se

GUNILLA STHYR

Tr yck K-Print OÜ, Tallin

STEWEN QUIGLEY

För icke beställt material ansvaras ej.

Tidningen får ej kopieras.

Citera gärna, men ange källan.

ISSN 1654-5370

® 2

2020-21 Riktpris 100 kr

BIZART varumärkesregistrerat.

JOHANNA UDDÉN

Skribenter Nr 37 Magnus Alkarp Lillemor Berg Elin Cullhed Anna Jonson Lena Köster

Susanna Lans Gunilla Sthyr Stewen Quigley Johanna Uddén Rickard Weidstam

Innehåll 6 GESTUS – Lisa Jonasson och Matti Kallioinen

ANNONSÖRER NR 37 – UPPSLAG – HSB UPPSALA KONSTMUSEUM

14 Ett samtal med Ulrika Knutson om Elin Wägner 22 Driften att utforska – skådespelaren Lolo Elwin 30 När kroppen är konstverket – SU-EN

– HELSIDA – KPH BROR HJORTHS HUS FRISKIS & SVETTIS LÄNSFÖRSÄKRINGAR UPPSALA STADSTEATER – HALVSIDA – HEJA UPPSALA! KONSTFRÄMJANDET UPPLAND MUSIK I UPPLAND VÄSTERLÖFSTA KYRKAS MUSIK-

40 Färgstarka konstnären Filippa Arrias 47 I huvudet på landets vassaste teaterkritiker – Leif Zern 56 I tjänst hos Alma Mater – Per Ström, ceremonimästare 62 Det här måste jag skriva om!

– Författardebutanten Katarina Lundholm

STIFTELSE

66 Uppsalas nya siluett

TACK TILL

72 Med matematiken som pensel – Fotokonstnären Axel Ahlsén

ANDERS WALLS STIFTELSE KULTURFÖRVALTNINGEN UPPSALA KOMMUN UPPSALA UNIVERSITET

78 Tiden helt central i musiken – Kompositören Örjan Sandred 84 Öl – lokala mikrobryggerier 88 Fyra förlorade år?

94 Upptäck!

98 Eftertanken

3

4

Vem vet? Inte du. Vem vet? Inte jag.

Vi vet ingenting nu. Vi vet inget idag.

I låten Vem vet, av Lisa Ekdahl, som hon slog igenom med för 26 år sedan, syftade hon naturligtvis inte på vad som skulle hända 2020. Texten handlade om kärlek och oväntade möten. Men lånade textrader i rubriken passar bra just nu i december 2020 när detta skrivs.

Det är tuffa regler från Folkhälsomyndigheten i pandemins tecken som gäller för oss alla, inte minst har alla kulturutövare fått ta stryk. Och frågan är: Vem vet när det tar slut?

Det vi vet är, att utan kultur i alla dess former så blir livet så mycket fattigare.

Det kan vi säkert alla skriva under på.

I detta nummer, 100 sidor BIZART NR 37, bjuder vi, våra annonsörer och sponsorer dig på varierande reportage med personligheter som har kulturen som drivkraft: Författarna Ulrika Knutson och Magnus Alkarp, teaterkritikern Lars Zern, stadsteaterns skådespelerska Lolo Elwin, konstnärerna Lisa Jonasson, Matti Kallioinen och Filippa Arrias, koreografen och butohdansaren SU-EN med flera.

Allt var inte helsvart under det gångna året. Magasinet BIZART blev nominerad till Svenska Publishingpriset 2020! Det gjorde oss extra stolta nu när vi går in på vårt femtonde utgivningsår.

Det enda vi vet med säkerhet om framtiden är att allt kommer att bli som vanligt igen. Kulturen ger aldrig upp, håll ut!

Stewen Quigley Ansvarig utgivare BIZART magasin och podd

5

6

Gestus – Lisa Jonasson och Matti Kallioinen av Johanna Uddén • foto: Stewen Quigley

Den 6 mars–16 maj visar Uppsala Konstmuseum utställningen Gestus med konstnärerna Lisa Jonasson och Matti Kallioinen. Lisa och Matti delar både liv och ateljé och vi besökte dem i Hökarängen för att tjuvtitta på deras konst och prata om den kommande utställningen.

Som Uppsalabo kanske man känner igen Lisas och Mattis konst. De har haft var sin separatutställning både på Teatergalleriet och på Konsthuset. Och Lisa gjorde en maffig föreställning i konstmuseets regi under kulturnatten 2016, med ljusprojektioner utanför slottet till ett improviserat soundtrack av Matti.

Förra gången de ställde ut tillsammans var 2013 då de hade de en utställning med grafiska blad på Grafikens Hus. – Det här är en mer rumslig utställning där vi kommer att kunna visa ett brett urval av våra arbeten.

Vi ställer gärna ut tillsammans, men vi har aldrig gjort några gemensamma verk. Kanske för att ingen av oss gillar att kompromissa. Vi har ju våra egna konstnärliga uttryck men det finns tydliga beröringspunkter, till exempel i relation till gestalt och figur, säger Lisa.

Matti Kallioinen är kanske mest känd för sina suggestiva uppblåsbara installationer. Där framkallar han en mörk, omslutande värld där ljus, ljud och rörelse samspelar.

– Eftersom jag både syr, gör elektroniken och

programmerar själv blir det ganska krävande att göra dessa installationer. För cirka tre år sedan beslöt jag mig mitt i en produktion för att ta en paus och jobba med teckning måleri och mindre skulpturer. Inte så att det var mindre krävande, men det blir ändå ett slags växelbruk som ger återhämtning. Hur som helst resulterade detta i en utställning på Galleri Steinsland Berliner i januari 2020, precis innan allt började stänga ner. Många av dessa verk kommer finnas med på konstmuseet.

Inför den kommande utställningen har han återupptagit produktionen som han avbröt för tre år sedan. Sexton mänskliga gestalter blåses upp och tappar luft i en noggrant regisserad och koreograferad rörelse. Som tidigare spelar ljud och ljus en avgörande roll.

– Tidigare har jag ljudsatt installationerna elektroniskt med ljud från högtalare. Denna gång har jag byggt små elektromekaniska ljudmanicker – cymbaler som spelas på av elektromagneter, kugghjul som skrapar mot glasspinnar och liknande. Det blir en livekänsla fast det är programmerat.

– Mina tidiga uppblåsbara skulpturer var inkrökta abstrakta former och först efter flera år vågade jag mig på mänskliga gestalter. Man känner igen sig själv i deras rörelser, så det blir ganska brutalt när de plötsligt säckar ihop. En ny grej är att jag sytt in masker av

7

8

9

papp som blir projektionsyta för känslor. Det är förvånande hur många olika uttryck som ryms i en enkel mask, särskilt i samspel med ljus och rörelse.

Inom japansk Noh-teater har denna insikt hållits vid liv sedan1400-talet, i Europa har vi haft en annan relation till masken.

Lisa Jonasson brukar göra detaljerade och färgstarka bilder i klippt papper, som hon på senare tid kombinerat med balsaträ och utvecklat till skulpturreliefer.

– På jakt efter nya uttryck har jag börjat jobba med metall, ett helt nytt material och en ny teknik. Utgångsmaterialet är lock, bakformar och annat som jag hittat på loppis. Det får gärna vara missfärgat och medfaret.

Jag demolerar metallgrejerna, klipper och bankar tills det uppstår nån slags liv. På sätt och vis gör jag samma sak som med pappersklippen, men materialets uttryck och motstånd gör att det blir lite brutalare, kropparna får hull och kött.

Silverfärgad aluminium dominerar, men i lådorna med material finns också koppar och mässing. Lisas dyrgripar är dock de röda kastrullocken och de gula Foto: Johanna Uddén

10

bakformarna. Hon monterar de klippta och bockade figurerna på armeringsnät så att det blir ett slags metallkollage. Hon vill hänga kollagen fritt i utställningsrummet.

– Jag längtar efter upplösning – att allt svävar i stället, fortsätter bortom bildens fyra väggar. Det var så jag tänkte även när jag ställde ut på Konsthuset, då figurerna bredde ut sig fritt direkt på väggen.

På Uppsala Konstmuseum kommer de nya lite grovhuggna metallarbetena att samspela med de mer sirliga och färgrika kollagen av pappersklipp. Lisa visar också verket Rotpost, som skapades för Kulturnatten i Uppsala. Rotpost är ett diabildsspel där små kollage

teater, tyngdpunkten förskjuts från rollen i sig till rolltagandet som gest. Rollen skapas samtidigt utifrån och inifrån. Vi snubblade på detta begrepp och kände igen varandra i detta. Våra figurer framträder som gestalt och gest. De bär inte med sig några fullständiga identiteter, men de alstrar egenheter och olikheter i mötet med varandra. d

av växtdelar och pappersklipp skapar kluriga figurer direkt i diabildsramar. Lövens grå nerver blir svartvita grova blodomlopp i förstoringen.

Vi tittar på modellen till utställningen och de berättar om hur de vill gestalta de olika salarna. Matti berättar om utställningens titel.

– Gestus är ett begrepp som vi har hämtat från Berthold Brecht. Det är en skådespelarteknik som innebär att skådespelaren med kroppsspråk och ansiktsuttryck placerar sig socialt i förhållande till övriga roller. Gestus står i opposition till naturalistisk

11

EXKLUSIVT VID FYRISÅN ANMÄL INTRESSE PÅ HSB.SE

Välkommen till Luthagen Strand, ett exklusivt drömboende vid Fyrisån. Läs mer på hsb.se och anmäl ditt intresse redan idag!

Preliminär säljstart 2021.

12

LUTHAGEN STRAND, UPPSALA

DITT NYA DRÖMBOENDE I LUTHAGEN

13

14 väggmålning av Amara por Dios ANDRA SIDAN,

Ett samtal med Ulrika Knutson om Elin Wägner Av Elin Cullhed Foto: Stewen Quigley

Jag cyklar genom ett sommarvarmt Uppsala hem till Ulrika Knutson, som tar emot på avstånd. Vi har fått skjuta på intervjun, nu sätter vi oss som slagna av andäktighet inför det fysiska mötet ner i hennes arbetslägenhet, som ligger ovanpå lägenheten där hon bor. Rummen dignar av böcker och bokhögar. Ulrika bjuder på en sorts sekelskiftesskorpa, bakad på kardemumma och jäst. Kaffet kommer i muminkoppar. Jag fipplar en stund med valet av skärm eller anteckningar men vill plötsligt överge det digitala, och börjar rafsa ned intervjun för hand.

Med Ulrika Knutson till sällskap känns det som om jag forslats tillbaka till tiden för hennes litterära epicentrum – sekelskiftet kring 1900; rösträttskampen, de kvinnliga intellektuella i Fogelstadgruppen. Elin Wägners tid.

Jag börjar med att ställa just den frågan – vad är det med denna tids kvinnliga författare som fascinerar dig?

Det finns ett svar på den frågan.

15

en otroligt mångsidig och motsägelsefull intellektuell konstnär

– Jag läste litteraturvetenskap på sjuttiotalet och var samtidigt med i Grupp 8. Där träffade jag flera äldre kvinnor som var aktiva i svenska kvinnors vänsterförbund. Rut Boman, till exempel – hon hade varit med i Fogelstad på 1940-talet. För att vara hårdför kommunist kunde hon beskriva dessa liberala kvinnor i ett förklarande skimmer, skrattar Ulrika Knutson.

Den nya bekantskapen utvecklade sig till en litterär förälskelse. Ulrika Knutson plöjde K.J – initialerna för Klara Johnson – och hennes brevväxlingar med Marika Stiernstedt, Selma Lagerlöf, Lydia Wahlström, Ida Bäckman och – Elin Wägner.

– Jag fick syn på något i de där breven. Här frodades en stark självständighet, som gick tvärs emot föreställningarna om dessa tiders kvinnor. Jag fann ett självförtroende och en värme, och brevväxlingen visade också upp ett renodlat kvinnligt nätverk – inte en enda karl fanns med.

Ulrika Knutson var ung, bara några och tjugo, när hon insåg att nästan alla de författare vars sällskap hon just hamnat i, var utraderade ur det litterära samtalet.

Den enda man läste och erkände var Selma Lagerlöf.

Det var ett avgörande ögonblick i författarskapet.

16

– Allt jag dittills kunnat, är sånt som David Gedin beskriver i sin bok Fältets herrar – litteraturhistorieskrivningen såsom den traderats av antingen Strindbergs kulturradikaler eller stofilen Carl David af Wirsén, Svenska Akademiens ständige sekreterare i slutet av artonhundratalet. Men de här kvinnorna, de kunde man ju ingenting om! Det var alltid bara fixstjärnorna som gick till historien – Edith Södergran, Karin Boye, Selma Lagerlöf.

Tjugo år senare skulle Knutson skriva Kvinnor på gränsen till genombrott (2004) och nomineras till Augustpriset för att ha ritat in det kvinnliga nätverket på historiekartan. Nu ligger boken Den besvärliga Elin Wägner (2020) nyutgiven framför oss. En biografi över den mångbottnade författaren och aktivisten som verkade under första halvan av nittonhundratalet och hade ett enormt inflytande, som skrev såväl journalistik som skönlitteratur, debatterade för rösträtten och låg i framkant när det gällde både fredstanken, feminismen och miljöfrågan. Elin Wägner har varit föremål för flera biografier och avhandlingar på senare tid. Knutsons fokus är både mångsidigt och specifikt inriktat på det besvärliga med Elin Wägner, vilket vi får chans att

en sådan sak! Journalisten Bang – Barbro Alving – blev intresserad förstås, men männen i församlingen skruvade på sig.

Ulrika funderar ett ögonblick på om det kunde vara så att Akademien tyckte att det var dags för en kvinna då, därav invalet av Wägner.

– I så fall ångrade de sig efter hennes död. Nej, jag kan inte se det på annat sätt än att Svenska Akademien inte sett Elin Wägner som ett av sina starkaste kort, och därför inte fört kunskapen om henne vidare. Jämför med Selma Lagerlöf, som på alla sätt var en fjäder i hatten – hon var det även för rösträttsrörelsen, för fredsrörelsen – Akademien var stolt! Men ingen drar fram Elin Wägner. På 1940-talet var Akademien vidsynta – den måste ha vetat att fredsaktivism, filosofi Arkivbild på Elin Wägner

återkomma till. Får man, som feminist, kalla en kvinnlig författare besvärlig? Ett epitet som antagligen har låst fast mer än en kvinnlig författare genom historien, och gjort henne enkel att avfärda.

Men innan vi går vidare måste jag informera Ulrika Knutson om att okunskapen kring kvinnliga författare fortsätter. Jag berättar att det var först genom hennes bok som jag fick klart för mig att Elin Wägner satt i Svenska Akademien. För mig har hon alltid varit en rösträttskvinna främst, känd för romanerna Pennskaftet, Nortullsligan och Väckarklocka, men inte mycket mer. Är det jag som är obildad, eller är det historieskrivningen som ställer till det för mig och Wägner?

Ulrika spänner ögonen i mig.

– Vad tror du själv?

Jag svarar något som bleknar under Ulrika Knutsons ord när hon tar vid. Elin Wägner var helt enkelt inte ”akademifähig”, menar hon.

– Hon var både hedrad och glad över att väljas in i Akademien 1944, men i inträdestalet hon höll om sin företrädare, filosofen Hans Larsson, sa Wägner att man hade ”glömt kvinnans visdom före Platon”. Att säga

17

18

och feminism var det hon höll på med – men hon bedrev en brokig litterär verksamhet. Och på 1950talet kunde man inte fatta nåt om litterär brokighet.

Då verkar den högstämda modernismen ha blivit dogm.

Det var ett fält med få starka kvinnor vid den här tiden, Nelly Sachs undantagen. Är det denna brokighet som står för det besvärliga med Wägner? vill jag veta.

– Ja, till viss del. Hon hoppar vigt mellan alla genrer – romaner, noveller, essäer, dramatik och journalistik.

Hon var dels en populär författare, flera av hennes romaner blev film, dels en provocerande kulturskribent.

Hennes ekofeminism och radikalpacifism var ju svårsmälta – både för läsekretsen och kritikerna.

I Den besvärliga Elin Wägner berättar Ulrika Knutson om det remarkabla med Wägners inträde i Svenska Akademien: Hon var den första ledamoten att vara autodidakt. Många räknar Harry Martinson till pionjären bland arbetarförfattarna i Akademien, men Wägner, som avbrutit flickskolan och jobbat sig upp, var före. Nu berättar Knutson inlevelsefullt om hur njugg Martinson var mot Wägner efter hennes död 1949, och hur Martinson, som i början av sin karriär (medan han var gift med Moa) beundrat Fogelstadkvinnorna och Wägner, nu höll ett extremt snålt tal till Elin Wägners ära, vid inträdet.

– Det är så märkligt snålt! utbrister Knutson. Så njugg Harry Martinson är! Det är helt tokigt, men nej, han vill inte förknippas med henne. När han väl har kommit upp sig, varför ska han då associeras med denna andra outsider? Han vill vara outsider själv!

Trots att han är en egentlig förebild för henne kan han inte ge henne någon cred.

– Nej, där är han väldigt njugg, upprepar Ulrika Knutson. Och Akademien, apropå att vårda Elin Wägners minne, hade tjugoåtta år på sig att glömma, fortsätter hon.

Hurdå glömma? undrar jag.

– Det är tjugoåtta år mellan Elin Wägner och Kerstin Ekman, som är nästa kvinna att träda in i Akademien, och som efterträder Harry Martinson.

Tjugoåtta år!

Det uppstår en tystnad i rummet, och jag frågar Knutson vad som genomfar henne. En plötslig insikt.

– Kunde det vara Harry som var en spärr mot kvinnorna?

Det är fascinerande att vara i samtal med Ulrika Knutson; varje ord föregås av en noggrann avvägning, samtidigt som tanken far ut lätt som en vind.

Tjugoåtta år utan en kvinna i Akademien är lång tid. Går det att tala om ett bakslag på det Wägner och rösträttskvinnorna arbetade för innan krigen? Enligt Ulrika Knutson är Kerstin Ekman den som ”försonar” de här två komplicerade författarna – Wägner och Martinson – arvtagare som hon är till deras harkrankar, till naturen …

Det verkar som om Ulrika Knutson inser vidden av Kerstins Ekmans förhållande till Elin Wägner i detta nu.

– Ekman är beroende av Elin Wägner, konstaterar hon.

Hur står sig Elin Wägner idag?

I sin bok har Ulrika Knutson med en intressant passage om hur ett par manliga författare, samtida med Wägner, Sigfrid Siwertz och Gustaf Hellström, fallit ur det kollektiva minnet, och hon förklarar trovärdigt varför. De gled ur marginalen för att de som berättare

19

trivdes lite för bra i sin samtid, sin klass, sin roll – inte minst sin könsroll. Och de torgförde inte sin smärta i onödan. Det tordes däremot Elin Wägner göra, och även kollegan Hjalmar Bergman, ”ständigt i opposition mot könsroller, fan och hans farmor”. På vilket sätt gör dessa kvaliteter Elin Wägners romaner till klassiker?

– Elin Wägner trivs inte med sin tid, hon bråkar med den. Och det är den nyskapande unga journalisten som skriver Norrtullsligan och Pennskaftet. Norrtullsligan är inte besvärlig formellt – tvärtom är den lätt och tillgänglig, som en flickbok. Det nya var att den använde det journalistiska flyhänta sättet att berätta, med jargong och talspråk. Romanen blev mycket populär, fick fin kritik, sålde bra. Men den var politiskt djärv. Wägner skrev sakligt om de kvinnliga kontoristerna på arbetsmarknaden, om deras fackliga och mänskliga rättigheter. Detta skrevs alltså i en tid då de arbetande kvinnorna motarbetades av männen – kvinnor fick inte gå med i facket. Till och med fruarna till de manliga kontoristerna gick ut och demonstrerade mot de nya kvinnliga kontorsarbetarna; de sänkte ju deras mäns löner! Strukturomvandlingar kräver offer man inte tänker på.

Wägner skrev också om sexuella trakasserier på arbetsplatsen, och skildrade hur utsatta kvinnor blev i det nya urbana livet i storstaden. Hon väjde inte för de besvärliga frågorna.

– Att sedan, som Pegg i Norrtullsligan, komma och dessutom vara ambivalent till det kvinnliga lönearbetet, och föreslå att det helt enkelt inte fanns någon arbetsglädje för kontoristerna – hellre ett liv som gift kvinna med hem, man och barn! Pegg slutar som barnsköterska på landet, och lovsjunger sina uppgifter med barnen. Men menar hon detta? Det är en öppen fråga. Elin Wägner skriver fram en besvärlig ironi.

Knutson menar att denna stilistiska kvalitet i Wägners romaner ofta har förbisetts – ironin kunde lätt missas. Men så är väl också ironi som stilfigur skaffad, att den kan lyckas gå under radarn för det sagda, utgöra ett chiffer för dolda budskap.

Vi har kommit till stunden då jag ber Knutson att

20

precisera det besvärliga med Elin Wägner. Varför är det viktigt att lyfta fram att hon var krånglig? Och vad var det som var så besvärligt, i en samtid som dessutom skulle sätta civilisationens problem under lupp och berätta om den moderna människans nya villkor i städerna?

– Å ena sidan var Elin Wägner sedd som jobbig i sin samtid, svarar Ulrika Knutson, särskilt på trettiotalet när hon blev mer militant feminist och pacifist. Men hon är faktiskt besvärlig idag också – om vi ska ta henne på allvar – med sina hårda moraliska krav.

Kvinnors rättigheter hade hon slagits för hela livet, men hon var faktiskt mer intresserad av kvinnors skyldigheter! Är inte det besvärligt, så säg? Om du tar henne till hjärtat, ja då är hon jävligt besvärlig.

Många forskare har också försökt rädda henne från Ellen Keys särartsklor.

– Men det håller inte. Elin Wägner var faktiskt en sorts särartsfeminist, men hon var inte biologist. Det är viktigt. Hon var inte intresserad av våra körtlar.

Hon såg mycket mer till kvinnors reella erfarenheter som mödrar, döttrar, systrar, mostrar; Wägner var intresserad av kvinnors funktioner i vård och omsorg, av deras formande av mjuka värden – både som en etik och en estetik. Emilia Fogelklou var inne på samma linje. Männen fick gärna vara med i alla dessa frågor – men som Elin uttrycker det spetsigt i Dialogen fortsätter, 1932: ”De har ju inte tid!” Det är fortfarande förbannat bra sagt.

– Sedan tycker jag att Elin Wägner-bilden är för platt. Hon har framställts som så söt och lättälskad, med stora hattar och vackra spetskragar, men i själva verket är hon ofta kategorisk och hård. Jag tycker att hennes besvärliga sidor är mer spännande.

– Och så till sist – hennes radikalpacifism på trettiotalet är inte bara så besvärlig, den är förfärlig, om den tas på allvar. Den gynnade Hitler. Punkt.

Hur? – Det är belagt att både Hitler och Stalin uppmuntrade pacifisterna i västeuropa, ibland med ekonomiskt stöd. Detta var inte Elin Wägner

inblandad i, men den pacifistiska rörelsen gynnade diktaturerna. Hon var medveten om detta, men menade att man måste trotsa verkligheten. Elin Wägners fredsvänner, som Amelie Posse, vacklade.

De menade att man måste stå emot Hitler militärt.

Men Elin vägrade kompromissa om freden. Hon våndades också, för hon visste hur Europas judar led.

Men hur mycket de led, hur Förintelsen såg ut, visste hon inte. Först 1946 fattar hon det. Det är hjärtskärande läsning.

– Ska man inte lyfta fram det? säger Ulrika Knutson. Wägner var inte intresserad av kompromisser och nyanser. Detta är besvärligt, för mig. Varför ska jag inte skriva det? Varför ska feminister vara helgon?

KONST FÖR ALLA! Möt konstnärer på KonstTRÄFF, besök utställningar, delta i konsthändelser i Skogen mellan oss, skapa själv i SyskonSKAP, gå på visning i Persbo Skulpturpark, nätverka med andra konstintresserade och mycket, mycket annat Vill du bli inbjuden? Mejla uppland@konstframjandet.se eller följ oss på facebook!

Vi har druckit upp vårt kaffe, mitt anteckningsblock är fyllt av vad som ser ut som hieroglyfer.

Ulrika Knutson räcker mig ett tvåsidigt dokument där hon svarat på mina frågor i förväg – det kanske jag kan ha hjälp av i nedtecknandet av intervjun?

Till sist vill jag ändå klämma fram min första fråga, den jag var för blyg för att ställa när vi just träffats.

Vem var Elin Wägner då, för dig?

– Hon var en otroligt mångsidig och motsägelsefull intellektuell konstnär, svarar Knutson. Kanske har hon mest att ge som tänkare. Och hennes tankar dyker upp både i journalistik och romaner.

Ulrika Knutson skrattar till.

– Hur många böcker från 1908 står man egentligen ut med, idag? Inte många! Elin Wägners romaner är ett undantag. d

uppland.konstframjandet.se

21

Driften att utforska av Anna Jonson

22

Att ta reda på vad som händer mellan texten, hur tänker den här rollkaraktären? Det kanske inte syns utåt, men det ger rollen ett inre liv.

I skrivande stund har Uppsala stadsteater just meddelat att den publika verksamheten har ställts in året ut. På hemsidan poängteras att kultur är viktigare än någonsin för många människor och att stadsteatern har en fortsatt viktig roll att fylla för sin publik. Därför har de kryddat sin hemsida med allt möjligt, som vi kan njuta av hemma i soffan så länge.

Innan detta trista besked hann jag träffa Lolo Elwin, som arbetat som skådespelare på Uppsala stadsteater i fjorton år och är med i den fasta ensemblen sedan två år tillbaka. När vi sågs på stadsteatern var hoppet faktiskt vid liv om fortsatta föreställningar med en publik om 50 personer. En skara som teatern fått bra covid-19-säkrad rutin på att hantera.

Jag frågar Lolo om pandemin påverkat henne på något sätt och hennes yrke som skådespelare. Hon berättar att när covid-19 bröt ut i februari, så hade hon precis spelat klart en föreställning och kunde ägna tiden åt att läsa text och att lära sig spela dragspel och piano inför uppsättningen av Århundrades kärlekssaga, så för hennes del var det trots allt inte så kännbart till en början – hon kunde fortfarande arbeta.

– Men jag fick skapa rutiner, så att jag kunde hålla fokus. Men såklart kände jag mig isolerad. Vi har en fantastisk sammanhållning på teatern bland hela personalen. Till en början satte jag hopp till roliga projekt längre fram, men nej… det var tufft när saker hela tiden sköts framåt eller ställdes in. Eftersom vi

Foto: Stewen Quigley

bara var tre i Århundradets kärlekssaga, så gick det bra att repa tillsammans, men premiären sköts till slut upp till 16 oktober.

Måsen, som Lolo också medverkar i, repeterades efter sommaren, men fick efter några spelade föreställningar pausas till hösten -21.

Vi lämnar coronan och backar bandet lite. Hur började allt? Lolo svarar med djup berättarröst ”Redan som barn…” och skrattar, men fortsätter konstaterande att det faktiskt började redan som barn. Nästan all tid gick åt att spela utvecklade rollekar. Under somrarna pågick de hela dagarna. Hon skrev också mycket till och med högstadiet, historier och många egna socialrealistiska pjäser där hon själv spelade huvudrollerna.

– Jag hade mycket fantasi och det har jag fortfarande, säger Lolo glatt.

Efter tre år på bland annat Birkagårdens folkhögskolas teaterlinje och Teaterstudion, startade Lolo och några till Teater Sargasso. Hon var då 20 år. Medlemmarna bestämde att de skulle utbilda sig själva, så de tog in olika pedagoger och regissörer. Efter några år gick hon en fortbildning för Keve Hjelm på Teaterhögskolan i Stockholm.

– Jag är glad att jag började med fria teatergrupper.

Jag tror det har präglat mig på ett positivt sätt. I Teater Sargasso jobbade vi till exempel väldigt fysiskt, vilket jag alltid har haft stor nytta av. Jag tycker om att gå in i olika roller och utforska människan. Jag kan inte bli

23

Om det skulle gå på rutin, så skulle hennes teaterhjärta dö. en annan människa, men jag kan hitta delar hos mig själv, som jag kopplar ihop med rollkaraktären, både psykologiskt och fysiskt, resonerar Lolo och fortsätter: – Att ta reda på vad som händer mellan texten, hur tänker den här rollkaraktären? Det kanske inte syns utåt, men det ger rollen ett inre liv.

Hon gillar regissörer som är raka i sin kommunikation, men som samtidigt låter henne vara ifred att få utforska sin rollkaraktär. Lolo avslöjar att hon ofta säger ja till regissören, men tänker samtidigt på sitt eget sätt kring sin rollkaraktär. Det handlar alltid om en samverkan mellan regissören, henne själv och hennes motspelare, poängterar Lolo, och ett uttryck i en roll blir alltid olika beroende på vem som spelar den.

Hon berättar om regissören Anja Suša i uppsättningen Tre vintrar, som hon gillade mycket. Anja gav skådespelarna mycket frihet och uppmuntrade dem att komma med egna idéer. Lolo skrattar till.

– Jag kunde föreslå: jag kanske ska gå dit bort och spela trummor? Anja svarade: Why? Jag: Because it’s funny? Anja, kort konstaterande: I don’t think so.

24

DIKTATORSFRUAR, 2015. Foto: Micke Sandström

Lolo skrattar hjärtligt och menar att det är roligt att jobba, när det är så där rakt.

En annan regissör som Lolo gillar att jobba med är Kjersti Horn som regisserade Rickard III. Kjersti bejakade de flesta infall samtidigt som hon styrde, och det var som att öppna en Monty Python-lucka i huvudet, menar Lolo. Det resulterade i en väldigt speciell produktion för en institution som stadsteatern, konstaterar hon.

– Hela scenografin gick från att vara hel, ren och vit till att efterhand bli kaosig, trasig och full av blod, bajs (ja, alltså inte riktigt) och en massa skum, som vi halkade runt i, berättar Lolo förtjust.

Eva Dahlman är ytterligare en av hennes favoritregissörer. Alla dessa tre har ett tillåtande sätt utan att släppa på skärpa i sin regi.

Hennes styrkor som skådespelare är efter lite funderande hennes fantasi, närvaro, musikalitet och tajmning plus hennes lust att utforska gränserna för en rollkaraktär. Det sistnämnda kan gå så långt att regissören måste hejda henne, för hon älskar att se hur

långt man kan gå. Lite förvånande beskriver Lolo sig som blyg – inte på ”golvet”, men för mycket prat innan hon först har fått pröva sig fram lite i sin rollkaraktär gillar hon inte. Hon har en hel del musik i bagaget också; hon sjöng i kör när hon gick i musikskola fram till högstadiet och hon har spelat fiol sedan hon var liten. Därför har det varit väldigt roligt med stadsteaterns olika uppsättningar av musikteater och musikaler, till exempel Tolvskillingsoperan, Spelman på taket och Den fria viljan.

– Jag trivs verkligen på scenen och är nästan aldrig nervös, men i Århundradets kärlekssaga är formen så svår. Vi tre skådespelare gestaltar Märta Tikkanen i tre olika perioder i hennes liv och vi växlar mellan att framföra hennes dikter, att spela olika instrument och kompa varandra. Jag har fått lära mig att spela piano och dragspel och jag spelar även rollen som Henrik Tikkanen. Vansinnigt roligt, men jätteläskigt och ibland undrar jag varför jag gick med på det här. Nu förstår jag hur det är att vara nervös, skrattar hon.

För att hitta ett driv och mening i varje nytt

projekt, så måste Lolo känna att det finns något nytt att utforska i uppsättningen, rollen eller ensemblen. Om det skulle gå på rutin, så skulle hennes teaterhjärta dö, känner hon.

Det är alltid utvecklande att göra nåt som man inte känner sig bekväm med.

Höjdpunkter på teatern för Lolo som måste nämnas är Knutby, regisserad av Eva Dahlman, där hon spelade Åsa Waldau. Ett spännande och otäckt ämne, tyckte Lolo. Fanny och Alexander, som Linus Tunström regisserade, var en riktig ensemblepjäs, där ensemblen blev som en enda stor familj, berättar Lolo. Den uppsättningen åkte de iväg till Bogotà och spelade på en festival.

25

NATTEN ÄR DAGENS MOR, 2016. Foto: Micke Sandström

Vi kommer in på att det blir väldigt jobbigt, när uppsättningar tar slut. För Lolo är det en stor separationsångest varje gång. Just nu har hon till exempel kvar en profilbild på hennes karaktär i Tre vintrar för att hon tror och hoppas att hon ska få spela pjäsen igen. I våras skulle den ha spelats på en festival i Karlsruhe och Lolo släpper inte tanken på att den ska få en ny chans när pandemin är över.

Vad finns det då för framtida planer, undrar jag, och Lolo avslöjar att hon har föresatt sig att göra en monolog, något som hon aldrig har gjort förut.

– Samtidigt känns det väldigt läskigt när jag säger det – så, dröm eller mardröm..? undrar hon leende.

Måste man göra en monolog, frågar jag mig. Ska jag utmana mig själv, så måste jag nog det. Det är alltid utvecklande att göra nåt som man inte känner sig bekväm med.

Monologen kommer att utgå ifrån texter av Kristina Lugn i regi av Mikaela Ramel. De har jobbat ihop förut och ska nu göra research och bygga upp föreställningen tillsammans. Det ska bli en allkonstupplevelse som osäkrar publiken. Musikaliskt, drastiskt, dråpligt och MÅSEN, med Axel Morisse, 2020. Foto: Sören Vilks

26

Lolo Elwin her self. Foto: Stewen Quigley

underfundigt i ett Lugn-universum och går under arbetsnamnet ”Inte en Lugn stund”. Lolo lägger till att det vore roligt att spela elgitarr i monologen.

– Så jag tänkte att när vi tar en bild till artikeln med mig och en elgitarr, så finns det ingen återvändo – då måste jag genomföra det här, säger Lolo och ler stort.

Tyvärr är det ju högst osäkert att planera ett premiärdatum i dessa tider, men inom en väldigt överskådlig tid får vi hoppas. Projektet har i alla fall fått klartecken och Lolo tycker att det känns kul att ha någonting att sätta tänderna i en tid framöver. I pipeline ligger också barnpjäsen Blåkepsen och Vargluvan av Åsa Mendel-Hartvig, som gör sin dramatikerdebut.

Repetitionerna sätter igång i början på december, vilket Lolo ser fram emot, dels för att det var länge sen hon spelade barnteater och dels för att det är en väldigt twistad lek med den traditionella sagan om Rödluvan och vargen.

I framtiden skulle Lolo också vilja göra en föreställning, där rollbesättningen inte är traditionellt definierade efter ålder, kön eller hudfärg. Hon skulle också vilja spela en föreställning där alla skådespelare kan

alla roller, så när skådespelarna kommer till föreställningskvällen så drar de en lapp och – ”okej, det blev den rollen ikväll”.

– Det vore kul! säger Lolo roat. Det vore så spännande att se hur olika karaktärerna skulle bli med olika skådespelare. Det skulle ju också bli roligt för publiken, eftersom en föreställning skulle bli så olika från gång till gång!

Som ett tredje önskemål om kommande teaterarbete, säger Lolo att hon skulle vilja ”djupläsa” en pjäs. Att en skådespelare ska ”djupläsa” en pjäs under instuderingen, om möjligt upp till 100 gånger, och låta texten slå rot i olika lager av den egna personlighetens psyke, var en central tanke hos Keve Hjelm. Genom att ”hälla i sig texten” på detta sätt kan man sedan leva ut sin roll genom medspelarna, i ständigt nya associationsmönster, med ett nödvändigt riskmoment av mänskligt kaos. Endast så levandegör man själva spelögonblicket, menade Hjelm. Men han fann att väldigt mycket teater tyvärr var låsta i ett utbyte av färdiga, tillrättalagda monologer.

– Det är ett väldigt tålamodskrävande sätt att repa

27

INNAN JORDEN RÄMNAR, 1914. Foto: Micke Sandström

in en pjäs, men det är väldigt lockande att få arbeta på det sättet nån gång, menar Lolo.

Innan jag släpper iväg Lolo med sin elgitarr och läderpaj för att fotograferas av Stewen, så undrar jag avslutningsvis om hon någonstans eller på något sätt utanför teatern hämtar energi och ny inspiration.

När tid finns ser hon gärna film och teater, läser och umgås med familj och vänner. d

Epilog Innan jag skickar texten till produktionen, så får jag ett mail från Lolo.

"Nu har vi tyvärr blivit tvungna att pausa Århundradets kärlekssaga. Och vi har skjutit upp repen av Blåkepsen och Vargluvan till 7 januari, men vi börjar repa musiken. Teatern gör en digital Julkalender där vi medverkar. Och nu har jag ju också tid att samla materiel till Monologen “Inte en lugn stund” och lära mig spela elgitarr.

Jag längtar till när Uppsala stadsteater får slå upp sina portar igen och publiken strömmar in i den nyrenoverade foajén! "

28

40 år på scenen i kort resumé Lolo Elwin är utbildad vid Teaterhögskolan i Stockholm, Teaterstudion och Birkagårdens folkhögskolas teaterlinje och har arbetat som skådespelare sedan 1981. Hennes arbetsplatser har bland andra varit Galeasen, Mitt i prick-teatern, Riksteatern, Gävlefolkteatern, Romateatern, Unga Romateatern, Dramaten, Teater Brunnsgatan 4, Momentteatern, Borås stadsteater, Sörmlands musik och teater, Uppsala Stadsteater, Kilen och Unga Klara.

Lolo har även spelat i flera filmer och TV-serier.

Lolo har arbetat på Uppsala stadsteater sedan 2006 och är en del av den fasta ensemblen sedan 2018.

Omtanke.

För all tid.

Vi tror på kraften i omtanken. Att om vi bryr oss lite mer så kan vi skapa både trygghet och möjligheter för alla. För oss är det här en del av vår själ.

Vi bryr oss helt enkelt om dig och samhället där du lever.

lansforsakringar.se/foralltid

29

När är kroppen är konstverket av Johanna Uddén

30

– Här finns raggsockar och tofflor, ta på dem. Ingen får gå med skor här inne. Och det är mobilfri zon.

SU-EN, mångfaldigt prisad koreograf, butohdansare och performancekonstnär, tar emot oss i sin bostad och arbetslokal i Haglund skola i Almunge. Hon är enkelt klädd i svart och har det kastanjebruna håret i en stram hästsvans.

Sedan 1994 har SU-EN etablerat sig, med Sverige och Uppsalatrakten som bas, som en av den internationella butohns främsta koreografer och dansare.

– Butoh är en avantgardistisk konstform som växte fram efter andra världskriget då man var tvungen att förhålla sig till västvärlden. Dansaren Hijikata uppförde sin första butohföreställning 1959 och den förändrade Tokyos och senare hela världens definition av scenkonst helt och hållet.

Ett arbete som barnflicka förde SU-EN till Tokyo 1986. Det blev en fullkomlig kulturkrock och det tog ett år för henne att anpassa sig. I Japan upptäckte hon kampsporten och började med aikijutsu som kräver stor kroppskontroll.

– Allt jag gör kan jag spåra till mina tidigaste minnen. Som barn levde jag fysiskt i naturen och kunde betrakta hur ljuset slog på min hud. Jag skapade egna fantasivärldar som jag idag egentligen skulle kalla verklighet. I kampsportens dojo, liksom på scenen, är

Foto: Stewen Quigley

man också i en annan verklighet än den omgivande och det är något som jag uppskattar.

SU-EN var bekväm i kampsporten i många år och hon valde att inte åka tillbaka till Sverige. Intresset för kroppen ledde till att hon 1988 blev medbjuden till en föreställning koreograferad av butohdansaren Yoko Ashikawa och kompaniet Tomoe Shizune & Hakutobo.

– Det blev en omedelbar och brutal förälskelse! Den subtila men samtidigt kroppsliga känslan i rummet, estetiken, ljuset, scenografin, kostymen, allt! Ashikawa skulle veckan därpå ha en öppen workshop och jag gick dit. Attraktionen blev ännu starkare. Allt som fanns omkring föreställningen var borta och nu kommunicerade de enbart med kropparna.

Det blev början på en fem år lång lärlingsperiod hos Ashikawa i kollektivet Tomoe Shizune & Hakutobo.

Och hon fick arbeta hårt.

– Att gå i lära hos och bli koreograferad av Ashikawa är som att stå på kanten av en vulkan. Hon får marken under dig att gunga. Hennes knivskarpa ord kan frammana tårar, men hon når bortom det. Hon förflyttar dig till ett tillstånd som skapar den starkt levande butoh-kroppen. Ashikawas ord och kropp har förändrat mitt liv.

Efter fem år gjorde hon sin debutföreställning Kaze no Cho – Fjäril i vinden – som regisserades

31

32

av Tomoe Shizune. Debutföreställningen fungerar som en sorts slutprov där butohns egen intelligentia också finns på plats i publiken.

– På japanska kallas detta tillfälle att man ”hissar flaggan”. Man firar att en ny dansare har fötts. Det är också då du får ditt konstnärsnamn. Du är en annan person när du stiger ut på scenen och då är det bra att ha ett konstnärsnamn och att kliva in i den rollen.

Namnet SU-EN kommer från hennes ursprungliga namn Susanna och EN, som skrivet med japanska tecken kan betyda cirkel, trädgård eller entitet. Hon är förmodligen den enda västerlänning som fått ett konstnärsnamn inom Butoh i Japan. Kompaniet SU-EN Butoh Company startades 1992 i Japan och firar snart trettio år.

I Haglund Skola förvaltar SU-EN lärdomen från sin tid i Japan. Det faktum att man inte ens går med tofflor inne i dansstudion är ett tydligt japanskt arv. I förmaket finns ett bibliotek med all slags litteratur om butoh, på vinden finns en kostymateljé och här finns massor av staplade lådor med tidigare kostymer och scenografier, till exempel blomblad och löv i olika nyanser. Allt i en disciplinär ordning.

– Organisationsförmågan och ordningen kom när jag kom tillbaka till Sverige och startade upp min verksamhet.

Man skulle hålla ordning på fakturor, budgetar och ansökningar. Men egentligen är disciplin fel ord. Jag liknar det mer vid att befinna sig i en storm och veta hur man ska placera sig.

Foto: Stewen Quigley.

När SU-EN återvände till Uppsala 1994 upplevde hon en större kulturchock än den när hon kom till Japan. Här fanns en tystnad och ett utrymme som hon inte upplevt på länge. Naturen tog över. Nu blev också naturen en viktig del i hennes konstnärskap.

– Butohn bygger på att man har andra kroppar runt sig hela tiden. Ens egen kropp omdefinieras hela tiden i förhållande till andra. Därför började jag hålla workshopar så fort jag kom tillbaka till Sverige. Och sedan 1997 när vi köpt Haglund skola tar jag emot elever här.

SU-EN var elev i kollektivet Hakutobo i Tokyo. Det bestod av sju, åtta personer som hade gemensam ekonomi och gjorde allt tillsammans, inte bara tränade. På liknande sätt har hon byggt upp sin utbildning i Haglund skola.

– Den som söker hit kommer först på en öppen workshop där jag bedömer om personen kommer att fungera i konstformen och i vår livsstil här. Därefter får de repetera för att vara med i en föreställning. Och först efter det kan man gå in som elev och då bor man på plats under träningsperioder. Det tar minst ett år att bara komma in i rytmen och lära sig hur allting funkar här.

Träningsperioderna innefattar även det praktiska kring huset och trädgården. Man får till exempel hugga ved, klippa gräs och rensa ogräs. SU-EN menar att allt detta fysiska arbete direkt sätter spår i det konstnärliga uttrycket.

– Det gör också att du lär dig att ta ansvar för ditt eget liv. Om du vill ha något, får du ordna det själv. Det gäller 33

34

SCRAP LOVE, Skrotcentralen i Uppsala 2020. Koreografi SU-EN. Foto: Stewen Quigley

ju i hela den konstnärliga världen. Även det praktiskt konstnärliga ingår i utbildningen. Kan man inte sy sin kostym, får man lära sig. Vi samlar in blombad, löv och stenar som sedan används i scenografierna. Vi arbetar med ljuset. Vi gör allt tillsammans.

Lärjungarna tränar i minst tre år, men SU-EN rekommenderar fyra till fem år. En del vill att det ska gå fort, men det funkar aldrig, menar hon. När de är klara gör de sin debutföreställning.

– De få som har gått igenom hela utbildningen har först när det gått tio år förstått hela processen och hur viktig den är. Det är lager på lager som man ska arbeta sig igenom för att det ska bli bra.

Vi pratar förstås också om Corona och hur pandemin påverkat oss. Jag beklagar mig för att jag inte får några intryck utifrån, vilket jag är starkt beroende av. SU-EN berättar att hon ju bosatt sig här ute för att inte få några intryck utifrån. Hon har fullt

upp med det som kommer inifrån och naturen. Så det går ingen nöd på henne.

– Vi visar olika nyproducerade konst- och dansvideos i The Window Project som pågår på nätet.

Nu när jag inte reser runt med föreställningar eller håller utbildningar har jag fått mycket tid över till egna forskningsprojekt och arkivering. Jag har också engagerat mig som volontär och stödjer asylsökande.

Det är fantastiskt givande.

SU-EN har fått både Uppsala kommuns hedersstipendium och hedersmedalj. Och hon har verkligen varit synlig här. I Uppsala finns en närhet till allt och hon känner att hon kan ha en relation till hela staden.

Det har lett till många platsspecifika verk till exempel i Gustavianum och i domkyrkan. Redan i slutet av 90-talet påbörjade SU-EN sitt långa samarbete med Skrotcentralen i Uppsala AB. – Det blev en viktig startpunkt för mig och min

Överst vänster: Från debutföreställningen KAZE NO CHO – FJÄRIL I VINDEN, 1992, regisserad av Tomoe Shizune. Foto: Asuka Kobayashi © SU-EN Butoh Company Nedert vänster: Från RAPTURE, 2011, Dansens Hus stora scen. Foto Gunnar H Stening ©SU-EN Butoh Company

35

Affishbild till föreställningen RAPTURE 2011. Foto och bildmontage Gunnar H Stening

konstnärliga utveckling. Jag har återvänt dit ofta och nu senast i augusti gjorde vi föreställningen Scrap Love där. Ledningen på skrotcentralen har varit väldigt positiv och hjälpsam, vilket har varit helt avgörande.

Det är en fantastisk plats. Återvinningen, de stora kranarna och maskinerna – allt det speglar vår relation till civilisationen.

Uppsala Konsert & Kongress har betytt mycket för SU-EN, då det äntligen gavs möjlighet och en gästspelsscen för danskonst i Uppsala. Mellan åren 2013 och 2020 samarrangerade hon festivalen KROPP med UKK. KROPP kommer från 2021 att utvecklas i lite andra riktningar. Även performancekonstfestivalen FRICTION initierades av SU-EN och dåvarande konstintendent Helen Karlsson och den drevs av Uppsala Konstmuseum med SU-EN som kurator 2006–2014.

Till FRICTION kom performancekonstnärer från hela världen och de uppförde oftast sina verk i city. Det är något som SU-EN tycker är viktigt.

36

– När man lämnar själva konstrummet blir man utmanad och det är utvecklande för det konstnärliga uttrycket.

Som Uppsalabo är jag verkligen tacksam över att SU-EN valde att flytta tillbaka hit efter Tokyo, i stället för till New York som hon hade tänkt. Men möjligheten att vara nära familjen blev avgörande.

– Mina föräldrar Allan och Erda Åkerlund tog med mig och min syster på teater, kulturevenemang och dans. Här föddes aptiten på scenen som ett rum att leva i. De har också varit mitt största stöd under all dessa år.

– Att återvända till min hemstad efter åtta år i Tokyo, Japan och resor i Asien visade också på hur den förändring jag kände i mig kunde bidra till att utveckla en mångfald av projekt med dans och konst som jag kände saknades när jag lämnade staden. d

Läs mer på www.suenbutohcompany.net

Häng på!

Fyll på med härlig energi tillsammans med oss!

Alla våra anläggningar är öppna och vi erbjuder lustfylld träning för alla. Inne, ute eller online.

Ta hand om dig och var rädd om varandra.

Varmt välkommen.

To Be Frank. Foto: Q Image

Upptäck rörelseglädjen! Från 185 kr/mån.

Friskis&Svettis Uppsala Ekeby | Fyrishov | Stallet Ultuna | Väderkvarn friskissvettis.se/uppsala

37

Uppsala konstmuseum Våren 2021

* Anna Sjödahl * Frida Hyvönen * Jenny Wilson *Lundahl & Seitl * Peter Weiss Holmström Performance Art Days * Råå * Tomas Bannerhed

38

Museum Bar & Café med Cajsa’s Kök

* Ali Cherri * Elin FranzĂŠn & Andreas Tilliander * Goran KajfeĹĄ Subtropic Arkestra * Lisa Jonasson & Matti Kallioinen * Rebecka * Revolve * Tape

Peter Johansson, Kanon - Ur museets samlingar. Foto: Stewen Quigley

39

40 THE BUILDING, FOR SURE, olja på duk (2017) ELVIS HAS LEFT

Filippa Arrias

Färgstarka

av Johanna Uddén foto: Stewen Quigley

41

42

THE OFFICE, olja på duk (2020)

90-TAL – EN ANALOGI II (2017), olja på duk

N

är jag växte upp florerade ett antal berättelser om släktingar och händelser långt tillbaka i tiden. Ja, så länge sedan att de inte gick att belägga. Det handlade om exotiska platser och personliga stordåd. Jag identifierade mig med de här historierna som var spännande och fantasieggande. Var det inte så att mitt födelsemärke i ryggslutet var ett bevis på att de var sanna?

Och min farfar, såg inte han egentligen ut som Djingis kahn? Ju äldre jag blev desto mer insåg jag att det bara var skrönor och ett dna-test förra året spräckte slutligen mina fantasier om Mongoliet. Fjorton procent britt, resten skandinav. Så var det med det.

Under hösten kunde vi se Filippa Arrias måleri i utställningen Himlen är blå och solen är en klocka på Uppsala Konstmuseum.

Hon ställde ut tillsammans med den finska konstnären Pauliina Turakka Purhonen.

– Vi växte upp tillsammans på Åland där vi bodde några år när jag var barn. Sedan träffades vi inte förrän vi av en slump sågs i ett konstsammanhang och det visade sig att vi båda blivit konstnärer. Det har varit väldigt fint att få ställa ut tillsammans.

Jag träffar Filippa Arrias på konstmuseet i den av salarna där hon visar en serie stora, helt nygjorda målningar. Historien bakom dem gav mig associationen till min barndoms identitetsskapande fantasier.

– Jag är intresserad av minnen från tidigare generationer och hur de formar oss. Alla målningar i den här serien handlar om mitt ursprung i Surinam.

Filippa Arrias förfäder var portugisiska judar som blev fördrivna från den iberiska halvön i slutet av 1400-talet. Liksom många andra sefardiska judar hamnade de i Nederländerna, som hörde till det spanska imperiet, men där det rådde religionsfrihet.

Under 16- och 1700-talet erbjöds den judiska befolkningen en fristad i någon av de nya holländska kolonierna. Filippas förfäder bosatte sig i Holländska Guyana, idag Surinam, norr om Brasilien.

– Där levde släkten fram till att min farfar lämnade landet för att aldrig återvända. Jag är fascinerad av Surinam, arvet stämmer med vem jag är. I Surinam är kulturen mycket kreoliserad, alltså, det finns en stor blandning av ursprung och religioner. De samsas sida vid sida och där finns heller inte så mycket rasmotsättningar.

Filippa Arrias var tills nyligen lektor i måleri vid Kungliga Konsthögskolan. Idag innehar hon en forskartjänst bekostad av Vetenskapsrådet. I forskningsprojektet Paramaribostorken flög sin kos och kom aldrig tillbaka – Transformationen som den Andre vill hon undersöka kopplingen mellan en vilja att berätta och samtidigt ha ett materiellt uttryck.

Paramaribo är Surinams huvudstad.

– I projektet har jag hela tiden min utgångspunkt i Surinam. Genom varierande material eller medier vill jag uttrycka olika aspekter av samma historia. De här målningarna är den första delen i projektet. Därefter kommer jag att göra en video kring min kommande resa till Surinam och slutligen kommer jag att skriva

NORDISKA KOMPANIET (2017), olja på duk, 120x130 cm

43

LES ANTILLES, LES ILES INUTILES (2020), olja på duk, 200x360 cm

en resedagbok. Resultatet blir både en verklig och imaginär expedition till Paramaribo. Mitt mål med projektet är kulturell förståelse. Det här med den multikulturella kreoliserade kulturen intresserar mig mycket.

Den blå målningen är anslående. Här finns det stora havet som förfäderna korsade, liksom också hennes farfar i modern tid. En lika stor röd målning skildrar en gata hon aldrig gått på, och människor som hon inte känner och vars porträtt liksom tonar bort. I en gul målning framstår det surinamska landskapet som en hägring i dallrande sol.

– Jag har själv aldrig varit i Surinam. De här är en slags fiktiva historiemålningar som innehåller fantasier och historier som jag har projicerat på Surinam. Här avslöjas också min brist på kunskap kring landet.

Förutom rena fantasier hämtar jag inspirationsbilder på nätet.

Som nyutbildad från Kungliga Konsthögskolan

44

fick Filippa Arrias det Uppsalabaserade Anna-Lisa Thomson-stipendiet 1998. Något år senare producerade Uplands konstförening utställningen Unga damer äldre herrar som visades på konstmuseet.

– Vi var fem unga kvinnliga konstnärer som skulle visas tillsammans med var sin äldre manlig förebild.

Jag valde Ola Billgren. Det var många som blev provocerade av idén, men vi tyckte det blev bra.

I Skandionkliniken är idén att konsten ska vara en del av läkandet och en viktig del i platsens uttryck.

Kurator Lotta Mossum arbetade tillsammans med Akademiska Hus och satte ihop det konstnärliga programmet där Filippa Arrias ingår. Hon fick uppdraget att göra färgsättningen inne i avdelningen och resultatet är fantastiskt. Kombinationen av många färger i olika väggfält och på rutiga väggar leder tankarna till allt annat än en steril vårdmiljö. I Bizart nummer 28 kan du läsa mer om Skandionklinikens konst.

Övre:BANANREPUBLIKEN (2020), olja på duk, 200x300 cm – Nedre: HEERENSTRAAT (2020), olja på duk,200x300 cm

45

46

DANCER IN THE DARK (2017), olja på duk

– Jag var med i jubileumsutställningen för Anna-Lisa Thomson-stipendiet 2015. Och så har jag gjort ett porträtt av brännskadespecialisten Gösta Artursson för Uplands nation. Det uppdraget fick jag via Johan Wallin som hade Galleri Kavaletten. Och det var Gunilla Gunnarsson som drog i utställningen Unga damer äldre herrar. Det är jätteviktigt för oss konstnärer med personer som älskar konsten och arbetar för den. Det är också bra för en stads konstliv.

Filippa Arrias har flera offentliga uppdrag. Ett av dem är måleri och färgsättning av vårdrummen och den offentliga miljön i Kalmar Nya Psykiatri. Under den senaste tiden har hon på uppdrag av Region Uppsala arbetat med en gestaltning i den administrativa delen i Uppsala stadsbussdepå. Även här arbetar hon med färgsättning genom foliering av stora glaspartier.

Uppsala är uppenbarligen en stad dit Filippa Arrias återvänt många gånger. Och hon verkar nöjd med det.

– Uppsala har alltid varit snällt mot mig, säger hon. d

i huvudet på landets vassaste teaterkritiker av gunilla sthyr • foto: stewen quigley

”Teater är att kunna byta skepnad – inte bara spela sig själv… att transformera färdigheter i en meningsfull struktur som har något att berätta, inte bara pekar på sig själv.”

47

48

Leif Zern Vem har inte läst hans dagsrecensioner och artiklar i DN eller i andra tidningar? Om teater, litteratur, kulturpolitik och samhälle. I slutet av förra året kom Leif Zerns bok Kritik, som samlar ett urval av hans texter skrivna mellan 1967 och 2019. Ett stycke teaterhistoria som vidgar det egna perspektivet och skapar en närvaro som får en att vilja se just den teaterföreställningen, som han i stunden refererar till och man frågar sig varför man ännu inte sett den?

Inspireras av hur han vänder och vrider på teaterupplevelsen och belyser skådespelarnas magi på scenen.

En skarp blick som gör det hela begripligt.

Leif Zern, en av landet mest inflytelserika – och förmodligen landets främsta teaterkritiker utan konkurrens enligt många – har en alldeles särskild blick för just skådespelarens närvaro på scen.

I dessa tider av pandemi möts vi via en videouppkoppling. Under denna söndagseftermiddag får jag stifta bekantskap med en väldigt trevlig och tillmötesgående kritiker, som i många år varit trogen Uppsala, numera bosatt nära naturreservatet Hågadalen med sin fru Anita Dahl, tidigare skådespelare på Uppsala stadsteater. Här har han haft sin bas, alltsedan 60-talet, då han pluggade filosofi och litteraturvetenskap.

– Du har skrivit böcker om William Shakespeare,

Ingmar Bergman och den norske dramatikern Jon Fosse, plus en otrolig mängd texter, recensioner och krönikor. Hur kom denna bok till?

– Det var inte min egen idé, jag hade aldrig kunnat tänka mig att ställa samman en så tjock volym med egna texter. Det var min förläggare Stephen Farran-Lee som kom med förslaget. Vi känner varandra väl, han har tidigare givit ut ett par böcker av mig, Kaddish på motorcykel, och nyutgåvan av min bok om Bergman för två år sedan.

– Ett villkor var att jag inte skulle välja ut artiklarna själv, det hade jag inte kunnat, dessutom var det mer spännande med någon annans blick på materialet. Men i det slutliga urvalet var jag naturligtvis med.

Leif Zern skriver om företeelser och upplevelser som utgår från djup kunskap i vartenda ord. Och han gillar att skriva för att bli förstådd, begripligt och hållbart.

– Kritik mottogs väl av läsarna och det är jag naturligtvis glad och tacksam för. Det som inte minst gladde mig var att så många yngre recensenter gillade den, det var befriande att inte alltid behöva konfronteras med sin egen generation – de är säkert trötta på mig, säger han, skrattar och tillägger att han har stor respekt för många av våra yngre litteratur- och teaterkritiker.

49

50

KRITIK, 477 sidor, utgiven av Natur & Kultur

Naturligtvis måste jag fråga denne kritiker om han själv någon gång blivit sågad av recensenter?

– Javisst, det blev jag när min bok om Ingmar Bergmans filmer kom på 90-talet. Inte av alla, men av ett par anmälare som efterlyste en mer politisk uppfattning om Bergman som inte var så populär på den tiden. Hans kvinnosyn borde till exempel kritiseras.

Jag såg något annat. Nyutgåvan av boken blev uppskattad på ett helt annat sätt.

– Kaddish på motorcykel som kom 2012 – det är den som handlar om min judiska bakgrund och uppväxt – fick fina recensioner och kom i flera upplagor. Men Upsala Nya Tidning var ett undantag och tyckte den var tråkig…

Och kanske är det som ordspråket med ursprung i bibeln uttrycker, att det är svårare att bli profet i sitt eget land.

– Din religiösa bakgrund, har den påverkat ditt val av yrke?

– Jag är säker på det. Jag växte upp i Stockholm i en judisk familj som följde alla religiösa regler så långt det går i ett modernt samhälle. Jag gick alltid med pappa i den ortodoxa synagogan nära Mariatorget på Söder.

Samtidigt var vår familj mycket utåtriktad, för att inte säga nöjeslysten. Vi gick på teater och bio, så det blev tidigt en del av mitt liv. Jag har starka minnen av teaterupplevelser från när jag var ung.

– I judendomen finns en stark tradition av läsande och sökande efter kunskap, fortsätter han. Det kan ha att göra med att judarna under flera tusen år inte hade ett eget land. Böckerna blev desto viktigare – jag har svårt att tänka mig att det inte påverkade mig. Jag minns hur jag satt lutad över de hebreiska texterna redan från sju år ålder när jag skulle förbereda mig inför Bar Mitsvah, den judiska ”konfirmationen” som för en pojke äger rum när han fyller tretton. Varje vecka under sju år – med undantag för sommarlovet – kom det hem en snäll gammal farbror som lärde mig att läsa och recitera den text som jag skulle framföra i synagogan på den stora dagen. Den här uppmärksamheten på vad man läser och hur det kan tolkas måste vara någonting jag påverkades av som barn.

Att tillsammans med sin far bänka sig för underhållning på Mosebacke, men även regelbundet besöka synagogan, präglade uppväxtåren. En dubbelhet i tillvaron som varit viktig för Leif Zern.

I Uppsala läste han filosofi, bland annat för den kände Ingemar Hedenius, professor i praktisk filosofi, därefter blev det teoretisk filosofi och litteraturhistoria.

– Jag kunde nog fortsatt som akademiker och forskare, men jag började skriva och hade ett behov av att förklara för mig själv vad jag hade läst och sett, som om jag inte visste vad jag varit med om förrän jag satt ord på det. Det var både lustfyllt och en inre drivkraft.

Snart nog fick han in en fot på Uppsala Nya Tidning. Under den här tiden fanns en ung, vital litteraturkrets i Uppsala, berättar han, med bland annat P.O. Enquist, Lars Gustafsson, Torsten Ekbom och flera andra. Man umgicks och somliga bidrog med artiklar till kultur-sidan i UNT. En dag ringde tidningens kulturredaktion, där Hugo Wortzelius var redaktör. Leif Zern fick chansen att recensera ett par böcker, hans första recensioner.

– Men varför stannade du inte kvar på UNT? – Det berodde på en artikel som UNT refuserade.

Jag hade i samband med en privat resa sett en intressant teaterföreställning i London, Mordet på Marat av Peter Weiss, i regi av Peter Brook. Det här kommer ju att bli teaterhistoria tänkte jag, vilket det

51

kanske när jag kom hem sent från en teaterföreställning i Stockholm och skulle upp tidigt på morgonen för att skriva. Men jag trivs i Uppsala, har många vänner här.

– Är det någon skillnad mellan att vara litteraturkritiker och teaterkritiker?

– Ja, stor skillnad. En litteraturkritiker har ofta flera dagar på sig att läsa boken och sova på saken innan det är dags att skriva en artikel. En teaterföreställning är något helt annat, då går allt snabbt med lämning nästa dag… nu med datorer och mail måste det besynnerligt nog göras ännu tidigare. Jag minns de första åren, berättar Leif Zern. Jag kom kanske hem sent på kvällen

ju också skulle bli. Men på UNT var man inte intresserad. Då sände jag i stället min artikel till Göran O Eriksson på Stockholms-Tidningen som tryckte den och erbjöd mig att fortsätta som kritiker på Stockens vitala kultursida.

– Varför inte fortsätta som litteraturkritiker?

– Därför att det hände så mycket spännande på teaterns område de här åren. På Göteborgs stadsteater till exempel där Kent Andersson, Lennart Hjulström med flera började arbeta på ett nytt sätt i slutet av 60-talet. Och på många andra håll. De fria grupperna!

Teatern hamnade snart i centrum av samhällsdebatten.

Jag fick nya vänner och startade tillsammans med Lars Kleberg och Jonas Cornell teatertidskriften Dialog.

Den levde mellan 1965–69. Men jag övergav aldrig litteraturkritiken helt.

Under den här perioden på 60-talet, så jobbade Leif Zern även som redaktör på BLM tillsammans med Lars Gustafsson och hade en övernattningslägenhet i Stockholm. Hade det inte varit bekvämare att flytta till Stockholm, mitt i kulturlivet?

– Jag tyckte det var skönt med lite avstånd till Stockholm. Det kändes bra att kunna återvända till en plats som inte låg mitt i vimlet. Jag var gift med Anita som efter Riksteatern fick fast anställning på Uppsala stadsteater. Det blev naturligt att vi bodde kvar i Uppsala och det har jag aldrig ångrat. Lite opraktiskt

52

med tåget från Stockholm, gick upp på morgonen för att skriva, tog tåget tillbaka till Stockholm på eftermiddagen, sedan bussen till DN i Marieberg för att lämna mitt pappersmanus till en redigerare som satt där och väntade. Ibland kunde jag äta en bit i matsalen och därefter prata med folk i sätteriet. I dag måste jag lämna min recension klockan tio på förmiddagen. Inte mycket sömn.

Han utvecklar processen för en recension.

– Jag gör aldrig anteckningar under föreställningen utan vill memorera och bevara så mycket jag kan av det jag upplever medan det pågår. Det svåra är att det för det mesta händer så mycket på en teaterscen, relationer mellan rollfigurer, repliker som försvinner i samma ögonblick de sägs – det är det som är utmaningen med att skriva teaterkritik, att fånga det där som nästan inte går att fånga. Du kan inte backa föreställningen. Men det är det som är så lockande och utmanande. När du skriver litteraturkritik använder du samma språk som författaren – litteraturen är abstrakt, teatern är fysisk. Det är den stora skillnaden mellan teaterkritik och litteraturkritik.

Som ung grabb fick Leif Zern följa med sin faster på en pjäs om Jeanne d´Arc – och den stora och omtumlande upplevelsen var skådespelerskan i titelrollen. Han skriver i sin bok Kritik att det var Gunn Wållgren som gjorde honom till teaterkritiker. ”Hon var en av de största svenska skådespelarna, lyrisk och med en karisma som pendlade mellan det charmiga och det farliga. Publiken älskade henne…”

– Jag har alltid varit fascinerad av skådespelare, de är för mig själva essensen i teaterupplevelsen, närvaron på scenen, utstrålningen, det där som är så svårt att sätta ord på. Som teaterkritiker kan du identifiera dig med olika saker, till exempel med pjäsen eller med regissören, det senare har blivit vanligast. Många kritiker ser föreställningen genom regissörens ögon, det beror på att regissören har en så central roll i den moderna teatern. Jag försöker nog hitta en balans mellan text och regi och skådespelare. Men det är skådespelarna som ger mig en kick. ”Teatern är förvandling och mysterium. En skådespelare får överge sig själv och utsätta sig för rollens känslor. Ändå förblir scenens konst i grund och botten ett hantverk och måste minnas sina egna hemligheter.” (ur Kritik) För Leif Zern har det alltid varit viktigt att se på teatern som en institution i samhället. Han har under åren deltagit i många debatter om teater och kulturpolitik och tycker att denna diskussion saknas idag, åtminstone var det mer av kulturpolitiska diskussioner förr.

Ingmar Bergman är en regissör som förekommer i flera texter i Kritik och är också den regissör han skrivit en bok om. ”Vad Bergman ytterst kräver av en skådespelare är inte gestaltning utan ett genombrott. Sanningen kan

inte avbildas, den måste uppenbaras. Det är därför hans estetik är knuten till skådespelaren.” (ur Kritik) Om relationen till Ingmar Bergman får man gå tillbaka i tiden.

– Han blev upprörd av allt det nya som hände på 60-talet. Kanske rädd. Han ansåg att vi som var unga inte respekterade traditionens stora betydelse och kallade oss för ”teaterns skadedjur”, berättar Leif Zern och småler.

– Men han hade fel. Vi var i själva verket intresserade av traditionen men såg på den på ett annat sätt än Bergman och det man förknippade med Dramatentraditionen, den där lätt självbelåtna inställningen ”vi är bäst”. Jag har skrivit otaliga recensioner om Bergmans föreställningar, de flesta positiva. Trots att jag inte alltid förstod mig på hans värld var jag tidigt en stor beundrare av honom som film- och teaterregissör. Jag upplevde att det fanns en stark spänning i allt han gjorde. När han slutade regissera började han ringa och vi hade många roliga samtal, han var nyfiken och ville veta allt. Det var bara en sak han inte förstod – varför jag ansåg att han inte var någon bra Shakespeareregissör. Jag hade till exempel varit starkt kritisk till hans Hamlet-uppsättning med Peter Stormare.

– Varje gång vi talade med varandra i telefon så återkom han till det. ”Leif kan du förklara för mig

53

varför du inte tyckte att min Hamlet-uppsättning var bra, när jag tycker att det är det bästa jag har gjort”.

Varje gång, till och med den sista. Inte aggressiv – han ville bara förstå. Det kändes viktigt att kunna prata med honom på det här öppna sättet. Det gick att föra en dialog.

På frågan om det är lättare att kritisera en regissör än en skådespelare svarar han att regissören är ju ansvarig för resultatet, även om alla medverkar till det.

– Teater är en sällsynt svår konst att lyckas med. Det beror på att det är ett kollektivt arbete med många inblandade. Du har en text, en författare, en scenograf, ljus, skådespelare, kanske musiker, plus en regissör som förväntas skapa en helhet av allt detta, då krävs det en speciell sorts allkemi för att lyckas. Det kan vara en jättebra idé, en fantastisk pjäs, lysande skådespelare och så slutar det ändå med platt fall, det är gåtfullt.

Man går till premiären och tror att det här måste bli ett mästerverk och så visar det sig vara ett sömnpiller.

– Det beror på att alla delar måste smälta samman till en levande organism. Det hjälper inte alltid med bra idéer. Ingmar Bergman var en lysande arbetsledare.

I sina rollbesättningar kunde han vara ohämmat subjektiv och ansåg att vissa skådespelare passade till vissa roller. Max von Sydow skulle vara allvarlig som i Sjunde inseglet, Bibi Andersson ungflicksaktig, Gunnar Björnstrand en intellektuell skeptiker, gärna lite ångestfylld, och så vidare. Bergman placerade sina skådepelare i fack, något man säkert kunde kritisera honom för, men han visste hur han skulle använda dem och kunde konstruera sina intriger med deras hjälp.

Och det var ömsesidigt. Hans skådespelare inspirerade honom.

Jag är nyfiken på att få veta vad som är svårast; att skriva en positiv eller negativ recension?

– Intressant fråga, svarar han och funderar lite.

– Enklast är nog att skriva negativt, men det blir lätt en genväg. Å andra sidan kan det vara svårt att skriva positivt utan att läsaren anar ett ”men” som döljer sig i texten och avslöjar att allt kanske inte var så bra

54

egentligen. Det är sällan en föreställning är helt bra eller dålig. Det är frestande att renodla. En positiv eller negativ rubrik drar till sig fler blickar än en ljummen.

I den äldre generationen fanns det flera teaterkritiker som var kända för att göra sig lustiga på skådespelarnas bekostnad. Det var något jag tidigt lärde mig tycka illa om. Det finns naturligtvis fördelar med att vara teaterkritiker och gift med en skådespelare.

Du får inblick i skådespelarens vardag och i hantverket.

Ett privilegium.

När du går på en teater idag, längtar du också efter att recensera den?

– Det är skönt att slippa, svarar han snabbt.

– Fast, han drar lite på det… ibland kan jag förstås tänka att det hade varit roligt att skriva om något jag nyss sett.

– Vad är bra teater för dig?

– Närvaron i rummet och tiden, det där ögonblicket då allt händer… att det verkligen är levande människor som står där på scenen. Privatpersonen är ju inte samma person som rollfiguren, även om ganska många tycks ha svårt att skilja dem åt. Att kunna gestalta någonting som i bästa fall är så komplext och outtömligt… Det är därför klassikerna lever, Shakespeare eller Ibsen, säsong efter säsong. Teater är tolkning och varje föreställning ett nytt sätt att säga någonting om Macbeth eller Hedda Gabler. Det tar aldrig slut.

Det görs mycket bra teater i Sverige idag, menar Leif Zern, även om den riskerar att inte utvecklas på samma sätt som tidigare, vilket till stor del beror på otrygga arbetsförhållanden för skådespelarna och samtliga inblandade.

– Det som gör mig mest orolig är att ensembleteatern håller på att dö ut. Skådespelarna får inte längre utvecklas tillsammans, korta kontrakt och otrygga anställningar ersätter den långa tradition av ensembleteater som under hela 1900-talet varit den svenska teaterns styrka. Det är något vi beundras för. Tänk bara på den gamla Dramatentraditionen med skådespelare som Inga Tidblad och Lars Hansson, Ernst-Hugo

Järegård och Jan-Olof Strandberg, Allan Edwall och Anita Björk, Pernilla August och Lena Endre, för att nämna några…

Och samma oro över utvecklingen i landet gäller dagens teaterkritiker.

– Det är svårare för teaterkritiken idag då alla frilansar och inte får den plattform som krävs för att utvecklas. Det är svårt att skriva teaterkritik, man måste hålla på, se mycket och få möjlighet att jämföra olika sorters teater. Under alla mina år som fast anställd hade tidningarna bra ekonomi. Jag kunde resa och se de viktiga föreställningarna i hela landet och även utomlands. Det har inga tidningar råd med idag. Det har blivit ett mycket mer utsatt yrke.

– Det låter svårt?

– Jag är optimist eftersom jag tror att teatern svarar mot ett mänskligt behov och är ett sätt att gestalta något som vi människor har gemensamt.

Teatern är ett socialt och kollektivt nöje. Därför tror jag att teatern kommer att överleva i någon form, även om det verkar svårare i dag på grund av samhällets uppdelning i särintressen. Folk realiserar sina egna drömmar och framtidsplaner. Det gynnar inte teatern som samhällsfunktion. Jag är pessimist på kort sikt men optimist i ett längre perspektiv. Ett av mina favoritcitat kommer från en lärdom som kören i de grekiska tragedierna ofta får uttrycka.

Det oväntade händer alltid! Där slutar det naturligtvis tragiskt. Men det måste väl innebära att även motsatsen kan inträffa. Leve komedin!

– Vad gör du själv imorgon?

– Det blir inga teaterrecensioner, men jag ska läsa den bok jag fått från Dagens Nyheter och som handlar om Strindberg. Det blir kanske en artikel. d

Upplev musiken online

Kan du inte komma till oss, kommer vi till dig.

I tider som dessa behövs musiken kanske mer än någonsin. Med MiU Live kan du uppleva några av våra inspelade konserter online. Där du är, när du vill.

Filmerna hittar du på musikiuppland.se 55

i tjänst hos Alma Mater mer än bara ett jobb

av Lillemor Berg

56

foto: Stewen Quigley

Bakom kulisserna står akademiintendenten och ceremonimästaren Per Ström och regisserar tågordningen. Med minutiös koll på varje moment och osviklig taktkänsla ansvarar han för att programmet genomförs med den värdighet som anstår Sveriges äldsta lärosäte.

De akademiska traditionerna är anrika och högtidliga. Till sin form påminner de om skådespel där alla inblandade har sin specifika roll att spela. Inga akademiska högtider går av stapeln utan att föregås av noggranna förberedelser och repetitioner.

– Att hålla sig till protokollet är nödvändigt för annars går ridån varken upp eller ner och det blir inte de scenbyten som sammanhanget kräver. Jag kallar min verksamhet för ridåhaleri. Det man gör ska inte synas eller märkas. Om det gör det, är det ett tecken på att något inte löper perfekt, förklarar Per Ström.

De stora akademiska högtiderna är utspridda över året, och alla ska dessutom ha en diger inbjudningsskrift. Doktorspromotion är det efter varje termin, i januari och maj. Professorsinstallationen hålls en gång om året, i november. Den utförs sedan millenieskiftet kollektivt med alla som utnämnts under året. Den kollektiva formen är en modern skapelse signerad Per Ström.

– Men ceremonien har samma innehåll som förr i tiden, försäkrar han.

Att allting ställts in detta pandemiår betyder inte att Per Ström varit sysslolös, tvärtom. Planeringsarbetet har ändå genomförts till punkt och pricka utifall att.

Vårpromotionen flyttades till november, men då tog pandemin fart igen.

– Det känns sorgligt att allt nu ställts in i sista momangen. Vi arbetade för att Jubeldoktorerna skulle kunna promoveras via länk, men blev inte heller av. Att skjuta allt framför sig känns inte så tillfredsställande, suckar Per Ström bekymrat.

Allt som skjuts upp nu under pandemin blir dubbelt upp när farsoten är över. Per Ström är en aning oroad över scenariot som väntar nästa år. Han hoppas att allt ska hinnas med utan att hopträngningen ska gå ut över gängse noggrannhet och värdighet.

– Att det här årets professorer får vänta ett år till är hanterbart, men med promotionerna är det värre, inte minst därför att antalet Jubeldoktorer har ökat så kolossalt i antal. De blir bara fler och fler. Återstår hur man ska hantera det.

Rektorskifte förekommer inte så ofta, men snart är det dags för det. Det betyder extra mycket arbete.

Ceremonin vid rektorsskiftet har anor från 1600-talet och är den ritual på Uppsala universitet som bevarats mest intakt. Avgående rektor lämnar ceremoniellt över styret genom att anförtro sin efterträdare de symboliska nycklarna. Det förkommer också andra symboler i den högtidliga ceremonien som spiror, sigill och en rikt utsmyckad halskedja.

Dessbättre är Per Ström lugn, metodisk och stresstålig. Det ligger inte för honom att tappa humöret, även om han, som han själv säger, är ett kontrollfreak.

Som klippt och skuren för jobbet, dirigerar han processerna med mjukt handlag och glimten i ögat.

– Då kommer man längst, konstaterar han.

Per Ström älskar de akademiska traditionerna. Som ung student följde han dem flitigt som åskådare. När han rekryterades till tjänsten som ceremonimästare 1997 var han i full färd med att färdigställa sin avhandling i teologi. Men erbjudandet var, som han uttrycker det, A kind of offer you could´nt refuse.

57

– Det uppstod hastigt ett behov av en vikarie och på något sätt visste man att jag hade intresse och fallenhet för den här sortens uppdrag. Det fanns ingen annan råd än att klara av både avhandlingen och rollen som ceremonimästare parallellt.

Per Ström hade sedan tidigare erfarenheter inom det ceremoniella området i kyrkliga sammanhang. Och han har disputerat i liturgihistoria.

– Liturgi och ceremoni är likartade företeelser. En god vän, som jag lärde känna när jag studerade i Rom, började kalla mig för profanliturgen när jag gick över till de akademiska ceremonierna, säger han och ler.

För den akademiska liturgin finns det egentligen inte någon fast manual.

– Man lär sig genom tradering. Torgny Nevéus, min företrädare, hade ett mantra – ”Tradition är förnyelse”.

Om traditionen inte lever så stelnar formerna till tom struktur. Så får det inte bli. Det underlättar väldigt mycket om man på ett intuitivt sätt begriper hur det bör vara, det vill säga, har en känsla för det högtidliga, för stil, värdighet och vad som passar i sammanhanget.

De ceremoniella formerna har förändrats gradvis över tid, en utveckling som fortgår. Per Ström ser det som en spännande utmaning att försöka hålla kvar så mycket som möjligt av de traditionella formerna, trots att Uppsala universitet förändras och ständigt vidgar verksamheten till att omfatta allt fler studenter, forskare och ämnesområden.

– När man ställs inför nya situationer måste man börja med frågan: Hur gjorde man förr? Gå till källorna och sedan bygga vidare på de ceremoniella grunderna.

Per Ström har förstått av nytillträdda kollegor på andra lärosäten att det inte är så lätt alla gånger att förstå hur man ska göra. Han agerar ofta rådgivare.

Svenska Akademiska Högtidskonventet, som närverket för ceremonimästare heter, har vuxit i takt med att nya lärosäten har tillkommit. Per Ström företräder inte bara Sveriges äldsta lärosäte, utan är numera förmodligen

58

också den äldsta ceremonimästaren i tjänst. Han har blivit något av en nestor i sällskapet.

– Det är bara trevligt och roligt att agera frågelåda.

Syftet med nätverket är ju att vi ska hålla samman den tradition som vi är satta att vårda, så det är bara bra att kollegerna tar det på allvar.

Per Ström har en mängd krävande uppdrag vid sidan av sin roll som ceremonimästare. Ibland agerar han protokollchef. Det ingår i jobbet att ansvara för det protokollära inför rektorsbesök eller i kontakter med UD och diplomater. Han är också redaktör för B-serien, Uppsala universitets inbjudningsskrifter. B-serien fungerar också som ett slags historiskt register över alla inbjudningsskrifter som publicerats alltsedan 1600talets början.

– Jag har faktiskt utvecklat B-serien en del genom att återinföra ordningen att bifoga programuppsatser i olika ämnen till inbjudningarna, påpekar han.

Som kronan på verket så innehar Per Ström även ett hedersuppdrag som kammarherre vid hovet.

– Vi tillhör en relativt liten krets, så det känns så klart väldigt hedersamt att tillhöra denna utvalda skara.

Rollen som kammarherre är besläktad med ceremonimästarens, men inom hovet är han en del i ceremonistatens maskineri och behöver inte planlägga hela verksamheten som på Uppsala universitet.

Per Ström erkänner att han har svårt att tacka nej till intressanta erbjudanden.

– Jag har egentligen för många uppdrag. Så mycket fritid blir det inte över, men så har jag ju ingen familj.

Det skulle nog inte fungera så bra, inser han.

Per Ström har ägnat sitt liv åt de akademiska traditionerna i ett par decennier. Det finns de som undrar om det inte blir långtråkigt att dra dem i repris år efter år.

– Nej, det tycker jag verkligen inte. Det finns alltid nya utmaningar och, framför allt, så är det inspirerande att ständigt komma i kontakt med nya människor.

59

Karriären i Uppsala universitets tjänst har bjudit på många minnesvärda ögonblick. Universitetet har väldigt många besök och återkommande inbjudningar.

Det gäller bland annat Nobelpristagarna och celebra personligheter som medverkar i de årliga Dag Hammarskjöldsföreläsningarna.

– Ett av de mest minnesvärda tillfällena var under Linnéjubileet 2007 när det japanska kejsarparet besökte Uppsala universitet. Det var oerhört mycket arbete, både inför kejsarbesöket och dagen för 300-årsjubileet, men också inför den jubelpromotion som gick av stapeln några dagar senare. Och sedan var jag också ombedd att vara internationell ceremonimästare för hela jubileumsåret. Invigningen var i Växjö.

Det blev väldigt snärjigt med resor och allt.

– Och sedan, ett par år senare, var det roligt att ordna en mindre examenshögtid för Kronprinsessan Viktoria som tog sin fil.kand. på Uppsala universitet.

För Per Ström betyder den roll som han spelar

60

på Uppsala universitet något mer än bara ett jobb.

– För mig handlar det mycket om den lojalitet som jag känner för Alma Mater. Uppsala universitet har varit mitt hem så länge, ända sedan jag skrevs in 1977.

Jag har varit något av en evig student, som fortsatt att studera ämnen som intresserat mig. Det akademiska livet har blivit min livsstil och universitetet en plats där jag hör hemma.

Det är långt ifrån aktuellt med pension. Men när det blir dags – vad skulle Per Ström sakna mest?

Han funderar ett ögonblick.

– Det trevliga och kompetenta gänget av arbetskamrater i Universitetshuset. De är ju nästan som min familj.

Det mest sannolika är att han kommer att fortsätta att finnas med någonstans i kulisserna, inte minst som en oumbärlig nestor. De verkar oskiljaktiga, Per Ström och Uppsala universitet. d

HÅLL UTKIK! Vad händer i Bror Hjorths Hus? Massor av inspirerande saker!

Vi planerar för en spännande vår med utställningar, visningar, verkstäder, konserter, föredrag och konstskolor. Vi hoppas såklart att vi kan ses i samma fysiska rum.

Men oavsett så kommer du att kunna ta del av innehållet i våra digitala kanaler.

UTSTÄLLNINGAR • VISNINGAR • KONSERTER VERKSTÄDER • FÖREDRAG • MED MERA Observera! En del saker blir kanske inte som vi tänkt och planerat.

Därför är vårt råd och rekommendation att du håller utkik på vår hemsida, facebook eller instagram, eller anmäler dig till vårt nyhetsbrev, för att hålla dig uppdaterad om kommande program.

NORBYVÄGEN 26, UPPSALA 018-567032 WWW.BRORHJORTHSHUS.SE

61

Det här müste jag skriva

om!

Av Lillemor Berg Foto: Stewen Quigley

62

En roman som handlar om byråkrater på en statlig myndighet. Ämnet låter ju onekligen lite torrt. Men, vid läsningen av Katarina Lundholms debutroman, VÄRKET, inser man snart att miljön bjuder på oväntad dramatik. Man blir oavlåtligt engagerad i de grå tjänstemännens känsloliv och i den sociala dynamik som sätts i rörelse när verksamheten plötsligt på ett radikalt direktiv uppifrån ska moderniseras och effektiviseras.

Katarina Lundholm är född i Jokkmokk, men flyttade som sexåring med familjen till Örbyhus. I Uppsala har hon bott sedan 1985. I många år har hon tillbaka pendlat till och från arbetet i Stockholm.

Pendelresorna, och även de regelbundna tågresorna till särbon i Östersund, har hon utnyttjat väl. De har gett tillfällen att skriva på debutboken, Värket.

Romanen hämtar stoff från Katarina Lundholms egen erfarenhet. Hon har varit anställd på Tullverket i drygt trettio år och arbetar alltjämt inom myndigheten som internationell samordnare. Fonden för romanen är den sedan några år tillbaka omdebatterade trenden att överge traditionella cellkontor för öppna och aktivitetsbaserade kontorslandskap. Här förväntas man slå sig ner på olika ställen varje morgon. Ett litet skåp för den bärbara datorn, men som inte medger utrymme för pärmar eller personligt pynt blir den enda fasta punkten. Katarina Lundholms arbetsplats var ett av de första tullkontor i Sverige att genomföra en sådan radikal modernisering av arbetsmiljön.

– När bomben släpptes att vi skulle överge vårt gamla cellbaserade kontor på Kungsholmen, där alla hade ett eget arbetsrum, för att flytta till ett öppet, aktivitetsbaserat och papperslöst kontorslandskap på Gärdet, så reagerade väldigt många med stor oro. Hela tillvaron ställdes på ända. Det fanns visserligen ett fåtal som tog beskedet positivt, men en del till och med grät

av oro och förtvivlan. En kollega till mig utbrast, ”det här blir ett enda stort socialt experiment!”. Och då kom det till mig som en uppenbarelse, att det här måste jag skriva om!

Arbetet är i praktiken själva navet i vår civilisation.

Det tar en enormt stor plats i våra liv, inrutar vår tid, definierar vår identitet, bestämmer våra målsättningar och tar vår kreativitet och lojalitet i anspråk. Samtidigt har människor ofta ett begränsat utrymme för inflytande över arbetsmiljö och rutiner. Trots det är skildringar av vad det moderna arbetslivet och dess inverkan på människors liv och mående ganska sällsynta i litteraturen.

– Böcker som avhandlar dynamiken på arbetsplatsen hör ju oftast till fakta-genren, så det är nog ovanligt att ämnet ges gestalt i romanform. Men, det handlar ju om en vardag som många kan känna igen sig i, och jag tror att det är orsaken till att boken väckt så mycket intresse, menar Katarina Lundholm.

Man kan säga att det var omständigheterna som gjorde Katarina Lundholm till författare. Ämnet låg öppet i hennes egen omskakande erfarenhet och hon brann av starkt engagemang inför uppgiften. Det dröjde inte länge förrän hon var igång med att för hand fylla en skrivbok som hon fått i julklapp av sin särbo.

– Jag har alltid tyckt att det varit roligt att skriva och jag har ibland skrivit kortare texter, mer som

63

kåserier eller betraktelser, men aldrig försökt publicerat något eller haft som målsättning att bli författare. Fast, kanske har jag någon gång tänkt tanken. En gång vann jag en uppsatstävling i samband med en kurs i London, Det var 1985, och då blev jag lite peppad att fortsätta skriva, men sedan kom livet emellan, berättar Katarina Lundholm Inte anande hon då att skrivarlusten skulle bida sin tid i väntan på det rätta ämnet och att detta mer än trettio år senare skulle komma henne till mötes i vardagslivet på ett statligt verk.

Värket är en välskriven historia som rör sig lätt mellan allvar och humor i skildringen av rollspel och sociala hierarkier på arbetsplatsen. Flera karaktärer gestaltas djupt ingående och ömsint, medan andra, som en ignorant chef och hennes svans av anhängare, Bill och Bull, fungerar bra som klichéartade karikatyrer av okänsliga karriärstyper.

Närmast kommer man enstöringen Bosse, en plikttrogen medarbetare som varit på verket i nära ett halvsekel. Trots att han helst håller sig undan på sitt kontorsrum, inser han att arbetsplatsen är det enda sociala sammanhang med kontinuitet i hans liv. Så länge han har ett eget rum skulle någon upptäcka om det var tomt, ifall han ramlat död ner hemma. I ett öppet kontorslandskap befarar Bosse att han ska försvinna i mängden till den grad att ingen alls skulle sakna honom. Ett inkännande porträtt får också den ängsliga Laila, som ingen verkar respektera efter förtjänst, och som gråter i smyg ibland i sin skrubb. Var ska hon ta vägen med sin gråt i ett öppet kontorslandskap? Ett annat porträtt med stor igenkänningsfaktor är den pratglada och kontaktsökande Pia med sitt triviala pladder om allt och inget.

– Det är inte mina kollegor som jag har skrivit om, även om vissa av dem har undrat. Karaktärerna har vuxit fram ur alla berättelser jag hört från människor som gått igenom liknande erfarenheter. Men, jag tror att mina gestalter kan representera vanliga personlighetstyper som du kan möta på alla arbetsplatser och som man därför lätt känner igen som sig själv eller som någon kollega. Jag har medvetet överdrivit och skruvat

64

dragen lite för att det ska bli roligare att läsa om dem, speciellt när det gäller den osympatiska chefen. Det blir ju ofta så, när någon ny chef kommer och ska ändra på allt, att den personen uppfattas som en fiende.

Boken slutar i en omisskännlig feelgood-känsla. Den nya arbetsmiljön visar sig bidra till att luckra upp invanda mönster, gamla maktstrukturer tappar greppet och nya vänskaper blir synliga i det nya öppna kontorslandskapet.

Att skriva en bok för första gången och få den utgiven är ingen lätt resa. Det tog tre år att skriva boken klar. Många tvivel dök upp under resans gång. Är det här intressant för någon annan att läsa? Håller det för att ge ut? Katarina Lundholm ansåg ganska tidigt i processen att hon behövde en del hjälp med att strukturera och, framför allt, någon som kunde läsa och komma med konstruktiv kritik. Hon anmälde sig till en skrivarkurs i Uppsala.

– Jag var lite nervös först, för jag såg framför mig att alla andra deltagarna redan var fullfjädrade författartyper och att lilla jag med min byråkrathistoria

inte skulle passa in. Men kursen visade sig bli en fantastiskt inspirerande erfarenhet. Alla blev väldigt entusiastiska över mitt projekt och pushade mig framåt.

De ville ju veta hur det skulle gå för Bosse.

Gänget från kursen fortsatte att träffas och ge respons på varandras texter. Katarina Lundholm valde också ut några få läsare bland sina vänner. Hon ville inte att det skulle komma ut på jobbet vad hon höll på med, så av kollegorna på Tullverket var det endast en som hon anförtrodde uppdraget.

– Det här att få texten kontinuerligt cirkulerad och testad var en enormt värdefull hjälp. Men, sedan, när man väl är klar, så uppkommer den svåra frågan, vad gör man nu? Att projektet gått hela vägen till publicering beror på att jag har haft en otrolig tur.

En god vän som jobbat inom förlagsbranschen kontaktade en lektör som åtog sig att gratis läsa igenom Katarina Lundholms manus för en första bedömning.

– Jag fick ett gott omdöme tillbaka. Lektören tyckte att det var en kanonbra story som berörde, men att manuset krävde en ganska omfattande bearbetning, framför allt när det gällde berättarperspektivet.

Katarina Lundholm bearbetade berättelsen enligt lektörens förslag. Sedan skickade hon in manuset till den fem största förlagen.

– Svaret blev genomgående tack, men nej tack, utan någon motivering alls.

Då hittade Katarina Lundholm ett förlag, som tog emot manus under villkoret att man själv anlitar och betalar en lektör för ett utlåtande.

– När utlåtandet till slut kom, så grät jag. Det var förfärligt. Lektören klankade ner på precis allt. Och jag tänkte, vad gör jag nu? Ger upp?

Skam den som ger sig. Katarina Lundholm tyckte ändå att hennes story var bra. Men hon tog till sig av kritiken och bearbetade romanen än en gång. Men karaktärerna ville hon inte stöpa om.

– Jag är väldigt nöjd med karaktärerna och glad över att jag inte ändrade dem som den där kritiska lektören tyckte.

I samma veva fick hon kontakt med några uppsala-

författare som hon kunde bolla med. Och här fick Katarina Lundholm många goda råd, framför allt rådet att inte ge upp. De tipsade om Visto förlag. Det är ett hybridförlag, vilket gör det lite lättare att få igenom sina alster till utgivning, eftersom man själv får betala en del av kostnaden.

– Jag skickade in det och det tog inte alls lång tid innan de hörde av sig och sa, att ”det här passar in hos oss, vi ger ut den”.

Det visade sig att Värket skulle sälja förhållandevis bra för att vara en debutantbok.

– Jag är glad och nöjd för all uppmärksamhet som boken fått. Det är en fördel, tror jag, att jag är från Uppsala. Man känner så, att folk här tycker det är extra kul när en uppsalabo debuterar som författare.

I Stockholm skulle man säkert försvinna i mängden.

Trots att Katarina Lundholm är tacksam för uppmärksamheten har hon insett att man får jobba mycket själv för att nå ut. Att Värket nu också är ute som ljudbok och därmed har chans att nå ut bredare, betyder en stor framgång för Katarina Lundholm, som helt klart bådar gott för hennes fortsatta författarskap.

För fortsätta skriva tänker hon göra.

– Jag har börjat på två romaner, men känner mig än så länge inte lika engagerad i de projekten som jag varit i den här första boken. När man tömt ut sig är det svårt att ladda om. Det tar nog lite tid att släppa taget om de där kompisarna som man levt med i tre år. d

65

Uppsalas nya

66

siluett

Av Anna Jonson • Foto: Stewen Quigley

67

J

ust nu utformas framtidens Uppsalasiluett.

Det har väl inte kunnat undgå någon att staden under flera års tid växer på alla bredder? Trots det hade inte vår stad någon stadsarkitekt mellan tiden då Stig Ahlgren gick i pension 2004 till 2016, då behovet av en tydlig arkitekturpolicy för den nya stadsplaneringen hade växt sig för stark. En kompetent, framåtblickande och lyhörd samordnare av stadens arkitektoniska utveckling behövdes och blickarna föll på Claes Larsson, arkitekt på Sveriges Arkitekter.

– Jag fick uppdraget 2015 att arbeta fram en arkitekturpolicy för Uppsala. En arkitekturpolicy för en stad var nytt i Sverige och jag kunde inte tacka nej till utmaningen. Eftersom jag har bott länge i Uppsala och jobbat i flera år som planarkitekt och bygglovschef på Uppsalas stadsbyggnadskontor, så hade jag ganska god kännedom om staden och dess byggaktörer. Idag

68

finns en arkitekturpolicy för både Sverige och flera städer, berättar Claes.

Under arbetet med Projekt Arkitektur Uppsala blev behovet av en stadsarkitekt uppenbart för kommunledningen och steget var ju inte långt till att utse Claes till posten 2016. Enligt honom är det ett drömjobb att få vara med i den här spännande utvecklingsfasen i Uppsalas arkitektoniska historia.

– Hur vi bygger nu för framtiden är enormt viktigt ur hållbarhets- och folkhälsosynpunkt. Mitt jobb är att vara med och peppa åt rätt riktning, men det är inte helt ovanligt att vi får ta enskilda möten för att direkt avstyra olämpligt byggande, säger Claes målinriktat.

Det kan handla om avstånd mellan fastigheter, placeringar, materialval och ohållbart kortsiktiga och onödigt dyra, eller för billiga, planer.

Men Claes upplever att det finns en god vilja och nyfikenhet överlag att hitta nya hållbara och attraktiva

EN MOROT MED TYNGD

Uppsala Arkitekturpris är ett sätt för Uppsala kommun att ytterligare utveckla och sporra ett arkitekturarbete med god arkitektur och goda lösningar för byggnader, offentliga platser eller hela miljöer. Priset ska delas ut varje år och såväl allmänhet, aktörer inom bygg- och arkitekturområdet som anställda i kommunen kan nominera byggnader, offentliga platser eller hela miljöer till priset. Idén till priset får nog tillskrivas vår nye stadsarkitekt, som är en erfaren arrangör av arkitekturtävlingar på Sveriges Arkitekter.

VINNARE AV ARKITEKTURPRISET 2020

arkitektoniska lösningar. Det finns en ny inspirerande anda i samverkan mellan arkitekter, byggherrar, hälsa, fritid, kultur och idrott som söker de mest hållbara lösningarna för miljö, livskvalitet och stil.

Claes Larsson

Den 27 augusti i år korades vinnarna av Uppsala kommuns nyinstiftade arkitekturpris och det blev Botanikern i Rosendal som uppfyllde alla kriterier som ställts med en tidsenlig och hållbar förankring. Det var de boende själva i Botanikern som uppmuntrade Axelroth Arkitekter att nominera kvarteret till tävlingen, vilket kanske känns extra värdefullt och trovärdigt. Utmaningarna var inte lätta, men dessa löste Axelroth Arkitekter och byggherren Genova Property Group tillsammans med Uppsala kommun bevisligen med lyckat resultat.

JURYNS MOTIVERING

Ett mycket väl genomfört bostadshus helt i trä med fin inplacering i stadsdelen Rosendal och med inspiration från Kronparkens tallar. Byggnaden är väl proportionerad med en harmonisk och vacker, levande detaljering. Fasadens olika delar är konsekvent utförda med en fin variation i en mänsklig skala.

Innergården är lugn och behaglig och samspelar med grannhusen till en ljus helhet. Fint samband med intilliggande gård och omgivande stadslandskap utan nivåskillnad som ger tillgänglighet för alla.

Takterrassen med biotoplandskap och utsikt över Uppsala har gemensam samlingsplats för husets invånare och ger stora boendekvaliteter. De genomsiktliga lägenheterna är ljusa, ofta med dubbla balkonger i olika väderstreck.

69

70

Botanikern följer fullt ut sin första vision till ett genomfört, långsiktigt hållbart, arkitektoniskt stilfullt projekt väl förankrat i samtiden.

FRAMTIDENS UPPSALA

Hur ser Uppsala ut om fem, tio år, frågar jag Claes.

Vad är det för en sorts stad vi har då med boenden, livskvalitet med idrott, fritid och kultur, infrastruktur och så vidare? Har vi en sund stad och måste man tänka annorlunda nu med en oviss pandemiframtid – det kommer säkert fler?

– Ja, vi har lärt oss nu att det blir svårare att sia om framtiden via pandemin, konstaterar Claes. Den har rejält påverkat oss och vi kan absolut få kännedom om faktorer vi inte räknat med tidigare. Energikrisen 1974 satte till exempel ordentliga spår i arkitekturen med bland annat tjockare och mindre fönster och mer isolering och inte förrän nu, nästan femtio år senare, ser vi stora, energieffektiva fönster.

– Men det vi har sett under detta år, fortsätter han, är behovet av goda offentliga platser att mötas på utomhus, tillgängliga rekreationsplatser och gröna miljöer att hämta energi ifrån och kunna njuta av. Så det kommer med all sannolikhet att finnas med framåt.

– Uppsala växer och det kommer att märkas i stadsplaneringen med fler, nya stadsdelar, som kanske blir mer autonoma, resonerar Claes vidare. Vi ser trender i världen med lokala lösningar för energi och matproduktion, något som säkert kommer att finnas i Uppsala också framåt.

Arkitektillustration

STADSARKITEKTENS EGNA MÅL OCH UTMANINGAR?

– Jag vill bidra till att vi kan hålla uppe en god kvalitet i det vi planerar och bygger, trots en snabb och stor utbyggnadstakt, säger Claes entusiastiskt, och jag hoppas verkligen att vi kan hålla kvar det mänskliga perspektivet i Uppsalas utveckling mot en allt större stad, avslutar han. d

71

Med matematiken som pensel

Fotokonstnären Axel Ahlsén

Av Lena Köster • Foto: Stewen Quigley

D

et är en mörk och kylig vinterkväll.

På en åker några mil utanför Uppsala står sex människor med blickarna fästade vid en mur av ensilagebalar, fem balar i bredd och tre i höjd.

Stjärnhimlen, med Karlavagnen alldeles till höger om balarna och månen bakom ryggen på den lilla coronaglesa gruppen, är enda belysningen just här och nu… …tills ett ljus letar sig fram i övre högra hörnet på ensilagemuren. Organiska, ljusa former liksom rinner in över muren av balar, som egentligen är vita, men verkar mörkgrå i vinterkvällen.

Det är en konstutställning, som får sin premiär.

En bildvisning, en fotofilm, ett event med maximal säkerhet i coronavinterns Uppland.

Konstnären själv, Axel Ahlsén, sköter projektorn, som låter hans datormanipulerade fotografier åla sig fram över den välvda muren.

72

73

PION II

– Den här visningen skulle till exempel kunna göras på borggården utanför Uppsala slott, säger Axel Ahlsén.

Jag håller med och lägger till att det väl inte vore omöjligt att rent av lyfta in balarna på Moderna muséet och låta bildspelet rulla där – en meditativ upplevelse för stressade storstadsbor.

Det är nämligen så det känns, kylan till trots och fast vi faktiskt står upp hela den halvtimmeslånga visningen, fast det står stolar i en rad på åkern.

Meditativt. Lugnt. Hemlighetsfullt och fantasieggande.

Men vad är det egentligen du har fotograferat, frågar jag och ser på bilderna som ser ut att få ensilagebalarna att snurra.

– Tulpaner och andra blommor i just den här sekvensen av bildspelet. Men jag har ju också fotograferat till exempel Big Ben i London under en familjeresa

74

och olika motiv från Marstrand, där familjen varit många somrar. Och mycket annat också, säger den 31-årige fotografen, som också kan kalla sig fysiker och egentligen har ett större intresse för vad man kan göra med fotografier i datorn, än för själva fotograferandet.

Utan att alls dröja vid det, kan det berättas att Axel Ahlsén är född med en cp-skada, som har gjort det besvärligt med tal och finmotorik, till exempel skrivande.

Efter att sista läsåret på kandidatprogrammet i fysik vid Uppsala universitet blivit alltför komplicerat, bestämde han sig för att byta bana och satsa helt på sin fotokonst.

– Jag utgår från en skarp bild med färg. Sedan bearbetar jag den i datorn för att skapa en komposition. Det är formerna, färgerna och ljussättningen

Överst t h, VÄRTAHAMNEN. Nedre t h: PION III

75

Axel Ahlsén är en av Anders Walls wallumner. Han erhöll Anders Walls Stiftelses stipendium för Katedralskolans avgångselever 2008. Stipendiet belönar goda studieresultat, men innebär också en erkänsla av eleven som uppskattad kamrat.

i fotografierna som får mig att börja arbeta med ett visst fotografi. Vad fotografiet föreställer har sällan någon betydelse, säger han.

Fotografiet blir hans målarduk, matematik och geometri hans ”penslar”. Ofta kopierar han ett foto och lägger bild efter bild över varandra, roterar dem och behandlar dem efter matematiska principer, som till exempel Gyllene snittet som bland annat uppträder i Fibonaccis talföljd, där varje nytt tal är summan av de två föregående. Det märkliga med den talföljden är att mycket i naturen är uppbyggt efter den och på så vis bildar för människan igenkännbara mönster. Det märker man om man studerar och räknar till exempel solrosens eller kronärtskockans blad eller studerar snäckors uppbyggnad.

– Jag har alltid varit intresserad av olika typer av mönster. Allt ifrån tapeter, till fysikaliska lagar. Båda dessa ytterligheter ser jag som människans försök att hitta regelbundenheter i en obegriplig värld, säger Axel Ahlsén.

Att han också alltid varit intresserad av konst är helt logiskt i det perspektivet.

76

Han växte upp i Vänge. Redan på mellanstadiet upptäcktes hans begåvning för matematik. Som sedan ledde till studierna i fysik och kvantfysik. Men kanske är kreativiteten, lekfullheten, den där förmågan att låta tänkandet bära iväg förbi det självklara, ett lika viktigt verktyg som det vetenskapliga mer metodiska sinnelaget, när han skapar sin fotokonst.

– Konst, säger han, är det man inte kan. Det man gör ändå innan erfarenheterna och vanan gör det hela till hantverk – om man upprepar sig.

– Det roliga är att hitta på nya grejor! Jag kan ju inte springa omkring, och det har gjort mig till en iakttagare, säger Axel Ahlsén.

– Jag är väldigt nöjd med att jag gavs möjlighet att läsa fysikprogrammet. Det gör att jag kan arbeta med mina fotografier på en vetenskaplig grund, på ett undersökande sätt. Kanske skulle man kunna säga att jag har gått från att inom fysiken försöka förstå hur världen fungerar, till att inom fotokonsten undersöka hur världen ser ut och upplevs.

– Vi är alla betraktare av världen. Den finns en objektiv verklighet, men inga objektiva betraktare, konstaterar konstnären.

– Jag är oerhört glad för dagens teknik med högupplösta kameror och avancerade datorer.

Han påpekar att utrustningen gör det möjligt att, inte minst under coronapandemin, arbeta hemifrån.

– Just nu får jag arbeta med det som finns till hands.

Det gäller såväl lagrade fotografier som ensilagebalarna på åkern.

Sedan Axel Ahlsén började satsa på en professionell karriär som fotokonstnär har han haft 21 separatutställningar, den senaste på konsthallen Strandverket i Marstrand. Där kommer han att ställa ut igen om ett och ett halvt år.

Sannolikt både med fotografier monterade på aluminiumplåt och med bildspel. Med eller utan ensilagebalar. d

Synas igen?

I en tid där många avvaktar finns ockå möjligghet att sticka ut, tydliggöra skillnader och skapa aktivitet. Ingen orsak utan verkan.

Vi har funnits i över 50 år, har 1500 kunder och fler än 6700 uppdrag per år.

Du hittar gott om exempel på företag som är aktiva samt en ny, superenkel webbshop på kph.se.

Vi vill ge dig enkla och snabba vägar för att förädla och pröva dina idéer.

Se oss som en förlängning av din marknads- eller kommunikationsavdelning.

Vad har du på gång?

Uppsalas snabbaste trycksaker Bangårdsgatan 4A, Uppsala | 018-781 81 00 | info@kph.se | kph.se

77

Då och då kan vi lyssna på hans verk på UKK eller för den delen i andra konserthus runt om i världen. Örjan Sandreds kompositioner beskrivs som en kombination av elektroniska högtalarklanger och musikinstrument, ett slags ”Augmented Reality” i musik. Visst vill man veta mer?

Tiden

helt central i musik

Jag ”träffar” Örjan via Zoom. Jag sitter hemma i Uppsala och han i sitt hem i Winnipeg i Kanada, där han bor med Sonia och deras två söner. Sedan 2005 har Örjan arbetat som professor i komposition på University of Manitoba. Jag vill höra vad som fick honom in på den här snäva och kanske inte helt lättillgängliga bana av musikaliska kompositioner. Örjan konstaterar att han tidigt förstod att han hellre ville göra musik än att spela den. När vi andra spelade blockflöjt och piano med Vi spelar piano, så snappade Örjan snabbt upp grejen med noter som ett språk. Det fascinerade honom att man kunde skriva ner hur tonerna lät och att man kunde kombinera dem till stycken. Han fortsatte att experimentera och när han var i 14-årsåldern fick han kontakt med Radovan Hudecek på Uppsalas kommunala musikskola, som lärde honom mer om komposition.

– På den tiden var mycket inspirerat av kompositören Debussy och jag uppmuntrades även av Stefan Parkman, som beställde ett körverk av mig. Gosskören var en viktig del för mig, inte minst socialt, tillägger Örjan. Ibland framförde jag små konserter på piano, som Ulla Godin på UNT recenserade. Det var ju jätteroligt, ler Örjan stort, hon skrev positivt om alla och hon var viktig på det sättet. Han poängterar att Ulla Godin inte nog kan uppskattas för sin betydelse för det unga musiklivet på 70- och 80-talen.

Nu var Örjan hungrig på att lära sig allt om att

78

av Anna Jonson

komponera och spela i ensembler. Han tackade ja till allt. Det var stora utmaningar på vägen, men upplevde aldrig annat än att det var roligt. Radovan Hudecek fortsatte att lära honom det strukturerade komponerandet av musik och det ledde så småningom till att Örjan sökte Kompositionsutbildningen (Arrangörsprogrammet som det hette då) på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Inte alls ett självklart val, då hans pappa ville att han skulle bli ingenjör (han måste ha ett riktigt yrke), och gick teknisk linje på Fyrisskolan, så det var en stor kick för Örjan när han, som en av tre, kom in på musikutbildningen vid andra försöket.

– Utan den bekräftelsen som antagningen till Musikhögskolan gav, så hade jag inte haft kraften att gå vidare faktiskt, tror Örjan. Då hade det nog stannat där.

För att resumera den här första tiden av Örjans musikaliska utveckling, så gick han från det tidiga 1900-talets traditionella och impressionistiska uttryck, via Radovan Hudeceks fokus på expressionistiska och dissonanta kompositioner och vidare till en öppnad port mot en långt större musikvärld på Musikhögskolan. Läraren Daniel Börtz introducerade György Ligeti för Örjan, en av 1900-talets största tonsättare som föredrog musikaliskt lekfulla och experimentella förhållningssätt till kompositioner. Det här var något helt nytt för Örjan. Inspirerad av miljön bland likasinnade på Musikhögskolan, blev han beroende av

den kreativa process, där en idé som man har tänkt på i flera månader slutligen blir centrum för ett gemensamt arbete.

Efter den 4-åriga kompositionsutbildningen på Musikhögskolan åkte Örjan till Montréal och skrev in sig på McGill University. Där var datorer redan då viktiga i undervisningen och de hade en helt annan filosofi kring elektronisk musik än vad Musikhögskolan i Stockholm hade, berättar Örjan. I Stockholm jobbade man med att mixa olika akustiska ljud med hjälp av mixerbord och datorer, men på McGill hade man bara en (stor) dator och musiken skulle komponeras med hjälp av tangentbordet, det vill säga genom programmering. Det här är signifikant för den amerikanska kontinenten, menar Örjan, där det alltid varit datorn som gäller för den avantgardistiska musiken, medan det i Europa istället har varit bandspelare och elektroniska instrument.

Amanzule Voices – ett stycke för cello och liveelektronik* Efter ett år var Örjan tillbaka på Musikhögskolan i Stockholm och gick en diplomutbildning i komposition, som avslutades storstilat med en direktsänd konsert i tv med Radioorkestern. Därefter blev det Paris och som en av tio tonsättare från hela världen antogs Örjan vid IRCAM. Ett franskt institut som forskar kring musik och ljud, särskilt inom avantgarde- och datorbaserad konstmusik. Det blev ett intensivt år med massor av

*) I liveelektronik eller elektroakustisk musik blandas både elektroniskt genererat material och inspelade vardagsljud (konkreta ljud) med hjälp av program i datorn.

Örjan Sandred. Foto: Beibei Lu

kurser på franska och som slutligen ledde fram till ett stycke som Örjan skrev för cello och dator – Amanzule Voices.

Inspirationen till det stycket fick Örjan när han och Sonia, som han träffat i Montréal, var nere i Afrika och på väg hem från en tur i kanot till en avlägsen by i skymningen fick de uppleva något riktigt häftigt. Vid ekvatorn går det som bekant från dag till natt på bara några minuter och Örjan, Sonia och guiden befann sig fortfarande i djungeln när sista solstrålen försvann. Då brast plötsligt massor av grodor ut i sång. Örjan, som såklart hade med sig en dat-spelare, fann sig och spelade in ljuden, som han senare använde i sitt stycke, Amanzule Voices.

79

– Vissa tonsättare åker till Afrika och inspireras av kulturen och försöker sen skriva musik som påminner om den afrikanska. Jag skulle aldrig kunna göra det, resonerar Örjan, musiken är häftig men för olik den jag gör. Det är svårt att få en djupare förståelse och man blir som en turist i en annan kultur. Men däremot grodorna, skrattar Örjan, de hade rytmer i sin sång som jag bara måste använda i ett stycke.

Landar som professor i komposition i Kanada Efter året i Paris åkte Örjan tillbaka till Stockholm och undervisade några år på Musikhögskolan, men Sonia och Winnipeg drog och med tjänsten på University of Manitoba var valet inte svårt. Som professor på University of Manitoba har han stor frihet för sitt tonsätteri, tycker han, men med tjänsten följer också åtaganden som tar mycket energi och tid. Men han gillar att undervisa. Det bästa sättet att lära sig är att undervisa, menar Örjan, då måste man först och främst vara bäst i klassen och när eleverna ställer frågor så inser man vad som rör sig i deras huvuden och vad som verkligen är svårt. Han har eleverna i fyra år och säger att deras inställning till vad de från början vill göra ändrar sig ganska drastiskt efterhand de presenteras för olika sätt att komponera. I början kan det till och med vara chockartat, men efter ett par år brukar de kunna se vilken väg de själva vill ta och vilket uttryck som passar dem.

80

– Sen måste jag hela tiden vara uppdaterad på nya programvaror, ny musik och för mig oupptäckt musik, säger Örjan, och det påverkar förstås mina egna kompositioner.

PRISMA Från tiden i Paris skapades ett nätverk med kontakter från hela världen. De kallar sig PRISMA (som taget ur en Bondfilm, skrattar Örjan) och de träffas en gång om året i Paris. De utbyter idéer, visar sina senaste verk och diskuterar nya tekniker. Ibland gör de konserter tillsammans i andra delar av världen, som i Shanghai, Italien, New York och Boston till exempel. PRISMA är ett väldigt viktigt forum för Örjan i sin roll som kompositör. Och socialt förstås, det är ett nätverk av gamla vänner.

Vad är musik?

Definitionen är väldigt intressant men svår, menar Örjan. Han nämner ett visuellt experiment från 1920-talet, Diagonalsymfonin, en film som byggde på bilder utan ljud. Örjan visade filmen för sina elever och de analyserade sedan den som ett musikstycke.

– Det finns inte ett ljud i den, men det gick jättebra, säger Örjan roat. Det är det här att musik pågår under tid, att det finns form som hjärnan skapar tidsperspektiv kring. Att man minns vad som hände förut och jämför det med vad som händer nu. Plötsligt händer

något som skapar en stor kontrast så att man rycker till. Det är såna aspekter som är väldigt viktiga när man skapar musik, även om det inte har med ljud att göra.

Likaså kan man diskutera om aggressiv poesi, där man jobbar textmässigt mycket med ljud – är det poesi eller musik? Konstformer går i varandra, menar Örjan. Idag är media konst och många elever är helt inne på att blanda ljud med bilder. Örjan utvecklar idén om att tiden, enligt honom, helt är central i musik. Om man lyssnar intensivt på ett musikstycke så hamnar man i en helt annan tidsupplevelse. Musik mäts inte i sekunder och minuter, utan i fjärdedelar, åttondelar och så vidare. Vi upplever pulser och musikerna sätter tempot för intrycken. Om man får med sig sin publik kan man styra hur de upplever tid och hastigheter. Som tonsättare har man möjlighet att skulptera allt det här. Men det förutsätter att lyssnarna inte fastnar i sin vardagstid, där sekunder och minuter råder och börjar tänka på annat.

– Så man måste se till att musiken får deras uppmärksamhet. Det är mycket psykologi, förklarar Örjan.

Givande och kommande samarbeten Konserten på Uppsala Konsert och Kongress för några år sen var speciell, tycker Örjan. Bland annat framfördes hans tonsättning av dikten En Ghasel av Gustaf Fröding. Den specialskrevs för den kanadensiska sopranen Sarah Jo Kirsch.

– I En Ghasel tilltalas jag av kontrasten mellan den fantastiskt vackra naturen och det helt förvridna tillståndet inne i huvudpersonens huvud som beskrivs, och Sarah som har en unik förmåga att tolka olika musikaliska uttryck var perfekt för stycket. Jag hade länge velat skriva något för just hennes röst, berättar Örjan, och jag är jättenöjd. Men det var också väldigt kul att kunna skapa optimala förutsättningar för en konsert i min gamla hemstad tillsammans med musiker från både Sverige och Kanada, som jag ville samarbeta med.

Andra konserter har varit roliga av helt andra anledningar, berättar han vidare, till exempel de i Shanghai där processen att sätta upp en konsert i en annan kultur var intressant, men en utmaning att överkomma språksvårigheter under repetitionerna. Att samarbeta med bra musiker är alltid stimulerande och han avslöjar att det finns två uruppföranden som står på väntelistan när pandemin är över; ett med Quasar saxofonkvartet i Montreal; och ett med den svenske organisten Hans-Ola Eriksson som varit orgelprofessor i Montreal under många år. Båda projekten är med förstklassiga musiker, tillägger Örjan nöjt.

Finns det en Örjan Sandredsk palett?

En utmaning han har gett sig själv har varit att inget stycke ska vara det andra likt. Varje stycke ska ha en egen identitet, en egen personlighet. Utmaningen är svår – vårt undermedvetna drar oss gärna tillbaka till gamla hjulspår, erkänner Örjan. Att ha en ny utgångspunkt för varje stycke hjälper, men det gör arbetsprocessen långsammare.

– Men det finns naturligtvis många saker som blir karakteristiskt för just min musik vad gäller uttryck, toner och material, vare sig jag vill eller inte. Men det överlåter jag åt andra att peka ut.

SONIC TRAIL, av Örjan Sandred. CD:n gavs ut i september i 2020

81

Örjan Sandred helt kort Örjan har studerat komposition på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, McGill University (Montréal) och på ICAM (Paris).

Bland hans lärare finns Sven-David Sandström, Pär Lindgren, Magnus Lindberg, Daniel Börtz, Bill Brunson och Bruce Mather.

Han har undervisat komposition på Musikhögskolan i Stockholm 1998–2005, och har gästföreläst på IRCAM (Paris), Conservatoire National Superieur de Musique (Paris), Bartok Seminariet (Szombathelyi Ungern), Sibeliusakademin (Helsingfors), McGill University (Montréal), Harvard University (Boston), Shanghai Conservatory of Music m.fl.

Ice Fog

Amazule Voices

Sedan 2005 är Örjan Professor in Composition vid University of Manitoba.

Ice Fog Apropå det undrar jag om han upplever att det är skillnad på hur hans musik tas emot i olika delar av världen. Det är det, upplever Örjan, men också likheter.

Konsertpubliken väljer ju sina evenemang, och de reaktioner han uppskattar mest är de som ”kommit av misstag” och upplevt att det varit positivt. Han berättar om en ljudinstallation han hade på the Canadian Museum for Human Rights för några månader sedan, och besökare kunde komma och gå som de ville. Han hade ett antal högtalare uppsatta som skapade en ljudmiljö som pendlade mellan att vara realistisk och suggestiv, och kontinuerligt förändrades till något nytt.

Majoriteten förväntade sig inte hans installation. Han uppskattade framförallt en äldre man som satt tyst och lyssnade i 45 minuter.

– Bra konstmusik bygger på ärlighet, resonerar Örjan vidare. Musik som inte är viktig för tonsättaren kan aldrig bli bra. För mig är det viktigt att varje stycke är olika, och jag hoppas att varje stycke ska låta publiken upptäcka och uppleva något nytt. Det betyder inte att det behöver vara svårt, men att uppleva något nytt innebär ju naturligtvis att stycket inte kan låta exakt som ett annat redan bekant stycke. Svårt och komplicerat är negativa intryck som kan komma i vägen. Men som med all konst och kultur: ett visst mått av erfarenhet från andra verk kommer att fördjupa upplevelsen och behållningen.

Örjan beskriver ett stycke där ett speciellt tillstånd i naturen inspirerat hans komposition. Det är tillståndet av en exakt balans mellan minus trettio grader, ett uns luftfuktighet och ingen vind. Det bildas en seg isdimma som kallas Ice Fog, vilket även är styckets titel. Vid minsta förändring – lite varmare eller en liten vindil, så försvinner den.

– Det blir en helt magisk stämning när den här dimman uppstår, berättar Örjan. Att det måste vara helt stilla och minus trettio grader, det försökte jag ta in i det här stycket. Det är ett bra exempel på vad mina stycken skulle kunna handla om.

Ice Fog. Foto: Sarah Bumphrey

82

Spanska toner MATTIAS JACOBSSON SCHULSTAD gitarr BENGT FORSBERG piano Västerlövsta kyrka, lörd. 30 januari kl. 16.00 Biljettsläpp 11 januari kl. 9.00 på www.vasterlofsta.se Går det att sia nåt om framtiden?

KÄRA MUSIKVÄNNER! I den här annonsen hade vi tänkt berätta om musikstiftelsernas konserter under våren 2021 men på grund av rådande läge tvingas vi avvakta tills vidare. Så snart omständigheterna tillåter kommer vi återigen att erbjuda musikaliska högtidsstunder. Vi hoppas kunna genomföra konserten ovan med spansk musik för gitarr och piano som planerat. Aktuell information finns tillgänglig på våra hemsidor: www.vasterlofsta.se • www.giresta.se

ANDERS WALLS GIRESTASTIPENDIATER 2020

DAUMANTS LIEPIŅŠ, piano

HELGI REYNISSON, baryton

LS

STIFT

E

S

IK

E

Daumants från Lettland och Helgi från Uppsala är två talanger på starkt uppåtgående. De kommer att ge sina stipendiatkonserter under 2021.

MU

Utvecklingen av musik och instrument har alltid följt samhällets utveckling och tidens innovationer. Till exempel klaffar och ventiler på blåsinstrument är direkt kopplade till den industriella revolutionen, liksom att elektroniska instrument gjorde entré när elektriciteten kom till oss.

– Nu är det AI som kommer att dominera de kommande tio åren inom konst och musik, siar Örjan, det kan man tydligt se på de ansökningar som idag behandlas på konstnärliga fakulteter. I mitt eget arbete är AI intressant som ett verktyg. Problemet är att även om algoritmer kan programmeras för att skapa hyfsat bra musik, så kan de aldrig skapa något utanför de ramar som ges, eftersom en dator inte förstår fantasi.

Men Örjan är förstås öppen för utvecklingen. Som konstnär måste man knyta an till det som är möjligt i samhället, det är en del av konstens uppgift, menar han.

Som avslutning undrar jag nyfiket om han har fått några speciella erkännanden, och även om jag vet att han har fått fina recensioner och är högt aktad som kompositör, så svarar han att det mest handlar om stipendier och konsertbidrag som möjliggör projekt och konserter.

– Nej, konstaterar han, inga medaljer och ordnar ännu, men jag väntar fortfarande på att bli en dubbad riddare! d

83

84

Uppsalas ölhimmel lyser stark i svåra tider. Lokal, hantverksbryggt öl är mer populärt än någonsin och det finns ingen anledning för Uppsalaborna att söka sig utanför staden för att hitta klassiska eller nya spännande smaker.

ÖL AV SUSANNA LANS

FOTO: STEWEN QUIGLEY

Uppsala brygghus, Upp Brewing, Tempel Brygghus, Brasstacks Brewing och Jackdaw Brewery är en kvintett som håller den upsalienska ölflaggan högt och tillverkar öl som du hittar på både pubar och Systembolag i hela Sverige.

Mest iögonfallande är Tempel Brygghus, med sina spektakulära burkar som för tankarna till musik av det tuffare slaget. Påhl Sundström heter grafikern som ligger bakom designen och inte helt otippat är han musiker med ett förflutet som gitarrist i exempelvis Uppsalabandet Usurpress.

– Vi ville ha en design som var svinsnygg och som sticker ut, förklarar Tempel Brygghus grundare Arvid Landgren och fortsätter.

– Jag förklarar ölen och hur jag tänkt för Påhl, sen skapar han grafiskt vad jag vill ha, inte vad jag ber om.

Och tanken på att sticka ut genomsyrar det mesta som kommer från Tempel. Ingenting är mediokert eller skjutet från höften. Och förutom öl tillverkar man en hel del godsaker i form av kepsar, tygmärken, kläder och annat.

Namnet Tempel kom inte heller över en natt.

– Jag hade en lista på säkert över 50 olika namn.

Jag hade en del krav. Jag ville inte att det skulle heta något som förknippas med mig eller någon person, inte heller med en plats. Det skulle vara snyggt och tvåstavigt. Vips, så blev listan kortare och Tempel brygghus var fött!

Tempel Brygghus startades 2014 av Arvid Landgren som lämnade jobbet som agronom för att ta fritidsintresset ölbryggning till nästa nivå.

– Jag hade turen att få kontakt med en annan kille som också låg i startgroparna att starta bryggeri. Vi slog oss samman och kunde dela lokal, hyra och utrustning, vilket ju var grymt. I dag har bryggeriet växt, flyttat till nya lokaler och vi är nu fyra personer i stället för en.

Tempel brygghus har haft fokus på suröl, specialöl i småskalig produktion, men har på senare år utökat sortimentet med bland annat julmust och cola.

– Jag visste tidigt att jag ville göra en cola. Vi provsmakade och analyserade länge innan processen drog igång. Precis som med julmusten så valde vi ut de enskilda smaker vi tyckte bäst om och förstärkte dessa, förklarar Arvid.

I dag har Tempel brygghus ett digert utbud av öl.

85

Man exporterar ungefär en fjärdedel av allt öl och hälften säljs på krogen, när det inte är Coronautbrott i världen. Bryggeriet var det första i Sverige som började sälja via en egen webbshop. Folköl, prylar, must och cola går finfint att beställa hem.

På Märstagatan i Boänderna är det också fullt ös vid bryggeritankarna. Här huserar Uppsala Brygghus som har slagit igenom ordentligt framförallt lokalt och i dag kan man hitta ölen på både hotell, restauranger och pubar i hela Uppsala.

I en del av Uppsala Brygghus lokaler hyr uppstickaren Upp Brewing in sig. Bryggaren Chris Umlandt startade bryggeriet hemma i växthuset utanför Almunge och brygger nu öl tillsammans med Travis Davey i större skala. Ölen finns på Systembolag över hela landet och får fina omdömen av de som ger sådana.

– Vi vill göra öl som vi själva och som Uppsala kan vara stolta över, förklarar Chris enkelt.

För den som gillar att dricka lokaltbryggt öl på lokal är Bryggeriet Ångkvarn i korsningen Östra Ågatan/Bäverns gränd en kär vän. Här serverar källarmästare Erik Bennbom vällagad mat tillsammans med öl som bryggs bakom glasväggarna i en del av lokalen. Bryggeriet har vunnit flera tunga priser för sin öl och erbjuder ölprovningar för stora och små sällskap.

– Vi har överlag en ganska medveten publik.Många är kunniga, några vill verka kunnigare än de är, och de allra flesta vet vad de gillar, men inte så mycket mer, berättar Erik Bennbom.

Han ser också en tydlig ökning av gäster som är intresserade av god öl, som inte bara tar vad som helst utan frågar och provar olika. Något han också tycker sig märka är att utbudet av mindre traditionell öl har ökat på Uppsalas krogar och pubar.

– Jag tror att Slottskällan* lade grunden för en hel del av utvecklingen av den fina bryggeribransch vi har i Uppsala i dag, säger Erik Bennbom.

En snabbt växande lillasyster till Uppsalas ölbransch är Knivsta som kan stoltsera med ett bryggeri som

växer så det knakar, Trainstation Brewery, bryggeripuben Beer Monkey och Stationshuset som har över 100 ölsorter i sin pub dit ölentusiaster från hela världen kommer för att provsmaka.

Det finns flera bryggerier runt om i Uppland, både superlokala och de som har ambitioner större än så.

Här finns en spännande värld att utforska för den ölintresserade. d

*Slottskällans Bryggeri startade produktionen 1997 och blev snabbt en del av Uppsalas växande ölkultur.

Dock såldes bryggeriet till Coppersmith i Västerås 2017 och all produktion flyttades från Uppsala.

86

Erik Bennbom, Bryggeriet Ångkvarn

Tre sköna Uppsalaställen för dig som gillar spännande öl Bryggeriet Ångkvarn Östra Ågatan 59.

Bryggeriet ligger bakom glasväggar inne i lokalen, och här serverar man sitt eget öl som kammat hem tunga priser i mängder genom åren.

Taps Beer Bar Drottninggatan 8 Tar in gästkranar och presenterar nya spännande sorter varje vecka.

DomCraft S:t Eriksgränd 15 Du tar den smala trappan upp till en av Uppsalas mest osynliga barer och hittar en guldgruva om du gillar öl.

87

88

Fyra förlorade år?

HÖSTEN 2016 var en enda lång kreativ syrechock.

Jag jobbade med några levnadsglada amerikanska manusförfattare och regissörer, varenda dag var en välsignelse. Ingen av dem tänkte på presidentvalet, det var ju uppenbart att Hillary Clinton skulle vinna.

Men nu, i december, rådde en slags tyst desperation bland dem.

Den julhelgen hade jag ganska mycket jobb framför mig, men under något svagt ögonblick hade jag lovat en dagstidning en artikel om kulturarbetarnas reaktioner på valresultatet. Nu återstod bara intervjun med föreståndaren för den smått klassiska bokhandeln Book Soup på Sunset Boulevard. Hon ringde återbud, bokstavligt talat i sista minuten.

– Jag är ledsen”, suckade hon. "Jag är alldeles för arg just nu."

Det saknades några fotografier till artikeln, så jag bestämde mig för att gå dit ändå. Väl framme insåg jag vad det var som hade upprört henne. På Sunset har hon satt ut ett plakat med ett ödesdigert budskap.

THE VILLAGE IDIOT. Okänd konstnär

Av Magnus Alkarp

Det brändes inga böcker i USA. Trump hade visserligen tänkt sig en betydligt mer grundlig förödelse under sin andra ämbetsperiod, men det blev lyckligtvis ingen sådan. Men han hade åtminstone lyckats försätta Hollywood och den komplicerade kulturella infrastrukturen i ett sömngångaraktigt tillstånd genom de ständiga hoten på Twitter.

I småstäderna på västkusten stödde ett aktivt näringsliv ovanligt livaktiga teatrar och musikscener, ett självklart samarbete under principen ”på armlängds avstånd”. Ingen skulle komma på tanken att lägga sig i repertoaren. Nu riskerade företagen att gå miste om de skattelättnader som följde med bidrag till kulturlivet.

De kände sig utpressade.

Konstnärerna drabbades av ett annat fenomen. Åren med Trump satte absolut fart på kreativiteten, det gick ju inte en dag utan att det fanns någon ny absurditet att förundras över, men det innebar också att konstnärerna plötsligt fick väldigt bråttom.

Konstkritikerna accepterade det inte och började allt oftare klaga på kvalitén – konstnärernas ilska var begriplig, menade de, men deras verk var inte särskilt genomtänkta. Om konsten som vill säga oss något om Trump blir en del av nyhetscykeln så sätter man ett bäst-före-datum på den. Många av verken presenterades dessutom som komiska, men komedin är tom och ödslig om den saknar den kritiska introspektionen som åtföljer skrattet. Eftertanken. Det var bara TV-mediets komedigiganter, som Saturday Night Live och Stephen Colberts The Late Show som lyckades med det.

Om man i stället tog ett djupt andetag, tänkte igenom vad man ville säga och sedan skapade konstverk/pjäser/filmer/musik/romaner/poesi där man som betraktare eller lyssnare började ställa sig viktigare frågor – som exempelvis den egna arrogansen eller rent av delaktigheten – kunde det bli en intressant dialog.

89

det var ett typiskt amerikanskt påhitt, men sanningen är ju den att vi hör liknande, om inte värre röster i Sveriges Riksdag. Trots att Trump enkelt hade fått igenom sin budget, gjorde republikanerna gemensam sak med Demokraterna och förslaget röstades skoningslöst ned. Frågan är om liknande förslag kommer att röstas ned i riksdagen?

!

Det finns många lärdomar att dra av dessa fyra år, men för den som uteslutande är hänvisad till svenska

Angreppet på kulturen går hand i hand med angreppet på humanvetenskaplig forskning. Även om akademiker och konstnärer ibland ser på varandra med misstänksamhet är de för evigt förbundna – de förutsätter varandra och ingen ställer frågor om den andres nytta. Republikanerna i Trumps krets bestämde sig för att bekämpa dem bägge.

Inför 2021 års budget begärde Trump 64 miljoner dollar för att stänga ner bland annat National Endowment for the Humanities, en oberoende statlig myndighet som ger bidrag till högkvalitativa humanistiska forskningsprojekt. Samtidigt ville han rasera Institute of Museum and Library Services och köra PBS – SVT:s amerikanska motsvarighet – i graven. Han tyckte också att det var dags att upphöra med allt stöd till landets konstutbildningar och strök dem ur utbildningsdepartementets budget.

Vi kan himla med ögonen åt Trump och påstå att

90

media finns inte mycket visdom att hämta. Att den svenska nyhetsbevakningen från USA har varit egendomligt nedtonad beror definitivt inte på de svenska korrespondenterna, än mindre på USAspecialisterna, snarare det utrymme de och de viktigare nyheterna har fått. Tydligen har kanalerna föredragit balansen på bekostnad av objektiviteten, som om det funnits två verkligheter.

Det farliga med en sådan situation är att desto mindre de svenska tittarna får veta om Trumps angrepp på demokratin, desto färre svenskar kommer att inse faran i att lägga sina röster på Trumpliknande partier.

Någonting har ju uppenbarligen redan hänt: För fyra år sedan var svenskarna det folk i Västvärlden som var mest kritiska till Trump. Idag ligger Sverige på andra plats i listan över Trumpbeundrare – bara Italien är värre.

!

Ett ämne som sällan får uppmärksamhet i Sverige är det uppenbara hotet mot konstnärlig och akademisk frihet som drabbar länder med illiberala, auktoritära regimer – oavsett varifrån på den politiska skalan den kommer. Debatten om konsten, den konstnärliga och akademiska friheten började istället föras på sociala media. Där spårade det snabbt ut när företrädare från tre riksdagspartier såg en chans att vinna röster.

Plötsligt började en högljudd skara ”konstdebattörer” ifrågasätta det mesta. Arkitekterna visste inte ett dyft

Slavhandlare slänger de döda och döende över bord – tyfon i annalkande, eller SLAVSKEPPET av William Turner

om arkitektur och bidragen till Uppsala stadsteater skulle upphöra eftersom det endast var ”kultureliten” som gick på teater. Några menade att skattefinansierad konst inget annat var än ren kommunism. Mindre hetsiga, men lika egendomliga röster krävde att inte ett öre av de offentliga medlen fick gå till samtidskonst, nej kommuner och regioner skulle enbart få beställa ”klassisk och tidlös konst”. Vad man absolut inte ville ha var ”utmanande samtidskonst”.

!

Problemet är att det som kallas ”klassiskt” och ”tidlöst” en gång i tiden var – just – utmanande samtidskonst. Idag så hyllade ”klassiska och tidlösa” konstnärer, som exempelvis William Turner, var allt annat än en foglig undersåte. Turner var motståndare till slavhandeln och gestaltade sitt motstånd i det verk

som han själv ville kalla Slavhandlare slänger de döda och döende över bord – tyfon i annalkande, men som fick den mindre utmanande titeln Slavskeppet. Många samtida tolkare såg Turners verk som en bild riktad mot industrialismen och de nya ”slavarna” – de som slängs överbord när de har tjänat ut.

Till och med en av Hitlers favoriter, Caspar David Friedrich, var kontroversiell i sin samtid. Året 1816 hade han blivit så imponerad av några märkliga solnedgångar att han bara var tvungen att gestalta dem.

Han fick kritik för att ha skildrat solnedgångar i ”fel och onaturliga färger”, men de märkliga färgskiftningarna i skyn – som för övrigt även Turner fångade – fick sin förklaring när man insåg att de var det naturliga resultatet av den svaveldioxid som fyllde atmosfären efter vulkanutbrottet på Tambora i april 1815.

Mozart – som kan ha gett sken av att ha varit en

91

sorglös, politisk analfabet – tonsatte Lorenzo da Pontes libretto Figaros Bröllop – ett av de mest provocerande ämnena i sin tid. I Don Giovanni lyckades de bägge grundligt hudflänga den tidigare så populäre dramatiska gestalten ”den unge adelsmannen”. De tog bort romantiken och skildrade honom som våldtäktsman.

I Stalins skräckvälde gick allt för många konstnärer under. Somliga – som Sjostakovitj – fortsatte komponera enligt de tondövas instruktioner men lyckades inte bara återerövra sitt tonspråk, i hemlighet författade han en dagbok i vilken han skildrade Stalin och den politiska konstens torftighet i en utsmugglad självbiografi. Poeten och dramatikern Majakovskij vägrade att underkasta sig likriktningen och tog demonstrativt livet av sig för att Stalin inte skulle få det sista ordet.

Vari Hitlers ”kärlek” till konsten bestod, blev – om inte förr – uppenbart i och med Nürnbergrättegångarna och avslöjandet av plundringen och förstörelsen av Europas och Rysslands muséer och samlingar. Men människans minne är tydligen problematiskt, Hitlers förakt för samtidens konstnärer och den misslyckade vykorts-målarens tal om urspårad konst klingar plötsligt väldigt bekant.

Vansinnet i resonemanget blir extra tydligt i litteraturens värld. Om västerlandet hade vägrat låta sina författare skapa ”utmanande samtidslitteratur” hade litteraturen förintats i sin vagga – ingen Aristofanes, ingen Dante, ingen Tjechov och absolut ingen Strindberg. Och allt som hade återstått av så kallad ”svensk” litteratur hade varit Åsa-Nisse och möjligen Lille Fridolf.

!

Jag stötte på det här fenomenet i slutet av 70-talet.

Då kom kritiken från ett helt annat politiskt håll, men det var identiska tankestilar och samma själsliga armod. Jag skulle skriva musik och sångtexter till en smått vansinnig revy på det finstämda temat ”kärlek och fred” – ett tacksamt ämne om man ville utmana det liderliga kärleksslisket på P3.

92

Det var ett kul gäng att jobba med – många var förstås vänster (det var ju 70-tal) men där fanns inga Stalinfundamentalister eller andra kompletta idioter. Vi kände att vi hade något bra på gång och såg fram emot de två veckor vi skulle få möta publiken. Någon måste dessutom ha spritt ett överentusiastiskt rykte, för ägaren av den krog där vi skulle spela berättade att biljetterna var slutsålda. Krögaren var visserligen en ganska driftig entreprenör – som dessvärre inte fick det beröm han förtjänade – men han hade träffat Charles Parker och gått i några Vietnam-tåg, så helt fördärvad var han väl inte.

En knapp vecka innan premiären kallades jag och regissören in till ett gäng herrar och damer som måste ha haft höga tankar om sig själva. De hade en makalös förmåga att placera sig och sina åsikter i centrum av kulturlivet, trots att deras åsikter var irrelevanta och de själva på sin höjd kunde sägas härja i kulturens utkant.

Mig veterligen hade ingen av dem skapat någonting någonsin, än mindre stått på en scen och jag var inte säker på att jag hade velat höra dem sjunga, men det var uppenbart att de utgick ifrån att vi andra längtade efter att få höra deras verkligt djupsinniga visdomsord – skrattretande i all sin torftighet. Kan inte påstå att jag var särskilt entusiastisk när jag gick in till dem. Det gick rykten om politisk omedvetenhet. Personligen tyckte jag att revyn redan var på gränsen rent politiskt – men jag stod ut med det så länge våra mer artistiska ambitioner trots allt lyste igenom.

Men konstnärliga ambitioner tycks inte gå ihop med de politiska.

De meddelade att de var missnöjda. De menade att de sångtexter jag hade skrivit ”inte speglade klasskampen här och nu”. Fanns inte spår av klasshat i mina texter om ”kärlek och fred”. Men eftersom jag bara var 20 år gammal, måste de ha bestämt sig för att vara ”snälla” mot mig – man kan trots allt inte begära den sortens proletära medvetenhet av någon som hade ynglats fram av den övre medelklassen och ägnat sig åt att läsa borgerlig litteratur. Därför erbjöd de sig – till min förskräckelse – att ”hjälpa” till med att skriva om texter och dessutom förenkla musiken (nu började

blodet koka). Egendomliga ackord och avancerat pianoklink kunde nog vara bra i en tänkt framtid, men nu – när revolutionen stod för dörren – gällde det ”enkla budskapets princip”, att med enkla medel uppmana publiken att knyta nävarna och slå ett brutalt och skoningslöst slag för kärleken och världsfreden.

Ung – och kanske en smula osmidig – hade jag åtminstone modet att följa min egen musa. Jag reste mig upp, förbjöd dem att använda min musik och gick min väg. Allt för många krökte sina ryggar och tyckte att vi kunde anpassa oss till de intellektuella kraven – de har fel, men de är ju så kunniga – men när krögaren förstod vad revyn som han hade beställt höll på att urarta till, kastade han ut dem.

Mitt hopp om kulturen återvanns när jag senare samma år fick jobba med professionella kulturarbetare – de som också hade sina politiska övertygelser, men som förstod skillnaden mellan politisk konst och konst om politik.

ÄR DU EN UPPSALALOVER?

!

I FEBRUARI 2017 publicerade The Nation en essä av Margaret Atwood i vilken hon resonerade om vilka utmaningar som konsten och litteraturen nu stod inför. Hon var osentimental och rakbladsvass, avvisade idealiseringen av författaren och påminde om att det i sig inte fanns någonting heligt med böcker. Mein Kampf var ju en bok.

Inte heller trodde hon på politisk barrikad- eller pamflettlitteratur, även om den för stunden kunde tjäna sitt syfte.

Atwood menade att vi skulle fortsätta göra det vi alltid har gjort.

Genom historien, skrev hon, har den stora och viktiga konsten alltid kommit från de konstnärer och författare som i tider av larm och oro fortsatt med att berätta om vad det innebär att vara människa och påminna henne om allt det goda som människor trots allt kan åstadkomma. d

VAD ÄR HEJA UPPSALA? Charlotte Hörngren och Susanna Lans heter vi.

Båda hyser en lång och trogen kärlek till Uppsala.

Vi vill hjälpa till att skapa förutsättningar för företag att nå ut till en trogen kundkrets och främja samarbeten. Vi skriver positiva nyheter, lyfter personer, företag och företeelser som gör Uppsala bättre och ökar stoltheten för vår stad.

Vi gör det utan drömmar om egen rikedom eller berömmelse.

Bli medlem på hejauppsala.com Tipsa om positiva nyheter på tjena@hejauppsala.com Följ oss på FB och Instagram, vettja! #hejauppsala

heja uppsala hejauppsala.com

93

UPPTÄCK! med johanna uddén

Johan Thurfjell, JÄTTEHEMLIGT. Foto: Stewen Quigley

ALMASTRÅKET På Klostergatan, nerifrån ån och upp till Stadsbibliotekets barnavdelning, har Uppsala kommun föredömligt skapat ett konststråk som riktar sig till barn. Kommunen har alltså utgått från att det ska bli ett stråk redan i planeringen, det är inte konstruerat i efterhand, vilket jag har lite svårt för. Almastråket invigdes under hösten 2020. Det är fem konstnärliga gestaltningar som inspirerats av ALMA-pristagare (Astrid Lindgren Memorial Award). Verken utgår från barnets perspektiv och värnar om barnens rätt till komplex, nyskapande och reflekterande konst. Johan Thurfjell har utgått från Barbro Lindgrens författande och hennes fantasirika barnperspektiv.

Två tankebubblor med animerat ljus på var sin sida av gatan illustrerar barns tankeflöde och fantasi. Sara Möller har som utgångspunkt arbetat med Meg Rosoffs bok Så har jag det nu.

Boken handlar om Daisy som bär på ett mörker. Det lättar och hon går från barn till nästan vuxen över en sommar. I skulpturen skildras hennes utveckling med blomknoppar som sträcker sig uppåt. Eva Larsson har utgått från Shaun Tan och liksom han inspirerats av barns bildvärld och fantasi. Två barn upptäcker ett spår som leder oss från platsen för verket till ett magiskt tittskåp. Kolbeinn Karlsson har haft Maurice Sendak, speciellt hans bok Till Vildingarnas land, som utgångspunkt. De dansande figurerna ingår i en gemenskap som är tillåtande och glad. Helena Piippo Larsson har hämtat sin inspiration från Kitty Crowther och berättandet i stort. Här har hon skapat en skulptur som kan vara en koja, ett tält eller en lägereld att krypa in i eller att samlas runt.

Sara Möller, DAISY – SÅ HAR JAG DET NU. Foto: Stewen Quigley

94

Kolbeinn Karlsson, I MÅNSKENET DANSAR VI MED MONSTREN. Foto: Stewen Quigley

Helena Piippo Larsson, BERÄTTELSER OM NATTEN. Foto: Stewen Quigley

ü

Eva Larsson, SPÅRFINNARNA. Foto: Stewen Quigley

95

VALSÄTRAKYRKAN Vi ska helst vara ute nu för tiden. Och vad passar inte bättre då än att gå på egen arkitektonisk upptäcktsfärd? I Valsätra ligger en liten pärla – Valsätrakyrkan, ritad av Sten Hummel-Gumaelius.

Han jobbade på länsarkitektkontoret i Uppsala, och blev sen stadsarkitekt i Enköping och därefter i Sala. Känner du igen hans namn kan det bero på att han ritat många fler byggnader i Uppsala; Bror Hjorths Hus, Upplands och Smålands nationer, Salabackekyrkan och Eriksbergskyrkan. Men Valsätrakyrkan är den minst kända, kanske för att den är ritad sent, 1976. Den har i alla fall enligt mitt tycke inte fått tillräcklig uppmärksamhet. Nu så!

ULLERÅKERS KYRKOGÅRD Om du vill upptäcka en plats som verkligen inte är så känd ska du besöka Ulleråkers kyrkogård. Det är förmodligen Uppsalas minst kända kyrkogård och en otroligt vacker plats, omgärdad och nästan dold av omkringliggande skog. Kyrkogården är sjukhusets egen begravningsplats och den invigdes 1909. Kyrkogården ramas in av en stenmur som byggts av personal och patienter, det var också patienter som skötte kyrkogården. Både personal och patienter kunde begravas här, men det finns inte så många synliga gravar kvar. Träkorsen som utmärkte patienternas gravar är borta sedan länge. Det är över 1 000 patienter begravda här men det finns bara tolv gravstenar kvar som minner om dem. Övre bilden, Valsätrakyrkan. Nedre, Ulleråkers kyrkogård. Foto: Stewen Quigley

96

Foto: Stewen Quigley

MUSBAGERIET Har du sett det lilla musbageriet på Smedsgränd? Det ligger i anslutning till Güntherska Hovkonditori & Schweizeri och kan ses som en följd av den trend med små musmiljöer som växt fram de senaste åren. I de allra flesta fall är det fråga om gatukonst och miljöerna har då ingen känd upphovsman. Men det här musbageriet är beställt av Uppsala Citysamverkan och skapat av Jekaterina Pertoft från Marielunds dockteater, på initiativ av fastighetsägarna Arne och Solveig Skoglund. Gå dit och titta, böj dig ner och lyssna så hör du ljud från bageriet.

PERSBO SKULPTURPARK Strax utanför Månkarbo ligger Persbo där konstnären Fredrik Strid har sin ateljé. Under tio år har han bjudit in olika konstnärer för att göra permanenta verk och hans tomt har nu förvandlats till en fantastisk skulpturpark. Här finns verk av Helene Edgren, Anna Ekman & Cecilia Järdemar, Leif Elggren, Leif Homstrand, Lisa Jeannin & Rolf Schuurmanns, Thomas Karlsson, Tryggve Luktvasslimo, Patrick Nilsson och Johan Strandahl.

Skulpturparken är inte öppen för allmänheten, men från och med april 2021 erbjuder Konstfrämjandet Uppland i samarbete med Region Uppsala och Tierps kommun gratis allmänna visningar.

För mer information håll koll på facebook eller www.uppland.konstframjande.se.

Johan Strandahl. Foto: Fredrik Strid

97

Eftertanken Det har blivit lätt att bli hjälte.

Ett företag på nätet lovar att jag blir klimathjälte om jag minskar mitt eget matsvinn.

En röst på tv utnämner mig till coronahjälte om jag håller mig hemma. Den som går och handlar åt sin granne kallas vardagshjälte.

Högre än så ligger inte ribban. Med rimlig anständighet och lite sunt förnuft kan alla bli hjältar. Och det kanske är det som är meningen. Alla ska med, och alla behöver känna att de behövs. Det känns fint och inkluderande.

Men vad kallar vi då de riktiga hjältarna? De som kan mer och gör mer än vi kan kräva av dem. De som Winston Churchill hyllade med orden ”Aldrig har så många haft så få att tacka för så mycket”.

Pandemiåret 2020 borde de riktiga hjältarna – de som jobbar inom vården – få mer uppmärksamhet än hittepå-hjältarna.

Det är det som är eftertanken den här gången.

Rickard Weidstam

98

99

BIZART Nr 37 De c e m b e r 2020 – Ap ril 2021

Ett andrum. En paus i vardagen. När allt handlar om att hålla distans vill vi att du ska ha fortsatt nära till teater och upplevelser. På Uppsala stadsteater anpassar vi alltid verksamheten efter rådande riktlinjer och gör allt vi kan för att på bästa sätt ta emot dig. På plats eller digitalt!

BIZART NR 37

ALLT ID NÄRA

Lisa Jonasson & Matti Kallioinen

När den här annonsen trycks har den fysiska teatern stängt. Samtidigt är kulturen just nu viktigare än någonsin för många människor, kanske även för dig? Därför fyller vi nu hemsidan med innehåll att njuta av från soffan hemma. Vi bjuder bland annat på digitala föreställningar, visning bakom kulisserna och en humorserie i 24 delar! Och mycket mer.

Samtal med Ulrika Knutson SU-EN butohdansare Landets vassaste teaterkritiker Leif Zern

Passa också på att köpa ett present­ kort till dig själv eller någon nära.

Tidlöst, hållbart och garanterat uppskattat när vi går mot öppnare tider igen.

Filippa Arras färgstark konstnär Skådespelaren Lolo Elwin

Ta hand om dig!

Oavsett om vi har öppet eller stängt rekommenderar vi dig att kika runt bland våra digitala aktiviteter.

UPPSALA>>>> STADSTEATER

Kompositören Örjan Sandred Alltid 100 sidor med kulturen som drivkraft