Page 1

U PPSALA> > > > S TADSTEA T E R

BIZART

Nr 35 Utgåva april–november 2019

B L I A B ON N E N T & FÅ UPP TILL 40% RABATT!

BIZART Nr 35

K ÖP ETT T E A T E R P A K E T

Ku ltu rp Du ro bb fil el Fu ko en C llg hri ll p ub Hi be pH å s stoffer Ol am op ell Hj ofs so er är m t n i d n ed ko s oc an ko c k hm k be är ns ? l ten h M ek yc ö ark v ke us o e c r t, m h b Aujala ku y ltu lås yc r ke tm er … BILJ/INFO: 018-14 62 00 WWW.UPPSALASTADSTEATER.SE

Alltid 100 sidor med kulturen som drivkraft


BIZART Nr 35

Nr 35 Utgåva april–november 2019

BIZART

Ku lt Du urp ro bb fil e Fu llg l ko en # ll p 3 u Hi pH bbe ås 5 am op ell Hj er är tid na med ko nb ck skon kä ? eh rle ste öv k o Marku n er s ku ch b Aujala y ltu lås r 100 sidor om människor och kreativitet

Omslagsbild Christoffer Olofsson Foto: Stewen Quigley

Medarbetare/redaktion Redaktion E-post: redaktion@bizart.se Ansvarig utgivare: Stewen Quigley (stewen@bizart.se) Redaktör: Lillemor Berg (lillemor@bizart.se) Redaktör: Upptäck: Johanna Uddén (uppslag@bizart.se) Layout: Lillemor Berg (lillemor@bizart.se) Textredigering: Anna Jonson Annons BIZ&ART AB, Övre Slottsgatan 6, 753 10 Uppsala Tel: 018-26 26 00 E-post: annons@bizart.se Annonsansvarig: Stewen Quigley (stewen@bizart.se) Kontakt: kontakt@bizart.se Tryck Trydells Tryckeri AB, Laholm ISSN-nr: 1654-5370 Miljömärkning: Trydells Tryckeri AB är miljöcertifierat enligt ISO 14001. Hela produktionen, inklusive distribution i miljövänlig plast, är miljömärkt med Lic nr 341091. För icke beställt material ansvaras ej. Tidningen får ej kopieras. Citera gärna, men ange källan.

ISSN 1654-5370

® 2

2019 Riktpris 100 kr

BIZART varumärkesregistrerat.

LILLEMOR BERG

ANNA JONSON

GUNILLA STHYR

SARAH THORÉN

JOHANNA UDDÉN

STEWEN QUIGLEY

Skribenter Nr 35 Lillemor Berg Anna Jonson Gunilla Sthyr Sarah Thorén Stewen Quigley Johanna Uddén Rickard Weidstam


Innehåll ANNONSÖRER NR 35 – UPPSLAG – FRISKIS & SVETTIS MUSIK I UPPLAND UPPSALA KONSTMUSEUM UPPSALA KONSERT & KONGRESS – HELSIDA – DESTINATION UPPSALA SVENSSONS KROGAR UPPLANDSMUSEET UPPSALA STADSTEATER

– HALVSIDA – STUREGATAN 16 UL

– KVARTSIDA – BROR HJORTHS HUS

6 Kulturprofilen #35 10 Dubbel koll på samtidskonsten 16 Fullgubbe eller kock? 24 Danskonst, kärlek och hiphop 32 Rösträttsdagen 24 maj 34 Hjärnan behöver kultur 42 Konstfull skolmiljö 48 Poeten på pallen 50 Alma Kirlic 56 Anders Celsius, en upplyst pionjär 60 SciFest, en festival för alla 66 Underjordisk pluggmiljö 70 Årets Uppsalastudent 72 Uppsala Akademiska Kammarkör

– TACK TILL – ANDERS WALLS STIFTELSE KULTURFÖRVALTNINGEN UPPSALA KOMMUN UPPSALA UNIVERSITET

78 Fyrisbiografen, prisad 108-åring 84 Kulturprojekt bygger för framtiden 88 Konstälskaren Anders Wall 94 Upptäck! 98 Eftertanken

3


4


"Oh, so you have an article about the Swedish culture profile?" Jag har vanan att alltid ha med mig några utgåvor av BIZART för att dela ut vid olika tillfällen som vi blir inbjudna till och kan nämna, att genom de tolv åren som BIZART kommit ut så har både kronprinsessan Viktoria och Per Gessle blivit lyckliga ägare av magasinet. Vid det senaste tillfället lämnade jag över ett exemplar till en dam, vd i ett stort svenskt börsbolag, som såg ut att behöva lite mer kultur i livet. Jag presenterade mig med mitt engelska namn varpå hon tittade på omslaget och höll upp magasinet och sa: – Oh, so you have an article about the Swedish culture profile? – Well, sa jag, not ”that” cultur profile. Vi förstod efter några meningar att vi båda kunde tala svenska med varandra, och jag kunde förklara vad vi menar är en kulturprofil. I BIZART nr 34 rubriksatte vi inledaren med Länge leve kulturprofilen! med Maud Karlsson (A la Maud) på omslaget. Vilket fantastiskt gensvar och positiva rektioner vi fick och vi fortsätter enträget att hävda att epitetet kulturprofil är något fint och positivt, en särpräglad person med personlig framtoning. Bara under året så har det dykt upp lite fler "profiler," den svenska radioprofilen i USA, och fotbollsprofilen som inte förstod ordet ”nej”, och jag antar att det kommer fler sådana profiler. Och det är väl när man gifter ihop det goda med usel handling som pressen lyckas skapa nyordning i utrycken, för att inte tala om snösmocka och nu senast flygskam. BIZART är inne på sitt tolfte år och i handen håller du utgåva 35. Totalt har vi gett ut närmare 3 500 sidor BIZART och i många fall artiklar om entrepenörskap med kulturen som drivkraft. Det är enträget arbetande kulturprofiler som ger oss nya dimensioner och öppnar fönstret på glänt till upplevelser. I detta nummer presenterar vi Christoffer Olofsson som i tjugo år varit med och skapat Uppsala internationella kortfilmsfestival. Länge leve kulturprofilen!

BIZART BIZAR april–n

Nr 35 Utgåva

nov–april Nr 34 Utgåva

Nr 35

ovemb

er 2019

BIZART

BIZART Nr 34

2018–2019

n iratio Insp tankar er och nya

trycksaker nya idé – svanenmärkta ationer aksbolaget och organis

T

och

Kph Trycks alla företag nikation för digital kommu

K ul D tu u Fu bb rpr ofi el ll ko le ip gu n b l H H Län jä op be l p å rn e an me lle sa är inte felten est ång m Lite om plane be d k r k t Ulf Danielsson hö är oc ids skithög! Bergman ve lek k? kon ade ann M ar r st ark Du din förb elius möte med Ingm ku oc e us h Bengt Wans ltu bl Auja n r la ås y

len!

turprofi ge leve kul

iskor om männ 100 sidor

H

ivitet och kreat

Allt id

3041 0736 t trycksak, ärkt trycksak,

Svanenmärk Svanenm

3041 0736

sbolaget 2018

Kph Trycksak

100 sid or

me d

kul ture

n som

dri vkr

aft

Stewen Quigley, ansvarig utgivare

5


Min uppfattning är att det sker en ständig förnyelse av kortfilmsgenren som gör det omöjligt att tröttna på kortfilm, jag blir ständigt överraskad.

kulturprofilen #35

Text: Gunilla Sthyr • Foto: Sarah Thorén

6

Christoffer Olofsson är programchef för Uppsala Internationella Kortfilmsfestival. Så länge som i tjugo år har han jobbat med festivalen, Sveriges enda renodlade kortfilmsfestival och främsta arena för internationell kortfilm. – Film har alltid varit mitt största intresse, säger Christoffer, som är född och uppvuxen i Uppsala. I Uppsala har han också pluggat konstvetenskap och estetik och hängt på kortfilmsfestivalen varje år för att se film – och jobba, först som volontär och senare som anställd. – Headhuntad av styrelsen, säger han med ett litet skratt. För han är också filmvetare i grunden. Det ämnet har han pluggat vid Stockholms universitet, en kunskap som han tycker har förhöjt upplevelsen av att se film. Han tröttnar aldrig och säger att han aldrig blir så teoretisk i sitt tittande att han riskerar att missa själva upplevelsen. – Jag njuter nog lika mycket känslomässigt, om inte mer, än många andra av att se film. Det är så roligt och jag kan inte tänka annat än att jag vill och kommer att fortsätta jobba med filmfestivalen ett tag till. Fast för tio år sedan var Christoffer Olofsson rätt less och trodde att han skulle lägga av. Men så fick han en nytändning av de filmer som visades på kortfilmsfestivalen. – Man kan ständigt bli överraskad, det är det som är så häftigt. Att vi och andra hela tiden lyckas utveckla oss på alla tänkbara sätt. Årets internationella kortfilmsfestival äger rum mellan den 21 till 27 oktober på de gamla klassiska biograferna Regina, Grand, Slotts och Fyris. Det är


den 38:onde festivalen i ordningen och det finns inga tecken på att intresset för att arrangera eller att besöka festivalen skulle avta, tvärtom. Antalet bidrag som vill delta har bara ökat med åren och publiktillströmningen likaså. Cirka 9 000 besök under festivalveckan, något som förstås gynnar hela kommunen. Festivalens huvudbidragsgivare är Uppsala kommun, Svenska Filminstitutet, Region Uppsala och Folkuniversitetet. Festivalen drivs av en ideell förening, Kulturföreningen för Filmfestival i Uppsala, som till stora delar är beroende av offentliga bidrag och sponsring för att driva verksamheten. Numera finns två heltidsanställda för att arbeta med festivalen: programchefen Christoffer och festivalchefen Niclas Due Gillberg. Dessutom finns en festivalproducent, Sigrid Hadenius, knuten till kontoret som ligger på Klostergatan mitt i centrala Uppsala. När festivalen närmar sig anlitas också en hel del projektanställda, praktikanter och volontärer för att få allt att flyta som det ska – som mest är ett 100-tal personer inblandade. Varför ska man gå och se kortfilm? – Är du intresserad av vart filmen är på väg och vad som är nytt och på gång, så är det mot kortfilmen du ska titta. Det är här de nya talangerna utvecklas och de nya uttrycken kommer till. Kortfilmen är först med det nya, helt enkelt. Fast kortfilmen är också bäst på att vara utkristalliserat kärnfull och ett förstoringsglas mot oss själva och vår omvärld. I kortfilmen ser vi det stora genom det lilla. För en del är kortfilm en plantskola, för att så småningom

fortsätta med långfilm, men långt ifrån för alla. Vi är ju uppfödda med att se långfilm, men jag är fullständigt övertygad om att kortfilm kan vara en helt egen form av film och ser ingen som helst motsättning mellan dessa två, säger Christoffer Olofsson. Han producerar själv inte film och har heller aldrig velat utöva hantverket, det är det filmteoretiska perspektivet som intresserar honom. Antalet anmälda filmer till kortfilmsfestivalen brukar årligen ligga runt 3 500 filmer – filmer från hela världen. År 2013 slog man rekord i anmälda filmer som var så många som 7 500. Man kan fundera på hur lång tid det tog att titta igenom alla dessa filmer för att välja ut 150 filmer som visades på festivalen. Enda kriterierna för urvalet är en tids- och åldersgräns, annars finns det inga formella kriterier. – Vi tittar först efter om det finns något nyskapande

Christoffer Olofsson får lite styling av Sylvia Drugge inför fotograferingen.

7


i filmen, till exempel ett nytt perspektiv eller nytt grepp. Sedan ser vi till innehållet, den geografiska bredden, verkshöjden och vad som berättas. Det är mycket subjektivt. Vad som är bra film är ofta svårt att bedöma men man ska inte tro att man kan skicka in vad som helst bara för att det är unikt, säger Christoffer och tillägger: – Jag tittar mest efter saker som överraskar. En kombination av stilar som bryter en genre eller förnyar ett gammal koncept, det gillar jag. Det kan vara en subtil förskjutning som överraskar eller helt enkelt en väldigt rolig film! Flest filmer kommer från Europa, medan det är svårare att få fatt på filmer från exempelvis Afrika. Det sällsynta kan i vissa fall få lite större fokus men inte alltid, eftersom kvalitet är väsentligt. Dominerande är spelfilm medan antalet dokumentärer och animerade filmer är färre. Filmernas teman kan också fokusera på aktuella händelser i samhället, till exempel flyktingsituationen som återspeglades i flera filmer från 2015. En annan typ av film är alla arkivfilmer som tas fram utifrån ett tema. Förra årets tema var R*EVOLUTION och spårade 68-rörelsens idéer i både dåtida och nutida kortfilm. Det är Christoffer som ansvarar för att ta fram den här typen av arkivfilmer och vad det blir för tema i år är än så länge hemligt. Vilken är den bästa kortfilm du sett? – Jag brukar nämna Alison MacLeans Kitchen Sink från 1989. Den golvade mig totalt när jag såg den på TV i början av 90-talet, långt innan jag började med filmfestivalen. Kan liknas vid en feministisk skräckfilm, ohyggligt effektivt berättad och med snyggt foto. Den är som en korsning av favoriterna David Lynch och David Cronenberg – fast gjord av en kvinna då – och det bästa är att den fortfarande håller. Uppsala Internationella kortfilmsfestival är en av Europas viktigare och en av få festivaler i Europa erkänd av Academy of Motion Pictures Arts and Sciences. Det innebär att den kortfilm som vinner Uppsala Grand Prix i den internationella tävlingen och den som vinner i kategorin bästa svenska kortfilm,

8

blir nomineringsbar till en Oscar. Att delta med en svensk film i kortfilmsfestivalen kan också kvalificera för nominering till en Guldbagge. Förutom de internationella och de svenska tävlingsbidragen, visar man även film för barn och unga i Kortfilmsfestivalen Ung. I år gör man dessutom en regional turné med barnfilm, som visas på biograferna för skolbarn i länet. Under festivalen arrangeras också ett stort antal seminarier, samtal, föreläsningar och branschmöten. Ett av de största evenemangen som äger rum under festivalen är Uppsala Talangdagar, där man har chansen att få delta i en utbildning om filmproduktion. Möten mellan filmskapare och publik är en viktig del av festivalen. Vid dessa tillfällen har man möjlighet att diskutera med regissören som gjort filmen. Men kortfilmfestivalen innebär också fester, filmquiz och festivalpub. i


9


C-Print skapades till följd av en saknad. På nätet finns redan många sidor med konstrecensioner, men vi vill behandla samtidskonsten på ett mer populärkulturellt sätt. Vi vill fokusera mindre på konstkritik och teori och istället hylla och lyfta fram konstnärer och deras konst.

dubbel

koll på samtidskonsten

av johanna uddén • foto: sarah thorén

– Ni måste vara enäggstvillingar! Ashik och Koshik Zaman växte upp i tron att de var tvåäggstvillingar. Men deras biologilärare protesterade. Hon kunde inte skilja på killarna. Hon ringde därför hem till föräldrarna och hävdade att de var enäggstvillingar. Hur det än var med läraren har Ashik och Koshik inte gått till grunden med frågan, för dem spelar det ingen roll. Och nu när jag sitter här mitt emot dem på en hotellfrukost kan jag jämföra deras utseende. Det går att skilja på dem, men de är ändå väldigt lika eftersom de är bröder som är lika gamla och har samma stil. – Bravo! säger de med en mun när jag nailar deras namn. Det är något alldeles speciellt med bröderna Zaman. Jag har träffat dem i konstsammanhang under närmare tio år. De går på alla öppningar, de syns i sociala medier, de kuraterar utställningar, de verkar vara överallt! Och de är alltid tillsammans. De har väckt min nyfikenhet.

10

Ashik och Koshik Zaman föddes 1985 i Uppsala. Deras pappa hade kommit hit från Bangladesh på 70-talet för att plugga och mamman kom senare. – Många släktingar följde efter mamma och pappa till Uppsala. Själva har vi inga syskon, men istället har vi många kusiner som vi är jättetajta med. De två bröderna följdes åt genom uppväxten. De gick i samma franska klass på Katedralskolan och de var båda kulturintresserade, ett intresse de fick med sig hemifrån. – Hemma var det kanske mest litteratur. Under högstadiet och gymnasiet blev vi extremt filmintresserade. Vi lånade alla filmer som fanns på Stadsbiblioteket. Och vi hängde varje dag på filmbutiken Cinema på Sysslomansgatan. Vi kollade på filmomslag och affischer, och hyrde lite mer udda filmer. Och det var genom filmen som vi hittade till konsten. Jag vet inte alltid vem som har sagt vad, eftersom det ofta händer att Ashik och Koshik fyller i när den andra pratar. Det är bara när de berättar om sina olika utbildningar och jobb som de får prata var för sig.


11


– Efter gymnasiet läste jag juridik. Egentligen fattar jag inte varför, men det kändes som en riktig utbildning. Jag är ju egentligen mest intresserad av att skriva, berättar Ashik. Men jag fick i alla fall jobb som redaktör på ett juridiskt förlag, så någon slags kombination är det ändå. – Och jag började med att läsa franska, eftersom jag hade gått i fransk klass. Men sen utbildade jag mig till civilekonom. Efter en tid på revisionsbyrå hamnade jag på en mindre redovisningsbyrå där nittio procent av kunderna var kreatörer. Jag fick både en bra inblick i konstnärernas verklighet och mycket kontakter i konstvärlden under mina fem år där, säger Koshik. Ashik och Koshik flyttade till Stockholm 2010. De köpte en lägenhet tillsammans och bestämde sig för att inte möblera mer än nödvändigt. I stället skulle de fylla lägenheten med konst. – Förutom våra sängar hade vi en snygg soffa

12

och ett stort matbord. Vi gick alltid tillsammans på utställningar och köpte jättemycket konst ihop. Vi var som ett par utan att vara ett par. Ju mer vi köpte desto mer ökade habegäret och därmed prisklasserna. Så vi var tvungna att stoppa. Nu har vi i stället sett till att få vara nära konsten utan att alltid köpa den. Sedan hösten 2013 driver Ashik och Koshik Zaman konstsajten C-Print. Förutom deras gemensamma intresse för samtidskonst och deras omfattande konstsamlande, hade Koshik fått många kontakter genom sitt redovisningsjobb. De började lyfta fram de konstnärer de gillade. – C-Print skapades till följd av en saknad. På nätet finns redan många sidor med konstrecensioner, men vi vill behandla samtidskonsten på ett mer populärkulturellt sätt. Vi vill fokusera mindre på konstkritik och teori och istället hylla och lyfta fram konstnärer och deras konst.


Jag undrar över C:et i namnet. Lite skämtsamt frågar jag om det är Uppsalakopplat. De skrattar och berättar att C:et står för Contemporary och att Print egentligen mest är ett snyggt ord som kan kopplas till konst. Bröderna bodde tillsammans när de startade C-Print och det var enkelt att fatta beslut. Arbetet med sajten blev också ett sätt för dem att balansera sina akademiska vardagsyrken och kunna få utlopp för både sitt skrivande och sitt konstintresse. C-Print är ett helt okommersiellt och privat projekt. – Det kanske är så att mottagarna upplever C-Print större än vad det är. Och ja, det är ett ambitiöst projekt. Vi kan inte vara så blygsamma längre. Vi har till exempel aldrig sökt bidrag för att driva sajten, men det ska vi ändra på. Arbetet med C-Print har i alla fall fört dem ännu närmare samtidskonstfältet. Ashik frilansar vid sidan av sitt redaktörsjobb. Han skriver bland annat katalogtexter, nu senast till Theresa Traore Dahlbergs stipendiatutställning på Färgfabriken. Han var också artistic manager för den stora konstmässan Market förra året. Och Koshik arbetar på galleri. – Jag jobbar idag som ekonom på Galleri Forsblom. Det tycker jag verkligen om. Jag är nära konsten hela tiden. Jag har ständig kontakt med konstnärer och arbetar också mot den internationella konstmarknaden, berättar Koshik. Tillsammans har Ashik och Koshik kuraterat flera utställningar i samarbete med andra aktörer. Sommaren 2018 visades Ung Salong på Uppsala konstnärsklubb där bröderna utgjorde jury. Och apropå Uppsala frågar jag dem om vad de tycker om Uppsala som konststad. – Det är ett problem med närheten till Stockholm. Och Uppsalas självbild är nog att konstlivet är progressivt. Det skulle kunna vara mycket mer av happening i stan. Men det finns en del bra här. Vi brukar till exempel alltid gå till konstmuseet och de har ofta bra utställningar. Vi tycker också att Galleri London är kul. Konsthuset på Vretgränd var mycket bra, men det är ju tyvärr nedlagt.

Det är svårt att sluta prata med Ashik och Koshik. Vi pratar vidare om frilansares villkor, om ersättning för utställningsarbete, om vikten av att hålla på sina idéer, om att söka projektstöd, om de senaste konstutställningarna ... För mig är det en ren fröjd att sitta och bara prata konst i flera timmar med två personer som precis som jag är artaholic – helt konstberoende. i

På sajten C-print – A journal about contemporary art finns information om utställningar och en lista över konstnärer som medverkar samt information om olika projekt. Adressen är c-print.se.

13


På besök hos

Anselme Boix-Vives Utställningen pågår 25 maj–15 september

uppsalakonstmuseum.se 14


Sommaröppet alla dagar 17 juni–11 augusti 12.00–16.00 Fri entré

15


16

Text: Johanna Uddén • Foto: Stewen Quigley

Fullgubbe eller kock?


i

Ibland när jag lagar mat sitter någon på min axel och förhör mig om varje moment. Jag kan höra en lite sträng röst som säger: ”Är du säker på det?” Och lite tveksamt: ”Mhm …” Det är Markus Aujalays röst. Han är en av de tre programledarna och jurykockarna i Sveriges Mästerkock på tv. Den där allvarliga tonen och uppsynen har han ibland när han går runt bland de tävlande. Men för det mesta ler och skojar han. Jag har alltid tyckt att han verkar glad och schysst. – Det är viktigt i tv-formatet att vara positiv, uppmuntrande, ärlig och rak. Jag är noga med det. När jag var ung kock kunde jag hetsa upp mig mer i köket, men det har lugnat ner sig. Nu är jag dessutom arbetsgivare och måste hålla medarbetarna på bra humör. Då gör alla ett bättre jobb. Jag träffar Markus Aujalay i hans restaurang Tegelbacken i Stockholm. Inredningen är lekfull. En skön blandning av orientaliska mönster, jugenddekor, blomtapeter och rosa sammet ger en ombonad och lite internationell känsla. Markus Aujalay föddes 1971 i Uppsala. Han växte upp i Luthagen och där träffade han och hans kamrater ofta på en man som hette Kåge. – Kåge var en fullgubbe. Han pratade och skojade med alla och var snäll mot barnen. Han var en sådan

som vågade gå utanför normen. Kåge blev på något vis en förebild. Så när jag var barn och någon frågade vad jag skulle bli, sa jag: ”Jag ska bli kock eller fullgubbe!”. Skolloven tillbringade Markus hos mormor på hennes sommarställe i Juniskär utanför Sundsvall. Mormor var hushållslärarinna och Markus menar att det är därifrån hans intresse för matlagning kommer. Intresset växte på ordentligt under högstadiet då han lagade mat på kvällar och nätter med kompisar. ”Sådär som man gör i tonåren”, säger han. Well, inte alla gör det … –Jag var fjorton år när mamma hjälpte mig att få ett extrajobb på Panini. Det var bra. De både ställde krav och gav beröm. Det var lärorikt. Markus jobbade extra på olika krogar i Uppsala under några år. Samtidigt spelade han trummor. Hans dröm var att bli rockmusiker. – Men tiden räckte inte riktigt till. Jag jobbade mycket på kvällarna. Jag gick verkligen igång på att lära mig mer och mer inom krogbranschen. Jag var bättre på att jobba än på att spela helt enkelt. Så när jag var tjugo år bestämde jag mig för att satsa på kockyrket. Då jobbade jag på Hotell Arlandia. Köksmästaren hade jobbat på Operakällaren och där fick jag genom honom jobb som kock senare. Kockyrket är krävande. Markus Aujalay fortsatte

17


18


att jobba hårt, precis som när han var ung. Det gjorde att han blev utsedd till Årets gröna kock och Årets viltkock 2000. Och han vann kockarnas eget SM – Årets kock – 2004. Utöver det har han en massa andra utmärkelser. Idag driver Markus Aujalay tre krogar tillsammans med sin krögarpartner Erika Michael. Han är köksmästare och den som är ytterst ansvarig för det som serveras. – Många kockar drömmer om att driva egen krog, att få sätta sin egen prägel på både mat och miljö. Jag är den som står bakom menyerna på mina ställen, men det sker i samarbete med kockarna. Fast i slutänden är det jag som måste kunna stå för allt på menyn. Tegelbacken i centrala Stockholm är relativt ny och här serverar Markus olika mellanrätter av lite exklusivare slag. Winterviken i Gröndal är ett folkligt kafé med lunchservering där en stor del av kunderna är barnfamiljer. Fjällpuben i Åre har mer karaktären av kvarterskrog med jämtländska influenser. De serverar bland annat röding, älg och ren. Allmogeföremålen som pryder väggarna där, har Markus jämtländska släktingar hjälpt till att samla in. Markus Aujalay har en massa utmärkelser, men han är numera också känd från tv. Han har varit med i Sveriges Mästerkock sedan den första säsongen som sändes 2011.

– Från början, när jag tackade ja, hade jag ett bekräftelsebehov. Jag tänkte att det var bra att synas och bli känd. Men jag är med för att det är roligt och för att det handlar om matlagning. Jag vill inte dansa eller hoppa bungyjump i tv. Till Sveriges Mästerkock söker amatörkockar med en egenkomponerad rätt. Efter en första hård gallring återstår tolv tävlande som varje vecka tar sig an juryns uppgifter. Vinnaren får 250 000 kronor och ett kokbokskontrakt. Det är ganska flott, men det är också en tuff tävling. För den som följt Sveriges Mästerkock är det tydligt att de sökandes lägstanivå har höjts. Från pulversås till ankbröst. Formatet har satt sig och deltagarna vet vad som förväntas. Hur det än är med Sveriges Mästerkock går Markus Aujalay mest igång på att vara i sin egen restaurang. Han vill laga mat. Men han berättar att kunder brukar bli förvånade över att han är på plats. ”Jobbar du verkligen här?” I köket på Tegelbacken är det full fart med förberedelser inför kvällen öppning klockan fem. – Nu sätter vi upp allting, alltså förbereder allt. Vi hackar, gör såser, skalar och fixar. Klockan fyra går vi upp i personalmatsalen och äter. Under tiden städar dagpersonalen undan allt i köket. Och när vi kommer ner halv fem är det bara att sätta igång. Själv blir jag stressad bara av att se förberedelserna.

19


20


Jag gillar hemmamatlagning. Markus berättar att hemma hos honom får tiden vid spisen inte ta för lång tid. Helt begripligt! Han lagar till exempel pasta, sallader eller kyckling till sina tre barn. Och gärna en stor sats långkok så han kan frysa in. När jag nu ändå träffar en bra kock måste jag passa på att fråga om några matlagningstips. Vilka köksredskap är viktiga? Vad ska man alltid ha hemma? Hur ska man tänka? – Det viktigaste är att ha en riktigt vass kniv. Lämna in den på slipning emellanåt. Och en stor skärbräda är bra. Allt får plats plus att det känns proffsigt. Jag har alltid färsk vitlök, olivolja och citron hemma. Citron är gott till det mesta. Tänk att fräsa lite vitlök i oljan och blanda i pasta. Redan det är gott. Om du sedan river lite citron över får du en fräschör som lyfter rätten. Har du dessutom parmesan hemma blir det extra gott. Markus Aujalay sitter i restaurangens rosa loungesoffa. Till en början i vårt samtal är han ganska lugn och tillbakalutad. Men nu när han pratar om matlagning böjer han sig fram, gestikulerar och blir mer engagerad. Och hans ögon får en särskild lyster. Det är roligt att se.

– Attityden till matlagningen är viktig. Bestäm dig för att laga mat. Ta dig tid. Var noga med avsmakningen och skyll aldrig på receptet. Tänk också på att välja fina råvaror. Servera maten med glädje och självförtroende, det spelar roll. i

21


5/9

Barbers violinkonsert Uppsala Kammarorkester Rebecca Miller, dirigent Solist: Johan Dalene, violin

Upplev en värld av livs levande musik av högsta klass. Välkommen till en ny spännande musikhöst med Musik i Uppland i Uppsala Konsert & Kongress.

Musik av Farrenc, Barber och Schubert

15/9

28/9

Jubileumskonsert ULV 10 år Uplands Låtverkstad firar med stor folkmusik- och danskväll tillsammans med Hoven Droven. I samarbete med Uplands spelamansförbund och Eric Sahlström Institutet. 22

19/9

Metamorfoser

Poesi och saga

Uppsala Kammarsolister Marie Macleod, cello Håkan Ehrén, kontrabas

Uppsala Kammarorkester Ville Matvejeff, dirigent Solist: Ida Falk Winland, sopran

Strauss: Metamorfoser Schönberg: Verklärte Nacht

Musik av Ravel, Debussy, Schreker och Mozart


28/11

Elgars Cellokonsert Uppsala Kammarorkester Rebecca Miller, dirigent Solist: Pieter Wispelwey, cello Musik av C.P. E. Bach, Elgar och Smyth

6/10

Bernstein! Linnékvintetten och Trio X

20/10 Tystnad Uppsala Kammarsolister Reflektioner: Ann Lagerström

24/10

Musik av Webern, Vasks, Beamish, Lidholm och Cage

Svenska favoriter Uppsala Kammarorkester Gérard Korsten, dirigent Mattias Lundberg, presentatör Solister: Malin Klingborg, oboe Lena Jonhäll, klarinett Fredrik Dickfelt, horn

Mystik

24/11

Uppsala Kammarsolister Musik av Pärt, Auerbach och Britten

Carte Blanche

1/9, 10/11, 15/12

Trio X och hemliga gäster I samarbete med Musikens Hus Vänner och UKK

musikiuppland.se 23 018-17 19 20


each one teach one

danskonst, kärlek och hiphop

text: lillemor berg • foto: sarah thorén

24


S

tora Scenens salong på Uppsala stadsteater är fylld till bredden av en entusiastisk publik i ett ålderspann mellan fem och åttiofem. The Hiphop Symphony är en stor scenproduktion med fem kvinnliga dansare och Uppsala Blåsarsymfoniker. Tolerans och kärlek går som ett tema genom föreställningen. Frågor om utanförskap, mobbning, sexuella trakasserier, etnicitet och makt gestaltas i olika scener. Mitt i ett dansparti håller en av dansarna upp ett jättestort plakat inför publiken och allt stannar av. Tuta mot rasism! står det på plakatet och publiken svarar direkt med att tjuta allt vad de kan i flera minuter. Föreställningen, som gavs i mars i år, tog höjd med expressiv dans, värmande budskap och förstklassig musik. Uppsala Blåsarsymfoniker anses vara Sveriges

bästa icke-professionella blåsorkester. Dansen och koreografin är i sig ett halsbrytande fenomen av rytm och rörelse, men med en jättestor livs levande orkester som ger järnet blir det en extra mäktig upplevelse. Professionalism rakt igenom och publiken jublar genom hela föreställningen.

T

vå av dansarna är Mateja Kovacevic och Catarina Zarazua. De driver en dansförening som heter Uppsala Loves Hiphop och det är på deras initiativ som scenföreställningen kommit till. De hade en vision om ett möte mellan olika musikvärldar och ville skapa ett konstnärligt uttryck som skulle locka en blandad publik från alla åldersgrupper. Resultatet är en succé. Man kan bara hoppas att det kommer fler tillfällen för publiken att uppleva The Hiphop Symphony. – Vi skulle gärna turnera med föreställningen, om det blir möjligt. Vi känner oss inte klara med Uppsala Blåsarsymfoniker. Det var ett mycket positivt samarbete med mycket stöd, värme och glädje, berättar Mateja.

Ü

25


26


M

ateja Kovacevic och Catarina Zarazua har uppmärksammats och belönats i flera sammanhang för sina insatser genom föreningen Uppsala Loves Hiphop. De har bland annat erhållit #Ge Tillbakastipendiet för unga förebilder på galan Årets Företagare i Sverige och fått utmärkelsen Årets Kreativaste Uppsalabo. De lärde känna varandra på Åsa folkhögskola 2012, där de hamnade i samma klass i Street Dance. Mateja gick en ettårig utbildning medan Catarina fortsatte med en vidareutbildning ännu ett år. – Efter det, när jag kom tillbaka till Uppsala, så hörde Mateja av sig till mig och ville att vi skulle göra någonting tillsammans, berättar Catarina. Det var så allt började med dansföreningen Uppsala Loves Hiphop. – Egentligen var det två vänner till oss, Astrid och Affra, som startade ett projekt under en termin, men vi tog över det och fortsatte att driva och utveckla projektet som en förening, förklarar Catarina. Uppsala Loves Hiphop är en plattform för unga dansare, professionella och nybörjare. Plattformen fungerar som en mötesplats där man kan utbyta kunskap, erfarenheter och utvecklas tillsammans inom dansen. Uppsala Loves Hiphop ordnar öppna events, träningar och skolprojekt för att fler unga ska få ta del av konstformen. Mateja och Catarina undervisar både genom föreningen och på dansskolor. Marknadsföring för olika aktiviteter sker via sociala medier som Facebook och Instagram. Tillströmningen till klasserna är stort. – Vi har ett bland annat eventkoncept som heter Jam&Juice. Det är typ en dansfest som innehåller moment av tävling. För att delta betalar man femtio kronor eller fem frukter. Av frukterna gör vi juice till alla. Sist vi hade ett sådant event kom drygt trehundra personer. Det kommer professionella dansare som vill tävla, amatörer som vill lära sig mer, men också de som

bara är nyfikna och vill titta på. Det brukar vara en blandning av alla möjliga människor som sluter upp. Vi har inga åldersgränser eller andra restriktioner för vem som får vara med. Alla är välkomna.

M

ateja, som växte upp i Vänersborg, och Catarina, som kommer från Uppsala, har levt och kämpat för dansen sedan tonåren. Båda har testat många olika dansstilar, men kom tidigt i kontakt med Streetdance och Hiphop. – När jag började dansa var det estetisk dans, jazzdans, modern dans och balett, som jag tyckte var jättekul. Jag har alltid lyssnat på hiphop-musik och hamnade på en kvällskurs med hiphopdans. Då kände jag direkt att det var något jag ville hålla på med, så jag började pendla till Göteborg för att ta hiphop-klasser. Och det blev mer och mer av det, berättar Mateja. Catarina började dansa jazzdans när hon var tio. Under gymnasietiden kom hon att ägna sig mer intensivt åt dans och testade olika dansstilar, bland annat Streetdance. – Hiphop skiljer sig så mycket från andra dansstilar. Den har ett speciellt grove, ett flow och ett gung som man jobbar med. Hela kroppen ska med. Och det är en unik dansform på så sätt att den ger utrymme för personliga improvisationer. När jag undervisar nybörjare så lär jag ut grundsteg och det här karaktäristiska hiphop-gunget. Ju mer man kan och ju bättre man blir tekniskt sett på grunderna, desto mer kan man improvisera. Det kallar vi freestyle, förklarar Catarina. Föreställningen The Hiphop Symphony bygger till en del på koreograferade inslag. De fem dansarna ger i hög grad intrycket av att vara synkade. Men alla solona är improvisationer. Varje föreställning är alltså unik! – Det som händer nu finns i nuet och kommer inte tillbaka, repeteras inte. Det är det som är så vackert med dansstilen, menar Mateja.

27

Ü


28


The Hiphop Symphony med Uppsala Blåsarsymfoniker och dansarna Mateja Kovacevic, Catarina Zarazua Mujo, Saga Ax, Afra Hosseini och Rebecca Livaniou. Tillsammans och individuellt har de vunnit SM i breaking, flera hiphop-tävlingar i Europa och koreograferat för Sveriges främsta artister. Foto: Nikola Stankovic

H

iphop handlar inte bara om dans. Fenomenet omfattar en hel kultur som inkluderar musiken, dansen, grafittin och hur man dj:ar. Kulturen omfattar också en inställning till samhället och det sociala livet som utövar dragningskraft på anhängarna och utövarna. Hiphop förknippas ofta med antirasism. – Det handlar om fred och kärlek, tolerans, allas lika värde. Man är som en familj, alla är välkomna och får vara med, säger Catarina. Hiphopen, i synnerhet musiken, har rykte om sig att var en ganska mansdominerad kultur från början. Det vill Catarina och Mateja ändra på. Att vara drivande kvinnor inom hiphop och Streetdance är ganska ovanligt. Som förebilder ger de inspiration till många unga tjejer. De följer traditionen each one, teach one som lär ut kunskaperna på gräsrotsnivå. Vad de sysslar med är faktiskt en form av folkbildning. – Vi har jobbat hårt och lagt enormt mycket tid på verksamheten de senaste åren, men det har det varit

värt. Vi ser att vi åstadkommer något i samhället och har fått så många att uppmärksamma och samlas omkring hiphop-kulturen. Vår målgrupp är unik. Alla sorters människor i olika åldrar kommer till våra öppna träningar och events. Mateja och Catarina är ambitiösa i allt de gör och tar varje tillfälle att utveckla sig själva som dansare. De deltar i kulturutbyten och festivaler i Sverige och utomlands. – Vi reser så mycket vi kan för att få inspiration och lära oss mer om olika dansstilar, se andra danskulturer och träffa andra dansare. Det är jätteviktigt! Som dansare blir man aldrig klar med att lära. Arbetet med scenföreställningen The Hiphop Symphony har gett mersmak. Mateja och Catarina vill göra mer i den stilen, gärna själva dansa på scenen, men de känner också stor lust att skapa scenkonst för andra. i

29


To Be Frank. Foto: Q Image

Catrin Forsberg. Gyminstruktör. Leder Skivstång och Cirkelfys på Friskis&Svettis Uppsala.

30


Träna dig glad! Vem du än är och vad du än vill träna, har vi något för dig. Vi erbjuder Uppsalas bredaste träningsutbud sju dagar i veckan på fyra olika träningsanläggningar. 340 funktionärer i Uppsala hjälper dig att hitta din roligaste träning. Catrin är en av dem. I slutet av augusti öppnar vi vår femte anläggning, Stallet i Uppsala Science Park. Upptäck rörelseglädjen! Från 185 kr/mån.

Friskis&Svettis Uppsala Ekeby | Fyrishov | Ultuna | Väderkvarn friskissvettis.se/uppsala

31


RÖSTRÄTTSDAGEN 24 MAJ

AV ANNA JONSON

Den 24 maj är det hundra år sedan Sveriges Riksdag klubbade igenom beslutet om allmän och lika rösträtt i Sverige och därigenom rösträtten för kvinnor. Jag känner oändlig vördnad och tacksamhet för de som tog den tuffa och till synes hopplösa fighten.

Uppsala stadsteater uppmärksammar 100-årsjubileet genom uppsättningen Pennskaftet, som har premiär den 28 september och som regisseras av Maria Löfgren. Maria är djupt engagerad i 100-årsjubileet av Rösrättsdagen. – Ja, jag har precis firat hundraårsjubileet med en föreställning för Riksteatern av Elin Wägners idéroman Väckarklocka. Nu går vi vidare med att dramatisera Elin Wägners roman Pennskaftet för Uppsala stadsteater. En vänskaps och kärlekshistoria som utspelar sig mitt i rösträttskampen, berättar Maria och tillägger med värme: – Otroligt att Elin Wägner och hennes kamrater gjorde det här för oss! Den 24 maj 1919 klubbades alltså beslutet för Sveriges kvinnors rösträtt äntligen igenom i Sveriges Riksdag. Detta hade föregåtts av en lång och hård kamp där Elin Wägner var en av alla rösträttskvinnor och en förgrundsfigur som var tydlig i sin kamp. Som journalist och författare skrev hon artiklar

Bilden på Elin Wägner vid pärmarna med namninsamlingen för rösträtt beskriver det ofantliga arbete som hon och hennes kamrater gjorde. Foto: Wikidpedia creative commons.

32


och debatterade. Det är under åren 1908–1910 som rösträttskampen i Elin Wägners roman Pennskaftet utspelar sig och där vinsten de firar är att kvinnor görs valbara i kommunvalen. Kampen om kvinnans rösträtt beskrivs som den största rörelse världen skådat. Sverige var sist i Norden med att få igenom sin rösträtt, som påbörjades redan i mitten på 1800-talet. Först var kvinnorna på Nya Zeeland redan i slutet av 1800-talet. Well done! Att beslutet till slut fattades 1919 berodde även på regeringens och kungens rädsla för uppror. Fattigdomen var stor, det var hungerkravaller på Stockholms gator och ute i Europa hölls revolutionstankar levande. Kungen var rädd för revolution och det framgick tydligt att högermännen ”mot sin vilja” fick klubba igenom förslaget påmanade av kungen. – Som en högerman i första kammaren sa om

tel: 018-524960

den stora namninsamlingen 1914: ”offra er lilla själviska sak för fosterlandets stora”, berättar Maria och fortsätter: – Motargumenten var lika många som de var absurda. Skrämmande är att de hundra år gamla argumenten lever kvar 2019 bland många män och ”troll” på nätet, om man googlar kvinnlig Maria Löfgren rösträtt på Youtube! Kvällen den 24 maj kommer Uppsala stadsteater att ordna ett event och samtal med fokus på just Pennskaftet och Elin Wägner. Maria Löfgren kommer att vara med även här. Mer info kommer att finnas på stadsteaterns Facebooksida när det närmar sig. Håll utkik! i

Boka tid online på www.sturegatan16.se

33


34


Hjärnan behöver kultur text: lillemor berg • foto: stewen quigley

Människans hälsa är kulturpolitisk. Det är ett faktum som understryks av ett snabbt växande internationellt, tvärvetenskapligt forskningsfält som bland annat inbegriper hjärnforskning, kulturmedicin, psykologi och neuroetik. Musik, konst, dans, teater, poesi är essentiell näring för hjärnans utveckling och påverkar även i hög grad människors hälsa och livslängd. Ett sådant påstående kan inte längre avfärdas som flum. Människor har i alla tider nynnat och vaggat sina småbarn. Med sång och dans har vi befäst vår samhörighet. Och vem kan förneka körsångens prosociala roll? Kulturella upplevelser ackompanjerar och påverkar hela registret i våra känsloliv och rent intuitivt har vi alla erfarit den hälsobringande effekten av musik, rytm, form- och färgupplevelser. Men sedan länge har vi omfattats av en världsbild som avfärdat allt som inte kan mätas och därmed bevisas. Det har varit svårt att definiera hälsa och kultur forskningsmässigt. Det är slut på det nu, när det blivit möjligt att mäta kulturens fysiologiska inverkan på hjärnan. Under det senaste decenniet har det publicerats en

stor mängd artiklar i världens mest välrenommerade forskningstidskrifter om kulturens effekter på hjärnan och lärandet. Idag kan man mäta fysiologiska effekter av intryck i hjärnan, var de uppstår och vilka substanser som frigörs. Hjärnforskningen presenterar mätbara resultat av hur kulturella aktiviteter påverkar inlärning, hälsa, livslängd och allmänt välbefinnande. Frågan är hur länge det ska dröja innan resultaten börjar påverka utbildningspolitiken och den socialpolitiska agendan? Det finns goda skäl för både vården och utbildningsväsendet att röra sig från en instrumentell till en mer holistisk syn på människan.

Ü 35


Professor Gunnar Bjursell föreläser och porträtteras på Bror Hjorths Hus. Foto: Stewen Quigley

De äldsta flöjterna är 80 000 år gamla och har hittats i neandertalsgrottor. Konsten verkar ha varit en del av människans värld sedan urminnes tider. Därför måste man anta att konsten har en vital funktion för oss människor. – Man kan inte förstå människans evolution om man inte förstår betydelsen av hennes kulturella utveckling och det kulturella sammanhanget, menar Gunnar Bjursell, när han håller föredrag på Bror Hjorths Hus en kulen vinterkväll i januari. Gunnar Bjursell är professor i genetik och biologi och en pionjär inom svensk kulturmedicinsk forskning. Han började intressera sig för det snabbt växande tvärvetenskapliga forskningsområdet i slutet av 1990-talet. Trots en stor portion skepsis från många kollegor, fortsatte han utveckla forskningen i kulturmedicin på Karolinska Institutet och har där grundat webbplatsen Den kulturella hjärnan, där forskningsrapporter och artiklar i ämnet samlas från världens främsta universitet. – Hjärnan är lat, konstaterar Gunnar Bjursell. Den bibehåller inte koncentrationen så länge, särskilt inte om den har tråkigt. Minnen kommer alltid med en stark emotionell

36

upplevelse. Något att tänka på för pedagoger. Å andra sidan kan hjärnan göra massor av komplicerade saker utan att vi ens behöver tänka på vad den håller på att uträtta, som att cykla, köra bil, spela piano eller rabbla multiplikationstabellen. Färdigheter som vi lär in ordentligt automatiseras, en process som dessvärre går allt trögare ju äldre vi blir. I tonåren bryts nämligen alla lösa förbindelser i hjärnan som inte använts ner. Det gäller alltså att lära sig så mycket som möjligt av färdigheter och förmågor i tidig ålder, som att traktera ett musikinstrument, lära sig ett eller flera språk fullt ut, räkna, läsa, skriva. Tar vi vara på alla barns utvecklingspotential? Det är en renodlad kulturpolitisk fråga, som inte bara handlar om rättvisa och jämlikhet utan i grunden rör hela samhällets framtid.

MUSIKEN ÄR DET FÖRSTA SPRÅKET Det har gjorts många studier på hur spädbarn reagerar på musik. Gunnar Bjursell refererar till en studie på ofödda. Man lät foster stimuleras av musik (blinka lilla stjärna). En jämförande kontrollgrupp fick ingen stimulans. När barnen föddes testade man hur de


reagerade på musikstycket. Den kontrollgrupp som fått höra stycket under fostertiden reagerade starkt på just den melodin. En tydlig igenkänningsfaktor kunde konstateras. Ett foster kan alltså minnas en melodislinga. De reagerade också när man spelade fel. När det gäller spädbarn så reagerar höger hjärnhalva på musik och vänster på tal. Hjärnan delar alltså upp receptionen för musik och tal från början. Hos vuxna däremot är hela hjärnan aktiv för receptionen av båda. Det verkar alltså finnas en specialisering i små barns hjärnor för musikupplevelser. Musiken är det första språket, ett omedelbart sätt att kommunicera med små barn. Det vet alla föräldrar intuitivt, men nu är det vetenskapligt bevisat. Slutsatsen är att vi föds med en musikalisk förmåga och att musik är en viktig del av vår kommunikation. Det har också gjorts tester med barn i ettårsåldern som ofta blir burna av föräldrar som rör sig rytmiskt i takt till musik eller sång. Barn som upplevt den här synkningen kropp mot kropp blir mer altruistiska och

benägna att samarbeta. Sång och musik verkar alltså ha en vital funktion för att stärka de sociala banden. Det är något särskilt med musik och hur den inverkar på, framför allt, barns hjärnor. Ett projekt med barn från slumområden i Los Angeles har visat att de barn som får musikträning utvecklas starkare och klarar sig bättre i skolan än andra. Musik har mycket större effekt på lärandet än exemplevis idrott. Det har också visat sig att musikträning före tonåren har positiva fysiologiska effekt som sitter kvar, till exempel på hörselsinnet, ända upp i 70-årsåldern. Sex, drugs & rockn´roll brukar likställas som njutningsmedel, och det är verkar stämma. Upplevelser av musik kan frisätta stora mängder dopamin. Musik kan alltså ge en fysiologisk reaktion lika stark som droger eller biologiska stimuli. Musik fungerar också på så vis, att den bygger upp en känsla av förväntan på det parti man njuter speciellt mycket av. Förväntan ger extra fysiologisk effekter, något som ytterligare förhöjer upplevelsen. Det vet alla kompositörer om.

ART MAKES YOU SMART Det finns ett område som kallas neuroetik. Där frågar man sig varför vi upplever att något är vackert eller fult. Vad sker i hjärnan när vi upplever skönhet? Det kan studeras med MR-utrustning. Våra upplevelser av skönhet, som är ett svårdefinierat och subjektivt begrepp, är kontextberoende och delvis kulturbetingat. Konstupplevelser behöver inte alltid ha med skönhet att göra. Det finns ju olika typer av konst, föreställande och abstrakt, och bildkonst ger effekter på olika delar av hjärnan beroende på vad den kommunicerar. Det finns studier på hur barn reagerar på konst när man förutsättningslöst ber dem berätta vad de ser, och man kan utifrån dessa studier konstatera att konstupplevelser har positiv inverkan på deras analytiska förmåga. Och vad tränar man med litteratur? Den empatiska förmågan förstås. Inkännandet och den empatiska förmågan är fundamentalt viktiga för människan som social art. Vi måste samarbeta med varandra och inter-

37


agera för att överleva. Stefan Einhorn, som menar att man blir lycklig och tillfredsställd av att vara snäll, har definitivt en poäng. En sådan belöning för snällhet och hjälpsamhet är förmodligen något evolutionen sett till att bistå oss med, eftersom starka sociala band gynnar arten. Alla sinnen måste stimuleras för att utvecklas. Kattungar är blinda när de föds. De blir permanent blinda om de hindras ifrån att öppna ögonen. Om inte synnerven stimuleras så tillbakabildas den och dör. Det kan vara samma sak med alla sinnen och säkert gäller detsamma för förmågan till empati, kreativitet och motivation. Allt detta är förmodligen förmågor som kan tränas upp med början i tidig ålder.

NATURUPPLEVELSER OCH LUGN Det finns massvis med studier som bekräftar sådant som vi alltid vetat intuitivt. Allting är omgivningsberoende. Vi blir lugna av naturen och stressade i bullriga stadsmiljöer. Vettig arkitektur och grönområdena i våra städer har stor betydelse för att stressbefria våra hjärnor och för vår hälsa i allmänhet. I USA har man testat att ge försökspersoner räkneuppgifter och satt dem att lösa dessa i olika miljöer. Inte ens den bästa matematikern löser uppgifterna särskilt bra om han sitter på Time Square. Vad säger det om behovet av lugna skolmiljöer? Och vad kan man i det perspektivet säga om aktivitetsbaserade arbetsplatser? Det kan vara svårt att hålla långa tankeprocesser igång om det finns mycket som stör. Och så måste man ju dessutom kolla mobilen hela tiden eftersom nya pushnotiser ständigt plingar till.

38

HJÄRNAN ÄR MED I ALLT Det har visat sig att kulturaktiviteter har förebyggande och terapeutisk betydelse, något vården borde dra mer nytta av. Studier finns, som visar att musik kan lindra smärta, oro och ångest. Dans kan träna förmågan till kontakt och koncentration hos oroliga personer och vara till stor hjälp för parkinsonpatienter. Altzheimerssjuka glömmer allt, men inte sin ungdoms musik. Det är hög tid att den kulturpolitiska inriktningen tar vara på styrkan i all ny kunskap om det intima förhållande som vår hälsa och vårt lärande har till kulturupplevelser. Är du nyfiken på att veta mer om kulturmedicin och hjärnforskning? Håll dig uppdaterad om ämnet på http://www.kulturellahjarnan.se. i


r å V n e g i l t 0 n Ä s n e r a m m o s a Bok hos oss! fester Läs mer på svenssonskrogar.se - Välkommen till våra restauranger & uteserveringar -

39


15/9

A Tribute to Nina Simone Karin Hammar, Viktoria Tolstoy, Ida Sand samlas i en hyllning med personliga tolkningar av Nina Simones älskade och odödliga låtar.

5/10

Marius Neset Quintet & Andreas Brantelid En i sanning unik konsert och ett möte mellan två unga artister av världsformat – enhälligt hyllade inom olika genrer.

BILJETTER: ukk.se 018-727 90 00  Följ oss på ukk.se, Facebook, Instagram och Spotify 40 #uppsalakonsertkongress


5/10

Bowie in Berlin Hans Ek, dirigent och musikarrangör. Jennie Abrahamson, Moto Boy, Jonathan Johansson, solister. Manskör ur Camerata InCantus. Västerås Sinfonietta, med fler.

7/12

La Fura dels Baus FREE BACH 212 Det katalanska scenkonstkollektivet tar sig an J.S. Bach och världens alla frestelser tillsammans med operasångare, flamencodansare, videokonst, skådespel och elektronisk musik. Enda föreställningen i Norden!

41


42


Konstfull skolmiljö

foto: Sarah Thorén & Stewen Quigley

Den nya Tiundaskolan, som invigdes på kulturnatten 2018, är ett glädjande exempel på att en ordentlig satsning på offentlig konst gör det möjligt att skapa en inspirerande och vacker skolmiljö som barn och ungdomar trivs i och vill känna ansvar för. När eleverna kom till sin nya skola bestämde de själva att skoförbud skulle råda i lokalerna. Tre konstnärer har i nära samarbete med en konstkommitté av elever och lärare under flera år arbetat för att skapa uttryck som förhöjer skolmiljön. Det har resulterat i flera nyskapande och platsspecifika konstverk som inte enbart är utsmyckning utan också har en konkret funktion.

Jenny Nolstam med "droppen" i bakgrunden

Ljuspulserande ringar på golvet

I matsalens tak hänger en lysande droppformad skulptur som i intervaller lyser mer och mer för att slutligen slockna och låta ljuset fortsätta lysa i pulserande ringar på golvet. Det är ett konstverk av Jenny Nolstam som heter Klepsydra, grekiska för vatten-ur, en mäktig symbol för hur kunskapen i skolan ger ringar på vattnet genom hela livet. I förskolas entré finns en fortsättning på detta konstverk med titeln Tidregn. Det är en vägg fylld av mindre ljusringar som långsamt skiftar i färg, en ny färg för varje dag. Barnen kan själva fylla konstverket med innehåll exempelvis från naturen vid årstidernas växlingar eller temaarbeten. Konstverket är på så sätt både pedagogiskt som identitetsskapande för platsen. Tidregn

43


44


Tiundaskolan ligger på platsen för det gamla tegelbruket S:t Eriks lervarufabrik. I den gamla Tiundaskolan fanns ett konstverk av Ingrid Atterberg, som byggts upp av tegelstenar från fabrikens skorstenar. Detta bevarades delvis när den gamla skolan revs och har byggts upp på nytt. Ingrid Atterbergs tegelkonstverk pryder en vägg i den nya skolans entré. I skolans idrottshall har konstnären Erika Lövqvist utformat kakelplattor i våtutrymmena som ger illusioner av utbuktningar och förvrängningar genom fogarnas linjer. Ingrid Atterberg

Erika Löfqvist

45


46


Konstnären Anton Alvarez, som själv varit var elev på Tiundaskolan, har skapat pelare med svampliknande plåttak som placerats vid skolans olika entréer. För att kunna tillverka de sexton pelarna, behövde han konstruera och låta bygga en åtta meter hög lerpressmaskin. Det är platsens historia med S:t Eriks ler­varufabrik som har inspirerat konstnären. Anton Alvarez har även gjort skolans namnskyltar och klockans urtavla.

Anton Alvarez framför lerpressmaskinen

Se filmen här!

47


poeten på pallen:

Alma Kirlic Alma Kirlic är född 1977 i forna Jugoslavien, i Bosnien, som blev självständigt 1992 efter ett komplicerat krig som splittrade landet. Hon var femton år när hon tillsammans med mamma och syskon tog sin tillflykt till Sverige. Alma Kirlic har skrivit dikter sedan barndomen, men språkbytet till svenska tog några år av övning. Till stor hjälp för att erövra det nya språket var skolningen i tyska, engelska och latin och hennes tidiga intresse för världslitteraturen. Alma Kirlic är ett väletablerat namn inom estradpoesin och har stått på Poetry Slam-scenen sedan 2003. Ett flertal föreställningar finns dokumenterade på youtube. Kirlic skriver även dramatik. Pjäsen Borta bra men hemma bäst spelades på Helsingborgs stadsteater 2008 och ett nyskrivet drama, Kul med en kvinna, sätts upp på Uppsala stadsteater under hösten 2019. 2015 debuterade Alma Kirlic som prosaförfattare med romanen En svensk kändis, som fick ett mycket positivt mottagande av kritikerna. 2016 erhöll hon Landstinget Uppsala läns kulturstipendium för sitt författarskap.

Dikten, Stället som jag en gång kom ifrån, var med i föreställningen Jag lever i konsekvensen, som gavs ut för ett antal år sedan och där Alma Kirlic framträdde tillsammans med några musiker. På nästa uppslag finns en längre artikel om poeten, författaren och dramatikern Alma Kirlic. Foto: Sarah 48 Thorén


Stället som jag en gång kom ifrån Flykten lever i mig det enda hem jag förmår att längta efter är stället där jag befinner mig när jag ska iväg sitter i min hyreslägenhet minns hur jag gick runt under visningen två terrasser utsikt över Uppsalaslätten ljuset det här stället känns rätt sa jag till hyresvärden innan jag lämnade nu sitter jag här planlös junihorisonten tränger in genom fönstret det nordiska ljuset dränker mig jag vill till kontinenten tillbaka till ett ställe som jag en gång kom ifrån

här är det österrikiska kaféet det bästa i hela stan om du frågar mig innanför entrén spelade de jazz inte de en enda man vid en flygel han hade väst och allt sitt hår i behåll det var inte ens grått en gång hade han gått musikakademien i familjealbumet syns han hålla diplomet högsta betyg ibland visar han upp det för någon avlägsen släkting som blivit västerlänning framtiden var min några år senare lystrade han till toner i explosioner föreställer jag mig jag känner honom inte men jag är bra på sannolikheter

jag har aldrig bott där men det österrikiska kaféet besökte jag en vinter under vad andra skulle kalla mina bästa år

han tillbringade vad andra skulle kalla hans bästa år i en källare i staden som han kanske älskade sprang över gatan efter vatten räknade dagarna på en dörr men slutet gott och så vidare nu sitter han framför en flygel underhåller oss

Sarajevos gamla stad var som gamla stadsdelar brukade vara smala gränder en kyrka snön hängde från taken en eventuell livsfara folk rörde sig avslappnat bar på kassar småkonverserade vänta lite rättade till halsduken vilket väder

satt underhöll det här var länge sedan det här har redan hänt vem vet vad han gör det österrikiska kaféet står där det alltid har stått det är fortfarande välbesökt och inrett träpaneler rutigt golv hängande lampor i taket

åren hade gått sedan det där hålen i fasaderna påminde ibland uppstod det hål i konversationen

det kan hända att jag beskriver Kvarnen ett ställe i Stockholm som jag också kom ifrån en gång.

Sarajevo

min värd förfärades över västerländska turister varför vill de se krigsspåren varför köar de framför tunneln de kan åka vart som helst Bahamas, Paris eller varför inte Wuppertal eller Wien Eller Berlin eller Dresden eller Essen de kan åka vart som helst västerlänningar har morbida intressen

i 49


Det värsta kom efteråt, när man insåg att landet som jag trodde alltid skulle finnas som mitt hemland, Jugoslavien, faktiskt inte längre fanns kvar, utan allt var upplöst och förskingrat.

Text: Lillemor Berg • Foto: Sarah Thorén

För några år sedan debuterade Alma Kirlic som romanförfattare med En svensk kändis, en bok som är delvis självbiografisk och, bland annat, skildrar hennes bakgrund i det forna Jugoslavien, där väpnade konflikter och en serie krig blossade upp i flera områden mellan 1991–2001. Alma Kirlic varvar mellan nutid och tillbakablickar i sin berättelse. I nuet har huvudpersonen fått ett jobb som sufflös på Uppsala stadsteater. Pjäsen hon ska arbeta med har inget manus. Det är tänkt att allting ska improviseras fram under repetitionsperioden. Uppdraget känns omöjligt och kräver mycket kamp, som hon aldrig får någon cred för. Alma Kirlic har i verkligheten arbetat som sufflös på Uppsala stadsteater, så mycket är sant, men inslagen om den improviserade pjäsen är ren fiktion och alla personer som ingår i den är uppdiktade. Tvånget att improvisera och de okända förutsättningarna är tecknade som en symbolisk pendang till traumat i det förflutna. Sufflösen befinner sig bokstavligen i okänd terräng utan karta. Romanens tillbakablickande är självbiografiskt och beskriver ett helt normalt liv i den lilla orten Gornji Vakuf, cirka 60 kilometer väster om Sarajevo. Huvudpersonen är som tonåringar är mest. Hon går i skolan,

50

men skolkar ibland för att istället sitta en stund tillsammans med sina kompisar på favoritcafét, testar smink och glor hängivet på amerikanska tv-serier och highschool-filmer. Det är sommar 1990. Landet har genomfört en del ekonomiska reformer. Alla ser framtiden an med ro och tillförsikt. Pappa har äntligen byggt klart det vita huset efter tio års snickrande på fritiden vid sidan av sitt jobb som matematiklärare och rektor. En stor grill kommer på plats ute på altanen. Pappa gillar att grilla och livet är gott. Men lugnet i vardagen ska snart störas av ett allt högre larm från strider. Livet i Gornji Vakuf går, trots det, vidare ungefär som vanligt en tid. Till sist kommer dagen när situationen blir ohållbar. ”Både larmen och granaterna hade varit tysta ett tag och vi vågade återigen tillbringa våra eftermiddagar utanför hemmets väggar. Vi satt ofta på Dzofs café och lyssnade på Dr Albans låt ”It´s my life”, som servitörerna var alldeles galna i. /…/ Det var redan mörkt ute och jag sprang över gatorna med min skugga som dansade och växte och krympte under gatlyktorna. Mina vänner väntade mig på cafét. Nedim väntade. Anita väntade och Amela väntade. Väntade på mig. Väntade på att säga, inte adjö, utan vi ses igen.” Det blir inga uppslitande avsked. Snart måste väl


Alma Kirlic

51


det absurda kriget vara över och då ska alla vara tillsammans igen.”Ni kommer inte hinna sakna mig för jag kommer tillbaka efter några månader, ett halvår högst, det är som en semester, en utdragen semester, ingenting annat än det.” – När min mamma åkte till Sverige med mig och mina syskon, trodde vi alla att kriget skulle ta slut snabbt och att allt skulle bli som vanligt igen, förklarar Alma Kirlic. De packade bara lite vinterkläder, som om de inte skulle behöva mer innan det var dags att åka tillbaka hem igen. Och Almas pappa var ju kvar därhemma. – Det mest traumatiska var egentligen inte striderna som pågick runt omkring oss, eller flykten i sig. Det värsta kom efteråt när man insåg att landet som jag trodde alltid skulle finnas som mitt hemland, Jugoslavien, faktiskt inte längre fanns kvar, utan allt var upplöst och förskingrat. Känslan av att marken försvunnit under fötterna. Och när pappa dog rasade hela grunden i tillvaron och alla skäl till att återvända försvann. Och här stod man utan anknytning i en främmande miljö. Det var en dramatisk förändring av hela inriktningen på framtiden och livet som man inte hade kunnat förutse, en chock, berättar Alma. Tillbakablickarna i En svensk kändis skildras ur

52

tonåringens perspektiv. Det understryks av stilen. Tilltalet är ganska korthugget men poetiskt i vissa stycken, och genomsyras av en trumpen och lite ironisk humor. Berättelsen visar upp allvaret utan att ens nudda vid sentimentalitet eller allt för djuplodat gräva i det trauma den egentligen kretsar kring – förluster, flykt från krig och främlingsskapet i ett nytt land. Romanen säger också något om att vara ung. Att en tonåring måste leva livet framåt. – Att skriva boken var nog ett sätt för mig att närma mig upplevelserna av flykten och förlusten av ett land. Jag var tvungen att hålla distans, annars skulle det kanske ha blivit för jobbigt känslomässigt. Jag ville skriva avskalat, så att texten skulle bli tillgänglig och lättläst. Det är därför jag skrev väldigt lite om min pappas död. Det kunde jag inte distansera mig ifrån på ett sätt som passade inom de ramarna. Första tiden i Sverige bodde Alma med mamma och sina syskon i Karlstad. Där blev hon kvar i fyra år. – I Karlstad umgicks jag nästan bara med invandrare av olika nationaliteter, nästan inga svenskar. Det blev ju så, eftersom vi träffade varandra när vi läste svenska ihop. Samtidigt som vi hjälptes åt att anpassa oss till det svenska samhället, upplevde jag vårt gäng som lite alienerat, att vi var utanför.


Det kanske är en störning hos mig, men jag har väldigt lätt för att uppfatta dissonanser i sociala spel.

Så fort Alma gått ut gymnasiet flyttade hon till Uppsala för att plugga vid universitetet. Men studierna var inte hela anledningen. – Jag kände att jag behövde bryta upp från rollen som flykting och invandrare och börja om på nytt med att skapa mig en ny identitet. Alma Kirlic har skrivit sedan hon var i tioårsåldern, mest dikter, men när hon kom till Sverige som femtonåring slutade hon skriva på Bosniska. Istället riktade hon all energi på att lära sig svenska och öva på att skriva dikter på det nya språket. Efter sin universitetsexamen gick hon arbetslös en period. Det var först då hon kom i gång med skrivandet på allvar. – Då skrev jag väldigt mycket varje dag. Det fanns en sajt som hette sockerdricka.nu, där man kunde lägga upp sina dikter eller noveller och träffa likasinnade vänner som läste och kommenterade varandras alster. Den feedback som detta gav blev väldigt sporrande för mig. Alma började sin bana i den litterära världen inom estradpoesin. Spoken Word och Poetry Slam har varit en arena för hennes alster sedan 2003. Många av hennes scenframträdanden finns dokumenterade på youtube. – Egentligen tyckte jag att jag var poet och försökte

få dikter utgivna på förlag, vilket visade sig i princip omöjligt, trots fina lektörsuttalanden. Anledningen till att jag började med estradpoesi var att jag ville nå ut och dela med mig av min poesi. Det är så tillgängligt med Poetry Slam. Det är bara att komma när det ordnas ett evenemang, anmäla sig och sedan köra. Estradpoesin är en kreativ plantskola för fortsatt utveckling i konstnärliga uttryck. Många går vidare till skrivande och kreativa yrken. Några hamnar på Stå Upp-scenen. Alma har precis börjat med Stand Up efter en givande kurs i konsten. – Det är krävande men roligt. Estradpoesin har inte så sällan humoristiska inslag. Men inte som Stå Uppkomiken. Där måste man leverera en rolig knorr var trettionde sekund för att behålla publikens intresse. Alma går många vägar framåt. En ny roman är på projektstadiet och hon är långt framme med att etablera sig som dramatiker. Hennes pjäs Borta bra hemma bäst spelades på Helsingborgs stadsteater 2008 och i höst sätts en ny pjäs upp på Uppsala stadsteater, Kul med en kvinna. Den handlar om härskarteknik och maktspel. – Allt verkar så jämställt på pappret, men de sociala spelen på till exempel arbetsplatser genomsyras i regel av hierarkiska positioneringar. Jag tycker det är

53


intressant med den här dubbelheten. Vi har kommit ganska långt i samhället när det gäller jämställdhet i teorin, men i praktiken, när vi förhåller oss till varandra och till ledare, så faller vi lätt in i gamla förlegade mönster. Alma Kirlic har vässad blick och idel öra för sociala spel. – Det kanske är en störning hos mig, men jag har väldigt lätt för att uppfatta dissonanser i sociala spel. Man ska till exempel ha ett arbetsmöte och man går in i det med inställningen att nu ska vi få saker gjorda. Men i rummet pågår hela tiden det här spelet om positioner och gruppen kommer aldrig fram till en punkt där det går att föra en konstruktiv diskussion. Man är fullt upptagen med att komma underfund med vem man ska lyssna på, eller inte lyssna på, vem man ska hålla med eller vem man gör bäst i att ignorera. Till slut känns mötet bara som slöseri med tid. Kul med en kvinna utspelar sig på ett institut. Den börjar med att de ska byta avdelningsföreståndare och en grupp har samlats för att rösta fram ett förslag om en kandidat till chefsposten. Det är redan från början underförstått att jobbet är tänkt för en man som står den nuvarande chefen nära. Men det finns några som inte förstår det, utan tror att de har inflytande och kan påverka. Det oväntade händer, en medelålders kvinna i gruppen bestämmer sig för att ställa upp som kandidat. Allt blir plötsligt väldigt besvärligt.

Det är Karin Enberg som ska regissera pjäsen och Alma Kirlic känner sig trygg med valet av regissör. – Karin Enberg var den första regissören som jag jobbade med som sufflös och nu ska hon regissera min pjäs. Det är bara en tillfällighet, men det känns jättekul! Jag lärde mig mycket av henne, så jag litar på henne. Hon läser dramatisk text väldigt noggrant. Om Alma Kilic fick drömma fritt skulle hon jobba som ståuppare, skriva för tv, främst komedi, skriva romaner, dramatik och gärna också ta andra skrivande uppdrag. Det låter som en bra plan, men dagens verklighet har inte det utrymme som krävs för att skriva på heltid. Alma har en heltidstjänst som kommunikatör på Uppsala universitet. Att kunna leva på sitt konstnärsskap stannar än så länge vid en dröm. – Det har varit svårt att syssla med skrivandet vid sidan av ett heltidsjobb. Man måste hela tiden pussla i schemat och försöka passa in skrivandet när det går att ta ledigt från jobbet. Ett deltidsjobb skulle ge större flexibilitet. Alma är inte ensam om sin situation. Det är så villkoren ser ut för många konstnärer. – Fast när man skriver dramatik får man i alla fall ganska hyggligt betalt, konstaterar Alma Kirlic. Hon har talangen, bredden, drivet och en djup brunn att ösa ur. Det finns goda utsikter till en framtid i litteraturens tjänst. i

ELSA DANSON WÅGHALS 25 MAJ – 25 AUG

54

NORBYVÄGEN 26 UPPSALA 018-567030 BRORHJORTHSHUS.SE


UTSTÄLLNINGAR SOMMAR/HÖST 2019 WWW.UPPLANDSMUSEET.SE

KULTURKOFTOR & SAGOTRÖJOR ETT DETEKTIVARBETE BLAND STICKADE PLAGG UR SAGOR OCH VERKLIG HISTORIA. 23 MARS 2019 – 20 SEPTEMBER 2019

100 % KAMP – SVERIGES HISTORIA

DRÖMMEN OM SKOLAN

24 MAJ 2019 – 27 OKTOBER 2019

EN UTSTÄLLNING OM ROMSK KAMP FÖR UTBILDNING 5 APRIL 2019 – 6 OKTOBER 2019

TIDEN I RUMMET

VÅRT UPPSALA

EN UTSTÄLLNING OM UPPLÄNDSK FORNTID UNDER 5000 ÅR BASUTSTÄLLNING 2019/2020

EN STADSHISTORISK UTSTÄLLNING BASUTSTÄLLNING 2019/2020

55


Anders Celsius en upplyst pionjär av lillemor berg

Celsiushuset på Svartbäcksgatan i Uppsala ligger i en annan vinkel än övriga byggnader. Huset är placerat enligt den medeltida stadsplanen. På Celsius tid uppfördes ett observatorietorn med en himmelskupol efter Carl Hårlemans ritningar på taket. Tornet revs i mitten på 1800-talet. 56 Foto: Stewen Quigley


Upplysningstiden brukar 1700-talet kallas i historieböckerna, men i det stora hela var hela århundradet mest en mörk tid i Sverige, fylld av vidskepelse, förtryck, svält och misär. Statskassan var tömd efter långa tider av krig, som stora nordiska kriget och kriget mot Ryssland med nederlaget vid Poltava 1709. Till råga på allt svepte pesten in över landet 1710. Farsoten härjade i tre år och tog död på en stor del av befolkningen. Någon upplysningsdebatt som kan jämföras med den rörelse av idéer som flödade på vissa håll i Europa, med Frankrike i spetsen, existerade inte i Sverige. Under det svenska 1700-talet förde de styrande makterna och teologerna en ganska brutal kamp mot upplysningsidéer redan innan upplysningen kommit hit. Det är vad Tore Frängsmyr menar i boken Gubben som gräver – Människor och miljöer i vetenskapens tjänst (1989). Naturvetenskap i sig tolererades förvisso, men alltför mycket prat om rationalistisk filosofi, en tolerant och sekulariserad världsbild eller kunskapsspridning kunde vara farligt.

Upplysningsman med förhinder Bland sina samtida kollegor är Anders Celsius (1701– 1744) den enda som visade tydliga ansatser till en upplysningsfilosofi. Under en flera år lång bildningsresa i Europa besökte han den tyske matematikern och filosofen Christian Wolff, som under 1720-talet var en ledande filosofisk auktoritet i Europa. Wolff menade att all filosofi måste grunda sig på förnuftet och såg den

rationella och logiska matematiken som högsta ideal. Celsius tog senare upp den tyske filosofens idéer i sina akademiska dissertationer, trots att det var minerad mark. 1732 förbjöd Uppsala universitets kansler professorerna att ta upp frågor, i synnerhet filosofiska, utanför sina specifika ämnesområde. Som vetenskapsman gick Celsius stringent och systematiskt tillväga med noggranna mätningar i sann rationell upplysningsanda. Han blandande inte in den religiösa världsbilden i sina vetenskapliga förklaringsmodeller och hemföll inte heller åt yviga spekulationer såsom den samtida Carl von Linné ofta gjorde.

Pionjären Anders Celsius är allmänt känd för sin temperaturskala, men det är nog mindre känt att han också hann med att skapa en löftesrik karriär inom ett brett fält av vetenskapliga verksamheter, där han presenterade insikter och data av betydelse för senare forskning. Han var något av en pionjär med att samla in dokumentation om jorden och långa tidsserier av data om bland annat magnetism, lufttryck, temperatur och norrsken, som han insåg var av elektromagnetisk natur. Inom astronomin gjorde han beräkningar av olika stjärnors ljusstyrka för att bedöma deras avstånd från jorden. Och han räknade ut att solens ljus var 320 000 gånger starkare än månens. Detta och mycket annat kan man läsa om i en relativt ny bok om Celsius liv och vetenskapliga arbeten, The Man behind

57


En reproduktion av ett porträtt av Anders Celsius hänger i Celsiushuset där reklambyrån Frank har sina lokaler. Originalmålningens upphovsman är okänd. Foto: Sarah Thorén

”Degrees Celsius”, skriven av Martin Ekman, geodet vid lantmäteriet i Gävle och en drivande kraft bakom sommarinstitutet för historisk fysik på Åland. Celsius var en av de första som uppmärksammade landhöjningen vid östersjökusten med en vetenskaplig inställning. Liksom de flesta i hans samtid trodde han att det handlade om ”vattuminskning”, men avhöll sig ifrån att kommentera samtida spekulationer om att det var syndafloden som drog sig tillbaka. Istället gjorde han noggranna mätningar som lade grunden för senare undersökningar av landhöjningens natur.

Karriären Anders Celsius föddes in i en familj i lärdomsstaden Uppsala som var full av vetenskapsmän och professorer i flera led. Trots fina anor med bildningstradition växte

58

han upp under relativt knappa omständigheter. Men på begåvning var han rik. Det visade han tidigt prov på, framför allt i ämnet matematik. Redan vid 29 års ålder (1728) blev Anders Celsius professor i astronomi vid Uppsala universitet, där han också skötte en tjänst i matematik. Vid den här tiden var det enormt viktigt för en ambitiös forskare att resa ut i Europa för att skaffa sig mer bildning och vidgade vyer. 1734 kom Celsius äntligen loss från sina plikter och kunde anträda sin långa resa till vetenskapliga knutpunkter i Tyskland, England, Italien och Frankrike. Som person lär Anders Celsius ha varit väldigt öppen och social. Han hade lätt för att skaffa sig vänner och byggde i sann kosmopolitisk anda upp ett stort nätverk av viktiga kontakter med framstående forskare i olika discipliner runt om i Europa.


I Frankrike drogs Celsius in i debatten om jordens form. Enligt Isaac Newtons gravitationsteori borde den vara tillplattad vid polerna, men det fanns en inflytelserik falang som hävdade att den istället var tillplattad vid ekvatorn. Franska staten lät bekosta två expeditioner som skickades ut för att undersöka saken. En gick till Ecuador i Sydamerika. Den andra, som leddes av en vän till Anders Celsius, Maupertius, gick till norra Sverige. Celsius deltog under stora umbäranden i den nästan årslånga expeditionen till Tornedalen. Äventyret tog hårt på hans hälsa, men expeditionerna bevisade att Newtons teori stämde. För sin insats fick Anders Celsius fransk statspension.

Ett eget observatorium När Celsius återkom till Uppsala 1736 var han en berömd forskare och astronom av internationell klass. Han hade planer på ett ambitiöst observationsprogram. Till det krävdes ett astronomiskt observatorium. Han lyckades ganska snart få konsistoriet att bevilja medel för att köpa in och renovera ett gammalt stenhus mitt i Uppsala, det som idag kallas Celsiushuset. Det sägs att Anders Celsius mor, Gunilla Maria Spole, drev ett världshus alldeles i närheten. Kanske var det därför som just detta hus med medeltida anor kom i fråga som observatorium och bostad åt astronomen. Läget var långt ifrån optimalt för ändamålet. Trafiken av hästdragna ekipage utanför på gatan riskerade störa känsliga instrument och sikten mot rymden var skymd åt söder av Domkyrkan och slottet. Men Anders Celsius hann inte verka i sitt observatorium så länge. Störningarna blev framför allt en huvudvärk för hans efterföljare. Vem vet? Om Anders Celsius fått leva några årtionden till, hade kanske Sverige fått en erkänd och uppburen upplysningsprofil på 1700-talet. Men Celsius blev bara 42 år gammal. Tuberkulosen tog hans liv den 25 april 1744, för ganska precis 275 år sedan. i

Skulpturen Celsius av Astrid du Rietz står på gågatan i närheten 59 av Celsiushuset. Foto: Sarah Thorén


SciFest Uppsala festival fรถr alla

Text: Anna Jonson โ€ข Foto: Stewen Quigley

60


I åtta år nu har SciFest lockat tusentals barn och vuxna att leka, experimentera och upptäcka all möjlig forskning som sker på Uppsala universitet och i företag och organisationer inom Uppsala med omnejd. Syftet är bland annat att få oss att förstå vilken betydelse vetenskapen har i våra liv. Helt säkert hittar vi här några av framtidens forskare, som just denna helg solklart bestämmer sig för vad de ska bli när de blir stora.

V

eckan innan Fyrishovs portar öppnar för SciFestens besökare träffar jag projektledare Katarina Holmborn Garpenstrand och utställarna Azul Tarazona Machicao, kommunikatör på Konstvetenskapliga institutionen, och Börje Dahrén, kommunikatör på Institutionen för geovetenskaper. Vi pratar om festivalen, om deras utställningsprojekt och de utmaningar man möter när man ska förmedla vetenskap och forskning begripligt. Samtalet blev BIZARTpoddens 26:e avsnitt, som sändes i samband med att SciFest öppnade för skolorna. – Vi riktar oss egentligen främst till barn och ungdomar, inleder Katarina, och vi vill att de ska förstå hur ett samhälle fungerar, hur kroppen fungerar, hur en maskin fungerar. Det kan man få reda på på SciFest, där det handlar mycket om att få testa på, känna och kanske smaka på experiment, fortsätter Katarina med ett leende. Varje år är det 60 till 70 utställare från Uppsala universitet, företag och organisationer, som bjuder på ett lustfyllt och inspirerande smörgåsbord av allehanda experiment. Det testas, låter och luktar i den stora lokalen, det är full aktivitet och sjuder av ren och skär glädje och nyfikenhet. Det är inte bara de unga som inspireras, utan även

lärare kommer för att tanka nya idéer för sitt lärande. Det måste vara en riktig boost för undervisningen. Här skaffar man dessutom gemensamma referenser med eleverna. Förhoppningsvis väcks en motivation och drivkraft, som förstås underlättar för det fortsatta arbetet i skolan. Inför SciFest-helgen ordnas även inspirerande workshops för lärare. För två år sedan fick även vetenskaper inom humaniora och medicinområdet komma med på SciFest, något som verkligen välkomnades av Konstvetenskapliga institutionen. Azul berättar om vilken kul utmaning det var att fundera ut vad man kunde erbjuda från deras håll. – Vi fick bara inte missa möjligheten att visa att även humaniora är en vetenskap. Det är ju inte bara labbrockar, ler Azul, så det känns viktigt att visa besökarna vad vetenskap också kan vara. Börje hakar på och är glad att få visa lite vad de forskar om, då geovetenskap är en lite bortglömd vetenskap och inte längre är ett skolämne. – Vi lär oss om allt från jordens inre till där atmosfären tar slut, kan man säga, men även om andra planeter och hela solsystemet, förklarar Börje och fortsätter entusiastiskt: vulkaner, jordbävningar, grundvatten, vatten, klimat, glaciärer – allting, som jag tycker är det häftigaste på planeten! De båda vittnar om den spännande processen att

61


plocka fram de kunskaper de har, som är självklara för dem, och göra dem begripliga för andra. Det vässar argumenten och skapar även nyttiga och kreativa diskussioner hemma på institutionen om vad man har att visa.

“Uppsala universitet är en så stor del av staden och vi vill verkligen att folket som bor här ska ta del av det som sker på universitetet. Och det får man reda på SciFest.” – Huvudtemat i vår monter, berättar Azul, är digital konstvetenskap där vi visar forskningsprojektet The Virtual Museum at the Royal Palace, som är ett samarbete mellan forskare från Konstvetenskapliga institutionen och Institutionen för Speldesign på Campus Gotland vid Uppsala universitet. Syftet med projektet är att tillsammans Kungliga Husgerådskammaren och Nationalmuseum pröva nya metoder att digitalt rekonstruera historiska konstutställningar. – Det bästa skulle förstås vara, tar Börje vid, att ta

62

med folk till glaciären, en vulkan eller för all del till ett labb, men det är tyvärr inte görbart, skrattar han. Så utmaningen är att kunna visa det vi gör på en liten yta. Det är fantastiskt roligt när man lyckas skapa ögonöppnare för barn och unga och även för de äldre, men det är också så att vi själva inser att vissa saker inte är så självklara. På så sätt förbättrar vi våra förklaringsmetoder hela tiden. Projektgruppen för SciFest ordnar även med workshops för utställarna, där man kan få tips om monterdesign och hur man möter målgruppen. Jag fascineras av hur dessa båda representanter för vitt skilda vetenskaper med så oändligt mycket innehåll, har hittat så kittlande och fantasifulla lösningar i så spännande format på sina experiment. Det både hörs och syns hur taggade och stolta de är över sina projekt. Ibland är det kanske inte heller så långsökt att hitta gemensamma referenser i sina forskningar och trådar att nysta vidare i tillsammans? – Nej, absolut är det så, säger Katarina glatt, det skapas tvärvetenskapliga projekt, vilket också är en stor poäng; samarbeten över de gängse vetenskapliga gränserna kan mycket väl göra så att man kommer


ytterligare ett steg längre i samhällsutvecklingen. Vi står på tröskeln nu då alla kloka huvuden måste slås ihop för framtida smarta lösningar för ett hållbart samhälle. – I mitt arbete möter jag många som är väldigt entusiastiska över SciFest, fortsätter Katarina. Uppsala universitet är en så stor del av staden och vi vill verkligen att folket som bor här ska ta del av det som sker på universitetet. Och det får man reda på SciFest, säger hon glatt. Det är Katarinas andra år som projektledare för SciFest, men hon har varit utställare innan, så hon har fått se festivalen från andra hållet också. Hon tycker att det är fantastiskt roligt att få jobba med projektet, inte minst för att få se all forskning som finns på universitetet och i regionen, säger hon med eftertryck. Imponerad lyfter hon även fram all verksamhet som de utställande företag och organisationer har och hur väl de för ut den till barn och unga. När jag vinkar av Katarina, Azul och Börje hastar de glada iväg till sina förberedelser. Framför allt för Katarina och hennes team är det just nu minst sagt full fart med samordning av en massa praktiska bestyr för festivalen, alla utställare och scenaktörer (ja, det

63


64


“Där känner vi att vi har en mission; att visa hur det verkligen går till när man tar fram faktabaserad kunskap.”

finns en scen också). Men Katarina verkar lugn och bara förväntansfull. – Det här känns som ett väldigt viktigt arbete också, poängterar hon, att få vara med och visa på faktabaserad forskning. Inte minst i dessa tider. Det är mycket som är åsikter nu, fortsätter hon allvarligt, och det kan ibland vara svårt att förstå vad som är åsikter och vad som är fakta. Där känner vi att vi har en mission; att visa hur det verkligen går till när man tar fram faktabaserad kunskap. Ett par veckor efter SciFest pratar jag med Katarina igen för att höra hur det har gått. – Det gick mycket bra! Allt flöt på och besökare, utställare och funktionärer visade sig från sin bästa sida! Hon kan redogöra för fina siffror, som att SciFest totalt hade 8 600 besökare. Av dessa kom 4 700 under lördagen då det var öppet för allmänheten. Torsdagen gästades av 1 800 och fredagen av 2 100 lärare och skolelever. På torsdagskvällen hölls en lärarkväll för ett 40-tal lärare.  Hon lyfter fram att det var roligt att ha flera utställare från humaniora och samhällsvetenskap som stack ut och visade upp sig, och även att scenprogrammet, som innehöll fler föreläsningar än tidigare år, drog så många besökare. Det är skönt att se att vetenskapen i sig intresserar och inte främst det spektakulära i showerna, konstaterar Katarina. Jag undrar nyfiket vad de tar med sig till nästa SciFest och Katarina svarar att de just nu går igenom utvärderingarna för att utvecklas och ta lärdom av hur man på bästa sätt placerar olika utställare för att alla ska få synas och ta plats; hur man kan förbättra

skolornas bokningssystem; hur man bättre kan marknadsföra eventet och föra ut att SciFest inte bara är inriktat mot naturvetenskap och teknik, utan alla vetenskapsområden, som humaniora, samhällsvetenskap, medicin och farmaci. – För på SciFest kan man hitta något för alla! avslutar en väldigt nöjd projektledare. i

SciFests projektledare Katarina Holmborn Garpenstrand och utställarna Börje Dahrén och Azul Tarazona Machicao i poddstudion.

Lyssna här! bizartpodden.podbean.com.

65


Underjordisk pluggmiljö

text & foto: Sarah Thorén

Eftersom man ofta behöver vila blicken på något när man suttit och pluggat länge, så 66 har man placerat en gasbrasa i mitten av rummet som kallas Lägerelden.


H

ur bygger man om en bunker på 600 kvadratmeter så att någon vill vara i den? Det som tidigare bara varit ett gammalt skyddsrum under Ekonomikum har nu genomgått en förvandling. Tidigare har rummet i underjorden knappast lockat besökare, men idag är miljön både mysig och välkomnande, en oas för studiero. Uppsala Universitets nya läsesal har blivit ett både stil- och bombsäkert studierum för Uppsalas studenter. Bara genom att kliva in i rummet sugs man in i en slags inre världsrymd. Skyddsrummet, som tidigare hyst universitetets tryckeri, har omvandlats till en plats som liknar insidan av ett rymdskepp. Lokalen går helt emot den ljusa trenden och istället har man valt att inreda med dämpande mörkare inslag. Möblerna är klädda i grått och rött och i taket finns en vacker stjärnhimmel. Rummet upplevs rofyllt, även om man hör ett tyst brummande ljud från ventilationen. Något som faktiskt inte alls stör, utan istället förstärker känslan av att vara på just ett rymdskepp. Projektledaren Peter Götlind påtalar att ombyggnaden inneburit en hel del utmaningar, inte minst när det gäller ljus, ljud och ventilation. Men samtidigt har det gjort att man framkallat specifika lösningar och idéer för just det här rummet. Det märks tydligt att man fokuserat på detaljer. Rummet är uppbyggt i tre olika nivåer, både taket och golvet är dämpade, mycket textiler i möblerna, väggarna har inslag av fönsterlav och längs väggarna syns sittskåp inspirerade av sofforna i Carolina Redivivas C-sal. I mitten av rummet har man dessutom placerat fjorton specialritade fåtöljer runt en gasolbrasa för att få känslan av att man sitter runt en lägereld. – När man pluggar behöver man något att vila blicken på, då finns den här elden som man ser från nästan alla platser i rummet, säger Peter Götlind.

Ü 67


Sittskåp Längs med väggarna syns röda sittskåp som studenterna ska kunna krypa in i. Inspirationen till dessa kommer från iakttagelser hur studenterna brukar sitta i sofforna på Carolina Redivivas C-sal. Stjärnhimmel I taket ser man en äkta stjärnhimmel som är ritad av Eric Stempels, forskare i astronomi vid Uppsala universitet. Himlen är en flirt med Ekonomikums närhet till Observatoriet. Matta Golvet är täckt av en textilmatta, vilket gör att man får ta av sig skorna när man kommer in. Lägereld Eftersom man ofta behöver vila blicken på något när man suttit och pluggat länge, så har man placerat en gasbrasa i mitten som kallas Lägerelden. 68


… mer fakta I det nya studielandskapet finns 230 platser, varav 100 tysta läseplatser och 130 grupparbetsplatser. Här finns också bokningsbara rum för upp till sex personer. Ytan är 600 kvadratmeter. Träinredningen är gjord av Mobackens trähantverk och är monterad av IR bygg. Arkitekten till projektet är Jonas Kjellander på Sweco som tidigare vunnit Svenska Ljuspriset två gånger. Projektledare från universitetets byggnadsavdelning är Margareta Öberg. Peter Götlind är intendent för Ekonomikum och har drivit projektet från Uppsala universitets sida. Ombyggnaden har kostnat 14 miljoner kronor. Det har krävts många speciallösningar. Alla olika typer av platser är anpassade för rullstol, däremot inte alla platser.

i

Peter Götlind

69


Sedan starten 1981 har Anders Walls stiftelse delat ut mer än sextio miljoner kronor i stipendier och bidrag. Antalet stipendiater uppgår idag till drygt fyrahundra personer. Stiftelsen delar årligen ut stipendier till unga begåvningar inom områdena naturvetenskaplig forskning, entreprenörskap, landsbygdsutveckling, internationella studier och musik. År 2000 tillkom även stipendiet Årets Uppsastudent. Minst lika viktig som stipendiesumman är med­lemskapet i nätverket Wallumni, som består av alla tidigare stipendiater. Medlemmarna träffas regelbundet och genomför bland annat internationella studieresor tillsammans.

Emma Tysk tar emot stipendiet Årets Uppsalastudent 2018 av Anders Wall och universitetets rektor Eva Åkesson i universitetsaulan den 20 november 2018. Foto: Stewen Quigley 70


Årets Uppsalastudent Det krävs en hel del för att bli utvald till Årets Uppsalastudent. Det räcker inte med att vara framgångsrik i sina studier utan stipendiaten ska dessutom ha utmärkt sig som aktivt deltagande inom studentlivet i Uppsala, till exempel med uppgifter inom studentkåren eller på annat sätt gjort kreativa insatser som varit till stöd för andra studenter. Stadgarna stipulerar också att priset kan gå till en person som utvecklat ett entreprenörskap med anknytning till sin utbildning. Kandidater till Årets Uppsalastudent utses av en jury som består av representanter för rektorsämbetet, universitetsledningen och studentkårerna. Det blev Emma Tysk som fick ta emot stipendiet Årets Uppsalastudent i november 2018 i samband med Anders Wall-föreläsningen i entreprenörskap i universitetsaulan. Emma Tysk kvalificerar sig med råge. Hon läser civilingenjörsprogrammet i informationsteknologi på Uppsala universitet, driver ett eget företag som arbetar med grafisk design och har ett stort engagemang för jämställdhetsfrågor inom it-branschen. Hon har fått pris av företaget Microsoft för sitt arbete med att locka unga kvinnor till branschen. Förutom att studera, driva företag och sitt sociala engagemang är Emma Tysk konsult för TV4. I sitt tacktal i universitetsaulan berättar Emma att vägen in i den mansdominerade it-branschen inte var helt självklar från början. Det som saknades var kvinnliga förebilder. Det var först när hon insåg att programmering gick väldigt bra att kombinera med intresset för design och problemlösning, som hon visste

att inriktningen på informationsteknologi passade henne perfekt. När hon upptäckte att programmering öppnade stora möjligheter för att utveckla sina kreativa intressen, kände hon ett stark behov av att förmedla detta och hjälpa andra unga tjejer att se möjligheterna för kvinnor inom informationsteknologin. Hon tog kontakt med några skolor i Uppsala och blev inbjuden att föreläsa om sina erfarenheter. Visionen blev början på ett omfattande arbete med att skapa ett nationellt nätverk av kvinnliga förebilder inom it-branschen som föreläser för barn och ungdomar. Emma Tysk har sitt framtidsscenario klart för sig. Det är som entreprenör och egen företagare hon vill se sig själv i fortsättningen. i

71


72


Uppsala är en kulturstad av högsta rang i åtminstone ett obestridligt avseende. Här är man bortskämd med tillgång till konsertupplevelser i absolut världsklass, och det till en mycket rimlig kostnad för biljetten. Och det är till stor del universitetets förtjänst. Det handlar förstås om det fantastiskt rika utbudet av enastående körmusik.

top-notch text: lillemor berg • foto: stewen quigley

Svensk körsång och körtradition har ett enormt gott rykte utomlands. Att det talas om The Swedish Choral Miracle är till stor del den berömda dirigenten Eric Ericsons förtjänst, men de svenska körsångarna fortsätter alltjämt att förvalta sin höga status mycket väl. I Uppsala finns fyra körer som representerar Uppsala universitet, Orphei Drängar, Allmänna Sången, La Cappella och Uppsala Akademiska Kammarkör. Alla är högklassiga på sitt speciella sätt, men här ska det handla om UAK, Uppsala Akademiska Kammarkör, en blandad kör som ofta ger glans åt lärosätet och sin hemstad i många olika sammanhang både nationellt och internationellt. UAK fyller en speciell funktion genom sin informella anknytning till Uppsala universitets Körcentrum, där körens ledare och dirigent, Stefan Parkman, alltsedan starten i slutet av 1990-talet varit den drivande kraften som föreståndare och professor i kördirigering. – Kopplingen är naturlig, men inofficiell. UAK ställer upp när körcentrum behöver dem. I gengäld får sångarna del av den service som Körcentrum kan

erbjuda, som repetitionslokal, en dirigent, en sångpedagog och en pianist vid repetitionerna. Allt detta för att kören, som ju representerar Uppsala universitet, ska kunna hålla en så hög nivå som möjligt i våra projekt. Men körcentrum har också samarbeten med många andra körer och tar även emot gästande körer från andra länder, förklarar Stefan Parkman. Man skulle kunna tro att UAK är en professionell kör, men så är inte fallet. Körmedlemmarna har sången som fritidssyssla. Körsång är ett bindande åtagande som kräver mycket arbete och ett stort engagemang. Det förväntas att alla kommer till repetitionerna, kan ta ledigt för eventuella resor och konsertarrangemang och att alla gör sitt hemarbete med instudering av noterna. Kvaliteten bygger på ett obligatoriskt teamwork. Eller helt enkelt som körens ordförande Anders Eriksson säger: – Det låter ju inte lika bra om inte alla är med. UAK med sina omkring fyrtiofem körmedlemmar under ledning av Stefan Parkman kan bara beskrivas som top-notch. Det vet alla som har upplevt den traditionsenliga nyårskonserten med UAK i Uppsalas

73


74


En ovanligt uppsluppen nyårskonsert 2013 på temat Utflykten, med Drottningholms Barockensemble och sopranen Sofia Asplund och barytonen Calle Lindén som gästsolister.

magnifika universitetsaula. Att få avnjuta Monteverdis Mariavesper, Händels Messias eller Bachs mässa i h-moll med den välljudande kören, förstärkta av Drottningholms Barockensemble och professionella gästsolister, ger en nära nog euforisk upplevelse. Kan det finnas ett bättre och mer högtidligt sätt att inleda det nya året? Konsertserien Sacred Pearls på Uppsala Konsert och Kongress är också ett mycket uppskattat evenemang där UAK medverkat tillsammans med olika symfoniorkestrar och solister. Blue Monday, sing-along, i samverkan mellan UAK, Kungliga Akademiska kapellet och Uppsala University Jazz Orchestra är ytterligare ett exempel på ett evenemang som dragit stor publik. Som många av alla körer med lång tradition i Uppsala var UAK till en början en nationskör. Den grundades 1957 av Folke Bohlin och kallades då Norrlandskören, eftersom Bohlin var knuten till Norrlands Nation. Men sångare från alla studentnationer var välkomna. – Folke Bohlin var en musikforskarprofessor som

sjöng i OD under Eric Ericson. På den tiden fanns det två duktiga manskörer i Uppsala, OD och Allmänna sången, som då också var en manskör. Bohlin tyckte att det behövdes en blandad kör med klass och engagerade Eric Ericson i projektet. Det bildades en liten grupp kring Bohlin som på lite skoj kallade sig ”Manskörshatets vänner”, berättar Stefan Parkman. Eric Ericson blev körens första dirigent. Norrlandskören bytte namn till Uppsala Akademiska Kammarkör 1964. Då leddes kören av Dan-Olof Stenlund och efter honom var Anders Eby dirigent. Sedan 1983, i snart trettiosex år, har Stefan Parkman har varit ledare och dirigent för kören. Kören sjunger både äldre och nyare musik, men det utmärkande för UAK är annars den ganska speciella inriktningen på och odlandet av den ”fina” körsången. Det betyder att repertoaren till viss del kanske inte alltid är så publikinsmickrande och lättillgänglig. Kören har bland annat gjort väldigt många uruppföranden med modern musik av nordiska kompositörer. – Det är en tradition inom UAK att vara lite

75


avantgarde i sin tid, att stå för förnyelse, men vad som räknas för avantgarde ändrar sig över tiden. På 60-talet var det mycket modern musik, sedan blev det barockmusik på 70-talet. Och under Stefan Parkmans ledarskap har det blivit många uruppföranden, säger Anders Eriksson. Att Stefan Parkman är en välkänd och uppskattad dirigent internationellt öppnar många möjligheter för kören att bredda sina horisonter och kontaktytor. UAK turnerar regelbundet utomlands för att hålla konserter eller medverka i pedagogiska samarbeten. Turen går ofta till Tyskland, men nyligen var kören i USA med framträdande på universiteten Harvard och Yale och i Saint Bartholomew Episcopal Church samt Saint Ignatius of Antioch Episcopal Church i New York. – Huvudnumret var egentligen på Yale i New Haven. Vi har i många år haft ett samarbete där med professorerna i kördirigering och deras studenter. Stefan ledde en i Masterclass för dirigentstudenterna med det program som vi medförde, Nordic Light, Contemporary and 20th Century choral music

76

from Scandinavia. Och sedan höll vi en konsert där studenterna dirigerade, berättar Anders Eriksson. – Att få arbeta med en så duktig och rutinerad kör var förstås en kolossal stimulans för studenterna. De skrev i ett mail efteråt att de verkligen uppskattade sångarnas engagemang, entusiasm och all uppmuntrande support som de bistått med. UAK:s sångare är enormt skickliga och tacksamma att arbeta med i sådana här sammanhang, säger Parkman, som hade varit på plats några dagar innan för att pedagogiskt förbereda och leda studenterna. Och han fortsätter med lovorden: – UAK är en kör med höga ambitioner, där medlemmarna ständigt är beredda att möta nya utmaningar. Som nu i USA där de både medverkade i avancerade pedagogiska projekt och höll en uppskattad konsert i en av de stora prestigefyllda lokalerna i New York, en kyrka på Park Avenue. Det kan inte bli bättre. Inte vilka körer som helst skulle kunna fylla det uppdraget. Den skönsjungande kören har gjort massor av


Ann Sofie von Otter medverkar i Nyårskonserten 2020 och är även gästsolist när UAK uppför Händels oratorium. Foto: Mats Bäcker

skivinspelningar. Bland Stefan Parkmans egna favoriter finns skivan med Rachmaninovs Vigilia, ett portalverk i den Ryskortodoxa kyrkliga musiktraditionen, som kören också turnerat med. Virgilian beskrivs som ett av de mest omfångsrika a cappella-verken för kör, men också ett av de allra vackraste. En annan inspelning som kören är speciellt stolt över är den finske tonsättaren Jaakko Mäntyjärvis Stuttgarter Psalmen, som också fick sitt uruppförande av kören. Ytterligare en favorit är en fin julskiva som inte bara innehåller julsånger utan också musik till årstiden, Winter Sounds. – Skivinspelningarna brukar ofta recenseras utomlands, men i Sverige blir de i regel inte så uppmärksammade i media. I Sverige är det väldigt många som sjunger i kör, men inte så många som lyssnar till körmusik, så det är svårare att nå ut här än i exempelvis i USA där körmusik har en väldigt stor lyssnargrupp, menar Anders Eriksson. Flera spännande program finns på körens agenda framöver. I maj kommer delar av UAK att göra en väldigt speciell konsert i Gustavianum under ledning av körens vicedirigent och sångpedagog Åsa Lansfors Lindblom. De har förut haft renodlade konserter på museet, men nu blir det ett helt nytt grepp med resa genom Gustavianums samlingar. Programaktiviteter är redan planerade för hösten och in på nästa år. Hösten inleds med en skivinspelning med verk ur den världsberömda Dübensamlingen vid Uppsala universitet. Ett samarbete med Jeanette Köhn

och Nisse Landgren och hans ensemble är inplanerat, där barockmusik möter jazz. Sedan blir det förstås nyårskonsert igen – som vanligt med Drottningholms Barockensemble – och där kommer mezzosopranen Ann Sofie von Otter och skådespelaren Stina Ekblad att medverka. Ann Sofie von Otter kommer också att vara en av gästsolisterna när UAK uppför Händels oratorium Solomon i februari 2020. Det blir första gången som detta verk uppförs i Uppsala. Under våren fortsätter det med återbesök hos Philharmonischer Chor Berlin i maj. I Berlin ska körerna bland annat göra ett uruppförande av ett nytt verk för kör och orkester som beställts av tonsättaren Sven-David Sandström. Konsertsatsningen arrangeras med anledning av 75-årsminnet av krigsslutet. Samma konsert kommer att ges också i Uppsala och Norrköping tillsammans med Norrköpings symfoniorkester i slutet av maj 2020. Samtliga projekt leds förstås av Stefan Parkman. Håll dig uppdaterad om konserter och program på UAK:s hemsida, http://www.uak.se. Till sist ska också nämnas att Uppsala Akademiska Kammarkör finns förevigad i den svenska litteraturen. Både Per Wästberg och Kerstin Ekman, som också i sitt sommarprat härom året nämnde sin stora konsert-upplevelse med UAK i Bachs Johannespassion, har omnämnt kören i något av sina litterära verk. i

UAK har ofta samarbeten med skådespelaren Stina Ekblad, som medverkar i nyårskonserten 2020. Stina Ekblad är hedersmedlemi UAK. Foto Knut Koivisto

77


Prisad 108-åring Text: Anna Jonson • Foto: Sarah Thorén

78


Har ni upptäckt Fyrisbiografen på St Olofsgatan än? En riktig pärla i Uppsala, ja, i Sverige faktiskt. På en gång genuint charmig och sann i sin ursprungliga mission att visa kvalitetsfilm från hela världen och samtidigt så smart innovativ i sitt program och interaktiva förhållande till sina besökare. Det är världens bio och så värd sitt internationella pris.

Fyrisbiografen är den första biografen att vinna Europa Cinemas Innovation Prize. Ett pris instiftat av organisationen Europa Cinemas med tusen biografer från hela Europa, och det ska gå till den biograf som arbetar innovativt med att utveckla biografupplevelsen. – Det är så nära ett Guldlejon man kan komma som en liten biograf, sa ordförande i föreningen Fyrisbiografen, Olle Agebro, till UNT i samband med att han fick ta emot priset den 1 september 2018, på det anrika Hotel Exelcior på Lido, ett centrum för Venedig filmfestival. Det är också oerhört hedrande att få detta pris bland alla Europas kvalitetsbiografer. Se där ännu en fjäder i hatten för oss uppsalabor! Det är dessutom en av Sveriges äldsta biografer som ännu är i drift. Där den ligger i backen på St Olofsgatan 10 i Skandalhuset med sin fina gamla neonskylt och mysiga lilla entré har Fyrisbiografen sin givna plats i staden. Vi har sanna filmälskare att tacka för att den lilla biografen har kunnat behålla sitt anrika utseende och sin repertoar. Det har säkert varit tufft i perioder, men att inrikta sig på stora, livsomvälvande filmupplevelser gjorda av världens bästa regissörer har ändå visat sig vara hållbart i längden. Idag finns det fyra deltidsanställda, men det mesta av verksamheten på Fyrisbiografen sköts ideellt. En vänförening, Fyrisbiografens vänner, stöttar Fyrisbiografen – bli gärna medlem där!

BIZART:s redaktion ville höra lite mer om Fyrisbiografen och bjöd in volontären Sonya Helgesson och Ida Thorén, som just nu är en av Fyrisbiografens biografföreståndare, till BIZARTpodden. På frågan vad som egentligen är bra film, svarar Sonya: – Vad som definierar en bra film blir väldigt personligt och är väldigt komplicerat att svara på. En fråga som har präglat filmen sen filmens födelse är om film i första hand ska vara underhållning eller konst. Men Fyrisbiografen, menar Sonya, har en demokratisk uppgift att se till att vissa filmer inte drunknar i dagens massa av stora filmproduktioner, filmserier, youtubeklipp och så vidare. Vi ser oss som kuratorer som kan öppna upp filmvärlden för tittarna och introducera dem för olika filmskapare och genrer, som annars hade gått dem förbi. Våra filmer är handplockade helt enkelt! För Fyrisbiografen handlar allt om att ge besökaren den bästa möjliga filmupplevelsen. – Vi vill att biobesöket ska vara livsomvälvande, perspektivvidgande och att den lär publiken något om sig själva och om omvärlden, säger Ida. Det handlar om alltifrån bemötandet till filmval, samtal och mingel, fortsätter hon. Därför har vi också olika aktiviteter kring filmerna vi visar, för att samtala om film och filmskapande tillsammans med publiken. Ofta i möten med filmregissörer. – Vi har också startat en podd för att prata mer om

79


80


Vi ser oss som kuratorer som kan öppna upp filmvärlden för tittarna och introducera dem för olika filmskapare och genrer, som annars hade gått dem förbi.

film, för att försöka vidga hela filmupplevelsen för våra besökare, säger poddaren Sonya. I podden diskuterar hon och Olle Agebro allt om film och filmskapande. Fyrisbiografen har även gjort ett tydligt statement genom att som första biograf i Europa skriva på ett avtal med WIFT, Women in Film and Television, där man förbinder sig att försöka uppnå en jämn fördelning av filmer gjorda av kvinnliga filmskapare och filmer av män. – Det finns många komponenter i kedjan av en films väg till bioduken; stödformer, producentbolag, distributörer och så vidare, och genom denna satsning tillsammans med WIFT vill vi belysa ett problem och ge fler filmskapare plats på vita duken, poängterar Ida. Vårt mål är att nå 50/50 till årsskiftet 2020. WIFT:s europeiska systerorganisation vill också erbjuda sina medlemsbiografer samma avtal lite längre fram, men vi ville inte vänta, säger hon leende. Men inte nog med detta – i skrivande stund nås vi av nästa goda nyhet: Fyrisbiografen belönades under helgen 13–14 april med 30 000 kr ur Bettans fond för sitt arbete med dokumentärfilm. Bettan von Horn och Folkets Bio instiftade den här fonden förra året när Bettan gick i pension efter att ha levt, brunnit och arbetat för Folkets Bio sedan mitten av 70-talet. Dokumentärfilmsfenomen som Stefan Jarl, Maj Wechselmann och Göran Hugo Olsson hade inte existerat utan Bettan. Varje år väljer Bettan och Folkets Bios ordförande vilka biografer som bör belönas för sin insats för dokumentärfilmen. Det här priset är ett kvitto på Fyrisbiografens arbete med sina Dokumåndagar. ”Vi blev överlyckliga” läser jag på Fyrisbiografens Instagram och Facebooksida. ”Det är det finaste pris

en dokumentärfilmsälskande biograf som vi kan få! Nu ska vi göra en massa kul visningar och samtal som ni kommer att få ta del av!” Det finns alla skäl att stötta denna lilla biograf med sitt stora filmhjärta och sitt konstanta arbete med att stärka biografupplevelsen för oss. Det finns många som känner lite frustration över att de har missat så många filmer som kommit och gått under åren, men Ida och Sonya uppmuntrar till att bara komma igång och titta. Kanske börja med att besöka de hemliga visningarna, som Fyrisbiografen då och då har. Och det är ingen risk att du sett den redan, de visas nämligen innan de haft premiär. En exklusiv överraskning alltså. Och som sagt, på Fyrisbiografens Facebooksida dyker det hela tiden upp aktiviteter och event kring visningar av film. Jag rekommenderar att gå på deras Sing-A-Long-visningar – helt galet roligt! Det här omdömet som jag hittar på TripAdviser tycker jag beskriver väl känslan av Fyrisbiografen: ”Mycket mysig och ombonad bio med sköna stolar. Två salonger, en stor och en mycket liten, bägge mysiga. Stort utbud av kvalitetsfilmer, billigare än på SF. Extra plus för brett utbud av ekologiskt och rättvisemärkt biogodis. Mycket trevlig personal och reklamfritt. Upplev biofilm på riktigt och slipp biopalatsens opersonliga salonger.” i

Fakta om Fyribiografens historia på nästa sida

Ü 81


Biografföreståndaren Ida Thorén och i förgrunden en av de deltidsanställda medarbetarna med en liten söt hund.

Fyrisbiografen – en lång historia Biografen startades 1911 av Hugo Plengiér, som var en inflytelserik person i Uppsalas kulturliv under 1900talets första decennier. 1931 togs biografen över av David Annell, som redan från första början bestämde sig för att Fyrisbiografens utbud skulle särskilja sig från de "vanliga" biografernas genom att visa europeisk film av hög konstnärlig kvalitet. Detta visade sig vara en lyckad satsning. Än idag är Fyrisbiografen en unik kulturarena som bidrar till att göra Uppsala till en kulturstad. Det har under åren uppmärksammats på olika sätt, till exempel av Landstinget i Uppsala län, som 1981 tilldelade Torsten Annell, som på 60-talet övertog driften efter sin far, årets kulturstipendium för långvarig, medveten satsning på kvalitetsfilm; 1983 av Uppsala kommuns Kulturnämnd som gav ett hedersstipendium till Torsten Annell för att på ett övertygande sätt visat att det går att utan bidrag driva en biograf med höga kvalitetskrav som riktmärke; vidare 1995 då biografen erhöll ett stipendium av Svenska Filminstitutet för att som privatägd bio lyckats hålla en

82

konstnärligt hög standard; och 2005 då Torsten Annell erhöll den franska utmärkelsen "Officier dans l'ordre des Palmes académiques". Inte illa, n’est-ce pas? 1991 tillkom Fyris 2, som trots att den bara har tjugonio platser blev av stort värde genom större frihet att variera utbudet av film, så idag har biografen alltså två salonger, Fyris 1 och Fyris 2 med tillsammans hundratjugotre platser. 1998 antogs Fyrisbiografen som medlem i EUROPA CINEMA som inom EU arbetar för att främja visning av europeisk film. 2007 tog sonsonen Göran Annell över rodret och sedan 2012 drivs biografen av den ideella föreningen Fyrisbiografen. Föreningen är medlem i Folkets Bio, en organisation som distribuerar filmer och driver biografer runtom i landet. För Fyrisbiografen är det viktigt att andra delar av världen än Hollywood får synas på film här i Sveriges fjärde största stad. Filmerna som visas behandlar ofta livets stora frågor och beskriver levnadsvillkoren för människor i olika delar av världen. i


Hitta ditt Uppsala Uppsala vimlar av kultur, av alla möjliga slag. Med Kulturkartan kan du hitta kulturupplevelser som passar din personlighet. Testa själv på:

kulturkartanuppsala.se

Besök Kulturnatten den 14 september så förstår du varför Uppsala är en av Sveriges bästa kulturstäder.

83


Bygg för framtiden är ett projekt, där det lokala näringslivet med gemensamma krafter vill jobba för att skapa en meningsfull fritid för ungdomar i Uppsala. SYSKONskap, Cykelkul, Teater Aros och Poesi utan gränser är några aktiviteter som fått bidrag från projektet, som man hoppas ska växa sig allt större.

KULTURPROJEKT BYGGER FÖR FRAMTIDEN Nu efterlyser man fler initiativ och fler fantastiska projekt av unga och för unga i åldern tretton till tjugofem år. Idéer som finns hos ungdomarna, men som saknar pengar för att kunna förverkligas. Nu finns en möjlig plattform för ungdomar att utveckla sin kreativitet. Bygg för framtiden är ett koncept som vill stödja kulturen och även ta ett socialt ansvar i Uppsala. Prioriterade områden för projektet är Gottsunda, Stenhagen, Gränby och Sävja. – Initiativet till detta kom från Sh Bygg för ungefär två år sedan. De ville sponsra kultur- och konstskapande i Uppsala. Och sedan anslöt sig ytterligare två sponsorer till projektet; Bjerking och Sportfastigheter. Fast vi välkomnar förstås fler från det lokala näringslivet att vara med och stötta projektet på olika sätt, säger Pia Sörås Staflin, som är kommunens representant i projektet.

AV GUNILLA STHYR

Rebecka Ell är marknadskoordinator på Sh Bygg, och hon berättar varför byggföretaget ville vara med och bidra till kulturlivet i staden: – Att också skapa en meningsfull fritid för ungdomar ligger oss extra varmt om hjärtat. Precis som vi brukar säga på Sh Bygg, att vi bygger framtid, så vill vi hjälpa ungdomar att bygga sin egen framtid. Med hjälp av det här projektet kan vi bidra till att på ett effektivt sätt utveckla ungdomars idéer och kreativitet. Vad kan då ungdomarna få stöd för? – Byggprojekt, till exempel en graffitivägg, bygga en musikstudio eller en skateramp. – Events eller workshops, som en föreläsning, konsert eller ett vernissage. – Kultur och fritid, till exempel en utställning av Street-Art, modevisning eller höghöjdsbana. Stort och smått. Högt och lågt. Och det är ungdomarna själva som ska komma med förslagen. Alla som skickar in en ansökan får feedback, efter att alla partners går igenom förslagen för att se om de vill ta sig an idén och ge sitt stöd för att den ska förverkligas. – Det behöver inte vara något helt nytt projekt, säger Pia Sörås Staflin, utan det kan vara ett projekt som redan är igång men saknar medel för att utvecklas ytterligare lite grand.

Pia Sörås Staflin. Foto: Sarah Thorén

84


Hittills har fyra kulturprojekt fått bidrag av Bygg för framtiden. Dessa är SYSKONskap, Cykelkul, Teater Aros och Poesi utan gränser. SYSKONskap SYSKONskap är ett treårigt projekt som startade 2017 och som drivs av Konstfrämjandet Uppland. Projektet är finansierat genom Kulturrådet, med fokus på specifika bostadsområden och man håller till i Rädda Barnens lokal i Gottsunda. Hit kommer barn och ungdomar två gånger i veckan, för att bygga sin egen kulturella plattform tillsammans med pedagoger från området. Det är deltagarnas egna initiativ som är basen i verksamheten. Under ett ständigt pågående samtal skapar man i olika material, fotograferar, filmar och intervjuar. Här har barnen och ungdomarna sin egen fristad, långt bort från kompisarnas åsikter och vuxenvärldens krav.  – SYSKONskap är en konstverksamhet för barn och ungdomar i området och vi jobbar med olika

konstformer. Det bästa är att vi skapat en mötesplats där man kan få vara sig själv och med hjälp av konsten få utforska sitt inre, sina idéer, utvecklas och ta plats i samhället. Gemenskapen är viktig och oavsett ålder och bakgrund så jobbar vi tillsammans med det vi tycker är roligt – nämligen att skapa, säger konstnären Mireya Monserrat Escanilla som tillsammans med José David Hildebrand är drivande bakom SYSKONskap. Hon berättar att bidraget från Bygg för framtiden har gjort det möjligt att köpa en dator och en kamera med bra objektiv, för att kunna dokumentera och samla allt arbete som man gjort. – Vi har haft mycket användning av tekniken vi fick, då vi har filmintresserade ungdomar med eget filmprojekt på gång. Filmning och redigering gör ungdomarna själva på datorn och vi hoppas kunna visa filmen till hösten. Ungdomarna har också en egen Youtube-kanal på gång, och dom vloggar, det vill säga videobloggar, om allt vi gör. Mireya Monserrat Escanilla berättar att de är inne

85


Ensemblen Teater Aros

på sitt tredje år och att man arbetar för att få fortsatt stöd, som behövs för att kunna fortsätta efter årsskiftet. – Det tar tid att etablera en verksamhet i ett område, men på de här tre åren har vi lyckats skapa en stadig grund för framtiden. Nu kan vi bara växa och bli större! Cykeltur Under våren 2017 startade Cykelkul som ger skolbarn möjlighet att lära sig cykla i Relitahallen. Vid tre tillfällen fick grupper träna i teknikbana, cykla en rundtur tillsammans med trafikmärken och blev undervisade av en polis, om hur man ska bete sig i trafiken. Genom bidraget från Bygg för framtiden kunde projektet Cykelkul utvidgas för att ta emot ytterligare femtio barn som fick lära sig trafiksäkerhet. Teater Aros Teater Aros på Bellmansgatan i Uppsala, har funnits i tio år.   – Vår vision är förändra och förbättra samhället med hjälp av teater och det bästa är att vi faktiskt har lyckats göra det! Vi har naturligtvis inte påverkat hela samhället, men jag tror att vi har skapat förbättring i

86

alla fall för några. Att få dela skaparlusten med andra och se vad teater kan ha för inverkan på både deltagare och publik är fantastiskt, säger projektledaren Janya Cambronero Severin. Stödet från Bygg för framtiden har varit av stor betydelse för teatern. Det innebar att man kunde sätta upp Shakespeare´s Trettondagsafton med en ensemble av sju nyanlända ungdomar som skådespelare och åka på turné i Uppland och Malmö.


Vad tror du om framtiden för teatern? – Framtiden ser ljus ut. Vi har ett långvarigt samarbete med Uppsala kommun, vilket vi är väldigt glada för och för varje år som går så kommer vi i kontakt med nya samarbetspartners och bidragsgivare. Vi vill fortsätta att utveckla Sprak, som är vår metod för att lära sig svenska genom teater och så vill vi satsa mer på att ta fram professionella produktioner som kan få människor att reflektera och agera i det samhälle vi lever i. Strax före påsk fick man det glädjande beskedet att Teater Aros fått ett projekt beviljat av Allmänna Arvsfonden. Det betyder, enligt Janya Cambronero Severin, att man nu kommer påbörja en digitalisering av den egna metoden Sprak, så att fler kan tillgodogöra sig den.

Poesi utan gränser Poesi utan gränser är en poesitävling för skolungdomar på högstadiet och gymnasiet i Uppsala län. De får skriva egna dikter på vilket språk de vill utom på engelska. Det kan vara ett språk de lär sig i skolan eller ett annat modersmål än svenska. Under de tio år som Poesi utan gränser har funnits har man på finalen fått lyssna till dikter på ett trettiotal olika språk. Bidraget från Bygg för framtiden gjorde att man kunde slutföra finalen på Uppsala Konsert & Kongress den 30:e mars i år. i

Reskassa is king!

Se aktuellt saldo

Ladda med Swish eller betalkort. Billigaste enkelbiljetten

87


konstälskaren Anders Wall Året är 1981 och Anders Wall gör regelbundna affärsbesök i New York. Dagarna ägnar han åt uppdraget som styrelseordförande för Volvo och kvällarna ägnar han åt kultur. Nyfikenheten för honom till kreativiteten som pågår i New Yorks mest vindpinade kvarter, East Village. Det blev en samling unika verk från de magiska åttiotalsåren, i skärningspunkten mellan graffitin, hiphopen och fotografiet.

David Wojnarowics: Head #5, from the Metamorphosis series (1984)

88

Industri- och finansmannen Anders Wall blev tidigt intresserad av konst. Via kontakter med den ”förbjudna” konsten i Östeuropa och senare med New Yorks konstscen på sextiotalet blir han snabbt hemmastadd i den samtida konsten. Andy Warhol kände han personligen och att lära känna unga konstnärer och träffa dem i deras ateljéer blev ett sätt för honom att ge sig in i det okända och vara på plats där det händer – i ateljéerna och i de nya vilda gallerierna, som kunde vara inhysta i galleristens badrum, källare eller till och med i en inhyrd limousin. – Konsten och musiken har följt mig genom nästan hela livet och jag är övertygad om att kulturintresset också gjorde mig till en bättre affärsman, säger Anders Wall idag när han reflekterar över all den tid och omsorg han lagt ner, inte bara på sitt samlande, utan även på att främja kulturlivet på olika sätt. – Det var förstås hur roligt som helst att få presentera den här skattkistan. Och fascinerande att tänka sig den elegante och belevade Anders Wall flanera runt i East Village, som kunde vara en ganska farlig plats med hög kriminalitet, för att bekanta sig med de unga konstnärerna, det måste man nog säga är rätt unikt för svenska affärsmän. Konsten är i alla fall sensationell och central i amerikansk samtida konsthistoria, säger Anna-Karin Pusic.


Konstnärer Anders Wall New York Collection: David Wojnarowicz (1954– 1992), Walter Robinson (1950), Peter Schuyff (1958), Rhonda Zwillinger (1950), Hope Sandrow (1951), Futura 2000 (1955), ERO (1967), Christof Kohlhofer & Marilyn Minter, Richard Hambleton (1952–2017), David Smith (1950), Stephen Lack (1946), A. R. Penck (1939), Rodney Alan Greenblat (1960), Michael Mogavero (1950).

Rodney Alan Greenblat, Tresure Ox (1984)

Utställningen pågick mellan 18/1–9/2 på CFHILL som är ett art space med adress i ett 1600-talspalats i centrala Stockholm. På ca 800 kvm visas parallellt tre utställningar som byts ut ca var tredje vecka. Utöver utställningar erbjuder CFHILL rådgivning för konstsamlare, både för privatpersoner och för företag. CFHILL grundades 2016 av Michael Elmenbeck, Michael Storåkers och Anna-Karin Pusic.

89


Pü väggen fr v: David Wojnarowics, Untitled (1983/88) och Christof Kohlhofer & Marilyn Minter, Striking (1984)

90

Stephen Lack, Mil (Mil Mascaras/The Wreastler (1984)


Verket i svart-vitt på väggen: Richard Hambleton, Elegy (1984)

Peter Schuyff. Kali II (1984)

91


#1 #2

#3 #4 #5 #6 #7 #8 #9 #10

#11 #12 #13 #14 #15

#16 #17 #18 #19 #20 #21 #22 #23 #24 #25 #26 #27 #28 #29 #30

92

Johan Ståhl Måste man läsa för barn? med Läslusens Eija L Schüssler och barnboksbloggaren Johanna Stenlun Fristaden Uppsala Kulturhuset Leoparden Offentlig konst med Anna Ehn Kulturernas Karneval Bergmanåret med Michel Östlund Samarbete mellan Gustavianum och Uppsala Konstmuseum Framtidens Akademiska med Region Uppsalas Kulturenhet Sommar i Uppsala med artisten Ako Nytell Oldeberg, Fredrik Annell-Berger från Brink&Berger och Runa Krehla från Kulturförvaltningen Uppsala kommun Folkmusikgruppen Väsen 30 år Go Bizartpodden go G-sunda kraft Kulturnatten 2018 Uppsala stadsteater funderar. Samtal med teaterchefen Petra Brylander och kommunikatör Elisabeth Wennerström. Reginateatern med Maria Björk, Paul Kessel och Sam Kessel Gitarrfestivalen med Klaus Pontvik Upplandsmuseet Allt ljus på Uppsala 2018 Anders Walldagen med Entrepreneurs Academy Samtal med Maud Karlsson om A la Maud på UKK Samtal om Uppsala stadsbibliotek Kulturarvets riddare Botaniska trädgården Jacke Sjödin Sci-fest, ett tivoli av vetenskap Unga på stadsteatern Fyrisbiografen Hospitalet och konstnärerna Konst-främjare. Samtal med Johanna Uddén från Konstfrämjamdet och Mireya Montserrat Escanilla, konstnärlig ledare för projektet SYSKONskap


Ett år med BIZARTpodden! Första avsnittet sändes i april 2018 då trollerikonstnären Johan Ståhl gästade studion. Sedan dess har BIZARTpodden sänt drygt 30 avsnitt med spännande gäster och angelägna samtal från studion på Övre Slottsgatan 6. Succé! BIZARTpodden har rekommenderats bland de 100 mest populära på podbean.com. HÄR FINNS ALLA PODDARNA:

bizartpodden.podbean.com

93


UPPTÄCK! med johanna uddén KULTURPARKEN Den ideella föreningen Kulturparken är en plattform för yrkesverksamma konstnärer och kulturpedagoger som skapar kulturaktiviteter tillsammans med människor i ett specifikt område. Verksamheten är baserad på övertygelsen om att alla människor har rätt och möjlighet att påverka sin verklighet och att kulturen är en viktig del i den processen. Kulturparken är särskilt aktiv i Gränby-Salabacke, där föreningen genom verksamheten Labbet erbjuder kostnadsfria kurser i teater, dans och film. – Vi har utarbetat en modell där vi bjuder in folkvalda, kommuntjänstemän, civila samhället och kulturarbetare att samverka för att möjliggöra levande mötesplatser där människor med olika bakgrund, visioner och möjligheter kan skapa tillsammans, berättar Nanna Castillo, konstnärlig ledare för Labbet. I den professionella teaterverksamheten Teater Essence, skapar Kulturparken också föreställningar som spelas i förskolor och skolor i hela Uppsala län. En gemensam nämnare för Teater Essences pjäser är att de bygger på berättelser från hela världen och använder kroppsspråk, musik och enkelt talspråk för att berättelserna ska kunna förstås av och fånga alla i publiken Under förra året nådde Kulturparken över 10 000 uppsalabor med olika kulturevenemang, som till exempel Gränslösa backars folkfest, och ett gediget sommarprogram i den nyinvigda Amfiteatern i Källparken. Kulturparken

GOTTSUNDA KULTURHUS Den redan väletablerade och kände Gottsundaprofilen från Mötesplats Treklangen, Mattias Rosendahl, har sedan årsskiftet ett nytt uppdrag i stadsdelen. Han är nu verksamhetsledare för det som fått namnet Gottsunda Kulturhus. Här ingår Kulturpunkten, Biblioteket, Gottsunda Dans och Teater, Kontakten och Konstjord. Mattias uppdrag är att skapa en tydligare profil, att det ska märkas att det är ett Kulturhus. I dag bedrivs redan fin verksamhet i lokalerna men det är inte alltid det syns utåt. Det behövs fysiska förändringar för att tydliggöra vad som är Kulturhuset. Mattias kommer också att samordna de befintliga aktörerna och initiera gemensamma program och säkerställa såväl mångfald som kvalitet. – Målet är ett kulturhus som är Gottsunda centrums hjärta och hela områdets själ. Min förhoppning är att representationen av de som bor i området blir ännu större och att känslan av att Kulturhuset är Gottsundas känns självklar, säger Mattias. Mattias Rosendahl tillsammans med Ellen Ferngren, kultursamordnare på Kulturpunkten. Fotograf: Yekbun Alp

94


SU-EN och Eva Björkman, Rainbow Action nr 2, 2016. Invigning av Konst på väg, Örbyhus slott 25/3 2016. Inbjudan från Tierps kommun.Foto Susanne Aldén

K.R.O.P.P LAB 2019 Det här blir intressant! Den oförtröttliga konstnären och butohdansaren SU-EN bjuder på konstnärliga nedslag i Uppland under slutet av augusti. Projektets idé är att ta ut samtidskonsten till mindre orter under informella omständigheter, och med hög konstnärlig ambition. I fokus är mötet. Mötet mellan de olika konstnärerna, mötet med orterna och platserna och mötet med arrangörer och publik. Åtta internationella koreografer, dansare, musiker, performanceartister och konstnärer samlas på Haglund

Skola i Almunge, den plats där SU-EN har som utgångspunkt i sin konstnärliga verksamhet. Med Haglund Skola som bas kommer de sedan att göra konstnärliga nedslag i Gudinge fiskeläge i Hållnäs och i Almunge grundskola. Projektet avslutas med ett nedslag i Haglund Skola där de ger en föreställning. Projektet görs i samarbete med Konstfrämjandet Uppland. För mer information om tider kolla upp hemsidan: suenbutohcompany.net

95

ü


KONSTENS HUS NU 10 ÅR Konstens Hus Nu fyller tio år i år. Det är värt att fira för föreningen som idogt arbetar för att vi ska få ett nybyggt, centralt och lättillgängligt konstmuseum i Uppsala. Konstens Hus Nu skapar opinion i frågan genom panelsamtal och debattartiklar. För några år sedan anordnade de en arkitekttävling och de bjöd senare in elever på KTH att göra sitt examensarbete kring ett nytt konstmuseum i Uppsala. De visade resultaten i utställningar och anordnade offentliga debatter i anslutning till utställningarna.

Konstens Hus Nu anordnar en mängd intressanta föreläsningskvällar dit allmänheten är välkommen. Bland tidigare föreläsare kan nämnas Mårten Castenfors från Liljevalchs konsthall, Sven-Harry Karlsson från Sven-Harrys konsthall och Ann-Sofi Noring från Moderna museet. Om du vill ha ett nybyggt konstmuseum i centrala Uppsala, kan du bli medlem i föreningen och du kan följa verksamheten via facebook eller hemsidan konstenshusnu.com.

Modell Christian Andersson. Fotograf Anders Badner

NY KONST I TIERP Redan innan bygget av Kulturhuset Möbeln – som bland annat inkluderar en ny konsthall – står klart i Tierp i höst, finns det konst på plats i kvarterets utemiljö. Dels installationerna i projektet #möbleratierp med flera tillfälliga verk av Pavel Matveyev och Åsa Norling. Dels kommer ett permanent verk av Christian Andersson att invigas samtidigt som kulturhuset har sin invigning. I #möbleraitierp gör konstnärerna under hösten ett verk som är gjort för pendlare. I gryning och skymning kommer man att kunna se verket i kulturhusets höga fönster från tåget.

96

Christian Anderssons verk består av fem cylindrar som sticker upp ur marken, som en hand. På cylindrarna finns brunnslock som för tankarna till fingeravtryck. Christian Andersson berättar hur han fick idén till verket: – Under en promenad i Malmö såg jag en dag ett brunnslock ligga på sniskan över sitt hål, som att en rörelse pågick under stadens yta. Jag insåg då det uppenbara: att låta brunnslock, som ju dessutom är ett av Tierps historiska signum, få bli den huvudsakliga formen för min gestaltning.


UNG OCH KONSTHUNGRIG? Sveriges Allmänna Konstförening driver projektet SAK UNG för att aktivera och engagera unga i samtidskonsten. Det startade på ideell basis i Uppsala för fem år sedan och har sedan dess vuxit till en stabil verksamhet i flera städer. Syftet är att öka ungas närvaro och inflytande i Sveriges konstliv och skapa ett nationellt nätverk och mötesplatser för unga konstintresserade. Här träffar du andra som delar ditt intresse för konst, får möjlighet att tillsammans uppleva konst på din ort och genomföra egna projekt. SAK UNG Uppsala gör flera studiebesök, bland annat har de varit på Uppsala konstmuseum, Bror Hjorths Hus, Psykiatrins Hus och Nationalmuseum. De arrangerar också olika konstnärliga workshopar, till exempel en graffitiworkshop. För att få en inblick i vad det är att arbeta med konst på ett professionellt plan träffar SAK UNG ibland konstnärer, andra fria konstaktörer och tjänstemän. Aktiviteterna är öppna för alla unga mellan 16–25 år och det är helt gratis att delta. Så vad väntar du på? Kolla upp hemsidan för mer information: www.konstforeningen.se/sakung

Graffitiworkshop

…och lite mera koll ÅRET VAR 1919 – CONCORDIA 100 ÅR Damsällskapet Concordia bildades 1919 som en samlingspunkt för kvinnor i Uppsala med intresse för kultur och intellektuella samtal. Hundraårsjubiléet firas med utställningen Året var 1919, som invigdes den 8 mars på den internationella kvinnodagen på Uppsala stadsbibliotek. Här visades utställningen fram till den 31 mars, men den kan fortfarande ses på Fyriskällan fram till den 20 juni. Damklubbar är i regel avknoppningar av manliga sällskap, men det gäller inte Concordia som alltid varit helt fristående. Från början bestod sällskapet av en ganska liten krets av högborgerliga damer. Senare sattes en gräns vid femtio medlemmar och med tiden har frutitlarna ersatts av yrkestitlar. Bibliotekarier är en stor grupp av kärnan, men i gruppen finns också politiker, konstnärer, musiker och författare. Att syssla med verksamhet inom kultursektorn är dock inget kriterium för att bli invald. Och även om många medlemmar är akademiker, så är Concordia inget akademiskt sällskap utan bygger på kvinnlig gemenskap över generationsgränserna. Sällskapets hundraåriga historia är också ett stycke kvinnohistoria, inte minst ur ett lokalt perspektiv. Concordia har och har haft många kreativa och spännande personligheter i sitt medlemsregister. I höst planerar sällskapet komma ut med en jubileumsbok.

97


Eftertanken På Gärdets tunnelbanestation styr en äldre dam med hasande steg sin rullator fram mot en ung man med stora hörlurar. Först när hon är så nära att rullatorhjulen snuddar vid hans vita sneakers stannar hon. – Varför betalar du inte för din resa, säger hon med överraskande kraft. Hon får upprepa frågan två gånger innan killen tar av sig lurarna. – Jag behöver pengarna till annat, svarar han mer häpet än aggressivt. – Det gör jag också men jag betalar för mig i alla fall, säger kvinnan och står tyst kvar och tittar på honom. Det är som om hennes böjda kropp plötsligt blivit lite rakare. Jag kommer att tänka på henne när jag läser Lena Anderssons Sveas son. Den handlar om Ragnar Johansson, folkhemmet och moderniteten. Men också om Svea själv som kände en stor tacksamhet över livet, men ”som haft oturen att vara ung i en era som vördade de äldre och bli gammal i en era som dyrkade ungdomen”. Kan det ha varit Svea jag såg på perrongen på Gärdets tunnelbanestation? Rickard Weidstam

98


99


U PPSALA> > > > S TADSTEA T E R

BIZART

Nr 35 Utgåva april–november 2019

B L I A B ON N E N T & FÅ UPP TILL 40% RABATT!

BIZART Nr 35

K ÖP ETT T E A T E R P A K E T

Ku ltu rp Du ro bb fil el Fu ko en C llg hri ll p ub Hi be pH å s stoffer Ol am op ell Hj ofs so er är m t n i d n ed ko s oc an ko c k hm k be är ns ? l ten h M ek yc ö ark v ke us o e c r t, m h b Aujala ku y ltu lås yc r ke tm er … BILJ/INFO: 018-14 62 00 WWW.UPPSALASTADSTEATER.SE

Alltid 100 sidor med kulturen som drivkraft

Profile for Stewen Quigley

BIZART NR 35  

Alltid 100 sidor med kulturen som drivkraft

BIZART NR 35  

Alltid 100 sidor med kulturen som drivkraft

Profile for bizart
Advertisement