__MAIN_TEXT__

Page 1

Å –2 R 01 7

07

10

20

BIZ&ART 30

®

ART

BIZ

Magasinet om entreprenörskap med kulturen som drivkraft. Distribution i ABC län

Vissa saker drar vi oss inte för att skryta om.

30

Smarta trycksaker och flexibla lösningar www.kph.se Fotograf Olof Holdar

ELISABETH WERNESJÖ ELIN CULLHED KULTURRUMMET FÖR ALLA GRAND HOTEL HÖRNAN FONDAZIONE PRADA ELSIE JOHANSSON CLAS-GÖRAN EKERWALD ANNA CLARÉN EVA FUNCK BESKOW PETER NOBEL MARIA STRØMME FÖRFATTARKONSTENS GRUNDER HAMBURGARE OCH SEMLOR SPELMAN PÅ TAKET MÄSTERKOCKEN


10

Å –2 R 01 7

07 20

BIZ&ART 30

®

ART

BIZ

Magasinet om entreprenörskap med kulturen som drivkraft. Distribution i ABC län

ör att skryta om.

30 ELISABETH WERNESJÖ ELIN CULLHED KULTURRUMMET FÖR ALLA GRAND HOTEL HÖRNAN FONDAZIONE PRADA ELSIE JOHANSSON CLAS-GÖRAN EKERWALD ANNA CLARÉN EVA FUNCK BESKOW PETER NOBEL MARIA STRØMME FÖRFATTARKONSTENS GRUNDER HAMBURGARE OCH SEMLOR SPELMAN PÅ TAKET MÄSTERKOCKEN

raf Olof Holdar

Omslagsbild Elisabeth Wernesjö Foto: Stewen Quigley

Medarbetare/redaktion Redaktion redaktion@bizart.se Stewen Quigley – ansvarig utgivare – stewen@bizart.se Johanna Uddén – redaktör – uppslag@bizart.se Lillemor Berg – redaktör – layout – lillemor@bizart.se

Ansvarig utgivare: Stewen Quigley Redaktion: Lillemor Berg, Stewen Quigley, Johanna Uddén Textredigering: Anna Jonson, ART ANNA

Annonsering: BIZ&ART AB, Övre Slottsgatan 6, 753 10 Uppsala. Tel 0705 95 41 41 vxl 018-26 26 00, Fax 018-26 26 06 annons@bizart.se, kontakt@bizart.se, www.bizart.se

Annons annons@bizart.se Stewen Quigley – stewen@bizart.se

Tryck: Trydells Tryckeri AB, Laholm ISSN-nr: 1654-5370 Miljömärkning: Trydells Tryckeri AB är miljöcertifierat enligt ISO 14001. Hela produktionen, inklusive distribution i miljövänlig plast, är miljömärkt med Lic nr 341091.

Kontakt – kontakt@bizart.se Anmälan till event – anmalan@bizart.se

Skribenter Magnus Alkarp Lillemor Berg Andrea Dahlkild Anna Jonson Lena Köster Lars Lambert Peter Nobel Joelin Quigley-Berg Gunilla Sthyr Johanna Uddén Rickard Weidstam

2

För icke beställt material ansvaras ej. Tidningen får ej kopieras. Citera gärna, men ange källan. ISSN 1654-5370

LENA KÖSTER

JOELIN QUIGLEY-BERG

MAGNUS ALKARP

ANDREA DAHLKILD

LARS LAMBERT

STEWEN QUIGLEY

LILLEMOR BERG

JOHANNA UDDÉN

ANNA JONSON

GUNILLA STHYR

2016 Riktpris 75 kr

SARAH THORÉN


innehåll 4 En passionerad konstnärssjäl. Elisabeth Wernesjö 12 Guldbaggen och verkligheten. Dokumentärfilmarna

Anna Svensson och Shaon Chakrabotry

16 Bibblan – kulturrummet för alla 22 Våga vara den som skriver. Debutanten Elin Cullhed

68 Angeläget anförande av Peter Nobel 72 Superkraft i nanovärlden. Maria Strømme 78 Eldsjälen Sevana Bergström 82 Historiebiten. Emanuel Swedenborg 84 Bland hamburgare och semlor. Konstnären Erik Hedman

26 Mer än 100 år på hörnet. Grand Hotel Hörnan 30 En som får saker att hända. Kulturchefen Sabina Andersson

34 Plikten att skämta. Mikael Tornving

88 Om författarkonstens grunder 94 CEMUS. Här börjar allt med frågorna 98 Fly vintern till tropikerna! Bildsvit från Tropiska växthuset i Uppsalas Botaniska trädgården

38 Enkelt med festlig knorr för mästerkocken Catarina König

42 Mamma mia, vad bra! Fondazione Prada 48 Leva i sitt nu. Författarna Elsie Johansson och Carl-Göran Ekerwald

104 Patriarken Tevje intar scenen 109

Eftertanken

110 Upptäck!

54 Poeten på pallen: Anna Franklin 62 Barnens ciceron i livets spännande äventyr. Eva Funck Beskow

ANNONSÖRER

Helsida: Cajsa´s Kök Friskis & Svettis KPH La Parilla Lindvalls kaffe Triller Mat & Bröd UKK Upplandsmuseet Uppsala konstmuseum Uppsala City Uppsala stadsteater Villa Anna Vålamagasinet Halvsida: Toyota Musik i Uppland Kvartssida: Bror Hjorths Hus Elon

3


4


BIZ&ART finns i molnet, hitta alla nummer pü nätet, www.bizart.se

5


Elisabeth Wernesjö

En passionerad Elisabeth Wernesjö är en skådespelare som på allvar och utan ängslan ger sig hän åt konsten, med garden sänkt, rustningen kastad, blottad och äkta i sin roll. Helt enkelt en skådespelare, som sticker ut och berör. Det har varit raka spåret till teatern. Elisabeth Wernesjö har aldrig haft ens en reservplan för andra yrkesval. Hon bestämde sig för att bli skådespelare redan som 5-åring hemma i den lilla norrbottniska orten Älvsbyn. På det finns det videobevis. – Det finns en videoinspelning som pappa gjorde med mig, när jag var fem, och min äldre syster som intervjuar mig på engelska. När hon frågar vad jag vill jobba med när jag blir stor, svarar jag på direkten, I wanna be an actris. Då hade jag förstått att leka var något man kunde fortsätta göra professionellt också när man blev stor. Men alla lekar blev till teaterlekar långt innan jag ens fattade vad teater var för något. De gick ut på att jag regisserade mina kompisar. Vi gjorde små sketcher och klädde ut oss mest hela tiden, berättar Elisabeth.

6

Hon var bara sexton år när hon flyttade hemifrån, ända till Stockholm. Det var förstås den stora ambitionen för skådespeleriet som drev på. – Det fanns inga alternativ om jag på allvar skulle få göra det som jag ville göra. Alla förväntade sig att det skulle bli tufft, men det kändes inte så för mig. Det beror säkert på att att jag varit väldigt självständig ända sedan jag var liten. Man måste öva mycket på att klara sig själv när man, som jag, har vuxit upp med två döva föräldrar, som inte kom rusande direkt om jag fick för mig att ropa på hjälp. Här finns säkert en del av förklaringen till hennes skickliga förmåga att använda kroppen som ett så finstämt kärl för känslor och kommunikation. – Man lär sig använda det kommunikationssätt som fungerar och behövs, det är en överlevnadsinstinkt. Jag har varit tvungen att utveckla ett tyst språk med ögonen och kroppen och kanske har det gjort mig extra känslig för hur repliker och kroppsspråk förhåller sig till varandra. Replikerna och min kropp måste synka så att det blir så


konstnärssjäl nära verklighet som möjligt. Men även om jag är fostrad till att vara tydlig med hjälp av gester och kropp, så blir ju inte alla som har döva föräldrar skådespelare. Elisabeth Wernesjö blev uppmärksammad redan som skådespelarpraktikant, året innan hon gick ut Högskolan för scen och musik i Göteborg 2009. Hon gjorde då en lysande rollprestation som Katja i pjäsen Mariella på Göteborgs stadsteater. Produktionen visades på SVT och ensemblen gjorde ett turnébesök till Tyskland. Det var tack vare insatserna i Mariella som Elisabeth fick jobb direkt efter utbildningen – på Uppsala stadsteater. Första rollen på Uppsala stadsteater var som minstingen Michael i Peter Pan, 2009. Numera tillhör Elisabeth den fasta ensemblen och har medverkat i ett fyrtiotal produktioner på stadsteaterns scener. Publiken har bjudits på många starka upplevelser och recensenterna har ofta haft ett gott öga riktat åt hennes håll. Men det är nog framförallt i Låt den rätte komma in, 2011, som Elisabeth Wernesjö gör ett slags genombrott, publikt och medialt, i rollen som den mobbade

av Lillemor Berg

pojken Oskar. Illusionen blir fullkomlig till den grad att många i publiken får lägga band på impulsen att dra ungen av scenen från den hotfulla världen i Blackeberg. Samma år uppmärksammas hon igen i Lagom nära döden, där hon med humor, stor ömhet och intelligens gestaltar en medelålders man, Morgan, som fortfarande bor hos sin mamma. Ett par år senare, 2013, skräller det till lite extra. I BRAVO! gör Elisabeth Wernesjö en bejublad publiksuccé som Édith Piaf. De största fansen kommer för att se föreställningen flera gånger. Det ges extraföreställningar och i höst är hon tillbaka igen på scen som Piaf i BRAVO!. Att Elisabeth Wernesjö skulle passa för en karraktär som Piaf, var från början kollegan Staffan Westerbergs idé. – När jag tog av mig peruken efter en föreställning av Fanny & Alexander, så lockade sig håret därunder och då tyckte Staffan att jag var så lik Piaf. Sedan propsade han på att jag skulle göra en Piaf-monolog. Han erbjöd till och med sitt stöd med att spela Piafs mamma (fniss). Elisabeth Wernesjö tog idén till Linus Tunström och

7

Ü


Elisabeth 8 Wernesjö som 12-åriga Oskar i LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN. Uppsala stadsteaters pressarkiv, Linus Meyer.


Elisabeth Wernesjö i ORDET MAKT som UNT:s legendariske chefsredaktör Axel Johansson, även kallad Koftan. Uppsala stadsteaters pressarkiv, Micke Sandström.

han tipsade om regissören Eugenia Gorelik, som kunde hjälpa till med att arbeta fram en uppsättning. – Ja, sedan började vi repa nere i källaren på teatern. Men första gången vi skulle redovisa vårt arbete mådde jag fruktansvärt dåligt och kände mig extremt pressad. Goda eller dåliga recensioner har annars inte någon stor inverkan på Elisabeth Wernesjös självförtroende på scen, men det positiva mottagandet av Piaf har gett henne större självförtroende för sången. Hon har en stark och uttrycksfull sångröst och vill gärna sjunga mer i framtiden. Varför inte i en musikalroll? Några sångnummer får Elisabeth Wernesjö framföra i den under hösten aktuella Den goda människan i Sezuan, där hon spelar Shen Te. Recensionerna av uppsättningen har varit blandat ris och ros. Leif Zern i DN är ganska njugg till föreställningen och kallar den för en massaker på Brecht, men prisar samtidigt Elisabeth Wernesjö, som han menar lösgör sig ur ett töcken av fördomsfulla karikatyrer: ”Man önskar att

hon fick stå där ensam hela kvällen, en underbar kraftfälla i någonting som ropar på en helt annan föreställning”. Fina recensioner må vara smickrande, men Elisabeth, som har starka och bestämda åsikter om teater och teaterns roll i samhället, värdesätter sitt konstnärliga arbete på andra grundvalar. – För mig är det föreställningens kärna och mötet med publiken som är viktigast. Av den anledningen skulle hon gärna se en mer demokratiskt förankrad process, både vad det gäller val av repertoar och i produktionsarbetet. Samtal som just nu också pågår och som den nya teaterchefen uppmuntrar. – Tillsammans kan vi få en mer livaktig dialog om vilken målsättning och roll teatern ska ha, där alla inblandade, från teaterchefen till regissörer och skådespelare, kan komma fram till ett slags konsensus om vad det är man vill berätta med repertoaren och varför det är viktigt att berätta om detta just nu, hoppas och tror hon.

9

Ü


PETER PAN. I förgrunden Aksel Morisse, Julia Marko-Nord och Elisabeth Wernesjö, bakom står Robin Keller. Bild teaterns pressarkiv, Urban Jörén.

Elisabeth önskar att institutionsteatrarna ska våga lite mer och inte väja för brännheta och kontroversiella ämnen som ligger i tiden. Det behöver inte handla om plakatteater, menar hon, bara för att man lyfter aktuella frågeställningar som till sin natur oftast går isär i olika politiska positioner. – Jag tror inte på det där, att man bara ska ge publiken vad den vill ha. Det finns frågor som är angelägna för människor som inte brukar komma till teatern. Teatern har ett ansvar för att spegla dessa också, enligt min mening. Och jag tycker att det är viktigt att ta reda på varför vissa inte tycker att teater är något för dem. Elisabeth Wernesjö har ett finslipat verktyg med sin talang och skicklighet som skådespelare, men det räcker inte. Hon brinner för teaterns själ och känner ett starkt engagemang för hela den kreativa processen. – Jag kan nog upplevas som besvärlig, för jag har så svårt för att lägga band på min entusiasm och hålla inne med mina åsikter. Det är som en drift, det där att få vara medskapande. Det är väl egentligen naturligt att man som konstnär önskar att man vore en fri konstnär. Men det kan man inte alltid vara på en institutionsteater. Ändå önskar man att man fick lov att vara sitt eget verktyg i större utsträckning och att det fanns större respekt för och tillit till oss skådespelare som konstnärer. Det finns regissörer som inte lämnar så stort utrymme för skådespelarna att skapa sina karaktärer. Och det händer faktiskt att skådespelare går in i produktioner där de inte känner sig bekväma med uppgiften.

10

EVIGT UNG. Från vänster: Maria Sundbom, Elisabeth Wernesjö, Robin Keller och Mirja Burlin. Teaterns pressarkiv, Urban Jörén.

– De produktioner som jag mår sämst i, är när jag känner mig som en marionettdocka och inte får uttrycka något av vad min egen känsla säger mig vara det mest naturliga, och inte får något svar på frågan varför jag ska göra si eller så. Elisabeth pratar hellre om projekt som varit utmanande och lustfyllda att arbeta med, som det tillsammans med regissören Ada Berger i Lagom nära döden. Ada Berger lät skådespelarna själva improvisera fram karaktärerna och deras inbördes relationer och byggde sedan scenerna utifrån det. – Arbetet bakom den föreställningen var en väldigt spännande och rolig erfarenhet, eftersom allt byggde så mycket på oss skådespelare, på vår lust och kreativitet. Det är en arbetsform jag trivs väldigt bra med. Och det är så mycket enklare att hitta in i en karaktär via improvisation än via regi. Att spela den medelålders mannen Morgan låg också i linje med de slags roller som tilltalar Elisabeth. – Jag tycker att det är mest intressant att spela roller som ligger långt ifrån mig själv, både rent fysiskt och mentalt. Och så känner jag mig trygg i att spela karaktärer som är väldigt osäkra. Kanske för att jag då blottar något av mitt eget inre, tror hon. Elisabeth Wernesjö har gjort flera roller som man och pojke – med suveränt resultat. Det är inget märkvärdigt med det, anser hon. Att spela man eller kvinna är detsamma som att spela människa. – Det intressanta är inte könet utan könlösheten bakom våra drivkrafter som människor, konstaterar hon. Elisabeth är säker på att teatern skulle vitaliseras av

Ü


LAGOM NÄRA DÖDEN. Elisabeth Wernesjö och Maria Sundbom. Teaterns pressarkiv, Linus Meyer.

Elisabeth Wernesjö som porträttlik Linus/Alexander tillsammans med förlagan Linus Tunström under avskedsföreställningen som gavs när han slutade som teaterchef. Foto, Stewen Quigley.

Som Piaf i BRAVO! Foto, Stewen Quigley

11


SAGT OM ELISABETH WERNESJÖ

Göteborgs stadsteater, 2008 – Mariella ”Och helt lysande är Elisabeth Wernesjö, som kommer in på stadsteaterscenen som skådespelarpraktikant och låter sin Katja holka sig fram i misslyckande efter misslyckande på mest rörande vis. Varje valhänt rörelse sitter som en smäck och när hon gråter sig ful och ensam är det lika svårt som starkt att se.” (Tomas Forser, GP) Uppsala stadsteater, 2011 – Låt den rätte komma in ”Elisabeth Wernesjö skapar ett litet mästerverk i rollen som Oskar, en lektion i konsten att spela barn. Att inte trivialisera och slösa med känslorna, utan helga dem, hålla dem inombords, akta dem för omvärldens blickar och våld och ge oss dem i väl avvägda doser.” (Ingegärd Waaranperä, DN) ”Men redan från start etablerar Elisabeth Wernesjö en Oskar med övertygande 12-årsavighet med sina avhuggna nästanmeningar och små eruptioner av livsglädje mitt i det stukade.” (Jenny Aschenbrenner, AB) ”Wernesjö, som till stora delar bär föreställningen, är ett litet mirakel som Oskar. Hon spelar mobboffrets förtvivlan med en förföljds paranoida rädsla. Med samma övertygande frenesi agerar hon, dock endast i fantasin, ut hämndens glödgade vrede. Hon är kort sagt fantastisk och i sig själv värd hela biljettpengen.” (John Sjögren, UNT) Uppsala stadsteater, 2011 – Lagom nära döden ”Elisabeth Wernesjö som skäggig hemmason, 57, samlar mod för att flytta från mamma – en skälvande, jublande revolt (och som butiksdam är hon lika fin).” (Ingegerd Waaranperä, DN) Uppsala stadsteater, 2014 – Ordets makt ” En plats för sig intar dock Elisabeth Wernesjö. Hon har rollen som UNT:s legendariske chefredaktör Axel Johansson och gör den så tidlös och imponerande att man häpnar. Med en mimik som inte står förebilden efter och trots sin aningen späda kropp lyfter hon framförandet till att så gott som alltigenom bli hennes föreställning.” (Bo Ingvar Kollberg, Cora) Uppsala stadsteater 2014 – Vem är rädd för Virginia Woolf? ”Elisabeth Wernesjös Honey är den i uppsättningen som förmedlar vad pjäsen rymmer av sårbarhet och utsatthet hos de här människorna. Där finns en alldeles egen och klart genomträngande ton av förtvivlan och sorg. Det handlar om en längtan efter ett barn men är kanske ännu mera om en vädjan om skydd för den egna bräckligheten i en alltför kall och brutal tillvaro. /.../ Men desto mera med en beröringsskräck för själva livet. Elisabeth Wernesjö gör rollen lika känsligt som gripande och egentligen avgörande för en föreställning, där Sunil Munshi har hittat rätt på det mesta som finns att säga med hela det rika innehållet i Eward Albees text.” (Bo-Ingvar Kollberg, Cora 2013)

12

BRAVO! Teaterns pressarkiv, Patrik Lundin.

en mer genomgripande genusrevolt, där man konsekvent vågade bryta upp rollfördelningen mellan manligt och kvinnligt. Hon går igång på den här frågan och kan bli som tokig av att inte få prova. – Varför spelas Julia alltid av en kvinna och Hamlet alltid av en man? Varför kan vi inte bara testa att byta roller och repliker och se vad som händer? Att bryta oss ur klichéerna och gå emot det förväntade, det är ju ur denna slags lek som magi uppstår! En magi som gör publiken delaktig i leken, samtidigt som klichéerna blir belysta och kan ifrågasättas. Ett brinnande engagemang, massor av idéer och åsikter, full av energi och skaparlust – och väldigt svårt för att undertrycka sin konstnärliga magkänsla och hålla käft – är det som regissör vi kommer att möta Elisabeth Wernesjö någon gång i framtiden? – JA, jag skulle gärna vilja prova rollen som regissör, är jättesugen på det, men tyvärr är jag nog lite för feg för det just nu. Men jag tycker ju så fruktansvärt mycket under produktionerna, brinner så mycket och det är så mycket vatten som måste hällas på den elden. Någon regissör som styr allt med järnhand vill hon inte bli. Mer som förebilderna Ada Berger och Sara Cronberg, som är väldigt öppna för förslag och idéer och som vågar öppna upp för att deras egna idéer inte nödvändigtvis måste vara de bästa. – De utnyttjar rummets fulla potential, låter alla inblandade, alltifrån ljussättare, kostymörer till skådespelare bidra med idéer och sitt kunnande. Jag tror, att om man lyssnar på skådespelarna och på ensemblen kan man få ut så mycket mer av en uppsättning, eftersom alla har så många olika ingångar att bidra med. Det finns ett aber med Elisabeth Wernesjös regissörsambitioner. Vi vill inte gå miste om henne på scenen, det vore en stor förlust. Den närmaste framtiden är i alla fall säkrad på scen. Hon kommer precis från kollationeringen för Inte hela världen som ska ha premiär i december. Senare kommer Elisabeth att arbeta med koreografen och regissören Birgitta Egerbladh som har en spännande dansteaterföreställning på gång. Men innan dess kan man se henne i Den goda människan i Sezuan och som Piaf i BRAVO! 3


I nära anslutning till vår argentinska grill ligger festvåningen

! n o i t a r b e l e C e Join th Uppge koden "BIZ&ART" vid första bokning i festvåningen och erhåll 10% rabatt!

La Parrilla Vaksalagatan 10, 753 20 Uppsala

018 700 99 00 info@laparrilla.se www.laparrilla.se 13


Shaon Chakraborty och Anna Svensson. Foto, Sarah ThorĂŠn

Guldbaggen och verkligheten

14

av Gunilla Sthyr


Anna Svensson och Shaon Chakraborty är uppvuxna i Uppsala men har de senaste tio åren varit bosatta i Stockholm. 2015 fick de en guldbagge för bästa dokumentärfilm, Förvaret, en film om vad som händer när människor frihetsberövas i väntan på tvångsförvisning. För regissörerna Anna Persson och Shaon Chakraborty har det varit en lång och smärtsam resa som tagit tid att bearbeta. – Man ställer sig hela tiden frågan: Vad är det att vara människa? säger Shaon Chakraborty. Jag möter upp de båda regissörerna i en hotellbar i hjärtat av Södermalm. Här samtalar människor glatt över en öl och en bit mat och kontrasten till vad jag ska prata med Anna Persson och Shaon Chakraborty om, blir väldigt påtaglig. – Det har varit svårt att ta in att vi fått en Guldbagge. Det är förstås väldigt roligt, men det känns på något vis

så perifert; det har tagit tid att landa efter att ha gjort den här filmen, det har varit existentiellt tungt, jättetungt, konstaterar de båda. Förvaret är en dokumentär inifrån Migrationsverkets låsta förvar i Flen, där människor frihetsberövas i väntan på tvångsavvisning, asylsökande som reduceras till volymer och sifferkombinationer, men som i filmen får ansikten. Det handlar om människor som slits mellan hopp och förtvivlan. Det är 47-åriga Aina från Tjetjenien, eller 9:1 som hon heter på boendet, vars förvarstid förlängs efter sex månader med ytterligare två, då det kommer fram att hon uppgett falsk identitet, för att hon och hennes familj skulle överleva under de tjetjenska krigen. Hon är skild från familjen, och barnen har hon endast träffat en gång under alla månader, då de inte haft pengar att resa hit. Hjärtslitande möten varvas med

15


Att prata om det är det enda vi kan göra, för att inte riskera att dras med i ett samhällsklimat som blir allt kallare.

långa stunder av ensamhet och begränsningar på alla plan. – Detta är en otroligt komplicerad plats, en absurd plats på alla sätt, en skenvärld, där man kallar till ”sociala samtal” utan dess rätta innebörd. Det existentiella är ständigt närvarande, säger regissören Shaon Chakraborty som tillsammans med Anna Persson med små medel skapat ett drama som ibland känns blytungt. De har träffat många asylsökande under den här tiden; flera som stannat i några få dagar, andra som Aina och den unge Sami som blivit kvar i månader. – Med vår film ville vi försöka förstå vad som händer med en människa som hamnar i förvar; vad är det egentligen att vara människa och vilka uttryck tar det sig? Men vi varken har eller ger några svar, säger Anna dröjande. En av de asylsökande, Sami, är vältalig och kan sätta ord på sina upplevelser: Han säger: ”Jag behåller min mänsklighet – men det gör inte personalen”. Vi människor har olika roller och många gånger är gränsen flytande. Hur tydlig är rollen som asylsökande och rollen som tjänsteman? Filmen visar på den dubbelhet som kan upplevas av personalen, den undersöker nyanserna. Hur hanterar vi till exempel begreppet ”vi och dom”? De båda tjänstemännen Sophie och Solveig är enligt deras chef alldeles

16

för vänliga mot de asylsökande, de bryr sig för mycket och får därför en tillsägelse. – Dubbelheten är ständigt närvarande. Där finns de ständiga kontrollerna som måste utföras av alla tjänstemän och som balanseras med olika nivåer empati hos personalen. Det är ofta en svår balansgång, menar Anna. Och det så bisarra regelverket som alla har att förhålla sig till. Till exempel: Varje morgon ska personalen kontrollera alla fönstergångjärn, eller övervaka att lunch endast får serveras i en halvtimme. Av vilken anledning då kan man undra? Sami upprepar flera gånger: ”Varför är vi intagna? Vi är inte kriminella”. Shaon Chakraborty, som är fotograf, har hållit på med olika slags konstskapande med människan i centrum, medan Anna Svensson är dokumentärfilmare och har gjort flera filmer som lyfter upp konsekvenser för den enskilda individen när det gäller olika strukturer i samhället. Shaon har sin släkt i Bangladesh och vistelsen i förvaret gav upphov till en existentiell resa om människans villkor, med tankar och funderingar på hur det skulle kännas ifall den egna familjen fått uppleva det som dessa människor nu upplever, i hopp om att få stanna. – Min egen resa kommer jag att fortsätta. Det blir i ett


fotoprojekt om min släkt i Bangladesh, ett projekt som jag påbörjat tidigare, berättar hon. I Sverige finns ca 250 förvarsplatser, i Flen finns två sådana förvar och för de flesta av oss har det varit ett okänt ställe. Genom sitt engagemang för asylrätt kände Anna till förvaren men för Shaon blev det något av en chock då hon upptäckte rastgården i Flen, och taggtråden på taken. Att få tillstånd att komma in och filma innebar ett jättearbete. Alla som medverkar i filmen har gett sitt tillstånd till att bli filmade, men det har föregåtts av ett långt arbete med att skapa förtroende och tillit hos de inblandade. – Vi har försökt vara så transparanta som möjligt, för så klart är det laddat att hela tiden ha ett filmteam omkring sig. Det kunde räcka med att vara borta från platsen i ett par dagar, så kändes det främmande att kliva in igen. Det kanske kan förklaras av den där speciella dubbelheten, menar Shaon. Under researchen tillbringade de mycket tid i förvaret, nästan ett halvår, för att lära känna personal och asylsökande.

Själva filmandet tog sedan hälften så lång tid, men då vistades de där både natt och dag. Allt fick de heller inte filma. – Det professionella ligger i att vara så öppen som möjligt med vad vi filmade. Vi vill ju att alla som medverkar ska känna igen sig i den problematik som filmen visar, säger Anna. Vissa detaljer i filmen har etsat sig fast på näthinnan, som tändaren som är fastskruvad i rökrutan på gården. Rökningen framstår som ett sätt att fördriva tiden och ger samtidigt plats för samtal. Shaon och Anna berättar att de alltsedan filmen lanserades, reser runt i landet tillsammans med producenten Anna Weitz för att berätta och samtala om filmen. – Vi måste våga ta i de svåra frågorna om integration och våga utmana våra gränser för det okända och för vad som händer med oss människor när vi möter andra, utsatta människor. Att prata om det är det enda vi kan göra, för att inte riskera att dras med i ett samhällsklimat som blir allt kallare, menar Shaon Chakraborty. 3

Trettondagsafton Festkonsert i Uppsala Konsert & Kongress kl 16.00

Uppsala Kammarorkester. Dirigent: Paul Mägi Solister: Miah Persson, sopran & Joachim Bäckström, tenor Populära melodier från Carmen, Glada Änkan och andra pärlor! Festmåltid i restaurangen efter konserten, beställ på ukk.se Biljett: www.ticketmaster.se, 077-170 70 70 eller UKK 018-727 90 00 17


BIBBLAN

KULTURRUMMET FÖR ALLA AV ANNA JONSON

Foto, Sarah 18 Thorén


Föreställningarna om bibliotekens roll i samhället har varierat under olika perioder. Traditionellt har biblioteken setts som en allmännyttig verksamhet vars primära uppgift är att tillhandahålla litteratur utan kostnad. Egentligen går det inte att skilja begreppen bibliotek och kulturhus, då det hela tiden handlar om samtal kring litteraturen, kulturen och demokrati med barn, unga, gamla, kvinnor och män med olika bakgrunder.

N

är Uppsala stadsbibliotek efter en lång väg till förverkligande flyttar in i nya lokaler i kvarteret Sandbacken 1987 är glädjen och förväntningarna stora. Bokbasilikan ska fungera som samlingspunkt för Uppsalaborna, där kunskap och information kan sökas och finnas. Ett nytt kulturcentrum som både minner om och för vidare gamla traditioner i vår stad. I många år fyller Stadsbibliotekets lokaler sin roll väl, där ljus och rymd är det dominerande intrycket, där material och färgsättning skänker enhet åt rikt varierade rum. Burspråk i bibliotekets huvudvåning erbjuder både tillflyktsorter och utsiktspunkter. Större plats för informativa utställningar och en samlingssal för femtio personer ger möjlighet till fler aktiviteter av olika slag. Det är inte förrän på 2010-talet som nya tankar vaknar, då Sabina Andersson är bibliotekschef. Sabina Andersson såg att bibliotekets disponering av rum och yta på Sandbacken inte var optimal. Hon såg möjligheter som ingen tidigare tänkt på. Dels handlade det om att utveckla biblioteket, dels om att öppna passager mellan stadsarkivet och utveckla samarbetet. Rent konkret innebar det att stadsbiblioteket och stadsarkivet samlokaliserade sina samlingar av lokalhistoriskt material till en samling på stadsarkivet, som gjordes sökbar i bibliotekets katalog. Resultatet blev ett mer flexibelt bibliotek med smartare utnyttjade ytor för den ökade aktiviteten i verksamheten och för dess uppdrag att på olika sätt möta stadens medborgare.

I februari 2016 invigdes det nya Stadsbiblioteket efter ett år av byggstök. Trettio sittplatser i en ljus, inglasad entrégård för tidskrifter och läsplattor är dagligen fyllda med lässugna uppsalabor, liksom i det intilliggande tidningsrummet. En stor vinst är att den inglasade gården, caféet och den nya hörsalen även kan användas utanför bibliotekets ordinarie öppettider, vilket maximerar användningen av stadsbiblioteket som Uppsalabornas vardagsrum. I biblioteket finns nu även ett nytt rum för utställningar med väggar målade med magnetfärg och en särskild nisch för videokonst, samt Mallas sal, en nyrenoverad samlingssal med plats för cirka nittio personer. Kafé Kardemumma fick dubbelt så många platser och två ingångar till biblioteket har blivit tre. Besökarna kan även gå in via Stadsarkivets och Folkrörelsearkivets ingång från St Olofsgatan, dit Uppsala- och Upplandssamlingen har flyttat samman med Stadsarkivet och Folkrörelsearkivet. Det kallas nu Fyriskällan och är ett gemensamt centrum för lokalhistoria. Efter ett önskemål av besökarna har många elkontakter installerats och man kan få låna laddare till mobiler och läsplattor. På en av väggarna sitter en väv, Virtual friends av Berit Sahlström, där konstnären porträtterat författare som haft betydelse för henne. Biblioteken har en viktig roll som kompass i ett samhälle som gungar åt olika håll. Kan man likna det vid kyrkans roll, som den varit men som försvagats?

19


Ett samtal med Karin Runevad, Madeleine Banks och Anna Sofia Perotti på Stadsbiblioteket speglar hur de ser på Stadsbibliotekets roll i Uppsala och samhället i övrigt. Karin: Man kan se att behovet av biblioteket som en plats att mötas och samtala kring litteratur och aktuella samhällsfrågor har ökat. Samtidigt kan man idag sköta många funktioner hemifrån – via det virtuella biblioteket. Litteratur har också blivit billigare och mer tillgängligt. Biblioteket har ett uppdrag att arbeta för fri åsiktsbildning och vad detta står för och var gränserna går är något som diskuteras mycket, både internt och i media. Det är inga enkla frågor, men eviga frågor för oss. Anna Sofia: Det ligger i vårt uppdrag sedan hundra år att vara en mötesplats för fri åsiktsbildning. Det är ständigt kärnaktuella frågor i samhället. Hur man sen förhåller sig till det, beror på hur samhället förändras. Men det är nog sant att det kan upplevas som att biblioteken i samhället har fått en schvung sista tiden. Madeleine: Jag tänker också på att föreningslivet inte engagerar lika mycket idag som det gjorde förr och det finns ett annat behov av att söka sig till mötesplatser. Biblioteket är en bred mötesplats för alla. Kulturpolitiskt är det nog nästan bara biblioteket som klarar av det.

20

Karin: Om man tittar på programverksamheten så har den ökat och våra samarbeten med olika aktörer – ideella, offentliga och kommersiella har ökat betydligt. Man kan väl säga att programverksamheten är ett av flera sätt att tillgängliggöra våra medier och vår verksamhetsidé. Men vi är inte någon eventlokal och vad vi ska göra och inte är något vi ständigt behöver diskutera och förhålla oss till. Anna Sofia: Alla bibliotek måste följa Bibliotekslagen och utifrån den tar varje bibliotek fram en biblioteksplan. Karin: Samtidigt är lagen vid. Vi är en politiskt styrd verksamhet och utifrån politikens riktning – mål och budget – arbetar vi med att forma vår verksamhet. Madeleine: Biblioteket är väldigt välkomnande för nyanlända också. Det finns många riktade aktiviteter och det är en startpunkt här för dem i det svenska samhället. Det finns samtalsgrupper för att lära sig svenska och det finns möjlighet att träffa inte bara sina landsmän utan även svenskar. Biblioteken är en av väldigt få platser där det sker. Vi har förmånen att ha ett bra kontaktnät och samarbete med hjälporganisationer och med kommunen. Karin: Vi har rummet, vi har datorer, vi finns här, vi kan projektleda, så vi behöver bara gifta ihop oss med bra projekt. På spaning efter den tid som kommer var ett samarbete

Ü


Kreativa möten på Hotel Villa Anna Välkommen till ett lyckat möte, en middagsupplevelse och en god natts sömn. Kontakta oss gärna för en personlig visning. Vi erbjuder också en extra förmånlig offert skräddarsydd efter era behov. Vår konferenskapacitet sträcker sig från små möten ända upp till 60 personer. Vi erbjuder ett brett utbud av konferensmöjligheter. Stora ljusa lokaler till små unika rum för frukostmöten, dagkonferenser, konferens med övernattning, möjlighet till utställning, mingel och middagar ur vårt koncept Nordiskt av naturen. Villa Annas festvåning rymmer 86 personer.

Boka konferens på Hotel Villa Anna ”För de riktigt viktiga besluten” ”En öppen och levande lounge- och restaurangmiljö” ”En hotellvistelse utöver det vanliga” ”Högsta klass i Sverige”

Villa Anna AB, Odinslund 3, SE-753 10 UPPSALA

+46 18 580 20 00, info@villaanna.se www.villaanna.se 21


FAKTA Bibliotekslagen fastställer att biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning samt främja litteraturens ställning. Utifrån bibliotekslagen utarbetar varje bibliotek en biblioteksplan, som följs upp av Kungliga biblioteket. Prioriterade grupper som biblioteken ska ägna särskild uppmärksamhet åt är personer med funktionsnedsättning, de nationella minoriteterna, personer som har annat modersmål än svenska samt barn och ungdomar genom att erbjuda litteratur till dessa grupper utifrån deras behov. Folkbiblioteken ska vara tillgängliga för alla och allmänheten ska avgiftsfritt kunna låna litteratur. 2017 firar Uppsala stadsbibliotek 30 år på Sandbacken.

Anna Sofia Perotti är samordnare för vuxenverksamheten på Stadsbiblioteket. Karin Runevad är enhetschef för Östra enheten, Stadsbiblioteket Vuxna och Unga, Brantingsbiblioteket, Gränbybiblioteket och Sävjabiblioteket. Madeleine Banks är producent för Bibliotek Uppsala.

mellan Stadsbiblioteket, Carolina och SLU, där vi utgick från aktuella frågeställningar i samhället som var kopplade till vårt uppdrag. Vi bjöd in forskare, lärare och hade en moderator till fyra temakvällar och uppsalaborna fick vara med och ställa frågor. Vid dylika träffar strävar vi efter att få till så mycket dialog med uppsalaborna som möjligt. Författarfredag-tillfällena inbjuder till bra samtal. Anna Sofia: Vi har också Ung debatt nu i höst i samarbete med en grupp ungdomar. Madeleine: Bara det att det finns en så här stor lokal mitt inne i stan, som inte kostar medborgarna något att använda, det möjliggör ju en stor bredd på olika former och typer av möten för uppsalaborna. Medborgardialogen som sker här är också väldigt viktig, som t ex stadsutveckling, men också medborgarhjälp. Vi har en jurist som hjälper till med migrationsfrågor, konsumentfrågor med mera, så det är som en serviceinrättning som ingen behöver betala för. Det tycker jag är fint. Karin: Vi är den enda litterära aktör som inte bara har samtiden utan även minnet, litteraturen bakåt. En bibliotekarie är som en DJ som samplar från nu och då och kan sätta saker i ett sammanhang. Där har vi en viktig uppgift, att hålla minnet levande mitt i samtiden.

22

Madeleine: … och kunna navigera i det. I skolan idag lär man sig inte fakta längre, utan man lär sig att analysera all fakta som flödar och att vara källkritisk. Idag är också allt så inriktat på sociala medier. Beroende på vilka val du gör, så matas du med liknande förslag på allt du gör ute på nätet och därmed krymps din världsbild. Det blir bibliotekets roll att spräcka den filterbubblan. Här har du allt filterfritt och kan då stöta på oväntade saker. Öppet för tillfälligheter. Karin: Ännu en intressant och aktuell aspekt är vad som får finnas i det kollektiva minnet som biblioteken står för. Får man plocka bort vissa bitar? Det är ju ett minne och måste få finnas? Hur ska man förhålla sig till det? I februari 2015 fick Uppsala stadsbibliotek toppresultat i en internationell ranking där bibliotek i EU bedöms utifrån bland annat service och tillgänglighet. Stadsbiblioteket fick betyget "Excellent" med fem stjärnor av sex i Library Ranking Europes ranking av offentliga bibliotek. Stadsbiblioteket har även fått fina betyg i den senaste Uppsalaenkäten som visar att stadsbiblioteket är den mest besökta och den mest omtyckta kulturinstitutionen i Uppsala. Biblioteket har mellan 2 000 och 2 500 besökare varje dag. Så många får knappast någon av Uppsalas stora sporter ihop ens till sina matcher. 3


Skridskoåkning på Fyrisån eller fri surf i city? Samma stad, nu med mer shopping, upplevelser och Sveriges snabbaste publika wifi!

Shopping och upplevelser i 300 mbit/sekunden! Vi arbetar för att göra Uppsalas stadskärna till en plats för både njutning och puls. För att göra stadskärnan än mer attraktiv har vi på Uppsala City tillsammans med våra partners IP Only, Uppsala kommun och större fastighetsägare etablerat ett fritt publikt wifi. Läs mer på www.uppsalawifi.se Vinter 1901 åktes det skridskor på Fyrisån, i år kan du uppleva Uppsala samtidigt som du surfar i hastigheter på upp till 300 mbit/s. Anslut dig till Uppsala Wifi och surfa fritt. Vi ses!

Fotografiet är taget i Uppsala 1901 av Alfred Dahlgren. När du surfar fritt tagga gärna dina egna uppsalabilder med #uppsalawifi och #uppsalacity

Samarbetspartners: 23


våga vara den som skriver

AV JOELIN QUIGLEY-BERG

24

Elin Cullhed. Foto, Stewen Quigley


Elin Cullhed har under längre tid verkat inom ramverket för litteratur och kultur – som kulturjournalist, kritiker, redaktör, lärare på skrivarlinjen på Wiks folkhögskola, och nu också som författare till Gudarna, en ungdomsroman om tre frustrerade unga feminister som försöker skapa sina egna villkor i en värld full av orättvisor, svek och småstadstristess.

Gudarna utspelar sig i ett påhittat Tierp, en plats inspirerad av Elins egen uppväxt i Vänge, och även om handlingen i högsta grad är fiktion så ger den en förtrolig och osminkad inblick i tonårslivets dilemman. Titeln, ”Gudarna”, har inte någon religiös betydelse i sammanhanget utan är en sammandragning av orden ”guzz” och ”brud”, en självbenämning i protest mot det, enligt de tre huvudkaraktärerna, Jane, Bita och Lilly, nedsolkade ordet ”tjej”. Berättelsen är stormig och djupt färgad av ”gudarnas” starka feministiska övertygelse och ovilja att ge efter för förlegade maktstrukturer och vuxenvärldens tolkningsföreträde. Ett starkt genusperspektiv återfinns också i mycket av det som Elin Cullhed skriver som kulturjournalist, både i form av krönikor och recensioner. Hennes texter bjuder in till reflektion och eftertanke och ger ofta läsaren en dos genusanalys på köpet. I UNT, där hon regelbundet återkommer på kultursidorna, har hon till exempel skrivit om pappakomplexet i filmatiseringar av unga kvinnor, om feminism som en viktig aktör när det gäller att motverka psykisk ohälsa hos unga tjejer, och hon väljer ofta att synliggöra kvinnliga författare i sina recensioner. Elin Cullhed tar till sin uppgift att bredda perspektivet och ge sina läsare en bild av den

kvinnliga litteraturhistorien, bortom Astrid Lindgren och Jane Austen. För risken finns, som hon själv skrev i UNT i juli i år, att kvinnligt konstnärskap ofta ”slutar i fällan av att vara glimtar på sin samtidshimmel, små stjärnbloss, perfekta kryddor – men inga maträtter som liksom hamnar på menyn”. Elin Cullhed ser strukturerna som ligger bakom den hyllade kulturmannen och hur detta påverkar det kvinnliga författarskapet. – Jag tror inte att det är en slump att många kvinnliga författare debuterar efter trettio. Att det är väldigt många som skriver men inte riktigt vågar lita på att deras röster och vittnesmål eller berättelser bär. Som lärare i kreativt skrivande på Wiks folkhögskola ser hon det som sin roll att lyfta de unga tjejer som sitter med sina manusbuntar och inspirera dem till att faktiskt göra någonting med dem. – Det är jättesvårt att våga slå fast någonting, att våga berätta. För det är också att ta plats. Det är så många tjejer som, från att de går i skolan, fått lära sig att man ska vänta på sin tur, att man inte ska ta plats, att man ska vänta tills någon kommer och frågar. Men man måste liksom bara göra.

25


Elin läste litteraturvetenskap med genusinriktning på Södertörns högskola, en utbildning som gav henne nycklarna till genusanalysen och öppnade upp dörrarna för en ny tolkning av den annars mycket mansdominerade litteraturhistorien: – Jag har alltid hållit på med text och jag har alltid skrivit väldigt mycket. Men jag har alltid sett litteraturhistorien som något manligt och väldigt otillgängligt. Jag kunde inte se min plats där. Jag har alltid försökt, som jag tänker många skrivande personer gör, att spegla mig i andra som skriver eller har skrivit i historien, men jag tyckte det var så jäkla svårt. Efter studierna på Södertörn sökte sig Elin Cullhed vidare till skrivarlinjen på Biskops Arnö och började sedan jobba inom förlagsvärlden. När hon berättar om karriärsteget in i förlagsvärlden beskriver hon det som ”lite typisk medelklass, duktig-flicka-grej” och menar att det är vanligt att skrivande kvinnor hamnar bakom andras texter istället för sina egna. Men längtan att skriva på egen hand var stark, trots att det var svårt att hitta modet. – Jag ville verkligen skriva själv. Jag ville vara på författarnas sida, jag ville vara fri. Men det satt så långt in, att våga vara den som skriver. Elin beskriver hur boken kom ur en sorts kris i samband med att hon flyttade från Stockholm, där hon bott hela sitt vuxna liv, tillbaka till ungdomsstaden Uppsala. Efter att i flera år lyckats hålla skrivardrömmen vid glöd kände hon sig nu misslyckad och totalt uppgiven: – Jag kom hem med svansen mellan benen och kände:

26

vad har jag gjort, vad har det blivit av mig, vad ska jag göra? Jag sökte massa jobb, men fick inga. Det var som att jag noll-ställde. Det var som att jag ville skriva mig ur situationen. Och då, konstigt nog, var det som att jag kunde ta bladet från munnen och våga stå för någonting som jag faktiskt själv hade skrivit. Elin Cullhed började jobba tillfälligt som lärare på en skola utanför Uppsala. Attityderna och mentaliteten hon såg hos eleverna påminde henne om sin egen skolgång i Vänge och berättelsen om ”Gudarna” växte fram i tankarna. – Det var som att en hel värld pulserade rakt in i mig igen. Det var inte det att jag fick inspiration från skolan, utan det var det att den öppnade en dörr in i mig som hade varit stängd. Hela den här berättelsen, som kanske hade legat och lurat hela livet, eller ja, sen jag var sexton och själv gick i gymnasiet, den bara kom. Elins egna gymnasieår på Katedralskolan var inte helt problemfria och satte en stark prägel på hennes relation till Uppsala. Universitetsmentaliteten som genomsyrar staden upplevdes som kvävande och ett slags rättesnöre där de som inte passade in i den färdigstöpta mallen sorterades bort. Känslan av Uppsala som lite högdraget och inskränkt finns kvar hos Elin som fortfarande har ett kluvet förhållande till staden. – I Uppsala är svängrummet inte så stort när det gäller vem man får vara och hur och på vilket sätt. Och det kan jag känna också, att det går igenom stans kulturella uttryck. De som verkar inom kultur i Uppsala gör det i skuggan


av den anrika kultur som staden bygger sitt namn på, menar Elin. Kanske är det lättare att förlita sig på gamla byggnader och statyer, än att tänka om och skapa nytt? Det är inte helt enkelt att vara kulturarbetare och våga stå för det man skapar. Kan man verkligen vara författare, undrar Elin. – Visst är det ett yrke, förtydligar hon, vad är man annars när man har skrivit en roman, om inte författare? Men det känns inte alltid så eftersom skrivandet ofta är så resultatlöst. Det svårgripliga att identifiera sig som kulturarbetare i någon mån, har Elin skrivit om tidigare. I en krönika för UNT pratar hon om det ”internaliserade kulturföraktet” och menar att även bland kulturutövare finns det tvivel på om det de gör verkligen är ett ”riktigt jobb”. Elin berättar att hon måste bygga upp sitt självförtroende för att säga att hon är just författare, för författartiteln hänger liksom kvar där bland de stora kavajerna i litteraturhistorien, ett märkvärdigt och till synes otillgängligt yrke. – Jag har alltid i hela mitt liv velat skriva men har alltid fått höra, och det tror jag många som skriver gör, att det här kan inte du göra, eller det här är inget yrke. När man är ung

frågar ju folk vad ska du göra i höst, vad ska du göra i ditt liv, hela tiden. Och då skämdes jag för att jag skulle gå på skrivarlinje. Men det finns en vikt av att våga tillskriva sig yrkestiteln författare, menar Elin. – Även om man kanske har skrivit i tio år och den där boken som blir utgiven bara tog sex månader att skriva så har ju alla de där tio åren på något sätt varit viktiga. Men det är som att man glömmer bort det, man bara står kvar i den där smärtan att ”jag är en misslyckad författare” eller ”jag är inte utgiven författare” men man är fan författare ändå. Det är väldigt viktigt att få vara det. Jag har lärt mig under alla turerna i livet att de som till slut blir utgivna är bara de som inte ger upp. Att skriva Gudarna var en smärtsam process, berättar Elin. Men det gav också insikt i skrivandets betydelse för henne själv. Och längtan att skriva ännu en bok finns där, även om det också känns lite skrämmande att ge sig in i den hängivenhet som det faktiskt innebär. – Det finns en längtan. Det finns ingen plan, men det finns en längtan. Jag vill skriva mycket. 3

27


Foto, Stewen Quigley 28


Grand Hotel Hörnan är unikt och det enda av alla gamla hotell som fortfarande finns kvar i Uppsala. Med varsam hand har man försökt bevara den gamla atmosfären från förr och samtidigt renoverat hotellet utifrån de behov som en modern besökare har. Nästa år firar hotellet 110-årsjubileum.

Mer än 100 år på hörnet

D

et ligger bra till i hörnet Östra Ågatan och Bangårdsgatan, helt nära Fyrisåns mörka vatten. I en italienskinspirerande nybarock stil med drag av jugend och med ett iögonfallande torn är fastigheten synligt på långt håll. Ett riktmärke, ett stenkast från Centralstationen. Utanför hotellentrén står cafébord välkomnande och där hänger blomlådor med för årstiden lämpliga blommor, som ofta uppmärksammas av de som passerar förbi. För omsorgen om gästerna, såväl lokala som långväga gäster, börjar redan vid dörren, menar Lotta Forsgren, VD för det familjedrivna hotellet. – Jag vill att det ska kännas välkomnande för alla, såväl för gästen från Uppsala som för en långväga stamgäst som vill uppleva Uppsala. Många av våra hotellgäster vill bo här därför att miljön påminner dem om det gamla Uppsala, säger hon. År 1999 övertog familjen Bennbom hotellet från familjen Andemo, som drivit det sedan 1930-talet. Lottas föräldrar, Heléne och Folke Bennbom, ville utveckla Uppsala och hade sedan 1983 drivit Eklundshof, där det ingick viss hotellverksamhet. Det var med den erfarenheten som de tog sig an det nya hotellprojektet. I det familjeägda Eklundshof fastigheter ingår även några studentbostäder och just nu byggs även fjorton företagslägenheter i den tidigare hotellbyggnaden vid Eklundshof, som lades ned vid årsskiftet. Grand Hotell Hörnan är det enda hotell som finns kvar från en svunnen tid i Uppsala. Nästa år, 2017, kan hotellet fira 110-års jubileum.

av gunilla sthyr

Det var för tio år sedan, när hotellet firade 100-års jubileum, som Lotta började engagera sig i familjeföretaget. – Jag hade pluggat statsvetenskap och företagsekonomi på universitet och jobbat på Svenska spel och hade ingen som helst lust att jobba i vårt familjeföretag. Men så frågade min syster, som driver Eklundshof, om jag kunde hjälpa till och marknadsföra jubileet av hotell Hörnan. Det var ett projekt, på ungefär ett halvår och jag blev fast, berättar Lotta Forsgren och ser inte ut att ångra beslutet. När familjen Bennbom tog över hotellet så var det i behov av renovering. Få möbler fanns kvar från den gamla tiden, allt var utbytt. Men på vinden, under duvbajs och damm, hittade man lite olika saker, som en gammal sänggavel i järn och alla de vackra lamporna som idag finns uppsatta i hotellbaren. – Vi såg först inte vad det var, glaset hade blivit alldeles svart men när vi fick putsa upp dem så blev de väldigt vackra och originella, säger Lotta och nickar mot taket. En riktigt stor renovering skedde 2013. Då skulle all ventilation bytas ut, matsalen och alla rummen skulle renoveras, samt en hiss byggas ned till källaren. Det betydde att allt måste plockas bort; möbler, speglar, glas, mattor… allt! Arbetet fick ta exakt tre månader och då skulle hotellet vara stängt. Det blev en kamp med tiden. – Förutom all vår personal så hade vi lejt ett helt handbollslag för att hjälpa till att tömma hotellet. De jobbade i skift, hela helgen, och på måndagsmorgonen kom hantverkarna för att börja renovera. Men oj vad vi slet – allihop! Vi sprang upp och ned i trapporna eftersom hissen inte var färdig, och alla jobbade helhjärtat för att få det klart.

29


30 Foto, Sarah ThorĂŠn


Inget hotellspöke har heller synts till under alla åren men för säkerhets skull så finns inget rumsnummer som slutar på 13, inte på något våningsplan.

Sedan fick man också säga upp all personal under dessa tre månader för att verksamheten skulle gå ihop – och återanställa dem alla när hotellet öppnade igen. – De tog det med gott humör, tack och lov, de brinner också för huset. Och när renoveringen var klar så hade vi bara helgen på oss för att få in alla möbler och prylar igen. Klockan 15 på måndagen skulle de första gästerna checka in. Men då var det klart. Hon skrattar åt minnet. De finaste rummen i hotellet är något av hörnrummen med balkong, ju högre upp desto bättre utsikt över kyrka, slott och Fyrisån. På en alldeles nyrenoverad balkong kan man få uppleva den karaktäristiska silhuetten av Uppsala. Ett rum är döpt till Prinsrummet, trots att där aldrig bott någon prins, enligt Lotta. Den enkla sanningen är att det i rummet hänger en tavla på en prins, vilken prins låter hon vara osagt. Annars består konsten i hotellrummen av tavlor med fågelmotiv, ur en fågelbok av den välkände Uppsalaprofessorn Olof Rudbeck d. y. (1660–1740) – pionjär inom botanik och ornitologi och bland annat rektor för Uppsala universitet. – Ja, vi slaktade boken på bilder som vi ramade in. Det är alltid roligt med en lokal anknytning på inredning och textilier när så är möjligt. Samtliga hotellrum går i vitt och grått utan att det känns tråkigt, tvärtom. Järnsängarna ger en speciell charm åt rummet och bäddtextilier i bland annat linne, bidrar till atmosfären. Det ger ett lugnt och harmoniskt intryck. Inget hotellspöke har heller synts till under alla åren men för säkerhets skull så finns inget rumsnummer som slutar på 13, inte på något våningsplan.

Lotta Forsgren är nöjd över hur verksamheten har utvecklats, beläggningen är jämnare är någonsin tidigare. Marknadsföringen genom bland annat Welcome Uppsala har också bidragit till allt fler gäster. Matsalen bokas ofta upp för enskilda fester, såsom bröllops- och födelsedagsmiddagar och man kan även köpa en frukost på hotellet utan att bo här. – Man behöver heller inte bo på hotellet för att boka in ett sällskap i matsalen. Vi har säkert ett par sådana sällskap i veckan och maten kommer med catering från Eklundshof. Det är en av alla fördelar med att vara ett familjeföretag, vi har varandra och en bra back-up när så behövs och det är bara att ringa så hjälps vi åt. – Vi försöker också se till att värna om familjefriden och på våra familjemiddagar försöker vi undvika att prata om företaget eller hotellverksamheten. Det är skönt! 3

* Grand Hotell Hörnan tilldelades Årets Guldkrona av Sweden Hotels år 2015. 31


Sabina Andersson är chef för kulturförvaltningens avdelning för strategi

och omvärld på Kulturförvaltningen. Hennes ansvarsområden är kommunens offentliga konst, kulturarvs- och kulturmiljöfrågor, avtal och stöd till fristående verksamheter, stöd till barn och ungas fria tid samt stöd och stipendier till det fria kulturlivet.”

32

Sabina Andersson. Foto, Stewen Quigley


En som får saker att hända

Jag möter Sabina Andersson i hennes hem i Vreta utanför Uppsala. Omgivningen är helt underbar. – Jag jobbade i Stockholm i många år och det var när jag kom hem hit, som jag fattade varför jag envisades med att pendla och bo kvar här. I hennes trädgård finns ett välbevarat soldattorp från 1700-talet, där korpral Vred bodde. Sabina är tacksam över att de som har bott på den här gården i alla tider varit rädda om soldattorpet. Hon förklarar att hon en gång i tiden var en extrem ”linoljefanatiker”, men erkänner att hon nu för tiden har blivit lite mer oortodox… Inne i köket räcker Sabina mig en Muminkopp med kaffe och börjar berätta om sitt chefskap. – Jag har inte varit den personen som har tagit stor plats, vilket har varit väldigt fostrande och lärande. Det är min bild av ett bra chefskap, säger hon engagerat, att vara den som får saker att hända, men också på förmågan att stå tillbaka och låta andra ta plats på scenen. Den andra sidan av chefskapet handlar om misslyckanden och tillkortakommanden. Där måste en chef däremot träda fram, menar hon bestämt. Det är ett förhållande som hon har tänkt mycket på i takt med stigande ålder: är det inte så att man blir en bättre chef, när man stöts och blöts på det här sättet? När egot krymper och man inte alltid måste sätta sig själv i främsta rummet? Det är något som är bra med att åldras, kommer Sabina fram till. I vårt samhälle är uppfattningen inte riktigt så, man kan lätt bli osynlig, konstaterar Sabina. Sabina har varit chef i nästan hela sitt liv. Utan att hon har bestämt det, säger hon. Jag undrar hur det kommer sig och Sabina har verkligen funderat över det. En tidigare chef som har betytt mycket för Sabina i hennes chefsroll, ställde samma fråga till henne vid en anställningsintervju: hade hon reflekterat över hur det kom sig att hon hade jobbat som chef egentligen?

av anna jonson

– Och jag sa lite svepande: ”nejmen det har bara blivit så. Man har fått ta ansvar och någon har sagt att du kanske skulle kliva fram och ja, jag har antagit utmaningen…” och så babblade jag på, säger Sabina. Varpå chefen svarade, ”Sabina, man blir inte bara chef, man vill bli chef och det ska du stå för”. Wow! Det fyllde mig med en trygghet i att jag faktiskt har rätt att säga ”jag gillar att vara chef”! Jag har valt det. Inte ”jag ställde upp!”. Vi skrattar, är det inte typiskt? Men hur började det då? – Som handelsresande, säger Sabina överraskande. Själva ordet är så laddat av en tid, som den yngre generationen förmodligen inte vet mycket om. I detta yrkets sista skälvande minuter av förekomst fick Sabina sina första erfarenheter som chef. Sabina skrattar och säger att hon känner sig otroligt gammal, när hon berättar det. Det var när hon som ung pluggade till lärare och det inte kändes riktigt rätt, som hon såg en annons i tidningen att Hettemarks konfektion i Enköping sökte en resemannekäng. – En resemannekäng? Vad spännande! Sabina ler entusiastiskt. – Jag sökte och fick jobbet. Jag visste ingenting om det, utan tyckte bara att det lät häftigt. Inom kort var jag både mannekäng och säljansvarig. Och det var faktiskt ganska roligt! Det kan inte ha varit många kvinnliga handelsresanden, någonsin, och det var i stort sett omöjligt att bygga upp ett nätverk för Sabina. På stadshotellen satt alltid ett gäng gubbar i samma bransch, men som tjej kunde hon inte sitta i restaurangen ensam på 70-talet, utan det blev alltid ett äpple och en kexchoklad på rummet. Hennes föräldrar var inte särskilt förtjusta. Hade Sabina inte varit myndig, så hade de nog sagt nej. – Du vet, ensam ute på vägarna, på hotellen, ingen mobiltelefon. Nu när jag är förälder själv tänker jag på vad jag utsatte dem för! Jag tror ändå att det var den här tiden

33


Foto: Stewen Quigley

som la grunden till att jag ville bli chef: jag ville ha rådighet, jag ville ha utveckling. Jag ville känna och ta ansvar. Först senare har det kommit in att jag gärna vill se andra utvecklas. Det låter som en floskel och det ÄR det möjligen, men det är också en fundering man kan ha: hur mycket altruism är det egentligen? Eller handlar det om att det skänker mig tillfredställelse? Är det det som är viktigt? Det där tycker jag är en intressant filosofisk frågeställning, som också berör generositet och hjälpsamhet i allmänhet. – Sen är ju livet inte bara jobb, poängterar Sabina. Särskilt när man jobbar som chef, tror jag att det är viktigt att man har en trygghet i livet, som inte är jobbet. Med familj och med vänner, inte för många, för det orkar man inte, säger Sabina och ler menande. Att vistas ofta i naturen är däremot en absolut nödvändighet för avkoppling och kraftsamling. Hade Sabina inte haft möjligheten att ha livet ute i Vreta eller förstått vikten av den, så hade hon troligen inte hållit som chef, konstaterar hon. – Det har varit tufft många gånger. Kultursektorn är lite speciell, att jobba med kulturmänniskor är lite som att valla katter, säger hon och ler. Inte som att jobba med vanlig tjänsteproduktion eller tillverkning, utan det handlar ofta om en skapelseprocess och en deadline som ska hållas, som skapar en nerv, något som Sabina gillar. Att Sabina under tiden som chef för stadsbiblioteket startade exempelvis ett projekt som Författarfredag handlade just om att hon behövde skapa mer dynamik på sin arbetsplats. Hon tycker själv att hon fick igång något bra, där alla kollegor var med och skapade. Nyckeln till att få personalens engagemang var att alla turades om med att välja olika författare. Författarfredag blev en riktig succé. För personalen, men kanske framför allt för oss uppsalabor. Sabina kände även efterhand att bibliotekets disponering av rum och yta på Sandbacken inte var optimal. Hon såg

34

möjligheter som ingen tidigare tänkt på. Jag märker att Sabina verkligen går igång när hon förklarar idéerna om ombyggnationer och hon avslöjar att hade hon vetat allt hon vet idag, då hade hon kanske haft ett annat yrke. – Jag kan verkligen grotta ner mig i konstruktioner, som till exempel hur en ventilation går i byggnaden. Och jag är väldigt intresserad av byggnadsvård och material. Det här huset till exempel, som vi bor i känns som ett vårdpaket, säger Sabina och skrattar, ett vårdprojekt för mig och min man. Det är inte svårt att förstå. Vi sitter vid köksbordet i en ljus, verandalik tillbyggnad till det gamla huset. Huset är tillbyggt åt alla tänkbara håll. Med bevarandet i fokus är allt finkänsligt och smakfullt gjort in i minsta detalj, det mesta i engelsk stil. En cottage på svenska är Sabina och hennes mans mål. Sabina är dessutom en riktig William Morris-nörd, så alla rummen är tapetserade – av Sabina – med Morrismönster. Frågan dyker upp ibland om att flytta, men det går helt enkelt inte – det här hemmet bär deras själ. Sabina Andersson är uppväxt i Stockholm, men på 70-talet bröt familjen upp och flyttade till ett hus i Månkarbo. Föräldrarna hade köpt en biograf och ett konditori i Tierp. – I Tierp?! Som ung tonåring tyckte jag inte att det var en så bra idé, säger Sabina och suckar menande. Så här i efterhand har Sabina förstått att hennes föräldrar var tvättäkta entreprenörer och ”grönavågare”, och flera av deras vänner följde deras exempel med att flytta till Tierp. Men Sabina flyttade från Tierp så fort hon kunde, berättar hon skrattande, till Uppsala för att plugga. Ändå upplevde Sabina att det var en härlig tid på gymnasiet. När Sabina och hennes bror gick igenom saker efter fadern i källaren för snart tio år sedan, så hittade de en trälåda med lock och spännband om, som pappan hade snickrat när han stängde biografen. I den fann det runt 500 bioaffischer. En riktig skatt. På den tiden tecknades affischerna och det är ett väldigt intressant och roligt stycke samtidshistoria. Sabina tror att hennes pappa hade en vision om ”bio till folket”, så det är en väldig blandning på affischerna som han har sparat. Att gå igenom affischerna väckte inte bara minnen av barndomen, utan Sabina upptäckte också att bilden av hennes pappa blev starkt framträdande. Hon kunde känna att han tyckte om att visa en viss film, men som bara gick tre kvällar, i kontrast till westernfilmerna och gladporren som han också var tvungen köra för att få ekonomi i verksamheten. – De affischerna är helt underbara! utbrister Sabina förtjust. Och tecknade! Du vet, dom är så töntiga att… ja, det är ren konst faktiskt! Arbetet som handelsresande ledde till att Sabina blev butikschef för en klädbutik. Hon gillade färger, former och det estetiska, och även siffror och att till exempel jaga ett säljmål. Men Sabina var inte nöjd, det var för tomt, det var för mycket ”yta”, som hon uttrycker det, och hon saknade kulturen. Hon gav upp den ekonomiska säkerheten och sökte till Kulturvetarlinjen på Uppsala universitet.


När Sabina Andersson tog sin magister i konstvetenskap, så jobbade hon redan på Waldemarsudde som ansvarig för butik, personal och med en del utställningar. Men det var mest praktiskt och inte så att hon kunde omsätta sin examen i sitt yrke. Senare tog hon en examen i biblioteks- och informationsvetenskap som inte heller den resulterade i direkt yrkesutövning utan i en roll som bibliotekschef. Det är först nu som Sabina känner att hon har praktisk nytta av sin konstvetenskapliga skolning, när hon är chef för en avdelning som arbetar med offentlig konst. Hon är inte bara ett bra chefsstöd för sina medarbetare, utan också ett sakkunnigt stöd. – Vi har en hög sammantagen specialistkompetens inom olika kulturområden och det skapar en arbetsplats präglad av profesionalism och utvecklingsvilja. Det känns tillfredsställande att också min examen har betydelse i det sammanhanget, säger Sabina och man förstår att hon trivs med sin roll. I sitt nuvarande jobb har Sabina mött nya utmaningar. Att arbeta i en politiskt styrd organisation är att arbeta i ”demokratins tjänst” och det är givande att få arbeta nära politiken och verkställa och följa upp de beslut de fattar. En viktig del i hennes avdelnings arbete är att ta fram väl underbyggda faktaunderlag för besluten. Att det gäller just kulturområdet gör förstås arbetet extra givande, tycker Sabina. – Om man vill jobba med kulturfrågor, och är villig att arbeta i ett visserligen byråkratiskt men samtidigt transparent och rättssäkert system, då är det här världens bästa jobb faktiskt! summerar Sabina. 3

På jobbet. Foto: Sarah Thorén

Sven Ljungberg 26 november – 29 januari

Norbyvägen 26 752 39 Uppsala

018-567030 www.brorhjorthshus.se

Jan Svenungsson 8 februari – 19 mars

35


Plikten att skämta

AV ANNA JONSON

Mikael Tornving är, vad man kallar, en mångsysslare; ståuppare, skådis och föreläsare. Plikten att skämta är titeln på ett frukostmöte anordnat av Marknadsföreningen i Uppsala på UKK i början av september och det är Mikael Tornving som är gäst. Anna Jonson är där för att lyssna. En timme senare går hon därifrån full av respekt för en av dem som, rustad med humorn som vapen, kämpar för att öppna ögonen på ett trångsynt och lättkränkt samhälle där ute. Kanske en av de viktigaste uppgifterna i vår tid.

M

ikael Tornving är jämtlänningen som blev reservofficer, enligt MI:s presentation. Men en gång tiden kom han till Uppsala för att plugga personal- och arbetslivsfrågor på universitetet. Här blev Mikael kvar i nästan tio år. På frågan vad han tänker på när man säger Uppsala, svarar Mikael blixtsnabbt och leende: – Norrlands nation! Mikael kom att engagerade sig helhjärtat i Norrlands nation och blev där förste kurator och senare även curator curatorum, CC, för Kuratorskonventet. Nationens studentspex fångade snabbt Mikaels intresse, där han fick utlopp för sitt sinne för humor. Flera år i Juvenalorden gav många tillfällen att stå på scenen och experimentera. Det här har givetvis varit till nytta i den fortsatta karriären som underhållare, skådespelare och moderator. Det finns förstås en outtömlig källa av minnen för Mikael från denna tid i student- och studentspexlivets Uppsala. Efter ett katastrofalt genrep av ett spex på Röda Kvarn tillbringade han kvällen tillsammans med en av upphovsmännen och diskuterade möjligheten att bränna ner Röda Kvarn för att slippa skammen vid premiären. Men efter att ha skurit

36

bort stora delar av föreställningen blev premiären en succé. ”Det är aldrig för sent att rädda ett fiasko.” Mikael Tornving slog igenom som cynisk politiker i Parlamentet. Han är inne på sitt sextonde år med humorprogrammet, men hur var egentligen den första inspelningen – minns han den? – Jag var rädd. När jag klev in i uppehållsrummet innan inspelningen, så var Babben Larsson den första jag såg. Min enda tanke var att om jag sätter mig nära henne, så kommer jag inte att vara rädd längre. Och det var jag inte heller! Det är ett otroligt starkt minne. Däremot minns jag ingenting av själva inspelningen. Det senaste decenniet har Mikael även gjort film och är mest känd i rollen som Patrik Agrell i polisserien om Johan Falk. Efter att så småningom börja lyssna mer på sin magkänsla och mindre på text och regi, så fann han sig väl i rollen som tuff polischef. Med viss erfarenhet av att hantera vapen och tuffa situationer som reservofficer och framförallt efter ett års tjänstgöring som FN-soldat i Libanon, så borde inte rollen ha varit helt främmande för honom. Musikal, teater och show finns med på Mikaels meritlista också, plus att han också hörs regelbundet i radiokanalen


Mix Megapol i programpunkterna Tornving förklarar och som Dr Kärlek. Idag är Mikael även flitigt anlitad som moderator på olika konferenser. Han började som managementkonsult, villket är en stor fördel nu, då han snabbt kan bilda sig en uppfattning av hur företag och organisationer mår. Med humorn kan han sätta fingret på problem utan att låta folk göra bort sig. – Vad är roligast att göra – film, radio, stå-upp? undrar någon ur publiken på frukostmötet. Mikael har värmt upp oss i publiken och det är en varm och nästan familjär stämning i samlingssalen på UKK. – Alltihop skulle jag säga. Det jag trivs med är kombinationen. Olika medier passar för olika berättelser. Det gäller att välja formen för hur jag ska gestalta nånting. Om du kan hantera scenmediet till exempel, så har det en unik förmåga att påverka människors känslor. Det är det bästa verktyget när du jobbar med företag. Alla kanske inte hänger med i svängarna, när jag skiftar mellan drama och humor, men det är deras problem. Min uppgift är inte att uppfylla andras förväntningar på vad de tycker att jag ska göra utan jag gör det jag själv tycker är roligt, säger Mikael säkert i strålkastarljuset.

– Finns det nånting man inte får skämta om? – Rent principiellt tycker jag att det inte finns nånting som man inte kan skämta om. Men jag kan inte skämta om allting. Det är två saker som är avgörande. Det ena är tidpunkten. En nyligen skedd tragisk händelse går det inte att skämta om…, OM jag inte hittar en genial vinkel på det. Det andra är att jag som vit, heterosexuell, högerhänt man, femtiofem, kanske inte kan skämta om precis vad som helst vad gäller kvinnor till exempel, därför att jag faktiskt är i en maktposition bara genom min genustillhörighet. Då får jag var försiktig. – Hur gör du när du inte känner dig rolig eller inte är i form? – Det handlar om att förbereda sig, förklarar Mikael. Det händer ju att man kommer till jobbet och inte känner sig som en skön snubbe som skämtar. Jag kan komma hemifrån och har stekt blodpudding till ungarna, rusat iväg i sista minuten, haft gräl om nånting och känner mig värdelös. Det händer. Då gör jag som jag kan tänka mig att en idrottsman eller idrottskvinna gör‚ jag går in och fokuserar på det jag ska göra. Jag är inte nervös, men jag sitter gärna för mig själv innan och går in i det mentala spåret ”nu ska jag stå på scenen och leverera”.

Ü

Filmhuset i Stockholm. Foto, Stewen 37Quigley


Men det är inte alltid han är rolig, erkänner Mikael, därför att humor är personligt. Men det är ändå prestationen på scenen och den känsla som förmedlas som är viktig, menar han. Det är inte alltid han lyckas med det, men hans sätt att hantera det då, är 1– att koncentrera sig och gå in och 2 – att noga ha förberett sitt material. Ibland testar Mikael nytt material, men bäddar då in det i sånt som han vet funkar bra. Så det är förberedelse, förberedelse, förberedelse, upprepar Mikael bestämt. – Men ibland kan man ha gudabenådade ögonblick, säger Mikael entusiastiskt. Det säger liksom ”poff!” och så får man kontakt med humorguden och jag känner att jag kan föra publiken precis hur jag vill. – Det är jättehärligt, fortsätter han, men det inträffar ganska sällan. Men med rutin och övning genom att stå ofta på scenen, så kan man lära sig att hitta den nyckeln snabbare. – Vad konsumerar du själv för humor? – Haha, ”konsumerar”! Varje morgon brukar jag injicera Åsa-Nisse blandat med Bill Burr! (skratt) Just nu är jag inne på amerikansk stand-up på Youtube. Konkurrensen i USA är stenhård, så dom är oftast väldigt bra. Jag brukar avundas komikerna där för att de har så jävla mycket material att ta av i det där knäppa landet! Vad ska vi ta av i Sverige? Det är svårt att hitta nånting faktiskt, säger Mikael uppgivet och fortsätter: – Jag är fascinerad av den amerikanska stand-up-formen, där dom tar viktiga ämnen på ett väldigt bra sätt. Mikael lyfter fram Barack Obama som har visat sig vara en riktigt bra stå-uppare. USAs president! Han tar ett av många exempel då Obama vid The White House Correspondents' Association (WHCA) bemötte Donald Trumps påstående att Barack Obama inte skulle vara född i USA. Förutom visat födelsebevis, ville Obama för säkerhets skull ta bevisningen ett steg längre genom att släppa filmen från hans födelse. Han varnar publiken och Mr Trump, som var närvarande, för att filmen inte har setts av någon på över femtio år. Inte ens av honom själv. ”Rulla filmen.” När scenen ur Lejonkungen visas, då Simba lyfts högt och presenteras för hela djurriket till mäktig musik, bryter hela middagssalen ut i jubel och skratt och till och med Trump drar på munnen, men är naturligtvis nergjord. – Där har ni humorn som ett sätt att ta tillbaka initiativet och sätta saker i perspektiv, säger Mikael allvarligt. Obama använder sin förmåga att använda humorn som vapen. Komedi och tragedi hör ihop, komedi ÄR tragedi, menar Tornving. Skrattet ger en möjlighet till insikt om tillvarons paradoxer och motsättningar. Därför fyller humorn en viktig funktion. Det finns rentav en plikt att skämta. Har du förmågan och tajmingen att se det absurda i olika situationer, då bör du använda den. Bra humor är det vassaste sättet att få folk att se och förstå det tokiga i tillvaron. I en intervju läser jag att Mikael Tornving har dubbla

38

Mikael Tornving. Foto, Stewen Quigley

känslor för sitt yrket. Han tycker att det är väldigt roligt, men njuter inte direkt av att vara igenkänd. Han har ett stort behov av att få vara ifred. Han har inget emot moderatoruppdrag, säger han, men film och teater är roligare. Han gillar att skapa i grupp. Att vara moderator är ensamt. Han avslöjar att han har planer på att göra en egen föreställning och jag gissar att en tillflykt upp till stugan till Jämtland för att skriva, då är ett starkt alternativ. Han bor i Stockholm, men hemstaden Östersund ligger Mikael varmt om hjärtat. Han längtar till stugan som hans farfar byggt och som Mikael har renoverat. I trakterna kring Revsundssjön kan han vara ifred och tänka. Det är platsen där han egentligen vill bo har han avslöjat för Östersundsposten. Man kan ana varför: ”Jag vill sitta på verandan uppe i stugan med en cigarr och en whisky och titta ut över sjön och höra hur det sprakar i brasan. Och så vill jag få ordning på badtunnan.” 3


To Be Frank. Foto: Q Image

LYSSNA INTE PÅ 30 000 MOTIONÄRER.

LYSSNA PÅ DIG SJÄLV. Att nästan 30 000 människor tränar hos oss i Uppsala, betyder inte att du också ska göra det. Det säger bara att väldigt många verkar trivas hos oss. Viktigast är att just du hittar ett sätt att träna som passar dig. Och mycket talar för det. Vi erbjuder Uppsalas bredaste träningsutbud sju dagar i veckan. 340 ideella funktionärer hjälper dig till rätta. Matilda är en av dem. Rörelseglädje från 175 kr/mån. Välkommen.

Matilda Ahnfelt. Leder Jympa på Friskis&Svettis Uppsala.

Ekeby, Fyrishov, Ultuna och Väderkvarnsgatan 018-55 84 90 uppsala.friskissvettis.se

39


enkelt med festlig

Catarina KĂśnig. Foto, Sarah ThorĂŠn 40

knorr


för mästerkocken

av gunilla sthyr

Skriva en egen kokbok med 40 recept och bilder – inga problem, favoriträtterna är många. Årets mästerkock, Catarina König, har 23 000 följare på Instagram och ännu fler, 25 000 besökare, följer henne varje månad på bloggen, där hon hela tiden lägger upp nya recept. – Ju mer mat jag lagar desto mer kreativ blir jag, säger mästerkocken Catarina König från Uppsala. I våras utsågs hon till Sveriges mästerkock 2016, i TV4:s dokusåpa med samma namn, som funnits sedan 2011 då det sändes för första gången. – Att laga mat är så fantastiskt roligt, men det ska vara enkla rätter men med festlig knorr, i kryddning eller i upplägget på tallriken. Jag älskar att laga mat! När jag serverar min familj så testar jag hela tiden olika uppläggningar som jag sedan fotograferar och lägger ut på Instagram. Hon menar att folk strävar efter det lilla lyxiga i tillvaron, men man vill ha enkla recept och inga konstigheter. Fast är man med i en kocktävling så är det ofta andra regler som gäller, som till exempel att all buljong ska kokas från grunden – medan det i Catarinas recept går hur bra som helst att använda färdig buljongtärning. I vinsten ingick det, förutom en prissumma på 250 000 kr (som hon gärna vill använda för att bygga om köket därhemma) ett kontrakt på en bokutgivning med fyrtio egna recept och bilder. Det blev kokboken Varje dag är en fest. Och boken hade hon inga problem att fylla. – Jag tog bara mina favoritrecept, några rätter som jag lagat hemma, det var rätt många… En av favoriterna är Steamed buns med halstrad tonfisk, som är en riktigt bra rätt. När vinnaren i tävlingen blev offentlig den 6 april, hade Catarina själv och hennes man vetat om det i flera månader, eftersom inspelningarna gjordes under förra hösten. Inte deras två småttingar eller ens bästa väninnan fick veta något. Inget fick avslöjas innan finalen sändes och varje onsdag samlades vännerna framför TV:n för att följa programmet. – Ingen kunde se att jag hade vunnit, tvärtom, de trodde alla att jag hade förlorat tävlingen. Men visst kändes det knepigt att ta på sig pokeransiktet, småler hon och berättar

att hon under tiden som programmen sändes, skrev ihop den kokbok som var en del av vinsten. Slutligen sändes finalen i TV, och juryn utsåg Catarina till årets mästerkock och då brakade chatten i TV-huset samman. Väldigt många ville ställa sina frågor om mat och matlagning. Åtskilliga företag i matbranschen har därefter hört av sig och vill ha Catarinas hjälp med att marknadsföra deras produkter, antingen vid olika event, på webben eller i bloggar. Förutom den egna bloggen så bloggar hon numera för magasinet Elle – mat och vin. – Ofta vill företagen att jag ska komma med två–tre nya recept för varje produkt som de ska lansera. Idag finns väldigt mycket maträtter att utgå från, men som jag sedan sätter min prägel på, till exempel genom att använda en annan tillagningsmetod eller kryddning. Runt om i samhället och inte minst på webben, översköljs vi med förslag på olika maträtter och när jag ställer frågan om det inte finns en mättnad på området, får jag svart på vitt: Catarinas blogg har 25 000 besökare i månaden och hennes matbilder på Instagram har 23 000 följare! Försäljningen av kokboken verkar också gå bra. – Man säger att kokboken är död, men det tror jag inte alls, det är något speciellt att bläddra i en bok med vackra bilder, det ger inspiration till att laga mat. Nu har jag lust att skriva en ny kokbok, säger Catarina König. Frågan finns där hela tiden: hur hinner hon? För jag får ju veta att det inte enbart handlar om att delta i olika mat-event, att medverka i Nyhetsmorgon på TV eller inspelningar av programmet Fångarna på fortet, där Catarina är en av deltagarna (programmet sänds under hösten), utan också att hon dagligen bloggar och deltar i olika produktlanseringar, förutom att hon även driver en modebutik på Svartbäcksgatan i Uppsala, butiken König.

41

Ü


– Mode och mat är två passioner i mitt liv! Jag har tidigare pluggat bland annat ekonomi och jobbat extra i klädbutik, men det var för mer än åtta år sedan som jag tog steget fullt ut och lånade pengar för att kunna öppna en egen butik i Uppsala. Där har jag mest jobbat själv, men har nu en person anställd. Annars skulle jag knappast hinna med mitt liv. Hon skulle gärna vilja kombinera mat och mode och det har redan visat sig i butiken, med en del matlagningsinspirerande produkter till försäljning, som t ex oljor, salt och presentartiklar. Catarina har även designat ett läderförkläde, ihop med Jofama fashion, ett förkläde som kommer att finnas ute i butikerna från november månad. ” Det känns helt fantastiskt, jag fick verkligen i smyg nypa mig i armen, flera gånger … för att förstå att det som händer är sant…”, skriver Catarina på Elle-bloggen, efter att ha besökt modemässan Ciff i Köpenhamn. Jag får lätt intrycket av att hon alltid är i farten och det

42

bekräftas, när hon säger att hon aldrig kan sitta still, ens hemma i soffan. Väl hemma vill hon laga mat och barnen är alltid med – precis som hon minns att hon själv var som liten, tillsammans med mamma. Och om helgerna bjuds vännerna in på middag och alltid till en trerätters meny. Förberedelse är ordet, för att slippa stressa. Sous-vide tekniken hyllas och ett fantastiskt hjälpmedel är en cirkulator, enligt Catarina. Då sköter sig steken av sig själv och det är bara att skära upp köttet när det är klart. För en stor rosa köttbit är en favorit. Annat som lockar är en fusion mellan europeiskt kök och asiatiskt, gärna genom att tillföra en smygande hetta av kryddor som chili, koriander och lime. 3 Blogg catarinakonig.ellematovin.se/ Instagram https://www.instagram.com/matfashionistan


Catarina Königs auditionrätt STEAMED BUNS, som serveras i en bambulåda med limeklyftor och massor av koriander

STEAM BUNS – ingredienser som behövs för 4 personer: Buns

Chilimajonnäs

Chili- och ingefärsdressing

Till servering

20 g jäst

2 äggulor

0,5 msk ingefära, riven

1 morot

2 dl ljummet vatten

2–3 dl rapsolja

0,5 tsk färsk röd chili, hackad

5–6 blad cosmopolitansallad

5 dl vetemjöl

0,5 tsk japansk soja

1 lime, pressad

1 dl crème fraiche

2 krm bakpulver

1 lime, pressad

0,5 klyfta vitlök

1 kruka färsk koriander

1 tsk salt

5 msk chili garlic sause

0,5 tsk fisksås

1 msk sesamfrön

2 msk socker

(Lee kum kee)

salt

lime

0,5 dl matolja

1 nypa salt Halstrad tonfisk

Syrad rödlök

Avokadoröra

300–400 g färsk tonfisk,

0,5 dl ättikssprit

2 avokado, mogna

2 cm tjocka bitar

1 dl socker

5–6 droppar citron

chiliflakes

1,5 dl vatten

salt och svartpeppar

salt och peppar

1 rödlök

smör

Recept på Steamed buns med halstrad tonfisk finns i Catarina Königs kokbok Varje dag är en fest. En utförlig handledning i förberedelser och tillagning av Steam buns finns också här: http://www.vivavinomat.se/recept/steamed-buns-med-halstrad-tonfisk

Stångjärnsgatan 10, UPPSALA. Tel: 018 – 68 10 70 43

www.elon.se


MILANO. 36 grader. Trafiken flyter på bra i de annars så övertrafikerade ringlederna. Kanske för att det är en vanlig tisdag, strax efter lunch. Gps:en är inställd på LARGO ISARCO 2 som ligger strax utanför PORTA ROMANA i Milanos sydöstra del. När vi närmar oss det gamla industriområdet och ett guldfärgat torn syns över muren, är min förväntan och min otålighet så stor att jag hoppar i sätet och klappar händerna.

!

MAMMA MIA, VAD BRA

D

et är inga problem att få en parkeringsplats så här långt utanför stadskärnan. När vi kliver ut ur bilen kommer den extrema värmen som en chock. Men vad gör det? Vi är ju äntligen framme vid Fondazione Prada. Det är Milanos nyaste konsthall som omskrivits både för sin arkitektur och för sina utställningar. Fondazione Prada är omgärdat av en mur och där innanför samsas gamla industribyggander med sprillans ny arkitektur som vi är mycket spända på. Vid den stora entrégrinden står två uniformerade vakter. Men vad nu? De vill inte släppa in oss! ”Signora, tyvärr, det är stängt på tisdagar.” Vilken kalldusch! Jag hade ju kollat på den förhandsinformation som kommer upp på nätet och där stod det ”öppet idag”. Och vilken konsthall har stängt på tisdagar? Måndagar, ja, men tisdagar?! Nåja, det är bara att bita i det sura äpplet och vi bestämmer oss för att planera in en dag i Milano på hemvägen i stället. Drygt två veckor senare rullar vi in i Milano igen. Italienarna ligger i startgroparna för sin semester och ringleden är mer trafikerad. Mina förväntningar inför mötet med Fondazione Prada är lika stora den här gången. Vakterna vid grinden är vänliga och visar vägen mot receptionen. Det är stiligt här. Markbeläggningen fram till entrébyggnaden ser ut att vara gatsten, men är i själva verket träklossar, lite ojämna och mörka. Jag blir helt förförd av arkitekturen, men är till en början lite dubbel inför konsthallens approach. Entrén ligger undanskymd och entréhallen är kal. Men allt är så förbaskat snyggt.

AV JOHANNA UDDÉN

Det är kanske inte en omfamning av den breda publiken som är Fondazione Pradas främsta idé. Det är kvalitet. Och det kan de. Fondazione Prada är en stiftelse som ägs av designerparet Miuccia Prada och Patrizio Bertelli och deras inriktning är ”utmanande och nydanande samtidskonst och design”. Sedan 2011 finns Fondazione Prada i en permanent lokal i Venedig och snackisen under biennalen 2013 var deras dåvarande utställning When Attitudes Become Form. Under drygt tjugo år har Prada arrangerat utställningar i internationella samarbetsprojekt och i huvudkontoret i Milano. Där har bland annat Nathalie Djurberg, Anish Kapoor, Louise Bourgeois och Walter De Maria ställt ut. Sedan våren 2015 har alltså Fondazione Prada ett permanent kulturkomplex med hela 11 000 kvadratmeter

Foton s. 46–47 av Bas Princen, Courtesy Fondazione Prada 44


”Markbeläggningen fram till entrébyggnaden ser ut att vara gatsten, men är i själva verket träklossar, lite ojämna och mörka.” 45


”Det är inte var dag folk jublar när de går in på en offentlig toalett.” Foto, Johanna Uddén.

utställningssalar (jämför med Moderna Museets 4 900 kvadratmeter totalt), ett bibliotek, en scen, en biograf, ett generöst utrymme för barnverksamhet, en kontorsdel och en stor servering. Ingenstans syns själva varumärket Prada. Inga väskor, inga kläder. Det här är ett hus för kultur, rätt och slätt. Vi betalar modesta 10 euro i entrén, och börjar med ett toalettbesök. Men wow! Golv, väggar och dörrar är gjorda av galler av en kraftig typ som finns i vissa förråd. Det är nästan svårt att urskilja toalettdörrarna i den neongröna väggen. Intressant att stå där en stund och höra besökarnas glada utrop när de kommer in. Det är inte var dag folk jublar när de går in på en offentlig toalett. Fondazione Prada är inrymt i ett gammalt gin-destilleri från 1910-talet. Här har den holländske stjärnarkitekten Rem Koolhaas ritat om och ritat till. På ett både stiligt och humoristiskt sätt har han lyckats väva ihop de sju äldre industribyggnaderna med de nya. Koolhaas har beklagat sig över att konst ofta visas i byggnader med likartade rum, oavsett om det är ett konstmuseum eller en industribyggnad. Därför har han ritat utställningsrummen så olika varandra som möjligt – små rum med små fönster samsas med jättesalar med stora ljusinsläpp. Den här variationen gör det verkligen spännande att gå runt i utställningarna.

46

Områdets gamla silo har fått namnet Haunted House (jag vill inte veta varför) och sticker upp som ett gyllene riktmärke. Som kuriosa kan nämnas att de använt fyra kilo bladguld till förgyllningen. Vi blir rekommenderade att börja där och går upp för de smala branta trapporna. Här finns delar av stiftelsens konstsamling. De celliknande och avskalade rummen förhöjer verkligen upplevelsen av Louise Bourgois ångestladdade skulpturer och installationer. Robert Gobers humoristiska verk passar också fint i lokalerna. Något som däremot tar udden av upplevelsen i de här salarna är de idoga vakterna. Varje steg vi tar bevakar de. Så fort vi går fram för att titta lite närmre på något verk är de där: ”Signora, får jag be er backa. Det här är konst.” Vi lämnar silon och går istället till den stora utställningshallen med konst av 70-talsikonen Edward Kienholz, Fondazione Pradas största utställning den här sommaren. Vi blir uppiggade och förväntansfulla av en varningstext som berättar att vissa verk kan upplevas stötande. Här finns skulpturer från 1960–90-talet – pornografiska, äckliga, religionskritiska och våldsamma verk – och flera av verken är gjorda av Kienholz och hans fru Nancy Reddin Kienholz tillsammans. Huvudnumret är Five Car Stud från 1972. Vi kliver in i ett mörkt rum, upplyst endast av strålkastare från fem bilar. Skildrade i naturlig storlek finns ett gäng våld-


Foto av Attilio Maranzano, Courtesy Fondazione Prada. Regissören Wes Anderson har inrett Fondazione Pradas supercoola servering Bar Luce.

samma personer som håller fast en svart man och de står i begrepp att kastrera honom. I en av bilarna sitter en gråtande kvinna och i en annan ett skräckslaget barn. Från bilradion ljuder amerikansk folkmusik. Det känns som om vi hamnat mitt i en obehaglig amerikansk film. Vi är både betraktare och medskapare. Det är så otäckt och väcker så många tankar. Och just därför är det så bra. Det är ett gammalt verk, men det känns dessvärre aktuellt. I en källarvåning under biografen hittar vi den stora installationen Processo grottesco av Thomas Demand och den är sannerligen imponerande! Här kan vi följa en kreativ process där konstnären har studerat grottor med hjälp av kartor, vykort, guideböcker, faktaböcker och annat. Allt är material som Thomas Demand arbetade med när han återskapade en grotta på Mallorca 2006. Samma grotta är nu permanent installerad här. Den är helt fantastisk med sina stalaktiter och stalagmiter. Och materialet är kartong! Fondazione Prada är enormt stort. Ett besök här tar sin tid, men det är verkligen värt det. Vi vandrar genom ytterligare tre utställningar och bland mycket annat ser vi verk av Sophie Calle, Asger Jorn, Francis Bacon, Marcel Duchamp och Meg Cranston. En hög byggnad som fått namnet Torre – ”torn” på italienska – håller på att uppföras i kanten av området och kommer att inrymma ännu fler utställningsrum.

Vi måste komma tillbaka och kolla in det ett annat år. Innan vi lämnar Fondazione Prada vill vi besöka serveringen. Wes Anderson är regissören bakom filmer som The Royal Tenenbaums, Darjeeling Limited och The Grand Budapest Hotel. Men han är också den som inrett Fondazione Pradas supercoola servering Bar Luce. Här har Anderson återskapat känslan av en typisk Milanobar från 50- och 60-talet. Takmålningarna är en miniatyrkopia av glastaket Milanos pampiga galleria Vittorio Emanuele. Allt är snyggt! Materialen, pastellfärgerna, jukeboxen, möblerna, tapeterna. Allt! Wes Anderson säger själv att han inte skapat en plats för att spela in en film, utan en plats som är utmärkt för att sitta och skriva ett manus. Och det är bara att hålla med. Många sitter här och studerar eller arbetar. Flera verkar ha jobbmöten medan andra står i baren och tar en enkel espresso. En typisk italiensk bar helt enkelt. Vi får vår nypressade apelsinjuice och vilar våra trötta ben en stund. Går till den varma bilen och åker för att leta efter någonstans att bo. Vi hittar både ett bra hotell och en mycket oansenlig trattoria som serverar något av det godaste vi har ätit. Men det är en helt annan historia. 3

Ü

Konstgalleri i urval, Fondazione Prada 47


Edward Kienholz, FIVE CAR STUD, 1969–72. Foto: Delfino Sisto Legnani Studio, Courtesy Fondazione Prada

Thomas Demand, PROCESSO GROTTESCO. Foto: Attilo Maranzano, Courtesy Fondazione Prada 48


Louise Bourgeois, SINGLE III, 1996. Foto av Attilio Maranzano, Courtesy Fondazione Prada

Robert Gober, UNTITLED, 1993–1994. Foto av Attilio Maranzano, Courtesy Fondazione Prada 49


Carl-Gรถran 50 Ekerwald. Foto, Stewen Quigley


Leva i sitt nu

av Lena Köster

Är 80 det nya...40? En tidpunkt i livet när man kan börja om, älska igen, både med kropp och själ. Ja! Uppsalaförfattarna Elsie Johansson och Carl-Göran Ekerwald fann var sin stor och oväntad kärlek på gamla dar. Lena Köster har mött dem. Och funnit berättelser som väntar på att bli skrivna. När kärleken drabbar spelar det ingen roll om man är åttio eller sexton. Pirret i magen, längtan, lyckokänslan och oron slår till. Hjärtat bultar, fjärilar fladdrar inombords, kinderna hettar. Fast kanske ändå. – När man är äldre, är man ju erfaren. Man vet vad det handlar om. På sätt och vis känns det ännu starkare än när man var sexton, säger Carl-Göran Ekerwald. Han var åttiosju år när han blev hett förälskad i författarkollegan Sigrid Kahle, som var åttiotvå. Båda var singlar efter att deras makar gått bort. Erotiken kom snabbt i relationen. – Carl-Göran förförde mig, berättade Sigrid Kahle, ivrig och förälskad, i ett telefonsamtal med mig 2010, i den där sortens samtal man kan ha kvinna till kvinna. – Nja, det var lika mycket hon som förförde mig, säger i dag Carl-Göran Ekerwald. De fick tre intensiva år tillsammans innan Sigrid Kahle gick bort i cancer 2013. De reste, de läste, de diskuterade, de grälade, de åtrådde, de försonades, de var förälskade och älskande. – Sigrid var underbar! Unik! Jag tänker på henne varje dag, men hon täcker inte över min första stora kärlek, min hustru Anna, som gick bort 2009. Man kan älska två, säger Carl-Göran Ekerwald, nu nittiotre år. Han är aktiv, vital, har nyss lämnat två manuskript till förlag och påbörjar tredje delen – den sista, säger han – av sin självbiografi. Han praktiskt taget skuttar, när han visar var vi ska parkera bilen på hans tomt i Lagga. Och kramen jag får är en björnkram. Han är en mycket vacker man, beläst, humoristisk, talar klarspråk och har en ständig glimt i ögat. Det är inte svårt att förstå Sigrid Kahles förälskelse. Och hans förälskelse i henne och deras liv tillsammans har han skildrat i Sigridiana, en rimmad diktsamling med ganska fri tolkning när det gäller både meter och rim. En bok som visar vidden

av kärleken – för även om sexualiteten är en starkt närvarande och aktiv del av deras relation, är den inte ensam nog. – I samlaget får du bara en bit av en människa. Det är som Lars Norén skriver, att hela människan får man när man går hand i hand. Han går ju alltid hand i hand med sina kvinnor, det har han berättat om. Den ömsesidiga beläsenheten, intresset för österländska kulturer och skrivandet skapade djup i relationen mellan Ekerwald och Kahle. Plus att de lät minnena av sina tidigare äktenskapliga relationer – med Sigrids John och Carl-Görans Anna – finnas med i förhållandet. Parets höga ålder gjorde också sitt till, inte nödvändigtvis på något negativt sätt. – Men vi visste ju att vår tid tillsammans inte kunde bli så lång. Vi kunde ju dö närsomhelst. Då tar man vara på det man har och är tolerant. I Sigridiana handlar en dikt om parets planerade gemensamma ”ändalykt”.

…Nej, vi två har tänkt från själ till själ allra bäst är att frysa ihjäl ute i snön en vinternatt i trettio graders kyla. Vi ligger där, hör vargarna yla, Insvepta i hundskinnspäls och sjal, Ensamma i skogens snöklädda sal, Lätt berusade av lagrad calvados Somnar vi in i en sömn där vi inte kan nås…”

Nu blev det inte så. Sigrid Kahle drabbades av cancer och gick bort 2013. – Jag fick ju sitta där och se henne dö. Det slutade illa på det sättet. Men hon var klar in i det sista. Sigrid var en erfaren kvinna. Jag lärde mig mycket av henne. På alla plan. Vi hade ett underbart sexuellt och intellektuellt förhållande! De där tre åren dominerade hon min föreställningsvärld totalt. Vi hann ju aldrig komma in i någon vardagslunk.

51

Ü


Elsie Johansson. Foto, Stewen Quigley 52


Precis som om kärlek vore förbehållet dem som är unga och bor i vackra kroppar.

Elsie Johansson har i en lång rad böcker på olika sätt (bland annat) skildrat kvinnors sexualitet och kärlekslängtan. Själv har hon funnit kärleken i slutet av 70-åren. Om sig och kärasten Thore Fredriksson berättar hon i media och i den självbiografiska Riktiga Elsie, som kom ut på Bonniers i år. Jag frågar henne om ålder och kärlek, liv och skrivande. Om hon själv hittat bra berättelser att läsa om ny kärlek på gamla dar i litteraturen. Att i skönlitterär form beskriva grånade och skrynkliga närkontakter är självklart svårt, säger hon: – Och jag kan inte erinra mig någon sådan skildring som fastnat i minnet, även om de säkerligen finns. Ord blir lätt klumpiga. Bilder däremot, särskilt filmiska, har större möjlighet att komma nära det som kan vara mycket vackert... Fysisk kärlek mellan gamla avfärdas ofta som något motbjudande, skamligt och löjeväckande. Åtminstone möter man sällan motsatsen. – Precis som om kärlek vore förbehållet dem som är unga och bor i vackra kroppar, fnyser Elsie Johansson. Hon är övertygad om att de flesta längtar efter kärlek och beröringskontakt, men konstaterar att ensamhet nog är den mest spridda folksjukdomen i vårt land och svårast att hitta bot för. Särskilt för dem som kommit långt upp i åren och mist sin livspartner.

Men själv har hon alltså gjort det, funnit kärleken ett par år innan hon fyllde åttio. Hon skriver om sin sambo Thore Fredriksson i Riktiga Elsie: ”Ärligt talat hade jag aldrig kunnat föreställa mig att det fanns en man som han; han är det bästa som har hänt mig. Att det kunde finnas så mycket frisk och äkta kärlek lagrad och sparad i honom – och i mig! – att både ge och ta av…” Hon konstaterar, som Carl-Göran Ekerwald och Sigrid Kahle gjorde, att ”Tiden är dyrbar för sådana som vi, som båda ska fylla 85 till våren.” – Tänk att så sent i livet få finna sin andra hälft där allting stämmer och blir till en gemensam helhet som är spännande och trygg varenda dag. Det är en nåd. Jag läser passagerna om Thore i Riktiga Elsie och värms av kärleksförklaringarna, som är just det, förklaringar. ”…den där obegripliga kärleken, som ofullständigt kan beskrivas som omslutning, värme, tillit... Jag är hemma hos honom, så enkelt är det.” Och kanske är det så, att kärleken helt enkelt handlar om att komma hem och i tillit fullständigt kunna ge sig hän och både ge och ta emot. Med kropp och själ. Något som kanske rentav går lättare när man är gammal och vet vem man är, vad man har och kan förlora, än när man är ung.

53

Ü


Elsie Johansson säger att åldern till slut tar ut sin tribut. Att sex inte alltid handlar så mycket om regelrätta samlag längre, men ändå finns med hela tiden: – Sexualiteten förknippas med ungdom och unga kroppar men vi fortsätter ju vara sexuella varelser oavsett om vi är ute efter att skaffa barn eller efter att njuta, så den kan ju fortsätta hur länge som helst. Rakt genom Elsie Johanssons böcker löper sexualiteten som en av flera röda trådar liksom kärleken som bristvara eller uppfyllande glädje. – Något medvetet val eller någon särskild ambition att skriva om sexualitet har det aldrig varit frågan om för mig. Ingen kunde ha blivit mer överraskad än jag när jag tilldelades RFSU-priset 2015. Den där "röda tråden" har bara naturligt ingått i mitt skildrande av människor, och det har varit på både gott och ont. – När det gäller äldre och sex kan jag bara utgå från mitt eget parförhållande – fortfarande insvept i ett okynnigt leende! Det är mycket enfaldigt av utomstående att ha åsikter om det de inte begriper! Begreppet kärlek rymmer så mycket och sexualitetens levande uttryck kan vara synnerligen mångfacetterade. Ett av många namn jag använder på den byggnad där vi bor innan snön och kylan kommer är Smekningarnas hus. "Smekningarnas hus" låter som en boktitel. Vem vet, kanske blir en sådan bok skriven. Nu när 30-40-50-talisterna börjar bli till åren, men emellanåt upplever att allt ändå inte är över.

54

Jag förutspår ett flertal nya berättelser om aktivt intellektuellt och emotionellt liv långt efter pensioneringen. Mycket är fortfarande oskrivet och ofilmat... Jag själv berörs av de båda paren Ekerwald – Kahles och Johansson – Fredrikssons kärlek, av detta att få en oväntad nystart i livet. Som änka och omgift vet jag hur levande kärleken kan vara i en ny relation, både själsligt och erotiskt, och på något vis inkluderande de tidigare kärlekar man levt i, när man (som vi) är 65 och 76 – faktiskt mer levande och alert när varken karriär eller små barn stör ens kärleksliv. Vare sig det handlar om att samtala eller samligga. Min mamma sa, när jag intervjuade henne om åldrandet i samband med hennes 90-årsdag för tolv år sedan: "Jag lever i mitt nu. Precis som förr. Även om kroppen sviktar". I detta ständiga nu, kan man alltså på nytt bli förälskad och både åtrå och bli åtrådd. Carl-Göran Ekerwald tar Goethe som exempel. – Han förälskade sig och hade dessutom gott stånd i 80-åren. Och kvinnor, ja de har ju betydligt mer fysisk kapacitet än män! Och själarnas samförstånd är förhoppningsvis tidlöst. 3


Cajsa´s Julbuffé

Dalaliv Komson • Illustration: Henrik Eriksson

I årets cateringjulbuffé sätter vi vår egen twist på klassiska dalafavoriter. Kallrökt Siljanslax, lökmarmelad och älgfärsbullar med kantareller – upptäck det naturliga Dalarna i Cajsa´s Julbuffé – Dalaliv. Beställ den till festen och eventet!

Till varje årstid och högtid hittar du spännande cateringmenyer och erbjudanden från oss! För inspiration och information – besök cajsas-kok.se

För bufféer, leveransvillkor och beställning: boka@cajsas-kok.se • 018-130 190

cajsas-kok.se

55


Anna Franklin är journalist och författare i Uppsala. Hon debuterade 2003 med diktsamlingen Isblommor med bilder av fotografen Björn Ullhagen. Ett urval av dikterna samt översättningar av Jacques Outin finns även i en utgåva på svenska-franska, Fleurs de glace. Vidare har hon tillsammans med Reza Rezvani gett ut Den osynliga litteraturskatten, sakprosa, skriften Inferno. Gå i Strindbergs fotspår i Paris samt, i samarbete med Inger Franklin och konstnären Teymor Zarré, berättelsen Salsa ett riktigt hundliv. Den senaste boken, I livets virvelvind – Möten med Jacques Outin, översättare och poet utkom i april i år, illustrerad med foton av konstnären Teymor Zarré. (Jacques Outin är bland annat Tranströmers franska översättare). Anna Franklin är medlem av Svenska journalistförbundet, Sveriges författarförbund och Svenska PEN. Hon arbetar just nu tillsammans med konstnären Erika Bengtsdotter med en utställning om Valdemar och Nina Langlets arbete i Budapest under andra världskriget, som handlar om fred, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet i dåtid och nutid. Ett bokprojekt är under slutförande, diktsamlingen En flickas blick – Dikter från Alexandria.

poeten på pallen:

Anna Franklin Ockuperad själ Det verkliga jaget erövrat av en värld utan medkänsla egoismens kylslagna övertag ockuperad själ hennes sjunde dagen får du vila vara sann mot dig själv skyddsgudinnan frihetens skönaste fågel avslöjar klyftan tyranniet språkets tystnadens otaliga svek den sista gråten tar människor ansvar finns inga offer inget förtryck ockuperad själ hennes

Q

En svart vind far förbi två små flickor i sjalar mammans ansikte dolt fadern i vitt med mörka glasögon blind Glömmer aldrig flickans blick när jag ser upp är hon redan borta

Q

Tre gånger tvagar den lilla flickan i rött mina fötter vid Medelhavets strand häller vatten över dem ur en coca-colaflaska renar dem från oro från trampandet längs stadens dammiga trottoarer Havets bränningar klyver mina tankar tre gånger mot stranden vågornas gäss över nakna fötter Tre gånger blundar ögonlocken hör vattnets rytm fram och tillbaka lugnande brus under brokigt parasoll (ur Dikter från Alexandria)

(ur Isblommor)

Den röda jorden, gulaktiga spröda, den han skapar klot av att lägga hemliga önskningar i. Strimmor av jordskorpans alla färger, en kaskad, ett vattenfall av ockra, rött och brunt. Varje dag formar händerna hans verk, varje dag hämtar han esprit från bergen, jorden, hans hem. De spirituella promenaderna går över vinodlingarna, över bergen och sjöarna. Han vandrar bland kullarna, den jord han älskar, tar den i sina händer och bär den hem som ett barn. Han sitter åter vid drejskivan med pipan i munnen och stryker med fingrarna mot leran. Flera av kärlen slår han sönder mot klipporna, tillbaka till jorden – om inte strimmorna skimrar på rätt sätt. Fäster åter blicken på lerans färd mot det perfekta klotet gjort av hembygdens egen jord, hans fasta mark – hans allt. Han vandrar inom sig själv med jorden som riktmärke där varje rörelse ska passa in, forma kärlens rätta element. Jorden under fötterna stampad av människan under tider av liv. Hur gestaltar du ett jag? (Kommande poesi i essäform om vandringar) 56


HÅLL OM, HÅLL UT

E

n kväll när jag satt med min förstfödda bebis i famnen, drabbades jag plötsligt av känslan av fullkomlig evighet. ”Vi hör ihop, resten av livet.” Det var en insikt som kändes svår att greppa. Det var svindlande och inuti mitt huvud skapades bilder av en oändlig spiral som svävade i rymden. Samhörigheten är total. För mig var det ett avgörande ögonblick. Jag kommer att tänka på den här upplevelsen när jag tittar i fotografen Anna Claréns bok Close to home. För något jag insåg det där ögonblicket för trettiofyra år sedan var också att allt kan ta slut. I insikten om samhörigheten uppenbarar sig också tankar om sårbarhet och förgänglighet. Och det är det här som Anna Clarén skildrar så fint. Vi sitter på ett kafé och bläddrar i hennes böcker och pratar. Hon visar sig vara lika öppen som sina bilder. – Jag kände mig ensam, men så träffade jag en man och inom fyra år hade vi flyttat ihop och fått tre barn. Det var något fantastiskt! Men jag blev rädd att förlora det vackra som jag fått. Jag ville ha kvar något som varar för evigt. Så fotograferade jag motiv i min absoluta närhet – mina barn, min man, mina föräldrar, naturen. Jag gjorde bilderna så att de fick urvattnade färger, som om något är på väg att försvinna. Det blev bildserien Close to home. Jag var trött på de kommersiella uppdrag jag gjort och försökte i stället att hitta tillbaka till barnets sätt att se. Därför är bilderna ofta mittkompositioner och de har ibland en sned horisont. Bilderna påminner om fotografier som bleknat i ett fotoalbum. På ett vis har Anna Clarén sin dyslexi att tacka för att hon blev fotograf. Som barn ville hon skriva dagbok, men

AV JOHANNA UDDÉN

bokstäverna bråkade med henne. Då köpte hon en liten kamera och började fotografera i stället. Hon har själv skrivit en fin liten text om barndomsbilderna: När jag var nio år köpte jag min första kamera med hopsparade pengar. Kameran var en billig pocketkamera med tre tillhörande blixtkuber. Jag fotograferade allt i min omgivning. Alla bilder sattes sedan samman i små album som jag bläddrade i om och om igen. Dessa bilder är i dag tunna, skira och har bleknat av tidens tand. Det är inte så mycket själva innehållet i dessa bilder som har inspirerat mig i dag utan snarare den besatthet som jag kände av att dokumentera allt i mitt liv. Bilderna blev som ett bevis på min existens, ett bevis på att jag var en del i ett större sammanhang. Alla bilder var ett försök att föreviga, nagla fast ögonblicken som utspelade sig framför mig. Anna Clarén berättar att hon alltid velat skildra det som händer inuti oss, antingen det är genom foto, teater eller musik. – Min första systemkamera köpte jag i Lund, dit jag flyttat efter gymnasiets teaterlinje. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra av mitt liv, så jag reste jättemycket och under resorna fotograferade jag hela tiden. Och då förstod jag att jag ville bli fotograf. Anna Clarén är utbildad på Nordens Fotoskola BiskopsArnö, där hon numera är utbildningsledare. Det har gått bra för henne och hon är representerad på flera museer, bland annat har Moderna museet har köpt tretton bilder ur serierna Close to home och Holding.

57

Ü


Anna Clarén. Foto, Emil Nordin

Boken Holding vann svenska fotobokspriset 2006 och har sålt slut på förlaget. Hon berättar att den går dyrt på nätauktioner, något hon är lite mallig över. Bilderna är mycket personliga. Holding ligger kronologiskt före Close to home, vilket syns. Här finns inte den sköra tryggheten utan snarare en tomhet eller saknad. Anna Clarén kände sig ensam och övergiven under den tid hon tog bilderna. Så liksom barndomens dagboksbilder, berättar de här bilderna om personliga känslor. – Men jag är övertygad om att i djupet på varje människa är vi alla relativt lika. I vårt sökande, i frågorna och i vilsenheten, i längtan efter tillhörighet och närhet är vi alla lika. Titeln Holding har jag lånat från psykoterapin. Det är en term som beskriver hur viktigt det är att varje barn får känna närhet och trygghet för att sedan kunna gå ut i livet med en känsla att vara ”hållen”. Själv blir jag känslomässigt berörd av att titta på bilderna och Anna Clarén menar att bilden skapas när man tar in den, och att det kostar på. Hon hänvisar också till Carl Johan de Geer som har gett ut både en bok och en film med titeln Med kameran som tröst. Mitt i prick menar Anna Clarén. Så funkar det för henne med. Bilderna i Holding och Close to home gjorde att Anna Clarén fick Uppsala läns landstings kulturstipendium 2014. Och några av bilderna kunde ses i stipendiatutställningen på Offkonsten c/o Teatergalleriet samma år. Hon har också fått två arbetsstipendier från Sveriges författarfond, något som gjort att hon kunnat arbeta med sina fotoböcker. Parallellt med det konstnärliga skapandet har Anna Clarén

arbetat i flera år som yrkesfotograf. Hon har fotat massor för både nyheter, reklam och kokböcker. – Men jag var tvungen att gå ner i tid för att få tid med mina egna bilder. Jag bejakade bara det sköna i mitt jobb och jag ville byta uttryckssätt. Ett sätt för mig själv att vara tydlig med att jag byter uttryck är att jag helt enkelt byter kamera. Det blir en annan känsla i handen och ett annat seende. Det har funkat fint. Inspirationen hämtar hon från sitt eget liv, men hon går också runt med ett block i väskan och när hon ser ord som är starka eller patetiska skriver hon upp dem. Som till exempel titeln på Peter Høegs roman De kanske lämpade. Den gav henne inspiration till bilder på outvecklade foster på Embryologiska institutionen i Lund. Anna Clarén värjer sig inte mot det obehagliga. – Jag vill berätta, det är det jag drivs av. Det skänker mig mening och tröst. Här kunde jag lyfta fram de ofödda på ett sätt som kändes bra för mig. Vi pratar om konst i allmänhet och om hennes konstnärskap. Vi pratar om förebilder, till exempel Cindy Sherman, Francesca Woodman och Sally Mann. – Sally Mann har visat att det är tillräckligt starkt att berätta om det närmaste. Och självklart är även Christer Strömholm en favorit. Hans fotografier har en direkt närvaro. Jag kan också känna igen mig när han beskriver sitt arbete: ”När jag tittar närmare på mina fotografier så är de alla, på sitt eget sätt, inget annat än självporträtt, en del av mitt liv.” 3

Ü

Fotogalleri: Anna Clarén 58


Holding

59


Close to Home…

60


61


Close to Home…

62


63


Eva Funck Beskow. Foto, Stewen Quigley 64


Eva Funck Beskow är ett känt ansikte för flera generationer barn. De riktiga veteranerna känner henne som alter egot Höna Pöna och från hennes barnteaterföreställningar på 1980-talet. Andra känner henne som ”pyssel-Eva” från Björnes magasin där hon knåpade ihop allt från paljettbroscher till speglar dekorerade med skrot och skräp. Och dagens barn och unga har lärt sig allt möjligt om känslor, kroppen, teknik och kultur genom hennes faktaprogram för barn som gått i olika format sedan 2004.

Barnens ciceron i livets spännande äventyr AV JOELIN QUIGLEY-BERG

Hon är precis så där glad och positiv som hon är när man ser henne i TV-rutan. Hon är självklar och lättsam, pratar fort men engagerat, och när hon går stegar hon raskt och bestämt med stora kängor på fötterna medan hunden Bliffe hänger på så gott det går. Eva ämnade tidigt arbeta med teater. Hon var länge involverad i Thomas Funcks teaterskola för barn, turnerade runt i Sveriges folkparker som Kalle Stropp, en del av Thomas Funcks populära radarpar ihop med Grodan Boll, och hade hand om en av barngrupperna i verksamheten. Eva gifte sig senare med Thomas Funck och 1975 fick de en son. I samband med att sonen kom i förskoleåldern var det kris på förskolorna och Eva började jobba där. Men det dröjde inte länge förrän teatern letade sig tillbaks till Eva på ett lite oväntat sätt: – Vi skulle gå och titta på dockteater med förskolan på biblioteket, och så kom inte den som skulle spela! Men det stod ju massa dockor där så jag började spela själv. Och efter det tyckte personalen på biblioteket att jag skulle ha dockteater där regelbundet. Evas dockteaterföreställningar blev väldigt populära och 1981 startade hon sin egen dockteater med fast scen i

Stockholm. Från början hade Eva lånat Thomas gamla dockor att spela med, men i ett ganska tidigt skede började hon skapa sina egna figurer. – Jag skulle ha en annan ciceron istället för Kasper eftersom jag höll på med barnteater. Kasper är ju en vuxen ironiker, han slår ju till och med ihjäl döden! Så min ciceron blev en höna. Så föddes Höna Pöna, en sorts gestaltning av henne själv som hängt med sedan dess och medverkat i bland annat dockteater, TV, böcker och barnteaterföreställningar. Hur det sedan blev TV var lite av en slump. Det stod en annons i tidningen, berättar Eva. Hon har en förmåga att få saker och ting att låta så enkla och självklara. Som vägen till jobbet som sidekick till en av SVT:s mest ikoniska figurer inom barn-TV – det får hon att låta både otroligt och okonstlat på samma gång. – Torsten Flinck hade gått på vår teaterskola och jag ville se hur det hade gått för honom med sin nya pjäs som visats på TV. Och då ser jag, bredvid recensionen, den där annonsen. De behövde en programledare och jag tänkte att det är jag ju jättebra på! Det är inte varje människa som tar vara på livets alla

65


Pyssel är ett sätt för mig att få ihop vuxna och barn, så att de kan börja umgås och lära känna varandra.

tillfälligheter och slumpartade sammanträffanden, men Eva ser möjligheter som många andra skulle försummat. Hennes väg till att bli en av Sveriges mest luttrade mångsysslare inom barnkultur är kantad av just lyckliga tillfälligheter, blandat med energisk företagsamhet och ohämmad ambition. – Jag är lite gåpåig. Jag väntar inte så länge utan tänker ”det där ska jag göra!” Jag är nog inte så hindrad när jag vill göra något. Eva fick komma på audition till programmet som då bara var i utvecklingsfasen. Björnes kostym var fortfarande i produktionsstadiet och ingen kunde väl ännu ana vilket genomslag denna jättebjörn skulle ha för så många barn, under så lång tid. Pysslandet blev det som kännetecknade Eva i Björnes magasin. Varje gång hon gästade Björne knåpade hon ihop något barnvänligt och inspirationsrikt pyssel. Men det fanns också en baktanke bakom pysslet att förena barnens intressen med föräldrarnas. – Pyssel är ett sätt för mig att få ihop vuxna och barn, så att de kan börja umgås och lära känna varandra. Vuxna och barn umgås ofta bara kring vad som är rätt och fel, vid matbordet, vid påklädningen, vid läggdags, vid tandborstning. Jag fick en recension en gång där det stod: ”det verkar som

66


hon är utskickad från någon hemlig föräldrauppfostringsskola”. Och det var min bästa recension någonsin! Men efter tio år med Björnes magasin bestämde sig Eva för att överge pysslet och istället börja jobba med faktaprogram för barn. – Jag övergick till fakta för att ge makt till barn. Kunskap ger ju makt så du kan göra vad du vill med ditt liv, se till att världen blir bättre. Hennes faktaprogram har vunnit flera priser och utmärkelser, bland annat kröntes programmet Evas Superkoll med det prestigefyllda TV-priset Kristallen 2008 för bästa barnprogram och 2010 tog hon emot pris som svenska folkets kunskapsspridare med motiveringen ”Hon har med kunskapsglädjen som pedagogisk metod höjt kunskapsnivån och vetgirigheten hos de unga i Sverige”. Kanske en av anledningarna till att det går så bra med just faktaprogrammen är för att Eva själv är så engagerad och intresserad av de ämnen hon berör. När hon pratar om sina program och programidéer märks det att hon är väl påläst och hur viktigt det är för henne att få dela med sig av sin kunskap. Faktum är att det är just förarbetet – att leta fakta, bygga upp en tes och jobba pedagogiskt med utformningen av frågeställningen – som hon gillar allra bäst.

Ü 67


1.

2.

4.

3.

5.

(1.) SVT arkiv 1988. Björnes Magasin. Foto: Bertil Svensson Åberg. – (2.) SVT1 2005. Evas vinterplåster. Eva Funck berättar varför det är så bra med en egen sjukjournal. Foto: Carl-Johan Söder/SVT. – (3.) SVT Barnkanalen 2008. Evas superkoll. Eva Funck förklarar om kungahuset och vad en statschef gör. Foto: Carl-Johan Söder/SVT. – (4.) SVT1 2007. Evas Funkarprogram. Eva Funck visar hur en symaskin fungerar. Foto: Carl-Johan Söder /SVT. – (5.) Stockholm 2008. Producent Erland Beskow och programledaren Eva Funck tar emot pris för Bästa Barnprogram med deras Evas superkoll under tv-galan Kristallen på Globen i Sthlm. Foto: Henrik Montgomery/SCANPIX

– Det är ganska slitigt att vara framför kameran för det är kärvare tidsmarginaler där. Men att lära mig allt om grundarbetet, det tycker jag är jätteroligt. Det är så himla roligt att se vad som är vad, att lukta sig till kärnan i ett problem och vad som är myter. Evas pedagogiska skicklighet är delvis det som gjort att hon blivit så framgångsrik som barnprogramledare. Själv är hon dyslektiker och tror att detta har hjälpt henne att utveckla ett pedagogiskt förhållningssätt att se på sammanhang och problem. Dessutom lärde hon sig mycket om gestaltning och mottagande under åren hon hade dockteater och jobbade mot publik. – Jag är inte blyg, jag törs fråga ännu mer och ännu mer. Jag bryr mig inte om gränser. Det är bra om man ska bli pedagogisk, att göra det så enkelt som möjligt och hitta kärnan. Nu är Eva aktuell med barnteater igen och dessutom gör Höna Pöna comeback i rampljuset. Denna gång ska Höna Pöna bygga en frökanon för att rädda honungslandet där alla blommorna har dött utan att någon förstår varför. Upplägget är en stark parallell till verkligheten och binas försvinnande, men undertexten är egentligen inte särskilt politisk. Det handlar om vikten av att ha tråkigt för få tid att förbereda sig på det stora äventyret: livet. Livet är spännande, menar Eva,

68

och det räcker för att locka barns uppmärksamhet. Det är kanske det som egentligen kännetecknar Eva och hennes bidrag till svensk barnkultur – en barnslig nyfikenhet på livet blandat med lek, pyssel och spänningsmoment som bygger just på frågeställningar om vad, hur och varför saker och ting fungerar som de gör. Och att det går hem hos barnen, det kan ju flera generationer barn skriva under på. 3


Shop Online xxxxxxxxxxxxxxxxx

DESIGN MIND DESIGN IN IN MIND Sofas • Tables • Chairs • Storage • Office Stools • Benches • Lighting • Outdoors Furniture Rugs • Textiles • Cushions • Accessories Mirrors • Clocks • Decoration Kitchenware • Tableware • Bathroom Accessories

Stångjärnsgatan 10 • Bolandcity • 753 23 Uppsala • Tel 018 - 65 03 70 • www.valamagasinet.se

69


Peter Nobel. 70 Foto, Stewen Quigley


Peter Nobel, född 1931, är jurist och har flera tunga titlar på sin meritlista. 1986 blev han Sveriges första diskrimineringsombudsman och efter det generalsekreterare för Röda Korset 1991–1994. Peter Nobel har även varit expert i FN:s kommitté mot rasdiskriminering 1998– 2001. Han fick även i uppdrag av regeringen att agera rådgivare för anhöriga till de omkomna i Estoniakatastrofen 1994, vilket han beskriver som ett av sina svåraste uppdrag. Peter Nobel bor i Uppsala och är även juris hedersdoktor vid Uppsala Universitet. Den 21 mars 2016, den internationella dagen för avskaffandet av rasdiskriminering, talade Peter Nobel på Uppsala kommunfullmäktiges möte om rasism och mänskliga rättigheter. Talet i sin helhet finns nu återgivet här. Förargas, förundras och lär av Peter Nobels kunskap och tankar i ämnet.

Anförande av Peter Nobel vid Uppsala Kommunfullmäktige 2016-03-21,

Internationella dagen för avskaffande av rasdiskriminering

I antikens Grekland eller det gamla Rom fanns ingen rasism. Slaveri och barbari ja, men ingen rasism. Inte heller har någon rasism uppstått utanför Europa. Kanske började det med det kristna hatet mot judarna som sågs som ett särskilt folkslag och Kristi mördare, och tog fart med inkvisitionen och med spanjorernas framfart mot Centralamerikas indianer. Slaveri och kolonialism frammanade och motiverades av tankar om underlägsna folkslag och skilda raser. Rasismen följde med slavhandeln och slaveriet till Amerika och kläddes i kvasivetenskaplig dräkt av fransmannen Gobineau i mitten av 1800-talet. Rasismen utvecklades sedan, bland annat i Uppsala av Herman Lundborg, till så kallad rasbiologi. Man mätte skallar och kroppar, noterade hår- och ögonfärg med mera, in absurdum. Man hävdade att alla som hör till samma ras har samma nedärvda egenskaper, fysiska och psykiska. Raserna har därför också olika värde och kan rangordnas. De europeiska raserna, framförallt den nordiska, ansågs vara de värdefullaste. Mindre värdefulla raser och mindervärdiga individer inom den egna rasen, till exempel sinnessjuka, funktionshindrade eller homosexuella kunde således exploateras, förtyckas, fördrivas eller utrotas. Så skedde i Nazi Tyskland – grymhet och fasa bortom allt förstånd! Efter Tysklands och Japans kapitulationer i maj och augusti 1945 skulle en ny och bättre värld skapas. Aldrig mer, never again! Aldrig mer rasism, folkmord, kolonialförtryck, tortyr och slaveri! Hur många minns idag det där ”aldrig

mer”? De flesta var inte ens födda då. Men då, 1945, var det oerhört angeläget och bråttom. Snabbt bildades FN med sin stadga för att värna om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter utan hänsyn till ras, kön, språk eller religion (Art.1:3 och 13). Den 10 december samma år kom FN:s Universal Declaration of Human Rights (UDHR), med sin inlednings-artikel ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter” (Art. 1). Det är alltså en födslorätt för alla som vi har att förverkliga! Värde = Människovärde. Och med en förstärkning redan i Artikel 2: ”…utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt”. Kofi Annan har sagt att UDHR är ett giltigt rättesnöre för ett civiliserat handlande världen över. Och jag skulle personligen vilja tillägga att den här värdegrunden, det är den enda värdegrund som egentligen behövs! Men hur många vet vad som står i den, och på hur många arbetsplatser och skolor finns den omedelbart tillgänglig för läsning och diskussion? Så att man kan veta: Är det här vi gör eller håller på att besluta om nu, är det rätt eller fel med synpunkt till mänskliga rättigheter? Efter 1945 dröjde det ända till 1965 innan staterna kunde enas om bindande konventioner för att förverkliga vad man enats om. Det kalla kriget kom emellan. Motsättningarna mellan öst och väst fanns redan från början och hade man inte gått med på att låta de fem stormakterna få veto i

71


säkerhetsrådet så hade Sovjetunionen aldrig gått med och något meningsfullt FN inte kommit till stånd. Men till sist ledde den allmänna avskyn för Sydafrikas rasistiska apartheidsystem, som var officiell politik där från 1948, till att man enades om en första, folkrättsligt bindande konvention mot rasdiskriminering. Enligt denna avser definitionen av rasdiskriminering ”varje skillnad, undantag, inskränkning eller företräde på grund av ras, hudfärg, härkomst eller nationellt eller etniskt ursprung, som har till syfte eller verkan att omintetgöra eller inskränka erkännande, åtnjutande eller utövande på lika villkor av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller andra områden av det offentliga livet” (Internationell konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, Art. 1:1). ”Ras!” Folkrätten använder ordet ”ras”. Numera vet vi att det inte finns några olika raser bland människorna. Vi är alla en enda ras. Det visar den genetiska DNA-forskningen glasklart. Alla nu levande människor har samma ursprung i Afrika. Och, vilket nyligen framkommit, alla utom just afrikanerna har fått en liten, liten gen av neanderthalare. Ändå ser vi så olika ut, trots allas vårt gemensamma ursprung. Vad beror det på? Jo, det beror ju på klimat, växtlighet, djurliv och därmed möjlighet att existera och försörja sig i den del av världen vi hamnat, vare sig det nu är Grönland, Amazonas, Himalaya eller Nildalen! De här miljöerna har format oss och detta är anledningen till våra olikheter. De är följden av årtiotusendens anpassning. Så har folkslagen uppkommit. Mänsklighetens historia är dess vandringars. Nu finns det de här i Sverige, som stödda på vetenskap – och på mänsklig anständighet! – vill avskaffa ordet ”ras”, till exempel ur författningstexterna. Men det går ju inte så länge det finns rasister som handlar efter föreställningen om ras. I UNT kunde man till exempel läsa om en demonstration av den så kallade Nordiska motståndsrörelsen på Celsiustorget lördagen den 12 mars. En talesman för nynazisterna förklarade att sedan man tagit makten i Norden skulle alla som invandrat efter 1975 utvisas, om de tillhörde ”fel ras”. Och så tillade han att man skulle avgöra vem som tillhörde ”fel ras” genom DNA-prov. Han hade inte förstått, och vill väl heller förstå, att det är just DNA som visat att alla människor tillhör samma ras. Jag återgår kort till FN-konventionens definition av rasdiskriminering där det står om handlingar som har till syfte eller verkan att någons rättigheter inskränks eller vägras. Det behövs alltså inte något uppsåt. Det är effekten som räknas! Man kan inte skylla ifrån sig på att det inte var meningen. Den Svenska lagen mot diskriminering bygger på samma princip. Det är effekten som räknas. Nu är det särskilt på två punkter som FN har kritiserat Sverige för brister när det gällt att följa konventionen mot rasdiskriminering. Jag delar denna kritik! Det ena gäller

72

Europas enda urfolk, Samerna, som utsätts för rasism och rättighetskränkningar. Samefrågorna är komplicerade, men intresset bland politiker och andra för att lösa dem förefaller närmast präglat av beröringsskräck. Det andra gäller organisatoriskt och ekonomiskt stöd till rasistpropaganda. För såhär står det i konventionen (Art. 4a), att vi är skyldiga att kriminalisera all rasistisk propaganda, inklusive stöd till sådan, särskilt finansiering! Vi är vidare skyldiga (Art. 4b) att ”olagligförklara och förbjuda organisationer samt organiserad propaganda och all annan propaganda som främjar och uppmanar till rasdiskriminering, samt förklara deltagande i sådana organisationer eller i sådan verksamhet som brottslig gärning som är straffbar enligt lag”. Det handlar alltså inte om allt vad rasistiska organisationer heter, utan det handlar om organiserad rasistpropaganda och ekonomiskt och annat stöd till sådan. Sverige har besvarat den här kritiken med att det räcker med vårt straffbud för hets mot folkgrupp. Men, Brottsbalken (16:8) handlar bara om rasistiska budskap och hets mot folkgrupp, som sprids (vare sig det var uppsåtligt eller inte) men säger ingenting om bakomliggande organisation eller finansiering! Vad säger vår egen grundlag? Jo, där står det att: ”Föreningsfriheten får begränsas … när det gäller sammanslutningar vilkas verksamhet … innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande” (Regeringsformen 2 Kap. Art. 24, 2st., egen kursivering) Detta undantag från den grundlagsfästa organisationsfriheten infördes i regeringsformen 1974 just med hänsyn till det här FN-kravet, men det har alltså inte ännu blivit av. Även samernas rättigheter är grundlagsfästa… Men, men! 1993 antog världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien, bland annat den principen att alla mänskliga rättigheter är lika viktiga. Man kan alltså inte rangordna dem eller betrakta dem som något slags smörgåsbord där en regering kan välja ut vissa rättigheter och strunta i de andra. En diktator kan ju krossa den ene ekonomiskt och den andra i tortyrkammaren. Det finns all anledning att tala lite grand om hatbrott. Hatbrott är sådant som begås av till exempel rasister och homofober. Hatbrott är inte någon särskild typ av illgärningar utan det kan vara till exempel misshandel, förtal, och så vidare, med den skillnaden att motivet är rasism eller homofobi. Det kan då bli straffskärpning enligt Brottsbalken, till exempel vid våldsbrott, om gärningsmannen vid brottets begående visat särskild ”hänsynslöshet eller råhet”. Finns det någon större hänsynslöshet eller råhet än att man mördar eller misshandlar en person som man över huvud taget inte känner, av inget annat skäl än att denne råkar vara svart, muslim eller homosexuell? I sådana fall är rekvisitet ”hänsynslöshet eller råhet” väl uppfyllt, och det med råge. Jag känner en ganska stark oro när jag tänker på hur det


nu gått med den prioritering av kampen mot hatbrott som var på tapeten för 20 år sedan. 1996 dömde Högsta Domstolen en ung man för hets mot folkgrupp sedan han en eftermiddag stått utanför en snabbköpsbutik på Gotland iförd en jacka full med nazistiska märken. Det var då det. Men, 2015, den 1 maj av alla dagar, tilläts nynazister, av polis och förvaltningsdomstol, demonstrera med fanor och allt på Jönköpings huvudgata. Vart är vi på väg? Till sist några reflektioner kring begreppen: rasism, främlingsfientlighet, xenofobi, fördomar, generaliseringar… Vart och ett av de här orden kan ju göras till föremål för definitioner och diskussioner, nästan i det oändliga. Men jag menar att de ofta hänger ihop och går i varandra och att de är farliga därför att de kan se ut att ge enkla svar på svåra frågor. De är vilseledande och dumma – och just därför farliga. Det handlar om en tankemässig och emotionell smitta som knappast någon är helt immun mot. Rasismen försvann inte efter nazismens nederlag och avslöjandena om dess fasansfulla brott. Den gick bara i ide, vaknade till då och då, och på fullt allvar i mitten på 1980talet med den våldsdyrkande skinnskallerörelsen, morden på Ronny Landin midsommaren 1986 med flera, hot och misshandel, Bevara Sverige Svenskt, korsbränningar, moskéattacker och mordbränder. Detta avtog sedan flyktingströmmen från Balkan mattats. Men nu… ja, det vet vi ju! Alla rasister är inte obildade eller korkade. Det finns en intelligent, ideologisk kärna vars propaganda indoktrinerar fotfolket. Det finns också pengar – privata pengar, stiftelser och inkomster, till exempel från export av ”Vit makt”-musik. Det är synd, tycker jag, att allt det är tillåtet enligt svensk lag! Bland det vidrigaste jag sett var en teckning från USA som spreds under en period. Den föreställde en död man i sin kista med något konstigt runt halsen. Texten löd; ”Den vite mannen får ingen frid förrän den siste juden ligger strypt i den sista negerns tarmar!” Jag har naturligtvis fått en del hot i mina dar. Bland andra hot fick jag meddelanden av typen: ”Du skall mördas judejävel!” Jag har så vitt jag vet inte något judiskt påbrå, men det hör ju inte alls hit vad jag är eller inte är. Någon eller några hade fått för sig att jag är jude och att detta gav dem rätt att hota mig. Det är ALDRIG offrets identitet utan rasistens föreställning som är det centrala, som är roten till det onda. Fördomen – domen som fälls före, inte efter det man stiftat närmare bekantskap med individen eller individerna i fråga. Fördomen – ofta färgad av xenophobi, känslan av obehag, osäkerhet, ja rädsla inför människor av främmande slag. Det kanske är ett arv från längesedan gångna tider då man inte kunde veta om främlingarna som kom ridande till häst eller i farkoster över vattnet var vänner eller fiender. Men märk väl att det grekiska ordet ”xenos” betyder både främling och GÄST!

En form av fördom är, då man av erfarenhet från enstaka grupper, rörelser, sekter eller till och med från individer drar slutsatser om hela folkslag. Fördomar har eller drabbar praktiskt taget alla människor. Jag tänker inte bjuda på mina egna. Det kan missförstås och vändas mot mig. Men det gäller att vara medveten om sina fördomar, att höra varningsklockorna ringa! ”Är det inte en av ”dom” där?” Men! Inte med en min, inte ett tonfall, än mindre ord eller handling får vi spontant falla offer för vad vi tror om hen eller dem. Lär känna den människan först. Sedan kan vårt tyckande och handlande grundas på kunskap och inte på fördom, samt rasism bemötas med insikten om alla människors medfödda rätt till lika behandling och mänskliga värde. 3

Foto, Stewen73 Quigley


Maria74Strømme. Foto, Stewen Quigley


Maria Strømme – Uppsalas egen professor

i nanoteknologi – har fått oss att inse något viktigt: att de ofattbara litenheternas vetenskap kan lösa några av mänsklighetens största utmaningar.

superkraft i nanovärlden AV ANDREA DAHLKILD

e

n grupp studenter skyndar uppför trapporna, rundar Maria Strømme för att inte hamna mellan henne och kamerablixten. Några tittar nyfiket men liksom vant på plåtningen som plötsligt blivit en del av fredagsvyn på Ångströmslaboratoriet. Professorn från Lofoten är inte anonym, och hennes arbetsplats är ett välkänt centrum för rymdfysik, kemi och materialvetenskap. Det som ligger på ritborden här får ofta internationellt gehör. Satellitinstrument, solceller, biokeramiska implantat… – Forskarlivet är hårt, ropar hon till en förbipasserande kollega. Maria Strømme skrattar, men säger senare uppriktigt att hon tycker att det är jobbigt att ständigt bli igenkänd. – Det är inte mitt mål, snarare ett pris jag betalar för att nå ut med ett budskap. Jag ser att nanoteknologin kommer att förändra vår framtid. Den kommer att påverka våra liv, vår vardag, våra industrier. Vårt allt! Jag hoppas kunna bidra till att människor agerar, att stora industriella spelare ändrar sina strategier.   De största tekniksprången sker bara några få gånger per århundrade. Utvecklingen av IT-teknologin är ett sådant, och nanotekniken ser ut att bli nästa. Det handlar om en slags ”atomslöjd”, ett snickeri på atomär nivå där materialets tjocklek är som mest 100 nanometer. En nanometer är en

miljarddels meter – lika svår att föreställa sig som ett ljusår, fast tvärtom. Och det är just i den skalan som egenskaperna hos ett material bestäms; dess genomskinlighet, eller hur det reagerar på solens strålning. Inom biotekniken har man använt sig av nanoteknologi sedan 1970-talet, då man lärde sig att klippa och klistra i DNA. Allt eftersom tekniken förfinas kommer fler användningsområden. Utvecklingen av hållbara material håller på att fullkomligt revolutioneras, liksom läkemedelsindustrin. – Människan har varit beroende av material i alla tider. Tidsepokerna har döpts efter dem; bronsåldern, järnåldern… De har drivit hela vår mänskliga utveckling och civilisation. Fram tills nu har vi varit beroende av de egenskaper som materialen har fått av naturen, men det har nanotekniken ändrat på. Det innebär en explosion av möjligheter, en otrolig hållbarhetsverkstygslåda, säger Maria Strømme. Lofotendialekten gör sig ibland påmind som en klädsam skruv i hennes svenska, snarare än en norsk brytning. Lite som gotländska låter det. Maria Strømme leder en forskargrupp som jobbar med att skräddarsy material på nanonivå. Några av deras innovationer har blivit världsnyheter, däribland ett effektivt lågprisbatteri byggt av cellulosa från gröna alger. 2013 kom ännu

75


76


Så länge jag kan minnas har jag behandlat tid som en oerhört värdefull bristvara. Jag är allergisk mot att göra saker som inte ger resultat i någon form.

en anledning att skåla i labbet, då man lyckades ta fram materialet som egentligen inte borde finnas – ett extremt poröst magnesiumkarbonat med en yta på hela 800 kvadratmeter per gram. I den tekniska fysikens värld är det lika med superkrafter. Teamet hade kämpat länge med framställningen av något i den stilen och att det till slut lyckades var en ren slump. – Vi försökte och försökte som galningar! En dag blev min kollega Johan sjuk och var tvungen att åka hem. Han var allmänt less och struntade i att be oss andra att stoppa syntesen, och på den vägen var det. Självklart blev vi glada när vi upptäckte vad vi hade lyckats med, men det var först när vi började läsa på som pulsen steg på riktigt. I ryska avhandlingar från 60-talet och i artiklar från 1908 och 1921, beskrevs det omöjliga i att göra vad vi just hade gjort. Under året som följde gällde det att kontrollera materialets prestanda. Vi var djävulens advokater åt varandra precis hela tiden. Maria Strømme betonar att det var just deras kunskapsluckor som var avgörande. En befriande respektlöshet inför uppgiften. Och materialet, som fick heta Upsalite till alla lokalpatrioters förtjusning, var minst lika effektivt som man hade hoppats. De många porerna gör till exempel att man kan ”låsa” ett läkemedels molekyler i ett oordnat tillstånd, så att det blir mycket lättare för kroppen att ta upp. Det har också visat sig vara extremt duktigt på att absorbera fukt. – Det senare är intressant för företag som tillverkar fuktkänsliga produkter, som elektronik. De nya böjbara så

kallade OLED-skärmarna behöver till exempel vara oerhört torra. Också idrottsarenor måste ha bra klimatkontrollanläggningar, annars skulle vi inte kunna gå och se en hockeymatch. Både fuktupptagning och läkemedelsleverans är två tunga områden för Upsalite. Gensvaret från marknaden har varit enormt. Idag är det lugnt i det stora labbet. Nydiskade provrör hänger på tork och ser ut att ha tagit helg. Veckan är snart slut för Maria Strømmes forskargrupp, som i sin helhet består av ungefär 35 personer. – Jag startade gruppen från scratch 2004. Från början var den rätt så doktorandtung, men nu tycker jag att vi har en bra mix av doktorander och professorer. I måndags började tre nya medarbetare, så jag har varit här på Ångströmlab mer än vanligt. Suttit med mina kollegor och utvecklat de olika projekten, gjort analyser, skrivit vetenskapliga artiklar så att resten av världen får veta vad vi gör… Det är vad mitt arbete handlar om. Utöver tjänsten på Ångströmslaboratoriet har Maria Strømme flera andra åtaganden. Styrelseuppdrag bland annat i företaget Disruptive Materials, som hon själv var med och grundade för att Upsalite skulle få en plats på marknaden. Hon är vice preses i Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien, och tackade nyligen ja till att bli ordförande i Upptech, ett centrum som ska synliggöra universitetets forskning och utbildning inom teknik. Maria Strømme kallar det sin ”Gunde Svan-diagnos”, det där maximala utnyttjandet av varje minut.

77


Inom en nära framtid går vi alldeles säkert omkring med vår egen genetiska kod i en usb-sticka!

– Så länge jag kan minnas har jag behandlat tid som en oerhört värdefull bristvara. Jag är allergisk mot att göra saker som inte ger resultat i någon form. Det var nog därför som jag valde bort mitt favoritämne nummer ett när jag skulle utbilda mig – matematiken. Jag tycker att den har ett så vackert språk, rent och logiskt. Men den tekniska fysiken kändes mer tillämpbar. Faktum är att nanotekniken är tillämpbar på några av mänsklighetens största utmaningar – naturresurser på upphällningen, en åldrande befolkning. Om bara trettio år förväntas 4 av 10 personer vara över 60 år i vissa europeiska länder och i Japan. Det är ett demografiskt skifte utan dess like, som innebär att vi måste utveckla metoder för att hålla våra kroppar arbetsföra längre. Det görs mycket inom nanotekniken både när det gäller att diagnostisera sjukdomar, och att bota dem.

78

– Det här med instruktiva material är ett spännande område inom nanoteknologin. De kan injiceras i kroppen och säga åt den att själv bygga upp det som är trasigt; ben, brosk, muskler eller hjärta. Det går också att kartlägga gener med nanoteknikens hjälp, så att vi ser om vi har anlag för en specifik sjukdom. Inom en nära framtid går vi alldeles säkert omkring med vår egen genetiska kod i en usb-sticka! Och visst för det med sig etiska frågor – ska försäkringsbolagen få tillgång till våra gener? Ska vi välja våra partners utifrån deras genuppsättning? Sådant kommer att diskuteras. Allt kan missbrukas i den sämsta i världar, säger Maria Strømme. Hur som helst verkar det som om den bästa av världar går att skapa med hjälp av riktigt kraftfulla elektronmikroskop och smarta nanoverktyg. Och vi har bara sett början på den. 3


Ett vanligt år på Uppsala Konsert & Kongress! 480 515 besökare 93 147 sålda biljetter 78 098 kaffedrickare Välkommen!

Följ oss på ukk.se, Facebook, Instagram och Spotify Biljetter ukk.se 018-72790 00 #uppsalakonsertkongress

79


Sevana Bergström

ELDSJÄLEN TEXT: JOELIN QUIGLEY-BERG

FOTO: SARAH THORÉN

Vi har höga förväntningar på idrotten i vårt samhälle. Idrotten ska lära oss samarbete och skapa gemenskap, verka hälsofrämjande och fostra oss till bättre individer. På senare år har även begrepp som jämställdhet och integration lyfts som viktiga, idrottspolitiska mål.

I

drotten ska vara en mötesplats för människor med olika bakgrund och idrotten ska vara öppen för alla oavsett kön eller etniskt ursprung. Mycket har hänt när det gäller utvecklingen av en mer inkluderande idrottskultur i Sverige, men det finns fortfarande de som står utanför det svenska majoritetssamhället, för vilka idrotten inte är tillgänglig och som idrotten inte ser. Sevana Bergström jobbar på TRIS – Tjejers rätt i samhället, och driver projektet Ronjabollen där unga tjejer från resurssvaga områden i Uppsala kan träna fotboll och idrotta tillsammans. Tris är en ideell organisation som arbetar mot hedersrelaterat förtryck och våld och som, genom sina olika projekt, agerar mötesplats för främst unga tjejer som lever under dessa förutsättningar. Idén till Ronja växte fram under ett tidigare projekt som Sevana ansvarade för, Lilla Rummet, ett forum för unga tjejer med begränsat handlingsutrymme att träffas och diskutera viktiga och aktuella samhällsfrågor. Sevana berättar att det framkom under dessa möten att nästan ingen av tjejerna deltog i skolidrotten: – Det fanns alla möjliga olika ursäkter. Det kunde vara ont i magen, mens eller att de inte fick delta av föräldrarna.

80

Det var också väldigt många som skippade frukost och inte åt lunch i skolan för de tyckte den var äcklig. Sevana har själv bakgrund som fotbollsspelare på elitnivå och har egen erfarenhet av idrottens positiva inverkan, både fysiskt och psykiskt. Hon visste vilka fördelar som kommer med träning och ett aktivt liv och såg allvaret i det låga deltagandet i skolidrotten och den ohälsosamma inställningen till mat. Från början var Ronja-projektet ett sätt att introducera olika typer av idrott för unga tjejer, för att uppmuntra till fysisk aktivitet och ökad självkänsla. – Alla tjejer ska få möjlighet att röra på sig och få känna att man har kontroll över sin kropp. Vi testade klättring, bowling, dans. Vi spelade minigolf, var ute och sprang, simmade och spelade volleyboll. Vi tänkte att de skulle få testa allt och se vad de tyckte om att göra. Det visade sig efter ett tag att det som lockade mest var just fotbollen, att vara med i ett lag och spela match. – Man ville göra det som bröderna gör, och det som killkusinerna gör. Så då gick vi in mer för att fokusera på en sport, på fotbollen. 2014 döpte vi om det från Ronja-projektet till Ronjabollen.


Ronjabollen håller sammanlagt i fem träningar i veckan i fyra olika områden i Uppsala, Sävja, Stenhagen, Gottsunda och Gränby. Målgruppen gäller tjejer i åldrarna 8–15 år, men det finns möjlighet för de som vill satsa lite mer att gå vidare till IFK Uppsala som bedriver tjejverksamhet i samarbete med Ronjabollen. Sevana berättar att hon kan se hur Ronjabollen gör skillnad för de unga tjejerna som hon arbetar med, att det skapar utrymme att kunna tänka fritt och känna sig som en del av något större. – Man socialiseras som ung flicka att vara på ett visst sätt, att man alltid ska anpassa sig efter vad familjen vill, man förväntas bete sig på ett visst sätt. När vi börjar jobba med dem i Ronjabollen så stärks deras självförtroende, de börjar känna sig som en del av samhället. Och då märker jag att det börjar hända saker. Attityderna börjar förändras, de börjar ta för sig. Vi vill ju kunna skapa det fria rummet för våra flickor att få kunna tänka fritt, att få kunna göra det man vill på sin fritid, att få kunna välja vad man vill eller inte vill ha på sig när man går till skolan. Vi vill ju att våra tjejer ska kunna ta del av en fritid, att de ska ha en fritid överhuvudtaget. I Sverige har vi lyckats skapa en ganska bra idrottskultur

jämfört med många andra länder tycker Sevana. Men det som idrotten har misslyckats med är just att nå ut till den målgrupp som hon jobbar med, en grupp som inte är en del av majoritetssamhället och som kanske inte har ekonomin eller stödet hemifrån för att kunna ta del av idrottsverksamhet. Idrott kan vara en utmärkt plattform för att jobba med integration och jämställdhet menar hon, men då måste alla ha tillgång till den. – Våra tjejer står ju långt ifrån majoritetssamhället och de kommer aldrig kunna få ta del av det om de inte får rätt verktyg att jobba med. Har man aldrig rört på sig, aldrig ens sprungit 100 meter, så tror jag att man kommer tycka det är jobbigt att göra det i en klass med trettio elever. Vi vill ju att tjejerna ska komma in i idrotten i skolan. Vår verksamhet vill skapa möjlighet att komma ut i majoritetssamhället och vi har valt att göra det via idrotten. Jämställdhetsaspekten är en stark drivkraft i projektet som ju jobbar för att stärka unga tjejers självkänsla och självförtroende genom idrotten. Däremot förhåller sig Sevana något kritisk till jämställdhetsarbetet generellt inom svensk idrottskultur. – Har vi en mer jämställd idrott så kommer ju fler tjejer att

81


ta del av den. Men om man tittar på fördelningen idag, vilka det är som får förtur, vilka är det som får sponsringspengar, då är det ju oftast pojkarna som prioriteras och det är därför de ofta syns mer och har fler alternativ. Idrotten kan göra mycket mer för att skapa jämställd idrott. Riksidrottsförbundet måste ställa mer och tydligare krav på hur idrotten ska jobba mer jämställt. Det saknas tydlig kommunikation, strategier och riktlinjer för klubbarna. Det är där jag märker att det inte funkar alls. Sevana Bergström har egen erfarenhet av hur motigt det kan vara att jobba med större klubbar när det gäller jämställdhet och tjejverksamhet. Under hela 2014 fanns nämligen Ronjabollen som ett projekt i samarbete med Sirius. Men efter detta valde man att lämna samarbetet med Sirius för att bättre kunna fokusera på sin målgrupp och slippa anpassa sig efter klubbens egna prioriteringar. Projektet flyttades därför över till TRIS igen och nästa år kommer man starta en egen fotbollsförening, Ronja FK, där Ronjabollen kommer ingå. Sevanas engagemang är grundat i en stark tro på idrotten som en väg till integration och jämställdhet. Hennes förhoppning är att idrotten ska bli mer öppen och tillmötesgående. I våras blev Sevana Bergström nominerad till årets Eldsjäl för sitt arbete med Ronjabollen och sitt engagemang för idrotten, integration och jämställdhet. För Sevana är nomineringen särskilt betydelsefull eftersom det också belyser arbetet med själva projektet och de tjejer hon jobbar med. – Det är väldigt häftigt för att det ger uppmärksamhet på en målgrupp som sällan uppmärksammas. Det är det som betyder mest för mig. Jag tycker om att hjälpa till, att ta hand om andra, men också att kunna se en skillnad på vad som händer när man ger rätt verktyg och vägledning till ungdomar. Och vi har satt en jättebra grund nu i Ronjabollen som vi kommer fortsätta jobba med. 3 Årets Eldsjäl, Sevana Bergström

82


83


Emanuel Swedenborg. Portr av Per Krafft d.ä.

I höst ger mångårige Biz&Art-medarbetaren Lars Lambert, i samarbete med Helena Harnesk, ut boken ALLA TIDERS UPPSALA; en bred färgstark exposé över tusen år, från vikingatidens vadställe vid Kvarnfallet, medeltidens domkyrkobygge till dagens moderna industri-, universitetsoch tjänstemannastad.

HISTORIEBITEN av lars lambert svedenborg tur och retur Emanuel Swedenborg, vid sidan av Linné, stadens största internationella berömdhet, var ett av teologiprofessorn Jesper Swedbergs nio barn. Förutsättningarna var de gynnsammaste för en flygande start. Som granne vid Stora Torget hade han som pojke den väldige Olof Rudbeck, vars Atlantika säkerligen var en inspiration för den blivande andeskådaren. När fadern avvek till biskopsstolen i Skara inackorderades Emanuel hos sin äldre svåger, Erik Benzelius, rekordung universitetsbibliotekarie. Som informator fungerade Johan Moraeus, sedermera Linnés svärfar. Följdriktigt blev Emanuel student vid elva års ålder och strax inskriven vid det närbelägna universitetet. Sedan han disputerat företog han, inriktad på naturvetenskap, en flerårig bildningsresa. I London blev han förtrogen med det nyaste inom teknik och mekanik. Efter hemkomsten

84

till Sverige assisterade han Christoffer Polhem, var en tid förlovad med dennes dotter Emerentia och gav ut landets första vetenskapliga tidskrift Daedalus Hyperboreus, som fylldes med redogörelser för olika uppfinningar. Efter ett omfattande vetenskapligt författarskap om naturlärans principer och universums uppkomst genomgick Swedenborg på 1740-talet, under sina studier av människan och sökandet efter bevis på själens odödlighet, en religiös kris. Efter att ha upplevt en gudomlig kallelse ägnade han sig, vägledd av änglar och andar, drömsyner och visioner, åt att uttolka Bibelns sanna innebörd och utförliga beskrivningar av skapelse och himmel, vilka kom att utgöra grunden för den Nya Kyrkan som grundades av hans anhängare och öva inflytande på en rad diktare som Blake, Balzac och Baudelaire, Almqvist och Strindberg, Yeats, Borges och Milosz.


Swedenborgs sarkofag i Uppsala domkyrka. Sarkofagen i röd granit ritades av Gustaf Lindegren och bekostades med medel från 1909 års riksdag. Porträttmedaljongen av Swedenborg i profil, inramad av en lagerkrans, utfördes av Theodor Lundberg. Foto, Dan Pettersson.

Swedenborgs kista anländer till Uppsala den 19 maj 1908. Den färdades i strålande solsken från järnvägsstationen genom en flaggprydd stad, där gatorna kantades av människor som hälsade den förlorade sonens återkomst efter halvannat sekel. Anonym fotograf.

Swedenborg hade efter sin död i London 1772 begravts i Svenska kyrkan där. När den efter drygt hundra år skulle rivas bestämdes att hans kvarlevor skulle föras hem till Sverige och Uppsala domkyrka, vilket skedde i maj 1908. Ekkistan i vilken Swedenborg vilade, befanns strax vara alltför enkel. En värdig sarkofag krävdes. Efter riksdagsdebatt beviljades ett anslag på 10 000 kr och i samband med Vetenskapssocietetens 200-årsjubileum i november 1910 kunde sarkofagen i röd granit avtäckas. Tilläggas kan att den geniale andeskådarens kranium rekonstruerades och begrundades av en av stadens då verksamma rasbiologer. Historien slutar inte där. Tvivel hade länge funnits på att kraniet i kistan skulle vara det rätta. Efterforskningar visade att Swedenborgs kranium redan 1816 stulits av en svensk frenolog och fanns hos en antikhandlare i London. Först 1978

kunde den rätta skallen ropas in av Kungl. Vetenskapsakademin vid en auktion hos Sotheby´s i London och senare samma år nedlades det vid en ceremoni i Swedenborgs kista. Samtidigt gravsattes det ”falska” kraniet på Uppsala kyrkogård. Det berättas slutligen, att när locket skulle läggas på plats tappades en ficklampa ner i kistan. Det bedömdes vara alltför svårt att fiska upp den varför den så länge batterierna räckte belyste Swedenborgs skalle i sarkofagens mörker. 3

85


Det var en varm dag i juli och hamburgaren Bengt låg i en låda hos en farbror som sålde hamburgare. Nu kom det en tant som skulle köpa en hamburgare. Farbrorn tog upp Bengt och la honom mellan två bröd. Men när tanten skulle ta Bengt så hoppade Bengt iväg för att Bengt inte ville bli uppäten. Men farbrorn som sålde hamburgarna kastade sin kniv efter Bengt. Bengt gick av på mitten. Den ena halvan av hamburgaren Bengt sprang iväg. Men den andra halvan åt tanten upp. Den halvan som klarade sig blev sjörövare.

Bland hamburgare och semlor berättelsen om hamburgaren med tillhörande illustration skickade Erik Hedman till mig ganska nyligen. Han hade hittat sina skrivhäften från mellanstadiet. Den enda kommentaren till den bifogade berättelsen var: ”Vissa har stått still i sin utveckling.” Att skriva om Erik är både lätt och svårt. Jag känner honom väl och en del av det han gjort har jag själv varit delaktig i. Så det här blir en balansgång. Vi lärde känna varandra 1999 då jag som kurator valde ut honom tillsammans med sju andra att delta i Uppstickare på Uppsala konstmuseum. Det var en serie utställningar som skulle visa den nya generationens konstnärer i Uppsala. Erik Hedmans bidrag till utställningen var några små, helt fantastiska animationer – bland annat en apa som jonglerade med en pannkaka, en akrobat på en lustig häst och en elefant som födde ett ägg ur snabeln. Den sistnämnda animationen valde förresten konstredaktören Mårten Castenfors att publicera på Svenska Dagbladets webbgalleri samma år. Det var stort, minns jag. Oj, vad jag skrattade när jag läste berättelsen om hamburgaren Bengt här ovanför! Den som sett något av Erik Hedmans konst, känner säkert också igen berättandet, figurerna och den humoristiska twisten. Och han har såklart inte stått still i sin utveckling, han har snarare behållit barnets sätt att se och att berätta. Det är svårt.

86

JOHANNA UDDÉN

Det ligger kanske nära till hands att tro att en berättare med så tydliga bilder och detaljer väljer animation som uttrycksmedel. Men det tog ett tag för Erik Hedman. Inför gymnasievalet träffade han skolans syo-konsulent som konstaterade att han borde gå naturlinjen, för då kan man välja vilket yrke man vill. Erik tog sig visserligen fram under gymnasiet, men han var helt ointresserad av de naturvetenskapliga ämnena. – Efter gymnasiet lämnade jag helt naturvetenskapen, läste i stället konstvetenskap och kulturantropologi. Och eftersom jag fick studielån kunde jag ägna en hel del tid åt konst. Under den här tiden var jag med och startade Ateljé Fjärde våningen på Trädgårdsgatan. Det började med ett gäng entusiastiska kursare från konstvetenskapen som genom kommunen fick möjlighet att hyra lokal i gamla Skrapan. De skapade en ateljé som drevs av föreningen Fjärde våningen. Det var viktigt att lokalen låg centralt, så att det var enkelt för medlemmar och andra att ta sig dit. – Vi var 30–40 medlemmar som höll på med allt från konst och foto till poesi och musik. Det var puls och energi i ateljén. Vi hade grymma fester som både var roliga och viktiga för utvecklingen. Där knöt vi nya kontakter och fick chans att visa upp oss. Det fanns en ungdomlig energi i Fjärde våningen och flera av Uppsalas blivande kulturpersoner var med i föreningen.


Erik Hedman. Foto, Stewen Quigley

87


Berg- och dalbana med clown, Aguelimuséet

Erik berättar gärna om den här tiden, slutet av åttio- och början av nittiotalet. På Trädgårdsgatan fanns en fin gård där föreningen ordnade årliga gårdsutställningar. Det första året kom tusen besökare och den inhyrda korvvagnen gav stora intäkter. Året därpå köpte de in massor med korv, för att tjäna ännu mer pengar. Men det blev inte samma publiksuccé. – Efter det hade vi korv i frysen för ett år framåt! När Katarinaskolan skulle byggas blev föreningen flyttad till Nannaskolan. Och när den i sin tur byggdes om för att bli skola igen hamnade konstnärerna på Balderskolan, där sedan Musikklasserna flyttade in. Föreningen upplöstes och många konstnärer stod utan ateljé. Under sina år i Fjärde våningen hade Erik mer och mer insett att det var nödvändigt att gå en konstskola för att utvecklas.

Djungel på en tandläkarmottagning.

88

– Den första konstskola jag gick på var Gerlesborg i Bohuslän. Men jag fick lappsjuka och avslutade efter en termin. Sedan gick jag två år på Idun Lovén där bland andra Karin Mamma Andersson undervisade. Jag lärde mig mycket, men hade alltid problem när det kom till krokin. Jag kan verkligen inte teckna kroppar. Min krokilärare Irina Gebuhr fick till slut nog, ställde upp en tegelsten framför mig och sa: ”Du kan öva på den här i stället”. Jag kämpar fortfarande med realistiska bilder av människor. Efter åren på Idun Lovén gick Erik Hedman på grafiklinjen på Det Fynske Kunstakademi i Odense. Men när han kom in på Konstfacks särskilda animationsutbildning i Eksjö hoppade han av Odense och flyttade till Småland. Många är nog de barn som träffat Erik Hedman. Han har haft animationsverkstad i länets skolor och bibliotek i femton år. Han är ”Filmfarbrorn” som håller kurser i hur man på ett enkelt sätt kan göra sin egen animerade film. Han håller även animationsverkstad för vuxna till exempel på utbildningar som Konstfack och SLU, och på olika arbetsplatser. Ofta anlitas Erik att hålla offentliga animationsverkstäder på landets kulturhus och museer. Vid sidan av undervisningen gör Erik friare uppdrag, något som är nödvändigt för utvecklingen. Senast i våras deltog han i den stora utställningen Luftslottet på Norrköpings Konstmuseum. Och man kan numera se verk av honom på flera folktandvårdsmottagningar i stan.


Det är roligt att prata med Erik. Han berättar lika gärna om misslyckanden som om framgångar. Han blandar och ger på ett befriande sätt. Det handlar lika mycket om konst, som om sport och om resor. Och om hans ständiga längtan till Mexiko. – Jag bodde i Kalifornien som utbytesstudent efter ettan i gymnasiet. Det året betydde så mycket för mig. Där fanns Mexiko nära, som en lockelse. Det är något speciellt med öken och kaktusar. För mig står Mexiko för fantasi och drömmar. Jag vill egentligen inte jobba. Jag vill resa. Under den senaste resan till Mexiko gjorde Erik bilder med filtpennor föreställande de miljöer han befann sig i. Han berättar att det var ett sätt att komma bort från de vanliga motiven och bort från den animerade bilden. Motiven ja, de återkommer hela tiden – hamburgare, semlor, cowboys, clowner, bovar och kaktusar till exempel. Jag ber honom berätta varifrån det här kommer. – Jag älskar semlor! Och ända sedan jag gick i Eksjö har semlor varit viktiga. En av mina lärare där, Johan Hagelbäck, var helt besatt av semlor. Han köpte sju stycken på tisdagen, då hade han så det räckte hela veckan. Semlor påminner i formen om hamburgare, som jag åt ofta när jag bodde i USA. I Eksjö stod hamburgaren för storstaden, för längtan bort. För mig är hamburgaren en symbol för något positivt; resor,

tiden i USA, drömmar om det lyckliga livet. Samtidigt står den för något ont, för konsumtion och kommersialism. Den är ett tacksamt motiv. I många av Erik Hedmans animationer förekommer en clown som ser ut som Ronald McDonald. Delvis påverkades han under den tid han extrajobbade på McDonalds, men framför allt är det clownen i Stephen Kings bok It som inspirerat Erik. – Clownen står för både det goda och det onda. Jag har svårt för tivolin och cirkus men älskar det samtidigt. Under intervjun med Erik Hedman tar jag emot ett kort mobilsamtal. Under tiden tecknar han snabbt i mitt block: en apa slänger en hamburgare över en kaktus, mot Ronald McDonald. En typisk Erik Hedman-bild. Han kan bara inte låta bli. 3

89


Om författarkonstens grunder…

text & foto: Magnus Alkarp

N

u är det visserligen allmänt känt att den som läser Biz&Art från pärm till pärm har ett vackert inre, men den briljante läsare som inte bläddrade vidare när den milt sagt förskräckliga rubriken Om Författarkonstens grunder dök upp och förstörde allting, måste besitta karaktärsdrag av ett synnerligen ovanligt slag – och då menar jag framför allt den humor, den unika blicken för det komiska hos de stackars skribenter som överskattat sina själsgåvor och som tar i så de spricker. För det är ju tämligen uppenbart att den författare som skriver en artikel med titeln Om Författarskapets grunder inte har begripit ett dugg om författarkonstens grunder. Hur i helskotta kom jag på tanken att skriva en artikel med den rubriken? Från början hade den ju titeln Smultronställen. Det lät så vackert och tanken var så enkel: Alla människor har sina smultronställen, platser vi längtar till, som skänker andakt och ro. Somliga besöker dem så ofta de kan, andra vill minnas dem som de var och behåller dem i minnet, nästan som ädelstenar. Trots att jag vid flera tillfällen haft anledning att betvivla det, är författare också människor och om den iakttagelsen är riktig, har även författare sina smultronställen. Men då uppstod det genast ett problem – visst, jag har massor av smultronställen, men inte i helsicke kan en författare fara någonstans för att ägna oss åt att göra absolut ingenting. Att göra ingenting är fullkomligt omöjligt! Dag och natt är vi besatta av samma ihållande tanke: Jag måste skriva, jag måste skriva, jag måste skriva.

90

Fenomenet kallas Trigorins förbannelse och den som minns författaren Trigorins monolog ur Tjechovs Måsen vet exakt vad det handlar om: tvånget att alltid skriva ner det våra sinnen uppfattar. Det låter ju som en klockren definition på någon slags psykisk sjukdom, skulle det vara författarkonstens grund? I sådana fall är det en skamlig syssla! Vi avlyssnar vår omgivning, hör någon säga något på pendeltåget, noterar en gest och lägger det motsägelsefulla i gesten på minnet. Vi sitter på ett kafé och väntar på en vän och någonting händer på andra sidan gatan, en ung man tappar sin plånbok på trottoaren, en förbipasserande kvinna böjer sig ner, tar upp plånboken och ger den till mannen. Det leende hon får, och kanske det leende hon besvarar, är så enastående att det bara måste in i nästa roman. Och så där håller det på. Författarkonstens grunder? Kyss mig i … det är en farsot, inget yrke. Men det är klart. Skrivandet har tagit mig till ställen som jag annars aldrig hade kommit till och på dessa platser har jag träffat många intressanta människor – översättare, barnboksillustratörer, kända författare, okända författare, poeter, dramatiker, världskända filmregissörer och manusförfattare. I många fall handlar det om vänskap för livet. Dessa möten har betytt mycket och det var just dessa mötesplatser som jag ville skildra. Men efter att ha tänkt på saken – en underskattad syssla, prova det någon gång – insåg jag att det fanns en uppenbar risk att den texten i själva verket skulle komma att handla om mig själv. Om det finns något jag är allergisk mot så är det författare som skriver om sig själva.


…eller smultronställen

Precis som musiker, bildkonstnärer eller skådespelare, kommer författare i alla möjliga former, färger, sinnesstämningar och erfarenheter. Vad vi alla har gemensamt är att våra yrken är att vara våra namn, det gör oss sårbara, vi lever ständigt utanför vår comfort zone, riskerna är stora, och gudarna ska veta att den som satsar på ett författarskap riskerar mycket. Därför är det inte särskilt egendomligt att vi alla har ett starkt bekräftelsebehov och ett minst lika starkt behov av uppmärksamhet. Men med åren, i alla fall mina, blir det där med bekräftelse ganska ovidkommande och uppmärksamhet behöver jag inte längre söka. Så de här raderna ska inte handla om mig själv eller mitt så kallade ”författarskap”, men eftersom rubriken lyder Om Författarkonstens grunder och jag råkar vara författare, kommer jag inte förbi det ämnet – i synnerhet inte som jag i åratal har försökt att begripa mig på vad författarkonstens grunder skulle kunna vara. Några små tips har man fått förstås, passande nog på mina ”smultronställen” – några av de där Författar- och Översättarcentra som finns lite varstans i världen. I våra stipendie-ansökningar påstår vi förstås att vi åker dit för att påbörja eller avsluta någonting storslaget, men i själva verket är det för att spionera på folk, studera gatulivet och sedan använda nätterna åt att laga mat med andra författare. Ett sådant ställe är i huset på Monte Smith, det Internationella Översättar- och Författarcentrat på Rhodos. Där kan man lära sig mycket.

P

Ovanför den moderna staden Rhodos svävar ett litet berg som turisterna kallar Monte Smith, men som egentligen kallas Agios Stephanos. Där ligger Akropolis, Apollons tempel och den fantasifullt restaurerade ”teatern” (som egentligen är ett Odéon – teatern var mycket större och har ännu inte påträffats). Där, på bergets norra sida och på en lodrät avsats nästan hundra meter över havet, ligger ett stort och vackert gammalt hus varifrån man har en oöverträffad utsikt över havet och den nya staden – Nea Chorio. Lyckligtvis slipper man turistlivet här uppe. På 1800-talet ägdes huset av den brittiska flottan, som sedan sålde det till en förmögen turkisk handelsman som i sin tur, under 1920-talet, insåg att han inte behövde fyra lyxvillor och därför beslutade sig för att skänka huset till den judiska församlingen på Rhodos. Det är bara en av många berättelser om hur väl islam och judendom levde tillsammans. Huset blev ett av Rhodos viktigaste rabbinat – ett judiskt ”prästseminarium”. Sedan kom italienarna, strax därpå Mussolini, men det var först när tyskarna ockuperade ön som nationalsocialismens respekt för lärdom visade sitt rätta ansikte. Ett tjugotal blivande rabbiner torterades och sköts ihjäl här inne. Därefter förföll huset, tills någon insåg att det borde återuppstå som en hyllning till den nästan 2 400 år gamla tradition som gjort staden så berömd – som samlingsplats för författare från hela världen. 1996 blev jag inbjuden att stanna där i några veckor. Det blev mitt andra hem. Det finns en trappa utanför Författarcentrat, och där har många översättare och författare funnit

91


sitt smultronställe. Det är inget särskilt med den trappan, räcket är livsfarligt och cementen har vittrat, men på nätterna diskuteras det livligt just här. På morgnarna, särskilt vid soluppgången, brukar vi som är morgontidiga sitta där, lite lagom utspridda, hänsynsfullt moltysta och försjunkna i våra egna tankar. På Rhodoscentrat träffar man översättare och författare från jordens alla hörn, och eftersom de flesta författare och översättare reser på begränsad budget är det gemensamma måltider som gäller. Att laga mat tillsammans med excentriker utan minsta kontrollbehov är en upplevelse man sällan glömmer. Diskussionerna vi kan ha medan den ene hackar lök, den andre spenat och den tredje försöker göra philosdeg till spenatpajen är ofta sådana man lägger på minnet. Det är då den gamla översättaren från Kiev berättar om sina minnen av massakern i Babi Jar. Det är då kvinnan som växte upp i Östberlin berättar om livet i DDR och det är då den japanske författaren förklarar att den japanska kokkonstens grundsats är ”the taste of nothingness” och hur många år det tog honom att lära sig äta pizza. När man reser hem har man fler recept på intressanta maträtter i bagaget än kopior av besökarnas poesi och noveller.

P 92

Författarkonstens grunder? Ju mer jag tänker på saken, desto omöjligare blir hela upplägget, för hur i hela friden skulle någon tro på mig om jag exempelvis berättade att det är ett känt faktum att ingen författare är upphovsman till sina egna berättelser. Men så är det. De finns redan där, de trillar liksom bara ner framför dem som har ögonen med sig. Ett annat känt faktum är att det är gestalterna i en roman som skriver berättelsen snarare än den som nedtecknar den. Man placerar personerna i en gatukorsning med avsikt att de ska svänga av till höger, men i stället får de för sig att gå till vänster – varpå de mest egendomliga saker inträffar. Nu tänker kanske någon bekymrad läsare att det nog vore bra om några snälla farbröder kom och hämtade författaren till dessa rader och tog med honom till någon inhägnad anstalt, så att både han och allmänheten fick vila ut i några år. Men jag är ledsen, det är så det hela fungerar. Det händer hela tiden: rubriken till en artikel förändras från Smultronställen till Om Författarkonstens grunder, städer byter namn, gestalterna i en roman kan få egna idéer om saker och ting och det finns ingenting du kan göra åt den saken – faktum är att det är ett typiskt nybörjarfel att ens försöka. När det händer gör du i stället bäst i att luta dig tillbaka och se vad de hittar på härnäst. Om de överraskar dig till vanvett, har de nämligen blivit levande och i samma stund som de blir just


det, har du något som mycket väl kan bli en läsvärd roman. Det krävs en hel del övning och plågsamma misslyckanden för att man ska göra den dyrköpta och ganska tidkrävande erfarenheten, men du kommer aldrig ifrån det: en bra historia berättar sig själv. Din uppgift är att fundera över hur den ska berättas. Språk är viktigt, men reglerna en tolkningsfråga. Adjektiv bör man undvika – om det inte ligger en poäng i att behålla dem. Men undvik adverb, det är en styggelse. Endast författare med svikande själsgåvor eller onda avsikter behöver förklara exakt hur fort någon sprang eller hur illa huvudpersonen/författaren ansåg att det lät när taket ovanför honom föll in. Det ska redan ha framgått huruvida springaren har bråttom eller inte, och vi vet redan att det låter förskräckligt när ett tak ramlar ner. Det är förstås en viktig grundregel – skriv inte läsaren på näsan. Lika flexibelt är det med interpunktionerna. En fransk författare blev plötsligt dödstrött på en diskussion om kommatering. Med sedvanlig fransk briljans, och väldigt franska gester, konstaterade han att det där med kommatecken var ett problem som på sin höjd var viktigt för mellanstadieelever. Hans inställning i frågan var enkel: ”Författare sätter kommatecken när de inte är säkra på hur de ska avsluta meningen, det är allt! Och svårare än så är det förstås inte.

P På Rhodos fick jag också lära mig att man aldrig skulle bry sig om sina upplagesiffror. Ingen brittisk författare är så förknippad med Rhodos som Lawrence Durrell (1912 – 1990). Han räknas som en av de största brittiska författarna under 1900-talet, och inte minst tycks han reseskildringar vara storsäljare än idag. Och det var just Durrell som påpekade faran i att stirra på sina upplagesiffror – han visste mycket väl hur lätt det var att bedra sig på den punkten. Durell kom till Rhodos som brittisk informationsofficer dagarna efter befrielsen från tyskarna. Han konstaterade genast att det som jordbävningar, perser, romare, goter och italienare hade försökt förstöra i mer än två tusen femhundra år, lyckades tyskarna åstadkomma på några månader.

Britterna hade gett Durrell tämligen intetsägande instruktioner, så han frågade grekerna vad de tyckte att han borde göra. De bad Durrell att få igång en något sånär fungerande nyhetsförmedling på de så kallade Tolvöarna. Det var inget enkelt slit, tryckpressen trilskade, papper och trycksvärta var en ständig bristvara. Och att distribuera tidningen till öarna var ett livsfarligt uppdrag, tyskarna hade tagit ryktet om sin grundlighet på fullaste allvar och hade därför minerat varenda vattendroppe i det egeiska havet. Men har greker bestämt sig för något, då blir det så. De fick igång den gamla tryckpressen, fick tag på högkvalitativt tidningspapper från Sverige och kunde snart sprida Durrells tidning på de närbelägna öarna. Öborna törstade efter nyheter, avstängda som de hade varit från världen i mer än trettio år. På en liten ö utanför Leros verkade nyhetstörsten vara outsläcklig, till Durrells stora förvåning var upplagan större än antalet öbor. ”Durrell älskade mysterier, därför blev han överlycklig när han fick höra att det bara var prästen som var läskunnig på den lilla ön. Han for genast dit, bara för att konstatera att det enda skälet till att hans tidning gick åt som smör var att öns fiskare hade upptäckt att Durrells tidningspapper var fantastiskt bra att slå in fisk i.” Efter detta förhöll sig Durrell alltid misstänksam mot sina egna upplagesiffror, man kunde aldrig veta om folk läste vad han hade skrivit, eller helt enkelt bara slog in fisk i dem.

P Man ska helst inte mata katterna på Rhodoscentrat, men den som kan motstå ett gäng unga småkatter som accepterat dig, som småpratar med dig och som lägger sig i ditt knä när du sitter ute och skriver, ja då ger du dem också mat när de är

93


Nu sitter jag här och försöker begripa hur jag ska ägna dessa sista rader åt att rädda den här katastrofala artikeln om författarkonstens grunder. Och först nu inser jag att svaret på den frågan faktiskt satt uppspikad på en anslagstavla på just Rhodos författarcentra! Här på centrat upprättade nämligen författaren N’gbendu Zambesi en mycket strängt hållen lista på inte mindre än tjugofyra regler för berättarkonsten, av vilka jag särskilt har fäst mig vid den tredje. Till skillnad från den första regeln, den som gör gällande att den som berättar något helst skall ha något att berätta, och regel nummer två, som påpekar det enfaldiga i att berätta sådant som redan är uppenbart, antyder berättarkonstens tredje regel att berättaren bör strunta i de återstående tjugoen reglerna eftersom författare ändå gör bäst i att berätta fritt ur hjärtat och låta avsikterna dansa in som levnadsglada menuetter i stället för att påtvingas läsaren som en övertydlig preussisk marsch – allt annat vore en förolämpning, inte minst mot de klipska recensenterna! Zambesi krävde att man skulle följa hans tredje regel med beslutsamhet, såvida man inte fann den lika löjlig som de övriga tjugotre. Det sägs att en ilsken och kränkt författare från ett land där författare ofta sägs bli just ilskna och kränkta, under dramatiska gester försökte riva ner Zambesis regler, och visst är det lite lustigt att samme kränkte författare faktiskt har skrivit en bok med titeln Att förstå författarkonst? hungriga, allt annat vore ju otänkbart. Katter visar inte sin uppskattning så där utan vidare. Och det där med katterna på Rhodos är på sätt och vis också Durrells förtjänst och ve den som raderar en annan författares livsverk! Ett av Durrells svåraste uppdrag under kriget var nämligen att skaffa fram mat åt befolkningen. Under belägringen hade de flesta husdjur hamnat i grytorna. När tyskarna omsider kapitulerade visade det sig också att öns alla katter var uppätna, så när som på en döv gammal hankatt som, när han inte låg och sov, var på väldigt dåligt humör. Durrell insåg att det lätt kunde leda till katastrof. Om råttor och skadedjur fick härja ostört, skulle de lätt kunna göra slut på den lilla spannmål som fanns. Trots hoten från de ännu aktiva tyska ubåtarna i Medelhavet, beslutade sig därför Durrell och den engelska administrationen för att under brinnande krig skicka en konvoj till Cypern, där man samlade ihop några av öns trevligaste katter och övertalade dem att följa med till Rhodos. En författare på Rhodos hävdade att en av de katter hon hade förbarmat sig över – eller vem det nu var som förbarmade sig över vem – var en god korrekturläsare. Kan stämma, det sägs att de cypriotiska katterna är en smula klipskare än många andra, följaktligen fortsatte de med att låtsas vara oumbärliga även långt efter kriget. Det rådde inga tvivel om deras entusiasm, men de blev snart så feta att de blev en skam för sitt släkte. Men de gjorde sitt jobb, det kan man aldrig ta ifrån dem.

94

P N’gbendu Zambesi har förstås rätt, strunt i reglerna. Man bara observerar och lägger på minnet, sedan går man hem och skriver i full galopp. Allt som egentligen krävs, förutom läskunskaper, är en väldigt förstående livskamrat och en lagom läskunnig katt. 3


95


Här börjar allt med frågorna

AV ANDREA DAHLKILD

CEMUS, universitetets centrum för hållbar utveckling, är ovanligt på många sätt. Inte minst för att en stor del av verksamheten drivs framåt av studenter. Här vänder man också upp och ned på formerna för traditionell undervisning och det på en enkel premiss: i konfrontationen med de stora överlevnadsfrågorna kan man inte nöja sig med business as usual.

96


Viss trängsel råder i Cemus lokaler på Villavägen 16. En liten bit ifrån oss sitter den delegation av studenter som ska resa till COP22, det internationella klimatmötet i Marocko. Konferensen där världens länder nu samlas för att följa upp det klimatavtal som nätt och jämnt klubbades i Paris förra året. Isak Stoddard, tf. programdirektör på Cemus, kom även han till centret som student. Han var en bra bit in i sin civilingenjörsutbildning, men hade länge haft en krypande känsla av att den nog inte skulle leda till något nirvana. Efter ett sabbatsår med språkstudier i Spanien och jobb som jordbävningsingenjör i San Diego, bestämde han sig för att ändra riktning. – Jag sökte allt möjligt och valde till sist en kurs i global ekonomi här på Cemus. Och det var ett riktigt uppvaknande – omtumlande och utmanande från början till slut. Föreläsningarna var så jäkla bra och inspirerande, det fanns en tanke bakom varje moment. Sedan var det spännande att folk kom från så många olika discipliner. I min projektgrupp fanns en sociolog, en ekonom och en ekolog. Det tog mig faktiskt ett tag att förstå att det var studenter som koordinerade kurserna, och hur det kunde resultera i en så pass meningsfull och bra utbildning. Cemus är ett unikt studentdrivet universitetscentrum med målet att bidra till en bättre, mer hållbar värld. Här vänder man sig mot den standardmässiga formen för utbildning, den som utgår från en enskild disciplin eller ett forskningsmaterial. Här börjar allt med frågorna. I nära samarbete med

Isak Stoddard, tf. programdirektör på Cemus. Foto, Sarah Thorén

forskare och andra praktiker, initierar, planerar och driver studenter kurserna som är öppna för alla, oavsett bakgrund. Och Cemus tvärvetenskapliga kurser är antagligen bland det mest pedagogiskt innovativa Uppsala universitet har att erbjuda. När Isak Stoddard några veckor efter terminsstart såg att man behövde nya kursamanuenser, tvekade han inte att söka. – Jag fick uppdraget att hålla i en kurs om Östersjöregionen. Det var en lyx att få skapa sin drömkurs och jag kände ett enormt ansvar. Om två månader skulle femtio studenter från hela världen komma för att läsa den. Bakom kulisserna fick jag förståelse för hur allt gick till, hur kursinnehållet diskuteras kritiskt både i de arbetsgrupper som håller i planeringen, men också av studenterna under själva utbildningen. Det jobbet ändrade riktningen för mitt liv. Jag lärde mig att omsätta idéer till handling.

97

Ü


Det handlar om att förhålla sig till något svårt utan att bli passiv.

Cemus kurser i hållbar utveckling hämtar perspektiv från flera olika vetenskapsområden. De utmanar ofta till kritiskt granskande av våra djupaste värderingar och världsbilder, vilket kan göra dem ganska krävande. Hur kombinerar man det goda livet med ett ansvar för kommande generationer? Vilka teknologiska framtidsscenarier är sannolika, och önskvärda? Den kritiska hållningen är också nära sammankopplad med en kultur av aktivt ifrågasättande, både i relation till det egna lärandet, men även till utbildningens utformning. – Vi försöker förmedla till studenterna att de får styra kursinnehållet, att de till exempel kan intervjua föreläsaren istället för att bara lyssna på föreläsningen. Ibland lägger vi en vecka i slutet av en kurs som de själva kan fylla utifrån perspektiv som de tycker har saknats. Det gäller att skapa förutsättningar för studenter att kunna dekonstruera sin tidigare uppfattning om vad lärande kan vara. Vissa är lite skeptiska i början. Anna Joos och Malin Andersson delar på ansvaret för nästa termins omgång av kursen Teknik, makt och mänsklighetens framtid. De är överens om att Cemus styrka ligger just i det stora utrymmet för studenterna. – Här är det inte så att en professor står och håller en monolog för anonyma studenter som lämnar in en tenta i slutet av kursen. Folk kommer från hela världen och har olika bakgrund, och gruppens samlade erfarenheter blir en del av utbildningen. Om man vill förmedla en djupare kunskap om hur illa det står till i världen kanske man inte kan välja den traditionella formen för undervisning, säger Anna Joos och Malin Andersson instämmer: – Det krävs mer reflektion och en medvetenhet om att vi inte har alla svar.   Cemus kom till i början av 90-talet, rimligt nog som ett initiativ från en grupp studenter. En av dem var Niclas Hällström. Han har för länge sedan lämnat över ansvaret för centret, men medverkar fortfarande som bland annat föreläsare. – Allt började med den där kursen, säger han och pekar på en bok med titeln Människan och naturen. Vi presenterade idén för universitetsledningen som en protest mot förlegad pedagogik, och mot avsaknaden av en tvärvetenskaplig kurs

98

om de stora globala överlevnadsfrågorna. Till vår förvåning fick vi gehör. Kursen blev verklighet, och ledde så småningom fram till att Cemus bildades. Massor av studenter har avlöst varandra under de 25 år som gått, men centret har varit lika vitalt hela vägen. Idag finns inte bara ett stort utbud av kurser under Cemus flagg, utan också en mängd andra aktiviteter, främst i form av samverkan med världen utanför universitetet. Verksamheten i sin helhet är så bred att den faktiskt är svår att överblicka – symptomatiskt för en miljö där det är enkelt att verkställa sina idéer. Cemus ger en känsla av lätt andning, av innovation och optimism. Och detta trots att de frågor man jobbar med faktiskt är oerhört tunga. – Pessimism of the mind, but not of the will, säger Isak Stoddard. Det handlar om att förhålla sig till något svårt utan att bli passiv. Om man bara pekar på alla problem får man en psykologisk låsning, så det gäller att hitta en balans mellan att agera utifrån sin kunskap, och att ifrågasätta sitt eget agerande. Jag tror att många upptäcker något i sig själva här på Cemus. Sin egen kapacitet kanske, kombinerat med en djupare förståelse för vilken ohållbar värld vi lever i. En grundläggande övertygelse på Cemus är att den som exponeras för de globala överlevnadsfrågorna kommer att förändras, dra slutsatser och sannolikt vilja göra något åt problemen. Om vi ska kunna angripa klimatförändringarna på ett effektivt sätt behövs kreativa individer, ödmjuka men handlingskraftiga, med en holistisk förståelse av både världen och sig själva. Så hur ska ett universitet kunna bli en mötesplats för den sortens individer? Ett universitet som tillämpar enbart disciplinär och slentrianmässig undervisning kan det inte, enligt Cemus filosofi. – Universitetet är en del av samhället och har en unik roll att spela i arbetet för en mer hållbar framtid. Hållbarhetsproblematiken är i grunden en etisk fråga, där den yngre generationen kommer att behöva leva i den värld, och med de konsekvenser, som vi orsakar med dagens tänkande och agerande. Därför behövs en diskussion om vilken typ av kunskap vi genererar och vilka som äger den, avslutar Isak Stoddard. 3


OL

C

ND

N 125 o

VA L L

A KTIE B

E RI

LI

A

T E G

-1891-

FÖRSTA ADVENT LANSERAR VI VÅRT 125-ÅRSKAFFE. HÅLL UTKIK I DIN BUTIK. HÄLSNINGAR

99


Fly vintern till tropikerna! Det kan vara skönt att ta en paus från snöskottning och annat vinterbestyr. Frostig fimbulvinter eller moddig slask och moln ända ner till knävecken, efter ett tag med mörker, vantar och stickade luvor drömmer många om tropiska äventyr. Men varför lägga en förmögenhet på att resa halva jorden runt? Det är varken nödvändigt eller klimatsmart. Det tropiska äventyret kan avnjutas på nära håll, i alla fall om man bor i Uppsala. Botaniska trädgården! Där, i Uppsala universitets varmaste famn, i det tropiska växthuset, har alla en möjlighet att tina upp och få sina livsandar väckta. För den nätta summan av endast femtio kronor kan man vandra långsamt i några timmar i tropisk miljö bland orkidéer, lianer, palmer, insektsätande växter och mycket annan exotisk växtlighet som ursprungligen hör hemma i ett varmare klimat. Tropiska växthuset bjuder den vinterfrusne på en värmande resa för alla sinnen över öken, regnskog, stäpp och savann. Stort och litet samsas i växthusets livgivande värme. En av de största växthusväxterna är jättenäckrosen Victoria och den minsta, knappt synlig för ögat, är Wolffia arrhiza, en dvärgandmat liten som en prick. Den heliga lotusen med sina ätliga nötter kan betraktas här. Här finns också, bland annat, många

100

tropiska kulturväxter som utgör råvaror till produkter som vi använder dagligen i Sverige, men som många av oss nordbor aldrig har sett i verkligheten: Manillahampa som används till tepåsar, oljepalm som ingår i tvål och shampo, kakaoträdet som ger choklad. Behöver du en exotisk tillflyktsort när vintern känns lång, så är ett besök i det tropiska växthuset i Botaniska trädgården ett enkelt och överkomligt alternativ för att tillfredsställa behovet av värme och grönska. Se bildsviten på följande sidor. Allt det fina kan avnjutas på riktigt. 3

Öppettider Tropiska växthuset mån–fre: 9–15 lör–sön: 12–15 (sep–maj) Entré 50 kr.

botanical.garden@botan.uu.se


Foto, Stewen Quigley 101


102


103


104


105


Jag gör teater som folk har en relation till och vill se och uppleva.

Regissören Ronny Danielsson är tillbaka på Uppsala stadsteater med en uppsättning av SPELMAN PÅ TAKET.

Patriarken Tevje intar scenen Det går bra för Uppsala Stadsteater. Teatern har, sedan 2006, mer än dubblerat antalet produktioner och publiksiffrorna har ökat därefter. Under 2014 slog man publikrekord, till viss del tack vare den publikdragande succémusikalen Cabaret med folkkära Sarah Dawn Finer i huvudrollen. För regi stod Ronny Danielsson, regissör och ansvaring för Malmöoperans turnerande verksamhet som då gästade Uppsala. Nu är Ronny tillbaka i Uppsala med en uppsättning av Spelman på taket, musikalen om livet i den judiska byn Anatevka, patriarken Tevje och hans giftasvuxna döttrar som ifrågasätter traditionerna och motsätter sig arrangerade äktenskap. Berättelsen handlar om ett patriarkat som håller på att falla samman, berättar Ronny, men även om förföljelsen av judar i ett tidigt 1900-tals Ryssland och om att tvingas skiljas från sina nära och kära. – Det handlar om en familj som krackelerar, ett patriarkat som krackelerar och en pappa som försöker hålla sin familj i ett järngrepp. Det kändes väldigt up to date. Och sedan kändes också innehållet väldigt aktuellt. En hel by tvingas bli flyktingar i sitt eget land. Man har inte ändrat särskilt mycket i själva iscensättningen eftersom berättelsen är så pass tydligt förankrad i 1905, förklarar Ronny. Men han tror ändå att pjäsen kommer bränna till eftersom temat är aktuellt även idag, med flyktingkrisen i Europa och de främlingsfientliga vindar som blåser inom och utanför Sverige.

106

AV JOELIN QUIGLEY-BERG

– Visuellt sett är det ju 1905, men det ska kännas nu, det är det jag tänker. Jag tror att det kan bli en bra diskussion om vad som händer just nu. Detta är ju en judisk bosättning i Ryssland som blir fördriven, men det skulle lika gärna kunna vara en muslimsk, en kurdisk eller vad som helst. Musikaler är ofta uppbyggda på ett sätt som ska vara underhållande, men kan i grunden behandla rätt tunga samhällsfrågor. Cabaret handlar till exempel om nazismens intrång i 1930-talets Tyskland. Sound of Music har ett liknande upplägg, där är hotet från nazisternas frammarsch i Europa ständigt närvarande. Många andra musikaler handlar om svek, svält, social misär, gängmentalitet och till och med mord – ta till exempel de dramatiska omständigheter som ligger till grund för Kristina från Duvemåla, Jesus Christ Superstar, West Side Story och Chicago. – Musikteatern är upplagd på ett speciellt sätt. Ofta är det en väldigt stark historia och sedan blir det ett underhållningsmoment. Ena minuten är man starkt engagerad, sedan blir man underhållen en stund och så går det, fram och tillbaka. Den rytmen finns inbyggd i musikalens form. Musikal är en uppskattad form av teater. Den lockar människor till teatersalongerna och fyller de stora scenerna. Det är något som alla har en relation till, menar Ronny, och därför drar det också ofta stor publik. Men det som är folkkärt och allmänpopulärt pryds sällan med särskilt hög kulturstatus. Samma dag som vi pratas vid har Bob Dylan

Kostymrepetition SPELMAN PÅ TAKET. Premiär på Uppsala stadsteaters stora scen den 12 oktober. Foto, Stewen Quigley


107


utnämnts som Nobelpristagare i litteratur och Ronny drar en parallell mellan Dylans och musikalens betydelse i ett kulturklimat som ofta prisar den mer svårtillgängliga konsten: – När experterna satt och pratade om Nobelpriset sa de att det aldrig brukar bli någon som folk känner till. Därför var det så roligt att Bob Dylan fick det, att det blev något som är förankrat hos folket, att alla har en relation till det. Så känner jag också. Jag gör teater som folk har en relation till och vill se och uppleva. Sen finns det annan teater också och båda behövs. Det är viktigt. Spelman på Taket blir den fjärde musikaluppsättningen på fyra år som Ronny regisserat för Uppsala stadsteater och han hoppas det blir fler. – Jag trivs bra här, det är därför jag kommer tillbaka hit. Och här finns också en bra ensemble som fungerar väldigt bra, som jag trivs med och som också kan sjunga. Det är viktigt när man ska göra musikteater. Man kan tänka sig att Spelman på Taket kommer dra en hel del publik bara med tanke på välkända sånger, så som Om jag hade pengar, fartfylld klezmerinspirerad musik och en dramatisk berättelse. Men Ronny hoppas också att man når ut till en publik som berörs mer direkt av musikalens tema, till exempel asylsökande, nyanlända, och folk som jobbar med flyktingar i någon mån. Det finns en fördel med musikalens glättiga förpackning förutom att det lockar

108

publik. Den tillåter nämligen att man lättar på locket till en del tunga frågor och samhällsproblematik som annars gärna fastnar i den politiska diskursen och i internets allra dunklaste vrår. Ronny lockades av Spelman på Taket just på grund av att berättelsen känns aktuell, trots att den utspelar sig för mer än ett sekel sedan. Som han säger själv, innan han skyndar iväg för att fortsätta med repetitionerna: – Jag hoppas att det blir en uppsättning som ändå bränner till. Det är min ambition. 3


3.12.16 – 12.2.17

MARJA GRÄSET ANDERSSON På liv och död

Utställningen ingår i Kulturfestival på finska/ Kulttuurifestivaalit suomeksi 15.11–8.12

109


UPPSALA>>>> STADSTEATER 110

BILJ/INFO: 018-14 62 00 WWW.UPPSALASTADSTEATER.SE


Klaus Pontvik. Foto, Sarah Thorén.

Eftertanken Hur många gånger någon sagt ”Uppsala Internationella gitarrfestival har placerat Uppsala på kartan” är omöjligt att säga. Själv tappade jag räkningen redan efter första året, och det har gått tretton år sedan dess. Uppenbart är dock att Gitarrfestivalen blivit något som alla i Uppsala har anledning att vara utomordentligt tacksamma för. Eftertanken är därför denna: 1929 skrev Evert Taube den nu för tiden sällan spelade Stockholmsmelodi som inleds med den dramatiska textraden ”Se hur hela Uppland står i lågor”. Hade Evert fortfarande varit i livet, hade han viftat med armarna och hävdat att stycket är mer aktuellt än någonsin. För över landet sveper nu en präriebrand som får förra årets skogsbrand i Västmanland att framstå som en eldsvåda i en papperskorg. Alla brinner. Platsannonserna söker dig som brinner för human resources, intern postdistribution eller uppdraget att fixa fika. Och medierna intervjuar jubilarer som brinner för svampplockning, sommarstugan eller sin katt. Allt det där är ju alldeles utmärkt bra. Motiverade medarbetare uträttar mer. Engagerade människor mår bättre. Med fler eldsjälar blir samhället rikare. Så egentligen har jag bara en enda fråga: Vad ska vi nu säga om Klaus Pontvik? Rickard Weidstam

111


upptäck! av johanna uddén

KONST FÖR HÄLSAN Kvarteret Munin håller på att förvandlas. Bland annat flyttar Akademiska sjukhusets barnhälsovård in i lokalerna. Landstingets kulturenhet är de som alltid förser de olika landstingslokalerna med konst. Tanken vid barnhälsovården är att konsten ska skapa tydliga upplevelser i väntrum och andra allmänna lokaler. Konsten rymmer stor variation i tekniker och uttryck för att fungera för olika åldrar och för olika typer av besökare. Det finns mycket konst här, men jag nämner bara två verk, gjorda av två av mina favoritkonstnärer. Från alp till öga av Lars Arrhenius beställdes specifikt till barnspecialistmottagningen redan 2010, och har nu fått flytta med. Det är ett slags piktogram över alfabetet där illustrationen bildas av den aktuella bokstaven. Gjort med humor och distans, som vanligt när det gäller Lars Arrhenius. Species (seaweed) är en hängande skulptur av Carin Ellberg från 2016. Den är 75 centimeter hög och materialet är järn och glas. Skulpturen har ett fint poetiskt uttryck och svävar fritt och lätt, kanske som sjögräs. Carin Ellberg, Species (seaweed), 2016

Lars Arrhenius, Från alp till öga, 2010

112


Archus Arkitektur

NYA SKÖNA PLATSER Det som jag förr kallat posthuset fick en helt ny skepnad förra året när det byggdes till med två våningar i guld. Mycket stiligt! Men inte nog med det, nu står resten av bygget snart klart – ett hotell med guldfasad länkas nu ihop med posthuset och platsen framför hela komplexet får en publik prägel. Allt är ritat av Erik Bruhn på Archus Arkitektektur, ett kontor som även ligger bakom den prisnominerade Högåsskolan i Knivsta. På platsen, eller torget, ut mot Bäverns gränd kommer entrén till Elite Hotel Academia att ligga, liksom hotellkedjans gastropub Bishop Arms med en uteservering i bästa solläge. Hotellet kommer att erbjuda flera konferenslokaler, tvåhundra rum och en relaxavdelning. För mig som inte behöver bo på hotell i city, kommer siktet att vara inställt på den coola restaurangen med skybar på takvåningen där vi får utsikt över hela stan. Enligt uppgift blir det en restaurang med höga ambitioner. Låt oss hoppas! Allt öppnar i början av mars.

KLARA LEWIS Du har väl inte missat Uppsalas nya stjärna på electronica-himlen? Klara Lewis heter hon. Hon kallas ljudskulptör, vilket är ett bra epitet. Hon samplar ljud och bild och skapar därmed nya audiovisuella rum som ger en skön helhetsupplevelse. Fram till 21 december kan du höra Klara Lewis verk Up i trapphuset på Uppsala konstmuseum. Den 9 december spelar hon på Uppsala Konsert & Kongress och i maj 2017 kommer hennes nya album. Håll koll!

Foto, Hampus Högberg

ü

113


KLOSETTER Nu flyttar Hotell Linné ut ur sina lokaler. Men vad vet du om huset? Det kallades Klosettpalatset när det byggdes som ett studentbostadshus 1936. Arkitekt var Eskil Sundahl, en av de arkitekter som tog till sig funktionalismen tidigt. Strikt 1930-talsfunktionalism är ovanligt i Uppsala och Klosettpalatset är ett av få exempel. Huset var modernt. Alla studentrum i huset fick egen toalett och dusch, något som var mycket lyxigt. Jag har i mitt bakhuvud en story som pappa berättade om Klosettpalatsets invigning: att alla studenter skulle spola i sina toaletter exakt på samma tidpunkt och att avloppen kollapsade. Oavsett om det är sant eller inte så har det alltid hjälpt mig att komma ihåg byggnadens namn.

Snapshot från Svenungssons ateljé. Foto, Johanna Uddé

DET EVIGA NUET ”Klosettpalatset”. Foto, Stewen Quigley

BOULEHALL I GOTTSUNDA Efter filmen ”Jätten” av Johannes Nyholm kan det finnas en möjlighet att boulesporten får ett uppsving. Och då är det tur att Uppsala har en fin, stor boulehall i den tidigare tennishallen i Gottsunda. Nyligen invigdes den konst som Uppsala kommun har beställt till hallen. Konstnär är Maria Jönsson Nassos från Uppsala. Målningarna är gjorda på mdf och motiven är både förställande och abstrakta. Hon har skildrat natur och människor, eftersom boule är en social sport och ofta spelas utomhus. Och i de abstrakta bilderna har bouleklotets form spelat en stor roll. Foto, Stewen Quigley

114

Hösten 2015 invigdes skulpturen Den tionde skorstenen av Jan Svenungsson i Tegnérparken i Uppsala. Under perioden 9 februari–23 april 2016 gör Uppsala konstmuseum en välbehövlig större presentation av Jan Svenungssons konst. I utställningen Det eviga nuet visas ett åttiotal verk bestående av måleri, teckning, foto och grafik från åttiotalet fram till idag. Parallellt med utställningen på konstmuseet visar Bror Hjorths Hus ett stort antal nya målningar av Jan Svenungsson. Nu finns alltså en bra chans att fördjupa sig riktigt i Svenungssons konstnärskap. Och till sin hjälp kan du ha den bok om Jan Svenungssons konst som släpps i anslutning till utställningarna. Boken Mellan språk ges ut på Kalejdoskop förlag och innehåller texter av Petter Eklund och mig själv med förord av Daniel Werkmäster.


115


Å –2 R 01 7

07

10

20

BIZ&ART 30

®

ART

BIZ

Magasinet om entreprenörskap med kulturen som drivkraft. Distribution i ABC län

Vissa saker drar vi oss inte för att skryta om.

30

Smarta trycksaker och flexibla lösningar www.kph.se Fotograf Olof Holdar

ELISABETH WERNESJÖ ELIN CULLHED KULTURRUMMET FÖR ALLA GRAND HOTEL HÖRNAN FONDAZIONE PRADA ELSIE JOHANSSON CLAS-GÖRAN EKERWALD ANNA CLARÉN EVA FUNCK BESKOW PETER NOBEL MARIA STRØMME FÖRFATTARKONSTENS GRUNDER HAMBURGARE OCH SEMLOR SPELMAN PÅ TAKET MÄSTERKOCKEN

Profile for Stewen Quigley

Biz&art nr 30 webb  

Biz&art nr 30 webb  

Profile for bizart
Advertisement