{' '} {' '}
Limited time offer
SAVE % on your upgrade.

Page 1

BIZART

Nr 36 De c e m b e r 2019 – Ap ril 2020

PRISBELÖNT MUSIKAL MED HELEN SJÖHOLM I HUVUDROLLEN

BIZART NR 36

NEXT TO NORMAL

Hanna Beling öga mot öga

Helen Sjöholm

en luststyrd karriär

Carina Burman & Bellman

Affe Ashkar regisserar Pitbull

40 ton konst Laura Könönen

Mårten Jansson världens kompositör

Peter Friis Johansson

musikchef i Giresta

>>PREMIÄR 29/2, STORA SCENEN

Maj Bring

ett konstnärsskap

19/20: PULS

UP PSALA>> > > ST ADSTEAT E R

BILJ/INFO: 018-14 62 00 WWW.UPPSALASTADSTEATER.SE

Alltid 100 sidor med kulturen som drivkraft


Omslagsbild Nr 36 Skulptur av Hanna Beling Foto: Stewen Quigley

Medarbetare/redaktion Redaktion E-post: redaktion@bizart.se Ansvarig utgivare: Stewen Quigley (stewen@bizart.se) Redaktör: Lillemor Berg (lillemor@bizart.se) Redaktör Upptäck: Johanna Uddén (uppslag@bizart.se) Layout: Lillemor Berg (lillemor@bizart.se) Textredigering: Anna Jonson, ARTANNA (anna@artanna.se), Joelin Quigley Berg Annons BIZART AB, Övre Slottsgatan 6, 753 10 Uppsala Tel: 018-26 26 00 E-post: annons@bizart.se Annonsansvarig: Stewen Quigley (stewen@bizart.se) Kontakt: kontakt@bizart.se

Hemsida www.bizart.se

Tr yck K-Print OÜ, Tallin

® 2

LILLEMOR BERG

ANNA JONSON

GUNILLA STHYR

JOHANNA UDDÉN

STEWEN QUIGLEY

Skribenter Nr 36

För icke beställt material ansvaras ej. Tidningen får ej kopieras. Citera gärna, men ange källan.

ISSN 1654-5370

MAGNUS ALKARP

2020 Riktpris 100 kr

BIZART varumärkesregistrerat.

Magnus Alkarp Lillemor Berg Liselott Forslin Anna Jonson Gunilla Sthyr Stewen Quigley Johanna Uddén Rickard Weidstam


Innehåll 7 En kulturstad med växtkraft ANNONSÖRER NR 36 – UPPSLAG – FRISKIS & SVETTIS MUSIK I UPPLAND UPPSALA KONSTMUSEUM UPPSALA KONSERT & KONGRESS – HELSIDA – BROR HJORTHS HUS CAJSA´S KÖK KPH UPPLANDSMUSEET UPPSALA STADSTEATER – HALVSIDA – STUREGATAN 16

9 Om konstnären Maj Bring 15 Helen Sjöholm 19 Lisen matspanar 27 Förorten tar plats i salongen när Affe Ashkar regisserar 32 Alla får plats 39 Burman & Bellman 45 Disa Swahn – Queen of Props 49 Kulturens medtjänare – Kristin Windolf 55 Öga mot öga – Hanna Beling 58 Mårten Jansson – världens kompositör

TACK TILL ANDERS WALLS STIFTELSE KULTURFÖRVALTNINGEN UPPSALA KOMMUN UPPSALA UNIVERSITET

67 Peter Friis Johansson – en glödande musiker i Giresta 72 Av kvinnor för kvinnor 76 Stipendiater 2019 – 10 konstnärer 82 40 ton konst 87 Årets Uppsalastudent 2019 89 Julmysteriet från järnbärarland 94 Upptäck! 98 Eftertanken

3


4

To Be Frank. Foto: Q Image


Släpp loss glädjen! Vem du än är och vad du än vill träna, har vi något för dig. Vi erbjuder Uppsalas bredaste träningsutbud sju dagar i veckan på fem olika träningsanläggningar. 340 funktionärer i Uppsala hjälper dig att hitta din roligaste träning. Thomas och Fredrik är två av dem. Upptäck rörelseglädjen! Från 185 kr/mån.

Friskis&Svettis Uppsala Ekeby | Fyrishov | Stallet | Ultuna | Väderkvarn friskissvettis.se/uppsala

5


6


En kulturstad med växtkraft Man hänvisar ofta till att egenföretagande och entreprenörskap ska ge kulturutövare bättre villkor och livskraft. 2007 startade den dåvarande regeringen en utredning där man skulle ”identifiera de åtgärder som kan bidra till ett ökat entreprenörskap och företagande inom kulturskapande och konstnärlig verksamhet”. Utredningen skulle var klar 2008. Jag har sökt på nätet i timmar för att få veta vad man kom fram till, utan att lyckas. Slutresultatet finns säkert någonstans. Men kan det vara så enkelt att människor som arbetar med kultur i alla dess former alltid har varit entrepenörer som satsar allt för att förverkliga sin idé? Jag är övertygad om att så är fallet. I tretton år, i 468 000 tryckta magasin, har vi berättat om entreprenörsskap med kulturen som drivkraft och mer än 100 000 läsare på nätet har sedan starten tagit del av berättelserna. Men räcker din och min uppskattning av all den kultur som berikar vår vardag i konsten, musiken och på teatern? Nej vi behöver stat, kommun, universitet och region samt en del välgörare för att det hela skall gå runt, precis som affärslivet har Almi, banker och investerare. Skulle entreprenörerna i affärsvärlden kunna nå framgångar utan inspiration från konsten och kulturen? Där finns ju själva källan som är förebild för form och design till nya produkter och nya idéer. Uppsala är en unik kulturstad av rang och kulturen får stöd av Uppsala kommun, Uppsala universitet, Svenska kyrkan och Region Uppsala. I detta nummer kan du bland annat läsa om konstnären Hanna Beling, om Helen Sjöholm som gästar Uppsala stadsteaters stora scen i Next to normal, om regissören Affe Ashkar som tar förorten till salongen, om kompositören Mårten Jansson, författaren Carina Burman och kyrkans Kristin Windolf, kulturens medtjänare. Och du kommer att möta en rik samling av konsthändelser, bland annat på Uppsala konstmuseum och Bror Hjorths Hus, men också tung och generös offentlig konst. Förlåt, är det någon som påstår att entrepenörskapet med kulturen som drivkraft inte blomstrar i Uppsala?

Stewen Quigley ansvarig utgivare

Konstnär: Hanayuishi Takaya (Ikebana, från utställningen i Linneanum). Modell: Mårten Block. Foto: Stewen Quigley

7


8

Arma stad! (1966). Stockholms stads konstsamling. Foto: Gรถran Sehlstedt


"Jag tror att det var tanken på linneskåpet som skrämde mig mest" Om konstnären Maj Bring (1880–1971) av Johanna Uddén

Att vara ung kvinna och konstnär i början på 1900talet var inte lätt. Föräldrar som önskar att dottern ska gifta sig. Män som tycker att kvinnor inte ska ägna sig åt konst. Äldre manliga lärare som gör skillnad på kvinnor och män. Att inte bli tagen på allvar. Allt det här präglar Maj Brings utbildning och karriär. Hon föddes 1880 i en borgerlig familj i Uppsala och förväntades gifta sig och eventuellt ägna sig åt musik och konst som en piffig hobby. Men Maj Bring visste tidigt vad hon ville. I en anteckningsbok från tonåren skrev hon: ”Vad artister måtte ha ett härligt liv – härligt, härligt!” Under de senaste åren har Uppsala konstmuseum köpt in fem verk av konstnären Maj Bring. Nu lyfter museet hennes arbete i den största utställningen sedan minnesutställningen på Doktor Glas 1973. Utställningen Detta är jag pågår 7 mars–16 augusti 2020. Maj Brings uppväxt på Sysslomansgatan 8 var lycklig, menar hon själv. Det var ett typiskt borgerligt hem där pappan var civilrådman och mamman var hemma. Pappan var väldigt musikalisk och det var han som stod för kulturen i Majs liv. Han ordnade även så att hon flera somrar i rad kunde bo hos pianolärarinnan von Feilitzen på Löfvingsholm för att få den

bästa undervisningen. Och tiden på Löfvingsholm blev avgörande för Maj. Hemmet var kulturellt stimulerande och det var då hon bestämde sig för att bli konstnär. Hon lärde dessutom känna dottern Anna Casparsson som blev en nära vän genom hela livet. Trots faderns kulturella intresse blev han mycket bekymrad och besviken när det visade sig att Maj inte alls ville gifta sig. I stället flyttade hon som tjugoåring till Göteborg för att börja på Valands konstskola. I sina memoarer Motsols skriver Maj Bring: ”Ett gott och stadigt borgerligt parti borde jag förstås göra med en ung man som hade en säker inkomst och en våning där jag kunde draga in med en, utan tvivel, präktig utstyrsel, ett linneskåp fyllt av så och så många dussin lakan, handdukar och så vidare. Jag tror att det var tanken på linneskåpet som skrämde mig mest.” Men i Göteborg kunde äntligen Maj ägna sig åt Maj Bring, Valand 1901, Lunds universitetsbibliotek

9


Maj Bring som tonåring. Fredrik Stendahl

Självporträtt i Paris (1909). I privat ägo. Fredrik Stendahl

det hon ville mest! Hennes lärare Carl Wilhelmsson visade eleverna stor respekt, oavsett kön. Det var en betydelsefull tid för hennes konstnärliga utveckling. Efter ett år i Göteborg sökte hon in till Kungliga Akademin för de fria konsterna. Då var hennes pappa inte lika motsträvig – akademin var ju ändå kunglig. Men det blev en svår tid för Maj. De äldre lärarna såg oftast ner på de kvinnliga studenterna. Och inget nytänkande var tillåtet. I ett år tecknade hon av tråkiga gipser tillsammans med de andra kvinnliga eleverna. Tiden på akademin ledde till depression. Så småningom åkte hon tillbaka till Göteborg och Valand. Och därifrån tog hon sig sedan ut i Europa. ”Ingen ung målare kan tänka sig vilket intryck den moderna konsten gjorde på oss år 1910! Att se ett Cezannestilleben gjorde en skräckslagen och sjösjuk genom det ovanliga perspektivet.” Så beskriver Maj Bring sitt första besök i konstmecenaten Gertrude Steins lägenhet där det arrangerades publika visningar av konstsamlingen. Maj hade kommit till Paris 1908 Eiffeltornet (odaterad). Tillhör Sahlströmsgården. Fredrik Stendahl

10


Place Clichy (oklar datering, 1910-tal eller 1940-tal). Stockholms stads konstsamling. Foto: Göran Sehlstedt

för att förkovra sig i måleri. Hon blev snabbt en del av den nordiska kolonin som gick i lära hos Matisse. Här fanns Grünewald, Hjertén, Jolin och Leander Engström bland andra. Maj Bring var en skicklig porträttmålare men verkar ha haft svårt att hitta sin egenart. Tidigare hade hon målat realistiskt och därefter impressionistiskt. I Paris hos Matisse blev hon snarare kolorist. När Maj Bring på tjugotalet återvände till Paris gick hon, som så många andra svenskar, i lära hos kubisten André Lhot. Nu började Maj i stället utforska kubismen och fokusera mer på kompositionen. År 1910 hade Föreningen för svenska konstnärinnor bildats. Maj Bring engagerade sig tidigt i föreningen och hon blev senare dess ordförande. Majs engagemang för kvinnliga konstnärer ledde till att hon 1921 tillsammans med Mollie Faustman och Charlotte Mannheimer arrangerade en stor utställning på Liljevalchs konsthall med enbart kvinnliga konstnärer. Utställningen blev inte väl mottagen. Albert Engström

klagade i Strix över ”de små raringarna som försöker sig på konst i stället för att föda barn, sköta hushåll och stoppa strumpor.” Maj Bring hade debuterat 1913 på Sveriges Allmänna Konstförening tillsammans med Mollie Faustman, Oskar Molitor och Edvin Ollers. Och 1922 ställde hon återigen ut på Liljevalchs konsthall tillsammans med Carl Wilhelmsson och några av hans elever. Den första större separatutställningen hade Maj Bring först vid femtio års ålder 1930 på Gummessons. Utställningen blev helt nedskriven, vilket blev en chock för Maj. Självförtroendet var på botten. Hon valde att lägga det egna skapandet åt sidan och i stället öppna en egen målarskola. I sin memoarbok skriver hon: ”Jag hade den tanken att min erfarenhet av många lärare och skolor, mina egna erfarenheter och framför allt alla de misstag jag begått skulle kunna utgöra en grund för att hjälpa unga människor på den snåriga vägen in i måleriets hemligheter.” Det egna skapandet hade fått sig en rejäl törn

11


När skymningen faller (1923). Tillhör Sahlströmsgården. Fredrik Stendahl

12


Tåg vid Danvikstull (odaterad). Stockholms stads konstsamling. Foto: Göran Sehlstedt

Självporträtt (1905). Fredrik Stendahl

Kvinnoporträtt i landskap (odaterad). Tillhör Sahlströmsgården. Fredrik Stendahl

och Maj Bring ville aldrig mer ställa ut. Efter påtryckningar från väninnan och kollegan Vera Nilsson hade Maj till slut en stor retrospektiv utställning på Konstnärshuset 1953. Här visade hon vad hon arbetat med i fyrtio år. ”Allt gick över förväntan bra, kritiken enhälligt välvillig, och jag var glad och tacksam – och mycket trött – när det hela var över.” Under femtiotalet hade Maj Brings syn börjat försämras, men väninnan Siri Derkert tyckte, att inte behöver man väl se för att måla! Och kanske blev synförändringen avgörande för hennes konstnärskap. Majs bästa vän Anna Casparsson hade under hela sitt liv ägnat sig åt fritt broderi och när hon gick bort fick Maj överta hennes överblivna material. Det blev en vändpunkt i skapandet! Nu övergick hon till att göra collage med pärlor, fjädrar, paljetter och färgat papper. Maj Bring hade hittat friheten i skapandet – och ett unikt uttryck. Collagen visades i en utställning på Galleri Petra 1965. Och vid åttiofem års ålder fick hon det positiva bemötande hon längtat efter. I Svenska Dagbladet stod: ”Det var längesedan man upplevde en konst som så flödade av generositet, humor och livsglädje.” m

13


Helen Sjรถholm

14


mycket i mitt liv har varit väldigt luststyrt

n

av lillemor berg

foto: stewen quigley

är jag anländer till Katalin hör jag applådåskorna dundra, kraftigt och länge. Föreställningen är precis slut. Under november och en bit in i december ges det Höjdarjullunch på Katalin med Jacke Sjödin, Andreas Nilsson och Helen Sjöholm. Alla föreställningarna sålde slut på momangen. Jacke och Andreas inte att förringa, men nog är det Helen Sjöholm som ger det hela en förgyllning av extra stjärnglans. Glädjande nog fanns en liten lucka i hennes fulltecknade schema, så att vi kunde få en kort pratstund efter föreställningen. Årets upplaga på Katalin är den senaste i en lång rad av Höjdarluncher med Helen Sjöholm i ensemblen. Men hur kommer det sig att Helen hamnade i en show i Uppsala? Det visar sig att Jacke Sjödin är en gammal bekantskap. – Jacke är uppvuxen i Sollefteå och jag var ofta hos min mormor i Ångermanland. Hon bodde i en liten by nära Sollefteå. Min kusin och hennes pappa var med och gjorde revyer med Jackes pappa. Riktigt bra revyer! Så jag såg Jacke då och då på några av de vuxnas fester och när det var revy. Inte så att vi umgicks, jag var bara en liten unge. Och vi hade inte haft någon kontakt alls sedan tonåren, när Jacke bjöd in mig som gästartist i en julshow på UKK för sådär åtta år sedan. Då dök idén upp om att vi skulle göra något tillsammans. På den vägen är det. Helen Sjöholm har också haft nära samarbeten med

en annan Uppsalaprofil, pianisten och kompositören Anders Widmark, bland annat som medverkande i hans musikaliska feelgoodfilm A Musical Story, som hade premiär i juni 2019. – Och min man är uppvuxen i Uppsala. Hans pappa var teaterchef på Uppsala stadsteater under 60- och 70-talen, tillägger Helen. Det ser ut som om relationen mellan Uppsala och Helen Sjöholm håller på att utvecklas till en ömsesidig kärlekshistoria. Efter nyår kommer hon tillbaka för att spela en bärande roll i musikdramat Next to Normal på Uppsala stadsteater. Next to Normal är musikteater med nerv och djup om ett ovanligt ämne för en musikal. Den handlar om ett familjetrauma där mammans bipolaritet också inverkar på de övriga familjemedlemmarnas sammanhållning och balans i livet. Musikalen har gått 700 föreställningar på Broadway och vunnit massor av priser. Det är Ronny Danielsson som regisserar uppsättningen på Uppsala stadsteater och Helen Sjöholm spelar rollen som mamman i familjen. – Det är en roll som jag verkligen hoppats på att någon gång få göra. Jag är väldigt spänd på uppgiften. Jag har själv sett Next to Normal tre gånger, i New York, på Svenska teatern i Finland och på Stockholms stadsteater och jag har älskat varenda föreställning. Den är så oerhört drabbande och så välskriven om ett

15


allvarligt och komplext ämne, utan att det blir sentimentalt. Det är ett viktigt ämne som verkligen berör och musiken är genial, så drivande, som en bärande puls i berättelsen. Next to Normal är en utmaning även för en rutinerad och bred artist som Helen Sjöholm. Ensemblen består av bara sex personer, som ett kammarspel, och det ställer höga krav på varje roll. Men det råder ingen tvekan om att Helen Sjöholm är rätt person för den utmaningen. Hon är en artist som gestaltar kvalitet rakt igenom med ett register som räcker över hela spektrat från komedi till tragedi. Hennes fantastiska sångröst lever i symbios med en uttrycksfull dramatisk ådra. Dessutom är hon otroligt bra på timing och är en scenpersonlighet med stor närvaro i allt hon gör. Och hon verkar ha tokjobbat med hur mycket som helst i musikalväg, men också med konserter, film- och teaterroller, alltsedan det stora genombrottet i Kristina från Duvemåla 1995. Hennes CV är som en hel roman. Men överraskande nog visar sig Helen Sjöholm ha en väldigt avslappnad attityd till sin lysande karriär. – Jag känner att mycket i mitt liv har varit väldigt luststyrt. Jag har glidit in i saker utan att möta så mycket motstånd egentligen. Innan allt hände tänkte jag aldrig på att sången skulle kunna bli ett yrke. Det har bara blivit så. Men jag sjöng ju alltid från det jag var liten. Och i tonåren kom jag i kontakt med professionella musiker som pushade mig att hålla fast vid sången. Jag sjöng tillsammans med trubadurerna Lars T Johansson och Erling Eliasson och lärde mig otroligt mycket av dem. De betydde jättemycket för mig. Helen turnerade i flera år med Lars T Johansson och Erling Eliasson, men tänkte hela tiden att hon nog borde skaffa sig ett ”riktigt” jobb till slut. Flera av hennes kompisar i nian sökte musikutbildningar, men inte Helen. – Visst ville jag sjunga, men inte bli musiklärare eller något sådant. Jag hade tusen planer på olika yrken, men artist fanns inte med i min världsbild på den tiden. Fast drivet har nog ändå funnits där, men det var först

16


när jag sökte och fick titelrollen i Kristina från Duvemåla som jag vågade ta det på allvar. Då var jag tjugofem och tänkte, att nu finns ingen återvändo. Det var bara att satsa och köra på. Få artister har väl fått ett sådant omvälvande genombrott som Helen Sjöholm. Både publik och recensenter var lyriska. Kristina från Duvemåla pågick i fyra och ett halvt år. Under den tiden gjorde Helen också parallellt en roll i Spelman på taket. – Man kan säga att jag fick min utbildning som musikalartist under den tiden. Jag lärde mig så ohyggligt mycket av de jag jobbade med. Sedan dess har karriären gått som på räls. Hon har spelat i musikaler som Les Misérables, Chess, Tolvskillingsoperan, My Fair Lady, Livet är en schlager, Bullets over Broadway, dubbelroll med Vanna Rosenberg i Nancy, släppt soloalbum, sjungit i Royal Albert Hall och Carnegie Hall, spelat revy, turnerat med BAO, legat på Svensktoppen med Du är min man i hela 288 veckor, medverkat i konserter och haft flera filmroller. Utmaningar är inget Helen Sjöholm ryggar för, men det ska helst pirra till lite i kroppen av lust och spänning för att intresse ska uppstå. – Det känns inte alls konstigt för mig att anta nya utmaningar. Jag har sett skådespeleriet som en förlängning av vad jag hållit på med tidigare. Att göra spelfilm för första gången, som i Där regnbågen slutar, var ju jättenervöst men också otroligt lustfyllt och spännande. Helen Sjöholm gjorde ett enormt starkt intryck på publik och kritiker i rollen som Gabriella i filmen Så som i himmelen, 2004. Gabriellas sång, med text av Py Bäckman och musik av Stefan Nilsson, har fortfarande en speciell plats i Helens hjärta. – Det är något med den sången som fyller själen – sorg, längtan, glädje, mod och kraft men också skörhet. Jag kan sjunga den hur många gånger som helst utan att tröttna på den. Av filmkarriären har det framstått klart att Helen Sjöholm är en lika god skådespelare som sångerska. För sin insats i filmen Simon och ekarna blev hon

nominerad till bästa kvinnliga biroll. Och den gången var det inte fråga om en sångroll. Ett stort mått av integritet, men mycket värme och humor, det är så man känner i mötet med Helen. Intrycket är att hon upprätthåller en strikt distans mellan artisten och privatpersonen. Hon visar en väldigt seriös inställning till artistjobbet, men verkar samtidigt helt ointresserad av den biljett som yrkesrollen kan erbjuda till ett uppburet kändisskap i offentligheten.

17

ü


– När jag står på scen vet jag vad jag gör och är trygg med det. Jag tycker om det som händer när man repeterar, det man skapar tillsammans i processen, och jag älskar att spela. Men jag är inte så bekväm med att prata om mig själv eller om det jag gör. Och sedan är jag ju väldigt oskandalös, så media verkar inte så särskilt intresserad av mig som person eller mitt privatliv. Det är ett ömsesidigt ointresse, kan man säga. Men det är faktiskt något väldigt positivt med det. Jag kan spela olika roller och ge dem en karaktär utan att min offentliggjorda person står i vägen. Helen Sjöholm har gjort väldigt mycket som hon kan känna sig stolt över, men stolthet är ett ord som inte verkar passa helt perfekt för hur hon ser på sin karriär. Det handlar mer om tacksamhet. – Jag har många gånger känt stor tacksamhet, att oj, det här fick jag vara med om! Men eftersom det var så osannolikt för mig att jag skulle få göra Kristina, men ändå fick den rollen, så känns den resan såklart väldigt speciell för mig. Det var så stort och lärorikt att få saker jag gjort senare kan mäta sig med det. Men sedan blir man ju uppfylld av varje nytt projekt. Det bästa med det här jobbet är att få vara med om så många roliga, fina, intressanta och spännande möten – alla dessa proffsiga människor som plockar fram saker inom en själv, som man inte visste att man hade. Det ger mig så enormt mycket energi. Det bästa i livet för privatpersonen Helen Sjöholm är så klart familjen. Hon och hennes man David Granditsky, som är ljudtekniker, har tre barn tillsammans. Båda har jobb som innebär sena kvällar och perioder med turnéer. Det kräver god planering. – Artistlivet är ett logistiskt projekt när man har familj, men det har gått bra. Visst har jag varit borta mycket, men har faktiskt kunnat vara hemma med barnen också ganska mycket periodvis. Som tur är har jag haft privilegiet att kunna välja jobb som ligger nära. Och när jag jobbat på sommaren, som konserterna med BAO, har familjen kunnat följa med.

18

Helen Sjöholm beskriver sig själv som en väldigt energisk person. Hon försöker träna på att vila ibland, men tycker det är jättesvårt. Den närmaste framtiden slipper hon öva så mycket på det. Nu ska energin omsättas i att forma karaktären i en ny komplex musikalroll. Next to Normal har premiär på skottdagen den 29 februari 2020. – Att jobba i Uppsala är perfekt för mig, det är bara att ta pendeln. Idag hinner Helen Sjöholm till och med att hämta barnen i skolan. m


LISEN MAT SPANAR Liselotte Forslin är frilansande matskribent, matstylist och kokboksförfattare med ett brinnande intresse för hållbar konsumtion, mat från naturen och matglädje framför matängslan.

En liten bit av Etiopien mitt i Uppsala av Liselott Forslin • foto: Stewen Quigley och Vide Forslin

På väg till stan passerar jag ofta den färgstarka krogen Messob. Här finner man ett dedikerat familjeföretag som med hela sitt hjärta har tagit den etiopiska/ eritreanska matkulturen injera till Uppsala. ü 19


20


G

enom mitt arbete som matstylist fick jag kontakt med ena sonen i familjen – Eyasu Kifleyesus – när jag och min kollega jobbade tillsammans med bild och film till deras hemsida. Sedan dess har jag även hjälpt till med produktutveckling av deras egna produkter, så nu börjar jag känna mig hemma i det etiopiska/eritreanska köket och har till och med fått en skvätt surdegssmet att använda som ”starter” till en egen injerasmet. Injera är en slags surdegspannkaka man både använder som tallrik och bestick och som man dessutom äter upp sedan. Smart och trevligt sätt att äta på, tycker jag som älskar att äta med händerna när det passar. Eyasus mamma, Genet, står fortfarande bakom grytorna, även om driften av restaurangen nu tagits över av Mussie och Yordanos Weldemicael med familj. – Jag hade inte en tanke på att vi en dag plötsligt skulle driva restaurang, säger Mussie som sköter administrationen men till vardags jobbar som kvalitetssäkrare på Fresenius Kabi. Hans fru Yordanos är egentligen meterolog men lagar nu maten tillsammans med Mussies kusin Genet. Barnen Andreas, Hanna och Feben serverar och har vanan inne då de även arbetade där när familjen Kifleyesus hade restaurangen.

Den lätt syrliga pannkakan är traditionellt tillagat av mjöl från sädesslaget ”teff” som bland annat växer i Etiopien och Eritrea. Det är det minsta kornet jag någonsin sett, men klart kaxigaste med sitt höga näringsinnehåll och sin relativt långa koktid fast det är så litet. Det gör att man håller sig mätt länge. Gott att göra gröt av eller använda mjölet i bakning. Det är dessutom helt glutenfritt för den som inte tål gluten. Det finns numera att köpa i välsorterad matbutik. Eyasus familj kom till Sverige från Etiopien på nittiotalet och startade restaurangen 2007.

Messobs granola med teff

ü 21


– Det känns bra, säger Mussie. De har redan rutinerna inne, så vi kan fokusera på att göra bra mat medan de sköter servisen. Restaurangen har ett kul ölsortiment med flera afrikanska ölsorter för den som är intresserad av det. Numera har Messob blivit ett varumärke som drivs av Eyasu och hans bror Kaleb. De tillverkar flingor, grötpulver och granola med teff. Teff anses vara ett av världens mest näringsrika sädesslag. Med sitt höga innehåll av bland annat kalcium, protein och fibrer är det trendigt hos hälso- och träningsintresserade människor. Det har även gjorts försök att odla teff i Sverige utan vidare resultat, men ska kanske tas upp igen. Familjerna är verkligen ambitiösa och generösa. Obeskrivligt mätt av den goda injeran jag just blivit

22

bjuden på säger jag adjö till vännerna på Messob och känner mig tacksam för att de valde just Uppsala när de flyttade till Sverige. m


Har det hänt något? Verka utan att synas – är det en bra affärsstrategi? Vi hjälper företag och organisationer med profileringen, kampanjerna och mötena. Alla ska kunna dela med sig av vad som händer och vad som erbjuds – vara utåtriktade. Kph har Uppsalas snabbaste trycksaker Vi har funnits i över 50 år, har 1500 kunder och fler än 6700 uppdrag per år. Vi tror att du har en massa bra idéer – vi vill ge dig enkla och snabba vägar för att förädla och pröva dem. Se oss som en förlängning av din marknads- eller kommunikationsavdelning.

kph.se

23


Biljetter:24ukk.se 018-72790 00  #uppsalakonsertkongress


8/3

Les Amazones d’Afrique En supergrupp gästar Uppsala! På Internationella kvinnodagen ger Les Amazones d’Afrique en konsert dedikerad till alla kvinnor i världen som drabbats av våld. En mix av funk, ökenblues, dub och congotronics möter traditionella västafrikanska uttryck. Assitan ”Mamani” Keïta sång Ahouéfa ”Fafa” Ruffino sång Tiguidanké ”Niariu” Diallo sång Franck Baya sång Salif Kone gitarr Nadjib Ben Bella dj, turntables

25


Affe Ashkar

26


förORTENtar plats i salongen

Det hela började med Super 8-film hemma i Gottsunda. – Jag tror vi gick i sjätte klass, när vi såg en annons som sökte ungdomar för att göra en spökfilm. Min yngre brorsa och jag drog dit. Sedan bara fortsatte det, berättar Affe Ashkar. Det blev ett par långa spelfilmer, Inga gränser, som visades vid ett tiotal tillfällen på Fyrisbiografen och en annan biograf i Uppsala, och kort därefter kom filmen Mitt hem i G-sunda. Det var i mitten av 1990-talet. Idag är Affe Ashkar en stadgad familjefar i fyrtioårsåldern, men nog ändå ganska lik sig själv i sin yngre upplaga med luvtröja och färggrann fotbollshalsduk. – Jag är ett stort Barcelona-fan, helt tokig i fotboll. Man behöver inte slåss och kriga, man kan leka med en boll. Galet underhållande, ibland för ett helt land. Affe Ashkar har jobbat bakom kameran med dokumentärfilmer för SVT, som Gottsunda Women 1998 och Dexter 2016. Inom musiken har han samarbetat med rappare och sjunger själv i hårdrocksbandet Koloni. Dessutom har han i många år verkat som arrangör för Gottsunda Hiphop Festival. Som framgår är Gottsundaprofilen Affe Ashkar en produktiv mångsysslare inom kulturlivet. Men det är framför

av Lillemor Berg

foto: Stewen Quigley

allt teatern och rollen som regissör som kommit att dominera hans verksamhet de senaste åren. I skrivande stund regisserar han Pitbull på Uppsala stadsteater, en pjäs av Lionel Spycher som får sin urpremiär på svensk scen i februari 2020. – Det känns fantastiskt bra att få ta mig an det här uppdraget. Pitbull är hur angelägen och aktuell som helst. Pjäsen utspelar sig i en förort, som i originalet är fransk, men det kunde lika gärna vara Gottsunda eller vilken förort som helst i världen. Du vet, vi som vuxit upp i förorten känner oss hemma i alla förorter. Pjäsen är skriven på 90-talet, så min uppgift består mycket i att forma en föreställning med närvaro i nutiden, så att språk och uttryck känns äkta. Samtidigt är det ju inte dokumentärteater utan fiktion, en slags saga kan man säga. Affe Ashkar har tidigare jobbat med en rad uppmärksammade teaterföreställningar, bland annat Sanna mina ord, Vi känner ingen smärta och Hålla huvudet högt. Alla tre dokumentära teaterprojekt som han utvecklade tillsammans med Patrik Patwa Baghdaserians i samarbete med Humana och Uppsala stadsteater.

27


– De medverkande ungdomarna var i åldrarna femton till nitton år. Till grund för manuset låg deras egna dagböcker och brev som de aldrig postat till mamma eller pappa. Sånt som de hade velat få sagt, men aldrig vågat. Patrik och jag satte ihop manus och ungdomarna spelade själva sina roller. Det var starka och självutlämnande föreställningar. Inte din baby, skapad i samarbete med rapparen Seluah Alsaati, och den uppmärksammade Snubben lättar på sitt hjärta, var också de två kritikerrosade produktioner. Den sistnämna valdes ut till Scenkonstbiennalen 2019 efter att ha spelats på Kulturhuset stadsteatern i Skärholmen i ett fyrtiotal utsålda föreställningar. I föreställningen hördes inslag av musik

med rapparen Aki från Labyrint och artisten och sångaren Rawa Arif, båda kända Gottsundaprofiler. – När vi gjorde Snubben lättar på sitt hjärta, så såg man tydligt värdet av dagsaktuella perspektiv. Sådana berättelser är lika viktiga för lärare och föräldrar som för kidsen. Det kom till och med publik från Gottsunda till Skärholmen. Berättelsen handlade ju om dem. Men den teatervana vuxenpubliken från innerstan i Uppsala och Stockholm kom också. Affe Ashkar är trogen sitt Gottsunda, där han är född och uppvuxen. Det är där i Orten eller hoodet som han känner sig som mest hemma och hämtar sin inspiration. Gottsunda har blivit en av de mest beryktade

Foto: Markus Gårdner. Åsa Lindholm och Farzin Fatih har skrivit manus till SNUBBEN SOM LÄTTAR PÅ SITT HJÄRTA. Det bygger på samtal med personer i olika åldrar om mansrollen och normer. "Under lager av uppblossande konflikter, jargong och aggressioner anas hemliga drömmar, stora känslor och sköra självbilder".

28


förorterna i Sverige, men då gäller det inte det Gottsunda som bjuder på bra service och kultur, en mångfald av vänliga medmänniskor att umgås med och natursköna omgivningar för rekreation och koloniodling. Som oftast när förorten får ta plats med feta rubriker i media handlar det mest om sociala problem, våld och kriminalitet. Ett smalt fokus som ignorerar den stora majoriteten av schysta medborgare och alla kreativa resurser som lever och verkar där. För Affe Ashkar och många av hans barndomsvänner och bröder (han har nio) är Gottsunda den plats som en gång gav dem möjligheter att växa och utveckla sin kreativitet. Han och hans kompisar var till en början för unga för att få medlemskap på fritidsgården, där åldersgränsen var tretton. Men några fritidsledare uppmärksammade deras brinnande intresse för både musik och film. De fick låna utrustning och hålla till på fritidsgården med sina projekt.

– Vi brukade hängde utanför replokalen innan den öppnade. Vi visste att man skulle vara tretton, men chansade i alla fall. Så kom Linus Fred och låste upp för oss, sa ”Klart ni ska lira!” Vi fick otroligt mycket stöd och inspiration. Fritidsledarna hade en sådan tillåtande och positiv attityd. En hade hand om replokalen, en annan DJ-rummet, och ville man spela basket eller fotboll fanns det bra ledare för det också. Lokalerna var jättefina och det fanns all utrustning som behövdes för att filma eller repa med bandet. Det där med teater var till att börja med inget för Affe Ashkar. En äldre bror, däremot, var knuten till Bikupan som samlade skådespelande ungdomar från Gottsunda, Sävja och Stenhagen. – Jag var med och kollade på dem. De var svinbra, men jag tyckte ändå inte att teater i sig verkade särskilt intressant. Det som fångade mig mest då var gemenskapen i teatergruppen. Teater på riktigt, Fröken Julie och sånt där, verkade alldeles för främmande.

29


PITBULL. Illustration av José David Hildebrand. "Det blev värsta stormen när Aki från Labyrint lade ut teaterns affisch på sin Instagramsida", berättar Affe Ashkar. Bilden fick direkt mer än tusen likes och kommentarer som "Wow, blir det teater om det här! Det måste vi se!"

På den tiden tyckte jag att jag blev dumförklarad av teater. Det där teatrala gesterna och de konstlade replikerna som uttalades långsamt och övertydligt med brösttoner. Men ödet skulle visa en väg in i teatervärlden för den skeptiske Affe Ashkar. Hans storebror fick ett telefonsamtal från skådespelaren och regissören Birgitta Englin. Hon hade sett brodern spela och ville ha hans hjälp med ett projekt på Uppsala stadsteater. – Men min brorsa skulle iväg till Spanien för att plugga, så han tipsade om mig. Jag svarade direkt – "Nej, nej, inte teater! Glöm det!”– men på något sätt lyckades brorsan övertala mig att ta kontakt, trots att

30

jag inte ens visste vilken teater jag skulle kontakta. Affe skrattar till åt minnet. – Brorsan förklarade att teatern var det där stora huset i stan med bilder i fönstren. Han for in till stadsteatern för att träffa Birgitta Englin. Till sin stora förvåning klickade det direkt när han fick höra att det handlade om en helt nyskriven pjäs, Fair Game av Rebecca Prichard, eller Det är väl ett fritt land, som den heter på svenska. – Jag fick veta att pjäsen var skriven av en förortstjej på typ sexton bast. Den kom från Orten och handlade om Orten. Just det väckte mitt intresse. ”Gör ditt bästa för att få det här att kännas som på riktigt”, sa Birgitta och lämnade över manus. Affe Ashkar åkte hem till Gottsunda, samlade ihop ett gäng ungdomar i olika åldrar, gav dem manus och så började de repa. – Jag vågade inte fråga efter hjälp med replokal, jag var ju helt ny i branschen, så vi gick ner i de så kallade ”gångarna” under Gottsunda centrum. Där repade vi texten en fem, sex gånger innan vi kom till teatern. Då sa Birgitta Englin åt de ordinarie skådespelarna att sätta sig i gradängen. Amatörerna tog plats på scen och Birgitta sa till skådisarna, att ”nu ska ni får se hur era roller ska spelas”. Språket klingade helt annorlunda när ungdomarna tog sig an texten. Andra tj-ljud, annan betoning. De använde samma språk som talas på riktigt i Orten. Då fattade jag att dörren ställt sig på glänt för en form av teater som kunde kännas angelägen för oss från Orten. Tyckte inte de helt orutinerade ungdomarna att det kändes läskigt att stå på scen inför de professionella skådespelarna?


– Äh, kidsen från hoodet är ganska coola. De bara gör. Och de gjorde det grymt bra. Att helt coolt bara göra sin grej är också ett genomgående drag i Affe Ashkars egen historia. – Där jag kommer ifrån finns det bara ett sätt att nå ut. Det gäller att bara jobba och jobba på det man vill göra. Det finns ingen gräddfil att surfa på. Det senaste projektet, Pitbull, ligger i linje med mycket av det som Affe gjort förut. Han fastnar framför allt för berättelser som inte fått ta plats på kulturscenen tidigare. Och han föredrar nyskrivet material som känns angeläget och aktuellt i nuet. – Det finns människor därute med speciella erfarenheter här och nu som vill berätta, vill bli hörda och ta plats, men som för det mesta förblir ohörda, alltmedan teatervärlden lite för ofta fortsätter att tugga om de gamla klassikerna. Men teatern tog väl inte slut med Strindberg? Världen går vidare. Jag tycker det är viktigt att också nya berättelser får ta gestalt på scen. Vi är ju alla människor och har förmåga att förstå varandra om vi bara får chansen att lyssna på hur andra känner och tänker. Jag vill koppla ihop världarna, få dem att öppna sig för varandra, förklarar Affe. Det ligger en mission i detta som också ger resultat. Det handlar om berättelser som lyckas dra en annan, ofta ung, publik till teatern vid sidan av den gängse. – Tröskeln är för hög för många för att komma till teatern. Det är en främmande värld. Ska de våga sig dit måste det som visas vara angeläget för just dem. Något de kan känna igen sig i, som signalerar att teatern är deras rum också, att de är välkomna att ta del. Den från början motvillige teaterregissören har med åren blivit tämligen teaterfrälst.

– Det är något förlösande med att människor i olika åldrar med olika erfarenheter och bakgrund kan mötas i samma rum, där de får dela samma upplevelse i samma andetag. Det är stort även om man uppfattar saker på olika sätt. Du kan inte få den upplevelsen av närhet i rummet här och nu med film. Teater är en unik upplevelse. m

31


Alla får plats av Johanna Uddén • foto: Måns Berg

32


Uppsala brukar lite cyniskt kallas långbänkarnas stad. Sedan ett par år tillbaka är det en faktisk sanning. På Forumtorget ålar den fram, den 65 meter långa bänken, eller soffan – som en spännande lekskulptur, en offentlig möbel, för Uppsalaborna att använda.

33


"Vi ses vid den långa bänken" är förmodligen en vanlig mötesöverenskommelse. – Med olika typer av sittplatser, både höga och låga, med lutande ryggstöd och flera armstöd för den som behöver, passar den alla slags möten. Det säger Gustav Jarlöv, landskapsarkitekt på White arkitekter, som ansvarat för Forumtorgets nya gestaltning. – Kommunen utlyste en tävling om upprustning av torget under våren 2011. Vi lämnade in ett prekvalificeringsbidrag, i branschen kallat PQ, där vi beskrev kontorets tankar kring torget. Som bekant blev vi kvalificerade och vi vann tävlingen. Det var meningen att Åhléns ombyggnad skulle varit färdigt 2013 och att torget skulle börja byggas då. Men av tekniska skäl drog bygget ut på tiden ett par år.

34

När huset stod klart 2015 hade White fördjupat programhandlingen och utvecklat gestaltningen. Forumtorget började byggas 2016 och invigdes i juni 2018. – De tekniska lösningarna för soffan är relativt avancerade. Det var svårt att hitta någon tillverkare med kompetens att ta sig an uppgiften och den blev svår att kostnadsberäkna. Valet föll slutligen på den tyska firman Rosskopf & Partner vilket var en lyckträff, och kostnaden landade på 12,1 miljoner. Soffan består av nära 7 000 vattenskurna lameller av glas och kvartskomposit – en slags gjuten sten. Tanken från början var att hela soffan skulle vara orange. Det visade sig dock att den då skulle bleknat med tiden på grund av solens UV-strålning. – När vi inte kunde göra den orange tänkte vi att


en inre belysning skulle kunna färgsätta soffan istället. Tanken är att den ska kunna skifta färg beroende på årstid och kanske evenemang. Nu är belysningen tyvärr för svag, bland annat på grund av konkurrensen från Åhléns starka ljus, men vi hoppas att det kommer att åtgärdas. På torget finns också en platå i grön terazzo. Den fungerar som en sittplats, en klätterskulptur eller en scen, beroende på vem som råkar vara i närheten. Marken på hela torget har belagts med svart sten med olika ytbearbetning som skapar en rytm av olika nyanser. Forumtorget, och framför allt soffan, har kritiserats av en del Uppsalabor på grund av kostnaden, men ute i landet och internationellt har torget uppmärksammats. Projektet har publicerats i tidningar och facktidskrifter

från bland annat Kina, Indien, Kanada och Tyskland. Projektet fick i höstas det internationella designpriset Architecture Master Prize i kategorin Small scale landscape projects. Det är Architecture Masterprize uppdrag att lyfta och öka synligheten för kvalitetsarkitektur i världen med särskild fokus på kreativitet och innovation. Så här beskrivs projektet av juryn: ”Forumtorget mitt i Uppsala är en av stadens främsta samlingspunkter. Gestaltningen bygger vidare på platsens historia med Gustav Jarlöv, landskapsarkitekt på White arkitekter ungdomshäng, politiska

35


möten och manifestationer genom en platå i grön terazzo, ett nytt sobert stengolv samt en iögonfallande samlingspunkt: en 65 meter lång soffa. Soffan är framtagen med hjälp av högteknologiska design- och tillverkningsprocesser i absolut framkant för att kunna skapa en unik möbel som utgår från människokroppen och dess variationer.” Dan Hallemar går att höra som arkitekturexpert i Ring kulturradion. Han har skrivit om Forumtorget i tidningen Arkitektur: ”Vi är på väg att lämna uteserveringarna och konsumtionen som huvudsaklig drivkraft för torgen. I stället finns en ny längtan efter bekväm offentlighet – sittvänligt och mysigt /…/ Bänken plockar upp Åhléns svepande fasad, de speglar varandra i sin datagenererade samtidighet. Man kan sitta på olika nivåer, åt olika håll, arkitekterna kallar den ett seat-scape, ett tillåtande bänklandskap /…/ Forumtorget är ett buzz-torg – det söker uppmärksamhet och vill synas – medan Stora Torget – framsidan – på andra sidan Åhlénsfasaden fortsätter lunka fram i sin vardag som busstorg.”

36

Gustav Jarlöv är stolt och nöjd över resultatet. – Javisst, kostnaden för soffan blev hög, men torget blev mycket lyckat. Det har skapat en attraktivitet i stadskärnan. Jag tycker att det var modigt av kommunen att våga satsa så stort. m

PROJEKTGRUPP WHITE Gustav Jarlöv Sam Keshavarz Viktoria Walldin Jens Modin Vladimir Ondejcik Jonas Runberger Rikard Sjöberg Andreas Milsta Hanna Linde Torbjörn Eliasson Christian Wallenborg Hamia Aghaiemeybodi Lotta Lindh Pedram Seddighsadeh …i samarbete med Erik Hedman och Johanna Uddén på Konsthuset, Michael Malmborg och Jonas Wannfors (LYX), Rosskopf + Partners, Designtoproduction


Sätt guldkant på vardagen Vi ser catering som en konstform och älskar att överraska med spännande detaljer. Inspirationen hämtar vi runtom i världen, på våra svenska gårdar och så klart i det goda mötet med dig som gäst. I över 20 år har vi förgyllt fester och event i Stockholm och Uppsala med vår goda mat. Välkommen till en cateringupplevelse med Cajsa´s Kök!

37

Komson • Foto: Josef Eliasson / Sunday AB

För menyer och bokning besök cajsas-kok.se 08-230 190 • 018-130 190


Carina Burman

38


Ett mastodontverk på 750 sidor – om Carl Michael Bellman. Omtalad och hyllad står hon där, författaren bakom verket; Carina Burman från Uppsala som inte haft en lugn stund sedan Bellmanbiografin kom ut i höstas.

Burman & Bellman av Gunilla Sthyr • foto: Stewen Quigley

H

on är ”världsberömd i Uppsala”, konstaterar hon med ett skratt, när vi möts på Café Linné i Uppsala och berättar att hon nyss blev hejdad på gatan av en okänd dam som gillar hennes böcker. Hennes nyligen utkomna Bellmanbiografi har beskrivits som den mest omfattande levnadsteckningen som gjorts över den genom tiderna kanske störste svenske diktaren. Carl Michael Bellman betraktas ju som en av landets nationalskalder. Och Carina Burmans nyligen utkomna Bellmanbiografi är ett mastodontverk på dryga 750 sidor. Hon kan Bellman som ingen annan. Med sin djupa kunskap om skalden och sitt breda kringkunnande sätter hon in oss i en svunnen tid och med väl valda ord och uttryck skapar hon en känsla som förflyttar oss till ett Stockholm på 1700-talet. Sanningen att säga är han ingen skarp tänkare – men han är en gudomlig diktare. De andra kan skriva om det tänkta och kända, men han ser. Blicken må vara sänkt över instrumentet, men han urskiljer hela världen omkring sig – staden och människorna, skrofulösa kinder och mjuka flickmunnar, hamnråttor och knähundar, gråsmutsiga lapptäcken och scharlakansröda strumpeband. (ur Bellmanbiografin).

– Det finns så mycket forskning och material om Bellman, men det mesta ur dessa samlingar består av mindre delar, som sällan går på djupet och som ofta befinner sig någonstans mellan dikt och verklighet. Med all den forskning jag gjort inför skrivandet av Bellmanbiografin, kan jag nog säga att jag är den i Sverige med störst överblick över Bellman och hans levnadshistoria, konstaterar Carina Burman. Hon berättar, med lätt distanserad humor, hur hon och hennes man Lars (överbibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek – och hennes förste läsare) redan under den tidiga studenttiden i Uppsala, delade upp världen mellan sig: – Lars fick ta 1600-talet om jag fick 1700-talet, säger hon, och har alltsedan dess ägnat sitt liv åt att studera detta århundrande, som hon gärna återvänder till såväl i sin forskning som i sina historiska romaner. Till exempel har hon grundligt studerat det svenska språket, hur man skrev på 1700-talet. Då fanns ingen allmän praxis gällande skrivregler – dubbeltecken, till exempel av vokaler var vanligt. – När boken om Bellman var färdigskriven 2018, så avslutade jag det hela med att banta ner antalet sidor och citat och dessutom ändrade jag till modern stavning i citaten. Jag vill ju att den ska läsas av en

39


större publik, att det ska vara en bok tillgänglig för alla, samtidigt som jag ger djupare information åt de forskare som tar sig an boken, berättar hon och hänvisar till den omfattande notapparaten och personregistret i boken. Även om 1700-talet inspirerar henne, så skulle hon själv inte vilja leva under detta århundrande. – Nej fy fasen, aldrig! Men jag skulle inte ha något emot att göra en tidsresa för att se och höra Bellmans framförande. Det är ju tidens tankar, kultur och språk som intresserar mig. Men det här är en tid med farliga sjukdomar, våld och förtryck av olika slag, dålig hygien, dålig mat och orent vatten; vattnet i Stockholm gick till exempel inte att dricka, det var så förorenat. Istället drack man brännvin eller öl till frukost – och i alla fall för underklassen var det en svår tid. Stadens dricksvatten hade dock en svag saltsmak, uppenbarligen eftersom saltvatten ständigt läckte in i brunnarna… Vattnet vågade inte en människa lita på. (ur Bellmanbiografin).

P

å 1600-talet och Karl XII:s tid var Sverige en krigisk stormakt. Men stormakten föll och under nästa århundrande, Frihetstiden, skulle landet byggas upp igen med handel och kultur. Det kungliga slottet restaurerades, Kungliga Vetenskapsakademien bildades och under Gustav III:s tid stod kulturen i centrum med musik, opera, balett, litteratur och teater och i slutet av århundradet skapades bland annat Musik-, Konst- och Vitterhetsakademierna samt Svenska Akademien. – 1700-talets kvinnor sågs ofta som frigjorda, särskilt inom hovet, där otrohet kunde accepteras och man kunde till och med skilja sig, även om det inte ansågs helt okej, berättar Carina Burman. Fast det som gällde för överklassen gällde inte för underklassen, som hade det svårt. Carl Michael Bellman var dock inte underklass, även om han ibland framställs som en fattiglapp som

40


klädde sig i trasor. Han kom från en gedigen högreståndsfamilj och föddes i ett hus som närmast var ett palats; det stora Daurerska huset eller Malmgården på Söder i Stockholm. Bellman hade även anställning inom staten under hela sitt liv och han hade mecenater, bland annat Gustav III, som ekonomiskt höll honom vid liv när han hade inlett sin musikaliska bana. – Men Bellman slösade bort sina pengar, levde på lån under hela sitt liv och tar sig aldrig ur sina ekonomiska skulder. Man kan likna honom vid en ekonomisk idiot, utan näsa för hur han ska reda upp sitt liv, konstaterar Carina Burman milt uttrycksfullt. Naturvetenskaperna var hans ingenium lika fjärran som aritmetiken. (ur Bellmanbiografin)

D

agens möjligheter att ta del av vår historia är goda. Mycket finns digitaliserat och det underlättar förstås för en historisk författare. Kyrkböcker, ritningar och kartor över Stockholms stad, byggnadsritningar på hus, webbsidan Stockholmskällan med historia i ord, bild och ljud, allt sådant finns att hitta på nätet. Många handskrifter, Bellmans ungdomsdikter, tillfällesdikter, backanaliska dikter, religiösa dikter, skåldikter med mera, finns digitaliserade, framför allt vid de stora biblioteken. – Och jag har en hyfsat bra samling Bellmanlitteratur därhemma. Det är genom alla dessa olika källor som jag vill försöka förstå hur folk på Bellmans tid tänkte, det ingår i min forskning. Under denna tid var till exempel antalet bordeller i Stockholm många, att råka i slagsmål var närmast naturligt, religionen var alltid närvarande och många människor räknade med ett liv efter detta. Jag har märkt att det är lätt att reta upp sig på dessa döda personer och deras moral, men människor har inte alltid tänkt som vi, 1700-tals människan tänkte annorlunda. ”Den förmoderna mannen var nästan undantagslöst bordellkund – sådan var tidens moralsyn, och det är inget vi kan göra något åt", skriver Carina Burman.

Dagens läsare reagerar väl också på diktarens bristande intresse för kvinnan som person, även om han längre fram i livet skulle bli vän med åtskilliga intelligenta och självständiga kvinnor. Men oavsett om Bellman vid femtiofyra års ålder reagerade på samma attribut som vid arton är detta ett litterärt grepp, som återkommer genom hela hans författarskap. (ur Bellmanbiografin) – En sak som förvånade mig var, att Bellman skrev så många religiösa texter. Men de är inte på långt när lika bra som praktverket Fredmans epistlar, säger hon. Calle var språkligt och litterärt begåvad. Han skulle kunna skriva lika goda predikningar som morfar och kanske också latinsk vers som farfar. Att han däremot skulle bli poet hade de knappast tänkt sig. (ur Bellmanbiografin) – Annat som förvånade mig var hans nära band med Tyskland. Han lärde sig tyska bra, familjen Bellman kom från Tyskland, men uppgifterna om fadern är lite diffusa då han inte finns med i de svenska kyrkböckerna under en period av cirka 20 år och det är lite av ett mysterium, säger Carina Burman. Hennes upplevelse av denne musikaliske gigant är att han inte tycktes vara särskilt smart. Han hade svårt för siffror och ekonomi, som redan omnämnts, sitt bankjobb till trots, men han tycktes också ha svårt att förstå hur man skulle bete sig i vissa sociala sammanhang. – Denne fantastiske författare och musiker sågs därför av många som en gycklare, som inte riktigt togs på allvar. Bellman var skicklig på att improvisera och kunde framföra sina texter med en närhet som var få förunnat. Det är omvittnat hur han berörde med sin musik. Och han var också skicklig på att härma instrument och djurläten. – Helt klart var han en glad figur och social person, säger Carina Burman. Det har ju påståtts att det är Bellman och hans

41


diktning som lägger grunden för en modern Stocholmssyn med ett stort mått av lokalpatriotism. För en läsare är det lätt att känna en lokal identitet i dikterna, när han rör sig bland människor och miljöer i staden. För den som har lyssnat mycket på Bellmans epistlar och sånger, så kan det vara svårt att lyfta fram några favoriter ur samlingen men Carina Burman nämner särskilt tre epistlar, N:o 79 (Charon i luren tutar, Stormarna börja hvina, Trossar och tåg och klutar …), N:o 80 (Liksom en Herdinna, högtidsklädd…) och N:o 33 (Stolta stad, den där med kakafonin vid roddartrappan): Was ist das? Ge rum vid Roddar-trappan. Undan Birfilare, Skoputsare, Tullsnokar och Matroser! – Hurra! Lägg sillstjerten på ölkannan. – Trumf i bordet! – Tig Käring. – Svafvelstickor här, sex knippor För en hvitten. – Trumf i bordet! Åtta styfver håller jag. – Courage du gamla Granadör! – Vänd opp och ner på bolsfoten. Kullerbytta med Madamen i skjulet, Citronerna på duken, och Spinnråcken på taket, och Holländaren på Kistan. – Ur vägen Kolgubbar, Tvätterskor och Mjölk-Käringar. – Gör inte af med Nylänningen med sudna kringlorna om halsen. – Gutår! sup mig til. – Släpp fram Movitz med Basfiolen. Mak åt er Sillpackare, Bagarpojkar, Nyrenbergare, Skräddare och Fogelfängare. Stig undan Herr Upsyningsman eller Nersyningsman eller hvad du är för en Brohuggare. – Hjelp opp blinda Gubben med Liran. – Skuffas lagom. – Slå'n på truten. – Släpp fram den där gullsmidda herren med björnarna som dansa Pålska. Si tocken Amfojö, Susanna, med en Markatta på axeln och en Säckpipa i munn. – Trumla Trumslagare, Harlekin dansar och slår benet i vädret. – Friskt opp gossar, bottnen ur tunnan! – Trumf i bordet! – Ta fast tjufven /.../ …

42

C

arina Burman är författare och docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, oavlönad docent, utan rum, men knuten till litteraturvetenskapliga institutionen. Det är forskningen som uppfyller och inspirerar. När det hela tog sin början, så var det med en avhandling om skalden Johan Henrik Kellgren, 1988. När avhandlingen var klar fanns en hel del material som inte passade in vetenskapligt. Därför blev det också en skönlitterär gestaltning av Kellgrens liv i romandebuten Min salig bror Jean Hendric, (1993), en bok hon skrev under det år som familjen var bosatt i Rom i Italien. – De italienska forskningsbiblioteken hade inte det jag behövde, så jag skrev en skönlitterär bok istället. Och när den kom ut blev den väldigt väl mottagen, stor succé skulle jag säga, vilket stärkte självförtroendet för en debutant. Det kom att bli hennes nisch; litterära, historiska personer som utgör underlag till böcker för både fakta och fiction. Carina Burman är en produktiv författare och har skrivit ett tjugotal fackböcker och skönlitterära verk. Några har blivit särskilt uppmärksammade, till exempel tre större biografier över Fredrika Bremer (2001), Klara Johansson (2007) och Gösta Ekman d.ä. (2011). Och de litterära gestalterna spelar också huvudrollen i hennes skönlitterära böcker, som exempelvis Islandet, för att nämna en. Här är handlingen förlagd till ett storslaget julfirande år 1799 på bruksherrgården Ransäter i värmländska Bergslagen, där den blivande skalden och historikern Erik Gustaf Geijer har huvudrollen. Men huvuddelen av boken utspelar sig i Uppsala. Vad är det då som avgör urvalet av de personer som hon forskar om och ägnar sitt intresse? Carina Burman berättar att hon ibland får brev från människor som har en släkting som de gärna vill att hon forskar och skriver om. Men nej, släktkrönikor avhåller hon sig ifrån, hur intressant det än kan vara. – Jag vet faktiskt inte riktigt vad det är som startar mitt intresse för att plocka upp en person. Det bara finns där.


Vad som sedan är fakta och vad som blir till en mer fantasifull berättelse är hon noga med att skilja på och det är två olika tjusningar. Sen gäller det bara att göra något bra av det hela. Carina Burman säger att hon gillar att möta människor – och många möten blir det, särskilt efter en bokutgivning. Jämfört med verkligheten finns det däremot en fördel med att mest umgås med sina litterära personer: – Dom man umgås med i text, kan man ju stänga av när man vill, skrattar hon. Om det blir några fler böcker med historisk prägel, det vill hon inte berätta, inte ännu. Men hon dras till att skriva om starka kvinnor, som Fredrika Bremer eller suffragetterna i England – som hon snart ska skriva en artikel om. Dessutom ramlar hon ideligen in på första världskriget. Så vem vet om det kan bli en ny kvinnohistorisk skildring från 1900-talets början. Italien, arkeologi och antiken är andra intressen hon

tel: 018-524960

gärna fördjupar sig i. Hon åker gärna till Rom – ensam eller tillsammans med maken, ifall hon inte gästforskar i någon annan del av Italien. – Det enda jag kan säga är att jag kommer att fortsätta att skriva, säger Carina Burman innan vi skiljs åt i ett både regnigt och mörkt Uppsala. m

Boka tid online på www.sturegatan16.se

43


44

Disa Swahn


Queen of Props Uppsala stadsteaters egen

J

av Anna Jonson • foto: Stewen Quigley

ag släpps in av Disa Swahn vid personalentrén på Uppsala stadsteater. Lite stressad visar hon in mig i teaterhuset och jag förstår att här har vi en rekvisitör med många järn i elden. Jag får snart veta att hon just nu går mellan olika produktioner som ska ”ställas om” mellan aktuella föreställningar och repetitioner. Jag är glad att vi har hittat en tid tillsammans. Disa växte upp i Gamla Uppsala, och har alltid gillat Uppsala och teater. Att flytta härifrån har aldrig varit ett alternativ. – Det kan man ju tycka är lite töntigt, i alla fall i en viss ålder, men de flesta är faktiskt avundsjuka på att jag har kunnat bo kvar, berättar Disa medan vi sätter oss i en plyschklädd rokokosoffa inne i rekvisitörsateljén. I och för sig tycker hon att Uppsala håller på att bli för stort. Det är folk överallt och ”kaosigt” som hon uttrycker det. Hon föredrar staden på sommaren nu för tiden, då man kan känna den där småstadskänslan, som Disa gillar. Om man som infödd Uppsalabo stannar eller inte, beror oftast på om man hittar ett jobb som man tycker om. Det är det som får folk att flytta annars, tror Disa.

Kompisarna som hon hängde med på gymnasiet på Katedralskolan blev vänner för livet. En jätteviktig tid, säger Disa med värme. Så småningom blev det familj och lite jobb några år som sekreterare. Så en dag sökte Uppsala stadsteater en kanslitjänsteman i slutet på 70-talet. Disa sökte och fick jobbet. – Det var en helt annan teater då. Den var mycket mindre och vi huserade i gamla charmiga 1800-talslokaler vid Bredgränd. När jag tänker på det nu, så känns det som att det här måste ha varit för hundra år sedan! utbrister Disa. Efter något år som allmän fixare på stadsteatern, så behövdes en vikarie för en av de två rekvisitörerna på teatern. Det blev Disa som klev in och täckte upp och resten är historia. Vikariatet blev till fast tjänst och i snart fyrtiotvå år har hon nu gett teaterns uppsättningar exakt den touch som önskats. Disa var som klippt och skuren för rollen. Hon är nämligen ett äkta loppisproffs, vilket förstås kanske inte är helt fel att vara för en rekvisitör. Under gymnasietiden på ”Katte” hängde hon på Myrornas på Sysslomansgatan så snart hon kunde. Så har det fortsatt – när det gäller loppisar, så har Disa örnkoll. – Fast idag är hela secondhandbusinessen något

45


46


helt annat, tycker Disa. Förr kunde man göra fynd, det kan man i stort sett inte längre. Men vi (stadsteatern) har ett jättebra samarbete med Röda Korset. Dom får grejer av oss som vi inte behöver och vi hittar alltid saker som passar för våra produktioner hos dom. I takt med att Uppsala stadsteater har vuxit så har rekvisitörerna utökats med ett par till. Arbetssättet har också förändrats. När det bara var en uppsättning, så kunde rekvisitan stå kvar under en uppsättnings spelperiod. Idag ska flera olika uppsättningar in på samma scener och allt måste plockas undan mellan föreställningar och repetitioner, för att sen ställas upp exakt lika till nästa. Under åren som gått har både arbetssätt och arbetstid setts över i organisationen. Det sistnämnda till det bättre tycker Disa, eftersom en del av arbetstiden förläggs på kvällstid. Idag delas ansvaret för de olika produktionerna mellan kollegorna med hjälp av ett schema. På de mindre scenerna jobbar man med Arbete i samverkan, så att när scenografi och rekvisita är satt för en produktion, så lämnar rekvisitörerna över ansvaret till produktionens team och aktörer att se till att allt kommer på plats inför föreställningarna. Under en period har scenografin varit fokuserad på en avskalad scen, där man ser precis allt och där man istället kanske fokuserar mer på ljus, mask, ljud och det nakna skådespeleriet. Så till den grad att Disa ibland har frågat sig varför teatern har det stora förrådet med allt mellan himmel och jord, när inga av de fina sakerna används. Men såklart kommer det alltid väl till pass. I Tre vintrar inreddes tre rum i tidstypisk anda från åren 1945, 1990 respektive 2011. Ett väldigt roligt jobb, tyckte Disa, eftersom det nu för tiden är ett så pass ovanligt uppdrag för rekvisitörerna. I pipeline ligger också Farliga förbindelser som blir en dröm för Disa och kollegorna att rusta à la 1700-tal. Disa har börjat komplettera förrådet med inköp av diverse rokokomöbler.

– Och jag har beställt solfjädrar från Peking! Om dom nu kommer fram, skrattar hon till. Det kan vara lite osäkert när man handlar på nätet, men oftast går det bra. Det är ingen underdrift att säga att Uppsala stadsteater är en stor del av Disas liv. Hon kallar den för hennes familj och hon beskriver en varm kollegial anda. – Det är något som vi är kända för i teatersverige, att det här är en teater som är vänlig och accepterande att verka i, ler Disa. Då är det svårt att bestämma sig för att jag faktiskt måste pensionera mig någon gång – det är ju dags att fundera på det! Och hur ska det gå? Jag har ju så mycket saker här överallt! Så berättade en dag en kollega på Kostym att hon skulle gå i pension 2023. Då bestämde sig Disa: 2023 får det bli även för henne. Nu är siktet inställt på det. Undan för undan bereder hon väg för en stadsteater utan Disa Swahn. Här måste ny rekvisita få ta plats, olika epokers stilar och tillhörande karaktäristiska prylar. Förutom loppisar är Google numera en stor hjälp. Mycket kan man fuska med, avslöjar hon. Man tar vad man har och skapar nytt i ateljén. Ibland får man trolla med knäna. När jag säger att hon nog kommer att fortsätta hänga där även när hon pensionerat sig, så säger hon ”aldrig i livet!”. – Nej du! Jag tänker inte bli den där tanten som sitter i fikarummet och babblar, och dom andra viskar till varandra ”men vem är det där..?”, skrattar Disa högt och avvärjande. Men faktum är att det är ett stort generationsskifte på gång på stadsteatern och det vore ju schysst med en egen loge för oss i stora salongen, där vi kan sitta och skrocka precis som gubbarna i The Muppet show! Jamen det var väl en fin idé – det tycker jag Disa är värd. m

47


Kristin Windolf

48

Foto: Stewen Quigley


K

ulturens medtjänare

av Johanna Uddén

K

anske har du, liksom jag, noterat att domkyrkan engagerat sig mer i samtidskonst de senaste åren. I kyrkorummet har vi kunnat se samlingsutställningar och separata verk, ibland lågmält gestaltat ibland kaxigt påträngande. Dessutom hade kyrkan planer för ett fint verk av Meta Isæus-Berlin på Domkyrkoplan, något som dessvärre röstades ner i pastoratet. Bakom all denna konstverksamhet ligger domkyrkokomminister Kristin Windolf. Vi träffas i hennes arbetsrum i gamla konsistoriet intill domkyrkan. I samma hus låg en gång Konstvetenskapliga institutionen och just i hennes rum hade jag en gång en muntlig litteraturtenta för professor Allan Ellenius. Det är inte bara ett behagligt minne. Jag ber Kristin Windolf förklara vad hon gör. – En komminister är prästvigd och arbetar inom kyrkan. Det betyder medtjänare. I landets tretton stiftsdomkyrkor finns komministrar som alla har prefixet domkyrko-. Jag är själasörjare och har därmed samtal med församlingsmedlemmar och leder gudstjänster i domkyrkan. Min särskilda roll är att arbeta med kulturfrågor. Kristins uppdrag är att föra in samtidskonst i kyrkan. Det gör hon genom utställningar och särskilda konsthändelser. Hon arbetar även med andra konstformer, såsom till exempel dans och litteratur. – Domkyrkan är på många sätt traditionell,

bland annat ser man det i söndagens högmässa. Då blir det fruktbart med nya språk. Konsten är inte en förgyllare av det talade ordet. Den är inte instrumentell utan har en egen existensform. Konsten, liksom det talade ordet, är förkunnelse. Kristin Windolf är engagerad när hon berättar om sitt arbete. Det märks att hon gillar det. Hon har intresserat sig för konstens språk sedan 2003 då hon tjänstgjorde i Gamla Uppsala. Kristin förstod då att hon var ganska ensam i sitt intresse. – Lunds domkyrka satsar mycket på samtidskonst, men i andra kyrkor gör man inte ett lika medvetet arbete. I Gamla Uppsala visade Kristin Windolf videoverket Collected Intervals av Katja Aglert. Hon hade också ett samarbete där med Michel Östlund som drev ett konstpedagogiskt projekt i kyrkan. Några år senare arbetade Kristin med det uppmärksammade projektet En hemlig plats med Knutte Wester i domkyrkan. Han hade fått Svenska kyrkans kulturstipendium och byggde en koja tillsammans med gömda flyktingbarn i Alsike kloster. I den lilla kojan fick världen bli något annat för barnen. Det gemensamma konstprojektet blev som en fristad i fristaden. – Jag bjuder in kulturutövare som kan gestalta något viktigt. Sedan söker jag pengar och genomför projektet. Det var fint att arbeta med Knutte Wester. Han är väldigt samtidsinriktad och gör estetiskt

49


En hemlig plats, Knutte Wester

Two hundred suns with my son, Johan Thurfjell. Foto: Pär Fredin

50

Visitation, Bill Viola. Foto: Stewen Quigley

tilltalande saker. Dessutom är han en vänlig och fin person. På vernissagedagen arrangerade kyrkan ett seminarium med syster Karin som gömmer barnen. Oj vad det var välbesökt! Kristin Windolf berättar att det alltid är nödvändigt att konsten samspelar med det som liturgiskt sker i kyrkorummet och även samspelar med rummet som sådant. Ett utmärkt exempel på ett sådant samspel var den stora Bill Violautställningen Visitation Reformation som Kristin Windolf initierade och som visades 2017 (det går att läsa om utställningen i Bizarts jubileumsnummer 31–32). – Alla, oberoende av språk och bekännelse, skulle kunna ta del av utställningens innehåll. Bill Viola talar om existentiella frågor, om födelse, liv, död, befrielse,


Jag kommer till dig naken 2018, Johan Thurfjell. Foto: Pär Fredin

förvandling och därför passade hans videoverk särskilt bra. Vi ville att utställningen skulle förmedla hopp i en mörk värld. Just nu skriver Kristin Windolf en bok om arbetet med projektet. Det var gigantiskt. Arbetet tog tre år och budgeten var flera miljoner. Kristin berättar att hon tidigare var mer oerfaren och oförberedd. Nu arbetar hon minst ett år i förväg med varje projekt. – Jag är så nöjd att vi kunde göra utställningen. Jag är också riktigt nöjd med det verk av Bill Viola som domkyrkoförsamlingen köpte in. Videon Visitation visas i det Gyllenborgska koret. Verket funkar väldigt bra, både publikt och tekniskt. Besökare kan sitta ner och det tilltalar såväl barn och turister som vaktmästare och kyrkans folk.

En konstnär som jag själv är mycket förtjust i är Johan Thurfjell. Han ställde ut i domkyrkan under rubriken Jag kommer till dig naken 2018. Blöta spår efter bara fötter gick genom den södra kyrkgången. Vem hade gått genom kyrkan? Enligt Johan Thurfjell kan det ha varit allt ifrån en ande till en nyduschad vaktmästare. I ett av koren hade Johan Thurfjell återskapat en gren med droppar, så som det kan se ut i naturen. Solen sken in i koret och varje droppe lyste. Mycket vackert! – Johan Thurfjells två verk hade koppling till vatten, precis som Bill Violas videoverk. De pratade fint med varandra, säger Kristin. I somras visade Tobias Sjöberg sitt sjudelade verk Nåd. Den arkeologiska utgrävningen framför domkyrkan inspirerade honom till huvudverket.

51


Tobias Sjöberg, Grace.

Han grävde en egen cirkelformad grund grop i gräsmattan utanför kyrkan. Kristin menar att i den gropen kunde andra skärvor och lämningar undersökas, de som är våra minnen och våra liv. – Under 2020 kommer vi att arbeta med lokala kulturaktörer. Vi planerar att visa Natasha Dahnbergs Sista festen som hon hade med i Avesta Art i somras. Och vi ska visa foton från Berthåga kyrkogård av Vasilis Theodorou. I sitt arbete med samtidskonst inspireras Kristin Windolf av St Paul’s Cathedral där man arbetar väldigt medvetet med konst. Även jesuitkyrkan St Peters Kunststation i Köln är en stor inspiration. De har regelrätta utställningar med samtidskonst. Kristin Windolf arrangerar författarsamtal i kyrkan med jämna mellanrum. För att utveckla och fördjupa arbetet med litteratur arrangerade hon i somras Existentiell litteraturfestival. – Jag ville göra litteratursamtalen större. Vi samarbetade med Sigtunastiftelsen som står för tyngd och erfarenhet när det gäller litteraturen. Författare och samtalsledare bodde i Sigtuna och inledde festivalen med ett internt symposium. Det gjorde att festivalens publika del fick riktigt hög höjd. Ett femtontal av Sveriges främsta författare deltog i samtalen som ägde rum både i katedralen och på biblioteket i Uppsala. De tre dagarna avslutades med en högmässa med litterär prägel. Det blev lyckat. Det är tänkt att festivalen ska göras vartannat år.

52

Det viktigaste för Kristin Windolfs arbete är samverkan. Hittills har hon samarbetat med Uppsala stadsbibliotek, Gustavianum, Uppsala konstmuseum, Sigtunastiftelsen, fria kulturaktörer, förlag, tidningar och gallerier. Kristin upplever också att hon har ett gott samarbete med bidragsgivare. – Om man vill ha hög kvalitet på resultatet så hänger det samman med kvaliteten i samarbetet. m


HANNA BELING

ÖGA MOT ÖGA

30 NOV – 26 JAN

ROGER METTO

SKIFTNINGAR 1 FEB – 15 MAR

OLOF LANDSTRÖM

ORIGINALILLUSTRATIONER

21 MAR – 22 MAJ

53 WWW.BRORHJORTHSHUS.SE


54


Öga mot öga

HANNA BELING PÅ BROR HJORTHS HUS

AV JOHANNA UDDÉN • FOTO: STEWEN QUIGLEY

Ett av Uppsalas bästa offentliga verk är enligt min mening Minnesmärke över Fadime Sahindal av Hanna Beling. Här kan var och en spegla sig i verket och för en stund rannsaka sig själv eller kanske känna sig lika stark och modig som Fadime. Bland Uppsalas offentliga verk finns även Vilma, en förstorad vildsvinsunge som står på vingliga ben utanför Biotopia, liksom Chihuahua, en liten hund med blå ögon i Stadsskogen. Hanna Beling har också gjort små djur, bland annat en hyenaunge, till Domarringens skolgård. Förutom djur som motiv, ägnar sig Hanna Beling åt porträtt. När hon gick på konsthögskolan såg hennes professor Marie-Louise Ekman hur träffsäkert hon skulpterade porträtt. Så kom det sig att Hanna Beling fick göra ansikten till Marie-Louises skulpturer av Margareta Krook utanför Dramaten och av Astrid Lindgren i Vimmerby. Hanna Beling är född 1972 och uppväxt i Uppsala. Hon har nyligen flyttat tillbaka till sin gamla hemstad och är väl värd den större presentationen Öga mot öga som nu visas på Bror Hjorths Hus fram till 26 januari. Hanna Beling är skicklig på att få fram karaktären hos de personer hon avbildar. Hon skildrar till exempel Astrid Lindgren i Vimmerby som både vass och finurlig.

Hanna Beling vid sitt konstverk Minnesmärke över Fadime Sahindal.

55


I utställningen finns verk där konstnärens döttrar Tora och Stina har stått modell. Stora Tora med hushållspappersfrisyr som knycker lite avmätt på huvudet åt oss. Och flera Stina som ler i mjugg i sina rokokofrisyrer. De avporträtterade flickorna har en inåtvänd blick som gör att de känns sårbara men också luriga. Djuren med sina ögon i glas tittar liksom bedjande på oss, vill att vi tar hand om dem. Djur med stora ögon inbjuder ju till ömhet och det är med ett ”Åh!” på tungan som jag ser på djurskulpturerna i utställningen. m Från 1 februari kommer Stora Tora även att visas på Kulturpunkten i Gottsunda Centrum. (En intervju med Hanna Beling finns att läsa i Bizart nummer 21.)

BIZART nr 21

56


57


svepande melodier öppna ackord expressiva dissonanser av anna jonson

foto: stewen quigley

En utländsk recensent har skrivit att varje gång man lyssnar på den svenske kompositören Mårten Janssons musik, så kan man inte värja sig mot den virvelvind av känslor som han skapar. Hon fortsätter med att Mårtens verk är full av de musikaliska element som körsångare älskar att sjunga: svepande melodier, öppna ackord och expressiva dissonanser. – Ja, den där recensionen är hemskt trevlig, skrattar Mårten generat när jag påminner om den. I recensionen lyfter skribenten även att både publik och utförare förälskar sig i Mårtens musik som äger en djup kärna av ärlighet, icke att förväxla med naivitet, och hans nyskapande sätt att väva ihop moderna konstruktioner med väldigt gamla. Något som jag förstår att dirigenter och körer världen över nu upptäckt och vill ha mer av. – Jag har nog av en ren slump hittat en nivå på komplexitet som många uppskattar, säger Mårten fundersamt och fortsätter; vilket har varit ett problem också om man ser tillbaka. När jag har försökt få mina verk utgivna, så har de ansetts vara för svåra för ”vanliga” och för lätta för proffsen. Men i det fallet tror jag faktiskt att förlagen hade fel och det krävdes att folk utomlands upptäckte mina verk först. – Vi lever nu i en musikhistorisk miljö som håller

58

på att förändras ganska fort, fortsätter han. På 80-talet om man skrev som jag gjorde, så var man inte seriös och det är fortfarande så att det inte riktigt anses vara okej att inte skriva mer expressivt än vad jag gör. – Tanken är inte så konstig egentligen, förklarar Mårten, om man ser musikhistorien som en linjär utveckling där starten hypotetiskt börjar med tiden kring Mozart, när musiken var som mest regelbunden, och sedan att musiken med tiden rustats med fler uttrycksmedel och blivit mer och mer expressiv och mer och mer dissonant. Nånstans tycker jag att vi har kommit till vägs ände där, resonerar Mårten, även om många fortfarande tycker att man borde fortsätta traditionen med att hela tiden hitta nya uttrycksmedel när man skriver musik. Men det har inte intresserat mig alls, fastslår han. Mårten har aldrig försökt att vara originell, säger han, men har insett det paradoxala att det nog är just så som han uppfattas nu. De senaste tio åren upplever han att det har blivit mer okej att skriva sådant som ”bara är vackert”. – Där har jag nog haft både tur och otur. Jag var ute på banan lite för tidigt, men å andra sidan är det bättre det, än att komma för sent, skrattar han. Visst har han även mognat, framför allt rent


MĂĽrten Jansson

59


Musikklasserna övar i Uppsala Domkyrka inför en Luciakonsert som bland annat innehåller Sankt Staffans visa, komponerad av Mårten Jansson.

60


tekniskt med all träning. Och han har blivit ännu snällare med åren, säger Mårten leende. Det finns verk som han skrev när han var tjugofem, som han fortfarande tycker är bra. Han skrev mer rytmiskt komplicerade saker förr, helt enkelt för att han var bra på det. Men med tiden har han använt sig mer av det som han ser funkar bättre i kompositioner, det vill säga mindre rytmiska och mer melodiska verk. Mårten poängterar vikten av att han som ung fram till 40-årsåldern dirigerade väldigt mycket. Speciellt fungerade damkören Carmen som testpatrull för hans verk. – Dom var verkligen så tacksamma att ha att göra med, säger Mårten med värme. För det första var dom otroligt bra och dessutom fick jag skriva vad jag ville till dom. Vi framförde inte bara Mårten-musik, för då hade jag dött av leda själv, men jag kunde testa saker med dom. Ibland fick jag tummen upp, ibland inte, men det var aldrig ”inte nu igen!” I och med att man utomlands upptäckte Mårtens verk 2014, så har det lossnat ordentligt för honom. Det tyska förlaget Bärenreiter ger ut det mesta av det han skriver och ju mer han har synts och hörts desto roligare beställningar har rullat in. Idag uppförs hans verk över hela världen. – För något år sedan räknade jag ut att det framförs ett verk av mig ungefär varannan, vart tredje dag nånstans i världen, säger Mårten förtjust och nästan förvånat. Jag undrar när Mårten egentligen har tid att komponera. Han har nämligen två små barn (och tre stora), ett heltidsjobb och är heltidsstudent. Han prisar sin arbetsgivare som har låtit honom jobba heltid men väldigt komprimerat, så att han i princip har två dagar

i veckan för komposition. När jag frågar om han har disciplinen att sätta sig ner och jobba då, så säger han att han tycker det är så himla roligt att det egentligen inte finns något stopp. Apropå om Mårten har något bollplank, så berättar han att han av en lyckosam slump träffade Paul Mealer, kompositör och professor i komposition vid University of Aberdeen på det brittiska årskonventet för körledare för två år sedan. Mårten var där för att presentera sin och nordisk musik och blev tillfrågad om han även kunde sitta med i en kompositörspanel tillsammans med Paul Mealer och en annan kompositör vid namn Will Todd. – Paul Mealer kände jag väl till – han är en av världens fem mest spelade kompositörer. Jag knackade honom på armen och frågade om inte jag skulle kunna få ta lektioner av honom. Han sa ja! Så sedan två år är jag inskriven i University of Aberdeen och har världens bästa studentdeal: jag bollar med honom de verk som jag har beställningar på. Kan det bli bättre? Mårten har ett år kvar på University of Aberdeen. Han konstaterar att det har varit bra även på andra sätt än han hade förväntat sig. Bara genom att vara i Paul Mealers närhet, så ”händer” det Mårten en massa roliga saker. Till exempel en premiär för drottning Elisabeth i september plus att Paul glatt öppnar en massa dörrar till sina kontakter för Mårten. – Helt ärligt till min stora glädje, har jag upptäckt att det är väldigt lite armbågar i branschen. Jag känner snarare att vi tonsättare sitter i samma båt, säger Mårten glatt. Jag kan ändå inte låta bli att undra om han inte trots allt har hittat ovanligt värdefulla dörröppnare. Men välförtjänt förstås.

61


Det går så bra nu för Mårten att det har uppkommit en klurig balansgång mellan familj, jobb och uppdrag. Ett angenämt dilemma inte helt utan stress. Faktum är att Mårten numera troligen skulle kunna leva på sitt jobb som kompositör, men det är inte praktiskt möjligt ännu helt enkelt. Tills vidare jobbar Mårten på med dagens upplägg. Men öppningarna för fler framgångar och uppdrag har inte blivit färre precis, då han till exempel just inlett ett inspirerande och fruktbart samarbete med Robin Tyson, känd countertenor och solist, som är Mårtens agent och coach nu sedan i höstas. Och så mötet med Charles Anthony Silvestri, lyriker och kompositör. Kanske världens mest lästa lyriker via låttexter, enligt Mårten. Hans talang behövdes för Mårtens senaste större verk, ett verk som han håller på att avsluta och som ska uruppföras i Uppsala domkyrka i januari, Requiem Novum – a response of hope and wonder. Ulric Andersson dirigerar en tjugomannaorkester, uppsalakören Collegium Cantorum sjunger och sopransolist är amerikanskan Sara Brimer Davey. – Texten av Charles är lysande, säger Mårten med eftertryck. Trots detta mastiga lite tidspressade uppdrag, så klämmer Mårten in ytterligare ett litet verk – och det i ett lyckat samarbete med Charles. – Ibland får man ett Marlon Brando-an-offer-youcan’t-refuse-tillfälle, säger Mårten och ler brett. En förfrågan kom nämligen från Voces8 – en känd engelsk vokalgrupp. Förfrågan var så frestande att Mårten hoppade av frustration, eftersom han egentligen inte hade tid, då han var mitt uppe i komponerandet av Requiem Novum. Men uppdraget var för roligt helt enkelt, så Mårten tackade ja och kontaktade Charles och frågade om inte han kunde tänka sig att skriva en text. Sagt och gjort. Med stor entusiasm och glädjefyllt samarbete har de landat i ett stycke på fyra minuter som heter An Elemental Elegi, som Voces8 gillade och ska spela in i januari för att sedan ges ut till sommaren 2020.

62

Mårten och Charles har även landat i en nära vänskap och en till synes perfect match med text- och musiksamarbete. – Vi är uppriktigt förvånade över att vi så nyligen har träffats. Det är som att vi alltid har känt varandra! säger Mårten entusiastiskt. Jag anar att vi kan se fram emot en hel del gemensamma verk av de där två. Det ska hur som helst bli riktigt spännande att följa Mårten Jansson framöver och härligt att få lyssna till hans musik. Mårten och jag träffades och pratade i Uppsala domkyrka, ”Pappas konsert”, som ett av Mårtens barn kallar den. Samtidigt var Musikklasserna där och övade inför sina årliga Luciakonserter. På väg ut när vi var klara fylldes kyrkan av Sankt Staffans visa. – Den här har jag skrivit! utbrister Mårten glatt och förvånat. Vilken förunderlig tajming och vad fantastiskt roligt att Mårtens verk nu finns med i Luciakonsertens repertoar. m

Lyssna på Missa Popularis!


UTOPI PÅ PRÄRIEN SKULDSATT MEN SYNDFRI EN UTSTÄLLNING OM EN RELIGIÖS UTVANDRING FRÅN SVERIGE TILL AMERIKA. År 1846 utvandrar ungefär 400 svenskar till Illinois i USA för att börja bygget av den utopiska kolonin Bishop Hill. Alla är de anhängare av en rörelse ledd av profeten Erik Jansson. Rörelsen får enorm uppmärksamhet genom att ta avstånd från kyrkans lutherska lära. I utställningen får du följa fem erikjansare från Torstuna och Österunda i Uppland och ta del av deras historia. Från missväxt och religiösa konflikter till en riskfylld resa över Atlanten och det nya samhällets uppgång och fall.

UTSTÄLLNINGEN VISAS UNDER HELA 2020.

SE UPPLANDSMUSEETS HEMSIDA FÖR MER INFORMATION. WWW.UPPLANDSMUSEET.SE

63


Kalendarium våren

2020 Uppsala

Kammarsolister Konserter i Sal B, Uppsala Konsert & Kongress 16/2 Stråk 5 Bäck, Mozart, Brahms 15/3 Skapelse Haydn, Gothe, Beethoven, Dvořák 26/4 Oändlighet Love Derwinger, piano Messiaen, Bach, Pärt, Sjostakovitj

Carte Blanche 2/2, 5/4, 17/5 Trio X och hemliga gäster Restaurangen UKK

23/2

Crusells hornkonsert

Linnékvintetten Annamia Larsson, horn

18—26/4 Finlandia

Linnékvintetten Favoriter ur finsk repertoar, bland annat Jean Sibelius och Erna Tauro. Konsertkarusellen, turné i länet 64

I samarbete med Musikens Hus Vänner och UKK

22/2—1/3 Kolonien

Folkmusik med många ingredienser. Konsertkarusellen, turné i länet

18—26/3 Trio X, Sharon Dyall och Lars Säfsund En hyllning till Stevie Wonder, 70 år! Konsertkarusellen, turné i länet


Uppsala

Kammarorkester

18—26/1

Anna Stadling trio Egna låtar och musik ur Johnny Cashs låtskatt.

Konserter i Stora salen, Uppsala Konsert & Kongress 6/2 Millers hyllning Dirigent Rebecca Miller Solist David Huang, piano Beethoven, Poulenc, Mayer 5/3

Sydliga vindar Dirigent llyich Rivas Falla, Ginastera, Respighi, Stravinsky

19/3 Flöjter och fågelsång Dirigent Olari Elts Solist Lucie Horsch, blockflöjter Debussy, Tüür, Sibelius 2/4

7/5

Konsertkarusellen, turné i länet

Beethovens violinkonsert Dirigent Eivind Aadland Solist Tobias Feldmann, violin Beethoven, Grieg I Beethovens spår Dirigent Rebecca Miller Solist Francisca Skoogh, piano Reger, Beamish, Beethoven

Uppsala Kammarorkester 6/2 Millers hyllning 2/4 Beethovens violinkonsert 7/5 I Beethovens spår

65 musikiuppland.se 018-17 19 20


Peter Friis Johansson

66 Foto: Stewen Quigley


en glödande musiker i Giresta av Gunilla Sthyr

– Det här är ett fantastiskt trevligt ställe, atmosfären i kyrkan är väldigt speciell – det sitter i väggarna, säger Peter Friis Johansson, musikchef i Giresta kyrka, en kyrka som nu firar 30-årsjubileum av kyrkans återinvigning efter en genomgripande renovering på 80-talet. Peter Friis Johansson har sedan drygt ett år tagit över rodret för Giresta kyrkas musikstiftelse – och det är ingen tillfällighet. Han är en konsertpianist som har vunnit massor med priser världen över, men han är även Anders Wall-stipendiat. Varje år delar ju Anders Walls stiftelse ut flera stipendier. – Jag var en av dessa stipendiater 2013 och det är jag djupt tacksam för. Det nätverk av stipendiater som hålls levande inom stiftelsen blev något av en ögonöppnare för mig, när jag efterhand upptäckte möjligheterna. Alla dessa möten i nätverket är värdefulla och jag fascineras av det här med entreprenörskap – något jag tycker att jag aldrig riktigt fått lära mig under min utbildning. Giresta kyrkas musikstiftelse grundades för 30 år sedan, efter att den rivningshotade kyrkan räddats till eftervärlden av finansmannen Anders Wall, själv född och uppvuxen i Giresta. Den ursprungliga kyrkan var från medeltiden, men har byggts om och i slutet av 80-talet krävdes en omfattande renovering och kyrkan utrustades även med

Foto: Vide Forslin

musikinventarier av högsta klass. Därefter inleddes ett nära samarbete med Musikhögskolan och Operahögskolan i Stockholm. 2016 hade Peter Friis Johansson lyckan att Sven-David Sandström, en av landets största inom konstmusik, skrev ett verk åt honom. Verket uppförde han sedan tre gånger tillsammans med Göteborgs

67


Besök i Giresta kyrka av Eric Ericsons kammarkör. Foto: Vide Forslin

symfoniker och ett par gånger med Sveriges Radios symfoniorkester. – Jag brukar säga att det är något av det vackraste som jag har spelat, någonsin. Men nya verk spelas ofta bara en eller ett fåtal gånger och sen aldrig mer, menar Peter Friis Johansson, och tillägger att mycket ändå finns bevarat, tack vare alla inspelningar. Denne pianist har beskrivits som en ”nyansernas konung” som har ”ett glödande spel”. Men det var aldrig självklart att han skulle bli musiker. Född och uppvuxen i Årsta i Stockholm började han att spela piano vid nio års ålder och inom bara ett par månader, med övning på pappas flygel, så hade han tagit sig igenom Första pianoboken av Agnestig. Att ha pianospel som intresse eller som ett heltids-

68

jobb, det var frågan. För att blir professionell pianist måste man hålla ut, kämpa, och ta sig igenom nålsögat för att hamna bland de bästa. Platsen för denna musikaliska odling blev först kammarmusikutbildningen på Edsbergs slott, där författarinnan Malla Silfverstolpe växte upp en gång i tiden, därefter Kungliga musikhögskolan i Stockholm och studier i Italien. – Jag gick tre år på Edsberg och fick vänner för livet, säger Peter Friis Johansson. Åren fylldes av lektioner, konserter men också av pianotävlingar, vilket kräver extrema förberedelser och övning. Ett valt pianostycke måste kunna spelas perfekt varje gång, vilket kräver övning mellan sex till åtta timmar per dag. Men en pianotävling ställer inte bara


krav på varierad svårighetsgrad och teknisk fullkomlighet, det handlar lika mycket om känsla och personligt uttryck. – Första delen av ett framförande är avgörande. När nervositeten stillats och jag känner mig säker, då kan jag släppa taget och skapa ett personligt uttryck och ge publiken en upplevelse, säger han. År 2014 blev ett avgörande år, då han skulle delta i en stor pianotävling i Alaska. Men efter att ha skadat ett finger i högerhanden, så hade han inte kunnat spela ordentligt med båda händerna under lång tid. – Vad jag däremot hade gjort var att träna mycket med vänsterhanden och jag märkte att den hade blivit så mycket bättre än tidigare. Jag till och med vann tävlingen, det hade jag aldrig trott och blev förstås jätteglad. Peter Friis Johansson har givit konserter runt om i Europa och vunnit priser i flera svenska och internationella tävlingar och han nämner bland annat att han utnämnts till årets P2-Artist. Idag är han en mycket eftertraktad solist och kammarmusiker.

En sak som skiljer en pianist från till exempel en cellist är, att man ständigt tvingas spela på nya instrument, man kan ju inte ta med sig sin flygel. Så även om man behärskar den egna flygeln till fullo, så står där en annan, som man ska spela på vid varje ny konsert.

Så lägg Giresta kyrka på minnet, för där händer det saker. – Det tar jättelång tid att lära känna ett instrument, alla pianon har sin egen själ som det gäller att hitta. Jag brukar bege mig till konsertlokalen långt i förväg, för att hinna gå på upptäcksfärd med pianot jag ska spela på. Ett pianostycke kan låta väldigt olika på olika flyglar med samma pianist, säger han. Det är rätt fascinerande att höra honom beskriva den kreativa processen, i form av en mängd små olika

Peter Friis Johansson spelar tillsammans med klarinettisten Emil Jonason på Anders Wall-föresläsningen 2019 i universitetsaulan i Uppsala. Foto: Stewen Quigley

69


Foto: Stewen Quigley

universum som ska samlas ihop i en enda tanke, ett skenbart förlopp som kan ha ett eller flera underliggande motiv, som exempelvis ett religiöst motiv, som man vill förmedla. – Om jag som konstnär gör ett gott arbete, så finns alla dessa lager med. Han har många och olika projekt på gång och berättar att han alltid har gillat datorer, teknik och science fiction. Med utgångspunkt i kompositören Debussy, en nytänkare inom den klassiska musiken,

70

och med Prokofiev apokalyptiska åttonde pianosonat, har han skapat en science fiction-film med musik och animationer, som för inte så länge sedan visades på Konstakademien i Stockholm. Med showen Unrelated birds på UKK i höstas gjorde Peter Friis Johansson tillsammans med klarinettisten Emil Jonason, en konsert som utforskar nya kontexter för klassisk musik. – Vår idé är att sätta in musiken i ett helt annat sammanhang än vad vi är vana vid. Då skapar man


nya upplevelser. Ta till exempel en sådan person som trollkonstnären Carl Einar Häckner; där blir det så tydligt och så sjukt roligt när han använder sina trollerier i ett helt nytt sammanhang. Något som ligger Peter Friis Johansson varmt om hjärtat och som tar en stor del av hans tid, är Järna Festival Academy, en av Sveriges största konstmusikfestivaler. Den började i liten skala 2016, men har nu vuxit och breddats till att vara en kulturfestival med musik, konst, teater och opera. Till denna festival inbjuds 24 unga studenter på högskolenivå från hela världen, efter uttagning, för att under tio dagar få undervisning i musik – och det kostar dem ingenting. Samtidigt pågår ett 30-tal olika evenemang och konserter med olika artister, dit allmänheten är inbjuden. Även här bidrar Anders Wall till verksamheten genom ett bidrag som möjliggör den kostnadsfria utbildningen. – Bakom festivalen finns ett stort samhällsengagemang som delas av oss alla i organisationen. Jag och Jakob Koranyi är grundare och konstnärliga ledare för festivalen som alltid har ett tema. Förra året var det ”Gränsen för vår empati” och nästa år är temat ”Du sköna nya värld” – om förändringar. – Det är kreativiteten som är i fokus, inte prestation, betonar Peter Friis Johansson. Just nu håller han också på och skriver färdigt en ofullbordad pianokonsert av Laura Netzel, en tonsättare som levde och verkade under förra sekelskiftet (1839–1927). Det gör han tillsammans med Kungliga Musikaliska akademien. I Giresta kyrka firas jubileumsåret för fullt och under säsongen kommer fjorton av de tidigare Giresta-stipendiaterna till kyrkan för att spela. Säsongen bjuder på tio konserter. Höstens första konsert var en storsatsning med en förhållandevis okänd tonsättare, Helena Munktell (1852–1919).

– Jag vill hålla vårt musikarv levande och därför kommer vi även att spela in en skiva med hennes musik. Det är ju ett sätt att låta musiken få vingar. Numera jobbar jag efter principen, att så fort vi gör något så ska vi få det att bli ringar på vattnet, säger Peter Friis Johansson. Peter Friis Johansson uttrycker den välvilja och positiva kraft som finns från Giresta kyrkas musikstiftelse. En annan uppskattad konsert som man höll under december månad var besök av Eric Ericsons kammarkör, som stod för en repertoar med blandad julmusik. – Vi kommer att avsluta jubileumsåret i september nästa år med en festival. Det blir ett samarbete mellan de båda orterna Giresta och Västerlövsta. Och nästa år fyller Beethoven 250 år, så det kommer att bli en Beethovenfestival. Så lägg Giresta kyrka på minnet, för där händer det saker. m

71


AV KVINNOR FÖR KVINNOR

AV LILLEMOR BERG

Damsällskapet Concordia i Uppsala är en unik företeelse som i år har hela hundra år på nacken. Det har firats ordentligt under året, först i mars med en utställning på Uppsala stadsbibliotek, Året var 1919. Den kom till med hjälp av Uppsala kommuns stöd för kulturprojekt om kvinnohistoria i Uppsala. Året var 1919 invigdes passande nog på Internationella kvinnodagen den 8 mars 2019. Nu, i slutet av året kommer jubileumsboken Tillsammans, Damsällskapet Concordia 100 år. I redaktionskommittén ingår en trio väl meriterade medlemmar i sällskapet; dess ordförande, Carina Burman, Birgitta Meurling, sekreterare och vice ordförande Britt-Inger Johansson.

och Ellen Larsson, två damer som var nyinflyttade i Uppsala och därför sökte likasinnade väninnor att umgås med. Avsikten var att sammanföra damer med intresse för litterära, konstnärliga och musikaliska ämnen till gemytliga sammankomster med föredrag, sång och musik. Tiden efter första världskriget präglades av framtidstro och vilja till förändring. Det var en gryningstid för folkrörelser, föreningsliv och kamp för allmän rösträtt. 1919, när Damsällskapet Concordia bildades, är också en tid när frågan om kvinnans ställning i samhället och kvinnors rösträtt blev högaktuell. Det är kanske inte så troligt att grundarinnorna opererade med någon dold agenda för att spränga gränserna för sin tids kvinnoroll, men vad de skapade var ändå ett slags fritt rum för intellektuell utlevelse, bortom det gängse sociala livets norm för vad en kvinna på den tiden förväntades att bry sin hjärna med. I hundraårsperspektivet är damsällskapet Concordia på samma gång kvinnohistoria och ett stycke lokalhistoria. Bland medlemmarna återfinns nämligen flera välkända och framstående Uppsalakvinnor. Den första kärntruppen var ganska liten och medlemmarna bestod av högborgerliga ”hemmafruar”. Efter hand utökades medlemsantalet och yrkeskvinnor

Från utställningen på Uppsala stadsbibliotek.

Anrika manliga sällskap finns det ganska gott om och flera av dem har damsektioner. Det ovanliga med damsällskapet Concordia är att det är helt fristående, ett sällskap skapat av kvinnor för kvinnor och alltså ingen avknoppning av ett manligt huvudprojekt. Det kan närmast beskrivas som en slags klubb för systerskap över generationsgränserna. Sällskapet grundades 1919 av Anna Söderberg

72

Damsällskapet Concordias ordförande, Carina Burman, samt ordförande i Uppsala kommunfullmäktige, Eva Edwardsson, som invigde utställningen på Uppsala stadsbibliotek.


Från UUB, Concordias arkiv. På bilden ser man några Concordiamedlemmar i biblioteket på Maison de France, dit Harriet Colliander, som arbetade på Maison de France, inbjudit Concordia den 21 april 1950.

i alla kategorier gjorde med tiden insteg. Numera utgörs en relativt stor grupp av bibliotekarier, men bland medlemmarna ser man till exempel också konstnärer, musiker, författare och politiker. Det akademiska inslaget bland medlemmarna är en ganska sen företeelse. Förr var det ju rent allmänt inte lika vanligt att kvinnor tog en högre akademisk examen som idag. Damsällskapet Concordia sätter en begränsning för antalet medlemmar till femtio. Formerna för umgänget har bibehållits genom åren. Man träffas några gånger i halvåret, avnjuter en god måltid tillsammans och ägnar sig åt ett umgänge i kulturell och intellektuell anda. Men någon akademiskt klubb är det inte. Inte heller något hemligt ordenssällskap med invigningsriter eller dylika mystiska inslag. Och att syssla med verksamhet

inom kultursektorn är inget nödvändigt kriterium för att bli invald. Medlemmar väljs helt enkelt in för att de är trevliga och har visat sig omfatta ett visst mått av så kallat kulturellt kapital. Arton skribenter har följt spåren bakåt i sällskapets historia. Det har blivit en innehållsrik berättelse som följer kvinnans väg mot emancipation lika mycket som sällskapets interna historia av verksamheter från det förflutna till nutid. Boken dyker också ner i några medlemmars levnadsöden och tecknar ett antal porträtt över bemärkta medlemmar inom politik, akademi och konstvärld. Tillsammans, Damsällskapet Concordia 100 år beskrivs i annonsering för boken som en gobeläng över nittonhundratalets kvinnohistoria – ”vida mer färgskimrande än många jubileumsskrifters gråa sjalar.” Och visst blir man nyfiken på att veta mer om damerna i det här gänget och på vilka spännande frågor som avhandlats i deras krets under seklets gång. m

Bokens omslag är en akvarell av Carin Ax från 1934. Konstnären Carin Ax (1915–2006) var medlem i Damsällskapet Concordia.

73


Utställningarna Programmen Musiken

Maj Bring – Detta är jag 7 mars –16 augusti 2020

uppsalakonstmuseum.se 74


Ansiktena Utsikterna Insikterna

Museum Bar & Café

Fika och luncha i unik konstmiljö på slottet. Eller på torsdagar – kom efter jobbet och njut av mysigt konsthäng, dj i baren, konserter, samtal mm. Vårens program hittar du här

uppsalakonstmuseum.se

75 1990. © Jan Svenungsson,Tiger, olja på pannå,


AV JOHANNA UDDÉN • FOTO: STEWEN QUIGLEY

STIPENDIATER 2019 Varje år delar Stiftelsen Anna-Lisa Thomson Till Minne ut stipendier till nyutexaminerade kvinnliga konstnärer från Sveriges konsthögskolor. Formgivaren och konstnären Anna-Lisa Thomson (1905–1952) var verksam vid S:t Eriks Lervarufabriker och UpsalaEkeby i Uppsala. Som ung fick Thomson ett stipendium som fick stor betydelse för henne. Efter hennes död grundades denna stiftelse till hennes minne. Med start 1955 har stipendiet spelat en viktig roll för svenskt konstliv. Stiftelsens jury åker runt till landets högskolor och studerar tänkbara kandidater. Därefter utser stiftelsen vilka som ska få stipendiet, som alltså inte går att söka.

Elin Odentia

76

I år fick de fem stipendiaterna 70 000 kronor var samt en möjlighet att delta i en samlingsutställning på Uppsala konstmuseum. Uppsala konstmuseum ska bevaka vad som händer inom konsten i hela regionen. Därför har man i år valt att, förutom stiftelsens stipendiater, visa konstnärer som tidigare under året har tilldelats stipendium inom området bildkonst och som är verksamma i Uppsala län. På så sätt möter redan etablerade konstnärer de nyutexaminerade. Utställningen Stipendiater 2019 visas till och med 19 januari 2020. Nedan presenteras samtliga stipendiater med de olika juryernas motiveringar.


Joline Uvman

Alex Rosa

ANNA-LISA THOMSON TILL MINNE HANNA BJÖRKDAHL

ALEX ROSA

Högskolan för design och konsthantverk, Göteborgs universitet

Konsthögskolan vid Umeå universitet

För sitt enträgna arbete med att utforska glasyrkemins oändliga möjligheter, alla bränningar som krävts för att få fram glasyrer utöver det vanliga, samt förmågan att kombinera dessa glasyrer med en spännande form. VIOLA FLORIN Konstfack, Stockholm

För sin eleganta installation där hon genom en kombination av sköra keramiska skulpturer, yvig kolteckning och råa järnkonstruktioner undersöker våra sinnen. Det känsliga och samtidigt påflugna uttrycket bär spår av både dåtid och framtid.

För sin egensinniga installation där vår identitet i förhållande till naturen är i centrum.Vi förflyttas här till en värld utan sociala eller normativa gränser och där allt är möjligt, en värld skapad med känslighet, lekfullhet och mod. JOLINE UVMAN Kungl. Konsthögskolan, Stockholm

För en mångbottnad och poetisk installation i en blandning av material och motiv. Bilder och avbilder skapar en rik väv av associationer kring liv och död, tro och hopp, möjligheter och misslyckanden.

ELIN ODENTIA Kungl. Konsthögskolan, Stockholm

För sitt finstämt sakliga måleri där färger, ytor och volymer balanseras med tonsäker exakthet.

ü 77


Viola Florin

ÖVRIGA STIPENDIATER CECILIA LEVY Uppsala kommuns arbetsstipendium, 100 000 kronor

Med hjälp av boksidor från gamla böcker skapar Levy nya berättelser i form av äggskalstunna skulpturer.Verken tar gestalt som frökapslar, skålar, serviser och skor – ting som i sig bär sin egen historia av liv. Lager läggs på lager och ibland skymtar ord och meningar fram från det som legat dolt och glömt. Med omsorg och precision får Levy oss att stanna upp och lyssna till det som berättas. HENNY LINN KJELLBERG Uppsala kommuns fortbildningsstipendium, 30 000 kronor

Genom att ta vara på skärvor och lämningar av bränd lera expanderar Kjellberg keramiken från objekt till fragmentariska rumsligheter. Skärva intill skärva skapar mönster som berättar om dåtid, nutid och framtid. Kjellberg är även en drivande kraft i Uppsalas konstliv som konstnärlig ledare för Konstkuben och som initiativtagare till en residensverksamhet för utövare inom det keramiska fältet. Hanna Björkdahl

78


Cecilia Levy

Henny Linn Kjellberg

KARL LANDEGREN

KATARINA SUNDKVIST ZOHARI

Uppsala kommuns fortbildningsstipendium, 30 000 kronor

Region Uppsalas kulturstipendium, 30 000 kronor

Landegrens bilder lyser av berättarglädje och lekfullhet i linje och form. Genom sina teckningar porträtterar han inlevelsefullt människans mirakel och drivs av en vilja att nå ut med sina bilder och diskutera samhällsaktuella frågor.

Katarina Sundkvist Zohari arbetar som skulptör. Hon är bosatt och verksam i Uppsala och driver tillsammans med kollegorna i konstnärsgruppen HAKA bildkonstdelen av plattformen Köttinspektionen. Hon har haft flera separatutställningar men också gjort konstverk för offentliga platser, bland annat ”Odjuret” och ”Vardagsrum” i Uppsala. Hon är ordförande i Uppsala Konstnärsklubb. Katarina Sundkvist Zohari arbetar med upplevelser, känslor och tankar som utgångspunkt, material eller referenser för sina skulpturer. I skapandeprocessen omvandlas det till form och linjer, till skulptur, till konst. Relationen mellan utgångspunkten och det färdiga verket behöver inte vara direkt utan delar och verkligheter kan ha skiftat och bytt plats. Resultatet är ofta organiska former som är svåra att definiera men där växande som begrepp, kraft och fenomen, och därmed motiv, är betydelsefullt. Katarina Sundkvist Zohari tilldelas Region Uppsalas kulturstipendium 2019 som stöd och uppmaning till fortsatt arbete med skulpturkonst, inte bara med andras, utan framför allt sin egen.

FREDRIK STRID Tierps kommuns arbetsstipendium, 50 000 kronor

Konstnären Fredrik Strid tilldelas Tierps kommuns arbetsstipendium för konstnärlig verksamhet, för att genomföra skulpturprojektet ”Fåglar i Sverige”. Inspirerat av vanitastraditionen, vars motiv ofta påminner om jordelivets förgänglighet och korthet, vill Fredrik Strid skapa skulpturer av fåglar kring sitt närområde och undersöka samhälleliga fenomen. Projektet problematiserar frågor om nationell identitet och migration och kommer att presenteras offentligt i Tierps kommun.

ü 79


Alex Rosa

Fredrik Strid

Karl Landegren

80

Viola Florin


Katarina Sundkvist Zohari

81


40 ton konst TEXT & Foto: Stewen quigley

82


"Genom att skulptera i naturmaterial som diorit och marmor ställer Laura Könönen frågor om tid och beständighet." 83


84


K

onstverket Tyst vatten eller Hiljainen vesi, som det heter på finska, invigdes vid Juvelen i Uppsala i september 2019. Bakom verket står den finska konstnären Laura Könönen. Att det blev just en finsk konstnär som fick skapa det tunga verket som möter besökarna utanför Juvelens entré är ingen slump. Laura Könönen fick uppdraget i samband med att Finland firade 100 år av självständighet 2017 och dessutom har Uppsala ett alldeles särskilt band till en svenskfinsk minoritet eftersom Uppsala kommun är ett finskt förvaltningsområde. – Det finns en viktig och stark symbolik i att det här konstverket tar sin utgångspunkt i firandet av Finlands självständighet. Laura Könönen har tillvaratagit känslan av att ha två hemländer, något som berör många i dagens Uppsala, menar Linda Eskilsson (MP), ordförande för kulturnämnden i Uppsala. Verket är sex gånger två och en halv meter stort och väger ungefär fyrtio ton. Konstverket är utformat i svart diorit från Korpilahti i mellersta Finland. Det fraktades till Sverige och Uppsala med båt och lastbil och lyftes sedan på plats med hjälp av en lyftkran. Genom att skulptera i naturmaterial som diorit och marmor ställer Laura Könönen frågor om tid och beständighet. I en avskalad form möter vår materiella kultur universums oändlighet.

– För mig är sten det ultimata materialet. Sten har alltid funnits på planeten; från början flytande och sedan stelnad. Jag tycker det är underbart att skulptera vågor i sten. Vågorna i stenen är naturliga. De kommer fram när man hugger i den. I stenen finns miljarder år av gamla vågrörelser. Sten är alltings början och slut och på något vis kommer världen att sluta i sten och förstenas, berättar Laura Könönen. Platsen för konstverket är väl vald. Tyst vatten omges av en bullrande miljö med tåg, bussar och bilar och intill ligger det väldiga futuristiska kontorshuset Juvelen som pockar på uppmärksamhet. Tyst vatten med sina frusna vågrörelser kan få oss att stanna upp och fundera på vad som är yta och djup i livet. – Det är en sådan stor glädje när ett nytt konstverk kommit på plats. Hiljainen vesi/Tyst vatten har med sitt intensiva, starka uttryck och lugnande utstrålning en stor lyhördhet för platsen och den berättelse som konstverket representerar, säger Anna Ehn, chef för Offentlig konst i Uppsala kommun. I konstverket ryms tankar om havet, vattenmassornas tyngd och vad som döljer sig under ytan. Verket framställer Östersjön som symbol för en länk och inte en gräns. Havet är ett färdmedel som fört människor till ett nytt land, och ibland tillbaka. Titeln, Hiljainen vesi/Tyst vatten, anspelar på havets eller människans inre som inte alltid överensstämmer med det yttre. m

Se filmen om Tyst vatten!

85


86


Sedan starten 1981 har Anders Walls stiftelse delat ut mer än sextio miljoner kronor i stipendier och bidrag. Antalet stipendiater uppgår idag till drygt fyrahundra personer. Stiftelsen delar årligen ut stipendier till unga begåvningar inom områdena naturvetenskaplig forskning, entreprenörskap, landsbygdsutveckling, internationella studier och musik. Minst lika viktig som stipendiesumman är med­lemskapet i nätverket Wallumni, som består av alla tidigare stipendiater. Medlemmarna träffas regelbundet och genomför bland annat internationella studieresor tillsammans..År 2000 tillkom även stipendiet Årets Uppsalastudent. Stipendiet delas ut till en person som utvecklat entreprenörskap med anknytning till sin utbildning eller en person som utmärkt sig för goda, kreativa insatser vid universitetet, deltagit i kår- och/eller nationsliv eller gjort särskilda insatser till stöd för andra studenter.

Årets Uppsalastudent 2019 Utdelningen av stipendiet Årets Uppsalastudent på den årliga Anders Wall-föreläsningen i entreprenörskap i Uppsalas universitetsaula har en särskilt pampig inramning. Det har blivit något av en tradition att stipendiet ska överräckas av en kunglighet. I november 2019 var prinsessan Christina på plats i universitetsaulan för att hedra och gratulera Årets Uppsalastudent. Årets Uppsalastudent 2019 heter Carl Johan Carlberg. Han studerar på civilingenjörsprogrammet i system i teknik och samhälle vid Uppsala universitet. Vid sidan av studierna har Carl Johan Carlberg varit en drivande kraft i integrationsprogrammet Engineer to Engineer, som är en del av föreningen Engineers without Borders. Projektet utgör en plattform för nyanlända ingenjörer som behöver guidning och hjälp för att knyta kontakter med svenska företag och organisationer. Programmets syfte är att få till stånd en snabbare integration i det svenska samhället. Under Carl Johan Carlgrens ledarskap har integrationsprojektet vuxit ekonomiskt och programverksamheten har fått en större omfattning med arbetsmarknadsdagar, workshops för CV-skrivande och intervjuteknik. Det har också varit framgångsrikt i arbetet med att skapa praktikplatser för nyanlända vid universitetet.

av Lillemor Berg

foto: Stewen Quigley

Förutom studierna och ledarskapet i Engineer to Engineer har Carl Johan Carlberg har också varit aktiv som marknadsföringsassistent och fanbärare vid Södermanlands-Nerikes nation. Det filantropiska engagemanget väcktes i gymnasiet under ett utbytesår i Ecuador. Klyftorna i det sydamerikanska samhället och dess konsekvenser för människor med olika ekonomiska förutsättningar gjorde ett stort intryck i Carl Johan Carlbergs världsbild och tände en vilja att bidra aktivt till förändringar. Under en senare resa i Sydamerika drabbades staden han bott i under utbytesåret av en jordbävning. Carl Johan begav sig dit för att arrangera ett nödprojekt som samlade in pengar till anskaffning av förnödenheter. Sedan dess har han en dröm om att någon gång få arbeta inom ett FN-organ i en roll som inkluderar hans kompetens som tvärvetenskaplig ingenjör. – Drömmar har jag många av, men så länge jag får göra något där jag känner att jag får bidra till att förbättra samhället är jag öppen för det mesta, sa Carl Johan under sitt tacktal på Anders Wall-föreläsningen, där han också lovar att förvalta det förtroende som stipendiet medför genom att fortsätta på den inslagna vägen med att engagera sig för en bättre värld. m

87


J

ulmysterium från Järnbärarland

88

av Magnus Alkarp


S

trax invid en slingrande landsväg i Bergslagen, bland de höga tallskogarna på gränsen mellan Västmanland och Dalarna, ligger resterna av en gammal byggnad. Invid den mossbelupna ruinen finns det en sänka i marken i vars mitt det ligger några stora stenar. Vegetationen runt sänkan avslöjar att det måste finnas närhet till strömmande vatten och mycket riktigt, rullar man undan stenarna ser man att de har täckt mynningen på en källa. Lyssnar man noga, kan man höra hur vattnet porlar där nere. Den som tänker att bara en yrkesskadad arkeolog kan bli eld och lågor över en ruin och ett hål i marken har förmodligen alldeles rätt. Men allting stämmer – placeringen, grunden, tekniken, orienteringen – det råder ingen tvekan om att det här är resterna av ett medeltida kapell med en helig källa. Det finns en gammal ramsa från dessa trakter och även om det är ett halvsekel sedan jag hörde den, har den ständigt pockat på uppmärksamhet:

Kolarbarn och Bispekar´n slogs så kôrka rök. Då kom ur skogen Björnefar ut på jul-besök. Bispen grina björnen flina, pissade i brunnen fina, sade: ett sade: tu Pappa Pius springer ut.

Man ska vara försiktig med ramsor och lokala traditioner, de är roliga och värda att bevara, men man gör ett misstag om man tar dem på för stort allvar. Men i det här fallet fanns det flera omständigheter som fick mig att misstänka att ramsan trots allt hade med just den här platsen att göra.

J

ag tillbringade många barndomssomrar – och faktiskt ett helt år av mitt liv – i de här järnbärarmarkerna. Det var en andlig upplevelse. Som att gå in i ett vilt och skrämmande landskap, men samtidigt bli omfamnad av något stort och välvilligt. Det här var på den tiden då barn ännu fick klättra i träd och utforska saker och ting utan att någon vuxen såg sig tvingad att organisera vår fritid. Avfolkningsbygder eller inte, det finns ingenting dött med Bergslagen. Här fanns det saker att upptäcka. Luften var hög och klar, skogarna oändliga, tjärnarna djupa och myrarna kunde sluka en hel armé utan att lämna det minsta spår. Där fanns bottenlösa gruvhål, rytande forsar och kristallklara åar där man enkelt kunde hiva upp hinkvis med abborre. Verksamheten i smedjorna hade i huvudsak upphört redan under 50-talet, tillfälligt räddade av någon arbetsmarknadsåtgärd, men själva hyttorna fanns kvar – pietetsfullt vårdade och i stort sett fria att utforska. Där fanns tillräckligt med livs levande faror – slingrande, bevingade eller fyrbenta – för att man så här i efterhand kan förundras över att man ännu är vid liv. Det var inte bara egna äventyr som lockade. Utanför affären satt gamla smeder och kolare och smådjävlades med varandra eller berättade skrönor för oss barn. Det fanns en mäktig stolthet bland dem. Den där stoltheten som kommer sig av väl utfört värv, självkänsla och

89


ömsesidig tillit. Här fanns inte ett spår av den servila, krypande bruksmentalitet som man kunde se i småstäderna, den som gjorde livet outhärdligt pinsamt – som när klasskompisarnas pappor tog av sig mössan och bugade sig inför min far. Han avskydde det, vilket var en slags tröst. Här i Bergslagen tog man av sig mössan för att det tillhörde allmänt hyfs, men bugade sig gjorde man aldrig. Man såg den andre i ögonen, nickade och sa ”Men se goddag”. Och sedan var det inte mer med den saken. För den oinvigde, eller för den som trodde sig kunna tala till dem snarare än med dem, kunde järnbärarlandens folk te sig ordkarga och bistra. Men när de väl bestämt sig för att ”språka” med dig fanns det inte mycket som kunde stoppa dem. Och det är jag tacksam över, för framför allt var det här ett landskap fullt av berättelser. De bara låg där. Orimliga eller rimliga, begripliga eller obegripliga. Och det var bland dessa järnbärare som jag inte bara fick höra den där ramsan ovan. De berättade om ofärdsår, om vargavintrar, om missväxt och om koleran. De berättade om rysliga eldsvådor, om kolare som försvunnit in i milorna, om lärlingar som krossats av kvarnhjul och de besparade oss inte ett enda av de övernaturliga väsen som påstods leva lite varstans i trakten.

V

idskepelse drabbas aldrig av missväxt. Kålen kan ruttna under sommarregnen, förfaras av larver eller tyna bort i högsommarhettan, men vidskepligheten jagade folket i alla väder, i allt de gjorde följde den dem. För länge sedan, berättade de, kunde folk inte gå från den ena stugan till den andra utan att framföra besvärjelser och sjunga ramsor som sedan länge förlorat sin mening. De plockade fickorna fulla med magiska amuletter, märkliga slaggbitar, träbitar från kistor, framtänder från barnamördare och tygtrasor från svepningar – allt till skydd mot något som ingen riktigt trodde på, men som alla ändå fruktade. Vidskepligheterna var inte på något sätt förbi. Det sades att om man färdades genom skogarna när snön var ny och dagen som kortast, kunde man med egna

90

ögon se de glödande spåren av eldspringaren eller brasryttarna. Invid tjärnarna lurade bottenfrun, i ån forskarlen, invid tjärdalar och kolningsgropar beckfruar och glödslukare, hyttgryn och milormar, stövelknytt, frostbitare och benspräckor. Och om juldagen råkade infalla på en onsdag, kunde man höra de ohyggliga myrgriparna sjunga sin årliga dödsmässa framför andaktsfulla skrattdjävlar och diskärringar. Hur gärna man än vill tro att sådana vidskepligheter hör skogarna till, och att byarna och gårdarna, smedjorna och kvarnarna därför var befriade från sådana styggelser, fanns det inte många här i trakten som inte hade fått en skymt av hammarryttaren eller slagglåmaren, falskmjölnaren eller nässelprosten, hemlighusryckaren, tanddragaren, barnaflåaren eller glödpåven. I herrgårdarna och disponentsvillorna hände det inte sällan att ett och annat besökande barn försvann spårlöst, förmodligen på grund av dödbarnen som emellanåt kröp upp ur sina sista vilorum för att rycka till sig en och annan livs levande lekkamrat. Inte ens kyrkan var fredad, för mellan vapenhus och kor flög det rättarandar och pestebispar, vildsjälar, gravryttare, predikardjävlar och skenmunkar. Men det där trodde man ju förstås inte på. Det enda som var lite intressant var den där gamla ramsan, den måste ha varit förknippad med kapellet och källan. Men frågade vi de äldre vad den betydde, svarade de strängt att det fanns saker man inte talade om och platser man inte besökte. Med andra ord gjorde vi inte annat.

M

edan det mesta i minnesväg från den tiden är grundligt bortraderat, följde de där berättelserna, och i synnerhet den där ramsan, mig överallt. Den dök upp när jag trodde att jag hade glömt den, oförställd pockade den på uppmärksamhet.Det var först för tio, tolv år sedan som jag fick en chans att vaska fram lite arkivfynd som kunde utröna om det fanns en förklaring till den. Till min stora förvåning gör det kanske det.

n


S

påren går tillbaka till det postreformatoriskt paranoida 1600-talet, då allt som kunde påminna om katolska sedvänjor skulle rensas ut. Femhundra år av sedvänjor och traditioner förklarades ogiltiga. I dessa trakter gick det ganska beskedligt till, man ville inte väcka bergsmännens berömda raseri, därför gick man varligt fram. De gjorde små symboliska nedslag, kastade igen några källor, rensade kyrkor från allt för uppenbar katolsk tradition. Vanligt folk hade ingenting att frukta. Däremot var det livsfarligt att vara lärd. I synnerhet om man dessutom var präst. Minsta rykte kunde leda till stupstocken. I den här bygden ryktades det om Drifte-Per, sockenprästen här i trakten. Om Drifte-Per (Petrus Ursa, Petrus Arosenius eller ibland Biörn-Petrus) vet man att han efter två terminer i Uppsala for till det holländska Leiden. Det är alldeles tydligt att han har hamnat på fel ställe vid fel tidpunkt. Där kom han att umgås med de farligaste av Europas tänkare, cartesianerna och katolikerna. Det var farligt att så otvunget umgås med främmande trosbekännelser, ett ystert och ungt sinne kunde lätt smittas av deras kätterska bedrägerier och när Drifts återvände utvalde man åt honom en liten socken i Bergslagens skogar, vilket naturligtvis var en listig förvisning. Bland tysksmidare, limslagare, masmästare, kolfatare och råstudrängar var han tämligen ofarlig, vad kätterskt han än försökte inbilla dem, skulle ingen av dem bry sig eftersom de hade viktigare saker för sig.

V

i möter hans namn först femton år senare, i ett brev från bruksherren till biskopen Laurelius av Västerås. Han klagar över bergsmännens vidskeplighet och konstaterar att orsaken är Drifte-Pers ”papistiska bedrägerier”. I skydd mot Djävulen vänder de sig inte till Gud, nej till värn sökte de sig till en källa vid ett kapell ”utmeed landzvägen”, i en ”enfaldig förhoppning att de katolska sedvänjorna skall blidka det onda”. Med stigande förtvivlan hade han sett resultatet av dessa vidskepligheter. Bönder som inte hann få plogen i marken eller bärga skörden i tid på grund av något skrämmande tecken i skyn. Barn som aldrig fick

lära sig att räkna längre än till tio, då alla tal över elva sades förarga de levande begravda. För att inte tala om familjen som hade brunnit inne då ingen tordes hämta vatten ur gårdens brunn av den enda anledning att ingen kunde minnas den magiska ramsa som kunde blidka den vålnad som påstods leva i brunnens djup. Allt detta var Drifts fel, ansåg bruksherren. ”Han går onykter omkring i en björnfäll mitt i sommaren, sjunger på latin som en katolik och eggar ungdomen till last och synd”, skriver han.

D

et enda jag vet med säkerhet är att Västeråsbiskopen Laurelius kallade Drifts till sig och bad honom förklara sig. Drifts svarade att han hade viktigare saker att uträtta eftersom det strax var jul. Då beslutade biskopen att sända en resolut prästman och några bastanta mannar till hyttan för att bränna ned kapellet, igenkasta källan och ”nedbryta allt som hörer denna vantro till.” Vi vet att biskopens man och hans följe anlände till hyttan den fjärde advent och vi vet att han efter ett långt förmaningstal for ned till kapellet och brände ned detta ”ondskans tempel”. Vi vet också att ortsbefolkningen kom ”i hugg uppå (biskopens) män” och att det hela riskerade att bli en blodig uppgörelse. Men det blev det aldrig. Finns inte ett ord om några bataljer, så något måste ha hänt, någon måste ha ingripit.

D

et kan vara nu som förklaringen till den lilla ramsan faller på plats. Vi är visserligen på osäker mark, men om man läser den med nya ögon skulle man enkelt kunna föreställa sig att det var Drifte-Per – Björnefar – som kom ut ur skogen i sin björnpäls, tjöt åt de stridande att sluta bråka varpå han ställde sig för att urinera i källan. Och därmed var den för evigt vanhelgad – varpå ”Pappa Pius” sprang ut för gott. Och varför inte? Man vet aldrig. Så kanske det var. m

91


92


BIZARTpodden går vidare Första avsnittet sändes i april 2018 då trollerikonstnären Johan Ståhl gästade studion. Sedan dess har BIZARTpodden sänt drygt 40 avsnitt med spännande gäster och angelägna samtal från studion på Övre Slottsgatan 6. Succé! BIZARTpodden har rekommenderats bland de 100 mest populära på podbean.com. HÄR FINNS ALLA PODDARNA:

bizartpodden.podbean.com

93


UPPTÄCK! med johanna uddén MÖBELN Den gamla möbelfabriken i Tierps hjärta, i folkmun känd som Möbeln, har byggts om. Här har kommunen skapat ett kulturcentrum och en mötesplats för alla. De publika verksamheterna är bibliotek, kulturskola, fritidsgård, konsthall, boulehall, café, uthyrningsdel med stor scen och plats för 800 personer. Tierpsrummet som kommer att präglas av Tierps kommuns historia håller på att färdigställas. En fin satsning är att kommunen ska anställa ungdomsambassadörer som ska utforma verksamheten för andra ungdomar i Kulturhuset Möbeln. I huset finns varierad programverksamhet för alla åldrar och i konsthallen arrangerar Tierps Konstförening olika utställningar. Utanför Möbeln är nu Christian Anderssons permanenta verk 4+1 färdigställt. Formen och titeln syftar på ett fingeravtryck och materialet är inspirerat av brunnslock från Tierp.

Foto: Petra Stärkman

BOKEN OM INGRID När Ingrid Hovstadius, legendarisk verksamhetsledare på Friskis&Svettis i Uppsala, gick i pension bestämde sig föreningen för att göra en bok om hennes gärning. I boken Om jag bara får välja ett enda ord väljer jag våga berättar Ingrid Hovstadius om olika episoder ur sitt arbetsliv och hur hon hanterat dem. Ofta på ett snabbt och okonventionellt sätt där hon utgått från magkänslan. Ingrids ord är nedskrivna och sammanställda av Rickard Weidstam. Det är underhållande läsning, vilket några av rubrikerna skvallrar om: Är det här medel? Nej, men det är roligt. – Vi har ingen värdegrund. Vi har kul. – Det måste inte vara formellt. Det måste bara gå rätt till. Ingrid Hovstadius tilldelades Uppsala kommuns hedersmedalj 2019. Möbeln, kulturcentrum i Tierp och verket 4+1 av Christian Andersson. Foto: Anders Badner

94


Image Courtesy: Chemould Prescott Road and Shakuntala Kulkarni, Photo Credit: Shivani Gupta, Production Support: Arundhati Chattopadhyaya, Art Direction: Samarth Art Service, Processing and Printing: Photokina. Shakuntala Kulkarni, Vintage Pearl Terrace, Bandra. Performance. Photo Shivana Gupta. Courtesy: Chemould Prescott Road and Shakuntala Kulkarni.

UNHOMED För den samtidskonstintresserade är en av vårens höjdpunkter Uppsala konstmuseums utställning Unhomed. Museet har bjudit in en grupp internationellt verksamma konstnärer för en utställning som rör globalisering, kulturarv och yttrandefrihet. Genom sin konst ifrågasätter de föreställningen om identitet och tillhörighet. För den som besökte Venedigbiennalen kan det vara intressant att i den här utställningen återigen se verk av konstnären Shilpa Gupta (hon med poesin fäst på spetsiga hållare samt den slående grinden). Övriga konstnärer är Shakuntala Kulkarni, Nadia Kaabi-Linke, Sirous Namazi, Shahana Rajani och Zahra Malkani, Lap-See Lam samt Alexandra Mitlyanskaya.Utställningen pågår 1 februari – 10 maj på Uppsala konstmuseum.

Mod, minnen och äventyr – en vandring för stora och små bland Uppsalas offentliga konst Johanna Uddén

MOD, MINNEN OCH ÄVENTYR Jag tyckte länge att det saknades en konstguide för barn i Uppsala. Till slut tog jag kontakt med kommunen och sa att jag själv ville skriva något om offentlig konst för barn. De nappade! I den lilla boken Mod, minnen och äventyr finns lättskrivna texter om tolv av Uppsalas offentliga verk av bland andra Jan Svenungsson, Anna-Karin Brus, Knutte Wester och Hanna Beling. Texterna beskriver verken men försöker också ge ingångar för barnen att fantisera själva. Boken fungerar bra som underlag för konstvandringar för förskolor, skolor och familjer. Men jag har noterat att texterna även funkar för vuxna utan barns sällskap.

95

ü


NY KONST I KNIVSTA

Foto: Jon Hulander

Den som åker tåg förbi Knivsta kan inte ha missat deras nya stora byggnation – Knivsta Centrum för Idrott och Kultur. Byggnaden som nyligen invigdes är ritad av arkitekter på Norconsult och innehåller lokaler för både idrottande och kulturutövande. Jag noterar i och för sig att huvudparten av lokalerna är avsedda för idrott. Här finns två fullstora sporthallar, en kampsportlokal, en ishall och en scenkonstlokal. En restaurang gör att Knivstaborna kan komma hit och bara hänga och mötas. Och dessutom kan de få uppleva spännande konst! Det här är nämligen Knivsta kommuns största konstsatsning, med en budget på 2,75 miljoner. Fyra konstnärer har arbetat med själva gestaltningen. På torget utanför har Cecilia Ömalm har gjort skulpturer i form av en bandyklubba med boll och en pensel. I den stora foajén hänger en skulptur av långa stålband gjord av Liva Isakson Lundin. Skulpturen samspelar fint med golven i terazzo som är ett verk av Susanne Vollmer. Motiven här har en koppling till aktiviteter i huset och till Knivstas historia. Juri Markkula som nyligen ställde ut på Bror Hjorths Hus, har gjort en akustikvägg i moduler, där färgen, som tonar för varje formmodul, skiftar i 70 nyanser i övergången från ofärgat till mörkt. Förutom de platsbeställda verken har man köpt in enskilda verk till en så kallad konstkollektion. Den består av 27 verk av bland andra My Lindh, Lisa Jonasson, Tobias Sjöberg och Bård Breivik. CIK har en fin konstsatsning i det stora hela.

STIPENDIER OCH PRISER

Foto: Stewen Quigley

Bondkyrko hembygdsförening, Uppsala kommuns kulturarvspris Uppsala kommun delar varje år ut ett kulturarvspris till speciellt framstående bevarande- och utvecklingsinsatser av historiskt värdefulla miljöer i kommunen. Föreningen Bondkyrko hembygdsförening fick årets kulturarvspris för sina föredömliga insatser för att bevara, bruka och tillgängliggöra Stabby prästgårds kulturmiljö. Uppsala kommuns kulturarvspris om 20 000 kr tilldelas Bondkyrko hembygdsförening som med sin verksamhet främjar och tillgängliggör ett levande kulturarv i kommunen. Kulturmiljön Stabby prästgård är en stor tillgång och en mötesplats som skapar gemensam identitet och sammanhang för kommunens invånare. Tack vare Bondkyrko hembygdsförening har miljön bevarats och utvecklats till glädje och inspiration för alla och envar.

96

Se filmen om Stabby prästgård!


Meline Höijer Schou, Gösta Knutsson-stipendiet Uppsala kommun delar varje år ut ett stipendium till en person som utmärkt sig för sitt pedagogiska arbete. 2019 års mottagare är Meline Höijer Schou, konstnärlig ledare och enhetschef på ungdomskulturhuset Leoparden Uppsala kommuns Gösta Knutsson-stipendium 2019 om 30 000 kr tilldelas Meline Höijer Schou som med patos för unga människors rätt och möjlighet att uttrycka sin personlighet och sina drömmar har skapat en oas i kulturhuset Leoparden. Där kan en vara sig själv och uttrycka sina konstnärliga talanger i en trygg men samtidigt utmanande miljö med professionell inramning.

Meline Höijer Schou. Foto: Stewen Quigley

Lars Lambert. Foto: Stewen Quigley Kristina Winiarski. © David Möller Elisabeth Leyser. Foto: PawelIwanov Amalie Stalheim. Pressbild. Foto: Nikolaj Lund

Lars Lambert, Disapriset Disapriset delas ut av Uppsala universitet och Studentbokhandeln i Uppsala för att främja populärvetenskapligt författande. Prissumman är på 25 000 kronor. Mottagare av 2019 års Disapris är författaren, filmregissören och fotografen Lars Lambert. Årets Disa-pris tilldelas Lars Lambert för boken ”Uppsala kring 1900. Staden och människorna i Alfred Dahlgrens bilder”. Genom en lysande kombination av fotografi och kulturhistoriska texter, berättar boken fängslande och finstämt om människor, byggnader och platser i ett sedan länge förgånget Uppsala.

Se filmen!

Mattias Selldén, Kaleidos stipendium för unga hantverkare Kaleido konsthantverk vill ge nyetablerade konsthantverkare en god start och en plats att visa sig på. Därför delar de årligen ut ett stipendium som består av en kostnadsfri utställningsperiod i Kaleidos galleri. Möbelkonstnären Mattias Selldén fick stipendiet 2019 och kommer att ställa ut 7–29 mars 2020. För sina möbelliknande skulpturer och skulpturala möbler där han utnyttjar trästyckenas ursprungliga och organiska former. Hans arbeten vittnar om stor kunskap och känsla inför materialet och gamla beprövade trätekniker. Råa obehandlade ytor samsas med de bearbetade och strikta utan att den levande formen går förlorad. I stillsamt humoristiska undersökningar tämjer han träet och skapar något nytt som blir till sanna möten mellan konst,  konsthantverk och design. Girestastipendiet Musikstiftelsen Giresta delar varje år ut flera stipendier som ska användas till kvalificerade studier på stipendiaternas respektive specialområde. För närvarande är stipendiesumman 100 000 kronor per stipendiat. I bestämmelserna ingår att stipendiaten ska ge en konsert i Giresta kyrka, i regel samma år som stipendiet delas ut. Stipendiaterna utgör kärnan av musikstiftelsens verksamhet. 2019 års stipendiater är mezzosopranen Elisabeth Leyser samt cellisterna Amalie Stalheim och Kristina Winiarski.

97


Eftertanken Det är precis som det brukar vara i början på december. Några enstaka minusgrader, ett tunt täcke snö på marken. Och precis som vanligt börjar 10 000 SJ-pendlare mobilisera tålamodet inför vintersäsongens trängsel, förseningar och inställda tåg. Det är orättvist, hävdade en SJ-medarbetare som jag lyssnade på under en trevlig lunch på Gillet tidigare i år. Trots allt snack är förseningarna och de inställda tågen få, och de blir numera allt färre. Men det hjälper inte. På bottenplats i varumärkesligan ligger bilden av SJ lika fastfrusen som en väntande på perrongen i Knivsta. En stunds eftertanke borde räcka för att förstå varför. Problemet är inte, som SJ-mannen på Gillet säger, att nå ut med budskapet att tågen blivit bättre på att gå i tid – och att när de inte går i tid är det Trafikverkets fel. Problemet är att man riktar det till folk som precis stått övergivna på en perrong eller suttit två timmar utan information i en stillastående vagn utan fungerande toalett. Då är det inte det man vill höra. En gammal reklamman som var verksam långt innan allt kunde fixas med en app brukade säga: ”Är du bra på något behöver du inte fundera så mycket på vad du ska säga till dem som gillar det du gör. Tänk istället på hur du bemöter de som är missnöjda.” Öva på det SJ så kommer det säkert att ordna sig.

Rickard Weidstam

98


99


BIZART

Nr 36 De c e m b e r 2019 – Ap ril 2020

PRISBELÖNT MUSIKAL MED HELEN SJÖHOLM I HUVUDROLLEN

BIZART NR 36

NEXT TO NORMAL

Hanna Beling öga mot öga

Helen Sjöholm

en luststyrd karriär

Carina Burman & Bellman

Affe Ashkar regisserar Pitbull

40 ton konst Laura Könönen

Mårten Jansson världens kompositör

Peter Friis Johansson

musikchef i Giresta

>>PREMIÄR 29/2, STORA SCENEN

Maj Bring

ett konstnärsskap

19/20: PULS

UP PSALA>> > > ST ADSTEAT E R

BILJ/INFO: 018-14 62 00 WWW.UPPSALASTADSTEATER.SE

Alltid 100 sidor med kulturen som drivkraft

Profile for Stewen Quigley

BIZART NR 36  

Alltid 100 sidor med kulturen som drivkraft

BIZART NR 36  

Alltid 100 sidor med kulturen som drivkraft

Profile for bizart
Advertisement