Det är inte klokt vad nära det var. Denna kulturskatt räddad i sista stund i ett hav av eld och vatten. På grund av ett pojkstreck, ett ögonblicks verk. Församlingen beslutade genast att kyrkan skulle återuppföras så som den varit. Ingen diskussion verkar ha förekommit om eventuella förändringar. Och altartavlan blev tack och lov patient hos konservatorn Luciano Escanilla och kunde så småningom åter pryda korväggen i den nyuppförda Salabackekyrkan. NÄRBILD AV BROR
Man finner värdefulla och levande betraktelser om Bror Hjorth och hans verk i hans hustru Margareta Hjorths biografi Närbild av Bror. Hon skriver: ”Det finns en målning som sammanfattar allt det som Bror Hjorth ville med sitt sena måleri, nämligen altartavlan för Salabackekyrkan i Uppsala med motivet Jesu intåg i Jerusalem. Sten Hummel-Gumcelius, kyrkans arkitekt och även arkitekt till huset på Norbyvägen, tog kontakt med Bror och frågade om han ville göra ett stort träkors för korväggen. ’Det får du vända dig till en snickare för’, svarade Bror, ’men jag gör gärna en målning.” Sagt och gjort. Det Bror hade att ta sig an i Salabackekyrkan var det höga spetsbågsvalvet med ett stort takfönster, som släppte in ett jämnt och vackert ljus på korväggens smala, svagt grålaserade brädor. Kyrkorummet har liknats vid ett skepp med kölen vänd uppåt. Margareta Hjorth skriver igen: ”Det hela var mycket estetiskt och desto roligare då, att Sten Hummel-Gumcelius vågade släppa in Brors expressivitet i färg och uttryck. Arkitekt och konstnär var genast ense om att målningen skulle vara långsmal i ett liggande format, som kontrast och balans till den höga altarväggen.” Hemma på Norbyvägen var ateljén redan upptagen av Näckens polska i gips och målningarna för altartavlan i Jukkasjärvi kyrka. Den 3,5 gånger 1 meter stora duken för den nya målningen placerades i vardagsrummet i bostadsdelen på den enda möjliga väggen. Ett fönster och en dörr fick barrikaderas och rummet förvandlades till en målarateljé. – Bror Hjorth har gjort flera utsmyckningar för kyrkliga sammanhang, men det här är den enda målningen faktiskt, berättar Mattias Enström, tf museichef på Bror Hjorths Hus. Annars är det skulpturer och reliefer han har gjort. Kanske var det skönt att göra en målning, att få lite variation efter två fysiskt krävande arbeten med reliefen för Jukkasjärvi och Näckens polska. Säkert var det också ett medvetet val, för att han tyckte att det passade bäst i kyrkorummet.
Målningen är typisk för Bror Hjorths senare måleri, som han hittar fram till under 50-talet. Han var inte nöjd med sitt måleri på 40-talet, då han kom för nära ett naturalistiskt sätt att måla. – Det var en konstnärlig förnyelse som hänger samman med att Bror Hjorth blir lärare i teckning och tvingas rannsaka sig själv, menar Mattias. Han upptäcker linjen och betonar den, och får flera beställningar av offentlig konst som kräver större tydlighet i form och färg. Förnyelsen hänger också ihop med den nya kärleken i hans liv, Margareta. Och hon skriver i Närbild av Bror: ”I denna målning har Bror konsekvent och avspänt genomfört sitt program om de rena färgerna, lagda bredvid varandra, klart och tydligt, men ändå med en mjuk koloristisk verkan.” ENSAM MED SINA SYNER
Till min glädje kan man även läsa Bror Hjorths egna ord om tavlan: ”Jesus kommer från vänster, ridande på en åsna, ledd av en lärjunge (Petrus). Jesus ensam av alla ser det svarta kors, som utgör mittpunkten i tavlan. Från höger rusar folk till mötes. Det är ett folknöje för dem, detta med den ridande predikanten. Palmkvistarna bildar en port, ett hus suggererar staden. Men denna grupp av profana människor, ett par kvinnor, en man och en liten pojke som springer till mötes från höger, hejdas i sitt lopp av en liten flicka som kokett och stilla kastar blommor på vägen. Där svänger rytmen, flickan skapar frid och stillhet omkring mannen på åsnan. Gruppen till vänster, lärjungarna och Magdalena med Johannes främst med utbredda armar, marscherar i jämn takt, utan att se det svarta korset eller de mörka cypresserna, hotfulla som spjutspetsar. Endast den ridande Jesus anar och ser."
67