Anna Svensson och Shaon Chakraborty är uppvuxna i Uppsala men har de senaste tio åren varit bosatta i Stockholm. 2015 fick de en guldbagge för bästa dokumentärfilm, Förvaret, en film om vad som händer när människor frihetsberövas i väntan på tvångsförvisning. För regissörerna Anna Persson och Shaon Chakraborty har det varit en lång och smärtsam resa som tagit tid att bearbeta. – Man ställer sig hela tiden frågan: Vad är det att vara människa? säger Shaon Chakraborty. Jag möter upp de båda regissörerna i en hotellbar i hjärtat av Södermalm. Här samtalar människor glatt över en öl och en bit mat och kontrasten till vad jag ska prata med Anna Persson och Shaon Chakraborty om, blir väldigt påtaglig. – Det har varit svårt att ta in att vi fått en Guldbagge. Det är förstås väldigt roligt, men det känns på något vis
så perifert; det har tagit tid att landa efter att ha gjort den här filmen, det har varit existentiellt tungt, jättetungt, konstaterar de båda. Förvaret är en dokumentär inifrån Migrationsverkets låsta förvar i Flen, där människor frihetsberövas i väntan på tvångsavvisning, asylsökande som reduceras till volymer och sifferkombinationer, men som i filmen får ansikten. Det handlar om människor som slits mellan hopp och förtvivlan. Det är 47-åriga Aina från Tjetjenien, eller 9:1 som hon heter på boendet, vars förvarstid förlängs efter sex månader med ytterligare två, då det kommer fram att hon uppgett falsk identitet, för att hon och hennes familj skulle överleva under de tjetjenska krigen. Hon är skild från familjen, och barnen har hon endast träffat en gång under alla månader, då de inte haft pengar att resa hit. Hjärtslitande möten varvas med
15