Bizart_nr28

BIZ&ART 28

Kreativ produktiv häftig

®

ART

BIZ

Magasinet om entreprenörskap med kulturen som drivkraft. Distribution i ABC län

28 JOHAN STÅHL BASTUKONST AMONG LYNX BEVINGAT AALTOHUS SKANDIONKLINIKEN CHILD CARRYING WINGS KÄND JAZZPROFIL FORSKARPODDEN KVANTFYSIK OCH BRIDGE WEST SIDE STORY KULTURENS CHEFER SUZANNE FÄRNERT SALNECKE SLOTT I TEATERNS KOSTYMATELJÉ KUL OM RUNOR ARKITEKTEN JOHNNY SVENDBORG NUDGING LINNÉS KAMMARE Kph Trycksaksbolaget AB, 018-7818100, www.kph.se Vår Expo-avdelning finns på Svederusgatan 1-3, (korsningen Fyrislundsgatan/Stålgatan)

BIZ&ART 28

iv ktiv g

®

ART

BIZ

Magasinet om entreprenörskap med kulturen som drivkraft. Distribution i ABC län

28 JOHAN STÅHL BASTUKONST AMONG LYNX BEVINGAT AALTOHUS SKANDIONKLINIKEN CHILD CARRYING WINGS KÄND JAZZPROFIL FORSKARPODDEN KVANTFYSIK OCH BRIDGE WEST SIDE STORY KULTURENS CHEFER SUZANNE FÄRNERT SALNECKE SLOTT I TEATERNS KOSTYMATELJÉ KUL OM RUNOR ARKITEKTEN JOHNNY SVENDBORG NUDGING LINNÉS KAMMARE

18100, www.kph.se sningen Fyrislundsgatan/Stålgatan)

Omslagsbild Trollkarlen Johan Ståhl Foto: Stewen Quigley

Medarbetare/redaktion

Ansvarig utgivare: Stewen Quigley Redaktion: Lillemor Berg, Stewen Quigley, Johanna Uddén Textredigering: Anna Jonson, ART ANNA Foto: Magnus Alkarp: s 102. Èva Mag: s 106. Markus Nystrand: s 92. Bo Gyllander (Tora): s 107.

Máridjá Pirak Sikku (Sápmi): s 113. Matilda Rahm (Anna Odell): s 112. Anton Wiraeus: s 11, 12, 14.

Sarah Thorén: s 16, 17 (övre), 18, 32, 33, 34, 54, 56, 67, 101, 114. Beteendelabbet press: s 21.

V-Dala arkiv: s 23, 24. Carl Fredriksson (nedre): s 33. Johnny Svendborg press: s 61. Henri Osti: s 100.

Cecilia Österberg: s 62. Armin Tavakoli (press): s 64. Uppsala konstmuseum: Viktor Max (Holken): s 112. Suzanne Färnert (produktbilder): 87. Knutte Wester (illustration): s 43. Katarina Sundkvist Zohari: s 107. Mouri Ferryman: s 107. Emelie Gustafson: s 52 (foto på Stefan Karpe). Stewen Quigley: 4, 7,10, 13, 22, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 51, 53, 58, 59, 66, 67, 68, 70, 73, 74, 75, 76, 77, 79, 80, 81, 82, 84, 86, 88, 89, 90, 91, 92, 94, 95, 96, 97, 98, 106, 108, 109, 110, 111, 114.

Redaktion redaktion@bizart.se Stewen Quigley – ansvarig utgivare – stewen@bizart.se Johanna Uddén – redaktör – uppslag@bizart.se Lillemor Berg – redaktör – layout – lillemor@bizart.se

Annons annons@bizart.se Stewen Quigley – stewen@bizart.se Ulla Holmberg – layout och korrektur – ulla@bizart.se

Annonsering: BIZ&ART AB, Övre Slottsgatan 6, 753 10 Uppsala. Tel 0705 95 41 41, vxl 018-26 26 00, Fax 018-26 26 06 annons@bizart.se, kontakt@bizart.se, www.bizart.se Tryck: Trydells Tryckeri AB, Laholm ISSN-nr: 1654-5370 Miljömärkning: Trydells Tryckeri AB är miljöcertifierat enligt ISO 14001.

Hela produktionen inklusive distribution i miljövänlig plast är miljömärkt med Lic nr 341091.

För icke beställt material ansvaras ej. Tidningen får ej kopieras.

Citera gärna men ange källan.

Kontakt – kontakt@bizart.se Anmälan till event – anmalan@bizart.se

Skribenter Magnus Alkarp Lillemor Berg Joelin Quigley Berg Andrea Dahlkild Anna Jonson Lars Lambert Pia Sörås Staflin Gunilla Sthyr Sarah Thorén Johanna Uddén Mia Ulin Rickard Weidstam

STEWEN QUIGLEY

2

LILLEMOR BERG

JOHANNA UDDÉN

SARAH THORÉN

MAGNUS ALKARP

ANDREA DAHLKILD

LARS LAMBERT

ULLA HOLMBERG

MIA ULIN

GUNILLA STHYR

ANNA JONSON

innehåll 4 Ännu bättre magi åt världen! Trollkarlen Johan Ståhl 10 Tervetuloa! Konstnären Anton Wiraeus 16 Tungt Smutsigt Svängigt 20 Nudging 22 Det bevingade huset 32 pickipicki – matbloggaren Christina Jansson

66 Nytt ljus på Jesus – Bror Hjorths altartavla i Salabacke kyrka

70 Kulturens chefer 73 De köpte ett slott 78 West Side Story – en högaktuell 58-åring 82 Kulturambassadör och folkbildare Håkan Liby 86 Guldsmedsmästare Suzanne Färnert

36 Där konsten är en del i behandlingen –

Skandionkliniken

90 Den tionde skorstenen

42 Carrying Child Wings – konstnären Knutte Wester

94 Rush i teaterns kostymateljé

46 En av Sveriges största jazzprofiler? Det kunde

var´t Werre!

54 Vetenskap i hemtrevlig förpackning –

Universitetets nya podcast 58 7 frågor till arkitekten Johnny Svendborg 62 Ung forskare ökar vinstchans i Bridge

med hjälp av kvantfysik

100 Historiebiten 102

Runor är stenkul

106 Till Minne av Anna-Lisa Thomson – Stipendier

till kvinnliga konstnärer 108 Nu kan vi värma oss med ett stycke

svenskt världsarv

111 Självbildning 112

Upptäck!

ANNONSÖRER

Helsida: Aaltos Bergmans Cajsa´s Kök Friskis & Svettis HSB KPH La Parilla Länsförsäkringar Upplands Lokaltrafik Uppsala konstmuseum Uppsala stadsteater Triller Mat och Bröd Villa Anna Halvsida: Elon Toyota Uppsala universitet

Kvartssida: Mutomoprojektet Upplandsmuseet Åttondelsida: Teaterbaren Teater C TM Gallery Uppsala Experience 3

4

Får du se riktigt bra magi är det som ett slag i ansiktet, säger trollkarlen JOHAN STÅHL. Han har nått sina mål, lagt världen för sina fötter, startat en festival och en högskoleutbildning i magi.

Nu tar han både SM och NM i trolleri till Uppsala under en magisk helg i april.

ännu bättre magi åt världen!

J

ag möter Johan Ståhl en eftermiddag på fiket på Uppsala Stadsteater. Det är egentligen stängt, men när jag berättar att jag ska träffa Johan serverar den vänliga personalen genast kaffe och goda bakverk från det egna bageriet. På Stadsteatern är Johan en välkänd och omtyckt profil. Själv lärde jag känna honom för tio år sedan via ett affärsnätverk, och sedan dess har jag med spänning följt hans karriär. Våren 2016 kommer han på nytt att ta Stadsteatern i besittning under en magisk helg.

– Trollerivärlden ger dig en udda känsla av att inte förstå, allting bygger på att det är helt och hållet oförklarligt. Vi vill tro på magi och söker saker vi inte kan förklara, något som är större än oss själva, säger Johan Ståhl.

För tio år sedan startade Johan Ståhl Uppsala Comedy Corner med kända och okända stand up-artister från hela Sverige. Först tre år på dåvarande Harrys på Dragarbrunnsgatan, sedan ett halvår på Stadsteatern.

av Mia Ulin

– Jag var flitig på medlemsmötena, hade stora öron och liten mun och lärde av de stora trollkarlarna, bland andra den legendariske uppsalabon Topper Martyn.

Trollkarlen Topper Martyn avled 2004 vid åttioett års ålder. Han är relativt okänd i Sverige men en legend i världen med bland annat en festival till hans ära i Japan. Topper lär ha sagt: ”Jag kan åka iväg till Asien och skriva hundratals autografer, men komma hem till Uppsala och vara helt anonym”.

– Topper Martyn blev en förebild för mig. Han tog sig alltid tid och berättade om sina erfarenheter.

Redan vid fyra års ålder minns han att han såg en trollkarl trolla fram pengar och godis och tyckte det var ett praktiskt sätt att tillskansa sig detta. Ändå dröjde det till fjortonårsåldern innan Johan började med magi på allvar.

– En kompis lärde mig trolla bort en femkrona. Sedan var jag fast och började öva. Jag började trolla på barnkalas, studentskivor, gasquer och andra tillställningar.

Under tre år pluggade Johan ekonomi och marknadsföring vid Uppsala universitet och bekostade studierna med hjälp av trolleri. År 2002 fick han ett erbjudande om engagemang från Wallmans Salonger i Oslo. Det blev 175 föreställningar för sammanlagt 57 000 personer.

– Plötsligt slog det mig – jaha, då är jag proffs då. Det var en fantastisk känsla. Man fick liksom komma in i ett gäng, bli medlem i ”klubben” professionella trollkarlar! I början var det mycket viktigt för mig att ”vara proffs”.

Sedan dess har Johan försörjt sig på heltid som trollkarl, både med publika engagemang, företagsevenemang och egna shower. Han har också varit engagerad i projekt för bland annat SVT, TV4, Meter film & television och Nordisk Film.

MAGISKA BRÖDER OCH SYSTRAR

STOLTHETEN FÖRSVANN

Sin ”riktiga” trolleriutbildning fick Johan hos Uppsala Magiska Bröder, Uppsala läns officiella trolleriklubb som grundades 1946. Namnet till trots är den öppen för både män och kvinnor och man träffas två gånger i månaden. Hugade aspiranter får ”trolla in” sig för övriga medlemmar, som sedan tar beslut om antagningen.

Men livet och karriären har inte bara varit en rak bana för Johan. Vid tjugofem års ålder hade han en djup kris, då han tyckte att allt han gjorde var dåligt och att det var för slitsamt att hålla på med trolleri.

– Jag försökte göra det som jag trodde publiken ville se istället för att göra det jag ville göra. En bra kväll tyckte

5

publiken att det var bra, men jag tyckte inte det. En dålig kväll tyckte ingen att det var bra. Jag kände inte längre någon stolthet över det jag gjorde.

I samma veva åkte Johans sambo och nuvarande fru iväg till Indien i sjutton dagar för att gå på yogaläger. Då tog han beslutet som blev avgörande för hans framtid.

– Jag bestämde mig för att göra mig själv stolt igen. Om jag inte lyckades med det skulle jag sluta trolla. Jag låste in mig och gick inte utanför dörren på sjutton dagar. Skapade, övade. Det har lagt grunden för det jag är i dag.

Resultatet av Johans sjutton dagar blev att han började tävla. Och trollandet fortsatte.

– Man måste våga utvärdera det man gör, våga byta riktning om man känner att man är på väg åt fel håll. Det är viktigt. Två gånger per år har jag total karriärkris och utvärderar allt. Det är väldigt jobbigt, men jag måste nog göra det för att känna att jag är på rätt spår.

Johan refererar till den amerikanske illusionisten och libertarianen Teller, som anser att den enskilt viktigaste detaljen för konstnärlig frihet är att ha låga omkostnader.

– Han kan leva på samma lön som för tjugofem år sedan.

Man ska kunna tacka nej till ett gig om det inte känns bra.

Johan satte upp tydliga mål: Han skulle vinna Svenska och Nordiska mästerskapen samt VM. Och så skulle han uppträda i Hollywood.

Han vann World Magic Seminares close-up-tävling i Las Vegas 2008 och blev Svensk och Nordisk mästare i trolleri 2009. Vinsten i Las Vegas ledde till världsturné och shower på The Magic Castle i Hollywood, dit han sedan dess har en stående inbjudan.

6

”

Att starta en högskoleutbildning i magi som hjälper mina konkurrenter att bli bättre är ju egentligen korkat.

VISIONEN OM NÅGOT STÖRRE

Målen var uppnådda och Johan fick dessutom en prestigefull inbjudan till 4F Convention i USA med de bästa close upmagikerna i världen. Men han mådde inte bra.

– En kväll på kongressen satt jag och pratade med den framstående trolleriartisten Vladimir. Jag kände mig ledsen och lättade mitt hjärta. Vladimir sa: ”Johan, det finns bara två besvikelser i livet: 1. Du får inte det du vill. 2. Du får det du vill.”

– Då började jag gråta. Jag stod på toppen, jag hade uppnått alla mina mål, men kände mig vilsen. Vad skulle jag göra nu? Jag insåg att jag måste hitta en vision som ser längre än målen. Om man inte har en plan för vart man vandrar vet man inte vart man är på väg.

Johan berättar att han nyligen snöat in på rockbiografier.

Många av de stora artisterna beskriver att det roligaste i karriären var vägen dit, när de fick kämpa. Känslan att som ny och okänd vinna över en publik på sin sida och att de faktiskt börjar gilla en. Han kände igen känslan och ville tillbaks till den.

– Det blir så lätt jag, jag, jag... Jag kom på att jag ville göra något som är större än mig själv och bestämde mig för att göra en festival i världsklass och en högskoleutbildning i magi.

”

Jag vill göra något som alla i Uppsala kan delta i och vill sluta upp kring.

SVERIGES HOGWARTS

Sommaren 2015 startade den första fristående högskolekursen i magi i Norra Europa. Den arrangeras under Dans- och Cirkushögskolan i Stockholm, DOCH, Sveriges konstnärliga högskola för utbildning och forskning i dans och cirkus. Johans dröm är att den här utbildningen så småningom ska utvecklas till en internationell kandidatexamen på högskolenivå.

– Att starta en högskoleutbildning i magi som hjälper mina konkurrenter att bli bättre är ju egentligen korkat, menar Johan. Men det bryr jag mig inte om.

För att bli antagen till kursen ska man ha minst 7,5 högskolepoäng inom området samt fem års erfarenhet av utövande av magi på hög nivå. I föreläsningar, seminarier och workshops får studenterna möta olika arbetssätt inom magi, framför allt vilseledning (misdirection) och icke-linjära metoder (då man jobbar med flera hemliga metoder på en och samma gång, vilket gör det väldigt svårt för publiken att förstå vad som egentligen sker) både på en praktisk och en teoretisk nivå. (Källa: Kursprogrammet vid DOCH.) Johan är grundare och kursansvarig för utbildningen där engelska är officiellt språk. Huvudlärare är den svenske trollkonstnären Tom Stone, känd över hela världen för sin kreativitet och sina praktiska innovationer. Dessutom sker föreläsningar på Skype med de bästa i världen inom sina områden.

FESTIVALEN

2014 grundade Johan Ståhl festivalen Uppsala Magic & Comedy. Under tre dagar helgen före Valborg var det komik och magi i dubbel bemärkelse i hela Uppsala med artister som Anna-Lena Bergelin, Adeel Faqih, Al Pitcher, Tobbe Trollkarl, Tomas Oredsson, Zillah & Totte och Magnus Betnér. Även internationella artister från USA, Nya Zeeland och Spanien var på plats. Samtidigt hölls SM i trolleri.

Regerande världsmästaren Yu Ho-Jin från Sydkorea gjorde två utsålda föreställningar på Stadsteatern.

– Han trollar med sådan känsla att det är svårt att förklara. Många hade tårar i ögonen för att det var så kraftfullt!

För andra gången kommer nu SM i trolleri att hållas i Uppsala under Uppsala Magic & Comedy Festival den 19–24 april 2016. Från och med 2016 är den årligt förekommande och nu hålls även de nordiska mästerskapen under festivalen.

– Många sade till mig inför UMC 2014: ”Det är väl lite mycket att försöka fylla hela Stadsteatern…” och menade att jag tagit mig vatten över huvudet.

7

2016 är både Stadsteatern, UKK, Reginateatern, Norrlands nation och Radisson Blu bokade. Dessutom kommer det att ges uppträdanden på Gågatan och lite överallt i stan.

Besökarna kommer från hela Norden och från hela världen och över närmare sextio olika artister från fyra olika världsdelar.

– Cirka 150–200 trollkarlar från hela världen kommer till Uppsala. Det kommer att märkas!

Johans vision med festivalen är att skapa något liknande Edinburgh Fringe Festival, som är den största festivalen i sitt slag i världen med teater, humor, magi, dans, sång etc. Det händer saker överallt, alla är delaktiga och alla får lite mer än de förväntar sig.

– Jag skulle kunnat arrangera den här festivalen i Stockholm eller var som helst i Sverige, men jag vill skapa en bra möjlighet för Uppsala. Jag vill göra något som alla i Uppsala kan delta i och vill sluta upp kring. Om alla vill kommer vi att åstadkomma något otroligt häftigt på sikt.

Johans absoluta ambition är att festivalen ska vara som en brygga mellan olika subkulturer, tillgänglig för alla och kännas schysst för barnfamiljer, studenter och vuxna. Du ska kunna delta oavsett ålder och det ska även finnas gratis aktiviteter.

– Jag kan inte se mitt liv utan de här projekten. Det finns ett talesätt som lyder: ”Det bästa tillfället att planera ett träd var för 30 år sedan. Det näst bästa tillfället är idag” Jag har planterat mitt träd och när jag är sextiofem står det där.

Stadigt.

– Som trollkarl skapar du en alternativ verklighet där ingenting är omöjligt. Det kanske är det som är min långsiktiga vision, att genom mina projekt ge världen ännu bättre magi och ge alla mer tro på att ALLT är möjligt. I slutet av dagen handlar det om samma sak, man ska känna stolthet och glädje i det man gör. Då kommer allt att bli så bra som det kan! 6

OM JOHAN STÅHL Ålder: 36 år År som trollkarl: 22 År som professionell: 14 Familj: Hustru, ett barn och perserkatten Chili Kommer från: Uppsala ”Det är oförskämt att Johan Ståhl fått så lite uppmärksamhet i Sverige. Förra veckan utsågs

8

Trolleri är konsten att underhålla en publik

han till världens bästa trollkarl vid World magic

genom att skapa illusioner och falska

seminar. Och här hemma tjatar vi fortfarande om

sinnesintryck som förvånar och förbluffar.

den där fjanten Joe Labero.”

(Wikipedia)

(Alex Schulmans innelista 2008)

HSB ÅSIKTEN ETAPP TVÅ, BRF HAMNEN

TA CHANSEN ATT BO EXKLUSIVT VID KAJKANTEN Inredning utöver det vanliga och extra många genomtänkta detaljer både i lägenheterna och huset gör det här till en ny adress för dig som kräver mer av ditt boende. Utanför finns Fyrisån och hela centrala Uppsala.

Boarea 32 kvm–130 kvm (1–4 rok) Adress Vid Östra Ågatan, Uppsala Pris fr. 1 850 000–7 850 000 kr Avgift fr. 1 941–5 954 kr Inflyttning preliminärt 2018–2019 Säljstart Hösten 2015 (försäljning pågår) HSB NYBYGGT: • FAST PRIS • INGEN RENOVERING • NOGA UTVALD INREDNING • LÄTTSKÖTT BOENDE • TRYGG EKONOMI

MÄKLARE:

LÄS MER: Om brf Hamnen och gör din intresseanmälan på HSB.se 9

10

Tervetuloa!

av Johanna Uddén

Med en het bastu på hjul välkomnar konstnären Anton Wiraeus oss att ta olika platser i besittning. Han bär på idén om en levande stad och nu senast placerade han sin rullande bastu vid Lövholmen i Gröndal, i närheten av där han bor.

– Jag vill värna det fria rummet och jag är intresserad av medborgarnas delaktighet och intervention i gaturummet.

Det är det min konst utgår ifrån. När det gäller bastun är det konstigt att det inte finns någon offentlig utebastu i Stockholm, trots att många vill ha det. Politikerna hade röstat ner ett medborgarförslag om en utomhusbastu vid Gröndal. Som ett alternativ finns nu min bastu som jag ställer upp då och då vid Lövholmen. Senast bjöd jag in folk att basta, bland annat via Facebook.

Den mobila upplevelsebastun som Anton Wiraeus kallar Konstbastun eller Taidesauna, kom till 2013 när han ville skapa en bastu som kunde användas vid olika tillfällen och lätt transporteras till olika platser. Det blev möjligt genom ekonomiskt stöd från Finska ungdomsförbundet och genom egna ekonomiska medel. Själva bastubyggnaden står på en bastutrailer, bastun är vedeldad och rymmer upp till tio personer. Ett omklädningsutrymme finns och lånehanddukar följer med när Anton Wiraeus gör sina nedslag.

Förutom att ställa upp bastun på improviserade platser har Anton Wiraeus även besökt platser dit han blivit inbjuden, såsom Västerås Cityfestival, Haninge kulturcentrum, Vällingby och Finlandsinstitutet i Stockholm. Bastun har också turnerat i Roslagen under ett Kulturkollo för barn. Där tog Anton Wiraeus emot skolbarn som bastade och därefter hade konstverkstad. Ibland har han bjudit på finsk tangomusik och

visat konst på bastuns väggar som, då blivit en rullande konstutställning. Vad är grejen med konst och bastu?

– Jag har en finsk mamma och är uppvuxen med att bada bastu. Hett ska det vara! I en bastu slappnar du av totalt. Det är också ett sätt att umgås och prata med personer du inte känner. Jag vill kombinera den sköna, avslappnade känslan med skapande och konstnärliga upplevelser.

Anton Wiraeus har sedan högstadiet intresserat sig för det urbana rummet. Han växte upp i Sävja under nittiotalet, en period då hiphopkulturen stod högt i Uppsala. Graffitimålaren ”Ruskig” – Pärra Andreasson – startade till exempel en graffitiskola med hjälp av kommunen. Och han anordnade också en hiphop-festival i Gottsunda.

– Jag drogs till graffitin och hiphop. Jag kommer ihåg att

11

jag åkte tvärs över stan för att delta i breakdancekurs i Nyby eller för att gå på breakdancejam. I Sävja fanns inte någon som helst aktivitet för oss med intresse för hiphopkulturen!

Den unge Anton Wiraeus fann sina konstupplevelser i Uppsala på oväntade platser, som ibland var lite bortgömda.

Konstmuseet var inget ställe där han fann detta, utan det var graffitin och gatukonsten som gav honom ett konstintresse och som så småningom fick honom att söka in på konstskola.

– Men först gick jag natur-media på Lundellska, jag ville jobba med händerna. Det var mycket formgivning och jag gjorde allt för hand. Alla mina idéskisser gör jag för övrigt fortfarande för hand. Efter gymnasiet flyttade jag till Stockholm, precis som många av mina gamla vänner gjorde efter

12

hand. Mina föräldrar bor kvar, så jag är i stan då och då, men jag ser mest konst i Stockholm. Där finns det ett stort utbud och jag känner en del andra konstnärer där.

Anton Wiraeus kom in både på konsthögskolan i Umeå och i Helsingfors. För att återknyta till sitt finska ursprung, valde han Helsingfors och han stortrivdes. Men efter utbildningen blev han inkallad till armén i Finland och då valde han att flytta tillbaka till Sverige för att slippa.

– Genom mitt intresse för konst i rummet valde jag att gå programmet Tid och plats, som fanns på konsthögskolan i Helsingfors. Där jobbade vi med installationer, ljud, video, animation och performance. Det passade mig bra.

Konst i form av gatuinstallationer är en kommentar till det

13

”

Mina målningar, teckningar, vägskyltar och installationer utgår ofta från staden och stadsrummet, platser som får ge uttryck för mänskliga känslor och behov. Kan en plats i staden beskriva en mänsklig känsla eller ett skriande

behov? I takt med att staden kommersialiseras och byggs ut, var skapas platserna för de mänskliga möten och behov? Platser där alla från samhället kan mötas utan kommersiella medel som inträdesbiljett.”

14

Anton Wiraeus

offentliga rummet och aktionen är tillfällig. Därför är många av de verk Anton Wiraeus gjort endast möjliga att se på nätet.

Här kan vi till exempel se hur han gör en målning genom att strö salt i olika formationer på en gata i Helsingfors. Och i videon Ett gyllene inträde protesterar Anton Wiraeus mot den lokalpolitiker, som ville höja priset på SL:s månadskort och jämförde höjningen med kostnaden för tre chipspåsar. Vi ser hur konstnären plankar in genom spärren och häller ut chips ur tre guldsprejade chipspåsar som han lämnar på sätena.

– Jag har även haft offentliga uppdrag. Mitt första var en gestaltning på dåvarande Heidenstamskolan 2010. Tillsammans med Viktor Rundgren gjorde jag ett verk som vi kallade Nätverk. Tyvärr krympte de ekonomiska förutsättningarna allt eftersom, så jag är inte helt nöjd med resultatet. Dessutom tror jag att de delar av verket som satt på taket har plockats ner.

Under Grafiktriennalen på Uppsala konstmuseum förra året fanns några runda plåtbilder med bastumotiv som stack ut i mängden. Bilderna är tryckta med reflekterande färg på vägskyltar, en teknik som Anton Wiraeus jobbade med i ett stort gestaltningsuppdrag i Skövde för en tid sedan.

– Jag fick ett skissuppdrag av Statens konstråd, som gällde arméns motorskola i Skövde. De ville ha något hållbart och

något som anknöt till platsens funktion. Jag gjorde vägskyltar med abstrakta motiv, tryckta i reflekterande färger. Arméns representanter gillade idén och gestaltningen Vägledare invigdes 2013.

Med sitt påbrå och sin utbildning blir det naturligt att Anton Wiraeus ofta ställer ut i finska sammanhang. Han nämner Finlandsinstitutets fina program Finntastic som går av stapeln varje kulturnatt i Stockholm. Och han bjuds ofta in till projekt i Helsingfors.

– Jag har ju många kontakter i Finland i och med att jag utbildade mig där. Det är kanske en nackdel. Men jag ställer ut i Sverige också, bland annat på Röda Sten i Göteborg och nu senast hade jag en utställning i Borlänge. Tidvis är det ekonomiskt osäkert att jobba som konstnär, därför varvar jag ofta det med att arbeta deltid på något brödjobb. Jag har börjat vänja mig vid att jobba parallellt med brödjobb och med min konst. 6

www.antonwiraeus.se www.facebook.com/taidesauna instagram: artsauna

15

tungt smutsigt sv채ngigt av lillemor berg

16

e kallar det själva för roots eller nyblues, en stil som förvaltar arvet från bluesen men tar in influenser från både rock, pop, soul och amerikansk folkmusik. Among Lynx kör med en avskalad sättning utan trummor. Ändå låter det stort, tätt och rivigt.

De är skickliga musiker helt enkelt, som också fixar att klämma in i njutbar stämsång.

Moa Brandt är grym på gitarr och varvar med stor variation mellan slidegitarr, plockade slingor och melodiösa riff.

Ur Elin Öbergs munspel pressas ett tonspråk från längtans vidder med smak av både dammig prärie och dimmig nordisk vildmark. Tove Brandt, fullblodsproffs på kontrabasen, lockar lekfullt fram instrumentets mjukt mullrande register av möjligheter, ibland med stråke. Eva-Mi Ringqvist har en rockigt frodig röst med orkanstyrka och hanterar samtidigt flera slags rytminstrument. En lyrisk beskrivning i överkant? Inte alls.

Har man haft glädjen att få njuta av de här charmiga virtuoserna på scen, så är man såld.

– Vi vill göra vår egen grej, förvalta arvet men samtidigt skapa något nytt, inte bara härma den klassiska bluesen, som ju är ganska gubbig, förklarar bandmedlemmarna i enig kör.

No offence, bluesens största fans är män med en betydligt högre medelålder än de fyra unga kvinnorna i Among Lynx.

Många av gubbarna ingår i bandets publik och gillar vad de hör.

– Fast det finns vissa gubbar som kan vara riktigt inskränkta, menar Moa Brandt, som skrivit en låt, Good Advice, om hur nedlåtande bemött man ibland kan bli som ung kvinnlig gitarrist.

De flesta kvinnor vet exakt vilka attityder det är frågan om. Fenomenet verkar universellt och för det mesta ligger inget ont uppsåt bakom. Rebecca Solnit har skrivit en hel essä om det här, Män förklarar saker för mig.

– Eftersom vi har en bluesprofil, spelar vi ofta på ställen som brukar ha bluesband på scen och medelåldern på sådana ställen är i regel lite högre. Men, vi har märkt att publik i alla åldrar gillar det vi gör. När vi spelade på Pet Sounds i

Stockholm för ett par år sedan, var det första gången vi spelade för en publik i vår egen ålder. Mycket tjejer i publiken dessutom, och vi fick jättehärlig respons, berättar Moa Brandt och Eva-Mi fyller i.

– Om vi får chansen, gillar vi allra bäst att spela för en blandad publik. Då brukar de yngre tycka att det är hippt och cool, medan den äldre publiken gillar det vi gör för att de är gamla bluesdiggare som blir överraskade av att vårt sound låter ungt och fräscht.

Vad bandmedlemmarna inte gillar däremot, är när det blir en överdriven betoning på att de råkar vara just tjejer. De tvärnitar inför epitetet ”tjejband”. Bandet behöver inget sådant alibi för att få ta plats i musiklivet. De är där på musikaliska meriter.

– Det är vår musik som är grejen. Att vi alla är av kvinnligt kön, är inget vi upplyser om när vi söker gig. Det säger inget alls om vår musik, menar Elin.

– Det råder faktiskt ingen brist på bra kvinnliga musiker.

Det är nog nyttigt för publiken att upptäcka det på egen hand, utan bestämda anvisningar i förväg om vilket kön som håller i instrumenten. Men, visst är det så, att vi blir inspirerade av skickliga kvinnor som musicerar och kanske kan vi inspirera i vår tur, resonerar Moa. Alla medlemmarna i Among Lynx tar på många sätt aktiv del i nätverk för kvinnliga musiker. För något år sedan var Moa Brandt och Elin Öberg med om att arrangera Ladies got the blues på Fasching i Stockholm, en hyllningskonsert till alla stora kvinnliga bluesmusiker. De ingick också i husbandet, men uppträdde även med det egna bandet Among Lynx.

Among Lynx har haft massor av spelningar alltsedan konstellationen kom till för drygt två år sedan. De har charmat publiken på Sveriges största bluesfestivaler och på Blue Wave Festival i Tyskland. De har vunnit Junior Blues Prize på Åmåls Bluesfestival och folkets röst i Scandinavian Blues Contest. Och helt nyligen har de fått ett stipendium av Musikens Hus Vänner och förväntas spela vid prisutdelningen på UKK.

Ü 17

lyssna och kolla här!

https://soundcloud.com/among-lynx

https://www.youtube.com/watch?v=GVDPwJvIFl0

– Det känns härligt med stipendiet, både uppskattningen och pengarna. Vi spelade väldigt mycket förra hösten och sparade alla våra spelintäkter för att få råd att spela in en EP. Vi kunde inte ta ut någon lön alls, berättar Elin, som studerar filosofi på Uppsala universitet vid sidan av allt engagemang som kretsar kring bandet.

Det är i huvudsak live-gager som betalar musikers löner numera, när man laddar ner allting från nätet. Att få en hyfsad inkomst på skivförsäljning har blivit väldigt svårt. Ändå kan det vara viktigt att komma ut på platta.

– Att spela in material är viktigt, mest för att hålla sig aktuell. Man får ingen uppmärksamhet om man inte är aktuell, förklarar Tove.

Alla bandmedlemmarna har ett enormt driv. Allihop vill verkligen satsa. Det är ett slit som upptar mycket tid. De gör allting själva, från att skriva sitt eget låtmaterial till marknadsföring, bokningar och administration.

– Sedan måste man ju försörja sig också och det gör vi på andra saker, säger Tove Brandt, den enda i gänget som är musiker på heltid med extremt många engagemang i olika sorters musikprojekt.

Liksom sin syster Tove är Moa Brandt en etablerad kulturarbetare i musikbranschen, men är för närvarande tjänstledig i sin funktion som musikansvarig på Medborgarskolan för att studera musikjuridik och ljudteknik. Eva-Mi Ringqvist jobbar heltid inom polisen och Elin är i slutfasen av sina universitetsstudier. Men alla är eniga om att ingenting i livet, varken studier eller jobb, väger tyngre än musiken.

– Vi älskar det vi gör! Vi hade inte klarat av att vara utan det här.

18

Among Lynx kommer att fortsätta att jobba hårt och intensivt med sin musik och ambitionerna är höga. Det är väldigt sällan som bandet lägger in en cover under sina spelningar. De har massor av eget låtmaterial.

– Våra egna låtar fyller gott och väl en väldigt lång kväll i två set, försäkrar Tove.

Flitigast med låtskrivandet är Moa Brandt och Elin Öberg.

– Fast Tove har gjort hiten, My Town. Den är tre minuter lång, skrattar Moa. Alla för en och en för alla, är vad som gäller för Among Lynx. Ingen frontar, utan alla tar plats på scen, bidrar med solon och delar spontant på mellansnacket, allt efter humör.

Det märks att de trivs på scenen, har kul och njuter av att spela tillsammans.

– Det ska vara avspänt, det är liksom vårt koncept.

Glädjen i det vi gör ska synas, anser Eva-Mi. Och förresten, vem har gjort bandets coola logga?

– Det har jag! (direkt svar från Tove Brandt) Wow, mångbegåvad!

– Haha, jag är ett typiskt Waldorfbarn, skrattar Tove. 6

Lindska Salen – rummet för fest och konferens i Uppsala!

Lindska Salen har öppet sju dagar i veckan och är perfekt för fest och konferens. Ett vacker t och anpassnings bar t rum som passar lika bra för julbordet, släktmiddagen och provsmakningskvällen som för årets viktigaste möte. Självklar t har du möjlighet att forma ditt evenemang efter dina egna önskemål och våra meriterade kockar hjälper dig gärna att ta fram en passande meny. Välkommen!

Vad äter ni till festen och konferensen?

Inspireras av menytips från våra White Guide-belönade kockar!

Rafaels tips:

Markus tips:

– Halstrad torsk med kantareller, potatispuré, bondbönor, kål och vitvinsky.

– Grillad lammstek med torkad tomat, gremolata, betor, potatispuré och citrontimjansky.

“EN JUVEL I UPPSALAS KULTURELLA CENTRUM” – Dagens Nyheter – 2015-03-29

Boka såväl privat som för företaget 018-580 20 00 | info@villaanna.se www.villaanna.se

HOTELL – RESTAURANG – VINKÄLLARE – KONFERENS

19

Bevisföringen är ganska förkrossande. Vi människor är inte rationella varelser, som alltid gör det bästa för oss själva och vår planet. Men faktum är att en liten knuff i de goda avsikternas riktning kan göra skillnad, och voilà! Beteendelabbet till eder tjänst.

nudging

av Andrea Dahlkild

I ett amerikanskt bostadsområde gjordes ett experiment där den som förbrukade mindre el än sin granne möttes av en glad smiley på elräkningen, alternativt en grinig om det var tvärtom. Syftet var förstås att sänka elförbrukningen, vilket man faktiskt lyckades med, eftersom folk blev oerhört missnöjda när de övertrumfades av någon på andra sidan staketet. Forskarna bakom försöket hade förstått den sociala normens kraft som styrmedel.

Sättet att med små ”knuffar” leda människor mot ett hållbart sätt att leva kallas nudging, och är ett av beteendeekonomins mest omhuldade begrepp. Den politiska världen har plockat upp metodiken med förtjusning. I USA och Storbritannien finns nu särskilda nudge units, forskningsteam med uppdrag från regeringen, att till exempel öka pensionssparandet eller minska pappersförbrukningen. Utgångspunkten är att alla miljöer påverkar mänskligt beteende till en viss grad, och att man kan designa beslutsmiljöer som gör det lättare för individen att leva efter sina värderingar – utan att inkräkta på den fria viljan.

– Det kan vara att skapa återvinningsstationer som gör det roligare att återvinna, eller att utforma en kallelse till bröstcancer-screening på ett sätt som ökar chanserna för att patienten dyker upp. Men nudging är bara ett av flera verktyg som vi använder oss av. Nudging innefattar till exempel per definition inga ekonomiska incitament, men det kan ju visa sig att det är just något sådant som ska till, säger Linda Lindström.

20

Hon är miljö- och beteendeekonom, uppvuxen i Valsätra.

Bredvid henne sitter tvillingsystern Kajsa, designer. Tillsammans med psykologen Marie Björnstjerna och Ida Lemoine, också hon beteendeekonom, driver de företaget Beteendelabbet. Kombinationen av kompetenser gör dem till experter på att framkalla goda handlingar. Goda, i den bemärkelsen att de gynnar människors hälsa, planetens kondition eller varför inte samhällets förmåga till tolerans och medkänsla. Deras kunder är främst kommuner och företag med hållbarhetsmål.

– Hållbarhet är den gemensamma nämnaren, en sorts överrubrik. Sedan kan det handla om social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet. Att få jobba med social hållbarhet, t.ex. integration, är en drömgrej.

De använder sig av ett strategiskt verktyg som de kallar Beteenderesan, en process som sker i fem steg: Problemformulering – Diagnos – Lösning – Experiment – Aktivering.

Experimentet är en viktig del av processen. När ett problem har analyserats och en lösning tagits fram, måste den alltid prövas i sitt naturliga sammanhang innan den implementeras i stor skala. I den bemärkelsen är Beteendelabbet just vad de utger sig för att vara – ett laboratorium.

– Eftersom det är skillnad på vad folk säger att de gör och vad de faktiskt gör, går det inte att basera sina slutsatser på till exempel enkätsvar. Vi vill verkligen vara ute och wallraffa!

Inom traditionell ekonomisk teori utgår man från en person som kallas Homo Economicus. Det är någon som

Ida Lemoine, Linda Lindström, Marie Björnstierna och Kajsa Lindström .

väger nytta mot kostnad och har kognitiv kapacitet. Företag har i alla tider byggt sina marknadsstrategier på denna förnumstiga typ, ofta utan önskvärd effekt, eftersom de flesta av oss inte alls fungerar så. Det sägs att omkring 40 procent av vårt beteende styrs av vanor, helt enkelt för att våra hjärnor skulle implodera av utmattning om vi inte kunde automatisera vissa handlingar. Problemet är att det finns buggar i denna evolutionens elegans. En sorts ”kognitiva snedsteg”. Vi skjuter upp saker. Vi undviker beslut. Vi blir förvirrade av komplexa formulär och vi tar genvägar när vi tror att ingen ser.

– Jag skjuter upp läkartiden, och trots att jag vet att köttkonsumtion är bland det värsta man kan göra mot miljön, så dröjde det innan jag blev vegetarian. Men det fina är, att det finns stora möjligheter att påverka våra automatiska beslut.

Ta det här med organdonation till exempel. I Österrike föds man in i donationsregistret och måste aktivt gå ur det, medan man i Sverige aktivt måste gå med. Därför har vi också färre donatorer – vi tenderar att vara kvar i default-läge, säger Linda Lindström.

Beteendelabbet är bara några månader gammalt, men de större uppdragen har redan börjat droppa in. De har just vunnit två upphandlingar, varav en i Linköpings kommun, där de kommer att jobba med ett projekt som heter Hållbara Lambohov. Genom kreativa workshops ska de hjälpa kommunen att identifiera nudges på bland annat avfalls- och transportområdet.

– Det är lite lättare för kommuner att anlita oss eftersom de har tydliga hållbarhetsmål. Företag har ofta små budgetar när det kommer till hållbarhet, men vår ambition är att jobba med triple win-konceptet. Ett bra exempel är restaurangen som lyckades minska matsvinnet genom att byta till mindre buffétallrikar. Det är en enkel och billig nudge som både gynnar miljön och företagets ekonomi.

Exemplen på det man kan förändra med den vänliga knuffens hjälp är otaliga, och spänner från det världsomvälvande till det nästan triviala. Själva företeelsen är egentligen ingenting nytt. Det nya är ordet, och det goda syftet. Till skillnad från företag som använder sig av psykologiska principer för kommersiella syften, ställer sig en beteendebyrå på individens sida. Trots det finns en etisk debatt kring metoden, främst när det handlar om nudging som politiskt styrmedel.

– Kritiken är nog hårdast i USA. Man tycker att Obama ägnar sig åt att manipulera människor. Vi brukar säga två saker: Det ena är att vi blir nudgade hela tiden, vare sig det är av McDonalds eller av staten. Det andra är, att man kan använda sig av transparenta och icke-transparenta nudges. Vi försöker att jobba mer åt det transparenta hållet, så att man vet när och varför man är föremål för en nudge. 6

21

DET BEVINGADE HUSET AV LILLEMOR BERG

22

ALVAR AALTO

V-Dalas skinande vita nationshus skjuter kaxigt ut sina kantiga vingar. Vad man än tycker om byggnadens modernistiska uttryck, så kan man inte komma ifrån att det är ett originellt och väldigt märkvärdigt hus. Det ritades av den världsberömde finske arkitekten Alvar Aalto (1898–1976), en av modernismens mest betydande arkitekter vid sidan av namn som Le Corbusier och Gropius.

Aalto utvecklade en egen personlig stil med inslag av organiska former och var känd för sin djärvt konstruktiva fantasi och känsla för naturmaterial. Han var dessutom en skicklig formgivare, som bland annat designade möbler, ofta i böjträ, armaturer och andra inredningsdetaljer. Hans mest kända produkt är nog glasvasen Savoy, en tidlös storsäljare som finns i många svenska hem.

Alvar Aalto slog igenom internationellt på 1920-talet och hans arkitektur finns representerad runt om i Europa och USA och, naturligtvis, på flera håll i hemlandet Finland.

I Sverige arbetade han på många spännande projekt, bland annat tillsammans med den svenske arkitekten Albin Stark, men nästan allting stannade på ritbordet. Ett kombinerat affärs- och bostadshus i Avesta blev uppfört och en mindre

utställningspaviljong i Hedemora. Där byggdes det också en liten fabrik som producerade möbler formgivna av Aalto.

Förutom dessa byggnader är det i Sverige endast V-Dala nationshus i Uppsala som bär Alvar Aaltos signatur. V-Dala med sina många funktionella miljöer för kreativ, social och festlig samvaro måste alltså betraktas som en unik arkitektonisk skatt – en sevärdhet.

Bibliotekarien Mica Håll och Lukas Johnell, arkitektstuderande och tidigare antikvarie på nationen, tar emot i V-Dalas bibliotek. En mängd ritningar, bilder och dokument letas fram som berättar om V-Dala nations historia.

Det vingförsedda nationshuset ritades 1963 och stod inflyttningsklart 1965. Det stora moderna huset ersatte V-Dala nations tidigare tillhåll, en gammal bergslagsgård som låg på samma plats. En pittoresk gammal kåk? Ja, säkert.

Framför det gamla husets entré mot Skolgatan låg en romantiskt prunkande trädgård omgärdad av en mur, som donerats av konstnären Anders Zorn. Många sörjer sådana charmiga stadsmiljöer från forna tider. Mängder av dem röjdes undan när den stora rivningsvågen drog fram över svenska städer på 60-talet, för att ge plats åt det moderna

23

Lukas Johnell och Mica Håll i V-Dala nations bibliotek.

projektets geometriska former och rena, dekorlösa ytor.

Det sägs att Dresden, som bombades svårt under andra världskriget, har en större andel 1800-talsbebyggelse än Uppsala, en stad som levt i fred under fem århundraden.

Men, faktum kvarstår, att den gamla bergslagsgården hade blivit alltför trång och var dessutom bortom all räddning efter angrepp av träbock.

– Man tänkte utlysa en arkitekttävling, men det var förknippat med ganska höga kostnader och nationens budget var begränsad. Istället beslöt man att vända sig direkt till en arkitekt som man visste var kapabel till att uppfylla de önskemål man hade. Någon ringde upp Alvar Aalto helt enkelt, berättar Lukas Johnell.

24

Tanken var att den befintliga trädgården skulle bevaras. Ingen lätt uppgift att uppfylla, när man önskade uppföra en väldigt stor byggnad på en relativt liten tomt. Alvar Aalto, som var känd för att skapa byggnadslösningar med förankring i omgivande miljöer, var med på noterna och kom med en både originell och elegant lösning; en svävande huskropp, vilande på en pelararkad.

Stora träd på tomten sparades. Stammarna skulle ge intryck av att övergå i pelare och vice versa, som en slags park under huset – en tilltalande vision. Men, det öppna utrymmet under huskroppen, numera inglasat och ombyggt till butikslokaler, har förmodligen aldrig använts som uterum eller park.

Skuggigt och dragigt större delen av året, kan man gissa.

Visserligen fanns där under en stor öppen eldstad. Fast enligt säkra källor fungerade det inte att elda i spisen.

– Det blev med tiden uppenbart att det stora öppna utrymmet under huset innebar slöseri med energi. När butikslokalerna kom till i bottenvåningen blev uppvärmningen mer energieffektiv och nationen fick dessutom extra inkomster från hyresgästerna, förklarar Lukas Johnell.

Inglasningen och butikslokalerna kom till först efter Alvar Aaltos död. Det har ryktats att arkitekten skulle ha varit emot planerna på förändringen medan han ännu var i livet, men de ryktena är säkerligen falska, tror Lukas Johnell, som hört att Aalto inte alls hade något att invända mot en lösning som bättre motsvarade nya tiders krav på ekonomi och funktion.

Huskroppen svävar inte längre i luften och flera av de stora träden intill huset, som ackompanjerade husets pelare, har fällts. V-Dala nation har ändå kvar sin originalitet med många arkitektoniska kvaliteter, inte minst de två vingarna som skjuter ut från fasadernas långsidor. Nej, vingarna är inga dekorelement. Onödiga utsmyckningar är tabu i det modernistiska paradigmet. De materialiserar snarare några av modernismens bärande idéer om flexibilitet och inre

25

26

funktioner som syns utanpå. De fungerar som behållare, eller kassetter, för enorma skjutdörrar som efter behov kan användas för att dela av den stora festsalen på övre planet.

– Aalto återanvände ofta idéer. Han ritade tidigare i sin karriär ett kårhus i Finland, där det fanns liknande skjutdörrar, men där gick dörrarna ner från taket. Detta fungerade inte så bra. De lär ha fastnat redan första gången de skulle användas. V-Dalas dörrar, som dras på hjul längs golvet, fungerar däremot utmärkt, berättar Lukas.

V-Dala nationshus är byggt på ett sätt som avser att åtskilja de vardagliga aktiviteterna från festverksamheten och har därför många pampigt utformade trappor som förbinder utrymmena på de olika planen. De inramas av vitmålade barriärer och har alla rörformade handledare i mässing.

Trappstegens beklädnad varierar mellan rödbruna klinkers, italiensk marmor och rödbrun matta.

En bred trappa i italiensk marmor leder upp till foajén, som från början var ett öppet, långsmalt rum, lika långt som hela festsalens längd en våning ovanför. Idag är ytan avdelad i sektioner. Avdelningen som ligger åt Skolgatan till var tänkt att bli ett mötesrum, men enligt Mica och Lukas används utrymmet inte så ofta i den funktionen. Garderobsdisken, själva originalet, står kvar på sin forna plats i foajén.

– På grund av brandsäkerhetsbestämmelser har man varit tvungen att överge den öppna garderobslösning som fanns från början, upplyser Lukas Johnell.

För att festsalens tre avdelningar skulle kunna användas samtidigt till olika aktiviteter, behövdes tre trappor för att

fördela flödet från foajén. Trapporna går i ett separat utrymme längs fasadväggen, som har ett galler av vertikala fönster från golv till tak. Ovanför trappgångarna hänger Aalto-lampor i mässing. Även festsalen har fönster från golv till tak längs hela långsidan med utsikt mot Sysslomansgatan.

I anslutning till festsalen på översta våningen ligger en drinkbar och en salong. Salongen har en fönsterklädd långsida mot Uplands nations trädgård. En typisk Aalto-skapelse, en böljande vägg, fanerad med oregon pine på båda sidor, avskiljer baren från salongen.

Marmor, mässing och trädetaljer i oregon pine är material som återkommer i inredningen, liksom Aaltos organiska

27

former med rundade hörn, asymmetri och inslag av böljande ytor. I byggnaden finns också flera vertikalt långsmala fönster, strategiskt placerade direkt i vinkeln mellan två väggar så att hörnen trollas bort.

Ett stort vågformat fönster löser upp hörnet mellan fasaderna mot Skolgatan och S:t Larsgatan. Utifrån ser det ut som om en jättemus tagit ett bett. Det vackra fönstret träder fram tydligare nu sedan träd gallrats bort framför fasaden.

Interiören i nationshuset är relativt intakt, om än lite sliten på sina håll. Inte så konstigt för ett hus som används flitigt. V-Dala nation har ca 6 000 medlemmar. Inredningselement som nötts ut, som exempelvis bardiskarna, har ersatts av nya som inspirerats av de ursprungliga i Aaltos stil.

Festsalen är numera återställd efter 70-talets inredningsexcesser, som i jakt på en bjärt färgglad mysighet bröt av tvärt mot den ursprungliga stramheten i en färgskala från vitt till beige. Mica och Lukas letar fram ritningar som visar hur festsalen såg ut fram till 90-talets början.

– Festsalen byggdes om bara något årtionde efter att huset uppförts. Takhöjden skärmades av med hjälp av en dekor av stora, välvda plåtskärmar i rött. Armaturerna var också röda och väggarna målades blå.

Efter renoveringar in på 90-talet blev salen en ljus och öppen rymd igen. Nästan alla de ursprungliga Aalto-armaturerna hittades lyckligtvis i ett förråd och kunde återinstalleras.

28

I biblioteket har ingenting ändrats genom åren.

Det består av flera mindre rum, alla fönsterlösa, men i taket finns en mängd stora och djupa ljusbrunnar för att ett mjukt brutet dagsljus ska kunna strömma in.

– V-Dalas bibliotek har en del gemensamt med biblioteket i Viborg, som Aalto ritade i slutet av 20-talet, bl a ljusbrunnarna. Det sägs att man inte behöver tända lamporna där förrän i oktober. Här har förutsättningarna för det kompromissats bort i utbyte mot en uteplats på taket ovanför. Biblioteket ligger under en takterrass som anlades på 90-talet i anslutning till baren en trappa upp. Tyvärr, täcker terrassens golvtiljor glaskupolerna över ljusbrunnarna under sommarsäsongen.

Men det finns luckor i golvet som lyfts bort sent på hösten, berättar Lucas.

Särskilt mycket dagsljus blir det ju inte på vintern. Som tur är, har alla ljusbrunnar elegant infällda lampor, formgivna av Alvar Aalto. Exempel på Aaltos formgivning är också bibliotekets stolar i böjträ, tillverkade i Hedemora.

I anslutning till biblioteket ligger ett par läsesalar i fil och ett nedsänkt utrymme som var tänkt att fungera som tv-rum eller för filmvisning. Förr fanns här gradänger med fällbara biofåtöljer. Nu ser rummet ganska övergivet ut. Den främsta samlingspunkten idag är nog puben. Den ligger i den nedre regionen och håller öppet alla dagar i stort sett året om.

29

V-Dalingarna har efter bästa förmåga tagit hand om sitt hus.

Ett fasadrenoveringsprojekt pågår och nationen söker donationer och sponsorer för att fortsätta det arbetet.

Interiören syns lite sliten här och där, trots att renoveringar skett i flera omgångar, men ett levande hus med massor av aktiviter kan inte undgå slitage. Kanske är det också så, att skavanker förefaller extra iögonfallande mot arkitekturens rena och strama uttryck. Den modernistiska epokens byggnadsverk åldras sällan med samma grace som hus från förgående århundraden. De är liksom gjorda för att vara nya och i symbios med sin egen samtid, vilket är själva idén i den modernistiska arkitekturen. Det är, trots allt, spännande och inspirerande att det finns väl bevarade och ompysslade exempel från denna djärvt experimenterande arkitekturepok.

30

Alvar Aaltos skapelse, V-Dala nationshus, kvalar in i den ligan. Och, huset fungerar fortfarande utmärkt för alla sina ändamål efter femtio års användning.

Byggnadens rena skönhet har faktiskt blivit alltmer framträdande sedan fasaden återfått sin kritvita dräkt och träd rensats bort runtom. Att restaurangen, som ligger i det glasade entréplanet, håller hög klass och bär den berömda arkitektens namn fungerar faktiskt som ett statement – det här är ett hus som förtjänar att behandlas med respekt. 6

Kostymen p책 bilden heter Edmund och kostar 4 495 kr.

31

32

Att matbloggaren Christina Jansson, mer känd som , har ett stort intresse för mat bevisas redan när jag ringer upp henne för att bestämma träff. Med ett glatt och sprudlande hej i luren ber hon mig vänligt vänta för att få ta ut sin nygräddade äppelpaj ur ugnen. av Sarah Thorén

pickipicki

Under åren har Christina Jansson hunnit överlappa den ena examen med den andra. Knappt tre dagar efter avslutad utbildning i näringsfysiologi, hoppade hon på läkarprogrammet. Idag är hon nyexaminerad och vikarierar som underläkare på en vårdcentral här i Uppsala.

– Jag vill arbeta som läkare, men jag tror och hoppas att jag har stor nytta av min tidigare utbildning.

Christina Jansson inledde sin blogg pickipicki år 2007 och redan från start fick hon stor uppmärksamhet. Två år senare blev hon utsedd till Sveriges bästa matbloggare av Matbloggspriset, vilket i sin tur resulterat i att hon fick börja sända radio i P4 Uppland, något som hon har gjort varje torsdagsmorgon nu under fem års tid.

– I programmet försöker vi hela tiden ha ett relevant tema.

Antingen efter säsong, eller om det t.ex. är den internationella bacondagen, så försöker vi anknyta maten efter det. Just nu är det fullt av lingon i skogarna, så den här veckan valde vi att laga någonting med det. Jag är själv väldigt svag för hösten, just för att man kan plocka mycket av råvarorna själv.

Bloggtiteln pickipicki är i grund och botten ett recept från hennes farmor och farfar. Det är helt enkelt skalade äpplen som delats i mindre bitar och som äts med tandpetare. Vill man lyxa till det, pudrar man över kanel och stött kardemumma.

– När farmor och farfar var barnvakt åt mig och min syster när vi var små, bjöds vi alltid på pickipicki till mellis eller framför barnprogram på tv:n.

Christina Jansson verkar ha en skön inställning till både matlagningen och bloggandet. Tidigare kunde hon lägga ut flera inlägg i veckan, men numera känner hon ingen press utan lägger endast ut när hon känner för det.

– Bloggen finns där för mig och för alla som vill ha tips på recept. Jag försöker uppdatera den så gott jag kan, men bara när jag känner att det är kul och när jag har tid.

Hon berättar även att hennes blogg har fungerat som ett starkt CV, som resulterat i att hon fått göra mängder av roliga matjobb.

– Ja, tack vare bloggen har jag bl.a. fått chansen att fota recept åt ett matkasseföretag, tagit annonsbilder, skrivit texter om mat och fått ta fram recept i olika sammanhang. Allt

detta har gjort att jag har fått möjligheten att träffa enormt mycket folk på vägen.

Christina Janssons stora passion för mat lyser verkligen igenom när vi sitter ner och pratar. Men enligt henne är det inget intresse som hon har fått med sig hemifrån.

– Det är snarare något som har kommit av sig självt. Jag är uppväxt på falukorv och makaroner, så det är inte från mina föräldrar mitt stora matintresse har växt fram.

En fallgrop som många känner igen sig i, är att man till vardags ofta faller in i ett mönster i val av mat. Men för att undvika det försöker Christina Jansson hela tiden experimentera och tvista om sina recept. Hon medger att det blir allt svårare att hela tiden hitta nya recept och idéer. Men knepet är att vara lyhörd för tips och idéer.

– Jag tror att jag suger åt mig som en svamp. Hela tiden försöker jag iaktta vad kollegorna äter i lunchrummet, vad folk pratar om när de går ut, titta igenom restaurangmenyer och se vad andra tidningar och böcker skriver om. Sen tänker jag, det där vore gott och så gör jag en variant av det.

Att svenskarna äter allt mer hälsosamt råder ingen tvivel om, då hälsotrenden smygit sig in i fler och fler hushåll. En trend man också sett är att allt fler äter mer ekologiskt och vegetariskt, medan konsumtionen av kött minskat. Men Christina Jansson tror inte att det kommer att leda till att alla helt plötsligt blir vegetarianer.

– Jag tror snarare att fler kommer att fortsätta välja en mer vegetarisk kost i sin vardag och väljer man att äta kött, väljer man i så fall bra kött.

När jag säger hejdå till Christina Jansson får jag en känsla av att vi kommer att få se mer av detta energiknippe. För passionen för mat, menar hon, är lika stark som när hon började blogga för drygt åtta år sedan. Det ska därför bli spännande att se vad hon kokar ihop härnäst. 6

”

Jag tror att jag suger åt mig som

en svamp.

Se recept nästa sida! Ü 33

Vintervärmare

à la pickipicki

Varm choklad med kardemumma och rom

2 1/2 dl mjölk

2 rutor mörk choklad

1 tsk råsocker

1/2 tsk kardemumma

mörk rom

Värm mjölk, mörk choklad, råsocker och kardemumma. Skvätt sedan i lite mörk rom.

Toppa med vispad grädde och pudrad kakao.

Värmande äppeldryck med calvados (med smak av äpple, kanel och calvados) Häll upp äppeljuice eller äppelmust i en kastrull (ca 5 dl för fyra glas).

Tinas (fusk-)glögg

Tillsätt ett par skivor skalad ingefära, en kanelstång, en nypa kardemummakärnor och ett par nejlikor (givetvis är det fritt fram att lägga ner alla skafferifynd som smakar jul, pomeransskal, stjärnanis, apelsinskal etc).

outspädd svartvinbärssaft, gärna hemkokt

Låt koka upp och koka någon minut.

Häll svartvinbärssaft i en mugg och häll över kokande vatten. Skala och dela ingefära i små bitar, bryt en bit av en kanelstång i mindre bitar och lägg alltsammans tillsammans med hela kardemummakärnor i en teboll. Låt dra en bra stund, ju längre desto bättre.

Låt därefter stå och dra knappt 5 min, smaka av.

Vill du lyxa till det, spetsa med ca en halvdeciliter Calvados. Servera i glas med varsin kanelstång och tunna äppelskivor.

34

en bit kanelstång en bit färsk ingefära ett par nypor kardemummakärnor

6

Minisemester 230 kr Från

Nu finns det en 24-timmarsbiljett som gäller inom hela UL och SL – från Gävle i norr till Nynäshamn i söder. Biljetten finns på bussen, Upptåget, i automat, på UL Center och hos våra ombud och kostar från 230 kr ( ungdom 130 kr ).

Passageavgift till Arlanda C ingår ej.

35

SKANDIONKLINIKEN d채r konsten 채r en del av behandlingen

36

av Gunilla Sthyr

”Patienten ska känna sig omhändertagen av den omsorgsfulla och genomtänkta arkitekturen och i det oväntade mötet i färg och form”

Skandionkliniken överraskar betraktaren med en kaskad av färger och konstnären bakom denna färgpalett är Filippa Arrias.

– Jag såg hela kliniken som en målning, vi står mitt i ett konstverk, säger Filippa, glad över att hon fick full konstnärlig frihet i byggprojektet och kunde ta ut svängarna som hon ville.

Nordens första cancerklinik för protonbehandling ligger i Uppsala. Själva byggnaden uppfattas lätt och ljus tack vare fasadens perforerade aluminiumplåtar och grafiska betong; den indragna bottenvåningen gör att de övre våningarna tycks sväva över marken. Omgivande glasväggar med vita runda prickar i olika storlekar ger en skir textil känsla och prickarna återkommer genom hela byggnaden.

Sin luftiga uppenbarelse till trots – Skandionkliniken har mäktig tyngd. 730 stycken och 40 meter långa stålrörspålar har borrats ned i berget, fyllda med betong för maximal stabilitet. Väggarna runt cyklotronen, där protonstrålen skapas med hjälp av radiovågor och kraftiga magnetfält är 3,6 meter järnmalmsbetong. Sedan kommer 40 centimeter tjocka marmorblock innan ett omfattande bjälklag.

Kliniken räknar med att behandla omkring tusen cancerpatienter om året. En del patienter kan behöva vistas upp till sex veckor på kliniken. Det ställer vissa krav.

– Det har varit viktigt för oss att skapa en miljö som bidrar till ett tillfrisknande, det har varit ledstjärnan i bygget.

Vi har jobbat mycket med att skapa delaktighet hos alla som jobbat med bygget, för att vi bättre ska förstå vad vi bygger.

Bland annat har vi haft föreläsare från Barncancerfonden, säger Tomas Nilsson, projektledare vid Akademiska hus som är byggherre.

En stark önskan har varit att skapa en innemiljö som inte refererar till sjukhus. Därför har det varit självklart att integrera konsten i huset redan från början. Konsten lever i och med huset och är en del av det.

– Vägen till tillfrisknande börjar när patienten möter byggnaden, menar Tomas Nilsson. Patienten ska känna sig omhändertagen av den omsorgsfulla och genomtänkta arkitekturen och i det oväntade mötet i färg och form.

Utanför den vita byggnaden finns skulpturer som alla, på olika sätt, ska bidra till en positiv känsla. Anna Petrus gipsförlaga till skulpturen Mor och barn var ett av hennes få verk som inte förstördes vid en brand 1920. Nu, nästan hundra år senare, finns skulpturen i ett uruppförande här vid Skandionkliniken, stenhuggen i vacker röd granit.

– Skulpturen är både kraftfull och omvårdande. En del har undrat varför modern vänt ryggen mot gatan, men skulpturen vänder sig ju mot kliniken som den värnar om, förklarar Tomas Nilsson.

Veronica Brovalls punkiga formspråk i skulpturgruppen Winners, blandar bokstäver, kroppsdelar och tecken på ett lekfullt sätt. I skulpturens öppna former kan besökaren kliva in och interagera med sin egen kropp, som för att bekräfta för sig själv vem som är en vinnare.

Fantasin sätts i rörelse när man betraktar de skulpturala formerna i Carl Boutards verk Lebenslauf eller Livslopp. I slingrande banor sträcker sig skulpturerna som fragmentiserade trädstammar ur marken. Verket symboliserar livets olika skeden. Gjutet i brons och sedan vackert patinerat i gröna nyanser skapas liv och livskraft åt betraktaren, särskilt som riktiga träd knyts till verket och med tiden mer eller mindre kommer att växa samman med bronset.

37

38

Tomas Nilsson

”Veronica Brovalls punkiga formspråk i skulpturgruppen Winners, blandar bokstäver, kroppsdelar och tecken på ett lekfullt sätt” Och blickar man fyra meter upp i luften, upptäcker man ett antal handblåsta uranglasglober, skimrande vid dygnets mörka tider med självlysande grönt UV-ljus – The Radiant Globe – som hämtar inspiration såväl bakåt i tiden – från uranglasets era i 1800-talets Centraleuropa – som i framtidens science fiction.

Det är lite Stålmannen över det hela, som Stålmannens födelsestad i glas, Kandor, tillägger Tomas Nilsson.

The Radiant Globe anspelar också på upptäckten ett sekel tillbaka, att strålning kan användas inom sjukvården för röntgen och strålbehandling. Ett första mycket viktigt steg mot den högteknologiska behandling som idag ryms innanför Skandionklinikens väggar.

Till det här skulpturblocket hör också en ljudinstallation.

I ett samarbete mellan sjutton konstnärer och musiker från tio länder och under ledning av Carl Michael von Hausswolff har ljudinstallationen freq_out skapats. Varje konstnär har skapat ett eget ljudverk av en ljudfrekvens och de olika ljuden har sedan mixats samman till en suggestiv helhet. Freq_out 1.2°° (skandion) har tagits fram särskilt för kliniken.

– Vi har sållat hårt bland alla förslag på konstnärer. Våra konstblock bildar en helhet som måste fungera genom hela byggnaden, säger Tomas Nilsson.

– Skandionkliniken är ingen vanlig sjukhusmiljö. Det är till exempel inget väntrum vi befinner oss i utan ett entrétorg, berättar Tomas Nilsson, när vi slagit oss ned i varsin möbel,

likt en kokong mot yttervärlden. Annars är torget en öppen yta med soffor i milda färger och naturliga material.

Från entrétorget sträcker sig trädgården som ligger centralt bredvid uppvakningsrummet. Den sköna träsoffan har lagom lutning ner mot fotpallen och när solen skiner kan man bekvämt luta sig tillbaka och känna en ro, som vårens växter och vattenfontänerna ska bidra till. Vackert och harmoniskt.

Förhoppningen är, att såväl patienter som deras anhöriga ska få en stunds vila här. Tanken är ett slags oas, inspirerat av japansk arkitektur. Här kan man vara både glad, arg och ledsen, ja precis som man känner för stunden.

39

Lebenslauf, ett verk av Carl Boutard

Mor och barn, skulptur i röd granit efter gipsförlaga av Anna Petrus

Hjärtat av kliniken är behandlingsrummen. Tomas Nilsson ber mig blunda tills han öppnat en rad dörrar i fil – ett magiskt ögonblick! Jag ser rätt in i ett impressionistiskt färgspel, där konstnären Filippa Arras i nära samarbete med Link Arkitektur skapat en kaskad av färgnyanser. Det är ett konstverk som vi kliver rakt in i och varenda millimeter är målad med omsorg för att skapa en varm atmosfär.

– Det här är en allvarlig plats som jag tagit mig an med stor seriositet och allra största hängivenhet. Det får varken vara för lättsamt eller för dystert. Jag hoppas att de som besöker kliniken ska känna att jag omhändertagit platsen på bästa sätt, säger Filippa Arras, nöjd över det fungerande samarbetet med arkitekter och byggherre.

– Jag fick full frihet att jobba konstnärligt, och kunde ta ut svängarna utan några större konstnärliga kompromisser.

Att som konstnär få vara med ända från projektets början känns fantastiskt bra. Det borde fler fastighetsägare ta efter.

Byggnadens starka identitet sitter i den genomtänka arkitekturen och den starka färgsättningen. Något liknande

tror Filippa inte finns i Sverige, hon har själv hämtat inspiration från Herlev Hospitalet i Köpenhamn, färgsatt av Poul Gernes.

– Jag är själv målare, har blandat massor av färg och vet hur färg fungerar. Men en byggprocess för denna typ av byggnad är väldigt speciell, så jag fick göra om färgsättningen flera gånger. Ändrade jag en färg, så fick jag ändra alla andra färger för att färgsättningen skulle fungera. Som utgångspunkt tog jag fram en grundpalett med 7–8 färger som jag sedan varierade i olika nyanser. Grundpaletten syns tydligast i trapphusmålningen.

Filippa Arras började med att färga in golven, vilket visade sig vara väldigt komplicerat, då färgen förändrades i själva gjutningsprocessen.

– Jag ville färga golven i starka färger men det blev en kompromiss på grund av materialet, men jag är ändå nöjd.

Golven är ljusrosa, blankt skira och samtidigt hårda. Det är oväntat och läckert. Som i en modernistisk tavla möts man av färger i olika nyanser på korridorer, väggar och dörrar.

40

Till viss del kan man orientera sig genom klinikens olika rum med hjälp av färgerna; det finns ett rött, ett gult och ett violett stråk. En del väggar är täckta av smala träribbor med olika färger därunder.

Hela kliniken är ett slutet rum utan fönster, men den har ett fåtal takfönster och med belysning som ska simulera dagsljusets förändring under ett dygn. Det kallas för dagsljusmodellering och påverkar både patienter och personal positivt, precis som en dag utomhus.

Och bakom en åtta ton tung skjutdörr finns behandlingsrummet. Behandlingsbordet är robotiserat och rör sig in och ut i rummet efter en markerad linje på golvet.

Självklart kommer även vårdpersonal att finnas runt patienten.

Rumsväggens starkt gula skåp matchas av en knallrosa bänkskiva. Tomas Nilsson berättar att snickaren som skulle sätta upp skivan, först trodde att det hade blivit en felleverans.

– Men när den väl satt uppe, så tyckte alla att det blev väldigt snyggt. Skandionkliniken har varit ett annorlunda målarjobb för våra hantverkare och de gillade den genomtänkta färgsättningen, konstaterar han. 6

FAKTA

– KAS, Kommunalförbundet Avancerad Strålbehandling, består av sju landsting som tillsammans driver Nordens första klinik för protonterapi, Skandionkliniken, som de gemensamt kommer att hyra.

– Byggherre är Akademiska hus, arkitekter LINK och generalentreprenör är NCC. – Byggstart i juni 2011. Kliniken öppnar under 2015 – Kostnad runt 700 miljoner kronor

Butiken där endast det bästa är gott nog!

Stångjärnsgatan 10, UPPSALA Tel: 018 - 68 10 70 www.elon.se

41

42

Child

Carrying Wings

Fredsstråk lockade konstnären Knutte Wester till Uppsala av Anna Jonson

Den första september i år avtäcktes den nya skulpturen i Carolinaparken, Child Carrying Wings. Jag var där och fylldes av känslan ”välkommen hem, välkommen hit”! Till vår stad, till vårt land. Där står den nu, en gripande symbol för utsatthet som ömt och brutalt påminner oss om vårt viktiga ansvar för varje medmänniska. Det kunde inte ha blivit ett bättre bidrag till Fredsstråket.

43

Knutte Wester är en idébaserad konstnär. Hans konstnärliga arbete handlar mycket om samhällsstrukturer, makt, historia och deltagande. Han uttrycker sig framför allt genom skulptur, film och teckning, och hans verk ger röst åt människor som sällan hörs i samhällsdebatten, såsom barn till flyktingar och barnhemsbarn. Knutte Wester flyttar ofta sin ateljé till dem han vill skildra och började tidigt, har han kommit underfund med långt senare, att utveckla en arbetsmetod, en process där han involverar människor, berättelser och platser i sitt skapande.

Skulpturerna är gjorda av att verkligheten kliver in i Knutte Westers ateljé och sedan försöker han bibehålla så mycket som möjligt av den när den kliver ut ur ateljén och in i "vita kuben", som till exempel ett konstmuseum utgör.

– Det finns ett problem i mitt konstnärskap, eller problem... det tar tio minuter att komma på en idé och ett år att genomföra den. Och tyvärr är det inte bara en gång om året som de där tiominutersidéerna dyker upp... Sedan blir det nåt slags darwinism över vilka idéer som överlever. Men vissa idéer kan jag helt enkelt inte släppa.

På höst- och jullovet 2012 var Knutte Wester på en hemlig

44

plats där papperslösa flyktingar bor. Han bygger och skulpterar där tillsammans med sjutton flyktingbarn.

– Vårt gemensamma konstprojekt blev som en fristad, en flykt från den obegripliga omvärlden. Jag vet inget om krig, men på perfekt svenska kunde vart och ett av de sjutton barnen berätta för mig om hur kriget luktar, hur det känns och vad det gör med de vuxna.

Knutte tillbringade ett år med att sätta ihop delarna till en gestalt. Han tänkte att den skulle kunna gestalta hans farmor, som växte upp på fattighus och härbärgen, oönskad av samhället. Hon kom senare att bli en del av den rörelse, som förändrade Sverige till en demokrati.

– Men det skulle också kunna vara en gestaltning av en av de människor, som just nu står vid en gräns här runt omkring oss och ber om vårt skydd.

Och Knutte Wester fortsätter: – Den skulptur i gips som växte fram i ateljén liksom lämnade sitt dokumentära ursprung och blev som en dikt, en bön, en dröm. Men om vi vill, då är det en riktig människa vi möter.

Processen med verket är minst lika viktig som den slutliga

Mer om Knutte Wester: www.knuttewester.se

skulptur, som nu har hittat sin plats vid sidan av Gösta Knutssons Promenad. Anna Ehn, intendent för offentlig konst i Uppsala kommun, hade full koll på Knutte Wester och hans gripande konstnärliga uttryck.

– Det jag tycker är så fantastiskt med Knutte Westers konstverk, är att när man ser dem för första gången, så behöver man inte veta nånting om bakgrunden, utan de har ju allt i sig. Ett enda konstverk bär så mycket och väcker så mycket nyfikenhet.

Efter den första kontakten med Knutte Wester för drygt två år sedan, kände hon direkt att hon ville hitta ett projekt, som de kunde jobba ihop med. Sedan kan det ta flera år innan man hittar en bra plats och förslaget ska förankras i olika instanser i kommunen och så vidare. Och det ska förstås även passa in i Knutte Westers planer. Ett försök tidigare hade gjorts, men då stämde inte tid och rum. Men så dök Fredsåret upp!

Plötsligt stämde allt och när Anna Ehn kontaktade Knutte Wester på nytt, var han mitt i processen med gestaltningen på den hemliga platsen och ett verk i Fredsstråket kändes helt rätt. Knutte kunde släppa allt annat och fokusera helt på att slutföra Child Carrying Wings.

Skulpturens placering i Carolinaparken, nära och vänd mot Pelle Svanslös lekplats, laddar den med extra kännbar påminnelse om ett utsatt barn, men som rustat sig med vingar och som inte ger upp sökandet efter en trygg tillvaro.

– Och han är ett barn, som vi alla kan identifiera oss med, poängterar Knutte Wester. 6

Konstnären Knutte Wester och Anna Ehn, intendent för offentlig konst i Uppsala

Fredsstråket

1 2

3 4

6 5

1. Nathan Söderblom 2. Befrielsen 3. Folke Bernadotte 4. Child Carrying Wings 5. Karl XIV Johan 6. Dag Hammarskjöld

45

EN AV SVERIGES STÖRSTA JAZZPROFILER?

– det kunde var’t Werre!

46

AV ANNA JONSON

Pianist, trombonist, vokalist, kompositör, arrangör, orkesterledare, ständigt aktuell och genuin klädnörd – det är nog inget snack om saken. Men man får passa sig för att placera Ulf Johansson Werre i ett fack. Han vill känna sig fri att musicera i vilken genre som helst, en rättighet han anser att alla musiker borde ha. Ett mycket trevligt samtal i Ulfs kök ger bilden av en mycket engagerad och levnadsglad musiker, pappa och människa.

När Ulf Johansson Werre tar emot hemma hos sig, har han precis kommit hem för en paus i ett hektiskt program.

– Bra tajming! välkomnar han glatt och visar in mig till köket, som har närkontakt med vardagsrummet med en flygel och en trombon till vänster, och till höger den specialbyggda studion.

– Där kan jag spela till klockan två på natten utan att grannarna hör, säger Uffe nöjt. (Jag får kalla honom för Uffe.)

Han börjar genast fixa en special espresso åt mig med varm mjölk och apropå studion kommer vi strax in på hans gedigna samling vinylskivor.

– Vinyl har fantastiskt mycket bättre ljud än vad spotify och datorer har, till och med bättre än CD-skivor. Man får en helt annan rumsklang med vinyl, det är luft, säger Ulf med beskrivande rörelse. Ljudet på CD och spotify däremot är hårt komprimerat och väldigt fyrkantigt.

– Jag hör det, fast jag har tinnitus. Jag tror det är Bosse Brobergs höga trumpetton F, som ligger och ringer i örat på mig sen tiden med Gugge Hedrenius Big Blues Band.

Jag undrar lite över hans imponerande och fulltecknade kalendarium sedan lång tid tillbaka och, vad det verkar, en lång tid framöver.

– Ja, det här året har varit helt hutlöst, fantastiskt, men det är väldigt kul! Men man kan lura sig själv och tro att man bara har roligt hela tiden med festliga resor, festivaler och evenemang hela sommaren, familjen är med, men sen kommer man på framåt augusti att jag aldrig blev riktigt ledig egentligen. Så även om man har skoj, så kände jag att jag måste upp till fjällen och bara få vara ensam. Så det gjorde jag faktiskt, en vecka i början på september. Helt ensam.

Uffe stannar upp i kaffefixandet.

– När jag var mitt ute i vildmarken, så fick jag se något som jag var tvungen att googla på… Det var färsk björnspillning! Varpå Uffe illustrerar en massa ljud, som han högt och

47

48

ljudligt spred runt sig för att hålla eventuella björnar på avstånd, ’som en jävla dåre’, tills han kände sig lite säkrare ovanför blåbärsgränsen på fjället.

– Just när man var ensam där, så var det nästan lite bräckligt, man hade ingen som man kunde garva bort olustkänslan med.

Snudd på amerikan Trots alla möjligheter att verka någon annanstans än i Uppsala, så stannar Uffe här. Han trivs i Uppsala, han tycker att staden är lite speciell.

– Och då jag för tio år sedan fick det konstnärliga ledarskapet för universitetsstorbandet, så har jag ju en kraftig attachment. Det är fint.

När Uffe var i USA ett par år tack vare ett stipendium, så var det ändå väldigt nära att han stannade.

– Min professor Nathan Davis ville att jag skulle stanna och doktorera där – ett år till så hade jag varit fast...

Ulf drar lite på fortsättningen.

– Det finns mycket positivt där, men det finns mycket bra i Sverige också.

Gugge Hedrenius lockade honom hemåt med en fast plats som trombonist i hans band, vilket var stort för Uffe.

– Men sen var det faktiskt så, att det som fällde avgörandet var att jag hade lite hemlängtan. Sista månaden i USA innan det blev sommarlov, så började jag och mina två kompisar från Sverige och Norge ha skandinaviska fester med snaps och sill, och jag kände liksom att, **, jag har behov av det här!

Att jamma ihop ändå den viktigaste utbildningen Uffes tid i Uppsala från gymnasiet och vidare på medicinarlinjen var glänsande, men ännu starkare var musiken. Han var under studietiden medlem i sex orkestrar och tre körer (Pigor och Drängar, Gosskören, Orphei Drängar) och skulle 1976 börja forska på centrala nervsystemet. Men musiken vann och Uffe sökte och antogs som en av sex till första utbildningen

för etablerade jazzmusiker på Musikhögskolan i Stockholm.

Han kom in tillsammans med Tommy Koverhult, Nisse Sandström, Bronislav Suchanek, Stefan Grahn och Ivve Oskarsson.

Uffe sökte och fick Sverige-Amerikastiftelsens Musikstipendium och studerade vid University of Pittsburgh 78–80. Hans professor, Dr. Nathan Davis, ledde en kvartett med vilken Uffe ibland spelade piano. Det blev mycket lirande med schyssta musiker, bl.a. bebop-pionjären Kenny Clarke på trummor.

När Uffe sedan kom hem efter de två åren i USA, gick han det sista året på jazzkursen på Musikhögskolan, som nu hade utökats till två år.

– Nu ska jag vara ärlig och säga, att när det gäller att spela, förstå och ha feeling för jazzmusik, så har jag lärt mig det själv, tycker jag. Jag har fått vissa verktyg både i USA och på Musikhögskolan, men egentligen var det viktigaste att man fick inputs och idéer från kompisar som hade kommit långt i sitt musicerande. Att träffa dem och snacka musik, umgås, jamma och spela var ju det som verkligen var utvecklande för mig som musiker. Plus att jag var förberedd på det mesta, då jag alltid har lyssnat på och analyserat den musik som jag har tyckt varit bra, och omsatt den i mitt eget system, så att det funkade för mig.

Det har Uffe också tagit med sig som pedagog. Han försöker inte att tala om för eleverna hur de ska spela, utan vilka aktiviteter som är viktiga.

– Jag säger, istället för att öva sex timmar timmar skalor, så gör det i en timme och använd resten till att försöka tränga in i och hitta feelingen i olika sorters musik. Vad har den musikern för rytmik, hur tänker han harmoniskt? Lär dig låtar utantill – det går inte att titta i noter, för då kommer inte högerhjärnan fram. Ha en klar analys, släpp den sen och bara följ med flödet. Då blir det bra. Man kan inte hålla på att tänka, medan man håller på att spela.

– Jag använder även sången mycket i min undervisning, för kan man inte sjunga en improvisation, så har man inte tränat

49

upp sitt inre gehör. Snabba, skickliga fingrar hjälper inte så mycket, när man inte vet vad man ska göra inne i sitt huvud.

Likadant om det är en rytmiskt svår fras, då får medlemmarna i bandet lägga ner instrumenten och så sjunger vi den tills jag känner att pulsen ligger rätt. Då är det dags att plocka upp instrumenten igen.

jobbar i jazzmusiken! Och wow! det var ju långt bättre än jag hade kunnat föreställa mig – det passade mig utmärkt! Så jag lärde mig de där styckena och byggde upp ett ackompanjemang till dem. Sen, utifrån styckenas harmoniska, melodiska form gjorde jag egna låtar, som förde det vidare på nåt sätt.

Det blev så jäkla bra!

Uffe om svensk jazz – Redan några månader efter det att den första jazzplattan kom från Amerika, så var det orkestrar som spelade i den stilen. Det var nästan som det svenska kynnet var förberett på att improvisera. Det som är så viktigt i jazzimprovisation är att kunna sätta egen prägel och skapa en variation ovanpå det orkestrala, i nuet, och det där har alltid funnits i svensk jazz.

Så amerikanerna har alltid tyckt att Sverige är jazzlandet nummer 2...

Det starka svenska bidraget till jazzen, den lite vemodiga folkmusikjazzen, tycker Uffe visserligen är fin, men tycker egentligen inte att det är viktigt att göra en särart av svensk jazz. Han vill gärna finnas med på sina egna villkor och kanske att han är lite för hetlevrad och älskar helt enkelt riktigt drag som Count Basie, Duke Ellington, Lester Young, Stan Getz, Clifford Brown, Oscar Peterson, Cannonball Adderly, John Coltrane.

Och egentligen vill Uffe pröva på det mesta åt alla håll, han bearbetar allt möjligt och gör om till sitt.

Eftersom det här är ett reportage om en riktig musiknörd, så tillåter vi oss att snöa in på vad en sådan kan få en riktig kick av…

En stilfull musiker och mäkta stolt förälder Serien Blue Monday i Universitetsaulan startade upp igen den 12 oktober. Uffe var värd och han hade sitt universitetsstorband och en celloensemble från Akademiska kapellet, som spelade ny musik. Uffes dotter Matilda sjöng Somewhere over the Rainbow i ett arr som han har skrivit för stråkarna. Uffes barn Oscar och Matilda följer nämligen i pappas fotspår, där livet förstås handlar mycket om musik. Även hustru Kicki har musicerat mycket, men har satsat på familj och hem, och det är hon som sköter administrationen av deras handelsbolag W-ULF MUSIC HB. Numera har Uffe flera projekt ihop med barnen och han känner sig lyckligt lottad.

– Det liksom pumpar i bröstet. Man ser publikreaktionerna och känner både musikalisk och blodsgemenskap. Det är jävligt starkt alltså, man får nästan titta bort för tårarna i ögonen. Otroligt rikt känns det.

BIZ&ARTs fotograf Stewen Quigley ska ta bilder på konserten. Uffe lovar att han ska ha sin draksmoking i thaisiden. Han gillar kläder och låter oss ana att hans garderob är välutrustad.

– Ibland känner jag när jag ska ner på stan, att jag sätter på mig en trevlig kostym, en väst kanske, och så träffar man folk, som säger ’men ojojoj, vad ska du göra då??’, ’Ja, jag tänkte gå en sväng på stan.’ ’Men vad har du klätt dig så där för?’ ’Jamen, det är väl trevligt?’

Det finns en vintagebutik på Odengatan i Stockholm, Marchesan, där Uffe har ekiperat sig sedan många år. Jag ringer upp butiken och butiksinnehavaren Alexander skrattar igenkännande åt Uffes historia.

– Det är likadant i Stockholm, här finns ett par miljoner, men kanske bara tvåhundra personer med den här speciella klädseln. Hos oss finns det en klick på ett trettiotal genuint klädintresserade personer, som inte viker sig, utan lyssnar till sin egen smak. Ulf är en av dem.

Classics in Jazz I somras hörde greve de Geer och Föreningen Leufsta och Cahmanorgelns vänner av sig och gav Uffe uppdraget att göra något av en obearbetad musikskatt från 1700-talet, som finns bevarad på Löfsta slott. I ett ’heligt rum’ på Carolina Rediviva, där många av verken finns, fick Uffe tillgång till pergamentblad med kompositörernas egna handskrivna notskrifter.

(Här stannar vi båda upp i andaktsfull paus, medan vi känner in det oerhört häftiga i detta.) Uffe valde så ut några verk och frukten blev så småningom Classics in Jazz.

Han blir alldeles entusiastisk, reser sig, kommer runt bordet och visar ett kopierat notblad. I noterna finns en melodistämma och basso continuo-besiffringar. Uffe hade vagt hum om vad det var, men fick lära sig att den skrivna noten var generalbas och siffrorna ovanför visade intervallerna ovanför i klangen. Därmed förstår man vilket ackord det är och hur det ska läggas. En duktig organist eller klaverspelare på 1700-talet kunde, precis som vi läser ackord avista och kompar en sångerska, läsa den här besiffringen och lägga klangerna.

– Var man riktigt skicklig, så kunde man dessutom improvisera motstämmor till melodin, alltså precis som vi

50

Viker sig inte Och där tror jag vi i allt väsentligt har kärnan i Ulf Johansson Werres väsen. Det är samma i hans musikutövande.

– Jag är mig själv hela tiden, men det innebär inte att jag gör samma grej varenda gång. I olika sammanhang gör man olika saker, säger Uffe och förklarar ivrigt vidare, det är precis som när man träffar tre olika personer: ens tankegångar, ens vokabulär och ens sociala förmågor fluktuerar på tre olika sätt. Man går igång på olika saker med olika personer.

51

Om

Uffe

”

John Högman

barndomsvän, saxofonist och kollega i musikbranschen

Uffe och jag bodde på samma gata, Grönstensvägen, i Eriksberg och hösten -63, inspirerade av the Beatles, bildade vi bandet the Greenstones. Vi var några 8–11 år gamla barn, som hade fruktansvärt roligt och med enkla medel lärde vi oss viss musikalisk elementa tillsammans.

Jag flyttade och några år senare hörde jag ryktesvägen att Uffe börjat spela piano och liksom jag också spelade jazz. Det här var en tid när inga unga människor lyssnade på jazz. Jag bjöd hem honom och vi började utforska jazzmusiken tillsammans. Det stod snabbt klart för mig att Uffe var otroligt försigkommen vad gäller musik och jag kan lugnt säga att han är en av de största musikaliska begåvningar jag träffat i mitt liv.

Genom åren har vi spelat tillsammans i en rad olika sammanhang, allt ifrån tillfälliga konstellationer till fasta engagemang som med Gugge Hedrenius Big Blues Band under 1980-talet.

Improviserad musik sker i stunden och stunderna med Uffe blir alltid något extra. Han spelar på högsta musikaliska nivå, men kommunicerar generöst och självklart och sätter alltid musiken främst. Det är lite skrämmande att tänka att vi i år har spelat tillsammans i 51 år!

”

Stefan Karpe

kollega på Musicum, Uppsala universitet

Uffe är en så fin kollega, som jag har haft glädjen att samarbeta med under ett flertal år. Han har en underbar humor, som får oss alla att av och till välbehövligt skratta under intensiva planeringsmöten eller nervösa minuter innan en konsert.

”

Oscar och Matilda barnen

Pappa har alltid varit väldigt stöttande såväl i vårt musicerande,

som i våra privata liv, utan att någonsin pressa oss till något som vi inte har velat eller har tyckt varit kul. När vi har kommit till

honom med problem, har han satt sig in i vår situation och fått oss att se det positiva i den.

52

Han är bred vad gäller genrer och inom dessa får krea-tiviteten spira fritt. I vissa läger är han swingpianisten, i andra bebop-trombonisten. Han tycker mycket om att retas med den påklistrade nischen, som man borde hålla sig till. Går man utanför skaklarna, så skapas en osäkerhet i kritikerkåren, då man inte låter som man brukar. Men Uffe viker sig inte.

Ord och inga visor Han tycker att samtiden har en tendens att stämpla en musiker i en viss genre. Om någon har gjort sig känd för något i något sammanhang, då är det plötsligt hundra procent av vad den musikern har att erbjuda omvärlden.

– Det där tycker jag är lite tråkigt. Det finns två vägar att gå, säger Uffe ironiskt, antingen ska du gå den kommersiella vägen och bara göra det som förväntas av dig, eller så ska du hitta på en massa halvsjuka konstigheter för att blidka en kulturmaffia, som delar ut stipendier. Kulturinstitutioner har en tendens att övervärdera vad den tror är experimentellt och avantgardistiskt, samtidigt som man gärna snackar lite skit om dem, som anrikar och utvecklar traditioner.

– Jag skulle vilja påstå att de flesta av oss musiker ibland prövar på experimentella grejer, men också älskar att gå in i traditioner och hitta sin egen roll i en befintlig kulturmiljö.

Och det är väldigt mycket som kan ske däremellan.

– Jag har ** i mig alltid haft roligt när jag har spelat, och det håller en frisk! Både kroppsligt och mentalt. Och rytmiken, man kan inte ljuga om den, när det svänger så uppfattar folk det. Det är nåt som händer, ett lyckorus, det börjar bubbla i kroppen. Det vill jag förmedla.

Mitt innersta sanna jag – duger det?

Det superkommersiella och det superkulturella är två motpoler som suger ut all energi, tycker Uffe. Är man ekonomiskt beroende av dessa, så krävs det en hel del kraft att bryta sig ur dessa bojor. Är du yrkesmusiker, så måste du på något sätt kunna leva på din musik. Det är en spänning, en kul utmaning, men det är också ett dilemma. Hur mycket vågar man vara sig själv? Det som är mitt innersta sanna jag, duger det och funkar det oavsett sammanhang?

– Som musiker mår man inte bra av att försöka tänka på hur man ska göra för att vara omtyckt här eller där. Man måste gå på ’vad är det jag tycker är kul att jobba med, hur vill jag att musiken ska låta, var känner jag att jag får ut mest själv?’ Dock måste man först fördjupa sig i olika typer av miljöer, olika genrer; dixieland, New Orleans, swing, bee bop, hard bop, fusion, avantgarde och så vidare. När man har det fundamentet, så kör man på det man trivs med.

Uffe dunkar handen i bordet.

– Det finns tyvärr en rädsla att vara sig själv, men känner man att man har nått hög musikalisk och teknisk kvalitet och

får göra det man tycker är roligast, då måste det ju bli det bästa man kan göra, och därmed det mest intressanta för folk att lyssna på. Och i förlängningen det bästa för samhället.

Debatten skulle må bra av att lyfta i tak, tycker Ulf. Nu färgas klimatet subjektivt av kritiker med egna åsikter och deras tillkortakommanden. Den som utsätts för kritiken borde kunna få gå i svaromål, vilket sällan är fallet. Det vill säga i viss mån en strypning av yttrandefriheten, som Uffe ser det.

Ytterligare en hjärtefråga Musikundervisningen i skolan är helt undermålig, enligt Uffe.

– Vi har i Sverige haft en fantastisk jazzmusik sedan mitten av 1920-talet och ingen vet nånting om det! Det här är en stor del av svenskt kulturarv, det måste finnas med i utbildningen!

Har man blivit presenterad för musiken och fått lyssna på lite olika grejer, så kommer man att förstå och uppskatta nya saker (nytt för ungdomarna). Ungdomarna måste få en referensram, där de kan bygga upp en upplevelse och känsla som är mycket djupare, istället för att bara bli rädda för ett ljud som man inte har hört förut.

– Sen måste man komma ihåg vad musikidkande gör för hjärnan och social träning. Musik är inte bara för specialbegåvade, alla borde få träna sig i rytmik, sjunga i kör och kunna förstå intervaller och klanger. Man utvecklar sig då på ett sätt som nästan inte går att göra på nåt annat sätt. Det innehåller så många aspekter: det är språk, rytmik, matematik, kinestetisk uppfattning om sin egen kropp. Det har man nu rensat bort i skolan och man satsar istället enbart på kärnämnena. Men kärnämnena är beroende av att såna här saker är färdiga i hjärnan och kroppen! Allt hör ihop!

Nu är Uffe riktigt igång igen. Han tror dock att det så småningom kommer politiker, som läser och förstår forskning om detta, och som kommer att säga ’hejhejhej, det verkar som att vi har missat nåt här!’.

– Hoppas, säger Uffe med ett stort leende.

Knyter ihop säcken?

På väg hem efter intervjun kommer jag på ett par frågor som jag glömt att ställa till Uffe. Jag messar honom och frågar om det är något speciellt han önskar göra i framtiden, trots hans digra CV och kalender? Svaret är verkligen kul och knyter ihop säcken på något vis, tycker jag, då han i begynnelsen gick från att precis börja forska om centrala nervsystemet till ett liv helhjärtat med musik.

Hej och tack själv!

Förlåt att jag gick igång och snackade så mycket! Jo, jag har en önskan att börja forska på musik-hjärna! Jag har redan kontakt med hjärnforskare om teorier och tillvägagångssätt.

Sedan vill jag skriva mer för stor symfoniorkester + jazzgrupp.

En hemlig önskan är att få en filmroll som skådespelare! Jag skulle ha velat spela piano med Ella Fitzgerald och trombone med Oscar Peterson trio. Nu levande – tja, kanske Wynton Marsalis – han har kärlek och respekt för all god jazz från New Orleans till nutid samt klassiskt.

Mvh Uffe” Strax därefter ytterligare ett mess: Även att ha fått sjunga med Ella – scatsång och stämsång, riktigt fett!

Jag svarar: Wohoo, det tar aldrig slut! Underbart Uffe!

Haha, nej det är ett bottenlöst träsk!

Och just det tar jag som ett löfte om många kommande konserter, skivor, nyskriven musik och arr, och kanske rentav en forskningsavhandling, som kommer att få kommande politiker att öppna ögonen för musikens nödvändighet för våra barns utveckling. Ulf Johansson Werre, vilken energi, som om han jobbade på ackord. 6

53

FORSKARPODDEN serverar VETENSKAP i hemtrevlig fรถrpackning

av Andrea Dahlkild

54

Man kallar dem vår tids hjältar, vetenskapsmännen. Med det sagt är universitetets nya podcast hett stoff. För i Forskarpodden får vi lära känna några av stans mest spännande forskare, i samtal som leds av Niklas Norén och Jonas Löfvenberg.

– Hur ska man förstå att universum är oändligt, frågade vi astronomen Eric Stempels. Han svarade att det är som att fråga vilken färg onsdag har – det är fel på frågan. Den förutsätter att man kan ställa sig utanför universum och titta in, och det kan man inte... Det där är ett exempel på en lite ”larvig” fråga som han nog inte hade valt själv, men som vi ändå väljer att ställa, eftersom det är precis sådant man funderar på, säger Niklas Norén.

Han och journalistkollegan Jonas Löfvenberg har just spelat in en första omgång av Forskarpodden. En gång i veckan publiceras ett nytt avsnitt på Uppsala universitets hemsida. Det handlar om halvtimmeslånga intervjuer med forskare som berättar om vad de gör på jobbet, och varför de valt att ägna större delen av sin vakna tid åt mikrobiell kemi eller islamisk filosofi.

Samtalstonen är snackig, otvungen. Podden blir ett oreglat fönster in till den gigantiska kunskapsbank som universitetet utgör.

– Vi har båda en nära relation till universitetet och såg att det fanns en programidé som inte var gjord. Visst finns det andra vetenskapspoddar, men ofta i en form där någon informatör har kommit överrens med forskaren om frågorna i förhand, vilket kan bli stolpigt. Eller så har man gjort intervjun i form av ett samtal, men med ett tungt och akademiskt innehåll. Det saknas helt enkelt en bra journalistisk förpackning, säger Jonas Löfvenberg och Niklas Norén fortsätter:

– Jag tror att det finns ett brett intresse för vetenskap inom alla ämnen så länge den presenteras på ett kul sätt. Det har hänt mycket bara de senaste åren; för fem år sedan fanns inte Facebook-sidor som I fucking love science… Det är den typen av kunskapsspridning jag vill se. Jag vill kunna dela en länk med mina kompisar och säga ”Titta här, shit vad spännande”.

Många av Forskarpoddens intervjupersoner är medievana och har medverkat i både TV och radio. Ett sätt att uppnå ett ledigt tilltal var att byta ut den kontrollerade studiomiljön mot något hemtrevligare. De flesta av intervjuerna är faktiskt gjorda vid forskarnas egna köksbord, till ljudet av en puttrande kaffebryggare eller kanske tjoande barn i rummet bredvid. Då blir det plötsligt mer naturligt att visa människan bakom forskningen. Inte sällan finns det en spännande och

mycket personlig historia bakom valet av forskningsområde, något som har skapat engagemang för vissa frågor.

– Ta till exempel Irene Molina, professor i kulturgeografi.

Hon flydde från Chile till Sverige på 80-talet och fick uppleva utanförskap och rasism, bland annat i form av diskriminering

55

på bostadsmarknaden. Just det har hon forskat på, och tack vare sin bakgrund kan hon ställa en ny typ av frågor. Hon har myntat begrepp som spelar stor roll för debatten idag, till exempel intersektionalitet och rasifiering. En sådan intervju sätter forskningen i perspektiv och visar hur den bidrar till att lösa samhällsproblem.

De senaste åren har en särskild och allt större plats i populärkulturen beretts för vetenskapen. Ett exempel är den amerikanska radioshowen Radiolab, som har fått pris för sitt underfundiga sätt att tillgängliggöra vetenskap för en bred publik. Institutet i P3 är en svensk motsvarighet, och redan nämnda Facebooksuccén I fucking love science ännu ett exempel. Där presenteras förbluffande nyheter från vetenskapens värld, i lättsmält format. ”The most exciting phrase to hear in science, the one that heralds new discoveries, is not ’eureka!’ but ’that’s funny!’”. Sience fiction-författaren Isaac Asimov sammanfattar det väl – vetenskap är underhållning.

– Vi gillar science fiction båda två. Det är också ett förhållande till vetenskap – att fundera på vad forskning, kunskap och teknik gör med människan och samhället. I några av intervjuerna känns framtiden verkligen närvarande.

Karin Stensjö, lektor i mikrobiell kemi, gav mig en aha-upplevelse. Hon forskar på hur man kan få blågröna alger att producera biodiesel. Tänk dig en pool full med alger som gör diesel… för mig är det en sci-fi-grej. Uppfinningen finns faktiskt redan, det är bara det att den inte har industrialiserats, berättar Jonas Löfvenberg.

56

Vetenskapsintresset är uppenbart och genuint hos killarna bakom Forskarpodden, men just nu är de nog mer intresserade av att just paketera forskningen än att själva verka i den akademiska världen.

– Det kan kännas lockande att få vara med och ta fram ny kunskap, men tänk att ha Carolina Rediviva som arbetsplats och att sitta där varje dag vid en hög med böcker. Gud så jobbigt! Jag behöver något som är mer hands on, en lite mindre spade. Och det får jag i journalistiken, säger Niklas Norén. Jonas Löfvenberg instämmer: – När man inser hur hårt de här forskarna jobbar, blir de som kommit ända fram än mer beundransvärda. Man vill få fler att förstå hur mycket jobb som ligger bakom resultaten.

Det är spännande få prata med människor som sitter på en sådan otrolig kunskap och kapacitet, alla vi träffat har förändrat min bild av världen på något sätt. 6

Forskarpodden finns inte bara på Uppsala universitetets hemsida, utan också på iTunes, Podcaster och dylika appar.

www.aaltos.se Sysslomansgatan 14 753 11 Uppsala 018 - 100 908

57

58

Uppsala är en stad under förvandling. Det växer upp nya bostadsområden runtom i stadsnära miljö, men också innerstan håller på att ändra karaktär. Intressant är, att den gamla uppdelningen mellan den akademiska västra delen och populasens östra sida fortfarande finns kvar.

Det är bara maktbalansen mellan delarna som jämnats ut.

De gamla signaturbyggnaderna, som universitetet, domkyrkan och slottet dominerar inte längre staden i ensam majestät. Den förr så underdåniga och låglänta östra sidan av staden har kaxat upp sig ordentligt och svarat med ett utbrott av storstilad modern arkitektur. Uppsala Konsertoch Kongress reser sig stolt över all bebyggelse kring Vaksala torg och stationsområdet i närheten expanderar i samma anda med nya landmärken i staden.

apropå lutande hus .

7 FRÅGOR TILL ARKITEKTEN JOHNNY SVENDBORG

Uppsala entré kallas det nya området vid Resecentrum.

Här skapas en ny puls i city med nöjesliv, handel och bostäder.

Längs Stationsgatan har det vuxit upp spännande bostadshus som strävar i olika lutande vinklar. Okonventionellt och djärvt. Husen ligger precis på gränsen mellan stadslivets snabba tempo och Frodeparkens lugna oas. Arkitekten som ligger bakom utformningen av både UKK och Uppsala entré med kringliggande miljöer heter Johnny Svendborg. Johnny Svendborg är dansk och verksam i Köpenhamn. Han gillar Uppsala för att det är en stad som är både historisk och modern, urban men ändå naturnära.

– Jag har kommit att se Uppsala som min andra hemstad efter Köpenhamn, skriver Johnny Svenborg, när vi inleder ett samtal via mail om hans bidrag till staden som arkitekt och om arkitektur i allmänhet.

– Du var ansvarig arkitekt för UKK och nu står du också bakom de sju husen och stadsplaneringen för hela området som kallas Uppsala entré. Hur kommer det sig att du fick uppdragen? Att få sätta sin prägel på en hel stadsdel måste vara drömmen för en arkitekt? Hur känns det?

– Men, man måste förstå att drömmen egentligen förverkligas när människor gillar att leva och vistats i det man planerar. På invigningen av UKK hörde jag en pojke i femtonårsåldern som på sin mobiltelefon sa till sin kompis "jag är i Uppsalas nya hjärta" …. då tänkte jag att vi lyckats med att etablera någonting betydelsefullt på denna sidan av järnvägen också. Både uppdraget med UKK och utformningen av om-

AV LILLEMOR BERG

rådet kring Uppsala entré är resultat av arkitekttävlingar och mina förslag vann gehör. Att inleda ett projekt med en tävling där olika förslag presenteras är ett bra sätt att börja, eftersom det ger beställaren fler valmöjligheter. Sedan, när valet väl är gjort, blir processen som kommer efter smidig, alla drar åt samma håll och arkitekturen kan bli mer konsekvent.

– De lutande fasaderna på husen vid Uppsala entré är verkligen speciella och djärva. Vad är tanken bakom denna utformning? Hur har du tänkt när området tog form på ritbordet? Vad har inspirerat dig?

– De andra tävlande arkitekterna hade förslag på en stor barriär mellan Frodeparken och stan. Jag ville istället utöka Frodeparken så att den fortsatte breda ut sina gräsytor mellan husen, ovanför taken på handelsytorna – få mer park, inte mindre. Sedan ville jag att husen skulle ha utsikt över både parken och innerstaden. I gestaltningen av hus ingår också att ge kvalitet till de som passerar, inte bara till de som bor i själva husen. De hus som är närmast innerstaden är en våning högre än de som är närmast de befintliga lamellhusen från Gunnar Leches tid. Denna skillnad i höjd, och att de lutar bort ifrån de mindre husen och ut mot den storskaliga staden mot Stationsgatan, är tänkt som en förmedling av övergången mellan låg befintlig bebyggelse och den mer storskaliga bebyggelsen i innerstaden. Men husen lutar också för att de största lägenheterna ska komma närmast de största kvaliteterna. Mot innerstaden ligger de största lägenheterna överst med utsikt mot till slottet, Carolina och domkyrkan.

59

Ü

Johnny Svendborg / Architect and Founder, associate professor KADK, President of the Royal Danish Academy of Fine Arts

Med utsikt mot Frodeparken ligger de största lägenheterna närmast gräset och lekplatserna i parken. När det planeras ett stort antal nya bostäder, är det viktigt att få till en social variation. Och detta har en chans att lyckas om lägenheterna har lite olika kvaliteter.

– Vad tycker du om Uppsala som stad? Jag menar framför allt hur det är att jobba med ett nytt och modernt område i en universitetsstad som från början dominerats av signaturbyggnader som kyrka, slott och universitet. Har den gamla uppsalasilhuetten spelat ut sin roll?

– Jag gillar verkligen Uppsala! De senaste åren har staden blivit modernare och fått större mångfald. Det är bra att en stad innehåller en arkitektonisk mångfald och ger utrymme för att bo och leva på olika sätt. Jag tycker absolut att silhuetten och historien är viktig, den får bara inte fastna i en museal känsla. Ett konserthus tycker jag är så pass viktigt att det kan bli högt och monumentalt som ett universitet eller en kyrka, men de nya bostadshusen vid Uppsala entré håller en skala under dessa offentliga kulturhus. Jag skulle gärna vilja rita en signaturbyggnad i kvarteret Hugin, som idag ligger lite anonymt och är monofunktionellt…dessutom är det en skandal att Uppsala inte bygger ett konstmuseum för samtidskonsten. Vi vann en idétävling för ett par år sedan, men ingenting har hänt. Se hur fantastisk konsthallen i Malmö är! Också i Lund finns det en fin konsthall, när kommer det en i Uppsala?

– Allmänt, finns det någon eller några förgrundsgestalter eller någon skola inom arkitekturen som framför andra har inspirerat dig under din utbildning eller karriär?

– Min arkitektur skapas i symbios mellan beställaren, nyttjaren och själva platsen för bygget. Det jag oftast inspireras mest av är ortens eller platsens oförlösta möjligheter. Det är min roll att få ihop helheten, syntesen, och skapa mervärde. Ett exempel på ett sådant mervärde är att låta den

60

gröna känslan vid Frodeparken fortsätta genom att skapa grönska på taket ovanför butikerna vid Uppsala entré. Ett annat exempel är UKK:s vida utsikt mot alla håll över staden.

– Vad tycker du är mest spännande just när det gäller vad som händer inom arkitekturområdet?

– Jag tycker att vi i Europa ser en ny och större ansvarfullhet för hur man gestaltar. Idag tar man mycket mer hänsyn till både etiska och estetiska aspekter. Innan finanskrisen var det som om att det blev väldigt bråttom med att gestalta spektakulärt och kommersiellt. Allt skedde för snabbt. Nu är det mer fokus på att hus ska vara vackra, men också generösa och ge nånting till omgivningen.

– I Sverige värderar man generellt dansk design och arkitektur väldigt högt. Varför tror du det är så? Finns det några nationella särdrag i sättet att tänka inom arkitekturen?

– I Danmark utbildas de flesta arkitekter på Konstakademien, det kanske betyder en skillnad, men dessutom har danska arkitekter traditionellt större ansvar och därmed också större inflytande över gestaltningen. Sedan brukar jag ofta jämnföra Hammarby Sjöstad i Stockholm med Ørestaden i Köpenhamn. Det första området ser behagligt ut att bo i, området har bra balans och proportioner, materialen ger ett varmt intryck, det finns detaljer att se på och utomhusytorna fungerar bra för människor som bor där. Ørestaden är en samling av mer spännande hus, flera har mycket innovativ arkitektur, men samtidig finns ingen kvalitet mellan husen och i själva området och skalorna känns helt fel…så egentligen tänker jag, att båda danska och svenska arkitekter kan lära av varandra.

– Vilka eller vilket av dina projekt är du själv mest nöjd med och stolt över?

– Mitt bästa hus har jag inte har ritat än… ;-) 6

61

62

Anders Walls Stiftelser delar varje år sedan 1981 ut mer än ett tiotal stipendier i storleksordningen 75 000 – 150 000 kronor till unga, kreativa begåvningar inom naturvetenskaplig forskning, ung företagsamhet och musik. Minst lika viktig som stipendiesumman är medlemskapet i nätverket Wallumni, som består av alla Anders Wall-stipendiater genom tiderna. Anders Walls Stiftelse samarbetar med det rikstäckande Förbundet Unga Forskare för att stödja ungdomar som gjort framstående forskningsinsatser inom det naturvetenskapliga området.

Ung forskare ökar vinstchansen i Bridge med hjälp av kvantfysik av Joelin Quigley-Berg

Armin Tavakoli är fysikstuderande vid Stockholms universitet och en av tolv ungdomar som tilldelades Anders Walls stipendium i år. Han fick motta en summa på 150 000 kronor för sin naturvetenskapliga forskning.

Endast tjugoett år gammal har Armin redan en gedigen akademisk meritlista som inkluderar både kandidat- och Master-avhandlingar, prisbelönt forskning samt flera publicerade artiklar i ansenliga vetenskapliga tidskrifter. För tillfället befinner han sig på Ludwig Maximilians Universitet i München som utbytesstudent där han går på föreläsningar och lever ett ganska vanligt studentliv, något han inte riktigt gjort tidigare då forskningen stått i centrum.

Efter flera års intensivt arbete inom universitetet är Armins vokabulär redan färgad av akademins språk. Han uttrycker sig klart och tydligt och använder sig ibland av formuleringar som skulle kunna hämtas ur en universitetsuppsats. Det slår mig när vi pratar att han är den idealiska vetenskapsmannen, driven av nyfikenhet och upptäckarglädje, inte rädd för att provocera, och med ett genuint, brinnande intresse för fysik som han har odlat sedan tidiga tonåren.

– Jag var väl kanske tretton–fjorton år när jag bestämde mig för att jag skulle syssla med fysik. Redan vid det laget så började jag känna att det här var fantastiska grejer och att jag aldrig kommer att hitta något mer spännande.

Armin berättar att han alltid varit duktig på matematik, något som också värderades högt hemifrån. Fysiken upptäckte han dock först genom populärvetenskapliga böcker. Men intresset växte sig snabbt större och Armin introducerades för Hans Hansson, professor på fysikinstitutionen vid Stockholms universitet och en vän till familjen.

– Jag fick chansen att besöka honom regelbundet, ungefär en timme per vecka, för att ställa diverse fysikfrågor som jag fann var väldigt spännande. Det kunde vara hur en cykel fungerar, varför det är svårare att öppna kylskåpet när man stängt det först och sen försöker öppna det igen, och annat liknande. Det fortsatte i ganska många år, fram tills jag var i slutet av andra året på gymnasiet. Då föreslog han att jag skulle börja syssla med riktig forskning, vilket såklart var det jag ville. Det visade sig vara det bästa som kunde hända.

Under sitt tredje och sista gymnasieår, när Armin var sjutton år gammal, påbörjade han ett forskningsprojekt som skulle komma att uppmärksammas både på hemmaplan och internationellt, och som har gett Armin flera priser och utmärkelser. Efter att ha blivit introducerad för ytterligare en fysikprofessor på Stockholms universitet, Mohamed Bourennane, vars forskarteam Armin fick delta i under sommarlovet, fick Armin chansen att påbörja ett eget forskningsprojekt.

– Alla mina drömmar besannades i någon mening, förklarar Armin när han berättar om projektet Quantum Bridge, som också var hans projektarbete sista året på gymnasiet.

Quantum Bridge blev Armins inkörsport till vetenskapen.

Han fick första pris på utställningen Unga Forskare i Sverige, andra pris i International Science and Engineering Fair i USA, samt en medalj från Yale University för sitt arbete. Projektet fick dessutom en hel del uppmärksamhet, både inom vetenskapliga kretsar men även i media för sitt, minst sagt, annorlunda syfte – att använda kvantfysik för att förbättra vinstchanserna i kortspelet Bridge.

63

– Vi hade höga förhoppningar på det här projektet för vi insåg ju att det var ett väldigt roligt projekt, just för att det var en bro mellan väldigt abstrakt fysik och någonting väldigt vardagligt. Men så stort som det blev hade jag nog inte riktigt kunnat föreställa mig. Det dök ju upp lite överallt i media och fick till och med ett så kallat science shot i tidningen Science, och på en hel rad andra ställen, som i teknologitidskriften Wired, till exempel.

Projektet var tidskrävande – Armin arbetade med det i åtta månader, till skillnad från de hundra timmar som krävs för ett gymnasieprojekt – men också väldigt roligt. Det visade dessutom att man kan ha kul med fysik och att det finns plats för en hel del humor i vetenskapen.

– Jag tror det finns en väldig potential för en hel del både spännande och roliga grejer inom fysik. Det tenderar dock inte att komma ut på det sättet det skulle kunna göra. Vår kvant-bridge gav insyn i vilka roliga fenomen som kan uppstå då idéer från kvantfysik appliceras på annorlunda sätt och på frågeställningar som fysiken vanligen inte företar sig.

Just att ha roligt verkar vara det som driver Armins forskning och utbildningsval. Armin beskriver sin utbildning som okonventionell och när man hör honom berätta om sin akademiska bana förstår man varför. Armin har hastat sig genom utbildningssystemet, läst matematik på universitetet under sina gymnasieår, avlagt sin kandidatexamen i fysik efter endast tre terminer som universitetsstudent, erhållit en kandidatexamen i matematik efter fyra terminer och färdigställt en Masteravhandling efter ett år. Samtidigt fortsatte han att forska i Mohamed Bourennanes forskningsgrupp, och har även jobbat på forskningsprojekt i både Spanien och Polen.

Trots allt detta är det fortfarande Quantum Bridge-projektet som ofta hamnar i fokus.

– Saken är ju den, att jag har gjort väldigt mycket vetenskap sedan jag lämnade gymnasiet, men det är just den här kvant-bridgen som verkar dröja kvar, för att det är så roligt.

Jag tror att jag har permanent överskuggat mig själv med

64

kvant-bridgen. Vetenskapen jag har gjort sen dess, och det har varit ganska mycket, kommer aldrig, tror jag, bli lika rolig som kvant-bridge!

För tillfället har Armin bestämt sig för en (välförtjänt) paus. Inte från fysiken och den akademiska världen, utan främst från forskningen. Ett år spenderar han som utbytesstudent i Tyskland innan han påbörjar sina doktorandstudier.

– Jag har inte så bråttom, säger han och jag noterar ironin i uttalandet från denna ambitiösa tjugoettåring.

Det går kanske inte att vara så ihärdig och energiskt nyfiken som Armin, om man inte drivs av att ha roligt. Armin beskriver sitt sätt att arbeta som kaotiskt och förklarar att han inte kan planera vad han ska göra från en dag till en annan.

– Vad händer om jag får en bra idé imorgon? Får jag inte hålla på med det då, om jag har planerat att göra något annat? Jag gör det i princip bara för att det är kul. Jag bedriver forskning så som den borde fungera, enbart av nyfikenhet.

Anders Wall-stipendiet gör det möjligt för Armin att fortsätta ha kul med sin forskning. Det har redan fått finansiera vissa forskningsrelaterade aktiviteter. Armin tog sig bland annat till Berkeley, USA, i somras för att praktisera på deras Computer Science Department i en månad – och fler sådana utflykter lär det bli. Armin är dock vag när det gäller framtidsplaner. Var och hur doktorandstudierna ska ta form är, till exempel, ännu oklart.

– Generellt sett så planerar jag aldrig särskilt långt. Jag är ganska impulsiv i mina beslut inom fysiken. Alla möjligheter ligger öppna, menar Armin.

Men hur det än blir, så är det inom fysiken han har funnit sig tillrätta.

– Jag tror inte att jag kan tänka mig att arbeta med någonting annat. Det finns ju annat som är kul, men fysik är det som jag helst sysslar med. Det är för roligt för att låta bli. 6

Din speciella tillställning i unik slottsmiljö!

I Vasasalen och caféet på Uppsala Slott erbjuder vi skräddarsydda tillställningar för upp till 145 gäster. Här håller du din konferens eller bjuder in till bröllop och fest i anrik, levande och konstnärlig miljö. Det går också bra att njuta av en lättare måltid i vårt café. På menyn finner du bland annat Cajsa´s smörrebröd och Afternoon Tea. Avsluta gärna dagen med ett besök på konstmuseet vägg i vägg.

65

018 -130 190 • 08-230 190 • cajsas-kok.se

Komson • Foto: Richard Öhrn

Välkommen till oss på Slottet!

Nytt ljus på Jesus En dramatisk kulturhistoria i Sala backe med lyckligt slut

Stadsdelen Sala backe växte fram under de första åren på 1950-talet och behovet av en småkyrka blev under denna tid tydlig. Arkitekten Sten Hummel-Gumaelius förslag till en småkyrka vid foten av Skomakarberget vann gehör och kyrkan invigdes den 14 december 1958.

Salabackekyrkan brann år 1993. Branden var anlagd och hela kyrkdelen brann ned. Kyrkans altartavla av Bror Hjorth räddades genom att brandkårens insatser koncentrerades till korväggen.

Ur kyrkokartan.se

66

av Anna Jonson

Det är inte klokt vad nära det var. Denna kulturskatt räddad i sista stund i ett hav av eld och vatten. På grund av ett pojkstreck, ett ögonblicks verk. Församlingen beslutade genast att kyrkan skulle återuppföras så som den varit. Ingen diskussion verkar ha förekommit om eventuella förändringar.

Och altartavlan blev tack och lov patient hos konservatorn Luciano Escanilla och kunde så småningom åter pryda korväggen i den nyuppförda Salabackekyrkan.

NÄRBILD AV BROR

Man finner värdefulla och levande betraktelser om Bror Hjorth och hans verk i hans hustru Margareta Hjorths biografi Närbild av Bror. Hon skriver: ”Det finns en målning som sammanfattar allt det som Bror Hjorth ville med sitt sena måleri, nämligen altartavlan för Salabackekyrkan i Uppsala med motivet Jesu intåg i Jerusalem. Sten Hummel-Gumcelius, kyrkans arkitekt och även arkitekt till huset på Norbyvägen, tog kontakt med Bror och frågade om han ville göra ett stort träkors för korväggen. ’Det får du vända dig till en snickare för’, svarade Bror, ’men jag gör gärna en målning.”

Sagt och gjort. Det Bror hade att ta sig an i Salabackekyrkan var det höga spetsbågsvalvet med ett stort takfönster, som släppte in ett jämnt och vackert ljus på korväggens smala, svagt grålaserade brädor. Kyrkorummet har liknats vid ett skepp med kölen vänd uppåt. Margareta Hjorth skriver igen: ”Det hela var mycket estetiskt och desto roligare då, att Sten Hummel-Gumcelius vågade släppa in Brors expressivitet i färg och uttryck. Arkitekt och konstnär var genast ense om att målningen skulle vara långsmal i ett liggande format, som kontrast och balans till den höga altarväggen.”

Hemma på Norbyvägen var ateljén redan upptagen av Näckens polska i gips och målningarna för altartavlan i Jukkasjärvi kyrka. Den 3,5 gånger 1 meter stora duken för den nya målningen placerades i vardagsrummet i bostadsdelen på den enda möjliga väggen. Ett fönster och en dörr fick barrikaderas och rummet förvandlades till en målarateljé.

– Bror Hjorth har gjort flera utsmyckningar för kyrkliga sammanhang, men det här är den enda målningen faktiskt, berättar Mattias Enström, tf museichef på Bror Hjorths Hus. Annars är det skulpturer och reliefer han har gjort. Kanske var det skönt att göra en målning, att få lite variation efter två fysiskt krävande arbeten med reliefen för Jukkasjärvi och Näckens polska. Säkert var det också ett medvetet val, för att han tyckte att det passade bäst i kyrkorummet.

Målningen är typisk för Bror Hjorths senare måleri, som han hittar fram till under 50-talet. Han var inte nöjd med sitt måleri på 40-talet, då han kom för nära ett naturalistiskt sätt att måla.

– Det var en konstnärlig förnyelse som hänger samman med att Bror Hjorth blir lärare i teckning och tvingas rannsaka sig själv, menar Mattias. Han upptäcker linjen och betonar den, och får flera beställningar av offentlig konst som kräver större tydlighet i form och färg. Förnyelsen hänger också ihop med den nya kärleken i hans liv, Margareta.

Och hon skriver i Närbild av Bror: ”I denna målning har Bror konsekvent och avspänt genomfört sitt program om de rena färgerna, lagda bredvid varandra, klart och tydligt, men ändå med en mjuk koloristisk verkan.”

ENSAM MED SINA SYNER

Till min glädje kan man även läsa Bror Hjorths egna ord om tavlan: ”Jesus kommer från vänster, ridande på en åsna, ledd av en lärjunge (Petrus). Jesus ensam av alla ser det svarta kors, som utgör mittpunkten i tavlan. Från höger rusar folk till mötes. Det är ett folknöje för dem, detta med den ridande predikanten. Palmkvistarna bildar en port, ett hus suggererar staden. Men denna grupp av profana människor, ett par kvinnor, en man och en liten pojke som springer till mötes från höger, hejdas i sitt lopp av en liten flicka som kokett och stilla kastar blommor på vägen. Där svänger rytmen, flickan skapar frid och stillhet omkring mannen på åsnan. Gruppen till vänster, lärjungarna och Magdalena med Johannes främst med utbredda armar, marscherar i jämn takt, utan att se det svarta korset eller de mörka cypresserna, hotfulla som spjutspetsar. Endast den ridande Jesus anar och ser."

67

RÄDDAD TVÅ GÅNGER

Den lilla flickan som sluter ögonen, den enda som inte tittar på Jesus, var mycket viktig i kompositionen. Hon stoppar upp och skapar en paus i festyran.

Margareta Hjorths ömma reflektion: ”Det jag själv finner så sällsamt i bildens känsloinnehåll är just kontrasten mellan vild uppsluppenhet hos människorna i detta upptåg och smärtan hos Jesus. Han är fullkomligt ensam med sina syner.”

FULA GUBBAR

Recensenter liknade ofta Bror Hjorths figurer vid människoätare eller skrev t.ex. om Frödingporträttet, att det borde vara straffbart att misshandla våra nationalskalder så. Varje gång den typen av kommentarer gavs, blev Bror lika förvånad och undrade vad människor egentligen utgick ifrån, när de talade om fult och vackert. "Tittar de aldrig på sina medmänniskor eller på sig själva i spegeln, utan bara på färgfoton i Svensk Damtidning? Samma människa kan ju en dag se så in i helvete jävlig ut och en annan dag kan hon vara sublimt vacker. Den där skönheten i t.ex. en konventionell porträttskulptur är ju osann…”

Altartavlan invigdes den 27 oktober 1963, men inte heller denna målning accepterades utan vidare. En medlem av kyrkorådet ska ha begärt sitt utträde och vissa präster tyckte att apostlarna såg groteska ut.

Att Brors gubbar var fula hade han fått höra ända sedan ungdomen. När han skickade hem foton av sina skulpturer från Paris, berättade modern i brev om släktingarnas reaktioner: ”Dom tycker att de här sista är odrägliga…”

68

När branden var släckt och altartavlan hängde sotig och genomsur som en dränkt kattunge på korväggen, så kallade man på konservatorn Luciano Escanilla. Man vågade inte röra tavlan. Det var tur för det var lite trixigt att ta ner den. Ömt och försiktigt vårdade han sedan tavlan i sin ateljé, som en allvarligt skadad patient. Och det var en klurig process.

– Brandmännen räddade tavlan, men till ett mycket högt pris, minns Luciano.

Fast det är över tjugo år sedan minns han väl. Med samtycke från Küllike Montgomery, då på Bror Hjorths Hus, startade hans grundliga arbete och omständliga process med att mycket försiktigt torka ut både ram och duk; med pincett och borste ta bort mikroskopiska sotpartiklar och sprängd plast; behandla ramen så att den ”fylldes ut” igen till rätt storlek. Det var en två månader lång konserveringsprocess, men mot alla odds återställde Luciano Escanilla Jesus intåg i Jerusalem nästan helt. Tavlan var räddad igen.

TILL STOR GLÄDJE

Medan Bror arbetade med Jesu intåg hade han just avslutat en målad trärelief för Östervåla kyrka som föreställde östervålaprästen L.P. Esbjörn och hans hustru. En replik skulle skänkas till församlingen i Andover och det var ärkebiskop Gunnar Hultgren själv som reste över för att lämna den minsann.

Kanske var det den händelsen som snabbt och effektivt tystade prästernas kritik av målningen i Salabackekyrkan.

Idag är vi väl bekanta med konstnären Bror Hjorths verk.

Med sitt robusta formspråk och sina starka färger förmedlar hans konst livsglädje och kärlek. Det är bara att öppna sinnet och ta emot. 6

One size fits all?

Nä, våra kunder föredrar försäkringar som passar deras egen värld.

Medan andra erbjuder lättsålda paket, behåller vi kundanpassade lösningar och personlig service. Vi bor själva i trakten, så vi kan branscherna och ger snabb skadereglering.

Det kan förklara varför så många av länets företagare har någon försäkring hos oss.

Här kan du dessutom göra justeringar i din försäkring utan krångel eller ändringskostnader.

Vi ägs av våra kunder, så vi är lika intresserade som du av att allt går bra.

Ring oss på 018-68 55 00 eller mejla till foretag.uppsala@lansforsakringar.se.

69

KULTURENSchefer

johanna uddén

Vi kan besöka Botaniska trädgården och vi kan gå på West Side Story. Vi kan ta del av offentlig konst och vi får författarbesök i hela länet. Vi kan låna böcker på bibliotek och våra barn kan gå på musikskola. Men hur funkar allt det här egentligen? Hur är det organiserat och vem är det som bestämmer? Vi har träffat cheferna för kulturverksamheten på universitetet, landstinget och kommunen.

Margaretha Andersson Chef för Uppsala universitet Musik och museer

Anna Söderbäck Chef för Kultur och Bildning, Landstinget i Uppsala län

Sten Bernhardsson Direktör för kulturförvaltningen Uppsala kommun

MARGARETHA ANDERSSON

– Uppsala universitet Musik och museer är en verksamhet vid Uppsala universitet som arbetar publikt och skapar möten och dialog mellan vetenskap och allmänhet. Vi anordnar också kulturaktiviteter och tillgängliggör samlingar och trädgårdar för forskare, studenter och allmänhet. Vi samverkar med uppsalaborna på olika sätt. Universitetet är ju en stor aktör i Uppsala och väldigt många har en relation till det. Det är fantastiskt att vi har ett så stort kulturellt kapital inom universitetet.

I Margaretha Anderssons område ingår flera olika kulturverksamheter som var och en har en tydlig verksamhetsidé.

Varje verksamhet har en chef på plats som ansvarar för innehåll och kvalitet i den dagliga driften, medan Margaretha Andersson har en övergripande ledningsfunktion. Hon har fokus på att verksamheterna ska bidra till att förverkliga de statliga mål som gäller utbildning, forskning och samverkan med det omgivande samhället.

I Uppsala universitet Musik och museer ingår Museum Gustavianum med konstsamlingen och myntkabinettet,

70

Evolutionsmuseet, Akademiska kapellet, Uppsala University Jazz Orchestra, Körcentrum och Linneanska trädgårdarna, dvs. Linnéträdgården, Linnés Hammarby och Botaniska trädgården.

– Vår verksamhet vänder sig till många olika målgrupper.

Vi har aktiviteter som alla kan ta del av, men vi gör också program för nischade målgrupper, till exempel skolan eller slutna sällskap. Väldigt mycket av det vi gör bedrivs i projektform och flera av dem är samarrangemang. Många har kanske gått på konserter i Botaniska trädgården som är ett samarbete med Welcome Uppsala.

För att ta del av allt som erbjuds är universitetets hemsida, www.uu.se, en bra kanal. Där annonseras aktiviteter och öppettider. Det är till exempel konstutställningar och konsertserien Blue Monday och nu i höst är det West Side Story i Svandammshallarna. Museerna är öppna året runt och under skolloven satsas det extra på barn och familj.

– Universitetsledningen har uttryckt att de vill vara med att skapa en inkluderande och god stad, därför har vi under

hösten satt igång projektet Den Goda Staden. I samverkan med många av Uppsalas aktörer ordnas olika program och föreläsningar för att diskutera identitet och platsens betydelse.

Musikalföreställningen West Side Story en plattform att utgå ifrån. Den handlar om utanförskap och kulturella barriärer.

En av programpunkterna inom Den Goda Staden handlade om supporterkultur. Tillsammans med Sirius bjöd vi in forskare som pratade om tillhörighet i samband med sportevenemang. Därefter spelade Sirius match mot Assyriska.

Den Goda Staden är ett av de samverkansprojekt som universitetet driver – i det här fallet med flera samarbetsparter och sponsorer. Hela 25 olika organisationer deltar, med pengar eller med kunskap.

– Andra projekt vi jobbar med just nu är bland annat att att göra Linnéträdgården mer tillgänglig. En ny besökspaviljong ska byggas och vi ska öppna upp större portar i planket.

Vi håller också på med en förstudie till ett Science center, som vi hoppas ska bli verklighet.

Margaretha Anderssons avdelning Uppsala universitet Musik och museer omsätter ungefär 80 miljoner och har cirka 350 000 besökare sammanlagt under ett år. Och det märks att hon är stolt över sin verksamhet. Hon berättar att Uppsala universitet är bland de tio bästa universiteten i världen när det gäller kultur och kulturarv!

ANNA SÖDERBÄCK

– Det är inte många som tänker på att landstinget även har kulturell verksamhet, men vi har uppdraget att stötta kulturen i hela länet.

Vi är framför allt en främjandeorganisation och har inte många egna produktioner. Länsbiblioteket är en del av vår främjandeverksamhet. Genom det ska vi stödja folkbibliotekens samverkan och utveckling i länet. Ett exempel är den fina Litteraturkarusellen, där författare gör besök på länets bibliotek.

Inom Kultur och Bildning finns två stora inriktningar, vilket hörs på namnet. Anna Söderbäck har det övergripande ansvaret och har under sig fyra enhetschefer. Kultur och Bildning står direkt under landstingets kulturnämnd och ytterst ansvarig är landstingsfullmäktige. Den delen som står för bildning bedriver Länsbiblioteket och Wiks folkhögskola med filialen Uppsala Folkhögskola. Dessutom ansvarar förvaltningen för konferensverksamhet på Wiks slott. Folkhögskoleverksamheten är Kultur och Bildnings största enhet.

– När det gäller den kulturstödjande verksamheten har vi egna länskonsulenter inom områdena dans, film och konst.

Litteraturen stöds, som jag tidigare nämnt, av Länsbiblioteket och deras bibliotekskonsulenter, medan teatern har motsvarande stöd från Riksteaterns regionala avdelning, som får verksamhetsstöd från Landstinget. Musik, slöjd och kulturhistoria står stiftelserna Musik i Uppland och Upplandsmuseet för, och där är landstinget huvudman.

Förutom att vara stöd för verksamheter, delar Kultur och

Bildning ut vissa bidrag. De stora mottagarna är Uppsala kortfilmfestival, Uppsala Internationella Gitarrfestival och Reginateatern. Dessa har även kommunala bidrag, liksom de flesta verksamheter som får landstingets stöd.

– Studieförbunden får regionalt bidrag från oss. Och varje år delar vi ut projektbidrag och produktionsstöd till kulturaktörer i länet, i år cirka en miljon. Vi har också stipendier och utvecklingsstöd som vi ger till kulturarbetare, sammanlagt 470 000 kronor.

Ekonomin för Kultur och Bildning kan vara knepig att greppa. Genom den så kallade Kultursamverkansmodellen är Kultur och Bildning regionens representant gentemot staten, något som varje institution hade eget ansvar för tidigare. Nu får Kultur och Bildning stora statliga medel som ska gå till olika kulturaktörer i länet. I år fördelas statliga och regionala bidrag, totalt omkring 80 miljoner till bland annat arkiv, bibliotek, museer och teatrar.

– Vi samverkar med länets alla kommuner, civilsamhället och det professionella kulturlivet. Vår arena för diskussioner är Kilen, där kulturchefer och institutionschefer från hela länet ingår. För att samverka kulturpolitiskt, har vi dessutom Politiska Kilen, där politiker från länet ingår.

En av verksamheterna inom Kultur och Bildning är arbetet med den offentliga konsten i landstingets lokaler. En av de senaste stora investeringarna var Psykiatrins Hus, där cirka åtta miljoner satsades på konsten. Landstinget i Uppsala län använder ”enprocentsregeln”, vilken innebär att en procent av den beräknade byggkostnaden läggs på konstnärlig gestaltning. Flera anställda projektledare arbetar tillsammans med externa konsulter med den offentliga konsten, som i årets budget är drygt elva miljoner.

STEN BERNHARDSSON

Sten Bernhardsson är ansvarig för kultur- och fritidsfrågor i Uppsala kommun. Med fritid menas barn och ungas fria tid, idrott undantaget. Det här är en ny del inom förvaltningen, men den är stor, med alla fritidsklubbar, fritidsgårdar och Uppsala musikskola. När det gäller kultur- och fritidsområdet prioriterar kommunen att etablera en kulturskola och att främja och förebygga arbetet med barn och ungas fria tid.

Kulturförvaltningen har totalt cirka 300 medarbetare.

– Som direktör har jag det övergipande ansvaret för alla kommunala kulturinstitutioner, med undantag av Uppsala stadsteater och Uppsala Konsert & Kongress som är egna bolag. Förutom musikskolan och Fritid Uppsala är det Uppsala konstmuseum, Biotopia, Reginateatern och alla bibliotek. Bibliotek Uppsala är vår största avdelning med strax över hundra medarbetare. Det finns tretton bibliotek i kommunen, samt ett webb-bibliotek och två biblioteksbussar. Jag är stolt över vår biblioteksverksamhet som har klarat digitalisering och automatisering jättebra.

På kulturförvaltningen finns också en strategisk avdelning.

71

Ü

Den arbetar med alla aktörer som inte direkt ingår i förvaltningen, men som får kommunalt stöd. Till exempel Dag Hammarskjöldbiblioteket, Bror Hjorth Hus, Fredens Hus och Gottsunda Dans och Teater. Strategiska avdelningen hanterar också olika typer av kommunalt projektstöd och stipendier.

– En stor del av strategiska avdelningens vardag är arbetet med konst-, kultur- och fritidspolitiken i Uppsala. Kulturnämnden har en viktig roll när det gäller att skapa förutsättningar för kultur- och fritidslivet i hela kommunen. Strategiska avdelningen är en länk mellan förvaltningen och kulturnämnden och här jobbar strateger med ansvar för olika områden. De bereder alla ärenden till nämnden, efter beslut verkställer de dem och slutligen görs uppföljningar.

I kulturnämndens ansvarsområden ingår arbetet med konst i det offentliga rummet. Uppsala kommun anser att den offentliga konsten är en viktig del i stadsutvecklingen.

De flesta kommuner i landet tillämpar enprocentsregeln, där konstinvesteringarna motsvarar en procent av byggkostnaderna. I Uppsala lägger man i stället en klumpsumma på sex miljoner på offentlig konst varje år.

– Kulturnämnden beslutar om budget och skissuppdrag för alla konstprojekt i det offentliga rummet. Efter att ha tagit del av konstnärens skiss eller verkets idé ger nämnden

konstnären ett uppdrag att genomföra projektet. Jag ser mycket positivt på utvecklingen av vår offentliga konst.

Det är bra att den debatteras, även om nivån många gånger kunde få vara högre. Vi lär oss hela tiden nya saker. Jag tycker att det är viktigt att utifrån en helhet, se delarna. Ta som exempel konsten längs med Paradgatan. Där har vi velat komplettera med en kontrast till det som redan finns. Allt kan inte vara lika, då syns eller märks det inte. Samtidigt som jag är stolt kan jag se ett behov av utveckling när det gäller samtidskonsten i kommunen. Vi behöver fler arenor, fler mötesplatser och fler projekt.

Några andra områden som Sten Bernhardsson hoppas kan utvecklas är arbetet med kultur som är skapad av eller för barn och unga, liksom arbetet med den professionella dansen som behöver få mer utrymme och fler scener.

– Kulturförvaltningen samarbetar i olika större projekt, både med universitetet och med landstinget. Nu senast i universitetets projektet Den goda staden. I Konsertkarusellen som Musik i Uppland driver, ingår alla kommuner i länet.

Förutom samarbetsprojekt är det viktigt för mig att ha både universitetet och landstinget som samtalspartners. 6

RINGAR MUSEUM GUSTAVIANUM

MAKT, MODE, MAGI 21 november 2015–29 maj 2016

KATARINA PIRAK SIKKU

NAMAHEAMIID LUOTTAT–DE NAMNLÖSAS SPÅR 5 december 2015–22 maj 2016

Fri entré. Tisdag–Söndag 12–17. Tel 018–16 91 01.

72

De köpte ett

SLOTT

av Gunilla Sthyr

Det var kärlek vid första ögonkastet för Elisabeth och Lars Norman när de fann sitt slott. För drygt ett år sedan blev de alltså ägare till 1600 tals-slottet Salnecke utanför Örsundsbro, som de med varsam hand renoverar för att passa en nutida slottsägare.

73

E

tt vackert vitrappat slott reser sig i det öppna uppländska landskapet, sluttande ner mot Örsundaån. Det ligger ett alldeles särskilt skimmer kring slottet, en lantlig känsla av fridfullhet. Men skenet bedrar, för samtidigt inne i slottet pågår en febril verksamhet för att få ordning på insidan. Vart och ett av de fem våningsplanen på tvåhundra kvadratmeter ska renoveras, ett omfattande arbete som ska göras.

När makarna Elisabeth och Lars Norman köpte Salnecke slott för ett år sedan, hade det varit under fideikommiss i tvåhundra år, vilket betyder att egendomen måste gå i arv tills det inte finns någon arvinge som kan ta över. Tjugomiljoner kostade slottet – men deras förälskelse går inte att ta miste på.

– Vi ångrar det inte en sekund! Vi ville göra en livsstilförändring, flytta från Djursholm i Stockholm och ut på landet, men att det blev ett slott var inte alls planerat. Vår vision var att hitta ett hus där vi bland annat kunde få tillgång till närodlad mat och möjlighet till jakt. Allt vi äger och har finns instoppat i det här slottet, säger slottsfrun Elisabeth Norman.

De har ingen direkt erfarenhet av stora restaureringsprojekt men de jobbar båda två inom fastighetsbranschen och har kunskap om fastighetsekonomi. Slottsprojektet är väl budgeterat. Elisabeth Norman sitter dessutom i tio bolagsstyrelser och är även aktiv kommunalpolitiker för centerpartiet i Enköping.

Med en ambitiös plan för hela slottsparken skrev de på kontraktet. Sedan blev det champagne och tända ljus, på förmodligen Sveriges äldsta parkettgolv i furu, innan de släpade in en madrass att sova på denna första natt i deras nyköpta slott.

– Vi kunde helt enkelt inte åka härifrån, säger de.

74

Slottet var i mycket stort behov av renovering och fortfarande återstår en hel del, berättar Elisabeth, som är projektledaren.

Hon är effektiv och målmedveten, det förstår vi under vår husesyn. Hela bottenvåningen är färdig, inklusive ett helt nytt kök, eftersom det gamla låg obekvämt i ett hus på gården. Det är högt i tak, rokokopaneler och en genomtänkt inredning med både 1700-tals möbler – som köpts in på auktion – och moderna soffor.

– Det är här vi bor, så det måste fungera ihop med ett modernt vardagsliv, kommenterar hon.

Slottet blev klassat som byggnadsminne 1967 och omfattas av hårda skyddsregler vid renovering. Länsstyrelsen har krav på att en antikvarie måste finnas med under hela renoveringen, för att se till att slottet renoveras varsamt och tidstypiskt. Salnecke räknas till ett av landets bäst bevarade 1600tals slott.

Värme fanns tidigare bara på bottenvåningen men nu leder alldeles nya kopparrör upp värmen även till de övriga planen i huset – vid behov.

Andra våningen är festvåningen. Den är nästan färdigrenoverad. Där kommer det att hållas jaktmiddagar i salen.

– Både jag och min fru jagar, älg och rådjur. Det är fantastiskt att sitta och lura på ett älgpass och känna att man jagar på sin egen mark, menar Lars Norman.

Marken som tillhör slottet uppgår till cirka tvåhundra hektar.

På ett plan ska det skapas ett bibliotek. Ungefär sexhundra kartonger med böcker ska plockas upp och in i bokhyllorna.

Detta med närodlad mat och kvalitet på råvarorna har varit ett viktigt argument när de letat efter sin gård. På slottsgården finns flera byggnader, varav två flyglar som de vill hyra ut som bostäder. Förhoppningen är också att hantverkare

75

inom mat- och kulturområdet skulle kunna vara intresserade av att ingå i slottsgemenskapen, i partnerskap eller som egen företagare.

– Vi vill få igång olika verksamheter kring slottet och skapa en levande bygd, som det varit en gång, säger Lars Norman.

En osttillverkare, Skogsbackens ost, är redan på väg in i ladugården som byggs om till kök för verksamheten och kanske blir där också ett kafé. I växthuset hoppas man snart kunna få igång lämplig verksamhet. De pratar om att ha höns och ankor på gården.

I familjen Norman finns fyra barn, varav en dotter som fortfarande bor kvar hemma och går på gymnasiet. När även dottern var pigg på att flytta från Djursholm, till ett slott i Uppland, ja då fanns det egentligen ingenting som kunde hindra flytten.

– Hon har anammat vår livsstil fullt ut, säger Elisabeth Norman, glad över att alla funnit sig tillrätta.

En rundvandring i hela slottet vittnar om en säker stilkänsla i inredning och tapeter. Ofta diskuterar Elisabeth färgsättningen med sin antikvarie och vem som styr vem är osagt.

Det har varit ett mycket omfattande arbete att renovera alla etthundratrettio fönster som finns i slottet och man har fått ett bidrag av länsstyrelsen – men långt ifrån att täcka hela kostnaden.

Att alla fönster behövde renoveras, det visste paret när de köpte slottet. Vad de däremot inte visste var att takstolarna på vinden också var genomruttna.

– Det var det ingen som hade upptäckt. Där stod vi med unika takstolar från medeltiden som vi var tvungna att byta ut för att inte taket skulle rasa in.

Här var länsstyrelsen generös och betalade merkostnaden för takbjälkarna. Det kalaset landade på drygt 420 000 kronor.

76

– Vi jobbar dag som natt, sju dagar i veckan med vårt livstidsprojekt och vi är fortfarande lika entusiastiska över vad vi kan förverkliga. De två bidrag som länsstyrelsen beviljat är vi självklart tacksamma för. Det är dock en droppe i havet och mest känner vi en besvikelse över att de inte kan erbjuda vägledning och fackkunskap. Länsstyrelsen fungerar som ett kontrollorgan och de har rätt att ålägga oss att bekosta antikvarie för varje åtgärd vi vill göra, till exempel omtapetsering av ett rum.

Att ge sig i kast med att renovera ett helt slott är det kanske fler som skulle vilja, men få som vågar och mäktar med. Kapital och kunskap är två stora förutsättningar för att lyckas.

Elisabeth och Lars Norman tillhör inte den kategorin människor som efter avslutat värv vill slå sig till ro och bara njuta av sin slottsmiljö. Nej, de vill hjälpa andra som har lika ambitiösa planer som de själva har. Salnecke slott AB är deras gemensamma bolag.

– Ja, snart så vill vi gärna sätta händerna i några nya slott, säger Lars Norman övertygande. 6 FAKTA OM SLOTTET

Salnecke är ett av de bäst bevarade slotten i Uppland från slutet av Vasatiden. Den nuvarande byggnaden uppfördes mellan 1642 och 1646. En portal av röd sandsten med vapensköldar för byggherren Georg Grissbach och hans fru pryder fasaden. Slottet är sedan 1967 byggnadsminne. Slottet har haft många olika ägare.

När Salnecke blev kronogods, så skänkte Gustav II Adolf gården

till krigsrådet Filip Sadler 1626, han var chef för Sveriges gruvor.

Efter hans död 1641 fick överbergmästare Grissbach överta slottet och därefter dennes ättlingar i två led.

På 1830-talet såldes Salnecke till Klas Samuel Jonas Gyllenadler

som gjorde egendomen till fideikommiss. Slottet var i denna släkts ägo fram till 2013, innan det 2014 såldes till Lars och Elisabeth Norman.

77

Främlingsfientlighet, gängmentalitet, kärlek och ond bråd död i stadsmiljö är temat i Uppsala universitets stora nya musikaliska satsning. En av 1900-talets mest populära musikaler, en modern version av Shakespears Romeo och Julia, blir det viktigaste redskapet i det stora samverkansprojektet Den Goda Staden, där kultur kopplas samman med vetenskap, näringsliv och oss uppsalabor.

– Nu står vi i dörröppningen till en väldigt spännande resa, som regissören Dan Turdén sade, och att döma av det enorma gensvar från mängden aktörer i staden, så är han nog inte ensam om den uppfattningen.

West Side Story

EN HÖGAKTUELL 58-ÅRING av Anna Jonson

Kanske har vi Stefan Karpe, Uppsala universitets director musices och dirigent för Kungliga Akademiska kapellet, att tacka för både musikalprojektet West Side Story och samverkansprojektet Den Goda Staden. Musiken i musikalen har följt och inspirerat honom i hela hans liv som musiker. När det så var dags att planera universitetets tredje stora musikprojekt, så föreslog Stefan att det kanske var dags för något annat än en operauppsättning – varför inte en musikal?

Tidigare hade Tosca satts upp 2008 och Otello 2010.

Detta föll i god jord i den planerande gruppen på universitet och det verkar som att temat i West Side Story raskt inspirerade till vidare frågeställningar – hur är det att vara ung i vår stad idag, hur fungerar integrationen, hur är det med utanförskap och gemenskap? Den gamla önskan om att skapa samverkan mellan forskning på universitetet och näringslivet i staden kunde nu lätt ta konkreta former och snart var ett samverkansprojekt ett faktum.

– Vi såg en fantastisk möjlighet att genom musikalen lyfta arbetet med att skapa möten mellan vetenskap, kultur och allmänheten i urbana frågor, berättar Anders Malmberg, prorektor med stort intresse för stadsutveckling och nu ordförande i styrgruppen för Den Goda Staden.

Den Goda Staden Så gick West Side Story från att vara singelprojekt till att vara huvudnumret i kultursamverkansprojektet Den Goda Staden.

Projektet väckte ett fantastiskt gensvar i Uppsala och olika aktörer nappade snabbt på samverkan och sponsring.

– Utan deras medverkan hade inget av de här båda projekten kunnat ske, poängterar Anders Malmberg.

En rad aktiviteter som seminarier, debatter, föreläsningar,

78

skolprojekt med mera som rör ett gott liv i staden, och frågor om utanförskap och gemenskap står nu på agendan ända fram till i februari 2016. Sh Bygg och Uppsala kommun är huvudsponsorer.

– Projektet är till bredden fyllt och intresset är så stort att det nu snarare gäller att begränsa det för den här gången, berättar Ronnie Alsén, som ansvarar för projektets samarbetspartners.

– Men jag hoppas att det öppnar vägar för fortsatt liv för Den Goda Staden, tillägger han leende.

Och det är tydligt att Uppsala stad har öppnat famnen för universitetets invit till samverkan i dessa frågor. Som om man bara väntat på att detta skulle komma. Det bådar gott för framtiden.

Huvudattraktionen Men här ska vi fokusera mer på musikalen West Side Story.

En musikaluppsättning som vänder sig till en bred publik, det var vad Stefan Karpe efterlyste, och resten vet vi nu gick som på räls.

– Jag tyckte också att det vore kul, att till skillnad från operauppsättningarna med sina etablerade ensembler och stjärnor, nu försöka satsa på lite yngre och orutinerade förmågor och skapa en ung ensemble, där aktörerna gärna kommer ifrån olika håll i Uppsala. Nu är det inte helt så.

Ensemblen är ung, sånär som på de fyra vuxna skådespelarna, vissa är etablerade musikalartister, några utbildade men ännu inte etablerade, och så en handfull uppsalastudenter och unga amatörer från staden, säger Stefan nöjt och fortsätter.

– Det var viktigt också att hitta en annan lokal än universitetsaulan med sina kandelabrar och gulddekorationer, som

79

”

Vi såg en fantastisk möjlighet att genom musikalen lyfta arbetet med att skapa möten mellan vetenskap, kultur och allmänheten i urbana frågor.

Anders Malmberg

Anders Malmberg, prorektor vid Uppsala universitet och ordförande i styrgruppen för Den Goda Staden

ju inte passar så bra in i historien. Aulan är också så förknippad med universitetet, vi ville ha en mer neutral plats för ändamålet och så var vi snart här i Svandammshallarna, som Sh Bygg äger. Det känns helt rätt.

Stefan Karpe avslöjar också att musiken, som är skriven för en liten broadway-orkester, kommer att förstärkas med bland annat minst det dubbla antalet stråkar. Så vi kan vänta oss en musikaliskt maffigare version av West Side Story med den femtio man stora orkestern Kungliga Akademiska kapellet, försäkrar han.

Svandammshallarna neutral och laddad lokal Regissören Dan Turdén, som är engagerad av Uppsala universitet, verkar riktigt taggad på uppsättningen av West Side Story.

Lokalen tycker han inte är så neutral egentligen, utan snarare en väldigt laddad miljö med tanke på det berömda Bollhusmötet, som ägde rum just där i början av Andra världskriget, då studentföreningar motsatte sig ett beslut om att tio judiska läkare skulle få inresetillstånd i Sverige.

– Att just det mötet ägde rum i den här lokalen, laddar den på ett väldigt verksamt sätt för mig, då vi ska göra en pjäs,

80

som handlar om vi och dom, motsättningar och om hur människor behandlar varandra i en svår kris, menar Dan. Av denna anledning, plus att lokalen har sin historia av sport, gjorde att Dan Turdén omfamnar den som den är. Han och scenografen Nina Fransson vill snarare utnyttja det speciella och autentiska med den.

– När vi sedan läste pjäsen och analyserade den, fortsätter Dan, så tog vi fasta på att den skulle vara nutida och samtida.

Eftersom man med gott fog kan kalla West Side Story för ett mästerverk, så finns det en poäng med sådana; att de alltid är tolkningsbara på ett eller annat sätt. Vår uppsättning kommer att fokusera på hur grupper, gäng och lag fungerar, hur snabbt ett förlopp kan gå från en form av lek till ond bråd död. Vad hade hänt om mogna, ansvarstagande vuxna hade funnits utanför de här gängen? Det finns många punkter i berättelsen där destruktiva förlopp skulle ha kunnat förhindras. Men var är de vuxna i West Side Story? Det vill vi lyfta fram.

En satsning utanför universitetets komfortzon?

Dan Turdén imponeras av den väldiga satsning som Uppsala universitet nu gör: – Det är verkligen hatten av för att det finns en institution i Sverige, som egentligen inte jobbar med scenkonst, som vågar satsa på det här. Det är väldigt imponerande och det är oerhört ärofullt för mig, som frilansande, att få vara en del av det här projektet.

Det är inspirerande och pirrigt, tycker Dan, att få sätta igång och jobba tillsammans med den fantastiskt fina trettiofem personer stora ensemble och ta fram en föreställning som ska kännas aktuell, drabbande och medryckande för publiken.

Ett stort behov av att berätta om det som händer nu Rasmus Mononen, som spelar Tony, fastnade för det nya greppet om West Side Story som presenterades för honom.

Han har tyckt att de många försök som hittills gjorts med att göra musikalen samtida oftast misslyckats, men här tycker han att det är på väg någonstans, att det kommer att betyda någonting.

Museer Musik

Utställningar

– Jag är från Malmö och där är, som ni säkert vet, problematiken med utanförskap och integration väldigt närvarande. Vi som är verksamma skådespelare i Malmö har ofta pratat om att detta måste berättas och det är bara en tidsfråga innan det sker. Jag är förvånad över att det händer här i Uppsala, innan det händer i Malmö! Men det känns kul att få vara med och ta del av det här, och kanske kan jag sen ta med mig något tillbaka till Malmö, säger en entusiastisk Rasmus Mononen.

Maria Hartman, som är från Uppsala, tycker att det ska bli roligt att agera på hemmaplan. Hon spelar huvudrollen Maria och ser fram emot att sätta tänderna i den underbara kärlekshistorien, som West Side Story är, tycker hon.

– Och det ska bli intressant att utforska Maria och hennes resa från att vara flicka till att bli kvinna.

Tio föreställningar i november De hoppas alla på att nå en publik, som normalt inte kommer i kontakt med teater eller universitetet. Så också Margaretha Andersson, som är projektledare för Den Goda Staden.

Man har tio föreställningar i november på sig att få se denna odödliga historia i en ny nervkittlande tappning, utlovar pressmeddelandet.

– Och vi hoppas förstås mycket på givande samarbeten kring näringsliv och forskning, som kan bidra till ett gott liv i staden, avslutar Margaretha Andersson. 6

Kultur

Gallerier

KONST & INRAMNINGAR

TM Gallery

Kungsgatan 46, Uppsala (Mitt emot Stadsteatern) Tel 073 021 50 36

www.uu.se/den-goda-staden #DenGodaStaden #WestSideStoryUppsala

www.teaterbarenuppsala.se

INGÅNG STADSTEATERNS HUVUDENTRÉ KUNGSGATAN 53 UPPSALA TELEFON 018-13 57 09

www.uppsalaexperience.se 81 UPPsalaExp_ApostelAB_92X64mm.indd 1

2015-04-13, 12:13

Kulturambassadör och folkbildare – Jag har ett genuint intresse för folkbildning, det är en stark drivkraft, säger Håkan Liby, landsantikvarie och chef för Upplandsmuseet.

Men han är också föreläsare, kulturambassadör och författare till flera böcker om mat, kläder och folklig dräkt i Uppland och i Sverige. Det är knappast ett nio-till-fem-jobb – det är en livsstil.

– All tillförsel av kunskap är viktig, annars stagnerar förmedlingen, säger Håkan Liby.

Det låter lätt kryptiskt. Vad han menar är att all den bredd av kunskaper och verksamheter som vuxit fram inom ramen för Upplandsmuseet, har varit nödvändig.

– Människan är en kulturvarelse. Dåtid och nutid i dagens samhälle kan handla om allt och kräver därför väldigt många kompetenser. Inom vår verksamhet och i min roll som landsantikvarie kan det röra sig om vård av byggnads- och kulturmiljöer, arkeologiska utgrävningar, utställningar, böcker och pedagogiska program för barn och ungdomar.

82

av Gunilla Sthyr

Håkan Liby har också hunnit med att skriva flera böcker.

Hans böcker om mat, kläder och fest i Uppland har givit ovärderliga bidrag till den uppländska kulturen på områden som ingen annan tidigare tagit sig an. År 2014 blev han hedersdoktor inom den humanistisk samhällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet.

I motiveringen står bland annat att Håkan Liby ”… genom sin forskning kring folklig dräkt satt fokus på befolkningen i områden med stor mobilitet, en grupp som sällan lyfts fram inom dräktforskningen.” Kategorin har blivit allmänt accepterad inom forskarvärlden och utgör ett mycket viktigt tillskott till forskningsfältets begreppsvärld.

– Att få den här utnämningen blev ett erkännande; att det går att förena mitt yrke som chef för museet med mitt intresse för att skriva böcker om uppländsk kultur. Mina olika åtaganden berikar varandra, det kändes väldigt bra, säger Håkan Liby, som är chef för Upplandsmuseet sedan 2001 och, som dessförinnan, var biträdande chef under tio års tid.

Håkan Liby är född och uppvuxen i Sundsvall och det var här som det såddes ett frö av intresse för folklig kultur hos den unge grabben. Han började med en kurs i folkdans om lördagarna – och museibesök med föräldrarna. Men det var då han började plugga sociologi och folklivsforskning i Uppsala som han blev fast. En del, särskilt yngre personer, kan tycka det är konstigt att någon kan stanna på samma arbetsplats under så många år.

– Jag har provat på de flesta områden och förstår nog alla delar som finns inom museet. Det är en klar fördel för en chef.

Men jag är inte arkeolog och under min tid som chef har jag gjort allt jag kan för att skapa förutsättningar för en forskningsavdelning på museet. Någon sådan avdelning finns inte vid andra länsmuseer i landet, där är vi unika, säger han stolt och tillägger.

– Det ger stor inspiration att ha en forskningsavdelning vid museet!

Idag är fem forskare verksamma vid avdelningen som leds av Håkan Libys kollega Iréne Flygare, docent i agrarhistoria vid SLU. Just kopplingen till de båda universiteten, med doktorander knutna till verksamheten, ger en hög vetenskaplig kompetens i arbetet.

Etnologi och modehistoria är Håkan Libys specialområden. Han har själv aldrig påbörjat forskarutbildningen i dessa

ämnen på universitetet men flera gånger övervägt möjligheten.

I själva verket är det ju är forskning som han hållit på med under alla dessa år som han skrivit böcker om outforskade områden.

Begreppet folklig dräkt skiljer sig från folkdräkt. Det förstår man när Håkan Liby berättar hur bönder och arbetare i olika regioner klätt sig genom tiderna. Folkdräkten har utvecklat lokala särdrag och i områden där dessa särdrag saknas, finns heller ingen folkdräkt. Folkliga modedräkter däremot, är hur folk klädde sig mest.

– Här i Mälardalen var bönderna väldigt modepräglade och följde hellre trender än traditioner, berättar han.

Den som vill veta mer får läsa Håkan Libys bok Kläderna gör upplänningen.

– Jag har alltid varit intresserad av hur folk i allmänhet klätt sig. Varifrån fick man impulser? Människan har alltid haft kläder på kroppen och få kulturyttringar har så tydligt som kläder och mode speglat samhällets utveckling, framför allt ekonomiskt och socialt.

Uppländsk undfägnad (1994), Kläderna gör upplänningen (1997) och Uppland rustar till fest (2001) är några böcker som Håkan Liby skrivit. Men han har även författat böcker om dräkt och mode i Medelpad och i Gästrikland och håller för tillfället på med en bok om samma ämne i Hälsingland.

Ü

Odödlig musikal i ny tappning 10 föreställningar i november. Svandammshallarna, Uppsala R ETTE BILJ TICNET VIA D E N

G O D A

S T A D E N

HUVUDPARTNERS: SH BYGG, UPPSALA KOMMUN PARTNERS: NCC, AKADEMISKA HUS, UL, GALDERMA, SLU, REGIONFÖRBUNDET UPPSALA LÄN SPONSORER: UPPSALAHEM, TENGBOM, KULTUR OCH BILDNING, LÄNSFÖRSÄKRINGAR UPPSALA 83 MED STÖD AV: VÄRLDSKLASS UPPSALA!, KJELL OCH MÄRTA BEIJERS STIFTELSE www.uu.se/westsidestory #WestSideUppsala

Mat och fest är två andra områden som intresserar honom.

Boken Det svenska julbordet, som han för femton år sedan skrev tillsammans med Christina Fjellström, professor i måltidsvetenskap, fick ett otroligt genomslag. Folklig matkultur är fortfarande intressant och under många år var han lärare vid Restauranghögskolan i Grythyttan, och föreläste om just folklig matkultur.

Varje bok av Håkan Liby, som producerats inom ramen för Upplandsmuseet, har även presenterats i en utställning.

Museet ser han som ett nav i kulturförmedlingen och en mötesplats för människor som vill utbyta tankar. Gratis entré till museet gör det enkelt att kliva in.

– Det blir fler icke-planerade besök med fri entré.

Man behöver ju inte se en utställning varje gång, kanske bara ta en fika, säger han.

Man satsar en hel del på att kunna erbjuda skolor och andra institutioner visningar och pedagogiska program som en del av undervisningen. Ett annat angeläget område i museiverksamheten är kulturmiljö- och byggnadsvård, där man bland annat ger råd och gör analyser.

– Ofta får vi uppdrag från kommunerna och kyrkan.

Allt som ligger utanför våra ordinarie arbetsuppgifter tar vi betalt för. Det gör det möjligt att kunna finansiera

kompetens och verksamhetsutvecklingen vid museet, och vår forskningsavdelning drar dessutom in en del forskningsmedel.

Just nu färdigställer man på Upplandsmuseet den sista boken av åtta, ett unikt bokverk om domkyrkans historia, finansierat av Vitterhetsakademien.

Upplandsmuseet får ett årligt anslag av landstinget Kultur och bildning. Några åtstramningar av budgeten har inte varit aktuellt under åren, enligt Håkan Liby, men det gäller att finnas med i olika sammanhang och slå ett slag för kulturen, att hela tiden förklara vad museet gör, vilken verksamhet som finns och vilken nytta den har för samhället.

– Min uppgift är att ständigt skapa det där goda klimatet.

Berätta om kulturens värden. Det är bland det bästa jag vet, att försöka övertyga omgivningen om kulturens viktiga roll i samhället.

Håkan Liby ler brett och säger, att nu återstår bara drygt ett år innan han går i pension. Just nu diskuteras om Upplandsmuseet ska överta Gamla Uppsala museum från Riksantikvarieämbetet, som gärna vill bli av med den sidoverksamheten. Detta är museichefen mycket positivt till.

– I så fall kommer vi att växa rejält inom ett par år. Min roll kommer under den närmsta tiden vara att övertyga alla om att detta är bra! 6

Mat och livsöden, bok till förmån för Uppsala Stadsmission Boken med restauranger från Uppsala och Uppland, kan stoltsera med mat och livsöden från många av jordens länder och regioner, krögare och matprofiler från bland annat Etiopien och Eritrea, Turkiet, Italien, Libanon, Sri Lanka och naturligtvis Sverige. En härlig blandning av spännande livshistorier och annorlunda smaker och dofter.

Från en annan sida av Uppsala berättar vi om ett tiotal livsöden från Stadsmissionens verksamheter. Öden som lever sida vid sida med bokens restauranger, men kanske inte syns lika mycket. Vårt mål har varit att berätta om staden Uppsala, historier om människor som verkligen griper tag och engagerar.

84

Målet med boken är att ge viktiga bidrag till Uppsala Stadsmissions arbete att skapa ett mänskligare Uppsala.

Lanseringen sker den 6 november i Vasasalen. Målet är att boken skall bli Uppsalas populäraste julgåva i år.

Julboken produceras i samarbete mellan Profilix AB, Södra Tornet AB, Fotograf Magnus Aronson, Skribent Olle Agebro och Projektledare Thomas Sonesson med Uppsala Stadsmission som förmånstagare.

6

To Be Frank

Du borde tänka mer på nöjen.

Hos oss hittar du rolig träning som passar just dig.

Från 175 kr/mån. Vi har tre nöjeslokaler i Uppsala.

Snart fyra.

Ekeby | Ultuna | Väderkvarn Fyrishov öppnar i december! www.uppsala.friskissvettis.se

85

guldsmeds-

M채staren

86

av Gunilla Sthyr

– En bra guldsmed får alltid jobb, säger Suzanne Färnert, guldsmedsmästare i Uppsala, som har klätt kvinnor i smycken i över fyrtio år.

Redan i unga år fanns hon representerad med ett av sina smycken på Nationalmuseum i Stockholm och hon har idag en mängd separatutställningar bakom sig.

Det är svårt att slita blicken från skyltningen. Små kedjor i olika form av guld eller svart rhodium, ruthenium eller spinell, armband i silver och guld med berlocker av gamla släktklenoder som fått alldeles ny form, örringar i vitt och gult guld med en sötvattenpärla, en diamant eller någon annan vacker sten som hänge. Det gnistrar.

– Det är alltid en sten som bestämmer smycket, jag ser direkt vad jag ska göra med den, vad det ska bli och färgen får avgöra – jag inspireras av färg! Det som sporrar är att försöka hitta en grundform som jag sedan kan utveckla hur mycket som helst. Det ena ger det andra. Jag tar en droppe och nästa gång vänder jag på droppen, kanske lägger till en annan sten, en form... processen är oändlig, säger guldsmedsmästaren Suzanne Färnert, med år av framgångsrikt konstnärskap bakom sig.

På Sankt Eriks gränd ligger hennes guldsmedsbutik, sedan trettio år, precis vid domtrappan som ursprungligen uppfördes på 1330-talet och som på den tiden ingick i försvarsmuren runt domkyrkan. En nog så passande miljö för att göra rättvisa till konstnärliga smycken av ädla metaller. Man kan säga att även säkerhetsaspekten finns inbyggd i de tjocka murarna.

Dessförinnan höll verkstaden till i Walmstedtska gården och i Kyrkans hus, innan kyrkan utvidgade sitt Uppsalakontor.

Sankt Erik gränds lite oborstade fasad fungerar bra som inramning till verksamheten.

Under sina fyrtiotre år i hantverket har Suzanne Färnert

hunnit lära upp många lärlingar. När hon 2012 blev utsedd till Mästarnas mästare – utvald bland alla hantverkare och hantverksyrken i landet – blev hon mycket glad.

– Jag har haft lärlingar i butiken mer eller mindre under alla år och känner en stolthet över att kunna föra hantverkskunnandet och yrket vidare.

Hon tar upp ett armband i silver och guld där ringarna slingrar sig runt varandra. Här finner man spår av nya och gamla ringar, till exempel en gammal släktring med gravyren kvar på insidan som fått en ny utsida i ett modernt formspråk.

I armbandet kan man till exempel finna den där gamla berlocken från barndomen, men i en annan form. Det är en spännande blandning av gammalt och nytt och ett roligt sätt att låta gamla ärvda smycken få nytt liv.

Egentligen är jag väldigt ekonomisk och min största drivkraft är faktiskt att tänka ut ett smycke som ska klä massor av kvinnor. Därför måste jag skapa det i ett antal variationer – och det gäller även för den här ”släktklenoden”.

Fast det är knappast massproduktion som är karaktäriserar Suzanne Färnerts verksamhet, tvärtom. Varje smycke är unikt och flera finns endast i ett enda exemplar – för en kvinna och ett speciellt tillfälle.

Det är inte det första hon nämner, men bland de kända personer hon smyckat finns exempelvis operasångerskan Barbara Hendricks. Och när skådespelaren Max von Sydow klev in i butiken tillsammans med sin franska väninna, resulterade det i en utställning i Cannes.

Hon har med andra ord klätt kvinnor i hela världen och haft utställningar i många olika länder.

Inspiration hämtar Suzanne Färnert från naturen – och från mode.

– Jag älskar mode och tycker mycket om att sy, även om

87

88

jag inte hinner med det just nu. Bland annat har jag under många år sytt scenkläder och skapat rekvisita till Orphei Drängars konserter. Nu har jag blivit utnämnd till ”moster” i OD, ett hedersomnämnande som innebär att jag får möjlighet att gå på balen, bland annat. Det, och det faktum att jag finns representerad på Nationalmuseum med ett smycke, det är jag mest stolt över, säger hon och ler stort.

Smycket inköptes av Nationalmuseet vid hennes första separatutställning i Stockholm redan i slutet av 70-talet och det består av en jättestor snidad bergkristall och rosa turmaliner i olika nyanser.

Ingen annan guldsmed lär ha haft så många egna utställningar som Susanne Färnert, minst ett femtontal. Det är roligt, tycker hon, men det tar också tid att skapa alla smycken till en utställning, i runda tal handlar det om mellan sextio och sjuttio olika objekt.

När utställningen Cirkus Färnert nyligen intog Sigtuna stad blev det succé. Besökarna klev rakt in i en cirkusmiljö där väggarna var svartmålade och miljön bestod av bland annat tigerburar, jonglörer och eldslukare. Elden råkade dessvärre utlösa brandlarmet med viss dramatik och en brandkårs-utryckning som följd. Man kan inte frigöra sig från känslan av att det var en happening helt i mästarens smak – om än oplanerad.

Med en sin estetiska känsla ända ut i fingerspetsarna är Susanne Färnert lika mån om själva paketeringen av en utställning som innehållet. En utställning ska vara en helhetsupplevelse, anser hon. Den ska gärna ha ett tema. Hon skapar själv pressreleaser och inbjudningskort till marknadsföringen, ingenting lämnas åt slumpen.

Suzanne Färnert är en person det sprakar om och som i sin ödmjuka framtoning besitter en kaxighet oavsett om det handlar om att skapa ett smycke eller att klä upp sig för en middagsgala. Hon är en konstnär som går sina egna vägar.

Visst skulle hon kunna bada i exklusiva smycken, men hon är ingen lyxkonsument. Hon berättar att hon gärna köper sina kläder på rea i någon av stans billiga affärer.

I en svart blus ser man ju ändå chick ut om man samtidigt hänger på sig en lång kedja i rhodierat silver och en grandios Thahiti-pärla.

– Jag tar aldrig på mig ett smycke som jag inte kan sälja i affären, säger hon bestämt.

– Vilka stenar gillar du bäst?

– Diamanter och pärlor! Diamanter för att de är lättarbetade och aldrig går sönder. Pärlor föredrar jag i ett hänge.

Inget collier, det är ingenting för mig.

I somras startade Suzanne Färnert en Facebooksida för

butiken, där hon också har en blogg. Skrivandet har alltid intresserat henne; hon har skrivit och illustrerat två böcker, lekfullt om allvarliga ämnen. I boken Sprutkraft (2007) delar hon med sig av stärkande tips, eftersom hon själv haft diabetes i nästan hela sitt liv. Den tidigare utgivna boken Kraftboken (2005) skrev hon tillsammans med en väninna, Kaija Carlson, efter att båda drabbats av cancer och saknade en bok med uppmuntran och vardagstips om väsentligheter under sjukdomstiden.

I sin blogg berättar Susanne Färnert om valda delar av livet, om inspiration och kärleken till sitt yrke. Att kunna lägga ut bilder på nya kollektioner av smycken är ett bra sätt att få feedback från läsare och kunder.

– Vi var nyligen på en stor mässa i Venedig. Där fanns alla sortens stenar, hur mycket som helst. Italien är fantastiskt och inspirerande. Jag köpte några fina randiga stenar av onyx och pärlemor och några rosa stenar i roliga former. Det kommer med säkerhet att ingå i nästa kollektion. 6

89

Nu står den där i Tegnérparken i Luthagen. Den tionde skorstenen av Jan Svenungsson. Djupt och fast rotad i den uppländska leran på pålar som går 32 meter ner i marken samtidigt som skorstensformen leder blicken 19 meter upp i luften och ger ett hisnande perspektiv av fri rymd.

den tionde skorstenen

AV PIA SÖRÅS STAFLIN

I

nnan Tegnérparken anlades var detta en lertäkt där Sankt Eriks lervarufabriker hämtade den lera som sedan skulle bli tegel. Nu står här i stället ett nitton meter högt torn av tegel som har materialiserat sig ovanpå den gamla lertäkten som en slags surrealistisk poesi om man så vill.

Gåtfull och lite magisk. En skulptur som liknar en skorsten utan funktion i en miljö väsenskild från de miljöer där man förväntar sig att finna skorstenar. Denna vertikala axel har blivit ett nytt landmärke som harmonierar väl med den relativt låga bebyggelsen i området. Kanske bidrar den också till att platsen runt omkring ses med nya ögon, att perspektiven förskjuts. Konstverk har ofta förmågan att förnya seendet av det välkända.

Tekniken som använts för att mura Den tionde skorstenen är densamma som användes när murarkonsten uppstod.

Skulle en murare som levde för, säg 2 000 år sedan, plötsligt befinna sig i Uppsala idag skulle personen direkt ha kunnat bli en del av arbetslaget som nu uppfört skorstenen. Att mura en rund skorsten kräver ett skickligt hantverkskunnande som få behärskar idag. Lika gammal som murarkonsten är viljan att försöka bygga så höga torn som möjligt, för att nå himlen eller kanske för att visa sin makt och bräcka grannen. I denna strävan finns också ett inslag av lekfullhet, som hos barnet som bygger torn av klossar för att testa gränsen för hur högt det går att stapla dem utan att de rasar.

Jan Svenungsson, som är uppvuxen i Uppsala men numera bosatt i Berlin, är en internationellt verksam konstnär och professor vid Universität für angewandte Kunst i Wien. Hans intresse för konst väcktes under gymnasietiden på Katedralskolan när han upptäckte surrealisten Man Ray. I Uppsala har han tidigare ställt ut på Uppsala konstmuseum och i slottsbacken i Uppsala finns hans verk Fundament från 1998 som

90

Jan Svennungsson

består av en granitplatta nedsänkt i marken med texten I morgon kommer ett torn att byggas på den här platsen.

Förslaget att Den tionde skorstenen skulle byggas i Uppsala kom upp i och med utställningen Uppsala I Morgon, då ett fragment av vad vi nu ser murades upp i det dåvarande Konsthuset 2012.

Den första skorstenen, som var tio meter hög, uppförde Jan Svenungsson 1992 utanför Moderna Museet i Stockholm.

Den andra skorstenen, som blev en meter högre än den första,

91

markering av placeringen i TegnĂŠrparken...

under uppbyggnad...

invigning

92

byggdes till en utställning i den sydkoreanska staden Daejeon, som för övrigt är Uppsalas vänort. När den tredje skorstenen byggdes i Kotka i Finland hade höjdökningen med en meter för varje ny skorsten blivit en princip. Dessa och följande skorstenar har placerats på platser där en skorsten inte förväntas – ensam på ett fält, mitt i en ström eller i en skog, tätt omgiven av grönska. Som en del i denna öppna serie tar nu också Uppsala plats som en av städerna i världen som binds samman av att ha ett konstverk i form av en skorsten.

Kanske blir det fler, men just nu har Uppsala den högsta.

Inför uppförandet av Den tionde skorstenen har debatten stundtals varit intensiv. Eftersom ingen haft det färdiga konstverket framför sig har de inre bilderna av hur det skulle komma att te sig varit skiftande.

Skorstensformen kan ge många associationer. Som symbol för den industriella revolutionen under 1800-talet kan den stå för hopp om en bättre framtid men också smutsiga fabriker, exploatering och miljöförstöring. Under senare delen av 1900talet, när den tunga industrin förlorat alltmer i betydelse, har skorstenarna övergått till att bli lämningar från en annan tid.

Inom populärkulturen ibland framställda som nyromantiska ruiner. I konstvärlden förvandlas gamla industrilokaler till museer och gallerier.

Den tionde skorstenen, som inte har någon industriell funktion, säger kanske mer om vår omvandling till informationssamhälle. Vad är det egentligen vi ser? De mindre elementen, tegelstenarna, som dagens skorsten är byggd av, för kanske tankarna till en bild av en skorsten uppbyggd av pixlar i stället? Är formen av ett landmärke kanske att se som den röda nål som markerar en minnesvärd plats på kartan i smartphonen? Ett utropstecken som signalerar att Uppsala är en stad på väg in i en ny roll i framtiden?

Nu är Den tionde skorstenen färdig och invigd och därmed en del av allas vår gemensamma offentliga konstsamling i Uppsala. Konstnären har valt att placera sitt verk i Tegnérparken, där det nu kommer att leva sitt eget liv och skapa olika betydelser för betraktarna. Nu återstår att se hur Uppsala kommer att ta det till sig och vilken betydelse verket kommer att få för staden. För mig kommer Den tionde skorstenen att påminna om vikten att vara öppen för det oväntade i tillvaron. Kan det i ett surrealistiskt skimmer växa upp en skorsten i en park, så borde det mesta här i livet vara möjligt. 6

Festkonsert

16.00 TISDAG 5 JAN

Trettondagsafton

Uppsala Kammarorkester Paul Mägi, dirigent Agneta Eichenholz, sopran & Michael Weinius, tenor Operapärlor, uvetyrer och valser med våra lysande sångstjärnor!

Uppsala Konsert & Kongress, stora sal Info: www.musikiuppland.se, 018-17 19 20.

Biljett: www.ticnet.se 077-170 70 70. UKK 018-727 90 00

93

Rush i teaterns kostymateljĂŠ

94

av Lillemor Berg

I kostymateljén på Uppsala stadsteater råder alltid febril aktivitet. Det ska mätas, skäras till, skräddas, patineras, hittas på speciallösningar, tillverkas accessoarer och mycket annat till ett tjugotal uppsättningar per säsong.

Sedan måste någon sköta kostymvården också, gå igenom alla kostymer varje dag för att se till att de är hela och rena till nästa föreställning. Ibland är sönderrivning eller nedsmutsning, blod, mat, uppkastningar, en del av pjäsen och kostymerna måste återställas som om ingenting har hänt. Det är Johanna Sjöstens jobb. Hon är också påkläderska, som i kulisserna håller reda på skådespelarnas respektive plagg och hjälper dem att få på och av dem så smidigt och snabbt som möjligt.

– Det där med klädbyten på scen eller inför nästa scen är ett speciellt kapitel. Kläderna måste vara anpassade till snabba byten och får inte krångla eller gå sönder, vare sig bytet ska ske på scen eller i kulisserna, förklarar Merja Löfström som är chef för kostym och mask på Uppsala stadsteater.

Hur framförhållning ser ut inför en säsong beror en hel del på teaterchefens sätt att arbeta.

– Alla teaterchefer jobbar lite olika. Linus Tunström vill gärna hålla lite på delar av repertoaren, så att det finns öppningar ifall det dyker upp något intressant.

En sådan flexibilitet är bra på många sätt, men det kan ju ställa till det lite grand för oss som får mindre tid till att förbereda och ha framförhållning i planeringen. Men, minst ett halvår i förväg vet vi vad vi ska göra och så fort man får informationen om säsongen går tankarna igång, berättar Merja.

Arbetet börjar med att en kostymtecknare gör skisser efter diskussioner med regissören och scenografen om hur uttrycket ska vara och hur många scener och byten det ska bli.

– När skisserna sedan presenteras för oss, brukar vi allihop sätta oss ner tillsammans, för att komma fram till hur vi ska lösa uppgiften.

Alla ska veta vad som ska göras, även om inte alla kommer att jobba med just den föreställningen. Och sedan är det bara att sätta igång och jobba.

Kostymateljén ligger långt upp i teaterhusets vindlingar.

Det är en ljus och relativt rymlig lokal. Stämningen är munter och avspänd, trots att alla jobbar flitigt och koncentrerat med sina uppgifter. Det tillverkas bland annat fuskhöfter som ska ge en mjuk figur åt resliga herrar i klänning. Produktion pågår av kostymer till La Cage Aux Folles. Det är en stor ensemble, tretton skådespelare och dansare, som snart ska ha kostymer, inklusive flera ombyten. I kostymateljén står vagnar med plagg i långa rader, alla specialgjorda till varje enskild skådespelare. Allting märks förstås med yttersta noggrannhet.

– Vi är sex fasta medarbetare men måste ibland ta in extra hjälp för att hinna med. Just nu har vi en elev här från tillskärarakademien i Göteborg. Där har de en speciell utbildning för just teaterkostymering. Vi brukar få elever därifrån och det är toppen, tycker Merja Löfström.

Det har blivit svårt att få tag i skickliga personer som har den rätta kompetensen för jobbet.

Merja Löfström, som själv har en gedigen utbildning till herrskräddare, är en aning bekymrad för

95

framtiden. Någon utbildning till herrskräddare finns till exempel inte längre att få i Sverige och flera liknande hantverksutbildningar har försvunnit.

– Den tvååriga utbildningen i Göteborg är den enda i Sverige för just teater. Det är visserligen mycket man måste lära sig på plats och efterhand i det här yrket, men det krävs en grundkompetens i hantverket från början.

På Uppsala stadsteaters kostymateljé är det Merja Löfström som gör tillskärningen på alla herrkläder medan Elisabeth Lindqvist skär till alla damkläder.

– Det blev lite förvirrande inför La Cage Aux Folles, eftersom det är herrar som spelar damer och tvärtom. Vem ska skära till vad? Vi har fått samarbeta extra mycket, skrattar Merja och berättar om att de haft en workshop med Lars-Åke (Babsan) Wilhelmsson för att få inspiration.

– Det var jättekul! Vi fick lära oss en hel del om vad man ska tänka på när man gör damkläder för en herrkropp.

Medarbetarna på kostymateljén har omkring åtta veckor på sig att bli klara med allt inför en uppsättning. Inför en föreställning med så stor ensemble som La Cage Aux Folles blir det snärjigt.

– I La Cage Aux Folles är bara några få skådespelare som tillhör den fasta ensemblen på Uppsala stadsteater. De flesta kommer utifrån, till exempel alla dansarna. Det har inneburit mycket förarbete med att ta mått på alla.

Ordning och reda på måttlistorna är ett måste.

– Egentligen ska dräkterna vara i princip klara att användas redan på första kostymrepet som sker fjorton dagar före premiären. Det är då man ser om kostymerna funkar som det är tänkt eller om något kan förbättras.

Alla kostymer och allt material som blir över efter en produktion sparas, så innan man skrider till verket med kostym-

96

tillverkning för en ny uppsättning, inventeras förråd och lager för att se om finns något användbart. Därefter planeras det för diverse inköp.

– Vi har ett litet baslager med fodertyger, bomull och siden.

Andra tyger och material eller annat som ska vara i ett plagg, köper vi in efter hand.

Kostymateljén vänder sig ofta till secondhand-marknaden och hittar väldigt ofta vad de behöver på loppis eller genom att googla på Internet.

– Skor har vi i förrådet eller köper in från loppisar för att sedan dekorera, måla eller förändrar på olika sätt. En jätteduktig skomakare brukar ibland hjälpa oss om det krävs speciella ingrepp på skorna. Sedan finns det skotillverkare som gör skor för just teatrar, en firma i Tyskland, som precis har gjort ett par skor till en av dansarna i La Cage Aux Folles som har ovanligt stora fötter och behöver specialtillverkade skor.

Det är inte enbart sömnad som pågår i kostymateljén. Inne hos patineraren Inga Lindén sker många spännande processer.

Hon målar eller färgar tyger, tillverkar hål, fläckar och mönster och mycket mer. För tillfället håller Inga på med att skapa en mängd fjäderplymer i härliga färger till baletten i La Cage Aux Folles. Utseende är inte det enda som gäller. Inga måste tänka ut hur de ska sitta fast och sitta kvar även om dansarna far runt och kanske gör kullerbyttor.

– Allt sådant måste man lösa efterhand. Det finns ingen mall att gå efter, eftersom allting är nytt varenda gång.

Det är mycket att tänka på. Om man gör kostymer för en föreställning på stora scenen, måste allting överdrivas för att uttrycket ska gå fram ordentligt. Ska pjäsen spelas på en mindre scen, däremot, gäller det att hålla igen en aning. Och helt vitt är ingen bra färg, enligt Inga Lindén.

97

Merja Löfström

– Ljussättarna är inte så förtjusta i vitt. Helt vita kläder kan ge reflexer som tar ut allt annat i omgivningen. Det blir bara det vita som syns. Därför färgar vi nästan alltid ner helt vita tyger med te för att mildra sådana effekter.

– Hur kostymerna tar sig ut på scen beror mycket på ljussättningen och vilka filter som används. Därför måste man ofta informera sig om ljussättningen och ha många samtal med dem som sätter ljuset, förklarar Merja.

Jobbet på kostymateljén är intensivt och krävande, men samtidigt väldigt kreativt och varierande.

– Det blir aldrig enahanda. Man gör aldrig samma saker om och om igen. Det är som att börja ett nytt jobb för varje pjäs. Och, det är ständigt nya samarbeten med nya konstellationer av människor, ensembler och konstnärliga team. Den variationen har man nog inte i många andra yrken. På det sättet är det ett både spännande och fascinerande arbete, tycker kostymmästare Christina Snellman.

Merja Löfström håller med.

– Under Linus Tunströms tid har vi också haft samarbeten med många team från andra länder, scenografer och kostymtecknare från Tyskland och Österrike, New York och England.

Det är väldigt intressant att få uppleva hur man jobbar i andra kulturer.

Christina Snellman får ett skimmer i blicken när samtalet kommer in på hur man arbetar med kostym i England.

– Det som inte finns någon annanstans i fråga om material och rekvisita, det finns i England. Allt möjligt material som vi bara kan drömma om. Även inom teaterbranschen växlar modet. Numera är kläderna ofta av modernare snitt även i pjäser av äldre ursprung. Alla damerna på kostymateljén (ja, de är damer allihop) tycker att det skulle vara kul att få göra något 1700-talsstil igen.

– Det var väldigt längesedan vi gjorde historiska kostymer.

Till Hamlet sydde vi till och med alla ullstrumporna, berättar Christina Snellman.

98

– Då fick vi också lov att gå upp i domkyrkotornet och känna på alla de gamla dräkterna för att få mer kunskap om materialen och inspiration till modeller, minns Merja.

Det råder, trots allt, ingen brist på utmaningar i nuläget.

Kostymmästare Elinor Hallbäck visar en skiss på en dräkt som Göran Engman ska bära i La Cage Aux Folles, en tajt läderkorsett i kombination med lårhöga stövlar. Läderkorsetter tillverkas efter alla konstens regler på löpande band till ensemblen.

Plötsligt står Göran Engman i kostymateljén. Han behöver ett par innesulor till ett av de par högklackade skor som han kommer att skrida (eller stappla) fram i under en rad föreställningar framöver.

– Man måste ju öva ordentligt innan det är dags så att man inte snubblar på premiären, skrattar Göran.

Han har några bekymrade veck i pannan. Vem har sagt att skådespelaryrket är lätt alla gånger?

– Vi försöker ordna med skor i god tid, så att skådespelarna hinner vänja vid dem, kommenterar Merja.

Snart blir det provning. Det skulle vara spännande att se hur den reslige Göran Engman tar sig ut i sin vita gudinneklänning som tillsvidare hänger på en provdocka. Klänningens bröst och höfter har perfekta proportioner till längden. Den ser ut att passa en gigantisk amasonkvinna. 6

99

Någon gång i oktober eller november 1896 gick Fröding ett kvarter bort till Henri Ostis ateljé på Bredgränd och lät fotografera sig. Ostis porträtt av den trettiosexårige Fröding är flitigt reproducerat, för det mesta utan angivande av upphovsman. När han något år senare togs in på Upsala hospital var Fröding enligt journalen 177 cm lång och vägde 87 kilo, var ”kraftigt byggd med rikligt hull, pannan hög och hjässan kal”.

Frödings systrar Hedda, 1863-1951, och Cecilia, 1855-1914, i Ostis ateljé 1896-97. Hedda hade arbetat på ett kontor i Göteborg, ”alltid ett mönster av flit och gott uppförande”. Cecilia hade varit förlovad med en förmögen tysk, en förlovning som upplöstes, bl.a. på grund av att ”Cecilia var ett svalt temperament”. Hon dog i cancer vid femtionio års ålder. Hedda blev åttioåtta.

HISTORIEBITEN av lars lambert STUDENT OCH PATIENT FRÖDING I UPPSALA

G

ustaf Fröding kom tjugoåring till Uppsala höstterminen 1880. Året därpå fick han ett ansenligt arv som han spenderade på ett intensivt festliv på stadens krogar och bordeller. Han var medlem i den radikala studentföreningen Verdandi och det var i denna kamratkrets han började skriva parodiska dikter och visor.

När pengarna var slut återvände Fröding 1883 till Karlstad där han arbetade som journalist. Ett försök att återuppta studierna 1885 misslyckades. Alltmer alkoholiserad försörjdes han av modern och systrarna. Under vistelser på olika kuranstalter skrev han sin första diktsamling, Gitarr och dragharmonika, med vilken han debuterade vid trettioett års ålder. 1894 utkom Nya dikter. På ett par år framstod han som en av tidens främsta lyriker.

Efter ett decennium var Fröding 1896 tillbaka i Uppsala.

Tillsammans med systern Cecilia flyttade han i september in i en våning på Bangårdsgatan 9. En vecka senare publicerades

100

samlingen Stänk och flikar, där den erotiskt frispråkiga dikten En morgondröm åstadkom omedelbar skandal och sedlighetsåtal. En kåsör kallade boken Stink och fläckar och krävde straff för ”denna bordellernas Höga visa… som lagt hela gödselstacken på boklådsdisken”. Diktsamlingen belades med kvarstad.

Det sades att unga flickor av sina mödrar förbjöds att gå förbi huset på Bangårdsgatan. Man riskerade att skalden visade sig i fönstret spritt naken, utslungande oanständigheter.

Fröding började tvivla på sina dikters värde och gick in i ännu en alkoholperiod. Dagarna före rättegången i november blev han sängliggande. I slutet av månaden kom frikännandet, men skadan var redan skedd. De följande åren präglas av obalans och vacklande hälsa.

Första halvåret 1897 var han dock i hygglig form och åkte skidor i Slottsbacken. Han uppvaktades av Ida Bäckmann, en lärarinna, som föreslog att de skulle gifta sig. En nära vän

Frödings grav på Uppsala kyrkogård med den stora urnan av Carl Eldh. Systrarna Cecilia och Hedda fick egna gravstenar på platsen så sent som 2012.

blev den några år yngre Erik Axel Karlfeldt. Efter ännu en alkoholkris med intagning på Akademiska sjukhuset blev Fröding gradvis sämre. I december 1898 togs han efter depression, förvirring och självmordsförsök in på Upsala hospital, Ulleråker, där han skulle stanna i mer än sex år.

När han skrevs ut vårvintern 1905 hade han hunnit bli fyrtiofem, men såg betydligt äldre ut med vitt hår och skägg.

Han tillbringade de resterande åren av sitt liv på sjukhem och i villa Gröndal på Djurgården. Av sina femtio levnadsår vistades Fröding sexton på olika sjukhus och anstalter.

Hans död i februari 1911 var en förstasidesnyhet vid sidan av Balkankris och försvarsstrid. Systrarna tog kontakt med Nathan Söderblom i Stabby prästgård som menade att skalden borde vila i Uppsala och snabbt ordnade en gravplats på kyrkogården vid Åsgränd.

Begravningen ägde rum redan följande söndag i Klara kyrka i Stockholm. Jordfästningen blev en nationell sorgehög-

tid i närvaro av kronprins och statsminister. Över 100.000 människor kantade huvudstadens gator. Söderblom förkunnade: ”Tre små böcker kom ut – och ett helt språk har sorg”.

Kistan fördes med extratåg från Stockholm till Uppsala, där studentkåren och en stor del av stadens befolkning mötte upp.

I vinterskymningen fördes kistan vid facklors sken genom staden upp till kyrkogården, där Karlfeldt talade vid graven.

Carl Eldhs gravmonument avtäcktes 1923. I graven vilar även systrarna Cecilia och Hedda. 6

101

R U N O R är stenkul

av Magnus Alkarp

Runor och runstenar är ett kapitel för sig. Några finner dem obegripliga, somliga andra tycker att de är lite trista medan ytterligare någon finner dem sagolikt fascinerande. Oavsett hur man finner dem lär en upplänning få det svårt att ignorera dem – de står ju precis överallt. Den Uppsalabo som dessutom haft ögonen med sig har säkert upptäckt de där runstenarna som lagts under några av pelarna i Domkyrkan. Ganska finurligt, faktiskt. Inte sällan hittar man dem i bakugnar eller som tröskelstenar, och det finns förmodligen hundratals sådana oupptäckta fragment bara i centrala Uppsala. Runstenar var helt enkelt användbara, både som symboler och byggmaterial.

Alla som någon gång i sitt liv har ägnat sig åt runstenar har sina personliga favoriter. Är det inte stenarna, så är det runristaren eller rent av stilen och perioden som man har förälskat sig i. Och det är lätt hänt. Men personligen kan jag omöjligt värja mig mot en runsten som sänder lite fler budskap – en runristning med en bra story.

Nästan ingen har hört talas om Tiefla-stenen. Den kallades så eftersom den sades vara rest över en ”svensk” viking vid namn Tiefla som tydligen hade slagit sig ner just här, på en blåsig udde i Skottland. Mycket mer vet vi inte, jag är inte ens säker på att berättelsen är helt och hållet sann, men det gör den dessvärre inte mindre sannolik – i runstenarnas värld tycks nämligen allt vara möjligt.

En berömd expert lär hur som helst ha besökt runstenen 1947. Han betraktade den, skakade på huvudet och for hem igen utan att säga ett ord. Det brukar vara ett dåligt tecken,

102

men nu är det en gång för alla så att somliga ser möjligheter där andra ruskar på sina huvuden. Övertygade om det mesta, som exempelvis den vetenskapliga nyttan av magiska kristaller, månprismor, pendlar och osannolika kombinationer av örter, kastade sig en grupp så kallade forndårar över stenen.

Det var kärlek vid första ögonkastet.

De var nyktra nog att besluta sig för att först tyda runraden innan de påbörjade sina magiska undersökningar.

Det var klokt tänkt, och eftersom det inte var några större knepigheter med att läsa runorna slog de fast att texten i princip löd: Denna sten restes åt Tiefla av Kamal.

Tiefla och Kamal! Bara namnen fick forndårarna att sväva på moln. Nu utsatte man stenen för alla möjliga sorters avancerade, övernaturliga undersökningar – gud vet vilka, men det gav genast resultat. Inför deras ögon framträdde nu en muskulös, blond viking med lagom ansat skägg, en perfekt tandrad och med en blick som skulle ha fått den rasande Roland att framstå som en komplett fåntratt. Utrustad med en outsläcklig blodtörst, dyrbara vapen, guldsmycken, hundar, jaktfalkar och massor av brudar hade han säkert farit fram som ett filmstjärnejehu och satt sin prägel på allt som det överhuvudtaget gått att sätta sin prägel på!

Och vem kunde Kamal vara? Det säger väl sig självt!

Kamal kunde inte vara något annat än Tieflas österländske kompanjon och högra hand. En god vän. Förmodligen trollkunnig.

Av ristningen att döma hade denne Tiefla varit inblandad i en strid mot en drake. Nu verkar det dock som om just de här forndårarna var en smula unika, de trodde nämligen inte på drakar, varför de drog den intressanta slutsatsen att ”draken” som hotade Tiefla representerade något annat – och som vanligt föll misstankarna på de kristna missionärerna.

Ü

103

> >LA CAGE A UX FOLLES MA N U S :

MUSIK & SÅNGTEXTER:

HAR V EY F I E R S T E I N

JERRY HERMAN

E F T E R EN PJÄS AV

JEA N P O I R E T

GUSTAV LEVIN

FREDRIK LYCKE

GUNILLA BACKMAN

>>SPELAS VINTERN/VÅREN 2015-2016

U PP SALA>>>> S TA DSTEATER 104

BILJ/INFO : 0 1 8 - 1 4 6 2 0 0 W W W . U P P S A L A S T A D S T E A T E R . S E

Överallt dessa mordiska munkar, det är ju så typiskt att man baxnar – och för övrigt var det faktiskt inte så dumt tänkt; då runstenen uppenbarligen inte var försedd med ett kors, vilket ju många runstenar är, måste ju Tiefla ha varit en hedning.

Kung Tiefla (det säger sig självt att han måste ha varit en kung) hade uppenbarligen hamnat i strid mot de folkilskna munkarna hemma i Svitjod – de hade gått på som de brukar, försökt stjäla allt han ägde, hus hade bränts ned, hemska eder hade utslungats, de hade låtit dräpa hans söner, stänkt vigvatten på hans döttrar (munkar kan vara oerhört påhittiga i strid) och under en förmodligen alldeles förskräckligt rafflande flykt, som torde ha inbegripit dramatiska sjöslag på Nordsjön, holmgång på isflak och säkert en och annan kölhalning, hade Tiefla slutligen fått nog och beslutat sig för att ta vad som nu återstod av hans familj och slå ner sina bopålar i Skottland, där han omgiven av vidsynta skotska fränder helhjärtat kunde ägna sig åt sina affärer, föda upp sina får och brygga sitt mjöd utan att en enda religiös dj-vel lade sig i det.

Affärerna gick naturligtvis lysande, och beroende på hur man tolkade saken, hade Kamal förmodligen varit den som reste runstenen.

När forndårarna var klara med sin analys var det bara att acceptera faktum: Det här var den största upptäckten sedan kanalerna på Mars!

Men så kom det en rar gammal tant från Amerika och förstörde alltihop. Hon var visst någon slags doktor i någonting och hade kommit till dessa trakter för att studera någonting, ingen – inte ens Pete Ravensthorpe som försökt att gräva i den här historien, tycks riktigt veta vad. Hon hyrde hur som helst ett rum på den lokala puben, slängde in sina väskor och satte sig sedan i puben där hon storstilat beställde in traktens bästa whiskey.

Sådana initiativ gillade byborna och snart gick diskussionens vågor höga i den lilla puben. Den här tanten var ju riktigt rolig ju!

Men efter någon timmas prat om ditten och datten ville det sig inte bättre än att den rara gamla damen, som vid det här laget blivit upphöjd till gudinna, ville få sig en nypa frisk luft och frågade därför artigt om det fanns något intressant besöksmål i byn, helst inom gångavstånd. Någon berättade om Tieflastenen och eftersom den gamla damen inte bara hade studerat de skandinaviska språken, hon kunde dessutom tala runspråket flytande, blev hon oerhört nyfiken och en liten kommitté erbjöd sig genast att följa med henne ut till runstenen så att hon fick se den med egna ögon. Äntligen någon som visste vad hon talade om, allt de där forndårarna hade bidragit med var en massa svammel om kosmos och underjordiska energilinjer.

Och så stod de där. Det måste ha varit en enastående syn.

Stenen stod på sin udde, omgiven av ett knappt ankelhögt

staket av trä. Havet brusade, vinden susade och aldrig tidigare hade väl vikingatiden varit så nära. Men då hände något märkligt. Istället för att fyllas av vördnad över den enastående runstenen började den gamla damen le lite förläget. Sedan kunde hon bara inte hjälpa det – hon brast ut i ett dånande gapskratt.

Det kunde förstås ha varit whiskeyn, men ciceronerna insåg snart att den här rara damen inte var någon rar dam längre, utan en hemsk amerikansk människa vars enda mål här i livet var att fara runt bland hederligt folk och vara amerikansk i största allmänhet. De började muttra svordomar och avkrävde henne en förklaring. Den rara damen förklarade, så lugnt det nu gick, att runstenen nog dessvärre var ett sentida skämt. Hon pekade på runraden. ”Stain thansi er for Tiefla Kamal”, läste hon. ”Det betyder: Den här stenen är djävligt gammal.”

Och det hade hon ju förstås alldeles rätt i.

Jag antar att det kan vara orsaken till varför nästan ingen har hört talas om Tiefla-stenen. Strax efter att den amerikanska damen rest vidare, försvann den märkliga runstenen spårlöst.

Gud vet var folk får allt ifrån, men en fullt tänkbar förklaring kan ligga i det faktum att Royal Air Force hade en ”station” här under kriget och att en av skvadronerna bestod av norrmän. Om vi nu får tro på Ravensthorpe föll misstankarna på i synnerhet två av dem. Även om berättelsen verkar för bra för att vara sann är den för bra för att inte berättas.

Kluriga runstenar i all ära – ska jag vara helt ärlig så är det nog inte de storslagna pjäserna som ger de starkaste intrycken, utan alla dessa korta vardagliga små meddelanden som man ristade in i ett revben och som man sedan bad någon att springa med till adressaten. Det är små notiser som förflyttar förflutenheten lite närmare nuet, de skulle alla kunna vara skickade idag – och även om de som sagt är vardagliga tar de då inte död på min fantasi. I Gamla Lödöse, bara för att ta ett exempel, fann arkeologerna ett revben där någon ristat ”Håll dig gömd, far!”. Sådana inskriptioner blir man lite nyfiken på!

Och vad den hade i tankarna som ristade ”Slå Kata på benet!” kan man bara gissa. Lite enklare är det att förstå den viking som i bästa vykortsstil a´ la Mallorca 1972, nöjt meddelar någon där hemma: ”Måtte jag mycket oftare komma i närheten av ölhuset”. Men favoriten är nog ändå ett meddelande från en kvinna vid namn Gyda. Det verkar som om hon har ett viktigt budskap till någon som kanske har dröjt kvar på just det där ölhuset. Meddelandet lyder kort och gott ”Gyda säger att du ska gå hem nu.” 6

105

Anna-Lisa Thomson

Till Minne

Paprika, Upsala-Ekeby keramik, 1948

Målaren och keramikern Anna-Lisa Thomson föddes den 20 september 1905 i Karlskrona och dog den 12 februari 1952 i Uppsala. Hon arbetade många år på S:t Eriks lervarufabrik och framför allt på Upsala-Ekeby AB. Ett av Thomsons mest kända keramiska arbeten är Paprika från 1948.

Stiftelsen Anna-Lisa Thomson Till Minne kom till 1952 efter Anna-Lisa Thomsons bortgång. Stiftelsens viktigaste uppgift är att dela ut stipendier till kvinnliga konstnärer i och för deras utbildning. Det var hennes önskan att hennes kvarlåtenskap skulle bilda en fond för uppmuntran och stöd till kvinnliga konstnärer för deras utbildning och förkovran.

Bakgrunden var att hon själv under sin utbildningstid fick ett stipendium som betydde mycket för henne. Stipendierna går numera till avgångselever från Sveriges olika konsthögskolors masterklasser.

Varje år anordnar Uppsala konstmuseum i samarbete med stiftelsen en utställning med stipendiaterna. Det är en bra start för de nyexaminerade och en möjlighet för uppsalapubliken att se nya unga konstnärer. Årets konstnärer från landets konsthögskolors masterklasser, som får vardera 50 000 kronor i stipendium, är: Éva Mag och Jenny Palén från konsthögskolan i Stockholm, Mourl Ferryman från Valands konstskola i Göteborg, Katrin Westman från konsthögskolan i Umeå samt Karin Hald från konsthögskolan i Malmö.

Det är i år 60 år sedan det första stipendiet delades ut och årets utställning kommer att utökas med verk från ett urval av de tidigare stipendiaterna. Det utvalda konstnärerna är: Carin Ax (1955), Sonja Pettersson (1970), Britt-Ingrid Persson (1971), Sandra Ikse Bergman (1979), Gittan Jönsson (1981), Kajsa Mattas (1985), Carin Ellberg (1989), Carina Seth-Andersson (1993), Johanna Karlsson (1997), Helena Laukkanen (1998), Filippa Arrias (1998),

106

Anna Finney (1999), Petronella Eriksson (2000), Kristina Jansson (2001), Katarina Sundkvist-Zohari (2001), Hanna Beling (2001), Helena Blomqvist (2002), Veronica Brovall (2002), Sara Eriksson (2004), Loulou Cherinet (2005), Maria Nordin (2010) och Johanna Fjaestad (2012).

Utställningen pågår 5 december 2015 – 10 januari 2016 och det kommer även att visas några av donatorn Anna-Lisa Thomsons egna verk, såväl keramik som måleri. Stiftelsen har också producerat en skrift om de gångna årens stipendiater som ges ut i samband med utställningen. 6 Daniel Werkmäster

Éva Mag, stipendiat 2015 Stor E-hylla med original, 2015

Mourl Ferryman, stipendiat 2015 Miss Jennifer Skye and Lady Hebert, 2014, fotomontage Study for Thesis Work

Katarina Sundkvist Zohari, stipendiat 2001.

Tankebubbla

Idun Baltzersen, stipendiat 2014 Don’t look now, träsnitt

Madelaine Sillfors, stipendiat 2014 Hus på Höga, skulpturinstallation

Hanna Beling, stipendiat 2001 Sittande Tora, silikon, polyester, 2004 Sonja Pettersson, stipendiat 1970 Kråkan, brons, 1965

107

Nu kan vi värma oss med ett stycke svenskt världsarv av Anna Jonson

Det har vi konsthantverkaren och formgivaren Kerstin Landström att tacka för. Hennes känsla för miljöarv och kulturhistoria fångade juryn denna gång på Formexmässan, och nu är det bråda tider för henne. Att en nominering till Formex Formidable 2015 skulle göra susen, det hade hon förstått, men det här var över förväntan. Överöst av beställningar packar nu Kerstin filtar som en galning. Med glädje förstås.

I ett vackert höstlandskap far vi fram på Gysingevägen mot Jumkil, jag och Biz&Arts fotograf Stewen Quigley. Vi svänger av till höger mot Vallhovs säteri. Här ska Linné ha suttit och arbetat på 1700-talet, när han under en tid forskade med sina studenter i Jumkilstrakten. Det är en fantastiskt fin herrgårdsbyggnad i trä.

TRE ÅR I LINNÉS KAMMARE

Kerstin Landström tar emot och välkomnar oss in i en före detta ladugårdslänga alldeles intill huvudbyggnaden. Den är omgjord till en väldigt trivsam, ljus och rymlig lantbutik, som Kerstin driver.

– Jag tillbringade mina somrar på landet vid en bondgård här i närheten och det har varit viktigt att bevara ladugårds-

108

känslan här med diverse tillbehör, inredningsdetaljer och redskap för min inspiration, säger Kerstin Landström. När jag fick frågan om jag ville verka här, så kände jag att jag hade kommit hem! Och eftersom Linné satt i en kammare och arbetade i huvudbyggnaden här, så fick butiken heta Linnés kammare.

Vi ser allsköns kläder, filtar, konsthantverk och keramik överallt, men Kerstin ordnar även utställningar och konserter här, berättar hon. Den huvudsakliga egna produktionen är dock ullfiltarna, som mestadels säljs av återförsäljare och som möjliggör för henne att kunna hålla butiken på landet levande.

EN NOMINERING VIKTIG FÖR DESIGNERS

Därför är Formexmässan väldigt viktig för Kerstin, det är där hon finner sina nya återförsäljare. Och trots all annan produktion hon har, är det bara ullfiltarna, som Kerstin satsar på på mässan.

Formex Formidable är en prestigefylld deltävling för inredningsdesign. En jury väljer ut ett antal produkter av Formex deltagare och korar en vinnare. Besökarna bestämmer vem som bör ha hederspriset.

Kerstins nya ullfilt Arvet blev nominerad av årets jury.

Hon visar stolt filten och skylten Nominerad Formex Formidable 2015.

– Själva nomineringen i sig är väldigt betydelsefull och både uppköpare, press och designers håller koll på vilka som är nominerade. I vanliga fall är mitt mål att hitta tre nya återförsäljare per mässa, och det kan vara lite segt, men väldigt viktigt för att få det att rulla på med min verksamhet.

Nu plötsligt hade jag stundtals nästan fullt i min monter och fick massor av nya beställningar.

– Jag har lämnat in bidrag till tävlingen förut, men det har ju aldrig hänt nånting.

Kerstin drar med handen över den vackra filten.

– Fast den här tänkte jag, nu är den bra och så har den ju en historia. Den här filten är inspirerad av vårt senaste världsarv i Sverige, Hälsingegårdarna. Mönstret är från schablonmålad tapet från en gård i Hälsingland. Jag inspireras otroligt mycket av kulturmiljöhistoria och det är likadant med de andra filtarna. Gamla byggnader på landet, kyrkor, schablonmålningar, snickarglädje, vad som helst!

Kerstin visar ullfilten Albertus och bilder ur hennes bok om Albertus Pictor, kyrkomålaren som med stor målarglädje fyllt flera av våra uppländska kyrkor under senare delen av 1400-talet. I ett välkomponerat mönster har Kerstin verkligen fångat de dekorativa element som Albertus Pictor använt sig av i sina freskmålningar i kyrkovalven. Det var med den filten, som försäljning tog lite fart. Sedan kom nästa idé.

– Hälsingegårdarna är utsedda till ett nytt världsarv, och

109

jag tänkte på hur stort det faktiskt är. Jag som älskar gamla byggnader tänkte att jag skulle göra en filt, som är inspirerad av en handmålad tapet därifrån. Uppslagen har jag fått genom skrifter och jag har åkt upp dit för att inspireras. När Arvet var klar fotade jag filten i en hälsingegårdsmiljö.

– Jag tyckte själv, att nu jädrans ska jag bli nominerad för den här filten, fast det vågade jag ju inte säga till någon. Men det skulle betyda så himla mycket för mig.

Så rätt hon hade! Nu får Kerstin så mycket beställningar att det är femtio butiker både i Sverige och utomlands som väntar på filtar. En riktig kioskvältare.

JULMARKNAD HÄGRAR

Har ni inte varit i Linnés kammare än, så kan jag varmt rekommendera ett besök. Ett bra tillfälle kan ju vara julmarknaden den 5–6 december. Är det gnistrande vinter, så försök att lägga vantarna på en Formex-nominerad ullfilt! Fast Albertus och hans likar värmer minst lika bra som Arvet.

Och är minst lika vackra, om ni frågar mig. 6

Juryn för Formex Formidable 2015 Stefan Nilsson, trendexpert, Dan Gordan, redaktör på Sköna Hem, Annica Kvint, arkitektur- och designkritiker Alexander Lervik, designer Kajsa Falck-Torlegård, Formex Tävlingskriterierna En jury har gjort en gallring och valt ut ca 20 olika produkter med kriterierna: – Produkten ska ha ställts ut på Formex vår

eller höst innevarande år – Produkten ska vara ny för året – Produkten bedöms efter designhöjd – Produkten ska vara tidstypisk

110

Självbildning Gregor Nowinskis både uppskattade och utskällda dokumentär om familjen Wallenberg visades i repris på SVT i somras. Så många nya tittare drog den nog inte. ”Vara men inte synas” är ingen kioskvältare längre.

Istället är det ”syns jag inte finns jag inte” som lockar tittare och skapar upplopp i sociala medier. Och den som biter sig fast och påstår att det nog ändå kan ligga något i det gamla Wallenbergmottot blir inlämnad till Antikrundan för värdering.

Visst finns det fortfarande några som vill vara men inte synas. Men då handlar det ofta om ambitionen att hålla bort en mindre smickrande verklighet från offentligheten. Och så finns det förstås några som säger att de inte vill synas, men som blir illa upprörda när uppmärksamheten uteblir.

Annars är ”vara men inte synas” hopplöst ute och platsar bara på något perifert hembygdsmuseum tillsammans med en Pripps Blå och en portion Flygande Jakob.

Eller?

I sin utmärkta bok Svenska förmögenheter – läs den! – langar Göran Hägg in en räddningsplanka för Wallenbergdevisen. Hägg har läst latin och vet att esse non videri även kan läsas som vara istället för att bara synas vara. Och det var nog så häradshövdningen hade tänkt sig att det skulle tolkas.

För den som sliter med självbilden och det personliga varumärket kan det vara bra att tänka på detta. För man vill ju inte vara som den som Henrik Tikkanen beskrev med orden: ”Han profilerade sig så hårt att ingen kände igen honom framifrån.”

Rickard Weidstam

111

upptäck! av johanna uddén

FYRISKÄLLAN Är du sugen på att gräva mer där du står? Då har du tur, för nyligen invigdes Uppsalas nya centrum för lokalhistoria. Bakom Fyriskällan, som ligger i Stadsarkivets lokaler på S:t Olofsgatan 15, står Stadsbiblioteket, Stadsarkivet och Folkrörelsearkivet. På Fyriskällan hittar du fotografier, litteratur, filmer, ritningar och adresskalendrar för att bara nämna en del av materialet. De kommer också att göra utställningar och bjuda in till föredrag och annat spännande.

ANNA ODELL Jag tillhör dem som tycker att Anna Odells omtalade verk Okänd, kvinna 2009-349701 är intressant och smart. Det är ett verk som alla hade en åsikt om när det kom, men få har sett det. Nu kan du se alla delar i Anna Odells konstprojekt på Kulturhuset i Stockholm i en utställning som pågår till den 17 januari. Dessutom kom nyligen en bok om Anna Odell.

Den ingår i Orosdi-Backs utmärkta serie Svenska illustratörer och konstnärer. Författaren Elisabeth Åsbrink förklarar vad som egentligen hände den där kvällen 2009. Och Anna Odell berättar hur hon tänkte när hon skapade de fem delar som ingår i verket Okänd, kvinna 2009-349701.

ARTITYD

Victor Marx, Holken

Ibland missar jag program från UR eftersom de inte syns på SVT Play. Då är det tur man har Facebook som kan tipsa om bra grejer! Artityd är en ny serie som både besöker konstnärer i deras ateljéer och som tar upp olika konstriktningar utifrån ett historiskt perspektiv. I Artityd Ateljén får vi en inblick i hur konstnärer arbetar med olika material och hur idéer arbetas fram och tar form.

I Artityd Perspektiv besöker unga reportrar utställningar på museer och gallerier och möter konstnärer och konstexperter. Artityd är gjort för att användas på högstadiet och gymnasiet, men funkar såklart för alla. Kolla på www.ur.se.

112

RASBIOLOGI I SÁPMI Upplandsmuseet fortsätter att ta upp aktuella ämnen. 5 december öppnar utställningen Namaheamiid luottat – De namnlösas spår med konstnären Katarina Pirak Sikku. Hon har följt de 100 år gamla spåren efter de rasbiologiska expeditionerna som ägde rum i norra Sverige.

För tio år sedan ställde Katarina Pirak Sikku sig frågan om sorg kan ärvas. Vilka djupa spår har de rasbiologiska mätningarna avsatt? Konstnären använder sig av sin egen känsla och sin egen kropp för att berätta om en del av vår mörka forskningshistoria.

Utställningen pågår till 22 maj.

SOPPA + KONST Uppsala konstmuseum ordnar sopplunch med föredrag flera torsdagar.

Det här är ett koncept som kommer att fortsätta under våren, så gå in på konstmuseets hemsida www.konstmuseum.uppsala.se och boka in dagarna. Soppluncherna har pågått under hösten och faktum är att några tillfällen återstår:

ü torsdag 5 november kl 12.00 Ann-Christine Fogelberg om Johan Österlund

ü torsdag 26 november kl 12.00 Anna Ehn om Den tionde skorstenen av Jan Svenungsson

ü torsdag 10 december kl 12.00 Ann-Christine Fogelberg om vårens utställning med Agnes Cleve.

Agnes Cleve, Den vita staden

113

ü

LJUS KONST I TUNNEL Nyligen invigdes den konstnärliga gestaltningen i den nya gång- och cykeltunneln i Östra Sala backe.

Tunneln är 33 meter lång och längs väggarna finns bilder av Fideli Sundqvist. Hon är expert på att klippa och vika! Med inspiration från Linnés lärjungars resor utomlands och i Sverige har Fideli Sundqvist skapat tablåer med växter och djur, allt i papper. Tablåerna är fotograferade av Magnus Cramer och bilderna är sedan monterade och ljussatta. Ett önskemål för tunneln var att den konstnärliga gestaltningen ska stärka känslan av trygghet och upplevas som ljus och välkomnande för barn och vuxna i alla åldrar. Ett lyckat projekt!

SNYGGASTE TRAPPHUSET Skandiahuset på Drottninggatan förtjänar att nämnas. Det är ett typiskt 60-talshus med sina strama, täta fönsterrader och stenfasad. Skandiahuset är ritat av Sven Ivar Lind som i sin ungdom arbetade med Gunnar Asplund. Han bodde en period i Paris och ritade den svenska paviljongen till världsutställningen där 1937. Sven Ivar Lind var professor på konsthögskolan och bland annat slottsarkitekt för Stockholms slott 1959–80. Det vackraste med den här byggnaden är trapphuset.

Nästa gång du går förbi Skandiahuset, gå in och titta!

l

114

115

BIZ&ART 28

Kreativ produktiv häftig

®

ART

BIZ

Magasinet om entreprenörskap med kulturen som drivkraft. Distribution i ABC län

28 JOHAN STÅHL BASTUKONST AMONG LYNX BEVINGAT AALTOHUS SKANDIONKLINIKEN CHILD CARRYING WINGS KÄND JAZZPROFIL FORSKARPODDEN KVANTFYSIK OCH BRIDGE WEST SIDE STORY KULTURENS CHEFER SUZANNE FÄRNERT SALNECKE SLOTT I TEATERNS KOSTYMATELJÉ KUL OM RUNOR ARKITEKTEN JOHNNY SVENDBORG NUDGING LINNÉS KAMMARE Kph Trycksaksbolaget AB, 018-7818100, www.kph.se Vår Expo-avdelning finns på Svederusgatan 1-3, (korsningen Fyrislundsgatan/Stålgatan)